Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 50

1889-04-26 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:50, Lagutskottets Utlåtande N:o 50

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

N:0 50.

Ant till ltiksd. kansli den 26 april 1889, kl. 11 f. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag

rörande fideikommissinstitutionens upphörande.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en

inom nämnda kammare af herr P. Andersson i Högkil afgilven motion,

n:o 3, så lydande:

»I frågan om fideikommiss-institutionen, för så vidt den samma afser

familje-fideikommiss — icke i fråga om stiftelser eller inrättningar

för allmännyttiga och välgörande ändamål — har jag kommit till den

öfvertygelse:

att nämnda institution strider mot den i lag antagna grundsats

om lika arfsrätt;

att den i politiskt, socialt och nationalekonomiskt afseende är

skadlig;

att den saknar stöd i allmänna rättsmedvetandet;

att sjelfva grundtanken uti institutionen blifvit af 1809 års lagstiftare

underkänd; samt

att individens eganderätt icke innefattar eller i forna tider innefattat

rättighet att obetingadt stadga en evigt gällande lag för successionen

af fast egendom.

Till stöd för denna min öfvertygelse kan jag åberopa och hänvisa

till:

gällande lag om lika arfsrätt;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

lagutskottets vid 1809—10 årens riksdag afgifna utlåtande i fråg*aii

och Riksens Ständers med anledning deraf aflåtna skrifvelse till

Konungen af den 27 mars 1810;

kong!, förordningen af den 27 april 1810;

Andra Kammarens beslut i frågan vid riksdagarne 1882-—84;

exempel från andra länder, der man redan afskaffa! dylika institutioner;

samt

den vid lagutskottets utlåtande n:o 47 år 1886 fogade bilaga.

Sistnämnda bilaga visar, att 163 fideikommissarie!'' innehafva 3,099

hela mantal, taxerade till 103,557,694 kronor, utgörande närmast tjugondedelen

af hela landsbygdens mantal och 4,33 procent af dess taxeringsvärde,

samt att i t. ex. Södermanlands län 24 fideikommissarie!- innehafva

nära sjundedelen af länets hela hemmantal.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag att lagstiftningen

bör fortgå på den redan vid 1809—10 årens riksdag beträdda väg,

hvars slutliga mål är upphäfvande af ifrågavarande institution, samt att

fideikommissfastighet vid siste innehafvarens död må kunna fördelas

mellan hans arfvingar efter allmänt gällande arfsrätt, hvadan jag tager

mig friheten föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,

att Konungen täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lag, hvarigenom de i riket bestämda familjefideikommiss-stiftelser

i tast egendom på landet och i staden upphäfvas, äfvensom vidare

förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena

vid siste innehafvarens död må erfordras.»

Det. ämne, som i denna motion upptagits till behandling, har, på

sätt motionären antydt, vid 1882, 1883, 1884 och 1886 årens riksdagar

varit föremål för kamrarnes pröfning, och har Andra Kammaren vid

de tre förstnämnda riksdagarne uttalat sig för fideikommissinstitutionens

afskaffande, hvaremot Första Kammaren vid samtliga omförmälda tillfällen

bifallit lagutskottets i ämnet afgifna utlåtanden, i hvilka utskottet

afstyrkt åtgärd i berörda syfte. Att Andra Kammaren år 1886 biföll

utskottets afstyrkande utlåtande torde hafva berott på den mindre tillfredsställande

form för institutionens upphäfvande, som då var föreslagen.

Beträffande uppkomsten af ifrågavarande art af testamentariska

förfoganden vill utskottet här erinra om följande, af föregående riksdagars

lagutskott omförmälda förhållanden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

5

Fideikommiss har sin .upprinnelse i den romerska rätten och betyder

der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga

för denna rätt, testamenterat till en annan person med eit på förtroende

till denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en viss

uppgifven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje

egendomen skulle tillgodokomma en fjerde, efter denna eu femte o. s. v.

