Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 54

1889-05-07 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:54, Lagutskottets Utlåtande N:o 54

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

1

N:o 54.

Ank. till Eiksd. kansli den 7 maj 1889, kl. 5 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag

till stadgande omgående den rätt, som i afseende på

fideikommissfastighet tillkommer delegare i boet efter afliden

fideikommissarie.

Till lagutskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat en

inom nämnda kammare af herr Fr. von Strokirch afgifven motion,

n:o 32, så lydande:

»I nådig förordning af den 3 april 1810 har Kongl. Maj:t vid öfvervägande

af lagens stadgande i 16 kap. jordabalken, om fardag för

landbonde och hyresman eller deras sterbhusdelegare, samt förordningen

den 22 oktober 1766 om lika förmån för tjenstemäns enkor och arfvingar

å deras innehafvande boställen, velat med rikets ständer stadga,

att när den, som under fideikommissvilkor innehar fast egendom, afliden,

skola alla, som efter allmän lag äro hans sterbhusdelegare, njuta

fardag å hus och gård i staden efter 10 och 13 §§ af 16 kap. jordabalken

samt å hemman å landet efter 2 § sista mom. och 5 § af

samma kapitel, jemförda med sistnämnda förordning; dock att blotta

dödsfallet anses ega lika verkan med uppsägning, samt att, när fideikommissförfattningen

uttryckligen stadgar annat förhållande med flyttning

och uppsägning, sådant efter ordalydelsen följes.

Med denna förordnings grund och mening synes mest öfverens
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

stämma, att sterbliusdelegarne under fardagsåret icke skulle öfver egendomen

ega vidsträcktare rätt än hyresmannen eller landbo, men som

uttryckligt stadgande derom ej meddelades, bar inträffat och kommer

sannolikt att ytterligare inträffa, att fideikommissinnehafvares sterbhusdelegare

groft missbruka sin rätt öfver egendomen, så t. ex. genom

att fullkomligt afverka och rent af sköfla all skog till oberäknelig

skada för egendom och kringliggande ort.

Med anledning häraf får jag föreslå, att Riksdagen måtte för sin

del besluta följande förklaring:

Då afliden fideikommissinnehafvares sterbhusdelegare på grund af

kongl. förordningen den 3 april 1810 njuta fardag å fast egendom,

ege de ej öfver egendomen förfoga med vidsträcktare rätt än enligt

lag tillkommer i stad hyresman och på landet landbo.»

På sätt motionären antydt, har erfarenheten gifvit vid handen, att

sterbliusdelegarne efter en afliden fideikommissarie under den tid, de

på grund af det anförda stadgandet i förordningen den 3 april 1810

innehaft fideikommissfastighet, stundom förvaltat egendomen på ett

sätt, som afsett att bereda sterbhuset största möjliga inkomst, utan

hänsyn till hvad eu rigtig hushållning med egendomens tillgångar

kunnat kräfva. Motionärens förslag åsyftar att förekomma dylika

missbruk.

Huru önskvärd också en lagbestämmelse i sådant syfte må förefalla,

finner lagutskottet sig dock icke kunna tillstyrka motionärens

förslag. Fideikommissarien sjelf har ju, så vida ej fideikommissbrefvet

derom innehåller några särskilda bestämmelser, rätt att vid egendomens

skötsel förfara efter sitt godtfinnande, äfven om hans sätt att sköta

egendomen länder denna och derigenom också dess framtida innehafvare

till skada. Sådana fall torde förekomma oftare än de af motionären

anförda. Vid sådant förhållande synes det utskottet mindre

lämpligt att inskränka sterbliusdelegarnes rätt i detta afseende, då en

inskränkning i fideikommissariens befogenhet icke blifvit ifrågasatt.

Motionärens förslag afser tydligen i främsta rummet förekommande

af skogssköfling. Men förslagets antagande skulle också lägga hinder

i vägen för en med en rigtig skogshushållning förenlig utverkning

under fardagstiden. Om en fideikommissarie under en följd af år låtit

egendomens skog stå orörd, synas hans sterbhusdelegare icke böra

betagas rätten att under fardagstiden afverka så mycket deraf, som

utan fara för skogens framtida bestånd kan ske; och någon allmänt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

9

gällande regel för hvad i detta afseende bör vara medgifvet lärer svårligen

kunna uppställas.

Då sålunda det föreslagna stadgandet, enligt utskottets uppfattning,

endast ofullkomligt skulle främja det mål, motionären velat vinna, fideikommissegendoms

skyddande mot misshushållning, och å den andra

•skulle kunna hindra ett fullt behörigt tillgodogörande af sådan egendom

under fardagstiden, föranlåtes utskottet hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 7 maj 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr Bergström, som väl instämt i det slut, hvari utskottet stannat,

men ansett, att motiveringen bort annorlunda affattas.

Bih. till Likså. Prat. 1889.

7 Sami.

30 Haft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.