Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Majds proposition angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigshehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. Kongl. Maj:t har den 21 december sistlidna år till Riksdagen aflåta en så lydande proposition

1889-03-26 · 17 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,5 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 12 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:35, Utlåtande, i anledning af Kongl. Majds proposition angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigshehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. Kongl. Maj:t har den 21 december sistlidna år till Riksdagen aflåta en så lydande proposition

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35

I

N:o 35.

Auk. till Riksd. kansli den 26 mars 1889, kl- 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Majds proposition

angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för

krigshehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon.

Kongl. Maj:t har den 21 december sistlidna år till Riksdagen aflåta

en så lydande proposition (n:o 11):

»Under åberopande af bifogade statsrådsprotokoll för denna dag,

vill Kongl. Maj:t i nåder föreslå Riksdagen att antaga här nedan

intagna förslag till lagar, nemligen:

LAG

angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner

för krigsbehof.

§ I
1.

Sedan Konungen förordnat om krigsrnagtens ställande på krigsfot,

hvarmed förstås krigsrnagtens mobilisering för upprätthållandet af

rikets neutralitet eller för afvärjandet af hotande krigsfara, må från

den dag, som medelst allmän kungörelse bestämmes, genom reqvisition

fyllas sådana oundgängliga behof för krigsrnagten, hvilka icke med

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 7 Sami. 20 Höft, 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

tillräcklig* skyndsamhet kunna på annat sätt, såsom från samlade förråd

eller genom köp, leveransaftal o. s. v., tillgodoses. Vid krigsmagtens

återgång till fredsfot bestämmes på lika sätt den dag, efter hvilken

reqvisitioner på grund af denna lag icke vidare må ega rum.

2. Om endast en del af krigsmagten ställes på krigsfot, inskränkes

reqvisitionsrätten till hvad som erfordras för denna del.

3. Hvad enligt reqvisition utgöres, skall, der ej annorlunda här

nedan stadgas, af statsmedel ersättas, i enlighet med de i denna lag

intagna bestämmelser.

4. Rätt att göra reqvisition tillkommer de militära myndigheter,

åt hvilka Konungen i den ordning, som i § 13 sägs, sådan rätt meddelar.

Reqvisitionen skall alltid ske genom skriftlig, af reqvirenten

undertecknad handling. För hvad enligt reqvisition blifvit lemnadt

eller fullgjordt, skall qvitto gifvas.

§ 2.

Genom reqvisition må anskaffas:

a) qvarter för trupper med befäl och vederlikar samt för andra,

som äro vid krigsmagten anstälde eller för dess räkning använde;

stallrum för hästar och slagtkreatur äfvensom plats under tak i befintliga

byggnader för materiel och öfriga förnödenheter;

b) mat i qvarteren enligt ortens sed för till krigsmagten hörande

personal samt foder åt hästar och slagtkreatur;

c) anspann, med eller utan fordon och formän, äfvensom andra,

transportmedel med tillhörande personal för fortskaffning af folk och

materiel samt öfriga krigsförnödenheter;

d) fartyg, båtar och andra farkoster, med eller utan bemanning;

e) vägvisare, budbärare, arbetsmanskap, materialier, verktyg och

redskap för tillfälliga för krigsändamål erforderliga väg-, bro-, befästnings-

och andra arbeten jemte till sådana arbeten nödig mark samt

byggnader och verkstäder;

f) proviant och foder jemväl under andra förhållanden än de i

mom. b) afsedda äfvensom slagtboskap;

g) bränsle och lägerhalm för trupper i läger och bivack;

h) stenkol äfvensom tåg- och trävirke samt andra för utrustning

af krigsfartyg erforderliga materialier;

i) vård hos befolkningen för sjuke och sårade menniskor och

hästar, tillhörande krigsmagten;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

k) annat, som kan behöfva undantagsvis genom reqvisition anskaffas,

såsom beväpnings- och utrustningspersedlar, läkemedel och

förbandsartiklar äfvensom till biträde erforderlig personal.

§ 3.

1. Reqvisitionerna ställas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

eller behörig under honom lydande administrativ myndighet.

2. Då större skyndsamhet erfordras och reqvisitionens ändamål

eljest skulle förfelas, må reqvisition ställas till kommunal myndighet

eller, der sådan icke kan genast anträffas, omedelbart till den eller

dem, som böra reqvisitionen fullgöra.

3. Reqvisition må icke omfatta annat än hvad inom orten finnes

att tillgå.

4. Vägrar eller försummar någon att reqvisition behörigen eller

i rätt tid fullgöra, eger administrativ eller kommunal myndighet att använda

det tvång, som erfordras för det reqvirerades uttagande. Kan

dröjsmålet medföra våda och är civil myndighet ej när, tillkommer ock

militär myndighet samma rätt, mot ansvar vid missbruk efter lag.

