Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i § 8 af afvittring sstadgan för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873.

1889-03-04 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:23, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i § 8 af afvittring sstadgan för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ant till Riksdagens kansli den 4 mars 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

i § 8 af afvittring sstadgan för Vesterbottens och Norrbottens

läns lappmarker den 30 maj 1873.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom

nämnde kammare af herr A. Hygrell afgifven motion, n:o 162, så lydande:
»I

§ 8 af afvittringsstadgan för Vesterbottens och Norrbottens

läns lappmarker den 30 maj 1873 stadgas, att egare af frälse- och

skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade

skogen ega vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 af nådiga förordningen

den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen

på vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda hemman förunnad.

På grund af detta stadgande tillkommer hemmanets eller lägenhetens

innehafvare ej annan rätt öfver hemmanets skog, än att han derifrån

må dels, utan utsyning, till husbehof hemta nödigt virke och bränsle

och dels, efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjenstemän,

fritt taga eller försälja hvad derutöfver kan, med bevarande för framtiden

af skogens bestånd, årligen afverkas.

Man skulle häraf kunna tro, att med de enskilda skogarnes inom

lappmarken vård och skötsel vore väl bestäldt, men så är ingalunda

förhållande^ Skogsmarkens ofantliga areal gör det omöjligt för den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

9

fåtaliga jägeribetjeningen att skaffa sig noggrann kännedom om den

till hvart hemman hörande skog, helst som den i främsta rummet måste

egna sin uppmärksamhet åt de vidsträckta kronoparkernas vård och

skötsel. Utstämplingarna verkställas derför ofta så att säga på måfå å

de skogar, hvilka icke egarne låtit vederbörande revirförvaltare mot

särskild, ofta dryg ersättning uppskatta. Följden häraf blifver åter den,

att ung, i full växtkraft varande skog utstämplas, under det mogen och

öfvermogen lemnas qvar att bortruttna och förhindra återväxten. Att

stor förlust för skogsegarne härigenom uppkommer torde vara uppenbart.

På grund häraf och med anledning af framställningar, som i

dessa dagar blifvit till mig gjorda så väl från hela kommuner som från

ett stort antal hemmansegare inom lappmarken, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga

förslag till ändring i ofvannämnda afvittringsstadgas 8 § i .syfte, att

den enskilde skogsegaren inom lappmarken må ega rätt att så väl till

husbehof som till afsalu fritt afverka af sin skog intill en viss minimidimension,

lika med eller, om så anses nödigt, något högre än den så

kallade Norrbottenslagens.»

Det förslag, som i motionen framställes, har, på sätt inhemtas af

bilagorna till Kongl. Maj:ts proposition till innevarande Riksdag angående

statsverkets tillstånd och behof, helt nyligen varit föremål för

Kongl. Maj:ts pröfning. Lagutskottet tillåter sig att ur statsrådsprotokollet

för den 12 sistlidne januari angående regleringen af sjunde kufvudtiteln

återgifva följande:

»Departementschefen föredrog härefter dels särskilda af ledamoten

af Riksdagens Andra Kammare, häradshöfdingen A. Hygrell med underdånig

skrift af den 24 maj nästlidet år till nådig pröfning öfverlemnade

petitioner från hemmansegare i Åsele, Fredrika, Lycksele, Örträsks,

Stensele och Sorsele socknar i Vesterbottens län, deruti anhållits, att

bestämmelserna i § 8 af gällande afvittringsstadga för lappmarkerna

den 30 maj 1873 om inskränkning i dispositionsrätten öfver hemmanen

vid afvittring tilldelad skog måtte upphäfvas och den för länets kustland

gällande förordningen angående åtgärder till förekommande af

öfverdrifven afverkning af ungskog i stället tillämpas för lappmarken,

men att, derest detta yrkande icke kunde bifallas, nu utgående utsyningsBih.

till Riksd. Prot. 1889. 7 Sami. 13 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

afgifter måtte upphöra eller åtminstone nedsättas, dels ock en af Vesterbottens

läns landsting i underdånig skrifvelse den 1 sistlidne oktober

gjord framställning, att till nästkommande Riksdag måtte aflåtas nådig

proposition derom, att den s. k. Norrbottenslagen skulle tillämpas

jemväl i de delar af länets lappmarker, der afvittring försiggått och

vunnit fastställelse, med utstämplingstvångets upphäfvande för nämnda

delar af lappmarken;

öfver hvilka framställningar domänstyrelsen på grund af särskilda

nådiga remisser sig yttrat.

Departementschefen anförde vidare:

»I § 8 af afvittringsstadgan för Vesterbottens och Norrbottens

läns lappmarker den 30 maj 1873 stadgas, att egare af frälse- och

skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade

skogen eg a vidsträcktare dispositionsrätt, än eldigt § 1 af nådiga förordningen

den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen

å vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda hemman förunnad.

På grund af detta stadgande tillkommer hemmanets eller lägenhetens

egare ej annan rätt öfver hemmanets skog, än att han derifrån må

dels, utan utsyning, till husbehof hemta nödigt virke och bränsle och

dels, efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjenstemän,

fritt taga eller försälja hvad derutöfver kan, med bevarande för framtiden

af skogens bestånd, årligen afverkas.

