Sök i Ratio Lex

Särskilda Utskottets (N:0 2) Utlåtande N:o 2

1890-05-08 · 43 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 39 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1890:2, Särskilda Utskottets (N:0 2) Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:0 2) Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 8 maj 1890, kl. 5 e. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af ej mindre

Kongl. Maj:ts -propositioner med förslag till förordning

angående försäkring för olycksfall i arbetet och angående

anslag till en riksför säkring sanstalt än äfven Herr A.

Hedins motion med förslag till lag om försäkring för

olycksfall i arbetet.

Kongl. Maj:t har den 12 sistlidne mars till Riksdagen aflåtit tvenne

propositioner, den ena, n:o 40, så lydande:

»Med öfverlemnande af det i ämnet inom statsrådet förda protokoll,

vill Kongl. Maj:t härmed i. nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver

närlagda förslag till förordning angående försäkring för olycksfall i

arbetet; viljande Kongl. Maj:t efter mottagandet af Riksdagens svar

företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings

utfärdande i ämnet förordna;»

och den andra, n:o 41, af detta innehåll:

»Med åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver civilärenden

vill Kongl. Maj:t härmed föreslå, att Riksdagen må, med godkännande

af det i protokollet intagna förslag till stat för en riksförsäkringsanstalt

äfvensom af de vilkor och förbehåll, som blifvit föreslagna för

aflöningsförmånernas åtnjutande, medgifva, att i riksstaten under sjette

liufvudtiteln näst efter anslaget till landtbruksstyrelsen uppföres under

Bih. till Bilesd. Prof. 1890. 8 Sami. 1 A/d. 2 Saft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N;o 2.

benämningen »riksförsäkringsanstalten» ett ordinarie anslag af 41,100

kronor.»

Det till förstnämnda proposition fogade förslag till förordning har„

följande lydelse:

»Förslag

till

Förordning

angående försäkring för olycksfall i arbetet.

1 §•

En livar hos arbetsgivare i yrke eller rörelse, som i 2 § sägs,

anstäld arbetare skall vara försäkrad för följderna af olycksfall i arbetet

på sätt här nedan närmare bestämmes.

2 §•

Med yrke eller rörelse förstås i denna förordning:

a) idkande såsom näring af: sågverks- eller brädgårdsrörelse;

grufvedrift eller annat dermed jemförligt arbete; masugn eller hytta,

stång]ernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande

eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom

handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,

mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så

stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen

må anses såsom fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan

med fabriksdrift jemförlig handtering; skorstensfejareyrket; lastning

eller lossning af varor eller transport medelst pråmar; bergnings- och

dykeriföretag; flottning; uppsättning af elektrisk ledning; utförande af

gas-, vatten- eller kloakledning; byggnadsverksamhet, som afser an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets fN:o 2) Utlåtande N-.o 2.

3

läggning, förändring eller förbättring af väg eller bro, jernväg, kanal

eller flottled, hamn, kaj eller dylikt samt nppförande, förändring eller

bättrande af hus, åbyggnader för landtbrukets behof dock undantagna;

äfvensom tillverkning af explosiva ämnen eller annan tillverkning, der

sådana ämnen pläga användas;

b) jern vägs- och spårvägsdrift.

3 §■

Den försäkring, hvarom i 1 § stadgas, handhafves af Riksförsäkringsanstalten,

i enlighet med hvad här nedan stadgas och de föreskrifter,

som varda af Konungen meddelade.

Afgifterna för försäkringen (premierna) erläggas af arbetsgifvaren;

och försäkringen träder i kraft, så snart arbetaren varder i yrket anstäld,

äfven om arbetsgifvaren underlåter sin skyldighet att erlägga

stadgade afgifter.

4 §•

Bedrifves enligt 2 § försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att

de deri anstälde arbetarne eller vissa af dem endast i ringa mån äro

utsatte för olycksfall i arbetet, må Riksförsäkringsanstalten ega förordna

att rörelsen i dess helhet eller viss del deraf skall från försäkrings - pligt undantagas. Likaså må Riksförsäkringsanstalten ega att från försäkring

enligt denna förordning undantaga arbetare i rörelse, som i

2 § nämnes, då arbetsgifvaren styrker, att han på fullt betryggande sätt

sörjt för att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning kommer att

utgå och läkarevård att beredas, på sätt i 5, 6 och 9 §§ är stadgadt.

5 §•

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall i arbetet

tillskyndats kroppsskada, skall från och med sextioförsta dagen efter

olycksfallet i ersättning till honom utgå:

a) om olycksfallet för framtiden medfört fullständig oförmåga till

arbete 360 kronor för år;

b) om olycksfallet eljest medfört stadigvarande men, hvaraf den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

skadades arbetsförmåga för framtiden minskats, ett i förhållande dertill

lämpadt belopp, dock högst 300 kronor för år; och

c) om olycksfallet föranledt öfvergående men eller sjukdom, som

under längre tid än sextio dagar i väsentlig mån minskat den skadades

arbetsförmåga, för hvarje dag detta tillstånd fortfar utöfver sextio

dagar, 1 krona i sjukhjelp.

Eger den, som på grund af olycksfallet blifvit fullständigt oförmögen

till arbete, två eller flera barn under femton år, förhöjes, så

länge detta förhållande fortfar, den till honom utgående årliga ersättningen

till högst 420 kronor.

År den, som träffats af olycksfallet, man under aderton år eller

qvinna, utgår ersättningen endast med tre fjerdedelar af det belopp,

som eljest enligt ofvan angifna grunder skolat beräknas.

Om ersättning på grund af mom. c) utgått, eger den skadade icke

för samma tid uppbära någon ersättning enligt mom. a) eller b).

6 §•

Har olycksfallet inom natt och år medfört döden, skall, förutom

den ersättning, som på grund af 5 § kan ifrågakomma, lemnas

a) begrafningshjelp med 30 kronor;

b) till efterlefvande enka årligen, så länge hon lefver ogift, 120

kronor;

c) till hvarje efterlefvande barn under femton år 60 kronor för år

till dess det uppnått femton års ålder.

Om ersättningarne enligt de i mom. b) och c) stadgade beräkningsgrunder

sammanlagda skulle komma att öfverstiga 300 kronor för år,

skola de i förhållande till den å en hvar belöpande godtgörelse nedsättas

till detta belopp.

Skall årligt ersättningsbelopp till efterlefvande barn utgå efter

såväl fader som moder, sättes detsamma till två tredjedelar af det

belopp, som efter ofvan stadgade grunder skulle utgå efter båda föräldrarne

tillsammans.

7 §•

Har den skadado först efter olycksfallet ingått äktenskap, utgår

icke ersättning till efterlefvande enka eller till i sådant äktenskap

födt barn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Särskilda Utskottets (.N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Efterlefvande enka och barn till utländsk undersåte, Indika, då

olycksfallet timade, icke voro här i landet bosatta, hafva ej rätt till

ersättning enligt denna förordning.

8 §•

Derest arbetare, som träffats af olycksfallet, sjelf uppsåtligen eller

af grof vårdslöshet förorsakat detsamma, vare all rätt till ersättning

efter denna förordning förfallen.

9 §•

Har olycksfallet medfört svårare kroppsskada, åligger det arbetsgifvaren

ombesörja att den skadade icke saknar nödig läkarevård jemte

läkemedel; och skall kostnaden härför, om den skadade icke åtnjuter

ersättning från sjukkassa eller eljest eger tillgångar, bestridas af arbetsgifvaren,

intill dess ersättning utgår enligt hvad ofvan stadgats.

10 §.

Försäkringspligtiga yrken eller rörelser skola hänföras till vissa

farlighetsklasser. Antalet af dessa klasser samt hvilka slag af rörelser,

hvarje klass skall omfatta, bestämmes för fem år i sänder af Konungen.

11 §•

De i 3 § omnämnda försäkringsafgifterna (premierna) skola med

hänsyn till de olika farlighetsklasserna bestämmas till de belopp,

som, beräknade efter matematiska grunder, erfordras för betäckande

af de förbindelser, hvilka åligga Riksförsäkringsanstalten; och skola

dessa afgiftsbelopp angifvas i tariff, som Konungen utfärdar för fem

år i sänder.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

12 §.

Arbetsgivare i försäkringspligtig rörelse skall inom trettio dagar,

efter det denna förordning trädt i kraft eller hans rörelse derefter börjat,

i Stockholm till öfverståthållareembetet, i öfriga städer till magistraten

eller stadstyrelsen samt å landet till kronofogden göra skriftlig

anmälan om rörelsens beskaffenhet.

Sedan sådan anmälan inkommit, skall den, der tvekan om dess

riktighet icke förekommer, ofördröjligen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Underlåter arbetsgifvaren att göra anmälan, som nu är sagd, eller

befinnes anmälan ofullständig eller uppstår tvekan om dess riktighet,

ege ortsmyndigliet, som ofvan är nämnd, tillsäga arbetsgifvaren att

inom viss tid fullgöra sin skyldighet vid äfventyr, som i 27 § är stadgadt;

och har ortsmyndigheten derjemte att, der så befinnes nödigt,

på platsen göra undersökning om förhållandet.