§ 4.

1. Qvarter lemnas:

för tågande trupper och militärtransporter;

för till ortens försvar eller eljest derinom förlagda trupper och

militära anstalter.

2. Qvarter lemnas i mån af utrymme i tillgängliga hus och byggnader

å all egendom så väl i stad som på landet, hvilken icke på grund

af gällande stadganden är från inqvartering befriad.

3. Qvarter med ljus och värme för menniskor, stallrum för hästar

och slagtkreatur samt, i mån af behof, plats under tak för materiel och

andra förnödenheter lemnas utan betalning. Mat och foder i qvarteren

ersättes efter det pris markegångstaxan upptager.

4. I öfrigt lända gällande inqvarteringsordningar och författningar

om truppers och persedlars fortskaffande i tillämpliga delar till efterrättelse;

skolande dock, vid behof af trängre inqvartering än i vederbörliga

inqvarteringsordningar är föreskrifvet, en hvar åtnöjas med det

utrymme, som kan lemnas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 6.

1. Då i annan ordning än för kronoskjuts finnes föreskrifvet anspann

med eller utan fordon på reqvisition lemnas, utgår ersättningen

efter kördag, beräknad till högst tolf timmar, med det pris markegångstaxan

bestämmer. Begagnas fordon endast sex timmar eller mindre,

utgår ersättningen för half kördag.

2. För färd från bostaden till inställelseplatsen, äfvensom för

hemfärden, undfås ingen ersättning, om afståndet understiger en nymil.

Uppgår afståndet till en, men understiger två nymil, lemnas derför

särskild ersättning med forlön för en fjerdedels kördag, och om det

uppgår till två nymil och derutöfver med forlön för en half kördag.

3. Forman, som mer än fyratioåtta timmar nödgas vara borta

från hemmet, har utan afdrag på forlönen, på den för honom bestämda

farvägen enahanda rätt till inqvartering och föda för sig och sina

dragai-e som person tillhörande krigsmagten.

4. För den skada eller betydligare försämring, som å djur eller

fordon bevisligen uppkommit under begagnandet utan egarens eller

formannens förvållande, är egaren berättigad till full ersättning. Tages

anspann med eller utan fordon i anspråk för längre tid än fyratioåtta

timmar eller för oviss tid eller väglängd, skola hästar, åkdon och seltyg

värderas vid inställelsen. Ilar sådan värdering icke då kunnat

ske, bör den så snart som möjligt derefter verkställas.

§ 6.

1. Enskild jernväg med dess tjenstepersonal, materiel, byggnader,

telegraflinier och materialförråd m. m. skall, der så erfordras, stå till

krigsmagtens förfogande för fortskaffning af trupper och krigsförnödenheter

åt alla slag; och vare egaren pligtig att i jernvägens vagnar

anordna nödig inredning för dylik fortskaffning.

2. Militärtransporter betalas efter faststäld taxa eller de särskilda

bestämmelser, som kunna för jernvägen vara gällande. Ersättning för

i öfrigt begagnad driftmateriel lemnas i förhållande till tiden, hvarunder

den blifvit använd, den förlust, som derigenom kunnat för jernvägen

uppkomma, samt den skada eller betydligare försämring, materielen

lidit. För all annan materiel utgår ersättningen antingen efter nyssnämnda

grunder eller ock efter dess värde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 7.

1. Då tomma eller obegagnade hus och byggnader, skogs- och

hagmarker samt öppna, obrukade fält enligt denna lag användas för

militära ändamål, lemnas ingen annan ersättning än för derå bevisligen

uppkommen skada, För begagnandet af andra byggnader och annan

mark lemnas ersättning äfven i förhållande till den för innehafvaren

deraf förlorade afkastning eller nytta.

2. Efter samma grund utgår ersättning för fartyg, båtar och

andra farkoster.

3. Fartyg, som användas till försänkningar eller likartade ändamål,

ersättas till fulla värdet.

§ 8-

1. I andra fall, än i § 2 mom. b) säges, må proviant och fourageartiklar

samt slagtboskap reqvireras endast då krigsmagtens underhåll

icke kan på annat sätt tillgodoses och blott på Konungens eller högste

befälhafvarens befallning; dock må för trupp under marsch eller vid

tillfälligt uppehåll lifsmedel åt menniskor och djur jemväl utan dylik

befallning reqvireras af truppens befälhafvare, då omständigheterna

göra sådant oundgängligen nödvändigt.

2. Hvad som enligt denna § reqvireras, ersättes till fulla värdet

efter gångbart pris; dock ej under det reqvirerades värde enligt markegångstaxan.

§ 9.