(så kallade jideilcommissoriska substitutioner). Till sådana fideikommiss

kunde göras hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss

särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under

den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland,

familjejideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom —

fast eller lös eller båda tillika — vid eu viss slägt, att inom densamma

öfvergå från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.

Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo

derför i Tyskland, jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga

»arfgodsen», hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideikommissen

i fast egendom till följd af gällande privata dispositioner.

I andra land framträdde likartade anordningar. Successionen blef, af

naturliga skäl, vanligen begränsad till män, och med afseende å grunden

för denna blefvo godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,

tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familiens

heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familjefideikommiss

i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare

än i Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet.

Stadgan angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar

institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma

närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke

uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § ärfdabalken,

att »vill någon, man eller qvinna, göra testamente, kåfve våld gorådet

— — med eller utan vilkor».

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses

innefatta ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid

upprätta dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden

äfven rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala

och ekonomiska olägenheter, som kunde vara förenade med en obegränsad

rätt att genom privata dispositioner för all framtid förfoga

öfver fast egendom, föranledde hos oss lika som uti flere andra land,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

inskränkning uti eu sådan förfoganderätt. Första steget till denna

inskränkning togs af Rikets Ständer, hvilka i skrifvelse till Konungen

den 27 mars 1810 anförde följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af eu oinskränkt

donations- och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt

till öfverläggningar, huruvida eu inskränkning i friheten att göra fideikommiss-stiftelser

kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider eu successionsordning,

enligt hvilken en enda arfvinge, äfven eu oskyld, skall på

lifstid innehafva fastigheter, utan afseende på om förre innehafvare!!

skulle derigenom nödgas lemna de fleste eller alla sina barn i saknad

af nödig uppfostran och understöd i deras omyndige år, och eu så

inskränkt egare, som, hvarken af allmänna lagens visa stadganden om

arf, eller af något sitt förordnande kan hoppas skydd för de lottlöse,

utan förutser, att egendomen skall tillfalla en oskyld eller tilläfventyrs

den af barnen, som gifver minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad

för uteslutne, kan icke annat än anse egendomen mera för en

annans än för sin, i följd hvaraf hans intresse blifver att fördubbla

och i förtid upptaga afkomsterne till skada för jordens nyttiga odling,

egendomens förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för everldeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvares

frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slike

inrättningar ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens

förmånliga häfd hinderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,

hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all

utväg betages innehafvare!! att till medarfvingars utlösen eller egendomens

häfd och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fidei-kommiss, hvilkas innehafvare varit ålagde att

använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda

fidei-kommiss vilkor: en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt

afseende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade,

då ofelbart är, att eu allt för stor egendom i en mans hand

gifver mindre afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den

vore emellan flere egare delad.

Icke mindre skadlige hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse

samt för odling och samhäfd obeqvämlige flere gods kunnat vara, likväl

föreskrifvit att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas;

och de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid inne
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

7

hafvas af flere samegare; utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva

varit en källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet

inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,

utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens

besittning gjort till everdelig! vilkor, att innehafvaren skulle lefva ogift,

ej få bekläda någon statens tjenst och mera dylikt, och till Indika andra

orimligheter en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af desse

exempel lätt att inse, äfvensom att slike inrättningar hafva för jordens

nyttiga häfd och egendomars förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom,

att hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar

flit, hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma

ändamål, jemte befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en

egare bör. hafva magt att dels genom aftal, dels genom testamente

utnämna sin efterträdare, och obestridlidligt är att, ehuru den, som sjelf

innehar disponibel egendom, kan i en oinskränkt dispositions-frihet för

sin person finna dessa uppmuntringar och förmåner, desamma deremot

alldeles försvinna för alla hans efterträdare, om han gör egendomen

till fidei-kommiss; då en oinskränkt frihet för enskilde att ändra arfsoch

eganderättslagarne för tillkommande tider icke kan stå tillsammans

med syftemålet af det vid denne Riksdag af Riksens Ständer tagne beslut

om frihet för en hvar att all slags jord genom laga fång förvärfva;

då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste delar

onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna förbättras

och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,

hvilka, ehuru orimlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara, likväl

gorå anspråk på en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,

enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för öfrig!

skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade nationer

redan upphäft dessa lemningar eller nya telningar af feodalismen,

svear och göther, som aldrig varit af främmande nationer med

våld tvungne till sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma

ytterligare härmningar deraf, hafva Riksens Ständer ansett oftanämde

oinskränkta dispositionsfrihet böra jemnkas inom billiga och för samhällets

allmänna nytta afpassade gränser, samt till följd deraf trott sig

höra hos Eder Kong], Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion

och bekräftelse af följande närmare bestämmelse och tillägg vid

det för detta ämne lämpliga lagens rum i 16 kap. 1 § Årfda-Balken:

Will någon man eller qvinna göra Testamente, kåfve wåld göra

det mundteliga eller skrifteliga, med eller utan vilkor, och wittne twenne

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

gode män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd

och af fri wilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta

dess innehåll eller ej. Åro ej vittnen att tillgå, och utredt warder,

att Testator intill sin död warit utur stånd satt wittnon anskaffa, äge

ock då Testamentet laga kraft, så framt det finnes med egen hand

skrifvit och underskrifvit. Bortgifver någor fast egendom, äge ej makt

om willkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än förste

emottagarens och dess makas lifstid, eller om ägande rätten widare än

till utnämnande af Testaments- eller Gåfvotagarens nästa efterträdare,

uti hvilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord,

hvarmed i allt efter allmän lag förhålles. Ej eller må i andre

afliandlingar och contracter om fast egendom, sådane willkor inflyta,

hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten för en framtid vidare inskränkes,

än nu sagdt är. Men angående städja och arrende, gälle

hvad derom särskildt stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets Ständer framlagda förslaget vann Kongl.

Maj:ts godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810

kraft af gällande lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af Rikets

Ständer, innefattade i sjelfva verket ett ogillande* aflida fideikommissinstitutionen,

ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra

uppkomsten af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades

samma år den 3 april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de

fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma i

behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse

förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller

ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser

innehafvaren föreskrift^ vilkor, ansökningar i dessa eller

andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning

och som icke rörde frågor, Indika mellan fideikommissarier och

medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen

måste behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på

det att Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med annan

förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter

sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda

meddelade bestämmelserna tillerkändes Kongl. Maj:t med högsta domstolen

befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en bestående

fideikommiss-stiftelse, en befogenhet, som, särskildt i fråga om tillåtelse

att inteckna fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens

upphörande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

9

De i Rikets Ständers ofvannämnda skrifvelse omförmälda olägenheter,

som äro förenade med tillvaron af fideikommiss i fast egendom,

qvarstå ännu, och — med den utveckling, som ej mindre lagstiftningen

än äfven den allmänna uppfattningen i politiska och sociala frågor

undergått sedan 1810 — hafva de undantagsbestämmelser, som gälla

i detta ämne, kommit att allt mera framstå såsom oegentliga och

stridande mot sunda lagstiftningsgrundsatser. Motionären har i sin

motivering antydt dessa förhållanden, hvilka icke heller här torde

behöfva utförligt framställas. Ur politisk och social synpunkt lärer

det icke kunna anses fördelaktigt, att stora jordegendomar äro hopade

och alltjemt bibehållas i en enda persons eller familjs hand, likasom

det, ur nationalekonomisk synpunkt sedt, måste lända till skada, att

sådana egendomar alltjemt innehafva^ af personer, hvilkas förfoganderätt

öfver desamma är så begränsad som vid fideikommiss är förhållandet.