13 §.

Likaså skall arbetsgivare vara pligtig att, om förändring af rörelsens

beskaffenhet eger rum eller om rörelsen upphör, inom trettio

dagar derefter göra anmälan härom; och lände i afseende å sådan anmälan

i öfrigt till efterrättelse hvad i 12 § är stadgadt.

14 §.

Riksförsäkringsanstalten ege bestämma, huruvida med hänsyn till

föreskrifterna i 2 och 4 §§ en rörelse är försäkringspligtig eller icke,

samt i förra fallet till hvilken farlighetsklass rörelsen skall höra. Underrättelse

om beslutet skall, med angifvande af premiesatsen för rörelsen,

meddelas arbetsgifvaren genom ortsmyndighet, som i 12 § är nämnd.

Besvär öfver beslutet må inom trettio dagar efter deraf erhållen

del anföras hos Konungen, men beslutet lände emellertid till efterrättelse,

till dess ändring vunnits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

7

15 §.

Inom januari och juli månaders utgång hvarje år skall arbetsgivare

i försäkringspligtig rörelse, med uppgift om antalet af de i

rörelsen under nästföregående halfva kalenderår anstälde arbetare samt

summan af deras arbetsdagar, inbetala de för samma halfår å dem belöpande

försäkringsafgifter. Inbetalningen skall ske hos ortsmyndighet,

som i 12 § nämnes, och skall hvad sålunda influtit med tillhörande

uppgift ofördröjligen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Aflemnar icke arbetsgifvaren uppgift, som nu är sagd, eller finner

ortsmyndigheten anledning betvifla aflemnad uppgifts riktighet, förfares

på sätt i 12 § är stadgadt.

16 §.

Drifves försäkringspligtig rörelse å skilda orter, må anmälan, som

i 12 och 13 §§ sägs, samt inbetalningen af försäkringsafgifterna ske

till vederbörande myndighet i den ort, der rörelsen hufvudsakligen

bedrifves eller dess styrelse har sitt säte; skolande denna myndighet

ofördröjligen underrätta de öfriga ortsmyndigheterna om fullgörandet

häraf.

17 §•

Erlägges icke behörig försäkringsafgift inom derför stadgad tid,

ege den myndighet, till hvilken inbetalningen skolat ske, att, med den

kännedom om antalet arbetare och arbetsdagar, som kan vinnas, fastställa

den afgift, arbetsgifvaren bör erlägga, År arbetsgifvaren missnöjd

med beslutet härom, eger han deröfver anföra besvär hos Riksförsäkringsanstalten

inom trettio dagar efter af beslutet erhållen del.

Sedan ortsmyndighetens beslut vunnit laga kraft eller Riksförsäkringsanstalten

i anledning af anförda besvär meddelat sitt beslut, åligge

det ortsmyndigheten att indrifva afgiftsbeloppet, på sätt om resterande

kronoutskylder är stadgadt, med tillägg af fem procent af beloppet.

Förmenar arbetsgifvaren att afgiften blifvit honom obehörigen påförd,

hafve han rätt att efter stämning å riksförsäkringsanstalten till Stockholms

Rådstufvurätt söka återvinning i målet; stämme dock derom

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

inom sex månader efter det ortsmyndighetens beslut vann laga kraft

eller, om besvär deremot anförts, inom lika tid från det riksförsäkringsanstaltens

beslut öfver besvären meddelades.

18 §.

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall i arbetet

ljutit döden eller tillskyndats kroppsskada, som skäligen kan antagas

medföra stadigvarande men eller sjukdom under minst fjorton dagar,

bör arbetsgifvaren skyndsamligen derom göra anmälan bos polismyndigheten

i orten samt dervid aflemna läkarebetyg angående den skadades

tillstånd. Finnes den skadade vara i saknad af nödig läkarevård,

åligger det polismyndigheten att föranstalta derom på arbetsgifvarens

bekostnad.

19 §.

Då anmälan skett, såsom i 18 § sägs, eller polismyndigheten eljest

erhållit vetskap om inträffadt olycksfall, skall, der skäligen kan antagas

att ersättning till följd af olycksfallet bör utgå enligt denna förordning,

undersökning om olycksfallet af polismyndigheten hållas, så

snart ske kan, och bör förrättningsmannen dervid söka utröna orsaken

till och det närmare förloppet vid olycksfallet, skadans beskaffenhet

och påföljd samt de öfriga omständigheter, hvilka kunna inverka på

ersättningens bestämmande.

Vid denna undersökning eger arbetsgifvaren samt den af olycksfallet

träffade och hans anhöriga att närvara samt framställa de frågor,

som kunna tjena till upplysning i saken.

Finner den myndighet, som håller undersökningen, nödigt att för

upplysningars erhållande tillkalla sakkunnig person, ege myndigheten

rätt dertill på Riksförsäkringsanstaltens bekostnad.

Dessutom eger Riksförsäkringsanstalten, när som helst innan ersättningsbeloppet

blifvit, slutligen faststäldt, att hos polismyndigheten

påkalla ytterligare undersökning.

Protokoll öfver undersökningen skall inom tre dagar derefter af

förrättningsmannen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N-.o 2) Utlåtande N:o 2.

9

20

Anspråk på ersättning enligt denna förordning för kroppsskada i

följd af olycksfall skall framställas vid den i 19 § omförmälda undersökning

eller ock skriftligen hos Riksförsäkringsanstalten inom två år

efter olycksfallet eller, om detsamma medfört döden, inom två år efter

dödsfallet. Väckes anspråket senare än nu är sagdt, må det icke upptagas

till pröfning, der ej sökanden visar giltigt skäl till dröjsmålet.

21 §.

Sedan anspråk på ersättning blifvit framstäldt, på sätt i 20 § sägs,

och ytterligare upplysningar, der så finnes nödigt, införskaffats, har

Riksförsäkringsanstalten att bestämma ej mindre, huruvida ersättning

bör utgå eller icke, än äfven i förra fallet ersättningens belopp.

Kan detta belopp ej slutligen fastställas innan ytterligare upplysningar

erhållits, ege Riksförsäkringsanstalten emellertid, der förhållandena

dertill föranleda, medgifva att tills vidare visst mindre belopp

skall utgå i afräkning å det, som slutligen varder bestämdt.

22 §.

Yppas, sedan ersättningsbeloppet blifvit faststäldt, någon omständighet,

som kan inverka på ersättningsfrågans bedömande, ege Riksförsäkringsanstalten

att underkasta frågan ny pröfning; och vare ersättningsberättigad

pligtig att, då sådant af anstalten påfordras, med

prest- och läkarebetyg eller på annat tillförlitligt sätt styrka att de

förhållanden fortfara, som utgöra vilkor för ersättningens utgående.

23 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut i fråga om ersättning på grund

af olycksfall i arbetet går genast i verkställighet. Har Riksförsäkringsanstalten

frånkänt sökande all rätt till ersättning, eller förmenar någon

att han är berättigad till högre ersättning, än Riksförsäkringsanstalten

Bih. till Rihd. Prot. 1890. 8 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

medgifvit, eger den missnöjde att genom stämning till Stockholms

Rådstufvurätt mot Riksförsäkringsanstalten anhängiggöra den talan, hvartill

han må finna fog.

24 §.

Begrafningshjelp får lyftas så snart den blifvit behörigen faststäld,

sjukhjelp för hvarje vecka efter ingången af derpå följande vecka

och annan ersättning för hvarje qvartal efter ingången af derpå följande

qvartal.

Ersättningsbelopp, som icke uttagits inom 2 år från lyftningsdagen,

tillfaller Riksförsäkringsanstalten.

De närmare bestämmelserna om sättet för ersättningarnas lyftande

meddelas af Konungen.

25 §.

Rätt till ersättning enligt denna förordning kan ej med laga kraft

å annan öfverlåtas eller i mät tagas; och eger fattigvårdssamhälle icke

att af ersättningsbeloppet åtnjuta godtgörelse för underhåll af den

skadade, hans hustru eller barn för annan tid än den, hvarunder ersättningen

utgår.

26 §.

Ersättning enligt denna förordning utgår icke till den, som flyttar

ur riket. Bosätter han sig åter inom landet, vare berättigad åtnjuta

derefter förfallande ersättningsbelopp.

27 §.

Försummar arbetsgivare att behörigen göra anmälan, som i 12

eller 13 § är stadgad, eller aflemna uppgift, hvarom i 15 § nämnes,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Underlåter han fortfarande att fullgöra sin skyldighet härutinnan, sedan

han, såsom i 12 § sägs, blifvit derom tillsagd, må bötesansvaret för

hvarje gång, tillsägelse sker utan att rättelse följer, kunna bestämmas

till högst tvåhundra kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

11

Lemnar arbetsgifvare, der enligt denna förordning viss uppgift

skall af honom meddelas, veterligen falsk sådan, böte, der ej straff

enligt allmän lag följer, minst femtio, högst tvåhundra kronor.

