Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 14

1889-02-21 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:14, Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

1

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 21 febr. 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar

i strafflagen den 16 februari 1864.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare

hänvisats tre särskilda motioner om ändringar i strafflagen den 16

februari 1864,_ hvilka afgifvits, inom Första kammaren af herr Hasselrot,

n:o 38, samt inom Andra kammaren af herr G. Röding, n:o 28, och af

herr O. _ W. Redelius, med hvilken herrar Johan Petersson och J. P.

Nilsson instämt, n:o 48.

Herr Hasselrot föreslår i sin motion ändring i 13 kap. 1 § strafflagen.

Detta lagrum är af följande lydelse: »Har någon, emot bättre

vetande, burit falskt vittnesbörd, eller eljest afgifvit falsk utsaga, och

det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför domstol, eller

annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för mened,

till straffarbete från och med två till och med sex år».

Efter redogörelse för paragrafens innehåll anför motionären:

»Den, som i anledning af konkurs inför domare på landet aflagt

borgenärsed eller med ed bekräftat rigtigheten af i konkurs bevakad

fordran, skulle sålunda, om han bevisas dervid hafva aflagt falsk ed, likväl

Bill. till Riksd. Prof. H89. 7 Sami. 9 Raft, 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ej kunna dömas för mened, derest lagen skulle efter sin ordalydelse tolkas,

enär han ej aflagt eden inför domstol eller efter domstols förordnande.

Lagens mening är dock uppenbarligen den, att äfven en dylik

menedare skall till ansvar fällas, och då lagens berörda ordalydelse

gifvit och kan gifva anledning till tvekan vid dess tillämpning, torde

rättelse deri böra ske.»

För vinnande af detta ändamål föreslås »att Riksdagen för sin

del ville besluta följande förändrade lydelse af 13 kap. 1 § strafflagen:

Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd, eller

eljest afgifvit falsk utsaga och det vittnesbörd eller den utsaga med

laga edgång inför offentlig myndighet bekräftat; dömes lör mened, till

straffarbete från och med två till och med sex år.»

Om ock, såsom motionären anmärker, lagrummets ordalydelse

kan gifva och i verkligheten gifvit anledning till tvekan i det af honom

angifna afseende, har dock, så vidt lagutskottet känner, denna tvekan

icke fått något uttryck i lagskipningen, så att någon domstol funnit

sig hindrad att såsom mened anse eu med ed inför domare å landet

bekräftad falsk utsaga. (Se exempelvis ett prejudikat i Nytt juridiskt

arkiv, årg. 1887, sid. 302). Ett stöd för den praxis, som sålunda öfver

allt gjort sig gällande, torde ock kunna sökas, förutom i lagens enligt

motionärens egen åsigt uppenbara mening, jemväl i den omständighet,

att 1734 års lag, hvilkens missgernings- och straffbalkar blifvit ersatta

med nu gällande strafflag, icke gör någon sträng skilnad mellan .uttrycken

domaren och rätten eller domstolen. Denna skilnad har först

i senare författningar blifvit med större noggrannhet iakttagen. Da

lagutskottet följaktligen icke kan finna den föreslagna lagändringen

vara af något praktiskt behof påkallad, hemställer utskottet,

1) att Herr Hasselrots motion icke må af Riksdagen

bifallas.

I 2 kapitlet 10 § strafflagen, sådan denna § lyder enligt lagen

den 16 maj 1884, stadgas: »Saknas hos den, som blifvit till böter fäld,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse».

I 11 och 12 §§ meddelas närmare föreskrifter om grunderna och sättet

för hötesförvandlingen; och i 13 §, hvars lydelse jemväl blifvit genom

1884 års lag ändrad, föreskrifves: »Om förvandling af böter efter 11

eller 12 § förordne Konungens befallningshafvande, der ej för särskild!

fall finnes annorlunda stadgadt».