Ser man åter saken från rättvisans och billighetens sida, så ligger det

onekligen något för rättskänslan upprörande deruti, att, såsom fallet

är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda person skall på sin lott

erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen efter en afliden,

till hvilken han icke stått i närmare slägtskapsförhållande än andra,

som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet. Detta sistnämnda

missförhållande framträder numera, sedan den lika arfsrätten mellan

syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare. Det

har ock ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka fideikommissegendom

på sådant sätt, att. den på kort tid lemnat största möjliga

afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan hans öfriga

arfvingar tillgängligt kapital, utan at.t hänsyn dervid tagits till egendomens

framtida bestånd. Det har ock stundom framkallat grof misshushållning

med dylik egendom under fardagstiden, då en afliden fideikommissaries

sterbhusdelegare sökt bereda sig största möjliga fördel

af densamma, innan den skulle af ny fideikommissarie tillträdas. Om

förekomsten af dylika missbruk vittnar en vid denna riksdag afgifven

motion om inskränkning af den rätt, som i afseende på fideikommissfastighet

tillkommer delegare i boet efter afliden fideikommissarie.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare

andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss

i fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande

anmärkts, att. lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning

upphäfva desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning,

som tillät deras bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som

skulle uppstå i omedelbart sammanhang med fideikommissrättens uppBih.

till Likså. Prat. 1881). 7 Smal. 28 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

hörande, skulle möta oöfvervinneliga svårighet er. Det har visserligen

medgifvits, att verkligt nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta

dispositioner af ifrågavarande art, men tillika anförts, att förhållandena

i vårt land, särskild! med afseende å omfånget af de bestående fideikommiss-stiftelserna,

icke vore sådana, att de påkallade en slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång

i vårt land, tillåter sig utskottet att hänvisa till de såsom bilaga vid

detta utlåtande fogade uppgifter, hvilka benäget stälts till utskottets

förfogande af kongl. statistiska centralbyrån och äro grundade på Kongl.

Maj:ts befälIningshafvandes senast afgifna femårsberättelser. Af dessa

uppgifter framgår, att taxeringsvärdet å samtliga fideikommissfastigheter

i riket vid 1885 års slut utgjorde tillhopa 109,404,407 kronor.

Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommissstiftelsernas

bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda är ur

det allmännas synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom förmenat,

utan fastmera egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga

uppmärksamhet.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner,

gjorda i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,

erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör

taga all skälig hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse,

att der dylika dispositioner under den tid, som förflutit från

deras tillkomst, uppenbarligen kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet

och uppfattningen af hvad samhällets sunda utveckling

kräfver, de böra och måste vika för hänsynen till statens väl. Denna

åsigt har, såsom utskottet nedan skall visa, i fråga om fideikommiss i

fast egendom gjort sig till fullo gällande i åtskilliga andra lands lagstiftningar,

och att den ej heller är främmande för vår egen lagstiftning,

torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda förordning af

den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt, tillåter ganska

väsentliga modifikationer af de förordnanden, på hvilka dessa stiftelser

äro grundade.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och

arfsrättsgrundsatser på sådan egendom, som nu utgör familjefkleikommiss,

kunna åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver

för visso en sorgfällig utredning och undersökning. Utskottet vill här

erinra om de åtgärder, som härutinnan vidtagits i några stater, der

familjefideikommissen blifvit upphäfda. I Frankrike är genom lagen

den 17 januari 1849 stadgadt, att alla af privata gods bildade majorat,

som redan, från förste innehafvare!! räknadt, gått i två successiva led,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

11

upphäfvas; att de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti

innehafvarnes hand, och att för framtiden succession i dylika majorat,

begränsad till två led, från förste innehafvaren räknadt, endast får ega

rum för personer, födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation.