Genom nådigt bref den 18 september 1874 stadgades, att godtgörelse

för sådan utsyning, hvarom nyss blifvit nämndt, skulle till förrättningsmannen

tills vidare utgå med 10 öre för hvarje vid förrättningen

utsynadt bjelk- och sågtimmerträd och med enahanda belopp för

hvart fjerde lass af annat utsynadt virke, hvilket stadgande förmedelst

nådiga brefvet den 26 maj 1882 på det sätt ändrades, att synekostnaden

för träd om SO centimeter och derutöfver i genomskärning vid

brösthöjd skulle beräknas till 10 öre och för träd af mindre storlek

till 5 öre. Dessa belopp skola likväl, der antalet utsynade träd vid

syneförrättningen öfverstiger 1,000 stycken, för Överskjutande antalet

utgå endast med hälften eller 5 och 2,5 öre för trädet.

Till stöd för de underdåniga framställningarne om upphäfvande

af nu lagstadgade inskränkning i dispositionsrätten öfver skogen å

hemman i lappmarken har hufvudsakligen anförts, att hemmansegarne,

stälda i beroende af skogstjenstemännen, hindrades att på ett rationelt

och för sig förmånligt sätt handhafva sin skog samt att de nu bestämda

utsyningsafgifterna vore betungande och utgjorde en orättvis

beskattning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

11

Domänstyrelsen tiar i ärendet inhemtat yttranden från vederbörande

skogstjenstemän samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vesterbottens län. Förstnämnde tjenstemän hafva hufvudsakligen

anfört, att nu gällande bestämmelser om dispositionsrätten öfver skogen,

såsom varande enda medlet för skogarnes bevarande, varit och

fortfarande vore af behofvet högeligen påkallade; att afverkningsrätten

till flertalet hemmansskogar i lappmarken innehades dels på grund af

eganderätt, dels på grund af afverkningskontrakt utaf sågverksbolag

och trävaruhandlare, hvilka disponerade 9121/12s mantal eller nära tre

fjerdedelar utaf i Lycksele, Örträsks, Stensele och Sorsele socknar befintliga

131 61/64 mantal med afverkningsbar skog försedda hemman

äfvensom hälften af befintliga hemman i Dorotea och Fredrika socknar,

tredjedelen af hemmanen i Asele socken samt ej obetydlig del af hemmanen

i Vilhelmina socken, oberäknad! i sist nämnda fyra socknar träffade

aftal om afverkningsrätt å viss tid; att då det i anseende till

dryga forslings- och flottningskostnader icke lönade sig att från lappmarkerna

utföra skogseffekter af mindre dimensioner än de i den s. k.

Norrbottenslagen till skeppning eller sågning medgifna och all afsättlig

skog utan hinder af denna lag alltså skulle kunna afverkas och

utdrifvas, det vore uppenbart, att nämnda lag saknade betydelse för

skyddande af lappmarkens skogar; samt att den åsyftade förändringen

i lagstiftningen skulle medföra orättvisa och förlust för alla dem, som

under förutsättning af i lag begränsad afverkningsrätt på viss tid sålt

sina skogar, hvilkas värde vid aftalets slut måste blifva betydligt mindre,

om de under afverkningstiden innehafts med fri dispositionsrätt,

än om de endast efter utsyning fått anlitas, hvaremot afverkningsrättsinnehafvarne

eller sågverksbolagen skulle tillskyndas en helt säkert till

millioner uppgående vinst.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län har

ansett det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida hemmansegarne, hvilka

petitionerat i en sak, hvaraf andra skulle draga egentliga fördelen,

kunde anses mogna för den frihet uti dispositionsrätten till skogen,

som de påyrkade, då erfarenheten hittills visat, att en stor del af dem,

utan att skaffa sig kännedom om skogens värde, snart sagdt besinningslös!

och för en hel mansålder afyttra! sina först nyligen vid afvittringen

erhållna skogstillgångar. Vid första påseendet förefölle det visserligen

tilltalande, att hela länet finge lika skogslagstiftning, men denna

likformighet hade en mycket olika verkan, i det att i kustlandet, der

tillgången å gröfre skog vore obetydlig, skogsafverkningen i allmänhet

minskats, hvaremot inom lappmarken, som egde sparad timmerskog,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hvilken genom denna lag ej kunde skyddas, fritt spelrum skulle lemnas

åt en snabbt tilltagande afverkning, i synnerhet å skogar, som

försålts på viss tid. Då det framstälda förslaget skulle leda till den

långsamt växande skogens förstörande och dermed till lappmarkens

undergång, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, att

detsamma måtte lemnas helt och hållet utan afseende.

För egen del har domänstyrelsen erinrat derom, att, innan gällande

afvittringsstadga för lappmarkerna i Norrbottens och Vesterbottens

län af den 30 Maj 1873 utfärdades, Eders Kongl. Maj:t fann

godt höra Riksdagen med afseende å de bestämmelser i stadgans § 8,

som innefattade förut omförmälda inskränkningar i jordegarnes dispositionsrätt

öfver skogen å deras hemman och lägenheter, samt att i den

nådiga propositionen till Riksdagen såsom skäl för ifrågavarande bestämmelsers

införande i stadgan anfördes, att, af omsorgen för allmänt

och enskildt väl i sammanhang med afvittringen i lappmarkerna med

nödvändighet påkallades åtgärder för betryggande af skogens bestånd,

äfvensom att genom dylik åtgärds vidtagande ingens rätt förnärmades.

Myndigheterna och den norrländska skogskomitén hade upplyst, att

allmogen i de två nordligaste länen i allmänhet besinningslöst förfogade

med sin skog, öfverdrefve afverkningen eller uppläte den genom

skogsköp på andra, samt att i lappmarken mer än annorstädes vore

nödigt sätta en gräns för missbruket af enskildes skogsafverkningsrätt,

enär jordbrukets bestånd och landets utveckling eljest skulle äfventyras.

