Statsutskottets Utlåtande N:o 63
1889-04-25 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1889:63, Statsutskottets Utlåtande N:o 63
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 63.
N:o 63.
Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1889, kl. 8 e. in.
Utlåtande, dels angående amortering å statsskulden, dels med anledning
af väckta motioner om inskränkning af fulhnågtiges i
riksgäldskontoret befogenhet att utfärda statsobligationer
utan till tiden stadgad återbetalningsskylclighet.
(R. A.)
Beträffande sättet för amortering af 1888 års svenska 3 procent
statslån, upptaget mot obligationer, som äro stälda att återbetalas efter minst
tre månader förut af riksgäldskontoret verkstäld uppsägning, men från innehafvarens
sida ouppsägbara, hafva fullmägtige i riksgäldskontoret den 22
sistlidne januari till statsutskottet aflåtit följande skrifvelse:
»I sin denna dag till Riksdagen afgifna berättelse hafva fullmägtige i
riksgäldskontoret anmält, att de utfärdat svenska tre procent statsobligationer
af den 1 augusti 1888 i kronor, riksmark, pund sterling och francs till ett
belopp af 30,000,000 riksmark eller motsvarande summor i de öfriga nyssnämnda
myntslagen pa grund af den 11 förutgångne maj med ett konsortium
träffadt aftal om försäljning till konsortiet af dessa obligationer.
Då ifrågavarande obligationer äro stälda att återbetalas efter af riksgäldskontoret
minst tre månader förut verkstäld uppsägning, men från innehafvarens
sida äro ouppsägbara, har någon bestämmelse om sättet för lånets
amortering ej i sjelfva läneaftalet varit erforderligt eller ens kunnat ifrågakomma,
och beror det i följd häraf uteslutande på Riksdagen sjelf att i
Bih. till Riksd. Prot. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 36 Käft. 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
berörda hänseende besluta, hvarvid det emellertid torde åligga fullmägtige
att i ärendet väcka förslag.
På sätt fullmägtige i sin ofvan åberopade berättelse anfört, äro obligationerna
försålda till en kurs af åttiotre procent och lånet i sin helhet
upptaget uteslutande till konvertering af utomlands befintliga obligationsbelopp,
tillhörande 1872 och 1878 års svenska 4 procent statslån. Hela
det belopp, som, efter afdrag af kapitalrabatten, såsom valuta för 1888 års
3 procent lån inflyter, kommer således till användning vid konvertering åt
ett lika belopp obligationer af 1872 och 1878 års lån.
Det har vid sådant förhållande synts fullmägtige lämpligast och för
staten medföra en uppenbar fördel att för 1888 års 3 procent låns så väl
förräntning som amortering använda ett lika stort årligt belopp som det,
hvilket för närvarande utgår endast i ränta å den obligationsskuld, hvars
konvertering egen rum med valutan för det nyssnämnda nya lånet. Detta
belopp bör visserligen årligen ingå till den liqvidations- och amortissementsfond
för 1888 års lån, hvars bildande fullmägtige, på sätt utskottet vid läsningen
åt fullmägtiges protokoll kommer att inhemta, redan beslutat; men
af det förhållande, att ett amorteringsbelopp ärligen afskiljes från statens
öfriga tillgångar och tillgodoföres 1888 års lån, följer icke, att detta belopp
ovilkorligen måste genast under året till amortering utgifvas; det är nog,
att det afsätta amorteringsbeloppet tillhör lånet och blifvit såsom dess tillgång
i statens räkenskaper bokfördt, men sjelfva amorteringen lärer, i öfverensstämmelse
med det ifrågavarande lånets hela karakter och på det att den
ofvan angifna, såsom fullmägtige våga antaga, i och för sig tydliga fördel
åt konventeringen må kunna än mera ökas, utan ett visst årligt amorteringsbelopps
bindande vid hvarje särskilt år böra ske genom obligationsuppköp
tid efter annan, då sådant kan verkställas med största gagn för staten, hvarmed
fullmägtige naturligtvis ej endast åsyfta billiga obligationsinköp,’ utan,
lika väsentligt, möjligheten att genom offerter, då sådant erfordras, uppehålla
obligationerna vid ett deras värde motsvarande pris.
Under förutsättning af Riksdagens bifall till fullmägtiges i denna
skrifvelse gjorda förslag, hafva fullmägtige i de förslagsberäkningar för åren
1889 och 1890, hvilka fullmägtige, uppå derom gjord begäran, med skrifvelse
af den 13 nästlidne december till herr statsrådet och chefen för kong!,
finansdepartementet öfverlemnat, upptagit ej blott ränta, utan äfven amortering
å ifrågavarande lån, enligt ofvan angifna beräkningssätt, och dervid
yttrat följande, hvilket fullmägtige tillåta sig att här åberopa.
»Då, såsom fullmägtige i skrifvelse af den 15 sistlidne maj för Kong!
Magt anmält, låneaftalet angående 1888 års lån afser konvertering af belopp
tillhörande 1872 och 1878 års lån, och således hela den, efter afdrag af
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o H3.
kapitalrabatten, inflytande valutan kommer att användas till betalning af
skuld, löpande med 4 procent årlig ränta O'' ii utgörande samma belopp som
det, hvartill nämnda valuta uppgår, hafva fullmägtige ansett för 1888 års
län böra anvisas en annuitet till beloppet lika med räntan å den till konvertering
afsedda skulden, hvilket belopp sammanfaller med fyra procent å
valutan för 1888 års lan efter afdrag åt kapitalrabatten, och denna annuitet
höra sålunda användas, att, sedan ränta å 1888 års lån deraf i främsta
rummet beräknats och utgått, återstoden begagnas till amortering å lånet.
