Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 32

1889-03-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:32, Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1889, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag angående

ändrad lagstiftning rörande lagfart å af söndrad lägenhet.

Justitieombudsmannen har i sin till innevarande Riksdag afgifna och

af kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse gjort följande framställning

i fråga om vilkor för lagfart å afsöndrad lägenhet:

»I högsta domstolens minnesbok för år 1877 finnes följande anteckning

:

»Sedan, uppå ansökning om lagfart å köp, hvarigenom jord från

hemman för alltid afsöndrats, häradsrätt, enär sökanden icke visat, att afgäld

för jordafsöndringen blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande faststäld

och afsöndringen derförinnan icke blefve i jordebokens afsöndringsbilaga

intagen, förklarat lagfartsansökningen hvilande, och hofrätt, med afseende

å stadgandena i 9 § 2 mom. och 17 § 1 mom. i förordningen den

6 augusti 1864 angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning och

jordafsöndring, ej funnit skäl att göra ändring i häradsrättens beslut;

så har högsta domstolen ansett de af underdomstolarne åberopade skäl

och lagrum ej hafva utgjort laga anledning att förklara lagfartsansökningen

hvilande samt förty pröfvat lagligt, med undanrödjande af domstolarnes beslut,

visa ärendet åter till häradsrätten att detsamma till ny laglikmätig behandling

företaga.»

Med anledning af detta domslut, meddeladt den 14 december 1877

af fyra ledamöter mot tre, hvilka senare gillade häradsrättens förfarande,

har en domare på landet vändt sig till mig med en framställning af följande

hufvudsakliga innehåll.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Då det syntes honom icke kunna antagas, att detta högsta domstolens

beslut innebure, att en lagfartsansökning under ifrågavarande förhållanden

borde afslås och stöd för en sådan mening, efter hans uppfattning, ej gåfves

i lagfartslagen, innehölle domslutet att, ehuru afgäld för afsöndring ej faststälts,

lagfart dock kunde beviljas; och enligt denna uppfattning hade han i

likhet med flere andre domare ansett sig numera icke höra vägra lagfart å

afsöndringar, när, förutom hvad i allmänhet gälde för lagfarts beviljande

vore uppfyldt, köpehandlingen innehölle en sådan beskrifning, som 4 § 2

mom. i kongl. förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyfning''

och jordafsöndring bestämmer.

Med hänsyn till det stora antal jordafsöndringar, som förekomme i

den honom anförtrodda domsaga, hade emellertid hos honom stadgats den

uppfattning, att lagfart icke borde beviljas, innan afgäld i laglig ordning

faststälts, enär han trodde sig kunna säga, att ytterst sällan, om ens någonsin,

innehafvare af en afsöndring hos konungens befallningshafvande begärt

afgäldens fastställande efter det han fått lagfart.

Det vore visserligen sant, att konungens befallningshafvande genom

den kännedom af skedda afsöndringar, som vunnes genom förteckningarna

öfver beviljade lagfarter, blefve i tillfälle att vidtaga åtgärder för afgäldens

bestämmande, men efter denne domares uppfattning tillginge det åtminstone

högst sällan så, och lagens föreskrift om afgälds pröfning och fastställande

blefve oftast förbisedd. Förutom den anmärkningsvärda omständighet, att eu

lagbestämmelse ej uppfyldes, uppkomme äfven häraf menliga följder, dem

han ville påpeka.

Af lagfartsböckerna inhemtades, hurusom inom flera hemman från

samma egendom skett ett icke ringa antal afsöndringar för alltid, men, äfven

då orsaken vore uppgifven, saknades kännedom om huruvida dessa afsöndringars

storlek, hos en hvar eller alla tillsammans, stode i öfverensstämmelse

med föreskrifterna i kongl. förordningen om hemmansklyfning och

jordafsöndring, och tänkbart vore att eu felaktighet härutinnan kunde förefinnas,

som varit förebyggd, om afsöndringarna pröfvats af konungens befallningshafvande.

Egaren af den hemmanslott, hvarifrån afsöndringar skett, stode i iagfartsboken

fortfarande antecknad såsom egare till samma skattetal, ty anmärkningarna

om de frånsålda afsöndringarna rubbade icke skattetalet, då

sådant ej vore afsöndringarna åsatt; och när fördenskull inteckning söktes i

hemmanslotten, blefve den beviljad i det oförändrade skattetalet, men vid

skeende utmätning af fastigheten befunnes, att genom flera före inteckningens

beviljande lagfarna afsöndringar för all tid den intecknade fastigheten, hållande

i skattetal t. ex. tolf öre, minskats högst betydligt och ej motsvarade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

hvad inteckningshafvaren med rätta antagit en fastighet med nämnda skattetal

i jemförelse med dylika andra skatträtter innehålla.

