Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i utsökning slag en den 10 augusti 1877. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat fyra särskilda, inom nämnda kammare väckta motioner, n:is 18, 44, 45 och 139, om ändringar i utsökningslagen den 10 augusti 1877; öfver hvilka motioner lagutskottet härmed afgifver utlåtande.

1889-02-19 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:13, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i utsökning slag en den 10 augusti 1877. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat fyra särskilda, inom nämnda kammare väckta motioner, n:is 18, 44, 45 och 139, om ändringar i utsökningslagen den 10 augusti 1877; öfver hvilka motioner lagutskottet härmed afgifver utlåtande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 19 febr. 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om

ändringar i utsökning slag en den 10 augusti 1877.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat

fyra särskilda, inom nämnda kammare väckta motioner, n:is 18, 44,

45 och 139, om ändringar i utsökningslagen den 10 augusti 1877; öfver

hvilka motioner lagutskottet härmed afgifver utlåtande.

I motionen n:o 44 föreslår herr J. Bromée, med hvilken fyra andra

ledamöter af- kammaren instämt, »att Riksdagen ville besluta följande

ändringar i 55 och 56 §§ utsökningslagen, nemligen i

55 §:

För fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,

som ock fordran enligt protokoll öfver offentlig auktion, hvilken

härleder sig från inrop af lösegendom och är till betalning förfallen,

må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd,

utmätning ske etc.

56 §:

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan

jemte originalfordringsbeviset, der utmätning äskas på grund af sådant,

och protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, om utmätning skall

ske på grund af dessa handlingar, till utmätningsmannen aflemnas.»

Till stöd för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen, att det

för lagsöknings- och utmätningsmål i utsökningslagen föreskrifna förfarande

vore alltför dyrt och besvärligt, utan att derigenom bereda

vare sig borgenären eller gäldenären någon verklig fördel. Dessa kostBih.

till Riksd. Prat. 1889. 7 Sami. 8 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

nåder och besvär syntes alldeles öfverflödiga, då fordran grundade sig

på klar till betalning förfallen förbindelse. Lagsökningen hos Konungens

befallningshafvande vore i nittio fall af hundra öfverflödig, då

gäldenären aldrig bestrede krafvet; men mången gång hade det händt,

att gäldenären under den långvariga lagsökningsproceduren hunnit undanskaffa

sina tillgångar eller begifva sig utrikes. Det syntes vara

tids nog att vända sig till öfverexekutor eller domstol för erhållande

af dom, sedan gäldenären bestridt krafvet. Man egde ju ock rätt att

omedelbart erhålla utmätning för fordran, som härledde sig från inrop

af lösegendom å offentlig auktion. Men ostridiga, af två personer bevittnade

skuldförbindelser borde väl betraktas såsom lika säkra och

redliga handlingar som auktionsprotokoll.

I afseende å förevarande förslag vill lagutskottet erinra derom,

att i det af nya lagberedningen afgifna förslag till utsökningslag, som

låg till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till 1877 års Riksdag,

föreslogs införande af s. k. exekutoriska urkunder. I öfverensstämmelse

med lagberedningens förslag fans ock i det af Kongl. Maj:t

framlagda förslaget en paragraf, den 54:de af följande lydelse:.

»Har i löpande skuldebref, som är stäldt att betalas å viss dag,

gäldenär medgifvit, att utmätning för skuldebrefvets innehåll må utan

hans hörande verkställas, och är behörigt bevis tecknadt å skuldebrefvet.

att gäldenären erkänt det inför domstol eller öfverexekutor eller

ock, i tillkallad t vittnes närvaro, inför kronofogde eller stadsfogde eller

notarius publicus, då må, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit, såsom

i 53 § sägs, gäldenären ålagd, utmätning hos honom ske, der sex månader

ej från förfallodagen förflutit, och det ej finnes att gäldenären,

då han erkände skuldebrefvet, icke var myndig.

Den, som undergått utmätning, efter ty nu är sagdt, vare ej

förment att vid domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill

finnes.»

