Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 21

1889-03-01 · 2 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:21, Lagutskottets Utlåtande N:o 21

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Sr.o

21.

Ank. filt Riksd. kansli den 1 mars 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion

om ändrad lydelse af 22 kap. 4 § ärfdabalken.

22 kap. 4 § ärfdabalken lyder sålunda:

»De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, böra till hans nytta

föryttra», och hans redbara penningar skall förmyndaren så förränta och

förkofra, som bäst och säkrast pröfvas. Men ej må förmyndare sjelf

handla till sig något af den omyndigas gods, löst eller fast.»

]'' eu inom Andra Kammaren afgifven och af nämd» kammare

till lagutskottet hänvisad motion, n:o 50, anför herr F. Pettersson i Tjärstad,

efter att hafva erinrat om innehållet af detta lagrum, följande:

»I följd af detta stadgande är det således förmyndare tillåtet att,

om lian anser sådant vara för den omyndige fördelaktigt, antingen utlåna

dennes kontanta tillgångar mot revers eller ock använda dem i sin egen

rörelse. Huru obetydlig den säkerhet är, som härigenom beredes för den

omyndiges medel, har emellertid erfarenheten under senare tiden nogsamt

visat. Ej ens inteckning till säkerhet för fordran i fast egendom på

landet, så vidt icke inteckningen meddelats under fastighetens halfva

taxeringsvärde, har kunnat skydda fordringsegaren mot förlust,

Under sådana förhållanden synes mig som ofvannämnda lagrum

tarfvade en ändring, hvarigenom bättre skydd bereddas mot förlust af

omyndigs egendom. bet enda sättet för vinnande af detta ändamål synes

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

mig vara att i lagen uttryckligen stadga skyldighet för förmyndare att

insätta den omyndiges kontanta penningar i allmän penningeinrättning,

och jag tillåter mig derför föreslå, att Riksdagen ville för sin del besluta,

att ofvannämnda lagrum skall erhålla följande förändrade lydelse: »De

lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, höra till hans nytta föryttras, och

hans redbara penningar skola af förmyndaren insättas i allmän bankanstalt,

men ej må förmyndare sjelf handla till sig något af den omyndiges

gods, löst eller fast.»

Eu sådan lagändring som den af motionären ifrågasatta skulle,

enligt utskottets mening, icke vara välbetänkt. Den ränta, som af bankinrättningar

erbjudes å der insatta medel, är i allmänhet betydligt lägre än

den, som erlägges äfven å goda inteckningar och andra förbindelser, sota

kunna anses lemna full säkerhet. Med afseende härå skulle det icke vara

till de omyndiges fördel, om i lagen infördes ett stadgande, hvarigenom

förmyndare hindrades att »som bäst och säkrast pröfvas» förränta myndlingens

medel. Det skulle val ock på icke få orter vara för det ekonomiska

lifvet ofördelaktigt, om alla de medel, som tillhörde omyndige, undandroges

lånebehöfvande inom orten, hvilkas redbarhet och vederhäftighet

förmyndaren, om han är derstädes bosatt, lätt bör kunna pröfva.

Lagutskottet hemställer derför,

att förevarande motion icke må vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 1 mars 1889.

På lagutskottets vägnar :

Axel Bergström.

Stockholm, O. L. Svtinbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1889.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.