Sök i Ratio Lex

Statsutskottets Utlåtande N:o 63

1889-04-25 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1889:63, Statsutskottets Utlåtande N:o 63

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

N:o 63.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1889, kl. 8 e. in.

Utlåtande, dels angående amortering å statsskulden, dels med anledning

af väckta motioner om inskränkning af fulhnågtiges i

riksgäldskontoret befogenhet att utfärda statsobligationer

utan till tiden stadgad återbetalningsskylclighet.

(R. A.)

Beträffande sättet för amortering af 1888 års svenska 3 procent

statslån, upptaget mot obligationer, som äro stälda att återbetalas efter minst

tre månader förut af riksgäldskontoret verkstäld uppsägning, men från innehafvarens

sida ouppsägbara, hafva fullmägtige i riksgäldskontoret den 22

sistlidne januari till statsutskottet aflåtit följande skrifvelse:

»I sin denna dag till Riksdagen afgifna berättelse hafva fullmägtige i

riksgäldskontoret anmält, att de utfärdat svenska tre procent statsobligationer

af den 1 augusti 1888 i kronor, riksmark, pund sterling och francs till ett

belopp af 30,000,000 riksmark eller motsvarande summor i de öfriga nyssnämnda

myntslagen pa grund af den 11 förutgångne maj med ett konsortium

träffadt aftal om försäljning till konsortiet af dessa obligationer.

Då ifrågavarande obligationer äro stälda att återbetalas efter af riksgäldskontoret

minst tre månader förut verkstäld uppsägning, men från innehafvarens

sida äro ouppsägbara, har någon bestämmelse om sättet för lånets

amortering ej i sjelfva läneaftalet varit erforderligt eller ens kunnat ifrågakomma,

och beror det i följd häraf uteslutande på Riksdagen sjelf att i

Bih. till Riksd. Prot. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 36 Käft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

berörda hänseende besluta, hvarvid det emellertid torde åligga fullmägtige

att i ärendet väcka förslag.

På sätt fullmägtige i sin ofvan åberopade berättelse anfört, äro obligationerna

försålda till en kurs af åttiotre procent och lånet i sin helhet

upptaget uteslutande till konvertering af utomlands befintliga obligationsbelopp,

tillhörande 1872 och 1878 års svenska 4 procent statslån. Hela

det belopp, som, efter afdrag af kapitalrabatten, såsom valuta för 1888 års

3 procent lån inflyter, kommer således till användning vid konvertering åt

ett lika belopp obligationer af 1872 och 1878 års lån.

Det har vid sådant förhållande synts fullmägtige lämpligast och för

staten medföra en uppenbar fördel att för 1888 års 3 procent låns så väl

förräntning som amortering använda ett lika stort årligt belopp som det,

hvilket för närvarande utgår endast i ränta å den obligationsskuld, hvars

konvertering egen rum med valutan för det nyssnämnda nya lånet. Detta

belopp bör visserligen årligen ingå till den liqvidations- och amortissementsfond

för 1888 års lån, hvars bildande fullmägtige, på sätt utskottet vid läsningen

åt fullmägtiges protokoll kommer att inhemta, redan beslutat; men

af det förhållande, att ett amorteringsbelopp ärligen afskiljes från statens

öfriga tillgångar och tillgodoföres 1888 års lån, följer icke, att detta belopp

ovilkorligen måste genast under året till amortering utgifvas; det är nog,

att det afsätta amorteringsbeloppet tillhör lånet och blifvit såsom dess tillgång

i statens räkenskaper bokfördt, men sjelfva amorteringen lärer, i öfverensstämmelse

med det ifrågavarande lånets hela karakter och på det att den

ofvan angifna, såsom fullmägtige våga antaga, i och för sig tydliga fördel

åt konventeringen må kunna än mera ökas, utan ett visst årligt amorteringsbelopps

bindande vid hvarje särskilt år böra ske genom obligationsuppköp

tid efter annan, då sådant kan verkställas med största gagn för staten, hvarmed

fullmägtige naturligtvis ej endast åsyfta billiga obligationsinköp,’ utan,

lika väsentligt, möjligheten att genom offerter, då sådant erfordras, uppehålla

obligationerna vid ett deras värde motsvarande pris.

Under förutsättning af Riksdagens bifall till fullmägtiges i denna

skrifvelse gjorda förslag, hafva fullmägtige i de förslagsberäkningar för åren

1889 och 1890, hvilka fullmägtige, uppå derom gjord begäran, med skrifvelse

af den 13 nästlidne december till herr statsrådet och chefen för kong!,

finansdepartementet öfverlemnat, upptagit ej blott ränta, utan äfven amortering

å ifrågavarande lån, enligt ofvan angifna beräkningssätt, och dervid

yttrat följande, hvilket fullmägtige tillåta sig att här åberopa.

»Då, såsom fullmägtige i skrifvelse af den 15 sistlidne maj för Kong!

Magt anmält, låneaftalet angående 1888 års lån afser konvertering af belopp

tillhörande 1872 och 1878 års lån, och således hela den, efter afdrag af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o H3.

kapitalrabatten, inflytande valutan kommer att användas till betalning af

skuld, löpande med 4 procent årlig ränta O'' ii utgörande samma belopp som

det, hvartill nämnda valuta uppgår, hafva fullmägtige ansett för 1888 års

län böra anvisas en annuitet till beloppet lika med räntan å den till konvertering

afsedda skulden, hvilket belopp sammanfaller med fyra procent å

valutan för 1888 års lan efter afdrag åt kapitalrabatten, och denna annuitet

höra sålunda användas, att, sedan ränta å 1888 års lån deraf i främsta

rummet beräknats och utgått, återstoden begagnas till amortering å lånet.

