Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 45

1889-04-10 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:45, Lagutskottets Utlåtande N:o 45

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

1

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1889, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring

af de i förordningen angående fattigvården meddelade

bestämmelser rörande hemortsrätt.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två

särskilda, inom nämnda kammare väckta motioner om ändringar i de genom

förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 meddelade bestämmelser

rörande hemortsrätt. Motionerna hafva afgifvits af herr Back Per Ersson,

n:o 66'', samt af herrar J. Carlsson i Nysäter och L. P. Larsson i Berga,

n:o 108.

De §§, i hvilka ändring blifvit ifrågasatt, hafva följande lydelse:

22 §: I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken

behof deraf uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hafva hemortsrätt

i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt blifvit eller

bort blifva mantalsskrifven.

23 §: Den, som fylt sextio år, behåller derefter den hemortsrätt han

då egde.

25 §: Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i

behof af fattigvård enligt 1 § innan ett år förflutit, sedan han, till följd af

inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle,

eller har den, som med afseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrifvits

inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat; anses han icke hafva

hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han sålunda blifvit eller

bort blifva mantalsskrifven, utan behåller han den hemortsrätt, han näst

lHh. till Riksd. Prof. 1889. 7 Sami. 25 Höft
-

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

derförut egde. Detsamma gäller, der någon, som till följd af inflyttning

blifyit eller bort blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven, under

loppet af ett år näst derförut eller näst derefter för sig, hustru eller minderårigt

barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

Herr Back Ber Ersson återupptager en år 1887 inom Andra Kammaren

afgifven motion (1887 A, n:o 110), hvaruti anfördes:

»Bestämmelserna om förvärfvande af försörjningsort, eller så kallad

hemortsrätt i fråga om de från ett till annat samhälle inflyttande personer,

utgöra otvifvelaktigt ett bland de vigtigaste föremålen för fat tigvår dslagstiftningen;

och det torde icke sakna intresse att i minnet söka återföra den

skiljaktiga uppfattning, som i detta hänseende tid efter annan genom lag

gjort sig gällande.

Afvikelse från grundsatsen, att hvarje samhälle borde underhålla de

fattiga, som inom den samma hade sitt bo och hemvist, inträdde först genom

kong], kungörelsen den 5 december 1788, hvilken i fråga om skyldigheten

att underhålla i behof af fattigvård komne, inflyttade personer, stadgade: att

den socken, der fattighjonet antingen haft eget hemman eller såsom inhyses

eller tjenstehjon senast varit i skatt antecknadt, borde vidkänas dess vård,

enär det med arbete icke kunde sig uppehålla, men föreskref tillika såsom

både nödigt och billigt, att hvarje församling emot nyssnämnda skyldighet

må ega den rättighet, att icke något inhyseshjon finge sig der nedsätta,

eller något gammalt och mindre arbetsfört tjenstehjon der antagas, innan

sådant först blifvit å allmän sockenstämma anmäldt och samhället dertill

sitt bifall lemnat. Ett sådant hinder mot den fria inflyttningen kunde icke

undgå att framkalla talrika tvister emellan de särskilda samhällena, och

det blef följaktligen lagstiftningens uppgift att införa stadganden, som på en

gång lemnade obehindrad rätt för en hvar att inflytta från ett till annat

samhälle samt, så vidt ske kunde, bereda något skydd mot uppkommande

fattigvårdstunga genom inflyttade personer. I det syftet tillkom kongl.

förordningen den 25 maj 1847, som i denna del hufvudsakligen stadgade,

att en hvar skulle i fråga om fattigförsörjning tillhöra det fattigvårdssamhälle,

hvarest han efter fylda femton år sist under tre på hvarandra

följande år stadigt vistats utan att hafva åtnjutit fattigvårdsunderstöd, som

af annat fattigvårdssamhälle eller af staten ersattes. Det dröjde ej länge,

förrän missbelåtenheten med denna författning föranledde rikets ständers

underdåniga skrifvelse!'' den 18 september 1848 och den 28 augusti 1851,

hvarigenom ständerna anhöllo om revision af 1847 års förordning; hvithet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 45.

3

både till påföljd kong!, förordningen den 13 juli 1853, som öfvergick till

en annan ofta öfverklagad ytterlighet, då derigenom bestämdes, att, derest

behof af fattigförsörjning för någon person uppstår under de sex första månaderna

efter det mantalsskrifning försiggått i det samhälle, till hvilket

personer inflyttat, eller, om mantalsskrifningen skett med afseende å tilltänkt

inflyttning, som ej blifvit verkstad, eller om personer under året före inflyttningen

eller under förloppet af de första sex månaderna efter den samma af

annat fattigvårdssamhälle åtnjutit understöd för sig, hustru eller hemmavarande

barn under femton år, den ifrågavarande försörjningen skulle åligga

det samhälle, i hvilket personen först varit eller bort vara mantalsskrifven.