Herr Hyfling erinrar i sin motion, att enligt dessa bestämmelser

Konungens befallningshafvande icke finge meddela beslut om bötesförvandling,

förr än det visat sig, att tillgång till böternas fulla gäldande

saknades. Häraf uppkomme beaktansvärda olägenheter, i synnerhet i

orter, der en stor, lös arbetarepersonal förefunnes. Böternas redovisning

försvårades och försenades, och i många fall inträdde en fullkomlig

strafflöshet derigenom, att den bötfälde efter exekutor första besök

för böternas uttagande aflägsnade sig från orten och sedermera icke

återfunnes för att bringas till förvandlingsstraffets undei-gående. Motionären

föreslår derför, »att Riksdagen, derest den icke föredrager att

för sin del i frågan omedelbart besluta, må i underdånighet anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och Riksdagens pröfning underställa

ett sådant förslag till ändring af gällande lag, att antingen vederbörande

domstol eller polismyndighet ålägges att i sammanhang med

böters ådömande meddela förordnande om deras förvandling i händelse

af bristande tillgång till deras fulla gäldande, eller ock Kong]. Maj:ts

befallningshafvande berättigas att, utan föregående utredning om dylik

bristande tillgång, om förvandlingen besluta».

Båda de af motionären föreslagna alternativen förefalla utskottet

föga lämpliga. Att, såsom i första rummet föreslagits, öfverlemna åt

den myndighet, som ådömt böterna, att i sammanhang med böternas

ådömande förordna om deras eventuella förvandling, synes icke stå i

öfverensstämmelse med den karakter af verkställighetsåtgärd, som uppenbarligen

tillkommer bötesförvandlingen. Det andra alternativet skulle

åter tydligen leda derhän, att Konungens befallningshafvande måste på

förhand verkställa förvandling af samtliga i saköreslängd upptagna

bötesbelopp, hvilket, med afseende på eu stor del af dessa, sedermera

skulle visa sig vara fullkomligt onödigt, då böterna af den sakfälde

i erlades. Särskild!, skulle ett sådant förfarande medföra svårigheter i de

fall, då hofrätt eger förordna om sammanläggning af straff.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

I sjelfva verket torde de olägenheter, hvilkas afhjelpande i motionen

åsyftas, kunna undvikas genom en ändamålsenlig tillämpning af

nu gällande bestämmelser. Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst,

tillgår i detta afseende inom åtskilliga län på följande sätt. Så snart

saköreslängd kommit vederbörande länsman till hända, anskaffar denne,

i fråga om de bötfälde, hvilka han antager sakna tillgång till böternas

erläggande, från domaren bevis om böternas ådömande, å hvilket länsmannen

tecknar förklaring, att han, i egenskap af åklagare, med utslaget

åtnöjes; hvarefter han låter målsegare, der sådan finnes, å samma

handling teckna en dylik förklaring. Härmed begifver sig länsmannen

till den bötfäldes bostad, erhåller jemväl dennes skriftliga förklaring,

att han med utslaget åtnöjes, och företager undersökning, huru vida den

bötfälde eger tillgång till böternas gäldande. Befinnes detta icke vara

fallet, tecknas bevis härom å samma handling, hvarefter den bötfälde

kan genast införpassas till länshäktet. Sedan han dit inkommit och inför

fängelsedirektören bekräftat sin förklaring, att han åtnöjes med utslaget,

inlemnas handlingarne till Konungens befallningshafvande, som

verkställer förvandlingen och tecknar beslut derom å samma handling,

der de förut omförmälda bevisen finnas tecknade. Till denna handling

användas tryckta formulärblanketter, af hvilka en varit inför utskottet

företedd, upptagande samtliga här ofvan omtalade bevis, förklaringar

och beslut.

På detta enkla och, enligt utskottets tanke, med lagens anda och

mening fullt öfverensstämmande sätt undvikas i dessa län de svårigheter,

hvilka motionären ansett följa af lagens bestämmelser i ämnet;

och hemställer utskottet med afseende härå,

2) att Herr Rydings motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Under åberopande af de grunder, som finnas anförda i en vid

sistlidna års riksdag afgifven motion (n:o 5 bland motioner i Andra

kammaren) föreslår Herr Bedelius i sin ofvan omförmälda, nu väckta

motion, »att Riksdagen för sin del behagade besluta att till 22 kap. 2

§ strafflagen foga ett nytt moment, som då skulle blifva det 7:de, af

följande lydelse:

(2 §. Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas: 1—6

mom. oförändrade.)

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

5

7 mom. Om man genom veterligen falsk uppgift angående sin

affärsställning antingen tillockat sig annans penningar såsom lån eller

förmått löftesman att derför ikläda sig borgensförbindelse.»