Då ränteliqviderna ä 1888 års län ega rum halfårsvis den 1 februari

och den 1 augusti och som, enligt låneaftalet, endast 20,000,000 riksmark

åt lånet löpa med ränta från obligationernas utgifningsdag den 1 augusti

innevarande år, men riksgäldskontoret ej har att vidkännas ränta ä återstående

10,000,000 riksmark förr än för tiden från den 1 februari 1889, i

följd hvaraf ränteliqvid eger rum, den 1 februari 1889 a 20,000,000 riksmark

och den 1 augusti samma ar ä 30,000,000 riksmark, uppkomma häraf,

med tillämpning af ofvan angifna beräkning, för nu ifrågavarande åren 1889

och 1890 följande siffror:

(ten 1 februari: fyra procent beräknade för ett hälft år å 16,600,000 riksmark,

utgörande, efter den kontraherade kursen af åttiotre procent,

valutan för 20,000,000 riksmark .................. riksmark 332,000: —

flen 1 augusti: fyra procent för ett hälft år å

24,900,000 riksmark, utgörande valutan för

30,000,000 riksmark.......................................... » 498,000: _.

för år 1889:

Summa riksmark 830,000: —.

motsvarande i kronor efter pari kurs

kronor 737,777: 78.

Häraf åtgår till ränta å 1888 års län:

flen 1 februari: ett hälft ars 3 procent ränta å

20,000,000 riksmark ... riksmark 300,000: —

och (ten 1 augusti: ett hälft års 3

proc. ränta å 30,000,000

riksmark...........................

450,000: —

riksmark 750,000: —

motsvarande i kronor efter pari kurs..............................

Till amortering afsättes och användes återstoden

........................................

kronor 666,666: 67.

71,111: 11.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 63

för År 1890:

fyra procent för helt år å 24,900,000 riksmark, utgörande valutan för hela

lånebeloppet 30,000,000

riksmark........................... riksmark 996,000: —

motsvarande i kronor efter pari kurs................................ kronor 885,333: 33.

tre procent ränta för helt år å 30,000,000

riksmark........................... riksmark 900,000: —

motsvarande i kronor efter pari kurs................................. » 800,000: —

Till amortering afsättes och användes återstoden............ kronor 85,333: 33;

varande båda de ofvan angifna amorteringsbeloppen intjenade genom besparing

å hvad endast till ränta ä det motsvarande, till konvertering afsedda, skuldbeloppet

åtgått.

Genom användande, på sätt här ofvan antydts, för 1888 års 3 procent

låns förräntning och amortering af en annuitet lika med räntan efter 4 procent

å de skuldbelopp, hvilka med valutan för lånet konverteras, skulle lånet vara

amortera dt inom en tid af omkring 79 år. Denna tidsperiod uppkommer

likvisst endast under förutsättning deraf att återbetalningen af lånet i dess

helhet skulle ske al pari, hvilket vid amortering medelst uppköp å lägliga

tider af ifrågavarande tre procent obligationer ej torde kunna inträffa. För

hvarje uppköp, som eger rum, innan obligationerna i en framtid måhända

nått pari, blir för amortering tillgängligt ett större belopp än här ofvan

beräknats, nemligen det, som uppkommer genom skilnaden mellan pari och

den verkliga inköpskursen, och förkortas i motsvarande mån den här ofvan

angifna amorteringstiden, utan att det beräknade annuitetsbeloppet öfverskrides.

Likaså och då fullmägtige med sin framställning endast afse bestämmande

en gång för alla af ett minimibelopp för de ärliga afsättningarne till

amortering å detta lån, men intet hindrar Riksdagen att, då tillgång finnes

och sådant pröfvas lämpligt, vid statsregleringarne anvisa härutöfver ökade

belopp för ifrågavarande amortering, kan, i den mån sådant anvisande eger

rum, ofvanberörda amorteringstid än ytterligare förkortas.

Fullmägtige få, på grund af hvad ofvan anförts, hemställa, att statsutskottet

behagade föreslå Riksdagen besluta, att till förräntning och amortering

af 1888 års svenska 3 procent statslån skall afsättas och till lånets

liqvidations- och amortissementsfond öfverföras en annuitet, lika med den i

riksstaten förslagsvis beräknade ränta af fyra procent å de obligationsbelopp

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

5

af 1872 och 1878 års 4 procent lån, hvilka med valutan för 1888 års

lån konverteras, samt att denna annuitet skall sålunda användas, att, sedan

deraf i främsta rummet ränta å lånet beräknats, återstoden begagnas till lånets

amortering medelst obligationsinköp tid efter annan.

Beträffande 1887 års likaledes från innehafvarens sida ouppsägbara

3/; procent obligationer hafva fullmägtige, då detta lån ännu ej kan betraktas

såsom slutsåldt och då obligationerna torde vara uteslutande inom

landet placerade, ännu ej ansett tiden vara inne för en framställning om

berörda, 1887 års låns amortering.»

Vid läsningen af fullmägtiges protokoll har utskottet inhemtat, att

fullmägtige den 6 december 1888 fattat följande, i deras ofvan intagna skrifvelse

jemväl åberopade beslut:

»Enär 1887 års 3,i; procent lån och 1888 års 3 procent lån, om än

de för dem utfärdade obligationer vore från innehafvarens sida ouppsägbara,

och något visst, ärligt amorteringsbelopp således ej blifvit i aftal med längifvarne

för berörda lån utfäst, likväl i öfrigt vore af samma beskaffenhet

som de före dem upptagna svenska statslånen, och det vid sådant förhållande

vore så mycket lämpligare att förstnämnda två lån förvaltades lika med de

öfriga fonderade svenska statslånen som det derigenom möjliggjordes att, i

full öfverensstämmelse med det hittills inom riksgäldskontoret följda förfaringssätt,

jemväl för dessa båda lån bilda afskilda, särskilt redovisade fonder, till

hvilka komme att ingå ej mindre hvad som till ränteliqvider å dem erfordrades,

än ock de belopp, som till amortering å samma lån blefve anvisade, funno

herrar fullmägtige för godt förordna, att rånte- och amorteringsanslagen för

1887 och 1888 års lån skulle, i likhet med motsvarande anslag för de

öfriga lånen, från riksgäldskontorets kassaräkning öfverföras till liqvidations-

och amortissementsfonderna och under dessa fonder förvaltas, bokföras

och redovisas på enahanda sätt som beträffande de öfriga lånen vore

stadgadt.»