Vid 1869 års riksdag anmärktes, att den tid af allenast sex månader, som

sålunda föreskrifvits, vore allt för kort, efter hvars utgång en till ett fattigvårdssamhälle

inflyttad person i afseende på fattigvård skulle anses tillhöra

ett samhälle och således der kunde komma att falla fattigvården till last.

Detta jemte annat gaf anledning dertill, att Riksdagen i underdånig skrifvelse

den 13 maj 1869 anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse gällande förordning

angående fattigvården i riket och utarbeta ny sådan förordning i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, Riksdagen i samma skrifvelse

uppgifvit, hvaribland utan ringaste skiljaktighet uttryckligen begärdes den förändring,

att, på sätt äfven uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 17 mars

1871 tillstyrktes, för bestämmande af den kommun, till hvilken en fattig

person i försörjningshänseende borde höra, skulle erfordras två mantalsskrifningar

i stället för allenast en: men då ärendet hos riksdagen förekom till

afgörande i denna del af det i den kongl. propositionen framlagda förslaget

och trots de öfvervägande skäl, som anfördes för det af båda statsmagterna

kort förut gillade antagandet af den tvååriga bestämmelsen, segrade den åsigt,

som igenfinnes i 22 § af nu gällande kongl. förordning af den 9 juni 1871.

Vid tillämpningen af den sålunda antagna grunden för förvärfvande af

hemortsrätt hafva följderna visat sig både orättvisa och obilliga i en mängd

fall, hvaraf också missnöje med den bestämda ettåriga mantalsskrifningen

uppstått så väl på landet som i städerna. Men om deremot eu person icke

vunne hemortsrätt inom ett samhälle med mindre än att han blifvit två gånger

efter hvarandra der mantalsskrifven, hade han åtminstone ett år tillhört samhället,

hvilket väl synes innebära ett billigt anspråk för förvärfvandet af en

för personen så betydelsefull rättighet och för kommunen ofta nog mycket

kostbar förpligtelse. Deraf skulle äfven följa, att en husbonde, som i tjenst

tagit en oduglig och lätjefull tjenare, kunde efter förloppet af ett år skilja

honom ifrån sig, innan han vunnit hemortsrätt inom samhället. Nu deremot

blir en dylik odugling helt lättvindigt en känbar börda för en kommun, som

af hans arbetskrafter njutit ringa eller ingen nytta; och någon motvigt borde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

val nedläggas i fattigvårdssamhällenas hand mot den genom inflyttningsfriheten

uppkommande möjligheten för ett samhälle att på ett annat kasta hördan af

underhåll åt personer, hvilka rättsligen borde tillhöra det samhälle, hvarifrån

de inflyttat. Denna motvigt vinnes i någon mån genom ett års pröfvotid,

och den idoge och ordentlige arbetaren hade deraf icke något att befara.

Talrika faktiska exempel kunde anföras, huru som mannen endast någon kortare

tid uppehållit sig i sin nya mantalsskrifningsort och tvärt emot all rätt

och billighet ändock förvärfvat det samhället till försörjningsort för sig, hustru

och många barn. Dessa förhållanden måste likväl antagas vara inom Riksdagen

allmänt kända och torde jemväl komma att beaktas.

Anmärkningsvärdt förekommer det äfven, att främmande länder, hvilka

antagit begreppet hemortsrätt, fordra vida längre tid för detta förvärf än inom

värf land. Så erfordras i Wiirtemberg och Sachsen ända till 15 år, i Holland

och Belgien 4 år, i Danmark 3 år samt i Norge och Preussen 2 år fölvinnande

af hemortsrätt.

På grund af det sålunda anförda föreslogs i den år 1887 afgifna

motionen, som i följd af Riksdagens upplösning icke blef af Riksdagen

slutligen behandlad, »att Riksdagen för sin del ville besluta följande förändrade

lydelse af §§ 22 och 25 i nu gällande fattigvårdsförordning:

§ 22.

I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken behof deraf

uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,

hvarest han senast författningsenligt blifvit eller bort blifva

för två på hvarandra följande år mantalsskrifven.

§ 25.

Har någon, som till visst fattigvårdssamhälle inflyttat och der blifvit

eller bort blifva för två på hvarandra följande år mantalsskrifven, såsom i

22 § förmäles, af det samhället åtnjutit fattigvård, på grund af 1 §, för sig,

hustru eller minderårigt barn före utgången af det första af dessa år, anses

han, utan hinder af nämnda mantalsskrifningar, fortfarande bibehållen vid

den hemortsrätt, han före inflyttningen senast egde, till dess han annan

erhåller. Lag samma gäller der han för sig, hustru eller minderårigt barn

under det år, hvarom nyss är sagdt, eller under det nästföregående af annat

fattigvårdssamhälle undfått fattigvård.»