I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833 visserligen förbehållit

den närmaste fideikommissarien hans rätt, men fråntagit de efterföljande,

om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;

och i Italien har lagen den 30 november 1865 upphäft alla då bestående

fideikommiss, majorat ocfy andra fideikommissoriska substitutioner samt

tillagt den dåvarande innehafvaren full eganderätt till halfva fideikommissförmögenheten

och den närmaste arfvingen full eganderätt till

andra hälften, dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren

under hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, § 93, stadgas,

likasom- i den äldre grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller

fideikommissgods kan för framtiden upprättas och att genom lag skall

närmare ordnas, huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egendom,

ehuru sistnämnda bestämmelse ännu icke genom statsmagternas samverkan

ledt till någon påföljd.

Då lagutskottet sålunda för sin del anser, att vigtiga och obestridliga

skäl tala för upphäfvande af nu bestående fideikommiss i fast

egendom, samt att en sådan åtgärd icke är oförenlig med redan godkända

lagstiftningsgrundsatser, äfvensom eger föredömen i främmande

lands lagstiftningar, får utskottet, som visserligen icke förbiser de

svårigheter, hvilka kunna vara förenade med frågans lösning, och derför

anser en fullständig utredning, som endast af Kongl. Maj:t kan

åstadkommas, böra föregå framläggande af förslag i ämnet, hemställa,

att Riksdagen ville, med bifall till herr P. Anderssons

förevarande motion, i skrifvelse anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående

familjefideikommiss-stiftelser i fast egendom

på landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till

sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena

vid siste innehafvarens död må erfordras.

Stockholm den 26 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Reservationer:

af herrar Bergström, Liljesköld, Sjöcrona och Fröberg, hvilka ansett,

att utskottet bort hemställa, att förevarande motion icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Huss har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

13

Fideikommisscgendomarnes mantal och taxeringsvärde

vid 1885 års slut, länsvis.

L ä

n.

Antal

fidei-

kommiss-

inne-

hafvare.

Landsbygden.

Städerna.

Summa

taxerings-

värde.

Kr.

Mantal.

Taxerings-

värde.

Kr.

Taxerings- värde. .

Kr.

Stockholms stad......

9

2,230,000

2,230,000

Stockholms

län..

35

416.485

10,041,800

—

10,041,800

Upsala

»

12

229.7 43

4,660,000

62,400

4,722,400

! Södermanlands

» ..

25

502.484

13,065,700

—

13,065,700

1 Östergötlands

17

269.233

8,686,840

21,500

8,708,340

Jönköpings

» ...

11

146.7 22

3,309,300

19,500

3,328,800

| Kronobergs

- ..

3

51.5

913,800

—

913,800

| Kalmar

» . .

4

28.354

1,183,300

—

1,183,300

Gotlands

» . . .

—

—

—

—

__

| Blekinge

»

2

50.1 f! G

1,416,500

4,000

1,420,500

Kristianstads

» ..

10

273.65

11,223,500

—

11,223,500

Malmöhus

" ..

17

486.047

32,176,300

—

32,176,300

! Hallands

3

136.368

3,248,500

—

3,248,500

Göteborgs och Bohus

X ...

1

4.875

114,500

—

114,500

Elfsborgs

» ...

12

72.238

2,351,000

—

2,351,000

Skaraborgs

»

10

86.198

2,183,600

—

2,183,600

Vermlands

X ..

7

12.156

621,700

—

621,700

J Örebro

X ...

6

117.15

5,308,900

—

5,308,900

Vestmanlands

- ...

16

179.458

4,777,367

72,900

4,850,267

Kopparberg’.?

» ..

1

2.998

267,800

—

267,800

Gefleborgs

" ■

3

20.922

1,400,300

28,200

1,428,500

Vesternorrlands

x ...

—

__

______

J Jemtlands

«

_

__

__

Vesterbottens

X ...

1

0.438

15,200

_

15,200

Norrbottens

—

—

—

—

—

Hela riket

*) 166

3,087.184

106,965,907

2,438,500

109,404,407

*) . Att antalet fideikommissinnehafvare för hela riket icke är lika med summan af de särskilda länem

fldeikommissinneliafvare beror derpå, att åtskilliga personer innehafva fideikommiss inom mer än ett län.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.