Lika med fullmägtige tinner utskottet den omständighet, att för 1888

års svenska statslån, lika som för en mängd statslån i andra länder, någon

viss, ovilkorlig återbetalningsskyldighet ej blifvit utsatt, ingalunda böra föranleda

dertill, att amorteringen å den svenska statsskulden med anledning deraf

skulle minskas. Denna låneform bör fasthellre ej medföra annan verkan, än

att ett Riksdagens beslut påkallas derom på hvilket sätt och med hvilket belopp

amorteringen på en motsvarande de] af statsskulden skall ega rum. I berörda

hänseende synes det vidare, vid ett sådant besluts fattande, ej kunna vara

fråga om annat än bestämmande af ett minimibelopp för den årliga amorteringen,

medan det naturligtvis beror på Riksdagen att, i mån af vid stats
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Stutsutskettcts Utlåtande N:o 63.

regleringen för handen varande tillgångar, öka denna amortering utöfver

hvad sålunda såsom ett minsta belopp faststäldt blifvit.

Utskottet har vidare intet att erinra mot det belopp, fnllmägtige, på

sätt åt deras ofvanintagna skrifvelse framgår, ansett böra, med anledning af

1888 års läns upptagande, såsom årlig annuitet till liqvidations- och amortissementsfonderna

utbetalas, men i fråga om sättet för användande af den

del af samma annuitet, som, efter liqviderande af räntan å 1888 års lån, blir

öfrig att för kapitalafbetalning disponeras, hyser utskottet en i viss mån

annan uppfattning än fullmägtige. Under det nemligen fullmägtige ansett

denna del af annuiteten böra användas endast och särskildt för amortering

ä ifrågavarande 1888 års lån, föreställer sig utskottet, att det lika väl, och

med större fördel för staten, skulle låta sig göra att, utan beloppets bindande

särskildt vid detta län, anvisa detsamma till amortering å statsskulden i dess

helhet, för att användas till inlösen af sådana obligationer, Indika, på grund

af deras räntefot, kurs eller andra förhållanden, det vore vid hvarje gifvet

tillfälle fördelaktigast för staten att indraga.

Utskottet har ej förbisett den invändning, som häremot skulle kunna

göras, att vid inköp på sådant sätt af utlottning underkastade, men ännu ej

utlottade obligationer deras belopp, efter obligationernas derefter förr eller

senare skeende utlottning, måste ånyo utgå af annuitetsanslaget för det särskilda

län, till hvithet de höra, men denna invändning förlorar sin betydelse

vid det förhållande, att detta belopp då naturligtvis måste godtgöras den allmänna

amorteringsfonden, som redan inlöst och innehafver obligationen, och

i följd deraf blir tillgängligt till amortering af annan obligation å samma

belopp.

Vidare och då de under riksgäldskontorets förvaltning stående liqvidations-

och amortissementsfonderna för närvarande äro föl-delade i särskilda

fonder för särskilda lan, men, vid bifall till utskottets förslag, en ny amorteringsfond

skulle uppkomma, som ej vore bunden vid något särskildt lån,

påkallas naturligtvis häraf eu i viss män förändrad anordning, men då denna

endast komme att röra och finna sitt uttryck i bokföringen, har utskottet

ej funnit behöflig! föreslå Riksdagen att härom meddela någon föreskrift.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o.

att Riksdagen, med anledning af 1888 års svenska 3

procent statslåns upptagande, må besluta, att till de under

riksgäldskontorets förvaltning stående liqviditions- och

amortissementsfonderna skall årligen, räknadt från och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:n 63.

7

med nästkommande år, utbetalas eu annuitet till belopp

motsvarande fyra procent af den för detta lån erhållna

valuta, eller 885,333 kronor 33 öre, af hvilken annuitet

ränta å 1888 års lån främst skall utgå, men återstoden

användas till amortering ä statsskulden medelst ökad utlottning

eller obligationsinköp tid efter annan, samt att,

för innevarande år, till liqvidations- och amortissementsfonderna

skall utbetalas, jemte hvad som erfordras till

ränta å 1888 års lån, det af fullmägtige i riksgäldskontoret

föreslagna belopp af 71,111 kronor 11 öre, att på

här ofvan angifna sätt för amortering användas.

I sammanhang med ofvanberörda ärende har utskottet till behandling

förehaft tvenne till utskottet remitterade motioner, den ena väckt inom Första

Kammaren af herr H. Forssell (n:o 36), den andra väckt inom Andra Kammaren

af herrar N. Petersson, J. Anderson, A. Svensson och I. Månsson

(n:o 78).

Herr Forssell har i sin motion anfört, huru som, efter det i föregående

reglementen för riksgäldskontoret dels som en tydlig förutsättning'', dels som

uttrycklig föreskrift återfunnits den regeln, att för svenska statens för jernvägsbyggnader

upptagna lån skulle vara stadgad en viss återbetälningstid

och amorteringsplan, en utvidgning af fullmägtiges i riksgäldskontoret beslutanderätt

vid 1876 års riksdag medgifvits och derefter oförändrad ingått i

alla följande reglementen. Efter att hafva redogjort för sin uppfattning

af detta förhållande och omförmält 1887 och 1888 års från innehafvarnes

sida ouppsägbara svenska statsobligationer, har motionären erinrat, att de

svenska statslånen till allra största delen vore upptagna för anläggning af

jernvägar, och att vid alla våra låneaftal varit med styrka framhållet, att

Sveriges statsskuld, i olikhet med så många andra länders, vore produktiv,

d. v. s. att som säkerhet för densamma funnes en tillgång i statens jernvägar,

hvilka, likasom andra produktiva företag, förr eller senare skulle

gälda lånens annuiteter. Till karakteren af en sådan statsskuld hörde, att

den skulle inom en öfverskådlig framtid afbetalas, och denna grundsats,

hvilken allt hittills varit erkänd af Riksdagen, hade också funnit sitt rättsliga

uttryck i de amorteringsförbindelser, som ingått i alla våra lånekontrakt

intill året 1887. För sin del hyste motionären den öfvertygelsen, att en

förändring af denna form för våra statslån äfven komme att medföra en väsentlig

förändring i vår statsskulds karakter. I samma mån som man upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

hörde att i lanekontrakten intaga förbindelsen för staten att inom viss tidrymd

återbetala lånen, i samma mån komme denna återbetalning att väsentligen

varda, beroende af tillfälliga beqvämlighetshänsyn, och deraf kunde åter

lätteligen följa, att det allmänna föreställningssättet i vårt land, såsom

annorstädes, småningom vänj de sig att betrakta statsskulden såsom en naturlig

och nödvändig grundval för statshushållningen, samt att betänkligheterna

mot statsskuldens tillväxt sa mycket lättare tinge vika för benägenheten att

gorå statshushållningen för tillfället beqvämlig.