Vid utredning af lappmarksinnebyggarnes på äldre författningar grundade

rättigheter både derjemte framgått, att åboerna icke fått sig tillförsäkrad

någon rätt till erhållande af bestämda skogsområden eller

nyttjanderätt till skog utöfver husbehofvet. Enligt vid skattläggning

i lappmarkerna på grund af gammal häfd följd metod hade mantal och

ränta beräknats i förhållande endast till antalet kreatur, som vid lägenheten

utfodrades, utan afseende å något skogsområde vid lägenheten,

hvithet senare deremot enligt 1773 års metod tagits i beräkning vid

skattläggning i nedre landet. Ehuru på grund häraf afvittringen skulle

kunnat inskränkas till hemmanens inegor, såsom det säkraste och

enklaste sättet att undan förstörelse rädda lappmarkens skogar, ansågs

denna utväg icke lämplig, enär jordbruket i dessa trakter icke kunde

bestå utan understöd från skogen. Hufvudsakligen af detta skäl befans

skogsanslag derföre böra medgifvas hemmanen i lappmarkerna,

dervid dock särskild! betonades, att det vore på Eders Kongl. Maj:ts

godtfinnande beroende, att, derest de enskilde skulle erhålla oinskränkt

dispositionsrätt öfver skogen, skogsområdenas storlek borde bestämmas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

13

så, att skadan af denna rätts befarade missbruk måtte inskränkas till

minsta möjliga omfång — en utväg, som påtagligen skulle vara för

de enskilde mindre fördelaktig, än om större områden dem tilldelades

med förbehåll, som ledde derhän, att af skogen väl finge tagas så

mycket, som utgjorde dess naturliga afkastning, men icke något derutöfver.

Dessa skäl, som Riksdagen år 1873 godkände och äfven senare,

nemligen åren 1878, 1880 och 1881, då motioner i enahanda syfte

som nu i fråga varande framställning väckts men afslagits, funnit ega

fortfarande giltighet, hade ej heller enligt domänstyrelsens åsigt genom

senare inträffade förhållanden rubbats eller förlorat sin kraft. Tvärtom

hade de upplysningar, skogstjenstemännen och Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande meddelat om de i lappmarkerna på senare tider

skedda skogsköp, hvilka numera erhållit den omfattning, att flertalet

af hemmansskogarne vore i andras händer än den jordbrukande allmogens,

bekräftat hvad myndigheterna 1873 befarade, och sålunda

gifvit ökad vigt åt hvad som då föranledde statsmagternas beslut. Så

framt det med hemmanens skogsanslag afsedda ändamål eller jordbrukets

understödjande genom en uthållig skogsuf kastning fortfarande

fasthölles, hvilket domänstyrelsen för sin del lika med Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande ansåge vara af stor betydelse, vore för den

skull nu mer än någonsin af behofvet påkalladt, att gällande skogslagstiftning

för lappmarken bibehölles oförändrad. Skulle emellertid,

oafsedt detta hemmansskogarnes hufvudändamål, desamma, betraktade

uteslutande ur affärssynpunkt, finnas böra frigifvas för afverkning, kunde

likväl, enligt hvad domänstyrelsen förmenade, ej utan att vigtiga intressen

äfventyrades det vilkor eftergifvas, som i motiven för § 8 i

afvittringsstadgan förknippades med en oinskränkt dispositionsrätt, nemligen

att skogsområdenas storlek skulle bestämmas så, att faran för

denna rätts missbruk måtte inskränkas till minsta möjliga omfång, i

hvilket afseende områdena måste i väsentlig mån minskas, hvaraf åter

följden blefve en ny afvittringsåtgärd, som, vare sig den skedde på

statsverkets eller enskildes bekostnad, komme att medföra dryga utgifter.

Med framhållande att petitionärernas framställning om det s. k.

utsyningstvångets olägenheter, enligt hvad skogstjenstemännen och

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande visat, vore öfverdrifven och

obefogad, då i betraktande toges skogarnes ofvan nämnda ändamål,

har domänstyrelsen tillkännagifvit, att, efter det den sedan 1884 på

pröfning beroende frågan om skogsstatens reglering blifvit afgjord,

hvilken reglering äfven berörde ordnandet af i fråga varande utsyningar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

åt enskilde, det vore domänstyrelsens afsigt att såväl i förberörda som

i andra i samband dermed stående afseenden utfärda reglementariska

föreskrifter äfvensom att bos Eders Kongl. Maj:t föreslå en del ändringar

i nuvarande bestämmelser, bland annat dels i fråga om utsyningarnes

verkställande i lappmarkerna för 2 eller 3 år i sänder,

hvarigenom för resor mellan förrättningsställena skulle tagas i anspråk

mindre del af skogstjenstemännens tid, som då kunde användas till

noggrannare undersökning å skogen å hvarje förrättningsställe, dels

angående skogsinspektörs befogenhet att på ort och ställe meddela

föreskrifter eller vidtaga åtgärder för ändring i fråga om utsyningar

åt enskilde, som öfver dylik förrättning anmält missnöje, m. m.

Beträffande • tillämpningen i lappmarkerna af den för ungskogens

skyddande i kustlandet gällande skogslag, biträder domänstyrelsen hvad

skogstjenstemännen och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört.

Äfven om minimidimensionen för afverkningen bestämdes något

större, än som i nämnda lag stadgas, vore lappmarksskogarnes uppgift

af uthållig afkastning till understöd åt jordbruket derigenom icke skyddad.