Dagsverken samt lägerhalm och bränsle ersättas efter ortens

markegångspris.

§ io.

För lemnad vård åt sjuke eller sårade, för beväpnings- eller utrustningspersedlar

och förbandsmaterialier utgår ersättning efter ortens

markegångspris, der pris å arbete eller varor af dylik beskaffenhet

finnas i markegångstaxorna angifna, men eljest efter de pris, som i

orten gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 35

§ 11.

1 de fall, då ersättning för fullgjorda reqvisitioner icke utgår efter

markegångspris eller faststälda taxor, bestämmes den, der öfverenskommelse

icke kan trälfas, af tre gode män, af hvilka en utses af

militär myndighet, en af den, som fullgjort reqvisitionen, och den tredje

af de båda sålunda valde, eller, om de ej kunna sig om en person

förena, på landet af domaren i orten och i stad af magistraten; skolande

dock vid värderingen alltid de i denna lag angifna grunder följas.

§ 12.

1. Liqvid för fullgjord reqvisition skall, efter fordringsbeloppets

pröfning och godkännande, der så ske kan, erläggas kontant, men, då

detta ej låter sig göra, genom en till fordringsegaren stäld, tre månader

efter utställandet till betalning förfallen anvisning. Sådan anvisninglöper

med 5 procents ränta från och med den dag, då reqvisitionen

fullgjordes.

2. Genom allmän kungörelse meddelas så väl sättet och ordningen

för fordringsbeloppens pröfning och godkännande som ock hvilken myndighet

är behörig att anvisning utställa.

3. Anvisningen inlöses å ort och tid, som genom allmän kungörelse

tillkännagifvas.

§ 13.

De närmare föreskrifter, som för verkställigheten af denna lag

blifva erforderliga, utfärdas af Konungen.

§ 14.

Angående skyldighet för enskilde att till krigsbruk afstå hästar

och fordon är särskildt stadgadt; och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

i

LAG

angående skyldighet för enskilde att till krigsbruk afstå

hästar och fordon.

§ 1.

1. Egare af hästar och af fordon äro, med de undantag, monn 2

af denna paragraf innehåller, skyldige att, när så erfordras, till krigsbruk

afstå desamma i den ordning och mot den ersättning, som i

denna lag sägs.

2. Befriade från denna skyldighet äro:

a) Konungen och medlemmar af det kongl. huset för det antal

hästar och fordon Konungen, för eget och medlemmarnes behof, finner

för godt bestämma;

b) personer, tillhörande främmande magters härvarande beskickningar

och konsulat, så vida de icke äro svenske undersåtar;

c) embets- och tjensteman, läkare och veterinärer för de hästar

och fordon, hvilka för utöfvandet af deras tjenst eller yrke äro behöfliga;

d) personer, med hvilka poststyrelsen uppgjort kontrakt om postbefordran,

för det antal hästar, nämnda kontrakt omfattar, jemte nödiga

fordon för kontraktets fullgörande;

e) gästgifvare och skjutsentreprenörer för egna, till skjutsskyldighetens

uppehållande nödiga hästar och fordon.

§ 2.

Det antal hästar, som erfordras för krigsmagtens ställande på

krigsfot, bestämmes af Konungen, särskildt för fastlandet och särskildt

för Gotlands län, samt fördelas likaledes af Konungen på vederbörliga

kommuner efter förhållandet mellan antalet hästar öfver tre år inom

hvarje kommun och, hvad fastlandets kommuner angår, hela antalet

hästar derstädes af sagda ålder samt, hvad kommunerna i Gotlands

län angår, hela antalet hästar af enahanda ålder i nämnda län.

Sådan fördelning verkställes hvart femte år.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 3.

1. Sedan Konungen förordnat om krigsmagtens ställande på krigsfot,

hvarom i lagen angående sk)ddigliet för enskilde att fullgöra reqvisitioner

för krigsbehof sägs, skall från den dag, som genom allmän

kungörelse bestämmes, det åligga hvarje kommun inom riket att å

mönstringsställen och tider, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

uppå förslag af vederbörande polismyndighet, utsättas, hålla till banda

det antal hästar, för hvilkas anskaffande kommunen, enligt § 2, skall

ansvara.

2. Sker öfvergången till krigsfot icke samtidigt för hela krigsmagten,

bestämmes af Konungen, från hvilken tid och i hvilken ordning

skyldigheten för de särskilda kommunerna inträder att till fyllande

af krigsmagtens behof af hästar bidraga.

§ 4.