För dem, som hyste en sådan uppfattning af de olika låneformernas

betydelse, måste det naturligtvis vara en fråga af mera underordnad vigt,

huru vida på den ena eller andra lånemarknaden, vid det ena eller andra

lånetillfället, perpetuel^ räntor eller amorteringsobligationer kunde vara

företrädesvis begärliga eller vid låneaftal betinga någon procent lägre provision

eller någon procent högre emissionskurs. Den omständigheten, att

t. ex. ett statslåns förskrifning i form af perpetuel ränta skulle underlätta

en skenbar eller rent nominel nedsättning af lånets räntefot, eller att ett

långifvande bankkonsortium erbjöde en eller annan procent förmånligare

kurs för perpetuel^ räntor än för amorteringsobligationer, borde enligt denna

uppfattning icke fa inverka på valet af den ena eller andra låneformen; ty

den tillfälliga fördelen af en dylik mer eller mindre obetydlig penningvinst

kunde icke ens komma i någon jemförelse med den antydda olägenheten af

den perpetuella räntans inverkan på statsskuldens karakter och statshushållningens

utveckling.

Lånekontraktens lydelse i fråga om lånets återbetalning borde derför,

enligt denna uppfattning, bestämmas ur helt andra synpunkter än den tillfälliga

lånekostnadens, och beslutet derom hållas alldeles skildt från afgörande!,

åt kontraktens öfriga vilkor. Det vore också, så vidt motionären kunde

finna, ett stort fel uti den reglementsbestämmelse, som allt sedan 1876 faststält

gränserna för fullmägtiges låneuppdrag, att deruti icke iakttagits den

väsentliga skilnaden mellan det hufvudsakliga lånevilkor, hvilket inverkade

på statsskuldens hela karakter, och sådana smärre lånevilkor, som allenast

inverkade på statslånens kostnad. Riksdagen hade handlat alldeles rätt

deruti, att den åt sina fullmägtige lemna! full frihet att träffa de lämpligaste

aftal med afseende å räntefot, myntslag, kurser, provisioner m. m. dylikt ;

men då Riksdagen tillika underlåtit att, såsom skedde före 1876, meddela

bestämmelse om lånets återbetalningsvilkor, så hade den utsatt fullmägtige

föi fiestelsen att sammanställa en linansiel principfråga med detaljfrågor om

labatt och provision och att uppoffra eu häfdvunnen och af Riksdagen visserligen

icke utdömd låneform, som med skäl ansetts betryggande, endast för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

9

att tillfälligtvis bereda statsverket en oviss utsigt till obestämda penningfördelar.

Motionären liar derför ansett det vara af omständigheterna påkalladt

att nu fästa Riksdagens uppmärksamhet på angelägenheten af att härutinnan

vidtaga en rättelse, egnad att för framtiden förekomma sammanblandningen

af tvenne så ärtskida frågor. Dertill erfordrades allenast, att Riksdagen,

utan inskränkning i öfrig! af det åt fullmägtige lemnade låneuppdrag, förbehölle

sig sjelf rätten att bestämma, huru vida vid framdeles förekommande läneafhandlingar

för konvertering af statens för jernvägsbyggnader upptagna lån,

statens skuldförbindelser skulle kunna, med afvikelse från förut iakttagna

grundsatser, förskrifvas utan stadgad återbetalningsskyldighet. Det kunde

visserligen anmärkas, att, som Riksdagen icke alltid vore samlad, tillfällen

kunde inträffa, då ett anbud om lån mot perpetuel ränta, till följd af en

sådan bestämmelse, icke skulle kunna af fullmägtige antagas; men utom att

det icke kunde vara fullmägtige omöjligt att i så god tid förutse kommande

låneoperationer, att framställning om eu dylik rättighet kunde göras, medan

Riksdag vore samlad, torde i hvarje fall ej mycket vara förloradt, om ett

iäneanbud af dylik art måste förkastas.

På grund häraf har denne motionär hemstält, att vid utfärdande af

nytt reglemente för riksgäldskontoret i den paragraf, som handlade om fullmägtiges

uppdrag att för konvertering af äldre lån eller för möjligen förekommande

jernvägskostnaders bestridande upptaga lån genom försäljning af

obligationer, måtte införas den bestämmelse, att, utöfver de obligationer, som

hörde till nu senast afslutade lån, nya sådana utan stadgad återbetalningsskyldighet

förskrifna statsobligationer icke finge utfärdas, innan frågan derom

varit understäld Riksdagens pröfning.

Herrar N. Petersson in. 11. hafva i sin motion, med åberopande af

den reservation, de i sin egenskap af statsrevisorer fogat vid den senast

afgifna berättelsen om granskning af riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning,

gjort enahanda förslag, endast med några oväsentliga redaktionsförändringar

afvikande från herr Forssells.

Uppå begäran hafva fullmägtige i riksgäldskontoret den 11 sistlidne

februari till statsutskottet afgifvit yttrande öfver berörda motioner, hvilket

yttrande är af följande innehåll:

»Af den i dessa motioner begagnade motivering framgår oförtydbart,

att de äro föranledda af det under år 1888 af fullmägtige afslutade 3 proc.

lån mot obligationer, som visserligen från innehafvarens sida äro ouppsägbara,

men hvilka riksgäldskontoret förbehållit sig rätt att inlösa tre månader

efter uppsägning, vare sig sålunda att samtliga utelöpande obligationer på

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 36 Eäft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

eu gång uppsägas till betalning eller sä, att enstaka obligationer, liera eller

färre, till inlösen uppsägas.

För bedömande af de väckta motionerna och nödvändigheten eller

ändamålsenligheten af den i dem föreslagna reglementsförändringen erfordras

således att åtminstone i viss mån taga hänsyn till de omständigheter, som

med afslutandet af ofvanomförmälda 3 proc. lån af år 1888 äro förenade,

och främst dertill att 1875 års 4''/2 proc. statslån blir konvertibelt år 1890

och 1880 års 4 proc. statslån kan konverteras år 1895. Det förra lånets

återstående belopp utgör 34,867,200 kronor, det senares 113,256,000 kronor.