Ur forstlig synpunkt syntes ock vara betänkligt, att skogarne

utan afseende å terrängförhållandena finge på sådant sätt afverkas. Vid

timmerblädning i synnerhet i lappmarkerna med deras kuperade, ofta förhärda

vindar utsatta lägen, måste, med hänsyn till såväl plantors som

redan uppväxt ungskogs trefnad och fortväxt, utgallringen rättas efter

lokala förhållanden, så att densamma blefve svagare i exponerade lägen,

starkare å skyddade lokaler med näringskraft^ jordmån. I all

''synnerhet skulle stora olägenheter af skogsafverkning utan iakttagande

häraf framträda i lappmarkens öfre trakter och tvifvelsutan föranleda

till skogsgränsens tillbakaskridande. Vid de undersökningar af skogsväxtligheten

och i samband dermed stående frågor, som under de senare

åren egt rum i de norra orterna under ledning af direktören vid

skogsinstitutet, hade bekräftats, att, förutom köldens och den korta

vegetationstidens ofördelaktiga inflytande på trädens fröproduktion och

derigenom på skogsföryngringen, i all synnerhet vindarne från fjellen

verkade menligt på skogsväxtligheten i lappmarken, samt att varsamhet

vid afverkning derför vore af nöden. Genom dessa undersökningar

vore ock konstateradt, att skogen växte mycket långsammare i de båda

nordligaste länen, isynnerhet i deras lappmarker, än i öfriga norrländska

län.

På grund af det anförda hemställer domänstyrelsen, att de underdåniga

framställningarne måtte lemnas utan afseende.

Med fästadt afseende å hvad i fråga om tillkomsten af lappmarks
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

15

hemmanens skogsanslag blifvit erinradt, kan den rättsliga befogenheten

af statens åtgärd att föreskrifva vissa inskränkningar i hemmansegarnes

dispositionsrätt öfver skogen icke betviflas. Då hemmansegarne

icke egt någon på författningar eller skattläggningar grundad rätt att

komma i åtnjutande af visst skogsanslag, men sådant icke desto mindre

blifvit dem tilldeladt af det uttryckligen uttalade skäl, att jordbruket

i dessa trakter icke kunde bestå utan understöd från skogen,

har det icke allenast varit befogad t, utan jemväl af grunden för skogsanslagets

tilldelande med nödvändighet påkalladt, att föreskrifter meddelats

i syfte att förebygga, det icke genom skogens utödande ändamålet

med tilldelningen eller jordbrukets understödjande komme att för

framtiden förfelas. Men om sålunda yrkandet om det så kallade utstämplingstvångets

upphäfvande icke med fog kan grundas på den förmenta

orättvisa mot hemmansegarne i lappmarken, som skulle ligga i de lagstadgade

inskränkningarne i deras disposionsrätt öfver skogen, kan stöd

för samma yrkande ej heller hemtas från vunnen erfarenhet om inskränkningarnes

obehöflighet. Tvärtom synas mig de upplysningar, som af

vederbörande skogstjenstemän lemnats rörande det sätt, hvarpå en stor

de! af jordegarne i nu ifrågavarande socknar disponerat öfver de för

understödjande af deras jordbruk afsedda skogstillgångar, innebära

talande vittnesbörd derför, att statens kontroll öfver den enskilda

skogshushållningen i lappmarkssocknarne fortfarande är af behofvet

påkallad. Då, enligt hvad upplyst blifvit, afverkningsrätten till flertalet

hemmansskogar i lappmarken förvärfvats af sågverksbolag och trävarahandlande,

och jordbruket i dessa trakter sålunda kan sägas hafva

blifvit i motsvarande mån för en lång framtid beröfvadt det såsom

oundgängligt ansedda stödet af tillräcklig tillgång på skog, bör det

åtminstone ligga staten om hjerta! att tillse, att icke en återgång i en

framtid till bättre förhållanden i detta afseende omöjliggöras. Skulle

deremot, på sätt de enskilda petitionärerna äfvensom majoriteten inom

Vesterbottens läns landsting på}Tkat, med upphäfvande af de i § 8 af

gällande afvittringsstadga innefattade bestämmelser, afverkningsrätten

å lappmarksskogarna frigifvas — hvilket faktiskt blefve förhållandet,

äfven om, på sätt jemväl föreslagits, tillämpningen af den så kallade Norrbottenslagen

utsträcktes till lappmarken, då, enligt hvad de hörde myndigheterna

vitsordat, sistnämnde lag i dessa trakter komme att sakna

verklig betydelse — kan med eu till visshet gränsande sannolikhet

befaras, att de på afverkningsrätt upplåtna skogsområdena skola, då de

en gång till hemmanen återfalla, vara beröfvade så godt som all tillgång

på afverkningsbar skog. Mot den föreslagna lagstiftningsåtgär
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

den har ock en betydande minoritet inom landstinget inlagt en bestämd

gensaga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser jag mig bäst tillgodose

lappmarkens intressen, då jag i underdånighet hemställer, att

de underdåniga framställningarne om ändring i gällande bestämmelser

angående inskränkning i dispositionsrätten öfver skogen å hemman och

lägenheter inom Vesterbottens läns lappmark icke må till någon Eders

Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. Då, under förutsättning af bifall härtill,

statens skogstjenstemän fortfarande skulle ega skyldighet att å

enskildes skogar i lappmarken utstämpla virke till afsalu, kan det icke

annat än anses billigt, att kostnaden för detta skogstjenstemännens

besvärliga och tidsödande arbete framgent som hittills af skogsegarne

godtgöres, och jag saknar derföre anledning att förorda bifall till merbemälde

petitionärers alternativt gjorda yrkande om afskaffande af

utsyningsafgifterna. Deremot synes mig det af domänstyrelsen, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län, framstälda förslag om nedsättning till hälften

af utsyningsafgiften i trakter ofvanom fjellgränsen vara förtjent af all

uppmärksamhet, likasom äfven,, på sätt jemväl domänstyrelsen erinrat,

vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande dispositionsrätten öfver

skogen torde kunna vidtagas i syfte att, utan äfventyrande af statskontrollens

verksamhet, minska de olägenheter som för jordegaren

alltid i någon mån måste vara förbundna med denna kontroll. Jag

torde framdeles, sedan frågan om lönereglering för skogsstaten hos

Riksdagen förevarit till behandling, komma i tillfälle att för de sålunda

ifrågasatta ändringarne få påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.))