28 §.

Förseelse, som i 27 § afses, åtalas af allmän åklagare vid allmän

domstol.

Af böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfälle en tredjedel

åklagaren och två tredjedelar Riksförsäkringsanstalten.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

efter allmän strafflag.

29 §.

Hvad i denna förordning här ofvan stadgats gäller icke rörelse

eller arbete, som bedrifves för statens räkning.

Dock skall, om arbetare i sådan rörelse eller arbete träffas af

olycksfall i arbetet, ersättning af staten utgöras enligt de i denna förordning

stadgade grunder, der icke jemlik! andra gällande föreskrifter

lika eller större understöd bör utgå, i hvilken händelse dessa föreskrifter

fortfarande lända till efterrättelse.

so §.

1 mom. Arbetare i försäkringspligtig rörelse så ock idkare af

dylik rörelse eger, den senare för sina i rörelsen anstälde arbetare

eller vissa af dem, att, mot erläggande af motsvarande afgifter, i Riksförsäkringsanstalten

erhålla förhöjd försäkring för olycksfall i arbetet,

dock att förhöjningen ej må öfverstiga dubbla beloppet af den ersättning,

som enligt denna förordning eljest är bestämd.

2 mom. Dessutom eger en hvar, hvilken drifver rörelse, som

icke är försäkringspligtig, att för sig och sina arbetare, så ock särskildt

hvarje i sådan rörelse anstäld arbetare att i Riksförsäkringsanstalten

erhålla försäkring för olycksfall i arbetet efter enahanda

grunder i afseende på ersättningens belopp och dess åtnjutande, som

i denna förordning äro för andra försäkrade stadgade.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

3 mom. Försäkring, som i denna § afses, gäller endast för den

tid, hvarför försäkringsafgift behörigen erlägges.

De ytterligare föreskrifter, hvilka erfordras för ordnandet af försäkring,

som nu är nämnd, meddelas af Konungen.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den

1 juli 1891.»

I motion, n:o 227, föreslår herr A. Hedin, att Riksdagen, med

afslag å Kong]. Maj:ts förenämnda proposition n:o 40, »måtte för sin

del enligt § 87 regeringsformen antaga eu lag om försäkring för olycksfall

i arbetet», så lydande:

»Lag om försäkring för olycksfall i arbetet.

§ 1-

För följderna af i arbetet inträffande olycksfall skola enligt de

närmare bestämmelserna i denna lag vara försäkrade samtliga hos

arbetsgifvare anstälda personer:

1) vid till allmänt begagnande upplåten jernväg eller spårväg;

2) i rörelse, der såsom yrke utföres lastning eller lossning af

varor, eller transport verkställes medelst pråmar, samt vid yrkesmessigt

bedrifvet bergnings- eller dykeriföretag;

3) vid grufdrift, yrkesmessigt bearbetadt stenbrott, kalkbrott eller

annan dylik fyndighet;

4) vid masugn eller hytta, stång]ernsbruk, manufakturverk eller

annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets

alster och ej är att anse såsom handtverk;

5) i fabrik eller fabriksmessigt drifven rörelse, der annan drifkraft

än muskelkraft regelbundet begagnas, eller der minst tio arbetare regelbundet

sysselsättas;

6) vid sågverk och vid yrkesmessigt bedrifven flottning;

7) vid varf eller docka med tillhörande verk och inrättningar;

8) vid byggnadsarbete, som afser jernväg, kanal, hamn, kaj eller

dylikt, större väg eller bro, större kloak-, gas- eller vattenledning;

9) vid större husbyggnad sysselsatte murare, timmermän, grund
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

läggare eller taktäckare jemte handtlangare, dock att härunder ej inbegripas

åbyggnader för landtbrukets behof;

10) vid uppsättning af elektrisk ledning och i skorstensfejareyrket;

samt

11) i rörelse, i hvilken tillverkas eller regelbundet användas explosiva

ämnen.

Detsamma gäller personer, sysselsatta vid jernväg eller i skeppsfart,

som utgöra tillbehör till någon af ofvannämnda rörelser.

Bedrifves rörelse, för hvilken försäkringspligt är stadgad, på sådant

sätt, att samtliga deri sysselsatta personer eller vissa af dem

endast i ringa mån äro utsatta för olycksfall i arbetet, må Riksförsäkringsanstalten

undantaga densamma eller del deraf från försäkringspligten.

§ 2.

Den försäkring, hvarom i § 1 stadgas, skall ega rum i Riksförsäkringsanstalten.

Försäkringen gäller till förmån för de i § 1 nämnda personer från

och med deras inträde i arbetet.

Afgifterna för försäkringen erläggas af vederbörande arbetsgivare,

denne må vara enskild person, bolag, samfund eller kommun.

§ 3.

Bedrifves i § 1 upptagen rörelse för statens räkning, skall, då

olycksfall i arbetet träffar deruti sysselsatt person, ersättning af staten

utgöras enligt i denna lag stadgade grunder, der icke jemlikt annan

förordning eller reglemente lika eller större understöd honom tillkommer.

Detsamma gäller dem, hvilka äro anstälde i eller eljest sysselsättas

vid lots-, post-, tull- eller telegrafverket samt vid befästningsarbeten.

§ 4.

Till den, som genom olycksfall i arbetet lidit kroppsskada, skall

från och med tredje veckan efter olycksfallet utgå ersättning, utgörande

för år:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

cl) om fullständig oförmåga till arbete inträdt, så länge detta

fortfar, sextio procent af den skadades förutvarande årliga arbetsförtjenst,

samt

b) om oförmåga till arbete endast delvis inträdt, så länge detta

fortfar, en i förhållande till återstående arbetsförmåga bestämd andel

af samma arbetsförtjenst, dock högst och endast i svårare fall femtio

procent deraf.

. § 5.

Har olycksfallet omedelbart eller inom natt och år medfört döden,

skall förutom den enligt § 4 tilläfventyrs utgående ersättning lemnas:

a) begrafningshjelp med fem procent af den aflidnes förutvarande

årliga arbetsförtjenst;

b) till efterlefvande enka, så länge hon lefver ogift, tjugu procent

årligen;

c) till efterlefvande enkling, derest han varit väsentligen beroende

af hustruns arbetsförtjenst, så länge han är oförmögen att sjelf sig

försörja samt lefver ogift, likaledes tjugu procent årligen;

d) till hvarje efterlefvande barn, till dess det uppnått femton år,

tio procent årligen; och

e) om hvarken make eller barn lefva efter, till en hvar slägtinge

i rätt uppstigande led, som af den aflidne åtnjöt underhåll, tio procent

årligen; allt af nämnda arbetsförtjenst.

Till efterlefvande anhöriga för år utgående ersättningsbelopp må

sammanlagda icke öfverstiga femtio procent af den aflidnes årliga arbetsförtjenst.

Skulle de enligt ofvan stadgade beräkningsgrunder i

något fall stiga häröfver, skola de proportionsvis nedsättas.

Skall årligt ersättningsbelopp till efterlefvande barn utgå efter

såväl fader som moder, sättes detsamma till två tredjedelar af den

summa, som det efter ofvan stadgade grunder skulle utgöra efter båda

föräldrarne tillsammans.

Ingår efterlefvande enka nytt gifte, erhåller hon en gång för alla

ett belopp motsvarande tre gånger den årliga ersättningen.

Har den skadade först efter olycksfallet ingått äktenskap, ege

efterlefvande make och i sådant äktenskap födda barn icke någon rätt

till ersättning. Detsamma gäller make, som lefvat skild från den andra

och utan underhåll från denna, samt oäkta barn, som aflats efter

olycksfallet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

15

Efterlefvande anhöriga till utländsk undersåte, hvilka, då olycksfallet

timade, icke bodde här i landet, hafva ej rätt till ersättning

efter denna lag.

§ 6.

Den årliga arbetsförtjenst, hvarom i denna lag säges, skall beräknas

till tre hundra gånger medelarbetsförtjensten för dag.

Medelarbetsförtjensten för dag upptages till det belopp, som erhålles

genom att lika fördela hvad personen i aflöning för sitt arbete

uppburit under den längre eller kortare tid, han varit i försäkringspligtig

rörelse sysselsatt, å antalet af hans verkliga arbetsdagar under

samma tid; dock att, om han under längre tid än ett år tillbaka varit

i rörelsen sysselsatt, endast senaste årets verkliga arbetsdagar och derunder

åtnjuten arbetsförtjenst beräknas.

I aflöningen inräknas andel i vinst och naturaförmåner, de senare

uppskattade efter i orten gängse pris.