Då härtill kommer, att 1878 års 4 proc. statslån å nu återstående 21,461,124

kronor BO öre redan är konvertibelt och att, äfven efter den konvertering

af en del af detta lån, hvilken fullmägtige ämna, med begagnande af en del

af valutan för 1888 års lån, under innevarande år verkställa, ett ganska

betydligt belopp deraf kommer att återstå, visar sig, att, äfven efter afdrag

af de amorteringar enligt nu gällande planer, hvilka komma att ega rum,

innan de enligt lånekontrakten riksgäldskontor medgifna konverteringar

kunna genomföras, ett så stort statsskuldbelopp, antagligen utgörande omkring

150,000,000 kronor, förefinnes att under den närmare framtiden omföra till

lägre räntefot, att vinsten för statsverket af en sådan affär, under förutsättning

af lämpliga konjunkturer å penningmarknaden, måste blifva högst

betydlig och ur riksstatssynpunkt högligen afsevärd.

Det vore, enligt fullmägtiges åsigt, en försummelse af statsskuldförvaltningen

att vid sina åtgärder, med tanken fäst endast på stundens kraf,

åsidosätta hänsynen till ofvan angifna förhållande, och så har ej heller-skett.

Berörda hänsyn till framtiden har påkallat, att de finansiella operationer,

som vidtagits, bort, utan någon uppoffring af de fördelar de i och för sig

kunnat medföra, ske jemväl i en sådan form, hvaraf gagn kunde äfven för

framtiden beredas.

Härvid eger, såsom fullmägtige ock till sitt protokoll anmärkt, den

nominella räntan i vissa fall en stor betydelse. Då noteringarne å medelst

utlottning amortisabla obligationer närmat sig eller uppnått pari kurs, det

vill säga det i obligationerna förskrifna beloppet, försvåras deras ytterligare

stigande, emedan köparen måste befara att vid obligationens möjligen snart

skeende^ utlottning förlora hvad han vid inköpet skulle hafva erlagt utöfver

pari. Å andra sidan underlättas, då kursen i följd af en låg nominel ränta

noteras i någon afsevärdare mån under pari, stegringen i kurs derigenom,

att köparen i skilnaden mellan hans vid inköpet erlagda kurs och pari har

en utsigt till vinst, som är större och således verkar mera stegrande på

obligationens pris i samma mån den icke förringas genom för obligationerna

redan uppnådd hög kurs.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

11

Det är på grund häraf och enär kapitalrabatten (skilnaden mellan det

förskrift!a obligationsbeloppet och det belopp, som vid obligationens försäljningför

densamma erhålles) ej i och för sig eger eu för ett låns dyrhet eller

billighet afgörande betydelse, utan erhåller eu sådan först då den betraktas

i sammanhang med den vid lånet begagnade nominella räntefot, som staterna

vid sina låns utfärdande så ofta föredragit en högre kapitalrabatt och eu

lägre räntefot framför en lägre kapitalrabatt och en högre räntefot.

Vid denna grundsats hafva fullmägtige ansett sig böra fästa afseende,

sedan svenska statens kredit numera vunnit det erkännande, att sådant låter

sig göra utan uppoffring, och med fördel.

Det år 1886 afskräde 3 ''/2 proc. lånet beredde i och för sig visserligen

eu afsevärd vinst derigenom, att den effektiva räntan derå var 3,sos

proc. och valutan hufvudsakligen användes till konvertering af skuld, löpande

med dels fem, dels fyra och eu half proc. ränta, men derjemte medförde lånet

det gagn, som öfvergången till eu än lägre räntefot innefattar.

Dä nu frågan om det senaste lånet förekom till behandling, funno fullmägtige,

med anledning af den höga, pari allt mera redan då sig närmande

notering, 1886 års 3 l/.2 proc. lån uppnått, och af skäl, som dels bär ofvan

blifvit antydda, dels i fullmägtiges protokoll närmare anförts, ett qvarblifvande

vid 3 V;, proc. räntefot ej utan åsidosättande af stora fördelar kunna beslutas,

utan 3 proc. räntefot böra eftersträfvas.

Men öfvergången till 3 proc. räntefot måste naturligtvis vara förenad

med en jemförelsevis betydlig kapitalrabatt, och ehuru, såsom det vid det

nya lånet ock visat sig, denna öfvergång kunnat för Sverige genomföras med

eu vida mindre sådan rabatt än de flesta andra stater måst derför vidkännas,

ålag det naturligtvis fullmägtige att tillse, att denna kapitalrabatt i verkligheten

genom lånets form blefve minskad så mycket som möjligt, och härmed

komma fullmägtige i sitt yttrande in på den närmast föreliggande frågan.

Ett s. k. amortisabelt lån måste, så länge amorteringsplanen vidblifves,

amorteras genom afbetalningar med på förhand bestämda belopp å vissa

bestämda, ärligen åtel kommande tider, vare sig efter utlottning, då pari kurs

måste af låntagaren vid inlösen erläggas, eller genom uppköp, om rätt dertill

är förbehållen och så länge obligationerna noteras under pari. Äfven i det

senare fallet står dock ej samma fördel att genom uppköpet vinna, som då

full frihet i fråga om amorteringssrö^e# förefinnes. Då nemligen den ovilkorligen

bestämda amorteringstiden ''med det likaledes ovilkorligen bestämda

amorteringsbeloppet inom kort, en gång hvarje år, är inne, har obligationsinnehafvaren

naturligtvis en större ehance att erhålla eller tilltvinga sig eu

högre betalning, än då gäldenären har frihet att välja sin tid för amorteringen.

Det är med anledning häraf som i regeln för ovilkorligen amortisabla obliga
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande X:o 6.5.

tioner en högre kurs kan vid utsläppandet erhållas än för de ouppsägbara;

då beskaffenheten i öfrigt är lika, men i allmänhet inträffar, att den högre

betalning, som sålunda kunnat vinnas, gar förlorad genom den i ännu högre

man ökade kostnaden för amorteringen.