Såsom af chefens för finansdepartementet anförande i ämnet framgår,

hafva samtliga de sakkunniga myndigheter, som yttrat sig öfver

förslaget, afstyrkt bifall till detsamma. Äfven Konungens befallningshafvande

i Vesterbottens län, hvilken myndighet varit i tillfälle att

med uppmärksamhet följa ifrågavarande förhållanden, har yttrat sig i

samma rigtning. Utskottet bifogar vid detta utlåtande Konungens befallningshafvandes

omförmälda yttrande, äfvensom ett af kronofogden i

lappmarksfögderiet af Vesterbottens län afgifvet yttrande i ämnet.

Af hvad i ärendet förekommit anser sig lagutskottet kunna draga

den slutsats, att olägenheter såväl för de enskilde skogsegarne som

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

17

för lappmarkens ekonomiska utveckling verkligen uppkommit vid tilllämpningen

af ifrågavarande, uti § 8 afvittringsstadgan meddelade

föreskrift. Uppenbart synes vara, att antalet skogstjenstemän, hvilka

ega att verkställa utsyning och stämpling, är i förhållande till de

ofantliga sträckor af skogbevuxen mark, som tillhöra deras tjenstgöringsområden,

så ringa, att det knappt kan vara möjligt för dem att

efter rigtiga grunder fullgöra detta åliggande, åtminstone om icke behörigt

afseende fästes vid vederbörande jordegares eller innehafvares

uppgifter och anvisningar. I detta afseende må erinras, att Vesterbottens

läns lappmark är fördelad på 4 revir och Norrbottens läns

lappmark på 6 revir, förutom mindre delar af lappmarkerna, som ingå

i revir, hvilka egentligen tillhöra kustlandet. Eu följd af detta missförhållande

blir tydligen, att mogen, öfvermogen och skadad skog får

qvarstå, äfvensom vindfällen qvarligga på mera afsides belägna platser,

under det att på andra ställen träd utsynas, som kunnat och bort

ännu någon tid stå på tillväxt.

Oaktadt allt detta vågar lagutskottet dock icke tillstyrka det af

motionären framstälda förslaget. Utskottet har redan erinrat, att de

sakkunniga myndigheterna afstyrkt den hos Kongl. Maj:t gjorda framställningen;

och hvad Konungens befallningshafvande i Vesterbottens

län anfört, synes utskottet vara förtjent af den största uppmärksamhet.

Utskottet är för egen del öfvertygadt, att lappmarken för hela

sin tillvaro såsom bebyggd och delvis odlad landsdel är beroende af

skogens bestånd. En i gällande lagstiftning vidtagen ändring, hvarigenom

detta bragtes i fara, skulle följaktligen kunna blifva af den mest

ödesdigra betydelse, och detta icke blott för sjelfva lappmarken, utan

ock för angränsande områden.

Motionären har visserligen icke ifrågasatt annat, än att den s. k.

Norrbottenslagen, möjligen med något skärpta bestämmelser i fråga

om den afverkade skogens minimidimensioner, skulle blifva för lappmarkerna

gällande; men utskottet kan ej antaga, att härigenom ett för

det inre landets förhållanden tillräckligt skydd mot öfverdrifven afverkning

skulle vara gifvet. Det synes nemligen vara anledning att

befara, att de nuvarande egarne och innehafvarne af skogsmarken icke

skulle eg a nog urskilning och insigt om hvad för skogens bestånd erfordrades

för att utan skada för det allmänna begagna sig af eu sålunda

medgifven frihet, äfven om man får antaga, att god vilja i detta

afseende icke skulle saknas. För öfrigt må erinras om den svårighet,

som skulle uppstå vid öfvervakandet af lagens efterlefnad, i följd af

det förhållande, att en stor del af Vesterbottens lappmark, som moBih.

till Rihd. Prot. 1889. 1 Sami. 13 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

tionären ju närmast åsyftar, har sin flottled genom Vesternorrlands

län, der den s. k. Norrbottenslagen icke är gällande. Utskottet kan

ej heller underkänna giltigheten af den utaf vederbörande skogstjenstemän

gjorda anmärkning, att den åsyftade förändringen i lagstiftningen

skulle medföra orättvisa och förlust för alla dem, som under

förutsättning af i lag begränsad afverkningsrätt på viss tid sålt sina

skogar, hvilkas värde vid aftalets slut måste blifva betydligt mindre,

om de under afverkningstiden innehafts med fri dispositionsrätt, än om

de endast efter utsyning fått anlitas, hvaremot afverkningsrättsinnehafvarne

eller sågverksbolagen skulle tillskyndas en helt säkert till

millioner uppgående vinst.

Ehuru utskottet följaktligen icke kan godkänna den utväg till

de öfverklagade olägenheternas afhjelpande, som motionären föreslagit,

föreställer sig utskottet, att ändamålet bör kunna på annat sätt vinnas.