Då ränteliqviderna ä 1888 års län ega rum halfårsvis den 1 februari
och den 1 augusti och som, enligt låneaftalet, endast 20,000,000 riksmark
åt lånet löpa med ränta från obligationernas utgifningsdag den 1 augusti
innevarande år, men riksgäldskontoret ej har att vidkännas ränta ä återstående
10,000,000 riksmark förr än för tiden från den 1 februari 1889, i
följd hvaraf ränteliqvid eger rum, den 1 februari 1889 a 20,000,000 riksmark
och den 1 augusti samma ar ä 30,000,000 riksmark, uppkomma häraf,
med tillämpning af ofvan angifna beräkning, för nu ifrågavarande åren 1889
och 1890 följande siffror:
(ten 1 februari: fyra procent beräknade för ett hälft år å 16,600,000 riksmark,
utgörande, efter den kontraherade kursen af åttiotre procent,
valutan för 20,000,000 riksmark .................. riksmark 332,000: —
flen 1 augusti: fyra procent för ett hälft år å
24,900,000 riksmark, utgörande valutan för
30,000,000 riksmark.......................................... » 498,000: _.
för år 1889:
Summa riksmark 830,000: —.
motsvarande i kronor efter pari kurs
kronor 737,777: 78.
Häraf åtgår till ränta å 1888 års län:
flen 1 februari: ett hälft ars 3 procent ränta å
20,000,000 riksmark ... riksmark 300,000: —
och (ten 1 augusti: ett hälft års 3
proc. ränta å 30,000,000
riksmark...........................
450,000: —
riksmark 750,000: —
motsvarande i kronor efter pari kurs..............................
Till amortering afsättes och användes återstoden
........................................
kronor 666,666: 67.
71,111: 11.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 63
för År 1890:
fyra procent för helt år å 24,900,000 riksmark, utgörande valutan för hela
lånebeloppet 30,000,000
riksmark........................... riksmark 996,000: —
motsvarande i kronor efter pari kurs................................ kronor 885,333: 33.
tre procent ränta för helt år å 30,000,000
riksmark........................... riksmark 900,000: —
motsvarande i kronor efter pari kurs................................. » 800,000: —
Till amortering afsättes och användes återstoden............ kronor 85,333: 33;
varande båda de ofvan angifna amorteringsbeloppen intjenade genom besparing
å hvad endast till ränta ä det motsvarande, till konvertering afsedda, skuldbeloppet
åtgått.
Genom användande, på sätt här ofvan antydts, för 1888 års 3 procent
låns förräntning och amortering af en annuitet lika med räntan efter 4 procent
å de skuldbelopp, hvilka med valutan för lånet konverteras, skulle lånet vara
amortera dt inom en tid af omkring 79 år. Denna tidsperiod uppkommer
likvisst endast under förutsättning deraf att återbetalningen af lånet i dess
helhet skulle ske al pari, hvilket vid amortering medelst uppköp å lägliga
tider af ifrågavarande tre procent obligationer ej torde kunna inträffa. För
hvarje uppköp, som eger rum, innan obligationerna i en framtid måhända
nått pari, blir för amortering tillgängligt ett större belopp än här ofvan
beräknats, nemligen det, som uppkommer genom skilnaden mellan pari och
den verkliga inköpskursen, och förkortas i motsvarande mån den här ofvan
angifna amorteringstiden, utan att det beräknade annuitetsbeloppet öfverskrides.
Likaså och då fullmägtige med sin framställning endast afse bestämmande
en gång för alla af ett minimibelopp för de ärliga afsättningarne till
amortering å detta lån, men intet hindrar Riksdagen att, då tillgång finnes
och sådant pröfvas lämpligt, vid statsregleringarne anvisa härutöfver ökade
belopp för ifrågavarande amortering, kan, i den mån sådant anvisande eger
rum, ofvanberörda amorteringstid än ytterligare förkortas.
Fullmägtige få, på grund af hvad ofvan anförts, hemställa, att statsutskottet
behagade föreslå Riksdagen besluta, att till förräntning och amortering
af 1888 års svenska 3 procent statslån skall afsättas och till lånets
liqvidations- och amortissementsfond öfverföras en annuitet, lika med den i
riksstaten förslagsvis beräknade ränta af fyra procent å de obligationsbelopp
Statsutskottets Utlåtande N:o 63.
5
af 1872 och 1878 års 4 procent lån, hvilka med valutan för 1888 års
lån konverteras, samt att denna annuitet skall sålunda användas, att, sedan
deraf i främsta rummet ränta å lånet beräknats, återstoden begagnas till lånets
amortering medelst obligationsinköp tid efter annan.
Beträffande 1887 års likaledes från innehafvarens sida ouppsägbara
3/; procent obligationer hafva fullmägtige, då detta lån ännu ej kan betraktas
såsom slutsåldt och då obligationerna torde vara uteslutande inom
landet placerade, ännu ej ansett tiden vara inne för en framställning om
berörda, 1887 års låns amortering.»
Vid läsningen af fullmägtiges protokoll har utskottet inhemtat, att
fullmägtige den 6 december 1888 fattat följande, i deras ofvan intagna skrifvelse
jemväl åberopade beslut:
»Enär 1887 års 3,i; procent lån och 1888 års 3 procent lån, om än
de för dem utfärdade obligationer vore från innehafvarens sida ouppsägbara,
och något visst, ärligt amorteringsbelopp således ej blifvit i aftal med längifvarne
för berörda lån utfäst, likväl i öfrigt vore af samma beskaffenhet
som de före dem upptagna svenska statslånen, och det vid sådant förhållande
vore så mycket lämpligare att förstnämnda två lån förvaltades lika med de
öfriga fonderade svenska statslånen som det derigenom möjliggjordes att, i
full öfverensstämmelse med det hittills inom riksgäldskontoret följda förfaringssätt,
jemväl för dessa båda lån bilda afskilda, särskilt redovisade fonder, till
hvilka komme att ingå ej mindre hvad som till ränteliqvider å dem erfordrades,
än ock de belopp, som till amortering å samma lån blefve anvisade, funno
herrar fullmägtige för godt förordna, att rånte- och amorteringsanslagen för
1887 och 1888 års lån skulle, i likhet med motsvarande anslag för de
öfriga lånen, från riksgäldskontorets kassaräkning öfverföras till liqvidations-
och amortissementsfonderna och under dessa fonder förvaltas, bokföras
och redovisas på enahanda sätt som beträffande de öfriga lånen vore
stadgadt.»