Fullmägtige ansågo således det nya 3 proc. lånet blifva billigast för

staten, om åt obligationerna gåfves den här ofvan angifna form, och betvifla

icke, att framtiden skall utvisa rigtigheten af denna åsigt. Härvid förbisågo

fullmägtige ej heller vissa andra, ofta påpekade, men mera underordnade

fördelar, till Indika berörda form gifver tillfälle, bland dem den att erbjuda

ett naturligt sätt äfven för rdnAbesparingar å lånet genom möjligheten att,

då statskassan har tillgångar lediga för tillfällig användning, uppköpa och

derefter åter utsläppa obligationer och dymedelst inbespara räntan under

mellantiden.

Icke dess mindre skulle naturligtvis fullmägtige, hvilka den svenska

statsskuldens behöriga amortering ligger lika mycket om hjertat som någon,

ingalunda hafva vågat underlåta en tvångsamorterings föreskrifvande, om de

kunde anse sig hafva den ringaste anledning att draga i tvifvel, att, utan

en sådan föreskrift, detta lån komine att, lika med de öfriga, amorteras.

Erfarenheten från främmande, med Sverige jemförliga länder gifver i allmänhet

ej stöd åt en dylik farhåga, och hvad vårt eget land beträffar, torde

den svenska Riksdagens sammansättning och skaplynne gifva en ojäfaktig

säkerhet derför, att statsskuldens amortering icke kommer att försummas.

Fullmägtiges åsigt om huru med lånets amortering bör förfaras framgår dels

åt deras till protokollet den 6 december nästlidna år fattade beslut om bildande

af eu liqvidations- och amortissementsfond för ifrågavarande lån lika

som för de öfriga, dels af deras vid statsverkspropositionen tryckta, den 13

december till statsrådet och chefen för finansdepartementet aflåtna skrifvelse

med förslagsberäkningar öfver riksgäld skontorets inkomster och utgifter och

dels åt fullmägtiges skrifvelse till statsutskottet af den 22 nästlidne januari

angående sättet för amorteringen af 1888 års 3 proc. län, till hvilka

samtliga handlingar fullmägtige tillåta sig att hänvisa. Af desamma framgår,

hurusom det belopp, som för närvarande åtgår endast i ränta å de till konvertering

med valutan för 1888 års lån afsedda skuldbelopp, är tillräckligt

för 1888 års Iåns såväl förräntning som amortering, och att berörda skuldbelopp

således efter konverteringen amortera sig sjelfva.

Af ofvanstående torde fullmägtiges åsigt om de remitterade motionerna

hufvudsakligen framgå. Beträffande sjelfva dessa motioner anse sig fullmägtige

ingalunda böra motsätta sig inskränkningar i den hittills dem lemnade befogenhet,

för den händelse att Riksdagen skulle, med hänsyn till framtiden, finna

giltiga käl till sådana vara för handen. Fullmägtige kunna dock ej under
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63

13

låta att uttala den åsigt, att, enligt deras förmenande, fall lätteligen kunna

tänkas, då sådana inskränkningar skulle leda till förlust för staten.

Åt skal, som ligga i sa öppen dag, att de ej torde behöfva bär vidare

framhållas, synes det vara olämpligt, liksom det ofta skulle vara omöjligt,

att draga vissa bestämda, i konkret form framträdande lånefrågor eller

anbud under Riksdagens samfälda pröfning. De generella bestämmelser åter,

b vilka Riksdagen ma vilja meddela, böra utan tvifvel vara på förhand gifna;

och ehuru, såsom här ofvan anförts, fullmägtige anse farhågan, att vid län

mot från innehafvarens sida ouppsägbara obligationer statsskulden ej skulle

komma att behörigen amorteras, sakna grund, finna fullmägtige något hinder

ej möta eller någon skada kunna uppkomma deraf att, till deras trygghet,

som anse skäl lör en sådan farhåga förefinnas, i riksgäldskontorets reglemente

infördes eu föreskrift, att, om dylika obligationer, utöfver dem af den

30 december 1887 å 20,000,000 kronor och af den 1 augusti 1888 å

30,000,000 riksmark, komme att utfärdas, sådana obligationer skola innehålla

en viss sista tid, inom hvilken de skola vara betalta, och ett åtagande att

till en särskild liqvidations- och amortissementsfond årligen afsätta de belopp,

hvilka för berörda amortering erfordras, att användas till amortering genom

inköp af obligationer tid efter annan.

Härigenom skulle fördelarne vid de ouppsägbara lånen i väsentlig män

bevaras, men den befarade olägenheten undanrödjas.

Beträffande längden åt den sålunda ifrågasatta amorteringstiden äro

fullmägtige ej i tillfälle att afgifva något förslag, enär densamma svårligen

kan bestämmas annorledes än i sammanhang med andra, vid upplåningen sig

företeende omständigheter. Beträffande de efter utlottning amortisabla länen

finnes ej heller någon bestämmelse härom af Riksdagen sjelf meddelad, likasom

ock, i fråga om dylika lån, den på förhand fastställa amorteringsplanen,

såsom erfarenheten så väl här som annorstädes visat, har endast eu sekundär

betydelse, enär den frångås och lånet konverteras, då omsorgen om

statens fördel sådant klöfver. Endast det få fullmägtige i sammanhang

härmed såsom sin åsigt uttala, att vid de ouppsägbara lånen en på förhand

bestämd amorteringstid antagligen i sjelfva verket blefve en längsta tid,

som i anledning af friheten vid sättet för amorteringen komme att förkortas

dels genom vinst vid inköpen, dels genom ökade afsättning^- till fonden, då

tillgång dertill förefunnes.

Med hänsyn till önskvärdheten deraf, att den svenska statsskulden allt

mera blefve inhemsk och att amorteringen, då Sveriges penningställning till

utlandet gjorde sådant möjligt, fortginge företrädesvis på den utländska skulden,

torde böra öfvervägas, huru vida en sådan bestämmelse, som här ofvan

ifrågasatts, vore lämplig i fråga om sådana ouppsägbara, för den inhemska

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets Utlåtande JV:o 63.

marknaden afsedda obligationer, som förskrifvas endast i kronor, och icke

skäligen borde inskränkas att gälla endast för sådana obligationer, som lyda

å kronor jemte ett eller flera främmande myntslag.»