Sålunda har domänstyrelsen uti sitt i ämnet afgifna utlåtande tillkännagifvit

sin afsigt att, efter det frågan om skogsstatens reglering

blifvit afgjord, hos Kongl. Maj:t föreslå en del ändringar i nuvarande

bestämmelser, bland annat dels i fråga om utsyningarnes verkställande

i lappmarkerna för 2 eller 3 år i sender, hvarigenom för resor mellan

förrättningsställena skulle tagas i anspråk mindre del af skogstjenstemännens

tid, som då kunde användas till noggrannare undersökning å

skogen å hvarje förrättningsställe, dels angående skogsinspektörs befogenhet

att på ort och ställe meddela föreskrifter eller vidtaga åtgärder

för ändring i fråga om utsyningar åt enskilde, som öfver dylik förrättning

anmält missnöje, m. m. Den kostnad, som utsyningen nu medför,

skulle, enligt utskottets tanke, kunna minskas genom nedsättning af

den derför bestämda afgiften, på sätt ock blifvit föreslaget i en inom

Första Kammaren af herr Cederberg afgifven motion, n:o 35, som

blifvit till statsutskottets behandling öfverlemnad. Vidare borde åt

egare eller innehafvare af den mark, hvarå utsyning skall ske, kunna

tillerkännas större inflytande på utsyningen vid anvisande af de trakter,

der sådan borde företrädesvis verkställas. Slutligen antager

utskottet, att sjelfva utsyningsförrättningarna möjligen skulle kunna

under vissa vilkor öfverlemnas åt kronojägarne, hvarigenom den nu

öfverklagade olägenheten af förrättningsmännens fåtalighet skulle

kunna i väsentlig mån afhjelpas; och vill utskottet i sammanhang härmed

erinra, att enligt det förslag till ny stat för skogsväsendet, som

af Kongl. Maj:t framlagts för innevarande Riksdag, kronojägarnes antal

skulle icke obetydligt ökas.

Af ofvan anförda skäl får lagutskottet hemställa,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Uti tande N:o 23.

att Riksdagen måtte finna den ifrågasatta lagförändringen

icke "ra vidtagas, men, med anledning

af motionen, i skri velse anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t taga i öfverv ''gande, huru de olägenheter, som

för närvarande vid åda tillämpningen af § 8 i afvittringsstadgan

den 0 maj 1873, må kunna undanrödjas.

Stockholm den 4 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Bilaga I till lagutskottets utlåtande n:o 33.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 6 nästlidne

juli infordrat kongl. domänstyrelsens utlåtande rörande en af ledamoten

af Riksdagens Andra Kammare, häradshöfdingen Aug. Hygrell gjord

underdånig framställning om ändring af den för Vesterbottens läns lappmarker

gällande skogslag, har bemälda styrelse ‘infordrat Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes yttrande i ämnet, hvilket Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande härhos får i underdånighet afgifva.

Till en början, och innan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

inlåter sig på frågan om förändrad lagstiftning, tillåter sig Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande att meddela några allmänna upplysningar

om lappmarken och skogsförhållandena derstädes.

Vesterbottens läns lappmarker, belägna mellan 64 och 66 breddgraden,

hafva till följd af sitt nordliga läge samt den mängd af mossar

och myrtrakter, hvaraf landet är uppfyldt, en karg natur och ett hårdt

klimat, hvilket bäst visar sig af de der ofta förekommande mindre goda

och dåliga skördarne. Ännu har ej heller sädesodlingen derstädes

gjort så stora framsteg, att den är tillräcklig att helt och hållet föda

ortens befolkning, uppgående till ett antal af omkring 25,506 personer.

Lappmarkens största värde ligger för närvarande uti dess vidsträckta

skogar, af hvilka en stor del vid den nu i det närmaste afslutade

afvittringen tilldelats de enskilda hemmansinnehafvarne. Och

den inkomst, som dessa skogar med en förståndig hushållning kan

lemna, borde vara tillräcklig för att i förening med åkerbruk och bo
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

21

skapsskötsel bereda befolkningen en i ekonomiskt afseende bekymmerfri

tillvaro.

För närvarande egas de åt enskilde upplåtna skogarne till omkring

hälften af den i lappmarken bosatta befolkningen och till andra hälften

af ett jemförelsevis obetydligt antal sågverksegare och virkesspekulanter,

oftast boende på andra orter. Dessutom hafva desse senare vetat att

för i allmänhet mycket låga pris förvärfva sig afverkningsrätt till en

mängd hemmans och byars skogar, på en tid af i allmänhet 50 år från

det afvittringen slutats; och innehålla de om afverkningen upprättade

kontrakten vanligen, att skog, som ej gifver timmer af 10 verktums

toppdiameter på 20 fots längd, icke får afverkas, samt att hemmansegarne

få använda skogen till husbehof och företrädesvis skola ega

rätt till den arbetsförtjenst, som uppstår genom skogens utverkning.

Uppenbart är, att sågverksegaren och lappmarksbefolkningen skola

hafva högst olika intressen. Det är ju naturligt, att de förra fästa den

hufvudsakliga vigten vid skogen, så att de, derest de äro tillräckligt

kapitalstarka, vilja spara den skog, som de besitta med full eganderätt,

hvaremot de önska att taga så mycket timmer, som möjligen kan erhållas

ur de skogar, till hvilka de endast ega afverkningsrätt.

Åt jordbruket och landets utveckling egna de på få undantag när

ej någon tanke. Då de äro köpmän, är deras hufvudmål att bringa

skogen till att gifva så hög afkastning som möjligt, och skogshandteringen

är för dem endast en affär. Sedan skogen är slut, egna de

ej någon vidare tanke åt landet, utan draga sina färde, sökande en ny

marknad.

Helt olika är förhållandet med den i landet boende befolkningen.

För denna är eller bör landets odling och utveckling vara hufvudsak,

och den inkomst, som skogen skänker, endast en hjelp i striden emot

de svårigheter, som odlaren i dessa nordliga nejder har att öfvervinna.