.Kommer vid sålunda stadgad beräkning årliga arbetsför^’ensten

att öfverstiga sexton hundra kronor, tages ej hänsyn till Överskjutande

beloppet; understiger den fyra hundra kronor, skall den i allt fall till

detta belopp beräknas.

§ 7.

Har den, som af olycksfallet träffats, sjelf uppsåtligen förorsakat

detsamma, vare all rätt till ersättning efter denna lag förfallen.

§ 8.

Har uti rörelse, som i denna lag afses, olycksfall i arbetet medfört

svårare kroppsskada för deruti sysselsatt person, åligge det arbetsgifvaren

eller den, som är satt i hans ställe, att tillse, det den skadade

icke saknar nödig läkarevård samt läkemedel; och skall kostnaden härför,

om den skadade icke åtnjuter ersättning från sjukkassa eller eljest

eger tillgångar, bestridas af arbetsgifvaren, intill dess ersättning utgår

på grund af här stadgad försäkring.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 9.

Försäkringspligtiga rörelser skola hänföras till vissa farlighetsklasser,

hvilka, efter Riksförsäkringsanstaltens hörande, fastställas af

Kongl. Maj:t samt minst hvart femte år underkastas ny granskning.

§ io.

Försäkringsafgifterna skola med hänsyn till olika farlighetsklasser

bestämmas till de belopp, som efter beräkning erfordras för betäckande

af de förbindelser, hvilka enligt §§ 4 och 5 åligga Riksförsäkringsanstalten;

och skola dessa afgifter angifvas i en af Kong]. Maj:t,

efter anstaltens hörande, utfärdad tariff, hvilken minst hvart femte år

skall undergå ny granskning.

§ 11.

Arbetsgifvare i försäkringspligtig rörelse skall inom en månad,

efter det denna lag trädt i kraft eller hans rörelse börjat, till Riksförsäkringsanstaltens

ombud i orten göra skriftlig anmälan, efter faststäldt

formulär, om rörelsens beskaffenhet och antalet deri sysselsatta

personer.

Uteblifver föreskrifven anmälan skall ombudet införskaffa erforderliga

uppgifter.

Sålunda gjorda anmälningar eller inhemtade uppgifter skola ofördröjligen

insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Konungens befallningshafvande skall dessutom till Riksförsäkringsanstalten

öfverlemna förteckning öfver de inom dess område befintliga

försäkringspligtiga rörelser, första gången inom två månader efter

det denna lag trädt i kraft och derefter vid hvarje lialfårs slut.

§ 12-

Riksförsäkringsanstalten ege afgöra, om en rörelse är enligt § 1

i denna lag försäkringspligtig eller icke, samt till hvilken farlighetsklass

rörelsen i förra fallet skall höra.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

17

Underrättelse om sådant beslut skall, med angifvande af premiesatsen

för rörelsen, genom anstaltens ombud ofördröjligen meddelas

vederbörande arbetsgivare.

Besvär öfver beslutet må inom trettio dagar efter deraf erhållen

del hos Kungl. Maj:t anföras; men beslutet lände icke desto mindre

till efterrättelse, till dess ändring vunnits.

§ 13.

Mom. 1. Inom femton dagar efter hvarje kalenderqvartals slut

skall arbetsgifvare i försäkringspligtig rörelse till Riksförsäkringsanstaltens

ombud i orten direkt eller genom allmänna posten inbetala för

qvartalet förfallna premier, beräknade efter den i § 10 omförmälda

tariff å summan af den arbetsförtjenst, som hos honom under qvartalet

sysselsatta personer uppburit, vare sig i penningar eller naturaförmåner,

de senare uppskattade på satt i § 6 finnes bestämdt.

Mom. 2. För person med fast anställning, hvars årliga arbetsförtjenst

uppgår till mer än sexton hundra kronor, skall dock försäkringsafgift

för qvartalet betalas å jemnt fj^ra hundra kronor; och skall

förty hvad sådan person derutöfver under qvartalet uppburit i aflöning

icke medräknas i den arbetsförtjenst, hvarefter försäkringsafgifterna

skola utgå.

Mom. 3. Vid premiernas erläggande skall arbetsgifvaren uppgifva

summan af den arbetsförtjenst, hvarom här ofvan i mom. 1 säges,

antalet af i mom. 2 omförmälda personer, totalbeloppet af deras arbetsförtjenst

under qvartalet samt antalet öfriga lios honom sysselsatta

personer vid qvartalets slut.

Mom. 4. Sker icke inbetalning inom föreskrifven tid, skola försäkringsafgifterna

till beloppet fastställas af Riksförsäkringsanstalten,

efter inhemtande såvidt möjligt af erforderliga uppgifter, samt indrifvas,

på sätt om resterande kronoutskylder är stadgadt, med tillägg

af fem procent af beloppet, der icke till betalningens uteblifvande kan

visas anledning, som af anstalten godkännes.

§ 14.

Bedrifves försäkringspligtig rörelse inom flere kommuner, ege

Riksförsäkringsanstalten bestämma, hvarest ofvan stadgade anmälningar

och inbetalningar skola ske.

Bih. till Riksd. Prat. 1890. 8 Sami. 1 Afd. ''2 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Kan i följd af rörelsens natur uti § 11 föreskrifven uppgift om

antalet sysselsatta personer icke lemnas, må ungefärliga antalet uppgifvas,

hvarvid jemväl skall meddelas orsaken dertill, att noggrann

uppgift icke kan erhållas.

Der af samma anledning icke jemlik! § 13 arbetsförtjenst och

antalet sysselsatta personer för hvarje qvartal kunna uppgifvas, må

Riksförsäkringsanstalten medgifva, det betalning af premier och meddelande

af föreskrifna uppgifter må i annan ordning eg a rum.

§ 15-

Har i rörelse, som i denna lag afses, olycksfall träffat deri sysselsatt

person, skall arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe,

derom göra skriftlig anmälan till vederbörande polismyndighet, vid

svårare olycksfall genast och vid andra senast fjorton dagar derefter,

der icke olycksfallet varit af den lindriga beskaffenhet, att den skadade

före nämnda tid kunnat återgå till arbetet, i hvilket fall någon anmälan

icke behöfver ske.

Denna anmälan skall polismyndigheten ofördröjligen delgifva Riksförsäkringsanstaltens

ombud i orten.

§ 16.

I § 15 föreskrifven anmälan skall bland annat angifva, hvilken

vård blifvit egnad skadad person och, då läkare vid tiden för anmälan

varit till städes, åtföljas af hans attest angående den skadades tillstånd.

Framgår af anmälan eller blifver eljest kunnigt, att den skadade

är i saknad af nödig läkarevård, ege vederbörande, hos hvilken anmälan

skeft, att derom föranstalta på arbetsgifvarens bekostnad.

§ 17-

Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra

sådan påföljd, att ersättning efter denna lag bör utgå, skall undersökning

om olycksfallet, så snart ske kan, hållas af den myndighet, till

hvilken anmälan egt rum.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Genom denna undersökning bör såvidt möjligt utrönas:

1) orsaken till och de närmare omständigheterna vid olycksfallet,

bland annat huruvida detta kan anses hafva uppstått genom försummelse

att vidtaga föreskrifna skyddsåtgärder;

2) hvilka personer dödats eller skadats;

3) skadans påföljd;

4) den dödades eller skadades förutvarande årliga arbetsförtjenst;

5) hvilka ersättningsberättigade anhöriga dödad person efterlemnat.

Uti denna undersökning ega att deltaga Riksförsäkringsanstaltens

ombud, arbet.sgifvaren samt den af olyksfallet träffade eller hans anhöriga,

personligen, genom målsman eller ombud.

Finner den myndighet, som undersökningen verkställer, nödigt

att för upplysningars meddelande tillkalla sakkunnig person, ege rätt

dertill på Riksförsäkringsanstaltens bekostnad.

§ 18-

Protokoll öfver undersökning, hvarom i § 17 stadgas, skall inom

tre dagar derefter tillställas Riksförsäkringsanstaltens ombud i orten,

som har att ofördröjligen öfversända detsamma till anstalten.

Med ledning häraf och efter inhemtande af de upplysningar, som

i öfrigt äro erforderliga, bestämme Riksförsäkringsanstalten ersättningsbeloppet.

Kan i följd af ofullständiga uppgifter ersättningsbeloppet ej genast

bestämmas, ege anstalten att i afräkning förskottsvis utbetala lämpligt

belopp.

§ 19-

Har i något fall, der, ersättning bör utgå, fråga derom icke kommit

under Riksförsäkringsanstaltens pröfning, skall ersättningsanspråket,

vid äfventyr af talans förlust, inom två år efter olycksfallet eller,

om deden deraf följt, inom samma tid efter dödsfallet hos anstalten

anmälas.

§ 20.

Underrättelse om Riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga

skall, med uppgift å utgående belopp och de grunder, hvarefter det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

bestämts, ofördröjligen genom anstaltens vederbörande ombud meddelas

den, som eger att ersättning utfå.