Lika med fullmägtige tinner utskottet den omständighet, att för 1888
års svenska statslån, lika som för en mängd statslån i andra länder, någon
viss, ovilkorlig återbetalningsskyldighet ej blifvit utsatt, ingalunda böra föranleda
dertill, att amorteringen å den svenska statsskulden med anledning deraf
skulle minskas. Denna låneform bör fasthellre ej medföra annan verkan, än
att ett Riksdagens beslut påkallas derom på hvilket sätt och med hvilket belopp
amorteringen på en motsvarande de] af statsskulden skall ega rum. I berörda
hänseende synes det vidare, vid ett sådant besluts fattande, ej kunna vara
fråga om annat än bestämmande af ett minimibelopp för den årliga amorteringen,
medan det naturligtvis beror på Riksdagen att, i mån af vid stats
-
6
Stutsutskettcts Utlåtande N:o 63.
regleringen för handen varande tillgångar, öka denna amortering utöfver
hvad sålunda såsom ett minsta belopp faststäldt blifvit.
Utskottet har vidare intet att erinra mot det belopp, fnllmägtige, på
sätt åt deras ofvanintagna skrifvelse framgår, ansett böra, med anledning af
1888 års läns upptagande, såsom årlig annuitet till liqvidations- och amortissementsfonderna
utbetalas, men i fråga om sättet för användande af den
del af samma annuitet, som, efter liqviderande af räntan å 1888 års lån, blir
öfrig att för kapitalafbetalning disponeras, hyser utskottet en i viss mån
annan uppfattning än fullmägtige. Under det nemligen fullmägtige ansett
denna del af annuiteten böra användas endast och särskildt för amortering
ä ifrågavarande 1888 års lån, föreställer sig utskottet, att det lika väl, och
med större fördel för staten, skulle låta sig göra att, utan beloppets bindande
särskildt vid detta län, anvisa detsamma till amortering å statsskulden i dess
helhet, för att användas till inlösen af sådana obligationer, Indika, på grund
af deras räntefot, kurs eller andra förhållanden, det vore vid hvarje gifvet
tillfälle fördelaktigast för staten att indraga.
Utskottet har ej förbisett den invändning, som häremot skulle kunna
göras, att vid inköp på sådant sätt af utlottning underkastade, men ännu ej
utlottade obligationer deras belopp, efter obligationernas derefter förr eller
senare skeende utlottning, måste ånyo utgå af annuitetsanslaget för det särskilda
län, till hvithet de höra, men denna invändning förlorar sin betydelse
vid det förhållande, att detta belopp då naturligtvis måste godtgöras den allmänna
amorteringsfonden, som redan inlöst och innehafver obligationen, och
i följd deraf blir tillgängligt till amortering af annan obligation å samma
belopp.
Vidare och då de under riksgäldskontorets förvaltning stående liqvidations-
och amortissementsfonderna för närvarande äro föl-delade i särskilda
fonder för särskilda lan, men, vid bifall till utskottets förslag, en ny amorteringsfond
skulle uppkomma, som ej vore bunden vid något särskildt lån,
påkallas naturligtvis häraf eu i viss män förändrad anordning, men då denna
endast komme att röra och finna sitt uttryck i bokföringen, har utskottet
ej funnit behöflig! föreslå Riksdagen att härom meddela någon föreskrift.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
l:o.
att Riksdagen, med anledning af 1888 års svenska 3
procent statslåns upptagande, må besluta, att till de under
riksgäldskontorets förvaltning stående liqviditions- och
amortissementsfonderna skall årligen, räknadt från och
Statsutskottets Utlåtande N:n 63.
7
med nästkommande år, utbetalas eu annuitet till belopp
motsvarande fyra procent af den för detta lån erhållna
valuta, eller 885,333 kronor 33 öre, af hvilken annuitet
ränta å 1888 års lån främst skall utgå, men återstoden
användas till amortering ä statsskulden medelst ökad utlottning
eller obligationsinköp tid efter annan, samt att,
för innevarande år, till liqvidations- och amortissementsfonderna
skall utbetalas, jemte hvad som erfordras till
ränta å 1888 års lån, det af fullmägtige i riksgäldskontoret
föreslagna belopp af 71,111 kronor 11 öre, att på
här ofvan angifna sätt för amortering användas.
I sammanhang med ofvanberörda ärende har utskottet till behandling
förehaft tvenne till utskottet remitterade motioner, den ena väckt inom Första
Kammaren af herr H. Forssell (n:o 36), den andra väckt inom Andra Kammaren
af herrar N. Petersson, J. Anderson, A. Svensson och I. Månsson
(n:o 78).
Herr Forssell har i sin motion anfört, huru som, efter det i föregående
reglementen för riksgäldskontoret dels som en tydlig förutsättning'', dels som
uttrycklig föreskrift återfunnits den regeln, att för svenska statens för jernvägsbyggnader
upptagna lån skulle vara stadgad en viss återbetälningstid
och amorteringsplan, en utvidgning af fullmägtiges i riksgäldskontoret beslutanderätt
vid 1876 års riksdag medgifvits och derefter oförändrad ingått i
alla följande reglementen. Efter att hafva redogjort för sin uppfattning
af detta förhållande och omförmält 1887 och 1888 års från innehafvarnes
sida ouppsägbara svenska statsobligationer, har motionären erinrat, att de
svenska statslånen till allra största delen vore upptagna för anläggning af
jernvägar, och att vid alla våra låneaftal varit med styrka framhållet, att
Sveriges statsskuld, i olikhet med så många andra länders, vore produktiv,
d. v. s. att som säkerhet för densamma funnes en tillgång i statens jernvägar,
hvilka, likasom andra produktiva företag, förr eller senare skulle
gälda lånens annuiteter. Till karakteren af en sådan statsskuld hörde, att
den skulle inom en öfverskådlig framtid afbetalas, och denna grundsats,
hvilken allt hittills varit erkänd af Riksdagen, hade också funnit sitt rättsliga
uttryck i de amorteringsförbindelser, som ingått i alla våra lånekontrakt
intill året 1887. För sin del hyste motionären den öfvertygelsen, att en
förändring af denna form för våra statslån äfven komme att medföra en väsentlig
förändring i vår statsskulds karakter. I samma mån som man upp
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 63.
hörde att i lanekontrakten intaga förbindelsen för staten att inom viss tidrymd
återbetala lånen, i samma mån komme denna återbetalning att väsentligen
varda, beroende af tillfälliga beqvämlighetshänsyn, och deraf kunde åter
lätteligen följa, att det allmänna föreställningssättet i vårt land, såsom
annorstädes, småningom vänj de sig att betrakta statsskulden såsom en naturlig
och nödvändig grundval för statshushållningen, samt att betänkligheterna
mot statsskuldens tillväxt sa mycket lättare tinge vika för benägenheten att
gorå statshushållningen för tillfället beqvämlig.