Utskottet instämmer fullständigt i den af fullmägtige uti deras ofvan

intagna skrifvelse af den 11 februari 1889 uttalade åsigt, att fall lätteligen

kunna tänkas, då den uti motionerna föreslagna inskränkningen skulle leda

till förlust för staten, äfvensom deruti, att det skulle vara olämpligt, likasom

ofta omöjligt, att draga vissa bestämda, i konkret form framträdande lånefrågor

eller anbud under Riksdagens samfälda pröfning. Den af herr Forssell

uttalade farhågan, att, i samma mån man upphörde att i länekontrakten

intaga förbindelsen för staten att inom eu viss tidrymd återbetala lånen, i

samma mån komme denna återbetalning att väsentligen varda beroende åt

tillfälliga beqvämlighetshänsyn, hvaraf åter lätteligen kunde följa, att det

allmänna föreställningssättet i vårt land såsom annorstädes småningom vänjde

sig att betrakta statsskulden såsom eu naturlig och nödvändig grundval för

statshushållningen samt att betänkligheterna mot statsskuldens tillväxt lättare

finge vika för benägenheten att göra statshushållningen för tillfället beqvämlig,

innefattar i sjelfva verket eu fruktan att svenska Riksdagen af en låne

form skulle fä sina ekonomiska begrepp förvirrade. Detta synes utskottet

föga antagligt, Om så skedde, torde detta till trots af hvarje låneform bero

af andra mera ingripande omständigheter, och skulle en sådan anda insmyga

sig i Riksdagen, att den utan nödig varsamhet förfore med statsskulden, så

lärer ingen låneform och ingen bestämmelse i riksgäldskontorets reglemente

kunna hejda en sådan rörelse, utan instämmer utskottet i detta hänseende

med fullmägtige i deras åsigt, att eu på förhand faststäld amorteringsplan,

såsom erfarenheten så väl här som annorstädes visat, har endast en sekundär

betydelse till följd af möjligheten att frångå ainorteringsplanen och konvertera

lånen.

Herr N. Petersson i Runtorp m. fl. anföra som motiv för sin motion

egentligen, att upptagande af från långifvarens sida ouppsägbara obligationer

skulle vara första steget till bildande af en utländsk statsskuld, som för all

framtid komme att qvarstå oförminskad. Utskottet delar fullständigt desse

motionärers önskan, att Sveriges statsskuld måtte blifva inhemsk, men deremot

icke deras åsigt, att ouppsägbara obligationer skulle motverka detta, utan

snarare tvärt om. Statsskulden blir först inhemsk, när allmänheten och de

små kapitalisterna här, såsom t. ex. i Frankrike, finna med sin fördel förenligt

att placera sina besparingar i statspapper. Sä länge obligationerna till

största delen ligga uti bankers och affärsmäns händer, äro de egentligen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

15

spekulationspapper eller reserver, som, när vinst vid försäljning kan vinnas

eller behofvet tränger, gå till utlandet. Klart torde vara, att de amortisabla

obligationerna bäst passa för sådana köpare, som äro i tillfälle att följa

med utlottningslistorna, och detta kan den stora allmänheten ej utan svårighet.

För denna allmänhet torde en ouppsägbar obligation vara mera passande och

det synes utskottet troligt, att detta sätt att placera besparingar hädanefter

i allt vidsträcktare mån kominer till användning, då nu den ränta, som

gifves af sparbanker och andra banker, allt mer sammanfaller med räntan

af statsobligationer, och dessa äro den säkraste och bästa placering, som

linnes i Sverige. Ej oantagligt är, att på så sätt ej blott statens årliga

lånebehof skulle kunna finna placering i Sverige, utan möjligen äfven de

redan i utlandet befintliga obligationerna småningom återköpas hit, hvadan

utskottet anser, att den i motionen uttryckta önskan af statsskuldens inhemska

placering bäst skulle tillgodoses genom de ouppsägbara obligationerna samt

att tillgången på sådana skulle framkalla sparsamhet och det konserverande

intresse i statshushållningen, som af allmänhetens delaktighet i statsskulden

blir en följd och hvilket torde öfverväga farhågan för låneformens inverkan

på svenska Riksdagen. Då således utskottet lika litet kan dela motionärernas

farhågor för de ouppsägbara obligationerna, som utskottet anser denna låneform

böra särskilt förordas, utan frågan derom synes vara af för handen

varande omständigheter beroende, har utskottet icke heller ansett hinder vid

lånens upptagande böra läggas i vägen för fullmägtiges fria bedömande af

hvilken låneform vid hvarje särskilt fall kan anses fördelaktigast, helst

utskottet är öfvertygadt, att fullmägtige med varsamhet komma att begagna

sig af den sålunda dem lemnade frihet vid val af låneform.

Uti den ofvan intagna skrifvelsen från fullmägtige yttras, att fullmägtige

finna något hinder ej möta eller någon skada kunna uppkomma deraf, att, till

deras trygghet, som anse skäl förefinnas för en farhåga, att vid lån mot från

innehafvare^ sida ouppsägbara obligationer statsskulden ej skulle komma att

behörigen amorteras, i riksgäldskontorets reglemente infördes en föreskrift,

att, om dylika obligationer utöfver dem af den 30 december 1887 och den

1 augusti 1888 komm.e att utfärdas, sådana obligationer skulle innehålla en

viss sista tid, inom hvilken de skulle vara betalta och ett åtagande att till

en särskild liqvidations- och amortissementsfond årligen afsätta de belopp,

hvilka för berörda amortering erfordrades, att användas till amortering genom

inköp af obligationer tid efter annan.

Fullmägtiges sålunda gjorda antydan om intagande i obligationerna af

eu viss sista tid, inom hvilken de skulle vara betalta, har utskottet icke

ansett sig böra till förordande upptaga. Någon bindande säkerhet derför

att obligationerna verkligen blefve inom en sålunda utsatt, antagligen aflägsen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

tidpunkt amorterade skulle, såsom redan bär ofvan antydts, ej genom

åtgärden vinnas, enär intet skulle hindra, att obligationerna då utbyttes mot

nya, om af en eller annan anledning sådant funnes önskvärd t. Deremot

vill det synas, som om en dylik betalningstids införande i obligationerna skulle

kunna, åtminstone då den närmare förestode, tjena till att uppdrifva priset

på desamma och, under förutsättning att ränteförhållandena vid periodens

slut vore desamma som vid dess början, gorå det till eu nödvändighet att

låta obligationsinnehafvaren komma i åtnjutande af hela kapitalrabatten.