Afslag å begäran om ersättning skall, med angifvande af skälen

derför, på samma sätt delgifvas.

§ 21.

Den, som icke åtnöjes med Riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga,

ege att deruti söka ändring genom besvär, som inom

trettio dagar efter af beslutet erhållen del skola anföras hos den härför

tillsatta Nämnd.

Besluten lände icke desto mindre till efterrättelse, till dess ändring

vunnits.

§ 22.

Den Nämnd, hvarom i § 21 säges, har sitt säte i Stockholm och

skall bestå af ordförande och sex ledamöter, hvilka jemte nödigt antal

suppleanter utses af Kongl. Maj:t. Ledamöterna skola vara: en läkare,

en tekniker, två arbetsgifvare och två arbetare i försäkringspligtiga

rörelser.

Tiden för ledamöternas uppdrag och sättet för nämndens verksamhet

bestämmas närmare i ett af Kongl. Maj:t utfärdadt reglemente.

I Nämndens utslag må ändring ej sökas.

§ 23.

Intrader förändring i de förhållanden, hvilka för ersättningen varit

bestämmande, kan ersättningsfrågan underkastas ny pröfning af Riksförsäkringsanstaltep.

Beträffande anstaltens beslut i dessa frågor galle ock hvad i §§ 20

och 21 finnes stadgadt.

§ 24.

Faststäldt ersättningsbelopp utbetalas vid hvarje kalendermånads

slut genom Riksförsäkringsanstaltens ombud i den ort, der den ersättningsberättigade

vistas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 21

§ 25.

Ersättning enligt denna lag utgår icke till person, som flyttar ur

landet.

Utländsk undersåte, som för alltid lemnar riket, kan dock i stället

för årlig ersättning erhålla ett belopp en gång . för alla, efter Riksförsäkringsanstaltens

bepröfvande.

§ 26.

Riksförsäkringsanstalten må uppdraga åt helsovårds- eller kommunalnämnd

eller åt särskilt tillsatt inspektör att besigtiga försäkringspligtig

rörelse.

Befinnes vid dylik besigtning, att åtgärder icke, på sätt i lag föreskrifves,

blifvit vidtagna till förminskande eller upphäfvande af den

med arbetets bedrifvande förbundna fara, ege Riksförsäkringsanstalten

ålägga vederbörande arbetsgifvare att, till dess de i nämnda hänseende

befintliga brister blifvit afhulpna, betala högre försäkringsafgifter, intill

dubbla beloppet af eljest stadgade.

Angående underrättelse om och besvär öfver sådant beslut gälle

hvad i § 12 finnes bestämdt.

§ 27.

De, som verkställa besigtning, hvarom i § 26 säges, äro förpligtigade

att icke röja yrkeshemlighet, hvarom de i sin befattning

erhålla kännedom. Göra de detta, straffes med böter. Sker det till

egen fördel eller för att göra skada, straffes, der ej efter allmän lag

högre straff följer, högst med fängelse i två år.

Der skada i dessa fall uppkommer, skall densamma af den skyldige

till fullo godtgöras.

§ 28.

Arbetsgifvare eller den, som i hans ställe är satt, vare pligtig

att senast inom åtta dagar efter derom gjord anmälan låta Riksförsäk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ringsanstaltens ombud taga del af de angående personalen och dess

aflöning förda afräkningsböcker eller aflöningslistor.

Vägra de detta, böte minst femtio, högst tvåhundra kronor.

§ 29.

Varder arbetsgifvare eller den, som i hans ställe är satt, förvunnen

att hafva uppsåtligen eller af uppenbar, grof vårdslöshet förorsakat

olycksfallet, vare arbetsgifvaren skyldig att godtgöra Riksförsäkringsanstalten

de utgifter, denna i följd af olycksfallet får vidkännas.

För ersättning, som från Riksförsäkringsanstalten å särskilda tider

utgår, skall denna godtgörelse bestämmas till ett belopp en gång för

alla. Anstalten ege dock att medgifva de lättnader vid beloppets utgörande,

som kunna finnas af nöden.

Talan på grund af detta lagrum skall väckas inom två år efter

olycksfallets inträffande.

§ 30.

Varder någon annorledes än i § 29 säges känd skyldig att enligt

allmän lag utgöra skadestånd i fall, der ersättning från Riksförsäkringsanstalten

jemlikt denna lag utgår, ege anstalten att uppbära samma

skadestånd i den mån, anstalten är ersättningsskyldig.

§ 31.

Har arbetsgifvare i fall, som i § 29 omförmäles, utgjort ersättning

för någon, som varit satt i hans ställe, ege att af denne söka sitt åter.

§ 32.

*

Försummar arbetsgifvare eller den, som i hans ställe är satt, att i

behörig tid göra anmälan, hvarom i §§ 11 och 15 säges, böte minst

fem, högst femtio kronor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2j

Utlåtande N:o 2.

23

§ 33.

Lemnar någon, der enligt denna lag uppgifter skola meddelas,

veterligen falska sådana, böte, der ej straff enligt allmän lag följer,

minst femtio, högst tvåhundra kronor.

§ 34.

Skall ersättning på grund af denna lag utgå till i § 3 omförmäld

person, och har försäkring i Riksförsäkringsadstalten icke skett, skall

ersättningen utgöras från det verk, till h vil ket den af olycksfallet träffade

hör, eller hvarunder den rörelse eller det arbete lyder, deri olycksfallet

tima!.

Angående handläggning af ersättningsfråga lände till efterrättelse

hvad för vederbörande verk blifvit särskildt stadgadt.

År någon missnöjd med beslut angående honom tillkommande ersättning,

ege att inom trettio dagar efter af beslutet erhållen del deruti

söka ändring hos den Nämnd, hvarom i § 22 är stadgadt.

§ 35.

Arbetsgifvare i rörelse, för hvilken försäkringspligt icke är stadgad,

vare berättigad att i Riksförsäkringsanstalten försäkra hos honom

sysselsatta personer för olycksfall i arbetet på de vilkor angående försäkringsafgifter

och ersättningsbelopp samt deras bestämmande, som

för tvungen sådan försäkring äro gifna, och enligt de bestämmelser

i öfrigt, som med anstalten öfverenskommas.

§ 36.

En hvar näringsidkare eller arbetare, hvilken icke eljest är enligt

denna lag försäkrad, ege att i Riksförsäkringsanstalten enligt särskild

tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.

Ersättningsbelopp skall enligt samma grunder, som vid tvungen

olycksfallsförsäkring äro föreskrifna, utgå efter den årliga arbetsförtjenst,

som för hvarje fall blifvit lagd till grund för försäkringen,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande Ako 2.

hvarvid dock arbetsförtjensten icke får sättas lägre än fyra hundra

eller högre än sexton hundra kronor.

§ 37.

Enligt denna lag utgående ersättning kan ej med laga kraft å

annan öfverlåtas, ej heller i mät tagas; och må fattigvårdssamhälle icke

deraf åtnjuta godtgörelse för underhåll af enligt denna lag ersättningsberättigad,

hans hustru eller barn för annan tid än den, hvarunder ersättning

på grund af denna lag utgår.

Aftal, som afser att på förhand inskränka eller upphäfva rätt till

godtgörelse efter denna lag, vare ogiltigt.

§ 38.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel åklagaren

och två tredjedelar Riksförsäkringsanstalten.

Vid bristande tillgång skola böterna förvandlas enligt allmän

strafflag.»

1 skrifvelse den 11 maj 1884 anhöll Riksdagen, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas

lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare

beträffande möjliga olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af

ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer, samt

derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar

i öfrigt, till hvilka förhållandena kunde föranleda.

Sedan i anledning af denna Riksdagens framställning Kongl. Maj:t

tillsatt den sedermera s. k. arbetareförsäkringskomitén och nämnda

komité afgifvit sina utlåtanden och förslag, har Kongl. Maj:t, efter

ärendets vidare utredning, nu till Riksdagen öfverlemnat ofvannämnda

propositioner. Det deri intagna författningsförslag skiljer sig i vissa

afseenden från det af arbetareförsäkringskomitén utarbetade förslaget

till lag om försäkring för olycksfall i arbetet. I herr Hedins förevarande

motion är deremot detta komiténs förslag oförändradt upptaget.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Särskilda Utskottets fN:o 2j Utlåtande N:o 2.