Genom underlåtenheten i afseende å jordafsöndringarnas pröfning i

vederbörlig ordning före lagfarts beviljande uppkomme en i såväl lagfartssom

inteckningsangelägenheter menlig ovisshet om rätta förhållandet mellan

hufvudegendomen och afsöndringarna derifrån, och om också denna pröfning

verkligen skedde efter det lagfart meddelats, så vore detta icke tillfyllest, åtminstone

om pröfning utfallit så, att afsöndringen ej kunnat beviljas.

Af det anförda framginge — fortsätter häradshöfdingen — hans mening

om behof vet af kontroll deröfver, att afsöndringarna blefve behandlade

af konungens befallningshafvande, och borde domstolen icke, såsom det sagts,

»för att vaka öfver att skatten kan utgå af hemmanet», utan för det ändamål

som skall främjas genom lagfarts- och inteckningsböckerna utöfva denna

kontroll. Detta skulle kunna ernås genom ett stadgande, att lagfart å afsöndring

icke finge beviljas, förr än det visats att afgäld i lagenlig ordning

bestämts, dock icke så att lagfartsansökningen, om detta vilkor ej vore fullgjordt,

genast afsloges, hvilket skulle medföra stor risk för köparen, utan

antingen så, att ansökningen förklarades hvilande, till dess det styrkts, att

afgäld faststälts, eller så att ärendet uppskötes till viss dag, då det ålåge

sökanden att visa bestämmelsen om afgäld, vid äfventyr att eljest ansökningen

afsloges.

Med erfarenhet af de rättssökandes sätt i allmänhet att handhafva

hvilande lagfarts- och inteckningsärenden, och då större säkerhet för fullgörande

af föreskriften vunnes genom uppskof på bestämd tid, ville det synas,

med hänsyn särskild t dertill, att undanrödjandet af dylikt hinder för lagfarts

beviljande helt och hållet berodde på sökanden, som bestämmelsen om uppskof

bäst främjade syftemålet. Den tidsutdrägt, som af ett sådant uppskof

blefve eu följd, vore naturligen en olägenhet, men såsom sådan högst obetydlig

i jemförelse med de olägenheter som, efter hvad ofvan visats, uppkomme

derigenom att pröfningen om afgäld uraktlåtits.

Äfven de öfrige landtdomare, med hvilka jag haft tillfälle att samtala

i detta ämne hafva, med ett enda undantag, varit af den mening, att

den i kong], förordningen angående hemmansklyfning — såväl den af den 6

augusti 1864 som den nu gällande af den 6 augusti 1881 — anbefalda

pröfningen af konungens befallningshafvande, dels huruvida afhandling rörande

jordafsöndring är med förordningen öfverensstämmande och dels af den föreslagna

afgäldens tillräcklighet, bör föregå och utgöra vilkor för beviljande af

lagfart å sådan för alltid afsöndrad jord; och flera domare hafva förklarat,

att de, oaktadt det åt högsta domstolen gifna prejudikatet, fortfarande fordra

att denna pröfning skall visas hafva försiggått, innan de bevilja lagfart å afsöndring.

Det synes också vara oegentligt, att eganderätt till afsöndrad jord

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

13

genom lagfart befästes, innan vederbörande myndighet pröfva! afsöndringens

laglighet, helst denna pröfning kan hafva till följd, att afsöndringen måste

rättas och jemkas, eller till och med att den afsöndrade jorden måste hel

och hållen återgå till den egendom, hvarifrån den afsöndrats. Och såsom

den ifrågavarande landtdomaren påpekat, kan otvifvelaktigt oreda och osäkerhet

i afseende på lagfarts- och inteckningsförhållanden af ett dylikt lagfartsförfarande

uppstå samt förvecklingar och rättegångar framkallas, som icke

skulle ifrågakomma, om pröfningen af afsöndringens lagenlighet ovilkorligen

måste föregå lagfarten. Då nu emellertid högsta domstolen förklarat förefintliga

lagbestämmelser icke innebära detta, gör sig naturligen denna uppfattning,

ehuru den af många icke godkännes, allt mera och mera gällande

i tillämpningen, så att, om de påvisade olägenheterna af en dylik lagtillämpning

skulle befinnas så betydande, att den bör för framtiden förebyggas,

det lärer vara nödigt att uttryckligen stadga, att lagfart å för alltid afsöndrad

jord icke må beviljas, innan det visats att konungens befallningshafvande

verkstält den föreskrift^ pröfningen af afsöndringen och bestämt afgälden

af densamma.

Ett dylikt stadgande fans i kongl. förordningen angående tillägg till

gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring den

13 juli 1853, der det hette, att lagfart eller inteckning för afsöndringens

bestånd ej finge beviljas, innan afsöndringen visades vara vederbörligen godkänd.

Denna förordning upphäfdes genom kongl. förordningen angående

ändring i föreskrifterna rörande hemmansklyfning och jordafsöndring den

12 november 1858, hvarigenom förordnades att de i berörda ämnen förut

gifna författningar, kongl. förordningen 19 december 1827 jemte kongl. kungörelserna

den 14 november 1829 och den 29 januari 1831, skulle tjena

till efterrättelse, med några, frågan om lagfart icke rörande, förändringar.

