Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt ''motion om ändrad lydelse af § 49 i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

1889-04-18 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:46, Utlåtande, i anledning af väckt ''motion om ändrad lydelse af § 49 i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

1

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1889, kl. 11 f. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt ''motion om ändrad

lydelse af § 49 i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871.

Från Första Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda

kammare af herr H. Claeson afgifven motion, så lydande:

»Ofvertygad om vigten att högsta domstolen ej, såsom de senare åren

varit händelsen, är så öfverhopad af mål, att en del af dessa måste länge

qvarligga derstädes, eller ock vigtiga lagfrågor, i hvilka högsta domstolens

yttrande erfordras, få undanskjutas för att förhindra allt för stor balans af

mål, tog jag mig friheten att under sistlidne riksdag väcka motion, n:o 75,

deri jag hemstälde, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida ej den i 49 § af

kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården förekommande

bestämmelse, att ändring i kongl. kammarrättens beslut i fattigvårdsmål

må sökas hos Kongl. Maj:t, kunde varda upphäfd, samt, om sådant funnes

vara händelsen, så skyndsamt ske kunde derom gå i författning.

Denna min motion tillstyrktes utan meningsskiljaktighet af det Första

Kammarens tillfälliga utskott, till hvilket den hänvisats, och bifölls af Första

Kammaren, utan att en enda röst höjdes deremot, men afslogs af Andra

Kammaren, hvilket dock, att döma af den derstädes förda öfverläggning,

torde hafva skett, emedan man der önskat, att motionen blifvit framstäld i

sådan tid och ordning, att den underkastats granskning af lagutskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1889. 7 Sami. 26 llåft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Emot bifall till min motion anfördes äfven af en rättslärd ledamot i

Andra Kammaren, att det ej kunde anses vara i sin ordning att låta kammarrätten,

som är en förvaltningsinstans, utan appell afgöra rättsfrågor af

sådan beskaffenhet, som fattigvårdsmålen innebära, men detta inkast synes

mig sakna betydelse, då, såsom samme ledamot ock upplyste, kammarrätten

jemväl är att betrakta såsom domstol, samt man, enligt min mening, bör

hos kammarrättens ledamöter tryggt kunna förutsätta förmåga af den rättstolkning,

som de, juridiskt sedt, temligen enkla och enformiga fattigvårdsmålen

erbjuda.

Under ofvan anmärkta förhållanden, och enär de olägenheter, hvilka

föranledt mig att påkalla en lagändring, ej minskats utan ökats, i ty att

under år 1888 balansen af mål och ärenden i högsta domstolen stigit från

840 till 1,003, samt till de af mig förut anförda skäl torde kunna läggas,

att det är så önskligt, att tvister, kommuner emellan, rörande fattiges hemortsrätt,

skyndsamt afgöras, att vinsten deraf att tredskande parter ej kunna

utan allt fog fördröja målens afgörande så lång tid, som med nu befintliga

balans i högsta domstolen kan ske, medelst målens dragande under Kong!.

Maj:t, mer än väl uppväger saknaden af förmånen att kunna få kammarrättens

beslut i de till sitt innehåll jemförelsevis mindre betydande fattigvårdsmålen

pröfvade och någon gång ändrade af högsta domstolsinstansen,

har jag ansett det vara min pligt att nu återkomma med min motion i den

förändrade form, hvartill öfverläggningen inom Andra Kammaren gifvit

anledning, och får jag för ty vördsamt föreslå, att Riksdagen behagade för sin

del besluta följande ändrade l}7delse af 49 § i ofvan nämnda kongl. förordning:

Kammarrättens beslut i mål, hvarom i denna förordning sägs, må ej

hos Konungen öfverklagas.»