För dem, som hyste en sådan uppfattning af de olika låneformernas
betydelse, måste det naturligtvis vara en fråga af mera underordnad vigt,
huru vida på den ena eller andra lånemarknaden, vid det ena eller andra
lånetillfället, perpetuel^ räntor eller amorteringsobligationer kunde vara
företrädesvis begärliga eller vid låneaftal betinga någon procent lägre provision
eller någon procent högre emissionskurs. Den omständigheten, att
t. ex. ett statslåns förskrifning i form af perpetuel ränta skulle underlätta
en skenbar eller rent nominel nedsättning af lånets räntefot, eller att ett
långifvande bankkonsortium erbjöde en eller annan procent förmånligare
kurs för perpetuel^ räntor än för amorteringsobligationer, borde enligt denna
uppfattning icke fa inverka på valet af den ena eller andra låneformen; ty
den tillfälliga fördelen af en dylik mer eller mindre obetydlig penningvinst
kunde icke ens komma i någon jemförelse med den antydda olägenheten af
den perpetuella räntans inverkan på statsskuldens karakter och statshushållningens
utveckling.
Lånekontraktens lydelse i fråga om lånets återbetalning borde derför,
enligt denna uppfattning, bestämmas ur helt andra synpunkter än den tillfälliga
lånekostnadens, och beslutet derom hållas alldeles skildt från afgörande!,
åt kontraktens öfriga vilkor. Det vore också, så vidt motionären kunde
finna, ett stort fel uti den reglementsbestämmelse, som allt sedan 1876 faststält
gränserna för fullmägtiges låneuppdrag, att deruti icke iakttagits den
väsentliga skilnaden mellan det hufvudsakliga lånevilkor, hvilket inverkade
på statsskuldens hela karakter, och sådana smärre lånevilkor, som allenast
inverkade på statslånens kostnad. Riksdagen hade handlat alldeles rätt
deruti, att den åt sina fullmägtige lemna! full frihet att träffa de lämpligaste
aftal med afseende å räntefot, myntslag, kurser, provisioner m. m. dylikt ;
men då Riksdagen tillika underlåtit att, såsom skedde före 1876, meddela
bestämmelse om lånets återbetalningsvilkor, så hade den utsatt fullmägtige
föi fiestelsen att sammanställa en linansiel principfråga med detaljfrågor om
labatt och provision och att uppoffra eu häfdvunnen och af Riksdagen visserligen
icke utdömd låneform, som med skäl ansetts betryggande, endast för
Statsutskottets Utlåtande N:o 63.
9
att tillfälligtvis bereda statsverket en oviss utsigt till obestämda penningfördelar.
Motionären liar derför ansett det vara af omständigheterna påkalladt
att nu fästa Riksdagens uppmärksamhet på angelägenheten af att härutinnan
vidtaga en rättelse, egnad att för framtiden förekomma sammanblandningen
af tvenne så ärtskida frågor. Dertill erfordrades allenast, att Riksdagen,
utan inskränkning i öfrig! af det åt fullmägtige lemnade låneuppdrag, förbehölle
sig sjelf rätten att bestämma, huru vida vid framdeles förekommande läneafhandlingar
för konvertering af statens för jernvägsbyggnader upptagna lån,
statens skuldförbindelser skulle kunna, med afvikelse från förut iakttagna
grundsatser, förskrifvas utan stadgad återbetalningsskyldighet. Det kunde
visserligen anmärkas, att, som Riksdagen icke alltid vore samlad, tillfällen
kunde inträffa, då ett anbud om lån mot perpetuel ränta, till följd af en
sådan bestämmelse, icke skulle kunna af fullmägtige antagas; men utom att
det icke kunde vara fullmägtige omöjligt att i så god tid förutse kommande
låneoperationer, att framställning om eu dylik rättighet kunde göras, medan
Riksdag vore samlad, torde i hvarje fall ej mycket vara förloradt, om ett
iäneanbud af dylik art måste förkastas.
På grund häraf har denne motionär hemstält, att vid utfärdande af
nytt reglemente för riksgäldskontoret i den paragraf, som handlade om fullmägtiges
uppdrag att för konvertering af äldre lån eller för möjligen förekommande
jernvägskostnaders bestridande upptaga lån genom försäljning af
obligationer, måtte införas den bestämmelse, att, utöfver de obligationer, som
hörde till nu senast afslutade lån, nya sådana utan stadgad återbetalningsskyldighet
förskrifna statsobligationer icke finge utfärdas, innan frågan derom
varit understäld Riksdagens pröfning.
Herrar N. Petersson in. 11. hafva i sin motion, med åberopande af
den reservation, de i sin egenskap af statsrevisorer fogat vid den senast
afgifna berättelsen om granskning af riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning,
gjort enahanda förslag, endast med några oväsentliga redaktionsförändringar
afvikande från herr Forssells.
Uppå begäran hafva fullmägtige i riksgäldskontoret den 11 sistlidne
februari till statsutskottet afgifvit yttrande öfver berörda motioner, hvilket
yttrande är af följande innehåll:
»Af den i dessa motioner begagnade motivering framgår oförtydbart,
att de äro föranledda af det under år 1888 af fullmägtige afslutade 3 proc.
lån mot obligationer, som visserligen från innehafvarens sida äro ouppsägbara,
men hvilka riksgäldskontoret förbehållit sig rätt att inlösa tre månader
efter uppsägning, vare sig sålunda att samtliga utelöpande obligationer på
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 36 Eäft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 63.
eu gång uppsägas till betalning eller sä, att enstaka obligationer, liera eller
färre, till inlösen uppsägas.
För bedömande af de väckta motionerna och nödvändigheten eller
ändamålsenligheten af den i dem föreslagna reglementsförändringen erfordras
således att åtminstone i viss mån taga hänsyn till de omständigheter, som
med afslutandet af ofvanomförmälda 3 proc. lån af år 1888 äro förenade,
och främst dertill att 1875 års 4''/2 proc. statslån blir konvertibelt år 1890
och 1880 års 4 proc. statslån kan konverteras år 1895. Det förra lånets
återstående belopp utgör 34,867,200 kronor, det senares 113,256,000 kronor.