Det för behandling af förslaget till utsökningslag tillsatta särskilda

utskottet vid nämnda riksdag yttrade (utlåtande n:o 2, sid 66

och 67) angående den sålunda föreslagna §:n följande:

»Förslaget att medgifva omedelbar utmätning genom underexekutor

för löpande, till betalning å viss dag stäldt och inför offentlig myndighet

erkändt skuldebref, hvari gäldenären medgifvit, att utmätning

utan hans hörande må verkställas, är en nyhet, hemtad från utlandet,

Utskottet vill ingalunda bestrida, att en dylik anordning kan erbjuda

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

många fördelar inom folkrika länder, som ega ett utbildadt notariatväsende,

och der således både allmänheten redan är van vid att anlita

offentliga myndigheters biträde för upprättande af urkunder och vidare

dessa myndigheter äro för allmänheten lätt tillgängliga. Men hos oss

saknas ännu dessa förutsättningar, och någon giltig anledning att i

vårt land söka införa bruket af exekutoriska urkunder torde således

för närvarande ej förefinnas. Antagligen skulle anordningen ej komma

till någon allmännare användning, utan stanna blott på papperet. Medförde

den åter den verkan, att långifvarne började allmänt att fordra

exigibla skuldebref, skulle detta, åtminstone under nuvarande förhållanden,

verka snarare hämmande än gagnande för den allmänna rörelsen.

Kostnaden och besväret för anskaffande af myndighetens bevis om erkännandet

blefve nemligen, i synnerhet på landet i följd af embetsmyndigheternas

fåtalighet, ej så obetydliga. Dessa kostnader och besvär

skulle nu uppstå vid utfärdandet af de flesta skuldebref, fastän

det naturligtvis blott är för ett fåtal, som exekutiva åtgärder sedermera

behöfva ifrågakomma, och kostnaden och besväret för att bereda

en strängare exigibilitet hade således varit alldeles öfverflödiga

vid flertalet af skuldebrefven. Härtill kommer, att den ytterst stränga

exekutiva kraft, som blifvit åt ifrågavarande skuldebref i lagförslaget

tillerkänd, lätteligen kunde medföra stora vådor för gäldenären och

ställa honom alldeles hjelplös mot bedrägerier. Utmätning skulle, äfven

om gäldenären kunde visa ostridig och förfallen genfordran, likväl

öfvergå honom, blott det ej visade sig, att han vid erkännandet ej varit

myndig. Om skuldebrefvet efter erkännandet inför offentlig myndighet

blifvit falskeligen ändradt, skulle således gäldenären svårligen

kunna deremot skydda sig; ty om äfven förutsättes, att protokoll öfver

erkännandet skulle föras och möjlighet således bereddes gäldenären

att genom företeende af detta protokoll styrka förfalskningen och dymedelst

förmodligen hindra utmätningen, skulle han likväl ej vara

skyddad i det lätt inträffade fall, att han i följd af en tillfällig bortresa

ej fått kännedom att utmätning blifvit sökt och förty saknat

tillfälle att vid utmätningen bevaka sin rätt. Ån vådligare blefve det,

i händelse hela skuldebrefvet med derå befintliga anteckningar vore

förfalskadt och den, hos hvilken utmätning skedde, således saknat all

anledning att på förhand vidtaga några åtgärder för att freda sig.

Ett annat fall, då en gäldenär ock skulle kunna alldeles oförskyldt

underkastas utmätning, vore det, om han åt ett skuldebref beredt

exigibel form i afsigt att sedermera få detsamma belånadt, men skuldebrefvet,

innan belåning skett, kommit ur hans ego och innehafvare!!

derefter sökte utmätning hos honom. Å en invändning, att valuta icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

bekommits, skulle nemligen utmätningsmannen ej få fästa afseende.

Af dessa skäl — hvartill ytterligare kan läggas, att, då icke ens under

vårt nuvarande utsökningsväsende någon önskan om exekutoriska

urkunders införande afliörts, behof deraf ännu mindre torde förefinnas

hädanefter, då formerna för skuldebrefs utsökande blifva i många afseenden

förenklade — har utskottet funnit 54 § böra ur förslaget utgå;

och har i följd häraf blifvit nödigt att vidtaga en redaktionsändring i

56 §».

Hvad särskilda utskottet i denna del hemstält blef ock af båda

kamrarne godkändt.

De sålunda af särskilda utskottet framstälda anmärkningar synas

i än högre grad gälla om det nu föreliggande förslaget, hvilket

icke innefattar några sådana bestämmelser till den verklige eller förmente

gäldenärens skyddande mot obehöriga tvångsåtgärder som funnos

intagna i det år 1877 framlagda förslaget.