1. Inom hvarje kommun skall ofördröjligen efter det Konungen

förordnat om krigsmagtens ställande på krigsfot af stads- eller kornmunalfullmägtige

eller, der sådana icke finnas, å allmän rådstuga eller

kommunalstämma utses en särskild nämnd, af fem personer, hvilken

inom kommunen uttager de hästar, som, enligt § 3, skola å mönstringsställena

tillhandahållas. Vid hästarnes uttagande bör tillses, att den

enskilde kommunalmedlemmar derigenom drabbande tunga, så vidt möjligt

är, jemnt fördelas, och skola hästar af synnerligen högt värde vid

valet förbigås.

2. 1 fråga om valbarhet till denna nämnd, rätten att afsåga sig

ledamotskap i densamma samt vilkoren för nämndens beslutmessighet

gäller i tillämpliga delar hvad i förordningen om kommunalstyrelse på

landet finnes för kommunalnämnd i enahanda afseende!! stadgadt.

§ 5.

1. De hästar, som af kommunerna tillhandahållas, skola vara för

krigsbruk duglige,

2. Hästarnes duglighet till krigsbruk pröfvas af en mönstringskommission,

bestående af tre medlemmar, utsedde, eu af militärmyn
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

dighet, en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande och en al kommunen

i den ordning. § 4 bestämmer. Mönstringskommissionen biträdes af en

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande dertill förordnad veterinär.

3. Blifver häst kasserad, eller har häst, som enligt § 4 uttagits,

icke blifvit vid mönstringstillfället instäld och aflemnas ej genast i dess

ställe .af. kommunen annan häst, som kan godkännas, eger mönstringskommissionen

inköpa eller, om tillfälle dertill ej yppas, låta, med biträde

af kronobetjeningen, inom kommunen uttaga det bristande antalet

hästar; skolande i förstnämnda fall det belopp, hvarmed de sålunda

anskaffade hästarnes .inköpspris kan komma att öfverstiga det pris,

som i medeltal blifvit åsatt de från kommunen enligt § 4 uttagna

hästar, ersättas staten af kommunen, mot godtgörelse af den hästegare,

som genom försummelse att fullgöra stadgade föreskrifter kan anses

vara till kommunens utgift vållande.

4. . Med hästarne, som vid aflemnande! böra hafva skoningen i

godt skick, skall ock följa ryktdon, grimma, täcke af ylle, täckgjord

en omgång lösa hästskor samt foder för tre dygn.

§ ö.

Hästarne jemte de i § 5 omförmälda persedlar äfvensom fodret

inlösas af staten mot. ett pris, hvilket af mönstringskommissionen fastställes

till det belopp, som motsvarar ej mindre hästarnes och persedlarnes

samt fodrets fulla värde, än ock kostnaden för hästarnes inställande

på mönstringsorten.

§ 7.

!• Eftei den dag, som jemlikt § 3 varder genom allmän kungörelse

bestämd, kan i kommunerna till inlösen för statens räkninguttagas

det antal af der befintliga., till krigsbruk tjenliga fordon, som,

utöfver hvad förut finnes till krigsförvaltnirigens förfogande, är för

kngsmagten erforderligt.

2. Med hvarje fordon skall, utom dess vanliga tillbehör, aflemnas

seltyg.

3. Fordonens fördelning på kommunerna bestämmes hvart femte

år af Konungen; och gälla beträffande fordonens uttagning och tillhandahållande

äfvensom inlösningsprisets fastställande in. m. enahanda

bestämmelser som i fråga om hästar.

Bill, till Biksd. Brok 1889. 7 Sand. 20 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 8.

De faststälda inlösningsprisen å aflemnade hästar och fordon med

tillbehör betalas kontant å mönstringsställena eller, der så ej kan ske,

genom af mönstringskommissionen utstälda anvisningar; skolande, i

fråga om dylika anvisningars förräntande och infriande, föreskrifterna

i § 12 af lagen angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner

för krigsbehof lända till efterrättelse.

§ 9.

Egare af häst eller fordon är berättigad att, efter krigsmagtens

återgång till fredsfot, mot inlösningsprisets återbärande återfå aflemnad

häst eller fordon.

I 10.

De vidare bestämmelser, som för tillämpning af denna lag erfordras,

utfärdas af Kong]. Maj:t.»

Denna proposition har af båda kamrarne hänvisats till lagutskottet,

som härmed öfver densamma afgifver utlåtande.

Vid granskning af de framlagda förslagen har utskottet väl funnit,

att bestämmelser i sådan syftning, som förslagen afse, måste erkännas

vara erforderliga. Utskottet har emellertid ansett sig böra i

första rummet taga under ompröfning den redan under förslagens förberedande

behandling beaktade frågan, huru vida de ifrågavarande förslagen

kunna antagas utan föregående ändring af regeringsformen.