Då härtill kommer, att 1878 års 4 proc. statslån å nu återstående 21,461,124
kronor BO öre redan är konvertibelt och att, äfven efter den konvertering
af en del af detta lån, hvilken fullmägtige ämna, med begagnande af en del
af valutan för 1888 års lån, under innevarande år verkställa, ett ganska
betydligt belopp deraf kommer att återstå, visar sig, att, äfven efter afdrag
af de amorteringar enligt nu gällande planer, hvilka komma att ega rum,
innan de enligt lånekontrakten riksgäldskontor medgifna konverteringar
kunna genomföras, ett så stort statsskuldbelopp, antagligen utgörande omkring
150,000,000 kronor, förefinnes att under den närmare framtiden omföra till
lägre räntefot, att vinsten för statsverket af en sådan affär, under förutsättning
af lämpliga konjunkturer å penningmarknaden, måste blifva högst
betydlig och ur riksstatssynpunkt högligen afsevärd.
Det vore, enligt fullmägtiges åsigt, en försummelse af statsskuldförvaltningen
att vid sina åtgärder, med tanken fäst endast på stundens kraf,
åsidosätta hänsynen till ofvan angifna förhållande, och så har ej heller-skett.
Berörda hänsyn till framtiden har påkallat, att de finansiella operationer,
som vidtagits, bort, utan någon uppoffring af de fördelar de i och för sig
kunnat medföra, ske jemväl i en sådan form, hvaraf gagn kunde äfven för
framtiden beredas.
Härvid eger, såsom fullmägtige ock till sitt protokoll anmärkt, den
nominella räntan i vissa fall en stor betydelse. Då noteringarne å medelst
utlottning amortisabla obligationer närmat sig eller uppnått pari kurs, det
vill säga det i obligationerna förskrifna beloppet, försvåras deras ytterligare
stigande, emedan köparen måste befara att vid obligationens möjligen snart
skeende^ utlottning förlora hvad han vid inköpet skulle hafva erlagt utöfver
pari. Å andra sidan underlättas, då kursen i följd af en låg nominel ränta
noteras i någon afsevärdare mån under pari, stegringen i kurs derigenom,
att köparen i skilnaden mellan hans vid inköpet erlagda kurs och pari har
en utsigt till vinst, som är större och således verkar mera stegrande på
obligationens pris i samma mån den icke förringas genom för obligationerna
redan uppnådd hög kurs.
Statsutskottets Utlåtande N:o 63.
11
Det är på grund häraf och enär kapitalrabatten (skilnaden mellan det
förskrift!a obligationsbeloppet och det belopp, som vid obligationens försäljningför
densamma erhålles) ej i och för sig eger eu för ett låns dyrhet eller
billighet afgörande betydelse, utan erhåller eu sådan först då den betraktas
i sammanhang med den vid lånet begagnade nominella räntefot, som staterna
vid sina låns utfärdande så ofta föredragit en högre kapitalrabatt och eu
lägre räntefot framför en lägre kapitalrabatt och en högre räntefot.
Vid denna grundsats hafva fullmägtige ansett sig böra fästa afseende,
sedan svenska statens kredit numera vunnit det erkännande, att sådant låter
sig göra utan uppoffring, och med fördel.
Det år 1886 afskräde 3 ''/2 proc. lånet beredde i och för sig visserligen
eu afsevärd vinst derigenom, att den effektiva räntan derå var 3,sos
proc. och valutan hufvudsakligen användes till konvertering af skuld, löpande
med dels fem, dels fyra och eu half proc. ränta, men derjemte medförde lånet
det gagn, som öfvergången till eu än lägre räntefot innefattar.
Dä nu frågan om det senaste lånet förekom till behandling, funno fullmägtige,
med anledning af den höga, pari allt mera redan då sig närmande
notering, 1886 års 3 l/.2 proc. lån uppnått, och af skäl, som dels bär ofvan
blifvit antydda, dels i fullmägtiges protokoll närmare anförts, ett qvarblifvande
vid 3 V;, proc. räntefot ej utan åsidosättande af stora fördelar kunna beslutas,
utan 3 proc. räntefot böra eftersträfvas.
Men öfvergången till 3 proc. räntefot måste naturligtvis vara förenad
med en jemförelsevis betydlig kapitalrabatt, och ehuru, såsom det vid det
nya lånet ock visat sig, denna öfvergång kunnat för Sverige genomföras med
eu vida mindre sådan rabatt än de flesta andra stater måst derför vidkännas,
ålag det naturligtvis fullmägtige att tillse, att denna kapitalrabatt i verkligheten
genom lånets form blefve minskad så mycket som möjligt, och härmed
komma fullmägtige i sitt yttrande in på den närmast föreliggande frågan.
Ett s. k. amortisabelt lån måste, så länge amorteringsplanen vidblifves,
amorteras genom afbetalningar med på förhand bestämda belopp å vissa
bestämda, ärligen åtel kommande tider, vare sig efter utlottning, då pari kurs
måste af låntagaren vid inlösen erläggas, eller genom uppköp, om rätt dertill
är förbehållen och så länge obligationerna noteras under pari. Äfven i det
senare fallet står dock ej samma fördel att genom uppköpet vinna, som då
full frihet i fråga om amorteringssrö^e# förefinnes. Då nemligen den ovilkorligen
bestämda amorteringstiden ''med det likaledes ovilkorligen bestämda
amorteringsbeloppet inom kort, en gång hvarje år, är inne, har obligationsinnehafvaren
naturligtvis en större ehance att erhålla eller tilltvinga sig eu
högre betalning, än då gäldenären har frihet att välja sin tid för amorteringen.
Det är med anledning häraf som i regeln för ovilkorligen amortisabla obliga
-
12
Statsutskottets Utlåtande X:o 6.5.
tioner en högre kurs kan vid utsläppandet erhållas än för de ouppsägbara;
då beskaffenheten i öfrigt är lika, men i allmänhet inträffar, att den högre
betalning, som sålunda kunnat vinnas, gar förlorad genom den i ännu högre
man ökade kostnaden för amorteringen.