Då härtill kommer, att, såvidt lagutskottet känner, icke heller

efter nya utsökningslagens införande något behof af särskilda exekutoriska

urkunder framträdt, föranlåtes utskottet hemställa,

1) att herr Bromées förevarande motion, n:o

44, icke må af Riksdagen bifallas.

Samme motionär föreslår uti motionen n:o 45, i hvilken fem andra

ledamöter af kammaren förklarat sig instämma, »att 2 § i utsökningslagen

måtte ändras och erhålla den lydelse, att länsmännen, hvar inom

sitt distrikt, må ega rättighet verkställa utmätning och försäljning af

utmätt lösegendom, då de derom af fordringsegare anlitas.»

Motionären åberopar såsom skäl för sitt förslag hvad i en vid

sistlidna års riksdag väckt motion i ämnet blifvit anfördt; hvarjemte

motionären söker vederlägga hvad lagutskottet androg i sitt öfver sistnämnda

motion afgifna utlåtande (1888: n:o 20).

Lagutskottet, som icke funnit sig föranlåtet att frångå sina i berörda

utlåtande framstälda åsigter, anser sig äfven nu böra erinra om

följande förhållanden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

I det förslag till ny utsökningslag, som af Kongl. Maj:t framlades

för 1877 års Riksdag, hade 2 § följande lydelse: »Utmätningsman

är å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde och i

öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag

sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa

fall utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.» Något

stadgande, som motsvarade den nuvarande 4 § i utsökningslagen, fans

icke i förslaget;

Det särskilda utskott, som tillsattes för behandling af den kongl.

propositionen, yttrade i sitt deröfver afgifna utlåtande (n:o 2 sid. 62)

följande i afseende å de föreslagna 2 och 3 §§:

»I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven det

kongl. förslaget att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman.

Han får visserligen sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad

för kronofogden är dock förenad med skyldighet för honom att ansvara

för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma, och den

part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv

myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie

utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta kan

inom fögderier af större utsträckning och således framför allt inom de

norra länen medföra ej blott för kronofogden stora svårigheter att kunna

med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som han

måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig så

väl tidsutdrägt som kostnad, och Utskottet har derföre ansett sig böra

tillse, om icke ändring härutinnan kunde åstadkommas. Tvenne utvägar

finnas. Den ena är att göra hvarje länsman till ordinarie utmätningsman

jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter

hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende

han hyste för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen

han ville. Mot en sådan anordning möta dock stora hinder

och svårigheter. Om än många af de nuvarande länsmännen ega

både de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man

måste fordra hos tjenstemän, hvilka skola på eget ansvar verkställa förrättningar,

så pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar

och dylikt, kan dock detta ej antagas vara fallet med alla länsmän,

minst med de unga, ofta nästan alldeles oerfarne män, som Konungens

befallningshafvande vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna

att uppehålla länsmanstjensten. Och den valrätt, utmätningssökanden

skulle ega, innebär ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende, ty

det är ej blott utmätningssökandens utan äfven gäldenärens och andre

rättegancles intresse, som måste bevaras. Skulle genom lagens bud

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

alla länsmän förklaras vara utmätningsmän, blefve det derföre enligt,

utskottets åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kömpetensvilkoren,

fordra uppbördsborgen o. s. v. Härigenom skulle dock de antydda betänkligheterna

endast i fråga om de länsmän, som derefter tillsattes,

komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna

ovilkorligen måste framkalla behofvet af en högst väsentlig förbättring

i länsmännens lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle medföra för

statsverket, torde tillräckligt framgå deraf, att länsmanstjensternas antal

uppgår till öfver 500. Då vidare hvarje länsman skulle föra utmätningsdiarium,

blefve i följd häraf det Konungens befallningshafvande

åliggande granskningsbestyret så betydligt förökadt, att fråga kunde

uppstå, huru vida med den nuvarande organisationen af länsstyrelserna

tillräckliga arbetskrafter dertill finnas. Den omständighet, att inom

samma distrikt funnes två behöriga utmätningsmän skulle derjemte lätt

kunna medföra åtskilliga förvecklingar; samma fastighet kunde t. ex.

komma att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att någondera

hade kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derför särskilt

förordnade syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v.