För denna befolkning är det af större vigt att hafva en, om ock

mindre, likväl jemn inkomst af skogen, eller med andra ord att skogen

icke afverkas mera, än som är förenligt med dess bestånd.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt böra den i

lappmarken bosatta befolkningens intressen i främsta rummet skyddas,

för så vidt lappmarken skall hafva någon framtid för sig; och detta

desto hellre, som de vidsträckta kronoskogarne ensamt för sig synas

tillräckliga för vederbörande trävaruhandlandes spekulationer.

Den nuvarande lagstiftningen söker skydda skogen derigenom att

skog, utom till husbehof, endast får afverkas efter föregående utsyning

af skogstjensteman.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N;o 23.

Häradshöfdingen Hygrells förslag, som grundar sig på framställningar

från eu mängd hemmansegare uti lappmarken, har åter till syfte

att borttaga så väl utsyningarna genom skogstjenstemännen som de

för utsyningarna bestämda ersättningarna, men sätter i stället förbud

för afverkning af virke till mindre dimensioner än de, som finnas föreskrifna

uti den för Vesterbottens läns kustland gällande kongl. förordningen

den 23 juni 1882 angående åtgärder till förekommande af

öfverdrifven afverkning af ungskog.

De skäl, som åberopas för den sökta förändringen, äro hufvudsakligen:

att utsyningarna icke ske på ett tillfredsställande sätt, i ty att

en stor mängd öfvermogna och skadade träd icke utsynas, utan få

qvarstå till dess de blifva förstörda; att då lappmarkens inbyggare

numera äro likstälda med rikets öfriga invånare i fråga om skyldigheter,

de jemväl böra komma i åtnjutande af samma rättigheter och

således äfven fri dispositionsrätt till skogen, samt att utsyningsafgifterna

äro särdeles betungande.

Tilläggas bör att vid de sammanträden, som förlidet års sommar

höllos af länsstyrelsen inom de olika lappmarkssocknarne rörande en

del ekonomiska frågor, ungefär enahanda yrkanden framstäldes, och

samma skäl åberopades af största delen af de vid sammanträdena närvarande

hemmansinnehafvare.

Onekligen förefaller den ifrågasatta ändringen af skogslagstiftningen

vid första påseendet tilltalande genom sin enkelhet och derigenom

att för hela länet lika bestämmelser skulle blifva gällande.

Denna likformighet skulle emellertid uti verkligheten leda till

mycket olika resultat, ty då den s. k. Norrbottenslagen inom

länets kustland, åtminstone beträffande de flesta af der belägna socknar,

föranledt dertill, att afverkningen, i brist på gröfre skog, i väsentlig

mån minskats, skulle inom lappmarker, der den gröfre skogen

är sparad, fritt spelrum lemnas åt en snabbt tilltagande afverkning af

alla träd utaf större dimensioner, särskildt från de skogar, hvilka försålts

på viss tid. Åtminstone finnas mycket stora skål för ett dylikt

antagande. Under de 25 sista åren har virkesutskeppningen i det närmaste

tredubblats, och de skogar inom södra Norrland och mellersta

Sverige, hvarifrån hufvudsakligaste delen af detta virke tagits, hafva

hårdt anlitats, särskildt hvad beträffar gröfre virke. Antagligt är då,

att ändå flere virkesspekulanter än de, som redan inköpt skogar i lappmarken,

komma att rigta sin uppmärksamhet dit; och med temlig visshet

torde få antagas, att de hemmansegare, som sålt sin skog på viss

afverkningstid, vid dess slut skulle se sina skogar beröfvade alla träd,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

23

som jemlik! kontrakten finge afverkas, hvartill kommer att den årliga

arbetsförtjenst, som beräknats, genom förbehållet om företrädesrätt till

skogens utdrifning till följd af afverkningens påskyndande blifver af

kort varaktighet och, äfven den, långt före afverkningstidens slut kommer

att upphöra, hvarigenom hemmansinnehafvarne under en längre

följd af år icke få den ringaste inkomst af skogen. Enligt kontraktens

ordalydelse skulle väl detta synas rigtigt, men temligen säkert torde

väl vara, att åtminstone säljarne, då skogsköpen upprättades, icke tänkte

sig den frihet uti dispositionsrätten, som nu föreslagits, utan att samma

lagstiftning, som då gälde, fortfarande skulle ega bestånd.

Äfven en del andra rättsförhållanden, som uppstått under förutsättning

af skogens bibehållande, skulle komma att rubbas, såsom i fråga

om en del penningelån, till säkerhet hvarför inteckning beviljats, livilka

lån aldrig lemnats, om långifvaren kunnat förutse den stora minskningen

i fastigheternas värde genom den nu gällande, hemmanens skog

skyddande lagstiftningens upphörande. Enahanda skulle förhållandet

blifva i fråga om köp af hemman, till hvilka afverkningsrätten af skogen

sålts på viss tid.

På sätt förut nämnts, hafva ofvan omförmälda framställningar utgått

endast från hemmansinnehafvare uti lappmarken, hvaremot icke

någon sågverksegare deltagit uti dem, ehuru väl desse senare hafva

det egentliga intresset af afverkningens frigifvande.