Fullmägtige ansågo således det nya 3 proc. lånet blifva billigast för
staten, om åt obligationerna gåfves den här ofvan angifna form, och betvifla
icke, att framtiden skall utvisa rigtigheten af denna åsigt. Härvid förbisågo
fullmägtige ej heller vissa andra, ofta påpekade, men mera underordnade
fördelar, till Indika berörda form gifver tillfälle, bland dem den att erbjuda
ett naturligt sätt äfven för rdnAbesparingar å lånet genom möjligheten att,
då statskassan har tillgångar lediga för tillfällig användning, uppköpa och
derefter åter utsläppa obligationer och dymedelst inbespara räntan under
mellantiden.
Icke dess mindre skulle naturligtvis fullmägtige, hvilka den svenska
statsskuldens behöriga amortering ligger lika mycket om hjertat som någon,
ingalunda hafva vågat underlåta en tvångsamorterings föreskrifvande, om de
kunde anse sig hafva den ringaste anledning att draga i tvifvel, att, utan
en sådan föreskrift, detta lån komine att, lika med de öfriga, amorteras.
Erfarenheten från främmande, med Sverige jemförliga länder gifver i allmänhet
ej stöd åt en dylik farhåga, och hvad vårt eget land beträffar, torde
den svenska Riksdagens sammansättning och skaplynne gifva en ojäfaktig
säkerhet derför, att statsskuldens amortering icke kommer att försummas.
Fullmägtiges åsigt om huru med lånets amortering bör förfaras framgår dels
åt deras till protokollet den 6 december nästlidna år fattade beslut om bildande
af eu liqvidations- och amortissementsfond för ifrågavarande lån lika
som för de öfriga, dels af deras vid statsverkspropositionen tryckta, den 13
december till statsrådet och chefen för finansdepartementet aflåtna skrifvelse
med förslagsberäkningar öfver riksgäld skontorets inkomster och utgifter och
dels åt fullmägtiges skrifvelse till statsutskottet af den 22 nästlidne januari
angående sättet för amorteringen af 1888 års 3 proc. län, till hvilka
samtliga handlingar fullmägtige tillåta sig att hänvisa. Af desamma framgår,
hurusom det belopp, som för närvarande åtgår endast i ränta å de till konvertering
med valutan för 1888 års lån afsedda skuldbelopp, är tillräckligt
för 1888 års Iåns såväl förräntning som amortering, och att berörda skuldbelopp
således efter konverteringen amortera sig sjelfva.
Af ofvanstående torde fullmägtiges åsigt om de remitterade motionerna
hufvudsakligen framgå. Beträffande sjelfva dessa motioner anse sig fullmägtige
ingalunda böra motsätta sig inskränkningar i den hittills dem lemnade befogenhet,
för den händelse att Riksdagen skulle, med hänsyn till framtiden, finna
giltiga käl till sådana vara för handen. Fullmägtige kunna dock ej under
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 63
13
låta att uttala den åsigt, att, enligt deras förmenande, fall lätteligen kunna
tänkas, då sådana inskränkningar skulle leda till förlust för staten.
Åt skal, som ligga i sa öppen dag, att de ej torde behöfva bär vidare
framhållas, synes det vara olämpligt, liksom det ofta skulle vara omöjligt,
att draga vissa bestämda, i konkret form framträdande lånefrågor eller
anbud under Riksdagens samfälda pröfning. De generella bestämmelser åter,
b vilka Riksdagen ma vilja meddela, böra utan tvifvel vara på förhand gifna;
och ehuru, såsom här ofvan anförts, fullmägtige anse farhågan, att vid län
mot från innehafvarens sida ouppsägbara obligationer statsskulden ej skulle
komma att behörigen amorteras, sakna grund, finna fullmägtige något hinder
ej möta eller någon skada kunna uppkomma deraf att, till deras trygghet,
som anse skäl lör en sådan farhåga förefinnas, i riksgäldskontorets reglemente
infördes eu föreskrift, att, om dylika obligationer, utöfver dem af den
30 december 1887 å 20,000,000 kronor och af den 1 augusti 1888 å
30,000,000 riksmark, komme att utfärdas, sådana obligationer skola innehålla
en viss sista tid, inom hvilken de skola vara betalta, och ett åtagande att
till en särskild liqvidations- och amortissementsfond årligen afsätta de belopp,
hvilka för berörda amortering erfordras, att användas till amortering genom
inköp af obligationer tid efter annan.
Härigenom skulle fördelarne vid de ouppsägbara lånen i väsentlig män
bevaras, men den befarade olägenheten undanrödjas.
Beträffande längden åt den sålunda ifrågasatta amorteringstiden äro
fullmägtige ej i tillfälle att afgifva något förslag, enär densamma svårligen
kan bestämmas annorledes än i sammanhang med andra, vid upplåningen sig
företeende omständigheter. Beträffande de efter utlottning amortisabla länen
finnes ej heller någon bestämmelse härom af Riksdagen sjelf meddelad, likasom
ock, i fråga om dylika lån, den på förhand fastställa amorteringsplanen,
såsom erfarenheten så väl här som annorstädes visat, har endast eu sekundär
betydelse, enär den frångås och lånet konverteras, då omsorgen om
statens fördel sådant klöfver. Endast det få fullmägtige i sammanhang
härmed såsom sin åsigt uttala, att vid de ouppsägbara lånen en på förhand
bestämd amorteringstid antagligen i sjelfva verket blefve en längsta tid,
som i anledning af friheten vid sättet för amorteringen komme att förkortas
dels genom vinst vid inköpen, dels genom ökade afsättning^- till fonden, då
tillgång dertill förefunnes.
Med hänsyn till önskvärdheten deraf, att den svenska statsskulden allt
mera blefve inhemsk och att amorteringen, då Sveriges penningställning till
utlandet gjorde sådant möjligt, fortginge företrädesvis på den utländska skulden,
torde böra öfvervägas, huru vida en sådan bestämmelse, som här ofvan
ifrågasatts, vore lämplig i fråga om sådana ouppsägbara, för den inhemska
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
Statsutskottets Utlåtande JV:o 63.
marknaden afsedda obligationer, som förskrifvas endast i kronor, och icke
skäligen borde inskränkas att gälla endast för sådana obligationer, som lyda
å kronor jemte ett eller flera främmande myntslag.»