Utskottet har till följd häraf ansett det höra bero på fullmägtige att införa

den ifrågasatta bestämmelsen i möjligen blifvande ouppsägbara obligationer,

om vid ett låns upptagande någon fördel derigenom kan för staten vinnas,

men en ovilkorlig föreskrift i detta hänseende icke böra af Riksdagen meddelas.

Hvad åter beträffar det jemväl af fullmägtige ifrågasatta beslutet om

ett åtagande att till en särskild liqvidations- och amortissementsfond årligen

afsätta de belopp, hvilka för ett blifvande låns amortering erfordras, kan

utskottet, i öfverensstämmelse med den uppfattning, som ligger till grund för

utskottets här ofvan under punkten l:o gjorda hemställan, ej vara emot en

sådan åtgärd, då den afser statsskuldens behöriga amortering och då utskottet,

i likhet med motionärerna herr 1ST. Petersson, m. fl., hyser den åsigt, att efter

en konvertering ledigblifna medel, som förut måst användas till fullgörande af

en föreskrifven amortering, så vidt möjligt ej böra användas för andra ändamål

än statsskuldens förminskande. Dock anser utskottet sig härvid böra

fästa uppmärksamheten derå, att hufvudsaken härutinnan icke torde vara att

finna i amorteringen å lånen, utan lika mycket deri, att statsskulden i sin

helhet minskas eller hålles inom sä trånga gränser som möjligt. Hittills har

visserligen, med användande af derför anvisade skattemedel, således genom

ren och verklig kapitalafbetalning, å våra statslån amorterats ett belopp af

något öfver 42,000,000 kronor, men samtidigt har statsskulden i sin helhet

ej obetydligt vuxit, och samma förhållande kommer antagligen att ega rum

så länge svenska staten i någon större omfattning behöfver uppträda som

låntagare.

Vid medels afsättande till en amorteringsfond torde, på sätt utskottet

vid punkten l:o här ofvan anfört, amorteringen ej böra bindas vid det särskilda

nya lånet, enär medlen möjligen kunna med större fördel användas

till ökad amortering å någon annan del af statsskulden.

Förfaringssättet vid bestämmande af det belopp, som sålunda skulle

årligen afsättas, borde naturligtvis blifva detsamma, som nu af fullmägtige

iakttagits med anledning af 1888 års lån, eller att fullmägtige gjorde framställning

i berörda hänseende.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63

17

Utskottet får alltså hemställa:

2:o.

a) att Riksdagen må föreskrifva, att, om nya statsobligationer,

i Indika någon viss, ovilkorlig'' återbetalningmedelst

årlig amortering ej blifvit af staten utfäst, varda

af fullmägtige i riksgäldskontoret utfärdade, fullmägtige

skola snarast möjligt göra framställning om anvisande af

de medel, Indika böra årligen afsättas för skuldbeloppets

amortering inom den tid, fullmägtige anse lämplig;

skolande dessa medel ingå till en för samtliga statslånen

gemensam amorteringsfond samt af fullmägtige användas

till amortering å statsskulden medelst ökad utlottning eller

obligationsinköp tid efter annan; och

b) att herrar H. Forssells och N. Peterssons m. 11.

förevarande motioner i öfrig! ej må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

I händelse af Riksdagens bifall till hvad utskottet i detta utlåtande

föreslagit, torde det

3:o.

åt utskottet uppdragas att härom underrätta fullmägtige

i riksgäldskontoret;

hvarjemte, och sedan utskottet erhållit del af kamrarnes beslut i ofvanberörda

hänseenden, utskottet kommer att till Riksdagen afgifva förslag till

den paragraf i riksgäldskontorets reglemente (i nu gällande reglemente § 40),

som handlar om riksgäldskontorets upplåning; hvilket utskottet härmed får

4:o.

för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 25 april 1889.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Bill. till Riksd. Urat. 1883. 4 Sami. 1 Afä. 36 Raft.

D

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 03.

Reservationer:

af herr friherre B. A. Leijonhufvad, som yttrat:

»Ehuru jag'' ej är någon principal motståndare mot ouppsägbara obligationer,

kan jag dock ej anse att de medföra alla de fördelar utskottet

tillmäter dem. Så kan jag ej inse att sådana obligationer mer än andra

statens obligationer skola bidraga att göra vår statsskuld inhemsk eller att

de företrädesvis skola framkalla sparsamhet. Frågan om huru vida »statens

drilla länebehof» skall kunna fyllas inom landet lärer väl snarast bero dels

på i hvad grad kapitalbildningen i landet öfverst igel’ industriens dagligen

ökade behof af penningar, dels pa den ränta staten erbjuder. Efter min

uppfattning böra statsobligationer med låg ränta snarare hafva en benägenhet

att gå till utlandet, om ej i första sä dock i andra hand, sä länge räntefoten

i Sverige i allmänhet står högre än i de stora länderna på kontinenten,

och sådant torde nog ännu länge förhållandet förblifva. Än mindre tror jag

således på att dessa 3 procents ouppsägbara obligationer skola komma att i

nämnvärd skala »återköpas hit».

Aro lån mot ouppsägbara obligationer principielt rigtiga och hafva de

några andra praktiska fördelar än en ringa minskning i den årliga räntan,

då lärer dessa deras fördelar egentligen komma till heder först om hela vår

statsskuld omsättes till dylikt län med eu och samma räntefot. En väsentlig

fördel af en sådan förändring skulle efter min uppfattning blifva att hela

riksgäldskontoret kunde indragas. Men som en sådan förändring säkerligen

skulle ingripa temligen djupt i vår skuldförvaltning, sä anser jag att någon

vidare fortgång på den nu beträdda vägen ej böra ske förrän Riksdagen

bestämdare, än nu är i fråga, uttalat sitt gillande af sjelfva grundsatsen»;

af herrar A. P. Danielson. J. Jonson och vice talmannen L. O.

Larsson:

af herr N. Petersson, som yrkat hufvudsakligt bifall till sin i ämnet

väckta motion.

Herrar grefve E. C. A. Piper och J. Anderson hafva begärt få anteoknadt,

att de ej deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Associations-Boktryekeriet, 1889.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.