Huru denna fråga-bör besvaras, är åter väsentligen beroende af

den tolkning, som rätteligen bör gifvas åt bestämmelserna i §§ 73 och

74 af nämnda grundlag. Dessa §§ lyda sålunda:

§ 73. »Inga nya pålagor, utskrifningar af manskap, eller af

penningar och varor, må hädanefter, utan Riksdagens fria vilja och

samtycke, i den ordning, förut nämndt är, påbjudas, uppbäras eller

fordras.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

It

§ 74. »Konungen ege ej magt att fordra någon annan gärd,

till utförande af ett uppkommet krig, än det sammanskott af födande

varor, som uti en landsort kan blifva erforderligt till krigsfolks underhållande

under tåg eller marche, när de särskilda orter, der detta tåg

sker, icke förmå trupperna med nödigt uppehälle förse. Denna gärd

skall dock genast med penningar af statsmedlen de levererande betalas

efter de faststälda markegångspris och med förhöjning deruti till hälften

af deras belopp. Den må icke äskas för trupper, som å någon ort

blifva förlagda, eller under krigsrörelser nyttjas, då trupperna höra

utur dertill samlade magasiner eller förråd med deras behof varda

försedde».

Af de till ärendet hörande handlingar inhemtas, att den komité,

som den 29 september 1870 tillsattes för utarbetande af förslag till

fältförvaltningsreglemente för armén, fäst uppmärksamheten på nödvändigheten,

att en lag utarbetades angående statens rätt att, sedan armén

blifvit försatt på krigsfot, taga enskild egendom i anspråk mot godtgörelse

af statsmedel. Komitén ansåg, att möjligheten af en sådan lag

förutsatte ändring af 73 och 74 §§ regeringsformen samt hemstälde

derför, att, med ändring af nämnda §§ och andra stadgande!), en lag i

ofvan angifna syfte måtte utarbetas.

I memorial den 14 augusti 1877 yttrade chefen för generalstaben,

att äfven han ansåge en ändring af åtminstone 74 § regeringsformen

nödvändig, innan ett lagförslag i den åsyftade rigtningen kunde företagas

till behandling, och framlade förslag till sådan ändring af följande

lydelse:

»Konungen ege ej magt att fordra andra gärder till utförande af

ett uppkommet krig än dem, som i särskild, af Konung och Riksdag

gemensamt stiftad lag bestämmas.»

Sedan förslag till de båda ifrågavarande lagarne blifvit upprättade,

yttrade dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,

att som det varit ifrågasatt, huru vida lydelsen af 74 § regeringsformen

medgåfve sådana stadganden, som de anmälda lagförslagen

innehölle, samt det i alla händelser torde böra tagas i öfvervägande,

om icke dessa stadganden, hvilka, jemlikt 73 § regeringsformen måste

vara beroende af Riksdagens samtycke, borde i afseende å den del,

som afsåge expropriation af enskild egendom, behandlas i den ordning,

som för stiftande af allmän civillag vore föreskrifven, departementschefen

hemstälde, att från högsta domstolen måtte genom note ur statsrådsprotokollet

infordras utlåtande, huru vida ifrågavarande förslag i deras

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

dåvarande omfattning kunde anses öfverensstämma med allmänna lagstiftningsgrunder;

och sedan denna framställning bifallits samt högsta

domstolens yttrande afgifvits, yttrade nuvarande statsrådet och chefen

för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet vid framläggande

af förslag till nu förevarande kongl. proposition:

»Beträffande formerna för den lagstiftning, som sålunda ifrågasättes,

torde tankarne icke kunna vara delade derom, att en lag angående

skyldighet för enskilde att till krigsbruk afstå hästar och fordon kan

antagas utan föregående ändring af regeringsformen. En dylik lag är

i sjelfva verket intet annat än ett slags expropriationslag beträffande

lös egendom, hvilken såsom sådan icke kommer i någon beröring med

74 § regeringsformen. Visserligen skulle den frågan kunna framkastas,

om icke nämnda lagförslag är af civillags natur och att sålunda, i enlighet

med det tillvägagående, som iakttagits vid stiftande af expropriationslagen,

högsta domstolens yttrande öfver lagförslagets innehåll

jemväl bort infordras. Af det statsrådsanförande, som föregick remissen

till högsta domstolen, sammanstäldt med det yttrande, högsta domstolens

flesta ledamöter afgåfvo, synes mig emellertid framgå, att jemväl

denna fråga blifvit högsta domstolen understäld och af dess pluralitet

nekande besvarad. Något hinder af formel art för hästanskaffningslagens

framläggande för Riksdagen förefinnes alltså, enligt mitt förmenande,

icke.

Hvad reqvisitionslagen beträffar, har frågan, huru vida de för stiftande

af civillag i grundlagen föreskrifna former behöfva iakttagas beträffande

densamma, på sätt jag nyss yttrat, i sammanhang med enahanda

fråga rörande hästanskaffniugslagen, varit understäld högsta domstolens

utlåtande, hvithet utfallit nekande. Utan hinder deraf, att lagens

detaljbestämmelser icke undergått högsta domstolens granskning, lärer

alltså lagen kunna föreslås Riksdagen till antagande.