Den andra utvägen är att åt Konungens befallningshafvande medgifva

rätt att, när särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet,

det förtroende, någon viss länsman lyckats tillvinna sig, eller annat

dylikt dertill föranleda, förordna länsman eller annan person att för

visst distrikt eller visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara

utmätningsman; och utskottet har så nrycket, hellre ansett sig böra

tillstyrka denna utväg, som dylik rätt, om än i något mindre omfattning,

redan finnes i gällande landshöfdingeinstruktion Konungens befallningshafvande

medgifven. Härigenom kan, der behof af annan utmätningsman

än kronofogden förefinnes, den åsyftade lättnaden beredas

parterna utan de olägenheter, som den andra utvägen skulle medföra.

Några förvecklingar mellan kronofogden och den särskilt förordnade

utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad för

visst distrikt, blifver han der ensam utmätningsman, och afser förordnandet

visst fall, lär ej Konungens befallningshafvande underlåta att derom

underrätta kronofogden. Och i den personalkännedom, som Konungens

befallningshafvande måste ega, rörande de dem underordnade länsmännen,

eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt lämpliga

personer lörordnas, och att således parternas säkerhet varder bevarad.

Med hänsyn just till den nära kännedom, Konungens befallningshafvande

eger angående de personer, som varda förordnade, har ock

utskottet ansett, att åt Konungens befallningshafvande bör kunna öfverlemnas

att efter omständigheterna utsträcka förordnandet att''gälla alla

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

de exekutiva förrättningar kronofogden är behörig att verkställa; den

enda ovilkorliga inskränkningen i den särskildt förordnades befogenhet,

som utskottet funnit böra stadgas, är, att han ej får sätta annan i sitt

ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som sålunda enligt utskottets

åsigt bör tillkomma Konungens befallningshafvande att förordna

särskild utmätningsman, hafva intagits i en ny §, hvilken ansetts lämpligen

böra få sin plats efter 3 §.»

På dessa grunder hemstälde särskilda utskottet, att Riksdagen

måtte för sin del antaga den lydelse af 2, 3 och 4 §§, som dessa paragrafer

nu ega.

De skäl, hvilka särskilda utskottet vid 1877 års riksdag anförde

mot lämpligheten af att tillägga länsmännen en med kronofogdarnes

sidoordnad befogenhet i utmätningsärenden, synas lagutskottet fortfarande

ega full giltighet; och vill utskottet ytterligare endast erinra,

att båda kamrarne åren 1887 och 1888 utan votering bifallit lagutskottets

afstyrkande utlåtanden i anledning af motioner i samma syfte som den

nu föreliggande.

Lagutskottet hemställer följaktligen,

2) att herr Bromées ifrågavarande motion,

n:o 45, icke må vinna Riksdagens bifall.

1 fråga om tillkännagifvande af auktion å utmätt fast egendom

stadgas i 99 § utsökningslagen, att kungörelse derom skall genom

auktionsförrättarens försorg införas i allmänna tidningarne tre gånger,

första gången minst fyra veckor och sista gången minst fjorton dagar

före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna; hvarjemte

den skall minst fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläsas i

tingslagets kyrkor och i stad anslås å det ställe, der auktionen hålles.

Enligt 100 § skola de, hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran

eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken

häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur

egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,

derjemte, om de äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas

genom särskilda kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren skall

till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må kunna komma

dem till hända minst fjorton dagar före auktionen. Vidare föreskrifves

i 101 §, att, der auktionen ej blifvit så kungjord, som i 99 § sägs,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

den skall inställas och ny tid dertill af auktionsförrättaren utsättas.

Den derpå följande 102 § lyder sålunda: »Då utlyst auktion i följd af

laga hinder inställes, varde, der så ske kan, det i länskungörelserna,

så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag, som

förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.»

I motionen n:o 18 erinrar herr O. Erickson i Bjersby, hurusom

det icke sällan inträlfar, att, sedan kungörelse om auktion blifvit i föreskrifven

ordning utfärdad och särskilda kallelsebref enligt 100 § aflåtits,

auktionen inställes i följd af mellankommen liqvid af den eller de

fordringar, för hvilkas gäldande egendomen blifvit utmätt. Motionären

anför härefter:

»Enligt § 102 i nämnda lag skall, då utlyst auktion inställes, der

så ske kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor

och i stad genom anslag före den utsatta dagen kungöras. Men underrättelse

om inställelsen genom särskilda skrifvelser till ofvan omförmälda

fordringsegare, på sätt eger rum i fråga om auktionens kungörande,

är icke i utsökningslagen föreskrifven. Behofvet af en sådan

föreskrift i fråga om dessa fordringsegare, hvilka väl för att besparas

onödiga besvär och mången gång stora kostnader kunna anses berättigade

att, om möjligt, erhålla säker underrättelse om den skedda inställelsen,

torde dock icke kunna bestridas, så mycket mindre som de

om auktionens inställande utfärdade kungörelser lätteligen kunna undgå

uppmärksamheten hos en eller annan af dem, hvilka till och med kunna

vara boende utom det län, inom hvilket den utmätta egendomen är

belägen.