Utskottet instämmer fullständigt i den af fullmägtige uti deras ofvan
intagna skrifvelse af den 11 februari 1889 uttalade åsigt, att fall lätteligen
kunna tänkas, då den uti motionerna föreslagna inskränkningen skulle leda
till förlust för staten, äfvensom deruti, att det skulle vara olämpligt, likasom
ofta omöjligt, att draga vissa bestämda, i konkret form framträdande lånefrågor
eller anbud under Riksdagens samfälda pröfning. Den af herr Forssell
uttalade farhågan, att, i samma mån man upphörde att i länekontrakten
intaga förbindelsen för staten att inom eu viss tidrymd återbetala lånen, i
samma mån komme denna återbetalning att väsentligen varda beroende åt
tillfälliga beqvämlighetshänsyn, hvaraf åter lätteligen kunde följa, att det
allmänna föreställningssättet i vårt land såsom annorstädes småningom vänjde
sig att betrakta statsskulden såsom eu naturlig och nödvändig grundval för
statshushållningen samt att betänkligheterna mot statsskuldens tillväxt lättare
finge vika för benägenheten att göra statshushållningen för tillfället beqvämlig,
innefattar i sjelfva verket eu fruktan att svenska Riksdagen af en låne
form skulle fä sina ekonomiska begrepp förvirrade. Detta synes utskottet
föga antagligt, Om så skedde, torde detta till trots af hvarje låneform bero
af andra mera ingripande omständigheter, och skulle en sådan anda insmyga
sig i Riksdagen, att den utan nödig varsamhet förfore med statsskulden, så
lärer ingen låneform och ingen bestämmelse i riksgäldskontorets reglemente
kunna hejda en sådan rörelse, utan instämmer utskottet i detta hänseende
med fullmägtige i deras åsigt, att eu på förhand faststäld amorteringsplan,
såsom erfarenheten så väl här som annorstädes visat, har endast en sekundär
betydelse till följd af möjligheten att frångå ainorteringsplanen och konvertera
lånen.
Herr N. Petersson i Runtorp m. fl. anföra som motiv för sin motion
egentligen, att upptagande af från långifvarens sida ouppsägbara obligationer
skulle vara första steget till bildande af en utländsk statsskuld, som för all
framtid komme att qvarstå oförminskad. Utskottet delar fullständigt desse
motionärers önskan, att Sveriges statsskuld måtte blifva inhemsk, men deremot
icke deras åsigt, att ouppsägbara obligationer skulle motverka detta, utan
snarare tvärt om. Statsskulden blir först inhemsk, när allmänheten och de
små kapitalisterna här, såsom t. ex. i Frankrike, finna med sin fördel förenligt
att placera sina besparingar i statspapper. Sä länge obligationerna till
största delen ligga uti bankers och affärsmäns händer, äro de egentligen
Statsutskottets Utlåtande N:o 63.
15
spekulationspapper eller reserver, som, när vinst vid försäljning kan vinnas
eller behofvet tränger, gå till utlandet. Klart torde vara, att de amortisabla
obligationerna bäst passa för sådana köpare, som äro i tillfälle att följa
med utlottningslistorna, och detta kan den stora allmänheten ej utan svårighet.
För denna allmänhet torde en ouppsägbar obligation vara mera passande och
det synes utskottet troligt, att detta sätt att placera besparingar hädanefter
i allt vidsträcktare mån kominer till användning, då nu den ränta, som
gifves af sparbanker och andra banker, allt mer sammanfaller med räntan
af statsobligationer, och dessa äro den säkraste och bästa placering, som
linnes i Sverige. Ej oantagligt är, att på så sätt ej blott statens årliga
lånebehof skulle kunna finna placering i Sverige, utan möjligen äfven de
redan i utlandet befintliga obligationerna småningom återköpas hit, hvadan
utskottet anser, att den i motionen uttryckta önskan af statsskuldens inhemska
placering bäst skulle tillgodoses genom de ouppsägbara obligationerna samt
att tillgången på sådana skulle framkalla sparsamhet och det konserverande
intresse i statshushållningen, som af allmänhetens delaktighet i statsskulden
blir en följd och hvilket torde öfverväga farhågan för låneformens inverkan
på svenska Riksdagen. Då således utskottet lika litet kan dela motionärernas
farhågor för de ouppsägbara obligationerna, som utskottet anser denna låneform
böra särskilt förordas, utan frågan derom synes vara af för handen
varande omständigheter beroende, har utskottet icke heller ansett hinder vid
lånens upptagande böra läggas i vägen för fullmägtiges fria bedömande af
hvilken låneform vid hvarje särskilt fall kan anses fördelaktigast, helst
utskottet är öfvertygadt, att fullmägtige med varsamhet komma att begagna
sig af den sålunda dem lemnade frihet vid val af låneform.
Uti den ofvan intagna skrifvelsen från fullmägtige yttras, att fullmägtige
finna något hinder ej möta eller någon skada kunna uppkomma deraf, att, till
deras trygghet, som anse skäl förefinnas för en farhåga, att vid lån mot från
innehafvare^ sida ouppsägbara obligationer statsskulden ej skulle komma att
behörigen amorteras, i riksgäldskontorets reglemente infördes en föreskrift,
att, om dylika obligationer utöfver dem af den 30 december 1887 och den
1 augusti 1888 komm.e att utfärdas, sådana obligationer skulle innehålla en
viss sista tid, inom hvilken de skulle vara betalta och ett åtagande att till
en särskild liqvidations- och amortissementsfond årligen afsätta de belopp,
hvilka för berörda amortering erfordrades, att användas till amortering genom
inköp af obligationer tid efter annan.
Fullmägtiges sålunda gjorda antydan om intagande i obligationerna af
eu viss sista tid, inom hvilken de skulle vara betalta, har utskottet icke
ansett sig böra till förordande upptaga. Någon bindande säkerhet derför
att obligationerna verkligen blefve inom en sålunda utsatt, antagligen aflägsen
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
tidpunkt amorterade skulle, såsom redan bär ofvan antydts, ej genom
åtgärden vinnas, enär intet skulle hindra, att obligationerna då utbyttes mot
nya, om af en eller annan anledning sådant funnes önskvärd t. Deremot
vill det synas, som om en dylik betalningstids införande i obligationerna skulle
kunna, åtminstone då den närmare förestode, tjena till att uppdrifva priset
på desamma och, under förutsättning att ränteförhållandena vid periodens
slut vore desamma som vid dess början, gorå det till eu nödvändighet att
låta obligationsinnehafvaren komma i åtnjutande af hela kapitalrabatten.