Svårare är deremot att afgöra, huru vida, för att åt densamma

förskaffa gällande kraft, ändring i § 74 regeringsformen är af nöden.

Historiskt är, på sätt eu af högsta domstolens ledamöter anmärkt,

nämnda stadgande tillkommet för att utgöra ett värn mot godtyckliga

utpressningar under krig, och utan tvifvel kan under sådana förhållanden

ifrågasättas, om icke förbudet är rigtadt icke allenast mot regeringsmagten

utan mot hela den lagstiftande magten, så att för närvarande

ett lagförslag i syfte att möjliggöra andra former för tillgodoseendet

med befolkningens biträde af arméns behof under krig än dem,

som genom nämnda lagbud fastställas, icke skulle kunna grundlagsenlig!

antagas. Då emellertid — såsom en af högsta domstolens leda
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

möter erinrat — ifrågavarande grundlagsbud icke innehåller något förbud

för Konung och Riksdag att gemensamt besluta en lag, hvarigenom

åt Konungen inrymmes eu vidsträcktare myndighet i detta afseende

än regeringsformen medgifver, har jag, med fäst afseende jemväl

å den stora majoritet inom högsta domstolen, som omfattade åsigten,

att ändring af regeringsformen vore obehöflig, trott mig böra låta äfven

denna sistnämnda betänklighet vika och sålunda ansett mig berättigad

att vidtaga erforderliga åtgärder för framläggande inför Riksdagen af

jemväl reqvisitionslagen».

Vidare yttrade statsrådet och chefen för justitiedepartementet beträffande

frågan, huru vida de nu framlagda lagförslagen stode i strid

med grundlagens föreskrifter i 74 § regeringsformen, följande:

»Efter min uppfattning är den stridighet, som i detta hänseendeinom

högsta domstolen påpekats, mera skenbar än verklig, om man

fasthåller vid grundlagsbudets ordalydelse. De förpligtelse]-, som den

nya lagstiftningen åsyftar att i nödfall pålägga, äro uppenbarligen ej

omedelbart hänförliga under kategorien af sådan krigsgärd, hvars utkräfvande

är Konungen förbudet enligt 74 §. Anskaffandet af hästar

och kördon genom tvångsköp lika som det tillfälliga användandet vid

förekommande behof af transportmedel, arbetsmaterialier, mark och

byggnader, personliga prestationer samt sjukvårds- och andra förnödenheter

falla, efter min uppfattning, helt och hållet utom nämnda kategori.

Skyldigheten att tillhandahålla trupperna qvarter och förnödenheter i

qvarteron sammanfaller med den allmänna, genom andra författningar

ordnade inqvarteringsbördan. Gränsen emellan denna senare börda och

förpligtelsen enligt den tillämnade s. k. reqvisitionslagen att tillfälligtvis

tillhandahålla lifsförnödenheter eller »födande varor» åt trupperna

äfven utom qvarteren är praktiskt taget så svår att uppdraga, att någon

principiel åtskilnad dervid icke rimligen bör göras gällande. När dertill

kommer att 74 § hufvudsakligen — om ej uteslutande — synes,

fästa vigt vid förbudet mot ensidiga och tillfälliga tvångsåtgärder å

Konungens sida utan Riksdagens hörande, är det mig klart, att de på

förutsättningen om båda statsmagternas samverkan grundade, för all

framtid afsedda nya anordningarne icke i verkligheten stå i strid med

grund] agsbudet.

Emellertid vill jag icke förneka, att en skenbar brist på öfverensstämmelse

emellan dem kan sägas ega rum i vissa stycken och särskilt

deri, att då i 74 § »magasinssystemet» för truppernas underhåll

synes vara uppstäldt såsom regel, de nya lagarne deremot nödtvunget

lemna större rum för »reqvisitionssystemet». Af sådan anledning och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

då i frågor, som röra grundlagen och dess tydning, äfven skenet af

dylik motsägelse helst bör, så vidt möjligt, undanrödjas, vore efter min

åsigt önskligt, att en grundlagsändring i sådant syfte blefve vidtagen.

Men då af föredragandens anförande framgår, att frågans företagande

icke lämpligen bör fördröjas på sätt genom en dylik åtgärd skulle

komma att ske, och jag icke — emot de af högsta domstolens pluralitet

afgifna yttranden — vill framhålla samma åtgärd såsom oundvikligen

nödig, har jag ansett mig ej böra vidare påyrka framläggandet af

ett dylikt förslag i frågans närvarande skede».