Har utlyst auktion deremot så sent före den utsatta auktionsdagen

instälts, att kungörelser och särskilda skrifvelser derom till ofvanberörda

fordringsegare ej kunnat vederbörligen utfärdas, samt således

dessa fordringsegare, hvilka ofta ega fordringar till mångdubbelt större

belopp än den eller dem, för hvilka egendomen utmätts, och hvilkas

närvaro vid auktionen således är för bevakande af deras rätt dervid af

högsta vigt, dervid tillstädeskommit, torde gäldenären, hvilken genom

bristande fullgörande af sina förpligtelser orsakat de för dem sålunda

uppkomna kostnader, böra kännas skyldig att hålla dem skadeslösa

derför. Derom finnes för närvarande mig veterligen intet stadgande.»

På grund häraf föreslår motionären »att Riksdagen måtte för sin

del besluta, att § 102 i utsökningslagen den 10 augusti 1877 skall erhålla

följande förändrade lydelse:

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så

ske kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor

och i stad genom anslag, som förut är sagdt, före den utsatta dagen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

kungjordt; och skola derjemte de, hvilka hafva inteckning i egendomen

eller fordran eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 kap. 2 §

jordabalken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör

ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § liandelsbalken,

der de äro kända och inom riket boende, af auktionsförrättaren om

auktionens inställande genom särskilda skrivelser med posten underrättas.

Har auktionen instälts så sent före den utsatta auktionsdagen,

att kungörelser och särskilda skrifvelser till ofvan uppgifne fordringsegare

ej kunnat, på sätt ofvan nämnts, utfärdas, vare gäldenären skyldig

till den eller dem af dessa fordringsegare, som å auktionsdagen

tillstädeskommit, utgifva ersättning för den dem sålunda åbragta resekostnad.

»

Hvad först angår den del af motionärens förslag, som afser föreskrift,

att de i 100 § omförmälde rättsegare skola särskilt underrättas

om auktionens inställande, kan lagutskottet icke finna, att någon verklig

fördel skulle derigenom vinnas. Erfarenheten torde nemligen hafva

ådagalagt, att anhållan om inställande af utlyst auktion i följd af mellankommen

liqvid i de allra flesta fall inkommer till auktionsförrättaren

så kort före den för auktionens hållande utsatta tid, att särskild

underrättelse derom ej kan meddelas ifrågavarande personer. Vid sådant

förhållande skulle den ifrågasatta föreskriften väl förorsaka auktionsförrättaren

besvär och tvekan, men icke vara fordringsegarne till

någon nytta.

I dessa fall, då underrättelse om auktionens inställande ej kan

vederbörande meddelas, vill motionären ålägga gäldenären att till den

eller dem af ifrågavarande fordringsegare, som å auktionsdagen tillstädeskommit,

utgifva ersättning för den dem sålunda åbragta resekostnad.

En sådan bestämmelse finner utskottet för sin del högeligen

obillig. Det lärer väl vara ytterst sällan, som en gäldenär tillåter, att

mot honom vidtagna exekutiva åtgärder fortgå ända till utlysande af

auktion å hans fasta egendom, utan att han befinner sig i största ekonomiska

trångmål; och om han lyckas att i sista stunden före auktionen,

med anlitande till det yttersta af egen förmåga eller vänners

och anförvandters hjelpsamhet, godtgöra innehafvaren af den fordran,

hvarför egendomen blifvit utmätt, vore det oskäligt hårdt, om han

Bih. till Likså. Prot. 1889. 7 Sami. 8 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

dertill skulle nödgas ersätta kostnader, som öfrige rättsegare i fastigheten

ansett sig böra underkasta sig för bevakande af sina rättigheter.

För en borgenär, som vill på förhand skydda sig mot att behöfva sjelf

vidkännas dylika utgifter, finnes ju för öfrig!, den utväg, som väl

också stundom användes, att låta gäldenären i skuldebrefvet åtaga sig

kostnader, som möjligen kunna uppkomma för fordringens bevakande.