Samma förslag framställes nu af herr Back Per Ersson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

o

På sätt i den åberopade motionen erinras, var den fråga, som nu föreligger,

särskildt föremål för pröfning vid 1871 års riksdag. Mot antagande

af en sådan bestämmelse som den af motionären föreslagna åberopades då af

lagutskottet (i utlåtande n:o 23) följande af de för uppgörande af förslag

till förordning angående fattigvården in. m. utsedde komiterade i betänkande

den 5 december 1870 anförda skäl, nemligen:

att, om äfven för närvarande, då hemortsrätten berodde af endast eu

mantalsskrifning, det icke sällan vore förenadt med mycken svårighet att

kunna åstadkomma den för bestämmande af en persons hemortsrätt nödiga

utredning, helst, ehvad mantalsskrifning egt rum eller icke, det måste undersökas

och pröfvas, hvarest sådan skrifning rätteligen bort ske, mycket större

svårighet skulle uppstå, om det för bestämmande af en persons hemortsrätt

skulle vara nödigt utreda, hvarest lian senast för tvä på hvarandra följande

år författningsenligt bort vara mantalsskrifven;

att ett sådant stadgande, som i sjelfva verket utgjorde en hufvudsaklig

återgång till hvad uti ifrågavarande hänseende var stadgadt i 184-7 års förordning,

nemligen att en hvar skulle i fattigvårdshänseende tillhöra det fattigvårdssamhälle,

hvarest han sist under tre på hvarandra följande år stadigt vistats,

utan att hafva åtnjutit fattigunderstöd, som af annat fattigvårdssamhälle eller

af staten ersattes, skulle, synnerligast om dermed förenades stadgandet, att

den, som efter fylda 15 år icke sjelf förvärfvat hemortsrätt, borde ega den

hemortsrätt hans moder vid hans födelse egde, föranleda långvariga tvister

mellan de särskilda samhällena, ofta medförande resultat, som skulle synas i

hög grad obilliga;

att stadgandet skulle inom de särskilda fattigvårdssamhällena, synnerligast

den å landet, kunna leda till vidriga samt för de arbetande och mindre

bemedlade folkklasserna, som för vinnande af arbetsförtjenst eller bättre utkomst

behöfva ombyta hemvist, särdeles olycksbringande vexationer, afseende

deras fördrifvande från de samhällen, till hvilka de inflyttat;

att derigenom jemväl skulle förorsakas, att de samhällen, som vinnläde

sig om och kunde lyckas att nödga inflyttade personer, hvilka befarades i en

framtid falla fattigvården till last, att före ett kommande års mantalsskrifning

utflytta, sålunda skulle, andra samhällen till men, tillvinna sig en oförtjent

lindring i sitt fattigvårdsåliggande, under det att fattigvård stungan i allmänhet

ej kunde annat än tilltaga, då personer, som inom samhällen, till

hvilka de inflyttade, beredde sig tillfälle till bergning, icke blefve i sin

sträfvan att lofligen försörja sig och de sina af öfriga samhällsmedlemmar

uppmuntrade och understödde, utan möjligen oroade och fördrifne samt sålunda

snart komme att hemfalla till nöd och elände, som de i motsatt fall möjligen

kunnat undgå;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

att det ändamål, som afsetts med rotefördelnings införande, skulle i

väsentlig mån äfventyr, enär inflyttade personer, som mantalsskrefvos ena

aret inom en rote och det följande året inom en annan rote af samma fattigvårdssamhälle,

skulle förvärfva hemortsrätt inom detta, men icke inom någon

af rotande, hvarigenom under tidens lopp en betydlig gemensam fattigvård

kunde uppkomma, ehuru rotefördelning vore införd;

att erforderligt skydd mot någon gång försporda försök att från ett

till annat fattigvårdssamhälle så att säga insmyga fattighjon ej heller vunnes

genom stadgandet om två mantalsskrifningar, ty, om i sådan afsigt en obetydlig

hemmansdel, ett torp eller blott en bostadslägenhet mot en ringa afgift

för ett år arrenderades åt någon nära i armod varande person samt mantalsskrifning

under hösten det ena året verkstäldes med afseende å tilltänkt inflyttning

det nästföljande årets fardag, blefve denna person under arrendeårets

lopp för andra gången inom samhället mantalsskrifven, och han kunde således,

äfven med vilkoret af två på hvarandra följande mantalsskrifningar, komma

att efter en tid af endast 8 till 9 månader betunga samhället med fattigvård,

samt

att det högsta, som kunde vinnas genom bestämmelsen om två på hvarandra

följande mantalsskrifningar, vore att eu till ett fattigvårdssamhälle

inflyttad person ej kunde förr än han ett år efter första mantalsskrifningen

blifvit eller bort blifva andra gången mantalsskrifven komma att falla samhällets

fattigvård till last, men samma, om ej vida större skydd i detta hänseende

vunnes derigenom, att den tid, efter hvars förlopp en inflyttad person

kunde komma att betunga samhället med fattigvård, förlängdes till ett år.