Sedermera har motionären, till fullständigande af sin ofvan intagna

framställning, skriftligen meddelat följande upplysningar:

»För att med noggranna siffror kunna bestyrka min till stöd för min

motion om upphäfvande af rätten att draga kammarrättens beslut i fattigvårdsmål

under Kongl. Maj:ts pröfning lemnade uppgift, att det ej vore

regel utan undantag, att ändring i sådana beslut vunnes hos högsta domstolen,

har jag granskat huru de fattigvårdsmål, som under åren 1883—

1887 förevarit till behandling af högsta domstolen, blifvit derstädes afgjorda

samt dervid funnit, att högsta domstolen under nämnda tid på grund af

besvär öfver kammarrättens beslut före haft till behandling 556 fattigvårdsmål,

eller något mer än 111 i medeltal under året, och ett år (1885) ej

mindre än 154 stycken, att i 453 mål högsta domstolen förklarat sig ej

finna skäl till ändring i kammarrättens beslut, att i 42 mål besvären ej

upptagits till pröfning samt att endast i 61 mål, eller mindre än hvart

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

3

nionde mål, ändring vunnits; att i 6 af dessa mål ändringen bestått deri,

att på grund af åberopad ny utredning målen visats åter till vederbörande

konungens befallningshafvande, så att ovisst är, om ändring i hufvudsak

slutligen egt rum eller om ej eu der af dessa mål inräknats i återstående

55 mål, i hvilka ändring skett; att äfven i sistnämnda mål ändringen

understundom berott pa ny bevisning, som kunnat och bort företes hos

konungens befallningshafvande eller kammarrätten, samt att i nära hälften

(28) af de mål, i hvilka kammarrättens beslut ej blifvit beståndande, det

öfverklagade beslutet godkänts af en, två eller, såsom i åtta fall inträffat,

tre af högsta domstolens ledamöter.»

På sätt motionären genom sin framställning ådagalagt, har mängden

af de till högsta domstolen inkomna, ej afgjorda mål på senare tiden så

ökats, att, om denna ökning fortgår, en förstärkning af domstolens ledamotsantal

synes inom kort blifva en oundviklig nödvändighet. Då det emellertid

ligger i det allmännas intresse, särskildt ur ekonomisk synpunkt, att,

så, länge det utan skada för lagskipningens och lagstiftningens jemna fortgång

kan ske, söka förekomma inträdandet af denna nödvändighet, torde

man böra tillse, huru vida icke något medel att lätta högsta domstolens

arbetsbörda kan utfinnas, utan att något berättigadt intresse derigenom

sättes på spel. Ett sådant medel har, enligt utskottets förmenande, herr

Claeson i förevarande motion anvisat.

Lagutskottet är visserligen af den mening, att de fattigvårdsmål,

hvilka eldigt 1871 års förordning kunna fullföljas hos Kongl. Maj:t i högsta

domstolen, till sin beskaffenhet äro verkliga domstolsfrågor, som icke böra

i administrativ väg slutligen afgöras. Häraf lärer emellertid icke följa, att

dessa mål ovilkorligen måste kunna dragas under högsta domstolens pröfning.

I åtskilliga fall finnes ju föreskrifvet, att hofrätts beslut icke får

öfverklagas; och någon betänklighet synes utskottet icke möta mot meddelande

af en dylik föreskrift i fråga om kammarrättens utslag i fattigvårdsmål.

. Kammarrätten är nemligen, enligt utskottets uppfattning, hvad benämningen

också antyder, en verklig domstol, hvadan ock både lagkomitén

och den äldre lagberedningen i sina förslag till rättegångsbalk upptagit

kammarrätten bland öfverrätter, äfvensom lagkomitén för densamma föreslagit

benämningen »hofrätt i kammarmål». Det förhållande, att åtskilliga

af de mål, som tillhöra kammarrättens handläggning, härflyta ur den administrativa

rätten, lärer icke kunna betaga den dess egenskap af domstol;

och de ifrågavarande målen skulle följaktligen icke förlora sin egenskap af

domstolsfrågor, om deras slutliga afgörande öfverlemnades åt kammarrätten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Utan att vilja förneka, att de ifrågavarande fattigvårdsmålen kunna

vara för vederbörande parter af vigt, antager utskottet likväl, att deras

betydelse och de belopp, om hvilka tvistas, i allmänhet äro ganska ringa.