Utskottet hemställer följaktligen,

3) att herr Ericksons förevarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr Stockmans motion,

n:o 139, som är af följande lydelse:

»Enär åtskilliga förluster vållats deraf, att inteckningsegare och

andra intresserade icke annorledes än genom kallelse i Post- och inrikes

tidningar kunna få kännedom om dagen för köpeskillingsfördelningen

efter exekutivt försåld fastighet, sedan den härför vid auktionen af förrättningsmannen

utsatta tid i följd af klagomål mot försäljningen blifvit

uppskjuten, och då i 2 mom. af 121 § utsökningslagen är föreskrifvet,

att ny tid för köpeskillingsfördelning skall kungöras i allmänna

tidningar, men kändt torde vara att högst få, åtminstone på landet,

hålla dessa tidningar, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen för sin

del ville besluta följande ändring och tillägg i nämnda lagrum:

Då en gång utsatt sammanträde för köpeskillingsfördelning blifvit

i följd af klagomål instäldt, men detta hinder upphört, utsätte

auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid för fördelningen och läte den

kungöras tre gånger i allmänna tidningarna samt en gång i länskungörelsen

eller ortens tidning, första gången minst tio dagar före sammanträdet.

»

Den ifrågavarande paragrafen lyder, enligt lagen den 30 oktober

1885, sålunda:

»Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka

anse sig hafva rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären

att, i Norrbottens, Yesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län å

femtiosjette dagen, men i öfriga delar af riket å fyratioandra dagen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

efter auktionen, å utsatt ort och. timme inför auktionsförrättaren sammanträda

för att höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet

förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty

sammanträde ej hållas å den derför bestämda tid, varde det, så vidt

ske kan, kungjordt på sätt i 102 § sägs ; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren

ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte det

kungöras tre gånger i allmänna tidningarne, första gången minst tio

dagar före sammanträdet.))

Då det onekligen är för vederbörande rättsegare af vigt att erhålla

kännedom om den nya tiden för sammanträdet samt Post- och

inrikes tidningar torde vara endast för ett fåtal bland dem tillgängliga,

finner lagutskottet det föreliggande förslaget innefatta en verklig förbättring.

Som man emellertid icke kan för alla händelser antaga såsom

möjligt att få kungörelsen tre gånger införd i tidning inom orten,

har utskottet ansett den inskränkning böra göras, att kungörelsen skall,

der så ske kan, införas i ortens tidning; hvarjemte utskottet funnit

någon jemkning i förslagets redaktion erforderlig.

Utskottet hemställer följaktligen,

4) att Riksdagen ville, med hufvudsakligt bifall

till herr Stockmans motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 121 8 utsökningslagen den

10 augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 121 § utsökningslagen

den 10 augusti 1877, sådant detta lagrum lyder enligt

lagen den 30 augusti 1885, skall hafva följande ändrade

lydelse:

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld,

ege de, hvilka anse sig hafva rätt till betalning ur

köpeskillingen, så ock gäldenären att, i Norrbottens,

Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län å

femtiosjette dagen, men i öfriga delar af riket å

fyratioandra dagen efter auktionen, å utsatt ort och

timme inför auktionsförrättaren sammanträda för att

höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen,

högre myndighet förordnat om inställande af

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej

hållas å den derför bestämda tid, varde det, så vidt

ske kan, kungjordt på sätt i 102 § sägs; upphör

hindret, utsätta auktionsförrättaren ofördröjligen ny

tid för sammanträdet och läte kungörelse derom införas

tre gånger i allmänna tidningarne och, der så ske kan,

i tidning inom orten, första gången minst tio dagar

före sammanträdet, äfvensom intagas i länskungörelserna.

Stockholm den 19 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

mot utskottets hemställan under punkten 3):

af herrar Lilienberg och P. Pehr son i Törneryd, hvilka ansett, att

utskottet bort tillstyrka bifall till herr O. Ericksons i Bjersby förslag

att, då utlyst auktion till löljd af laga hinder instäldes, prioriterade

fordringsegare skulle af auktionsförrättaren om auktionens inställande

genom särskilda skrifvelser med posten underrättas.

Herr Smedberg har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i ifrågavarande ärendens behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTBYCKEEI-AKTIEBOLAG, 18S9.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:11 Skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 121 § utsökning slag en den 10 augusti 1877. s. 15 i texten