Den lagstiftningsfråga, som sålunda blifvit till Riksdagen hänskjuten,

innefattar ett ämne af ganska ingripande betydelse och som sedan en

tid tillbaka i andra länder varit föremål för lagstiftarens synnerliga

uppmärksamhet. Man har der framhållit, hurusom utvecklingen af det

moderna näringslifvet, på samma gång det å ena sidan medfört ett större

individuel! oberoende hos arbetarne och mångenstädes upplöst det

forna patriarkaliska förhållandet mellan dem och arbetsgifvarne, å andra

sidan på grund af de faktiska omständigheternas makt gjort arbetsklassen

lika så mycket, om ej mera än förr beroende af arbetsgifvarne,

då det på flere och flere områden blifver arbetaren allt svårare att

öfvergå till sjelfständig yrkesidkare. Sjukdom, olycksfall och ålderdom,

hvilka upphäfva eller inskränka arbetsförmågan, utsätta arbetaren och

hans familj lätteligen för nöd och kasta dem på den allmänna fattigvården,

åtminstone i alla de fall, der arbetaren icke sjelf samlat någon

sparpenning. Man har derför ansett det vara af nöden att, genom

lagstiftningens ingripande råda någon bot mot dessa missförhållanden,

och man har härvid i första hand allmännast fäst sig vid den anledningtill

nödstäld belägenhet för arbetaren och hans anhöriga, som kan ligga

deruti, att hans arbetsförmåga upphäfves eller förminskas genom olycksfall

i arbetet. Dylika olycksfall hafva ock i många yrken inom den

nutida industrien med dess tilltagande bruk af maskiner och arbetarnes

sammanhopande i stora etablissement erhållit en betydelse och omfattning,

som i och för sig varit egnad att ådraga dem en allmännare uppmärksamhet.

För att vid dylika olycksfall bereda den skadade eller, om han aflida,

hans efterlemnade familj någon ersättning har den utländska lagstiftningen,

såsom framgår af arbetareförsäkringskomiténs redogörelse

härför, antingen i privaträttslig väg ålagt den enskilde arbetsgifvaren

en mer eller mindre vidsträckt ansvarighet eller ock infört en lagstadgad

eller obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet. Den förra utvägen

har man valt i England och Schweiz; den senare deremot i Tyskland

och Österrike. Det förra systemet innebär, att den enskilde arbetsgifvaren

i vissa, i lagen bestämda fall är pligtig att utgifva ersättning

till skadad arbetare eller, om denne aflidit, åt hans efterlefvande anhöriga.

Denna ersättning skall, då tvist uppstår, bestämmas af vanlig

domstol efter de allmänna grunder, som i lag kunna vara gifna för

skadeståndets fastställande.

En dylik arbetsgifvares ersättningsskyldighet är i Schweiz lika

som i åtskilliga andra länder först vidtagen i fråga om skada vid

jern vägsdrift. Den schweiziska lagstiftningen har sedermera stadgat en

Bill. till Rihä. Prof. 1890. 8 Sami. 1 Åfd. 2 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

i

Särskilda Utskottets (N:o 2). Utlåtande N:o 2.

sådan ansvarighet äfven för den, som drifver fabriksrörelse, och för den,

som utför vissa andra arbeten, isynnerhet byggnadsarbeten, och dervid

sysselsätter minst fem arbetare. Arbetsgifvaren är ersättningsskyldig,

om han sjelf, hans fullmägtige, representanter, arbetsförmän eller tillsyningsmän

genom något fel i utöfningen af sina åligganden föranledt

olycksfallet samt äfven i andra fall, så snart arbetsgifvaren ej kan bevisa,

att olycksfallet berott af våda, som ej kunnat förebyggas, af brott eller

förseelser af andra än ofvannämnda personer, såsom t. ex. eu den skadades

arbetskamrat, eller slutligen tillkommit genom den dödades eller

skadades eget vållande. Bevisningsskyldigheten är således i hithörande

fall Överflyttad på arbetsgifvaren. Honom åligger, om han vill undgå

ersättningsskyldighet, att styrka, det oljmksfallet berott af sådana omständigheter,

för hvilka arbetsgifvaren ej är ansvarig.

Den engelska lagen af år 1880 om arbetsgifvares ansvarighet

gör honom deremot ersättningsskyldig endast i de fall, att den, som

söker godtgörelse, bevisar, att en bestämd skuld, af i lagen närmare

angifven beskaffenhet till skadan förelegat å arbetsgifvarens eller någon

af honom anstäld persons sida.

Samma grundsats i fråga om bevisningsbördans fördelning gälde

äfven såsom regel i det tyska riket, enligt den bekanta ansvarighetslagen

af den 7 juni 1871, som utgör det första tyska lagstiftningsförsöket

å förevarande område. Utom vid jernvägar, der ansvarigheten var vidsträcktare,

voro nemligen arbetsgivare i fabrik, grufva, stenbrott eller

dylikt enligt nämnda lag ersättningsskyldige allenast, såvida det bevisades,

att de sjelfva eller någon deras arbetsförman under-sin tjensteutöfning

vållat skadan. Det blef väl i Tyskland efter införandet af

1871 års lag ganska vanligt, att arbetsgivare, med eller utan bidrag

från arbetarnes sida, försäkrade sina arbetare antingen endast för de

olycksfall i arbetet, der 1871 års lag kunde komma till tillämpning,

eller ock för alla olycksfall i arbetet, men verkningarna af berörda lag

ansågos emellertid inom kort icke vara tillfredsställande, och man öfvergick

derför till ett annat system eller en lagstadgad försäkring för

olycksfall i arbetet.

Detta system, som man, såsom nämnts, upptagit äfven i Österrike,

innebär, att den, som är sysselsatt i ett sådant yrke eller en sådan

rörelse, som under lagen inbegripes, i och med sitt inträde i arbetet

och utan någon särskild åtgärd från sin eller sin arbetsgifvares sida

är försäkrad mot do ekonomiska följderna af olycksfall, som träffa

honom i arbetet. Ersättning utgår till honom sjelf eller, om han aflider,

till hans efterlefvande anhöriga från en särskilt inrättad försäkrings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N-.o 2.

förening eller anstalt af hvad man kallat offentlig-rättslig karakter.

Afgiftérna för olycksfallsförsäkringen utgöras till nämnda anstalt af arbetsgifvarne,

i Österrike med ett visst mindre bidrag från arbetarnes sida.

Så till vida få arbetarne sjelfve både i Tyskland och Österrike direkt

vidkännas en del af olycksfallsförsäkringens tunga, som understöd under

sjukdom, som föranledes af ett olycksfall i arbetet, skall, såvida sjukdomen

icke varar öfver viss i lagen stadgad tid, bestridas af sjukkassor,

till bvilka arbetarne erlägga hela eller större delen af afgiftérna och

arbetegifvarne blott en mindre del. Samtidigt med införandet af en

obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet bär man nemligen såväl

i Tyskland som i Österrike ordnat en obligatorisk sjukförsäkring för

arbetare.

I Frankrike, der mångfaldiga lagförslag i hithörande ämne framlagts

för representationen, bar man i allmänhet velat, med anslutning

till och utveckling af den allmänna civillagens redan gällande bestämmelser,

ordna en privaträttslig, vederbörande arbetsgifvare åliggande

ersättningsskyldighet. I några lagförslag har man dock upptagit

tanken om en obligatorisk försäkring.

Inom den kommission, som den 15 april 1886 i Belgien tillsattes

för undersökning af arbetareförhållandena, har man i ett principbetänkande,

afgifvet af kommissionens andra och tredje sektioner, uttalat

sig för en obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet på vederbörande

arbetsgifvares bekostnad och i eu af staten upprättad anstalt.

På enahanda grunder hvilar ock det förslag om arbetares tryggande

mot följderna af olycksfall i arbetet, som af den danska regeringen

senast innevarande år framlagts för den danska riksdagen.

Till systemet af obligatorisk försäkring och försäkringens handhafvande

genom en på statens bekostnad upprättad anstalt ansluter

sig äfven såväl Kongl. Maj:ts nu till Riksdagen öfverlemnade förslag

som det af arbetareförsäkringskomitén afgifna och i herr Hedins motion

upptagna förslaget; dock att enligt § 4 i Kongl. Maj:ts föreliggande

förslag till förordning arbetsgifvare, som styrker, att han eljest på

fullt betryggande sätt sörjt för att ersättning må utgå till skadad arbetare

eller hans anhöriga, kan fritagas från att hafva dem försäkrade

i statsanstalten.

Frågan, huruvida äfven i vårt land, der förhållandena ju i många

afseenden äro olika dem i de större industriidkande länderna, är angeläget

att på lagstiftningens väg söka bereda ersättning vid i arbetet

inträffande olycksfall, beror naturligtvis deraf, dels huruvida dylika

olycksfall hos oss tima så pass talrikt, att lagstiftaren till dem bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

taga hänsyn, dels ock deraf, huru vida man icke eljest, äfven utan

lagstiftningens särskilda ingripande, kan anse det vara tillräckligt

sörj dt för att skälig hjelp beredes den skadade och hans anhöriga.

I förra afseende! visar arbetareförsäkringskomiténs statistik, att

under året 1 september 1884—31 augusti 1885 enligt arbetsgifvares, kommunalnämnders

och magistraters uppgifter antalet olycksfall i arbetet

utgjorde tillhopa 5,869, af Indika 412 medfört döden, 42 fullständig

och 826 partiel invaliditet samt 4,589 kroppsskada af öfvergående beskaffenhet.