De rättsregler, som vid desammas behandling vinna tillämpning, torde ock

vara enkla och tillhöra ett begränsadt lagstiftningsområde. Således synes

äfven ur denna synpunkt hinder ej möta att låta dessa mål stanna i den

nuvarande andra instansen. Ett nära liggande exempel på ett dylikt stadgande

erbjuder 192 § utsökningslagen, hvarest förklaras, att hofrätts utslag

i mål rörande lagsökning för gäld ej må hos Konungen öfverklagas; och

någon olägenhet af detta stadgande har icke försports. Af den nu ifrågasatta

bestämmelsen synes ännu mindre någon olägenhet kunna befaras, då

man tager i betraktande, att kammarrätten, ehuru för närvarande endast

eu mellaninstans, dock eger att upptaga mål från alla delar af riket, under

det att hofrätterna hafva sina särskilda lagskipningsområden, hvilken sistnämnda

omständighet kan medföra olika praxis i likartade mål.

Motionären har med siffror visat, att kammarrättens utslag i fattigvårdsmål

jemförelsevis sällan blifvit af högsta domstolen ändrade. Det bör

ej heller förbises, att de beslut i dylika mål, som af högsta domstolen meddelats

under den tid, som förflutit från det nu gällande förordning angående

fattigvården trädde i kraft, böra, derest sådant kan anses erforderligt,

för kammarrätten utgöra en värdefull ledning vid bedömandet af dessa

mål, helst man lärer kunna antaga, att de flesta principiella frågor om

tolkningen af förordningens bestämmelser under denna tid varit föremål

för högsta domstolens pröfning.

Då lagutskottet således för sin de! finner en minskning i antalet af

de mål, som må i högsta domstolen fullföljas, önskvärd och nödig, och

någon olägenhet, enligt utskottets uppfattning, icke kan följa af en föreskrift,

att kammarrättens utslag i fattigvårdsmål icke må i högsta domstolen

öfverklagas, får utskottet — som anser frågan härom lämpligast

böra genom en skrifvelse dragas under Kongl. Majrts pröfning — hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huru vida ändring i

gällande bestämmelser borde vidtagas i syfte att kammarrättens

beslut i fattigvårdsmål ej finge hos Konungen

öfverklagas.

Stockholm den 18 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

D

Reservationer

af herr Lilienberg: »Obetingadter känner jag det angelägna deri, att åtgärder

vidtagas för åstadkommande af en snabbare rättsskipning i högsta

instansen, och jag är likaledes af den mening, att den enda utväg, som

med nuvarande rättegångsordning kan vidtagas för uppnående af detta mål,

är att i vissa fall begränsa rättigheten till fullföljd af talan till andra instansen,

såsom redan skett med afseende å vissa utsökningsmål och såsom

i rättegångsbalken af 1734 års lag är stadgadt rörande brottmål, i hvilka

enligt gällande lag talan icke får fullföljas hos kongl. maj:t af åklagare

eller målsegande. Att utan våda sådan inskränkning i rättigheten att fullfölja

talan kunde stadgas beträffande fattigvårdsmålen, ånger jag vara antagligt

och jag skulle derför icke hyst betänklighet vid att tillstyrka bifall

till den ifrågavarande motionen, så framt jag icke ansett, att den deri afhandlade

frågan, väsentligen en organisationsfråga, är af beskaffenhet att

böra bero på initiativ från Kongl. Maj:t, som i allt fall bäst är i tillfälle

att låta frågan erhålla den omfattande utredning, den utan tvifvel klöfver»,

samt

af herrar Smedberg, H. Andersson i Nöbbelöf, A. Göransson, C. Persson

i Stallerhult och Wendt, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande

motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Fröberg har begärt få. här anteeknadt, att lian på grund åt

ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets behandling inom

utskottet.

Tlili. till 1’iksrl. Prof,. 1881). 7 Sand. 28 Höft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.