På grund häraf föreslog lagutskottet den lydelse af §§ 22 och 25,

som dessa §§ sedermera erhöllo och fortfarande hafva.

Då de sålunda vid 1871 års riksdag anförda och godkända skäl fortfarande

torde ega full giltighet, hemställer utskottet,

1) att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

1 den andra af här ofvan omförmälda motioner föreslå herrar J. Carlsson

och L. P. Larsson, »att Riksdagen ville besluta, att 22 § i Kongl.

Maj:ts nådiga förordning angående fattigvården den 9 juni 1871 dels Ange

en sådan ordalydelse, nemligen:

I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken behof deraf

uppstår, anses, utan undantag, hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,

hvarest han senast varit författningsenligt mantalsskrifven;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

7

och dels att 23 och 25 §§ i samma nådiga förordning borttagas.»

Till stöd för sitt förslag anföra motionärerna hufvudsakligen, att genom

detsammas antagande de sä ofta förekommande tvisterna om personers hemortsrätt

skulle lättare och på ett med rättvisans fordringar mera öfverensstämmande

sätt kunna bringas till slut, än nu i allmänhet vore förhållandet.

Hvad först angår det föreslagna upphäfvandet af bestämmelsen i.§ 23,

vill utskottet erinra, att detta stadgande har sin grund deri, att en persons

arbetskraft vid den tid, då han uppnått 60 års ålder, i allmänhet är så

väsentligt minskad, att oförmåga till sjelfförsörjning kan beräknas ganska

snart inträda. Det synes då obilligt att tillägga honom hemortsrätt inom ett

samhälle, dit han först efter uppnåendet af denna ålder inflyttat, under det

att han inom andra samhällen tillbragt sin kraftigare lefnadsålder och bidragit

att fylla dessa samhällens behof. Af detta skäl torde stadgandet böra

bibehållas.

Beträffande motionärernas andra förslag, som afser borttagande af de

i § 25 stadgade undantag från den allmänna bestämmelsen i § 22, vill

utskottet påpeka, att detta förslag går i alldeles motsatt rigtning mot det af

herr Back Per Ersson framlagda, här ofvan omförmälda förslag. Sistnämnde

motionär har, i likhet med hvad vid många föregående tillfällen skett, framhållit,

att olägenheter uppkommit i följd af nu gällande allmänna föreskrift,

hvarigenom förvärfvandet af hemortsrätt bindes vid endast en mantalsskrifning.

Men just genom undantagsföreskriften i § 25 torde de mest betydande

af dessa olägenheter vara undanröjda, i det att, såsom lagutskottet vid 1871

års riksdag erinrat, detta stadgande förekommer, bland annat, att en person

skulle kunna, innan ett år från hans mantalsskrifning inom ett samhälle

förflutit, falla dess fattigvård till last. Äfven öfriga i § 25 intagna bestämmelser

synas utskottet ändamålsenliga. Då utskottet nu, af de vid

punkten 1) bär ofvan anförda skäl, icke ansett sig böra tillstyrka ändring

af den gällande allmänna bestämmelsen om förvärfvande af hemortsrätt, kan

utskottet icke heller tillstyrka borttagande af undantagen i § 25, hvilka, på

sätt antydt blifvit, innefatta skydd mot olägenheter, som i vissa fall skulle

kunna följa af den allmänna bestämmelsens tillämpning.

Motionärerne hafva slutligen — dock utan angifvande af något särskildt

skäl — ur sitt förslag till lydelse af § 22 uteslutit de framför ordet »mantalsskrifven»

nu förekommande orden »eller bort blifva». I afseende härå vill

utskottet endast anmärka, att det icke kan vara lämpligt att göra frågan

om förvärfvande af hemortsrätt helt och hållet beroende af noggrannheten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

hos de myndigheter, som verkställa mantalsskrifningen, och fullständigheten

af de uppgifter, som dervid stå dem till buds.

Af sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

2) att herrar J. Carlssons och L. P. Larssons förevarande

motion icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

.Stockholm den 10 april 1889.

På lagsutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Ässociations-Boktryekeriet, 1889.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.