Antalet af de inom råämnes-, förädlings- och tillverkningsindustrierna

jemte jernvägsdriften under samma tidrymd inträffade

olycksfall utgjorde enligt arbetsgifvares uppgifter 3,236, af Indika 129

medfört döden, 9 fullständig och 2,341 partiel invaliditet samt 343 sjukdom

under högst 6 veckor och 372 sjukdom under längre tid, hvarjemte

i de återstående 44 fallen påföljden icke uppgifvits. På hvarje

tusental manliga arbetare komma i medeltal enligt arbetsgifvares ofvannämnda

uppgifter omkring 18 olycksfall för år. Detta förhållande

vexlar emellertid betydligt inom olika industrier, såsom framgår af förenämnda

statistik, till hvilken utskottet i detta afseende hänvisar.

Af denna statistik, hvilken, såsom förut framhållits, endast afser

ett enda år, kunna väl i afseende å olycksfallen inom särskilda industrier

icke fullt bestämda slutsatser dragas. 1 sina hufvuddrag öfverensstämmer

den emellertid ganska nära med den, som i Tyskland år

från år samlats, och den torde till fullo visa, att, olycksfall i arbetet

äfven i vårt land tima i sådan utsträckning, att det såväl för arbetarne

som för samhället i dess helhet bör vara af vigt, att någon särskild ekonomisk

hjelp kan beredas dem, som i följd af dylika olycksfall blifva lidande.

Såsom arbetareförsäkringskomitén i sitt utlåtande i frågan erinrat,

är i Sverige i detta ämne på lagstiftningens väg hittills icke något

annat åtgjordt än antagandet af lagen den 12 mars 1886, angående

ansvarighet för skada i följd af jernvägsdrift. Under det att de

allmänna bestämmelserna om skadestånd lemna den skadade rätt till

godtgörelse endast om han kan visa, att annan förorsakat skadan, vare

sig uppsåtligen eller genom åsidosättande af den aktsamhet han bort

iakttaga, är enligt nämnda lag jernvägs innehafvare ålagd en mycket

vidsträckt ansvarighet, derest någon, som är anstäld i en jernvägs

tjenst eller arbete, under förrättande deraf dödats eller skadats. Jernvägsinnehafvaren

eller med andra ord arbetsgifvaren är nemligen ersättningsskyldig

i alla de fall, der han icke kan visa, att den, som skadan

led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet

sjelf ådragit sig henne.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

29

Utom hvad strafflagen och berörda 1886 års lag innehålla, saknas

i allmänhet något i lag grundad! rättsanspråk på hjelp för den, som i

annans arbete skadats, eller, om han aflidit, för hans efterlefvande familj,

såvida man icke hit vill räkna det understöd gällande fattigvårdsförordning

i vissa hänseenden påbjuder.

Huruvida den allmänna fattigvårdens ingripande i hithörande fall

blifver af nöden, beror då uppenbarligen derpå, om den, hvars arbetsförmåga

upphäfts eller minskats genom olycksfall i arbetet, sjelf eger

tillgångar att försörja sig och sin familj, der sådan finnes, eller om

hjelp från annat håll är dem på frivillig väg beredd. Det förra torde

icke så ofta vara fallet, åtminstone der olyckan är af svårare beskaffenhet

och der densamma träffat arbetare eller med dem jemförliga

personer.

I senare afseende! är att erinra derom, att många arbetsgivare

sjelfmant draga försorg om sina skadade arbetare och deras familjer.

Detta sker dels, isynnerhet å landsbygden, så, att de fortfarande bibehållas

vid vissa naturaförmåner, såsom fri bostad och något jordområde

till eget bruk, hvarjemte en skadad arbetare, der så kan ske,

fortfarande får qvarstå vid det verk eller den fabrik han förut tillhört

och användes till de lättare sysslor han kan uträtta, dels ock så, att

understöd lemnas från särskild! stiftade pensions- eller andra hjelpkassor

eller derigenom att en formlig försäkring egt rum i någon

försäkringsanstalt, hvilken då vid inträffande olycksfall utgör den på

försäkringsaftalet grundade ersättningen. Huru den frivilliga försäkringen

för olycksfall i arbetet under de senaste åren tilltagit, kan

man finna deraf, att, då i arbetareförsäkringskomiténs utlåtande den

för olycksfall i arbetet hos svenska försäkringsbolag försäkrade arbetspersonalen

vid 1887 års slut beräknats till ungefär 13,500 personer,

har antalet hos de allmänna svenska försäkringsanstalterna kollektivt

försäkrade personer den 15 mars 1890, enligt hvad utskottet inhemta!.,

vuxit till omkring 54,000. Dessutom finnas, såsom jemväl kommersekollegium

i sitt utlåtande öfver hithörande förslag erinrat, i vissa orter

föreningar af arbetsgivare, bildade i ändamål att bereda den hos dem

anstälda arbetspersonalen försäkring för olycksfall. En sådan förening

är Dalames försäkringsförening, der försäkring den 15 mars detta år

var beredd omkring 2,750 personer. Den frivilliga försäkringen befinner

sig sålunda, att döma af förestående siffror, i en mycket beaktansvärd

utveckling. Mestadels torde denna försäkring ingås uteslutande

eller hufvudsakligen på vederbörande arbetsgivares bekostnad.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

De åtgärder, som arbetsgifvare sålunda i ena eller andra riktningen

frivilligt vidtaga, för att bereda dem, som i deras arbete lidit

skada eller, om de af skadan aflidit, deras anhöriga skäligt understöd,

äro väl i högre grad, än hvad som göres blott och bart på grund af

lagens tvång, egnade att framkalla och befrämja ett godt förhållande

mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Men utan att underskatta betydelsen

och -gagnet af det, som sålunda på fullt frivillig väg åtgöres,

torde man likväl icke kunna förvänta, att på detta sätt alltid skall

blifva tillräckligt sörjdt för skadade arbetare och deras familjer.

Utskottet anser det derför vara angeläget, att hithörande förhållanden

genom lagbud regelbindas, så att den arbetare, som i annans

arbete skadas, eller, om han aflider, hans anhöriga erhålla i lag bestämdt

understöd. Utskottet håller emellertid före, att en sådan lagstiftning,

med tagen hänsyn till de i vårt land rådande förhållanden

bör närmare än som i hittills framkomna förslag skett kunna ansluta

sig till de i förevarande fråga redan på frivillig väg träffade anordningar.

Vid det nu af Kongl. Maj:t framlagda, likasom vid det af enskild

motionär väckta författningsförslaget finner utskottet nemligen flere

betänkligheter möta. Innan utskottet dock öfvergå!’ att framställa dessa,

tillåter sig utskottet att till granskning upptaga en del af de i Kongl.

Maj:ts förslag intagna särskilda bestämmelser, hvarvid utskottet äfven

får tillfälle skärskåda de hufvudsakligaste i motionen förekommande,

från Kongl. Maj:ts förslag afvikande stadganden.

Enligt 1 § i Kongl. Maj:ts förslag skall författningen endast afse arbetare,

som äro sysselsatta i de yrken eller rörelser, för Indika lagen

gäller. Enligt motionärens förslag skall deremot den obligatoriska försäkringen

omfatta en hvar hos arbetsgifvare i försäkringspligtig rörelse

anstäld person. Om ock någon begränsning i hvad motionären härvid

föreslagit kan vara af nöden och ehuruväl det är de egentliga kroppsarbetarne,

som i främsta rummet äro i behof af de förmåner olycksfallsförsäkringen

är afsedd att lemna, synes det dock icke vara skäl

att derifrån utesluta de arbetsförmän, som äro i en rörelse anstälde.

Desse hafva mången gång icke så mycket bättre aflöningsförhållanden

än de egentlige arbetare; gränsen mellan dem och de senare är ganska

svår att uppdraga, och de äro slutligen esomoftast, enär de måste föregå

i arbetet och leda detsamma, i högre grad än andra utsatta för olycksfall.

Utskottet anser derför, att en lagstiftning i hithörande ämne hos

oss, likasom i allmänhet är fallet utomlands, bör omfatta såväl arbetare

som arbetsförmän.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

I 2 § af Kong! Majits förslag angifvas de yrken eller rörelser, å

Indika lagen skulle hafva tillämpning. Dessa äro i hufvudsak desamma,

som de i motionen föreslagna. Kongl. Maj:ts förslag har närmast

anslutit sig till lagen af den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkes''fara,

och det har, utom i fråga om jernvägs- och spårvägsdrift, såsom

ett uttryckligt vilkor för försäkringspligt uppställt, att rörelsen eller

yrket drifves såsom näring. Det torde vara ändamålsenligt, att, på sätt

sålunda föreslagits, detta senare göres till en allmän förutsättning

för lagstiftningens ingripande i det ämne, som här afses, då i andra

fall, der någon endast tillfälligtvis uppträder såsom arbetsgifvare,

det lärer möta ganska stora svårigheter att låta försäkringspligten

komma till tillämpning.