Utskottet har till följd häraf ansett det höra bero på fullmägtige att införa
den ifrågasatta bestämmelsen i möjligen blifvande ouppsägbara obligationer,
om vid ett låns upptagande någon fördel derigenom kan för staten vinnas,
men en ovilkorlig föreskrift i detta hänseende icke böra af Riksdagen meddelas.
Hvad åter beträffar det jemväl af fullmägtige ifrågasatta beslutet om
ett åtagande att till en särskild liqvidations- och amortissementsfond årligen
afsätta de belopp, hvilka för ett blifvande låns amortering erfordras, kan
utskottet, i öfverensstämmelse med den uppfattning, som ligger till grund för
utskottets här ofvan under punkten l:o gjorda hemställan, ej vara emot en
sådan åtgärd, då den afser statsskuldens behöriga amortering och då utskottet,
i likhet med motionärerna herr 1ST. Petersson, m. fl., hyser den åsigt, att efter
en konvertering ledigblifna medel, som förut måst användas till fullgörande af
en föreskrifven amortering, så vidt möjligt ej böra användas för andra ändamål
än statsskuldens förminskande. Dock anser utskottet sig härvid böra
fästa uppmärksamheten derå, att hufvudsaken härutinnan icke torde vara att
finna i amorteringen å lånen, utan lika mycket deri, att statsskulden i sin
helhet minskas eller hålles inom sä trånga gränser som möjligt. Hittills har
visserligen, med användande af derför anvisade skattemedel, således genom
ren och verklig kapitalafbetalning, å våra statslån amorterats ett belopp af
något öfver 42,000,000 kronor, men samtidigt har statsskulden i sin helhet
ej obetydligt vuxit, och samma förhållande kommer antagligen att ega rum
så länge svenska staten i någon större omfattning behöfver uppträda som
låntagare.
Vid medels afsättande till en amorteringsfond torde, på sätt utskottet
vid punkten l:o här ofvan anfört, amorteringen ej böra bindas vid det särskilda
nya lånet, enär medlen möjligen kunna med större fördel användas
till ökad amortering å någon annan del af statsskulden.
Förfaringssättet vid bestämmande af det belopp, som sålunda skulle
årligen afsättas, borde naturligtvis blifva detsamma, som nu af fullmägtige
iakttagits med anledning af 1888 års lån, eller att fullmägtige gjorde framställning
i berörda hänseende.
Statsutskottets Utlåtande N:o 63
17
Utskottet får alltså hemställa:
2:o.
a) att Riksdagen må föreskrifva, att, om nya statsobligationer,
i Indika någon viss, ovilkorlig'' återbetalningmedelst
årlig amortering ej blifvit af staten utfäst, varda
af fullmägtige i riksgäldskontoret utfärdade, fullmägtige
skola snarast möjligt göra framställning om anvisande af
de medel, Indika böra årligen afsättas för skuldbeloppets
amortering inom den tid, fullmägtige anse lämplig;
skolande dessa medel ingå till en för samtliga statslånen
gemensam amorteringsfond samt af fullmägtige användas
till amortering å statsskulden medelst ökad utlottning eller
obligationsinköp tid efter annan; och
b) att herrar H. Forssells och N. Peterssons m. 11.
förevarande motioner i öfrig! ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
I händelse af Riksdagens bifall till hvad utskottet i detta utlåtande
föreslagit, torde det
3:o.
åt utskottet uppdragas att härom underrätta fullmägtige
i riksgäldskontoret;
hvarjemte, och sedan utskottet erhållit del af kamrarnes beslut i ofvanberörda
hänseenden, utskottet kommer att till Riksdagen afgifva förslag till
den paragraf i riksgäldskontorets reglemente (i nu gällande reglemente § 40),
som handlar om riksgäldskontorets upplåning; hvilket utskottet härmed får
4:o.
för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 25 april 1889.
På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Bill. till Riksd. Urat. 1883. 4 Sami. 1 Afä. 36 Raft.
D
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 03.
Reservationer:
af herr friherre B. A. Leijonhufvad, som yttrat:
»Ehuru jag'' ej är någon principal motståndare mot ouppsägbara obligationer,
kan jag dock ej anse att de medföra alla de fördelar utskottet
tillmäter dem. Så kan jag ej inse att sådana obligationer mer än andra
statens obligationer skola bidraga att göra vår statsskuld inhemsk eller att
de företrädesvis skola framkalla sparsamhet. Frågan om huru vida »statens
drilla länebehof» skall kunna fyllas inom landet lärer väl snarast bero dels
på i hvad grad kapitalbildningen i landet öfverst igel’ industriens dagligen
ökade behof af penningar, dels pa den ränta staten erbjuder. Efter min
uppfattning böra statsobligationer med låg ränta snarare hafva en benägenhet
att gå till utlandet, om ej i första sä dock i andra hand, sä länge räntefoten
i Sverige i allmänhet står högre än i de stora länderna på kontinenten,
och sådant torde nog ännu länge förhållandet förblifva. Än mindre tror jag
således på att dessa 3 procents ouppsägbara obligationer skola komma att i
nämnvärd skala »återköpas hit».
Aro lån mot ouppsägbara obligationer principielt rigtiga och hafva de
några andra praktiska fördelar än en ringa minskning i den årliga räntan,
då lärer dessa deras fördelar egentligen komma till heder först om hela vår
statsskuld omsättes till dylikt län med eu och samma räntefot. En väsentlig
fördel af en sådan förändring skulle efter min uppfattning blifva att hela
riksgäldskontoret kunde indragas. Men som en sådan förändring säkerligen
skulle ingripa temligen djupt i vår skuldförvaltning, sä anser jag att någon
vidare fortgång på den nu beträdda vägen ej böra ske förrän Riksdagen
bestämdare, än nu är i fråga, uttalat sitt gillande af sjelfva grundsatsen»;
af herrar A. P. Danielson. J. Jonson och vice talmannen L. O.
Larsson:
af herr N. Petersson, som yrkat hufvudsakligt bifall till sin i ämnet
väckta motion.
Herrar grefve E. C. A. Piper och J. Anderson hafva begärt få anteoknadt,
att de ej deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.
Stockholm, Associations-Boktryekeriet, 1889.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.