Såsom bekant föreligger till Kongl. Maj:ts pröfning ett jemväl i

tryck tillgängligt, af nya lagberedningen den 30 december 1887 afgifvet

förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen. Häruti

innefattas bland annat förslag till ändring af åtskilliga §§ i 22 kapitlet

nämnda lag. Då detta lagförslag antagligen kommer att, efter

högsta domstolens börande, som endast af hänsyn till domstolens strängt

upptagna tid lär hafva blifvit fördröjdt, föreläggas Riksdagen, och då

motionärens förslag vid sådant förhållande icke lämpligen synes böra

af Riksdagen företagas till pröfning annorlunda än i sammanhang med

de af lagberedningen föreslagna ändringar i samma kapitel, hemställer

lagutskottet,

3) att hvad Herr Redelius i sin ifrågavarande

motion föreslagit för närvarande icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Reservationer

mot utskottets hemställan under punkten 2):

af herr Lilienberg: »Då den af motionären föreslagna lagförändring

synes mig väl betänkt och efter mitt förmenande ingalunda kan anses

obehöflig deraf, att, såsom inom utskottet blifvit upplyst, inom åtskilliga

län på sidan om lagen förfares sålunda, att den, som befinnes sakna

tillgång till böter, gripes och införpassas till undergående af förvandlingsstraff,

hvilket bestämmes först sedan han ankommit till straffanstalten,

har jag ansett, att lagutskottet bort tillstyrka motionens senare

alternativ;»

mot utskottets hemställan -under punkten 3):

af herr It adel las: »Det formella skäl, att strafflagen och särskildt

dess 22 kapitel är under omarbetning, synes mig icke vara så afgörande,

att min motion endast på grund deraf bort afstyrkas, då icke det slag

af bedrägeri, som motionen afser, tillika utgör föremål för pröfning. Säde

så varit fallet, vore allt skäl att afvakta resultatet. Men då, så vidt

kändt är, så icke är förhållandet, synes mig, formelt taget, att utskottet

kunnat finna skäl till detta resonnement: Emedan strafflagens 22 kap.,

som handlar om bedrägeri och annan oredlighet, är under omarbetning,

och deri för närvarande icke finnes något sådant stadgande, som motionen

afser, så må man taga dess innehåll och syfte i öfvervägande.

Detta om utskottets formella skäl.

Något materielt skäl har utskottet icke anfört. Men på en motions

innehåll och syfte lärer väl få bero, huru vida den bör af- eller

tillsty^rkas. Och vill man taga den nu ifrågavarande motionen i skärskådande,

skall man utan svårighet finna, att dess syftemål är: att minska

om ej förhindra sådana olyckor, som orsakas af nu rådande borgenssystem.

Och detta mål, har jag trott, kan uppnås genom straffpåföljd

för »veterligen falsk uppgift» vid låne- eller borgensaftal såsom för

bedrägeri. Jag har gjort mig den frågan: Då någon genom veterligen

falsk uppgift besvikit annan i låne- eller borgensaffär, hvilkendera

af de två — ty en tredje gifves icke — skall lagen skydda? Bedragaren

eller den bedragne? Bedragaren kan nu, sådan lagen är be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

skaffad, med lagen i hand utkräfva af den bedragne ända till yttersta

skärfven. Men enligt naturlig rättskänsla bör ju den bedragne, såsom

den der lidit orätt, hjelpas och skyddas, men bedragaren deremot straffas.

Detta har synts mig så enkelt och naturligt, att jag icke trott mig

behöfva spilla många ord derpå. Men jag vågar ändock på grund af

det anförda anse, att utskottet kunnat tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse

till Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huru vida icke något stadgande i motionens syfte borde inflyta

i 22 kap. strafflagen, då den nu är under omarbetning.»

Herrar Hasselrot, Smedberg och il. Andersson i Nöbbelöf hafva begärt

få här antecknadt, herr Smedberg, att han icke deltagit i behandlingen

inom utskottet af något utaf ofvan nämnda ärenden, samt herrar Hasselrot

och H. Andersson, att de icke deltagit i handläggningen inom utskottet,

den förre af hans egen förevarande motion och herr H. Andersson

af herr Rydings motion.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.