De i ofvan anförda §§ af regeringsformen meddelade föreskrifter

stå tydligen i nära sammanhang med stadgandet i § 13 samma grundlag,

hvarigenom Konungen tillägges rätt att utan Riksdagens hörande

börja krig. Enligt 1772 års regeringsform egde Konungen icke denna

rätt, men egde deremot, om riket blef angripet med härsmagt, rätt att

taga de mått och steg, som med rikets säkerhet och undersåtarnes fromma

voro öfverenstämmande. Så snart kriget upphört, borde ständerna sammankomma,

och de nya gärder, som för krigets skull blifvit pålagda,

genast upphöra. Denna bestämmelse medförde i tillämpningen den påföljd,

att förbudet för Konungen att utan ständernas hörande börja krig

blef utan betydelse, och att ständerna beröfvades möjligheten att i laglig

ordning hindra fortsättandet af ett påbörjadt krig.

1809 års grundlagsstiftare valde ett annat sätt att bereda Riksdagen

tillfälle att hindra begynnandet eller fortsättandet af ett krig.

De ansågo sig visserligen icke böra betaga Konungen rätten att, delbar!

funne rikets väl sådant fordra, börja krig utan att afvakta en

främmande magts anfall, men kringgärdade denna rätt med bestämmelser,

innefattande skydd mot missbruk af densamma.

I § 73 regeringsformen meddelas den allmänna föreskrift, att ingå nya

pålagor, utskrifningar af manskap, eller af penningar och varor må, utan

Riksdagens fria vilja och samtycke i den ordning förut nämndt är, påbjudas,

upptagas eller fordras. Orden »i den ordning förut nämndt är»

syfta tydligen på hela den framställning af Riksdagens finansmagt, som

lemnas i föregående §§ från och med § 57. Enligt denna ordning beviljar

Riksdagen hvad för statens behof utöfver de ordinarie inkomsterna

erfordras i form af bevillning, och de afgifter, som sålunda beviljas,

skola enligt § 61 utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp deri

nya bevillningen af Riksdagen fastställes.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

15

§ 74, som handlar om det särskilda fall, att krig uppkommit, utgår

tydligen från en med stadgandet i § 73 öfverensstämmande allmän

regel, nemligen att Konungen icke heller i detta fall kan fordra någon

gärd, men medgifver dock ett i paragrafen omnämndt, noga begränsad!

undantag från regeln, i det Konungen tillägges rätt att fordra det sammanskott

af födande varor, som uti en landsort kan blifva erforderligt

till krigsfolks underhållande under tåg eller marche, när de särskilda

orter, der detta tåg sker, icke förmå trupperna med nödigt uppehälle

förse. Och på det att tillämpningen af denna undantagsföreskrift icke

må obehörigt utsträckas, tillägges uttryckligen, att sådan gärd icke må

äskas för trupper, som i någon ort blifva förlagde, eller under krigsrörelser

nyttjas, då trupperna höra utur dertill samlade magasin eller

förråd med deras behof varda försedda.

Jemför man de anförda bestämmelserna i § 74 regeringsformen

med det föreliggande förslaget till lag angående skyldighet för enskilde

att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof, så finner man, att lagförslaget

går långt utöfver de i nämnda § angifna gränserna för Konungens rätt

att fordra den der omförmälda gärd. Skyldigheten att fullgöra reqvisitioner

för krigsbehof skulle nemligen enligt lagförslaget inträda, så snart

Konungen förordnat om krigsmagtens ställande på krigsfot, hvarmed

enligt förslaget förstås krigsmagtens mobilisering för upprätthållandet

af rikets neutralitet eller för af värjandet af hotande krigsfara, således

ingalunda blott »till utförande af ett uppkommet krig». Vidare afse de

i förslaget omförmälda reqvisitionerna åtskilligt annat än »födande

varor», och slutligen saknas den i § 74 regeringsformen gjorda inskränkning,

att gärden endast får fordras för krigsfolks underhållande under

tåg eller marche.

Så vidt nu den ifrågasatta reqvisitionsrätten faller utom området

af det i § 74 omförmälda undantag från föreskrifterna i § 73, måste

sistnämnda paragraf vara tillämplig; men denna paragraf hänvisar till

de allmänna bestämmelserna om sättet för statsbehofvens fyllande genom

bevillning, utgående allenast till slutet af det år, under hvilket ny

bevillning af Riksdagen fastställes.

På sätt statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt anförande

till statsrådsprotokollet påvisat, förefinnes ock en brist på öfverensstämmelse

emellan de ifrågavarande förslagen och föreskrifterna i

§ 74 regeringsformen derutinnan, att i regeringsformen »magasinssystemet»

för truppernas underhåll är uppstäldt som regel, under det att

lagförslagen deremot äro grundade på »reqvisitionssystemet».