Med skäl kan derför ifrågasättas, om jordegarne, hvilka först nyligen

fått sina hemmanslotter sig tilldelade, kunna anses mogna för den

frihet uti dispositionsrätten öfver skogen, som de påyrka, då erfarenheten

hittills visat, att en stor del af dem, utan att skaffa sig någon

kännedom om skogens värde, snart sagd! besinningslös! afyttra! den

från hemmanen under en mansålder, derigenom beröfvande hemmanen

den, såsom ofvan visats, högst behöfliga inkomsten af skogen. Deras

rop på likställighet med rikets öfrige invånare torde derför böra

förtjena föga afseende.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som icke har sig bekant

att några olagligheter vid utsyningarna begåtts af vederbörande skogstjenstemän,

antager väl att vid dessa förrättningar en del öfvermogna

och skadade träd fått qvarstå, men denna omständighet torde väl icke

få anses kräfva en så genomgripande förändring uti skogslagstift-ningen,

som nu fordrats.

Dock anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som icke

har något skäl att betvifla skogstjenstemännens inom länet redbarhet

och duglighet, sig böra i underdånighet hemställa, att utsyningarna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ordnas på annat sätt än för närvarande, så att de icke uteslutande

blifva beroende af skogstjenstemännens omdöme, utan att äfven skogarnes

egare lemnas tillfälle att sig yttra och få angifva de skogstrakter,

der de företrädesvis önska att erhålla virket afsynadt.

Påtagligt är nemligen att skogstjenstemännen, hvilka inom sina

vidsträckta revir hafva icke blott de enskildes utan äfven kronans

skogar att sköta, icke kunna medhinna att så noggrant som skogsegarne,

hvilka dagligen äro i tillfälle att se till sina skogar, taga

kännedom om deras beskaffenhet.

Likaledes anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande af vigt

att skogsegarne, derest de äro missnöjda med de verkstälda utsyningarna

erhålla tillfälle att lättare och hastigare än nu är fallet öfverklaga

dem.

I sådant afseende föreställer sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

att skogsinspektören skulle blifva en lämplig skiljedomare,

i synnerhet om han reste omkring uti lappmarken någon tid efter det

utsyningarna egt rum, hvarigenom tillfälle bereddes honom att på ort

och ställe taga kännedom om anmärkta oegentligheter.

Under åberopande af hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

sålunda anfört, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

underdånighet hemställa, att det framstälda förslaget lemnas helt och

hållet utan afseende, då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande är

öfvertygad att, om förslaget bifölles, den långsamt växande skogen

fortare än man nu kan föreställa sig skulle blifva förstörd. Och med

skogarnes undergång är jemväl lappmarkens undergång gifven.

Då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan den 1 nästlidne

september till kongl. domänstyrelsen afgifvit yttrande angående utsyningsafgifternas

borttagande, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

nu åberopa berörda yttrande, hvaraf en afskrift härjemte i underdånighet

bifogas.

Landskansliet i Umeå den 6 oktober 1888.

Underdånigst

AXEL WÄ8TFELT.

C. O. de Frese.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

25

Bilaga II till lagutskottets utlåtande n:o 23.

Afskrift.

Till Konungens Befallningshafvande i Umeå.

Med anledning af häradshöfding A. Hygrells bilagda underdåniga

framställning om ändring af den för Vesterbottens läns lappmark gällande

skogslag, får jag härmed afgifva infordradt yttrande. Under en

följd af år har stor missbelåtenhet här varit rådande icke blott med

den afgift, som drabbat jordegaren för utstämpling af träd, hvilka

tillåtits honom från egen afvittrad skog till salu afverka, utan äfven

med det sätt, hvarpå utstämplingen blifvit verkstäld. Att grundade

skäl till slik missbelåtenhet finnas, har jag allt för väl under mina

resor inom fögderiet erfarit. Ofta nog hafva utstämplingarna blifvit

verkstälda af ordinarie eller extra kronojägare, med revirförvaltaren

långt ifrån utstämplingsorten, och på ett om allt annat än noggrannhet

visande sätt, hvaraf ock följt, att för utdrifning mogen skog blifvit

qvarstående, men i full växtlighet varande sådan utstämplad. Hvilken,

egande kännedom om sådana förhållanden, kan undra på att missnöje

eger rum och att allmänt råder önskan att erhålla likadan rätt till

skogsafverkning, som i länets kustland är medgifven, hvarigenom ock

den nuvarande afgift, numera inom lappmarken uppgående till omkring

20,000 kronor per år, skulle försvinna. Sådan afverkningsrätt, som

nu är medgifven skogsegare å kustlandet, tror jag dock icke vara för

lappmarken gagnelig. Flertalet hemmansegare äro icke heller för

detta, utan önska endast rättighet att utan afgift och revirförvaltares

mellankomst få från sitt egande område till försäljning afverka sågtimmer,

som på 20 fots höjd innehar i toppändan en diameter af 10

verktum eller 8j decimaltum. Huruvida en sådan rättighet skulle förBih.

till Rilcsd. Prof. 1889. 7 Sami. 13 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

orsaka omåttlig skogsåverkan till skada för landet, har jag för mig

icke klart; deremot anser jag, under förutsättning att utstämpling fortfarande

kommer att inom länets lappmark eg a rum, skäl vara att hitintills

varande 10 öres afgift försvinner, samt sådana föreskrifter för

revirförvaltaren utfärdas, att endast fullmogen skog måtte för afverkning

och försäljning utstämplas, men den i full växtlighet varande,

från utstämpling skonas — låt vara om ock derigenom för herrar revirförvaltare

mera besvär skulle uppstå och de nödgas för utstämpling

å byaskogar använda kanske dubbelt så lång tid, som hitintills gemenligen

åtgått.

Att revirförvaltarne af allmänna medel böra tillerkännas full ersättning

för ökadt arbete, torde en hvar finna billigt och rättvist.

Kronofogdekontoret i Lycksele den 24 september 1888.

N. J. GADD.

Vidimeras ex officio

C. O■ de Frese.

Stockholm, K. L. Beckman, 1889.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.