Dessa författningar innehöllo ingenting motsvarande berörda stadgande i 1853

års förordning; och då det icke heller upptagits i kongl. förordningen om

hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1864, drog lagutskottet

vid behandling af tvenne vid 1879 års riksdag väckta motioner om upphäfvande

af sistnämnda förordning'' häraf den slutsats, att afsöndrings godkännande

icke vidare vore af nöden för vinnande af lagfart derå. Så

fattade deremot domstolarne icke saken, eftersom de likaväl efter upphäfvande!

af 1853 års förordning som förut fordrade att afsöndringsfrågan blifvit

af konungens befallningshafvande vederbörligen behandlad, innan lagfart å

afsöndringen beviljades. Det var först efter och med anledning af 1877 års

förberörda i högsta domstolens minnesbok införda beslut, som domarena i

allmänhet funno sig föranlåtna att afstå från denna fordran.

Om nu Riksdagen, såsom jag anser mig böra tillstyrka, för sin del

besluter ett dylikt stadgande och i sammanhang dermed skulle vilja be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

stämma, huru förfaras skall, då någon söker lagfart å afsöndrad lägenhet

utan att styrka att afsöndringen blifvit af konungens befallningshafvande

godkänd, huruvida i detta fall lagfartsansökningen skall förklaras Infilande

till dess sådant visats eller ärendet till viss dag uppskjutas, så lärer det

förra alternativet obetingadt böra föredragas, såsom öfverensstämmande med

den allmänna grundsatsen i gällande lagfartsförordning, att lagfartsansökning,

som ej genast bifalles, eller som ej, på grund af 5 §, genast afslås, skall

förklaras hvilande till dess hindret för lagfarten upphört. Mig synes emellertid

särskilt föreskrift härutinnan icke vara påkallad, i betraktande af stadgandet

i 10 §, att om i följd af vissa uppgifna föreskrifter och omständigheter,

»eller eljest)''), hinder möter mot bifall till lagfartsansökningen, rätten

skall förklara ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande.»

Det kan visserligen icke förnekas, att införandet af ett sådant vilkor

för beviljande af lagfart å för alltid afsöndrad lägenhet, som justitieombudsmannen

här föreslagit, skulle kunna i någon mån bidraga till ökad reda och

öfverskådlighet, särskilt i afseende på fastighetsböckerna; men lagutskottet

kan dock ej annat finna, än att lagstiftaren haft skälig anledning att icke i

förordningen den 6 augusti 1881 ånyo stadga det genom 1853 års förordning

införda, men redan år 1858 åter upphäfda förbudet för domstol att

innan afsöndring visats - vara vederbörligen godkänd, derå meddela lagfart-

De statsändamål, hvilka skola främjas å ena sidan af gällande lagstiftning

rörande hemmansklyfning och jordafsöndring och å den andra af

bestämmelserna om lagfart å fast egendom, synas nemligen vara af sinsemellan

så olikartad natur, att stadgandena i båda dessa ämnen icke böra utan

synnerligen tvingande skäl sättas i beroende af hvarandra. Den pröfning,

som föregår godkännande af en skedd afsöndring, afser att trygga statens

rätt att af stamhemmanet utfå föreskrift^ skattebidrag, således ett rent

administrativt ändamål; och det kan icke vara lämpligt att åt domstolen, som

har att genom lagfarten gifva offentlig bekräftelse åt lagfartssökandens

fång, uppdraga öfvervakandet af berörda administrativa föreskrifters efterlefnad.

Behörig kontroll i sistnämnda afseende synes ock kunna på annat sätt

åstadkommas. Genom lagfartsförteckningarne erhålla Konungens befallningshafvande

och kronobetjeningen kännedom om de afsöndringar, å hvilka lagfart

meddelats, och kunna då, med afseende å dem bland dessa, hvilka finnas

icke hafva blifvit Konungens befallningshafvandes pröfning understälda, utan

hinder af lagfarten vidtaga de åtgärder, till hvilka förhållandena må föranleda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Beträffande särskildt den åtgärd af domstolen, hvarigenom enligt

justitieombudsmannens förslag en lagfartssökande skulle förmås att söka vederbörligt

godkännande af afsöndringen, eller att lagfartsansökningen skulle

förklaras hvilande, synes ett sådant stadgande kunna medföra vissa olägenheter.

En i lagens bestämmelser mindre förfaren person kan nemligen af

en dylik föreskrift lätt förledas till det antagande, att han icke har någon

fördel af att söka lagfart å en afsöndrad lägenhet, innan afsöndringen vunnit

Konungens befallningshafvandes godkännande, då lagfarten i slikt fall

icke kan beviljas; och ett sådant antagande skulle utan tvifvel i många fall

förorsaka förluster.

På dessa skäl hemställer lagutskottet,

att justitieombudsmannens förevarande framställning

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Hasselrot har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.