Beträffande det genom förevarande proposition framlagda lag
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

förslag, som afser skyldighet för enskilde att till krigsbruk afstå hästar

och fordon m. m., kan utskottet ej finna, att de prestationer, som deri

omförmälas, väsentligen skil ja sig från de i förslaget till reqvisitionslag

omtalade. Äfven hästar och fordon samt de till hästars utrustning

hörande persedlar måste väl, synnerligen med afseende på deras användning

för krigsändamål, hänföras till förbrukningsföremål lika väl

som de i reqvisitionslagen omhandlade varor in. m.

Då sålunda, enligt utskottets åsigt, den i grundlag, 74 § regeringsformen,

såsom ett undantag från det allmänna stadgandet i 73 § samma

lag, Konungen medgifna rätt att fordra gärd till utförande af ett uppkommet

krig genom de föreslagna lagarne angående skyldighet för

enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof och angående skyldighet

för enskilde att till krigsbruk afstå hästar och fordon skulle förändras

och utsträckas, samt bestämmelsen i 73 § regeringsformen torde

afse icke allenast, att Konungen ej må utan Riksdagens samtycke utskrifva

några pålagor eller gärder, utan jemväl att sådant Riksdagens

samtycke ej må sträckas längre, än Riksdagens bevillningsrätt i allmänhet

tillåter, anser utskottet, att lagförslagen icke utan förutgående grundlagsändring

kunna af Riksdagen antagas och hemställer fördenskull,

att förevarande proposition icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 26 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservation

al herr Bergström, med hvilken herrar von Baumgarten och Billing instämt:

»Med afseende fäst å lydelsen af 74 § regeringsformen, å

ena, samt vissa bestämmelser i lagförslaget angående skyldighet för

enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof, å andra sidan, kan jag

icke anse tillrådligt, att Konung och Riksdag förena sig om att till

gällande lag upphöja samma förslag, innan åberopade grundlagsrum

opaginerad Kontrollera mot PDF

jLagutskottets Utlåtande N:o 35.

IT

undergått sådan ändring, att hvarje stridighet mellan grundlag och

reqvisitionslag måste anses vara undanrödd. Jag instämmer derför i

det slut, hvartill lagutskottet i fråga om nämnda lagförslag kommit.

Beträffande deremot den föreslagna lagen angående skyldighet

för enskilde att till krigsbruk afstå hästar och fordon, så ehuru densamma,

på sätt jemväl högsta domstolens fleste ledamöter förklarat,

ligger utom privaträttens omfång och förty måste hänföras till den offentliga

rätten, har jag dock icke kunnat dela lagutskottets uppfattning, att

nu varande lydelse af hit hänförliga paragrafer i regeringsformen skulle

lägga grundlagsenliga hinder i vägen för Konung och Riksdag att gemensamt

förordna om de ämnen, som sistberörda lagförslag afser. Så väl

vid 1869 års som vid 1871 års lagtima riksmöte förekommo till behandling

af Riksdagen kong!, propositioner om antagande af förelagda lagförslag,

likartade med det ifrågavarande, men, så vidt jag kan erinra

mig, gjordes hvarken inom det särskilda utskott, till hvars förberedande

handläggning lagförslagen hänvisades, ej heller i någon af

Riksdagens båda kammare, insaga mot lagförslagen af skäl, att de skulle

stå i strid med gällande grundlagsbud.

Det är eu i folkrätten allmänt erkänd grundsats, att eu stat, som

är invecklad i krig med annan stat, eger rätt att taga i beslag och för

sina ändamål använda fartyg och andra transportmedel, tillhöriga eu

neutral magts undersåtar, naturligtvis mot full godtgörelse. Denna rätt

(af lärare i folkrätt benämnd jas angarias) har ock för icke många år

sedan blifvit utöfvad nemligen under senaste krig mellan Frankrike och

Tyskland, då, om jag icke alltför mycket missminner mig, ett engelskt

fartyg, som befans inom den af tyskarne besatta del af Frankrike,

af dem togs i anspråk för forsling. Att Sveriges Konung och Riksdag

i samförstånd icke skulle ega att åt svenska staten vindicera enahanda

rätt öfver svenska undersåtars hästar och fordon för krigsbruk,

som den allmänna folkrätten tillerkänner krigförande makt öfver neutral

egendom, kan jag för min del icke medgifva med mindre man förmår

uppvisa ett grundlagsbud, hvars klara och otvetydiga ordalydelse jagmåste

erkänna som ett giltigt hinder för en lagstiftning i nu ifrågavarande

syfte».

Herrar Lundin och Fröberg hafva begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Rihil Prof. 1889. 7 Smal. 20 Höft. 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:47 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krig a1 i texten