Den obligatoriska försäkringen afser enligt de nu föreliggande

förslagen endast den egentliga industrien och transportväsendet till

lands. Undantagna äro sjöfarten, jordbruket, skogsafverkningen och

de handtverk, som icke drifvas så, att de skäligen må anses som fabriker.

Det må nu icke förnekas, att inom de sålunda undantagna näringsgrenarne

talrika olycksfall tima, hvilket framgår deraf, att, då hela

antalet olycksfall i arbetet enligt arbetareförsäkringskomiténs statistik

utgjorde 5,869 för året 1884—1885, samma antal kan beräknas till

2,755 i de näringar, som i förslagen afses. Härvid må dock icke förbises,

att antalet i förstnämnda näringar sysselsatta personer är betydligt

stort och att vid bestämmandet af ett yrkes farlighet man måste,

utom till antalet olycksfall, äfven taga hänsyn till antalet personer, bland

hvilka de timat, liksom dertill, huruvida olycksfallen äro af mer eller

mindre svår beskaffenhet. Det synes icke heller utskottet vara lämpligt,

att, då en lagstiftning skall börja vidtagas å ett så nytt område

som det, hvarom här är fråga, densamma i det hela gifves en större

omfattning än hvad som här skett.

Vidkommande den i 3 § af Kongl. Majts förslag omförmälda riksför

säkring sanstalten synes det utskottet icke vara tillrådligt, att staten

allenast för försäkring för olycksfall i arbetet på sin bekostnad upprättar

en särskild försäkringsanstalt. Om ock eu dylik anstalt bör erbjuda

den bästa säkerhet för utbetalning af ersättning vid olycksfall,

torde dock de med dess förvaltning förenade kostnader blifva alltför

stora i förhållande till den verksamhet den skulle komma att i nämnda

hänseende utöfva.

Kongl. Maj:ts förslag innehåller i 5, 6, 7 och 8 §§ stadgande!!

om. ersättningarna vid den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Dessa

stadgande!! afvika i flera hänseenden från hvad motionären föreslagit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Särskilda Utskottets (N.-o 2) Utlåtande N:o 2.

I fråga om den tid, då ersättning på grund af olycksfallförsäkringen

skall börja utgå till den skadade, innehåller sistnämnda förslag,

att detta skall ske från och med tredje veckan efter olycksfallet,

under det att i Kongl. Maj:ts förslag bestämmes, att ersättning

skall lemnas först från och med sextiondeförsta dagen. ''

Såsom kändt är, medförer flertalet olycksfall allenast skador af

öfvergående beskaffenhet. Arbetareförsäkringskomiténs statistik visar,

att bland 5,869 under ett år timade olycksfall 4,589 medfört en öfvergående

oförmåga till arbete, deraf 1,846 oförmåga under 1 —14 dagar,

960 under 15—28 dagar, 729 under 29—42 dagar, 744 i en tid af 6

veckor till 3 månader samt allenast 225 haft till påföljd en ännu långvarigare

oförmåga till arbete, hvarförutom i 85 fall sjukdagarnas antal

ej är uppgifvet.

Ju mer man derför inskränker väntetiden d. v. s. den tid, under

hvilken ersättning ej lemnas, i desto flere fall kommer sådan att utbetalas.

Det är emellertid gifvet, att de olycksfall, som medföra endast

eu kortvarig skada, lättare kunna bäras af individerna sjelfva; och enligt

utskottets mening bör den lagstiftning, som har till särskildt syfte

att bereda ersättning vid olycksfall i arbetet, inskränkas till de fall, som

äro af mera svår beskaffenhet och der understöd sålunda är mera trängande

och för de enskilde svårare att åvägabringa.

De anmärkningar, som kunna göras mot en sä kort väntetid som

fjorton dagar, och hvilka anmärkningar i det hela utskottet biträder,

äro i föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

sammanfattade sålunda, att understöd till skadad person under den

första tiden efter ett olycksfall lämpligast bör utgå från lokala sjukkassor,

af hvilka ock ett stort antal redan finnes, som i allmänhet

lemna sjukhjelp under en tid af ända till tretton veckor; att om ersättning

från olycksfallsförsäkringsanstalten erhålles äfven för smärre öfvergående

skador, man för en öfverdrifvet stor mängd sådana skall framställa

anspråk på godtgörelse; att kontrollen deröfver att vederbörande

icke blott och bart ställa sig sjuka, för att så mycket längre få uppbära

ersättning, blifver särdeles svår att genomföra; samt att besväret

för olycksfallsförsäkringsanstalten i mycket hög grad ökas, om den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen skall bereda ersättning jemväl för

skador af kortvarig natur.

Utskottet anser, att ifrågavarande väntetid icke allenast bör sättas

längre än motionären föreslagit, utan äfven kan, utöfver hvad Kongl.

Maj:ts förslag innehåller, här likasom i Tyskland utsträckas till 13

veckor, isynnerhet om man på samma gång sörjer för, att den af

s. 33 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 33

olycksfallet skadade under sin sjukdom i allmänhet får hjelp från sjukkassa.

I fråga om ersättningsbeloppen äro dessa i Kongl. Maj:ts förslagsatta

till bestämda belopp vid olika påföljd af skada, hvarvid lagts till

grund en för arbetare i försäkringspligtiga rörelser beräknad medelarbetsförtjenst

af 600 kronor för år. Motionärens förslag deremot

innebär, att ersättningarna skola utgå med vissa procent af den

skadades förutvarande arbetsförtjenst, dock att denna härvid icke

må beräknas högre än 1,600 och icke lägre än 400 kronor. Arbetsför^''ensten

för år skall sättas till 300 gånger medelarbetsförtjensten

för dag och denna upptagas till det belopp, som erhålles genom

att lika fördela hvad personen uppburit i aflöning för sitt arbete under

den längre eller kortare tid, han varit i försäkringspligtig rörelse

sysselsatt, å antalet af hans verkliga arbetsdagar under samma tid,

dock att, om personen under längre tid än ett år tillbaka varit i rörelsen

sysselsatt, endast senaste årets verkliga arbetsdagar och derunder

åtnjuten arbetsförtjenst må beräknas.

I jemförelse med sistnämnda förslag innebär Kongl. Maj:ts eu förhöjning

i ersättningen för alla dem, hvilkas arbetsförtjenst för år icke

uppgår till 600 kronor; för dem, hvilka hafva en högre arbetsförtjenst

för år, deremot en nedsättning. Då det emellertid för dessa senare i

många fall icke bör möta några afsevärda svårigheter att, om de så finna

skäligt och erforderligt, sjelfve genom frivillig försäkring bereda sig

ytterligare ersättning och då Kongl. Maj:ts förslag i praktiskt hänseende

erbjuder afsevärda fördelar, har utskottet ansett detsamma böra

ega företräde. Det kan ju ock inträffa, att, om ersättningen skall

utgå efter den skadades arbetsförtjenst under året närmast före olycksfallet,

den icke kommer att motsvara hvad han i allmänhet varit van

att med sitt arbete förvärfva. Dessutom måste det ju alltid gifva

anledningar till olika meningar, om denna arbetsförtjenst skall i

hvarje fall noggrant uppskattas. Anledning till dylika granlaga tvister

undvikas, då ersättningsbeloppen äro, så vidt möjligt, i lag fixerade;

och för försäkringsanstalten ställer sig saken då ock betydligt enklare

i afseende å försäkringsafgifternas beräknande. Med en försäkrings

natur torde ock bäst öfverensstämma, att de utgående ersättningsbeloppen

äro på förhand fastslagna, hvilket äfven är fallet vid den

nuvarande frivilliga försäkringen. Vid denna äro arbetarne inom eu

och samma industriel rörelse, ehuru deras aflöningsförmåner kunna

vara betydligt olika, vanligen försäkrade för ett och samma belopp;

och det har inom utskottet uppgifvits, att detta mest motsvarar åsigBih.

till Biksd. Prot. 1890. 2 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

terna och önskningarne inom arbetarnes egna led. Utskottet finner

icke heller något att erinra dervid, att medelarbetsförtjensten för de

arbetare, om bvilka här är fråga, såsom i Kongl. Maj:ts förslag är

fallet, beräknas till 600 kronor för år, efter hvilken grund ersättning

vid fullständig oförmåga till arbete för all framtid är satt till 360

kronor årligen.

I följande afseenden anser dock utskottet, att jemkningar kunna

ske, i hvad samma förslag innehåller. Detta gäller först och främst,

då ersättning skall utgå på grund deraf att minderåriga barn finnas.

Såsom minderårig skall enligt förslaget anses den, som är under femton

år. Enligt utskottets mening bör bestämmelsen härom ansluta sig till

lagstiftningen angående minderårigas användande vid fabrik, handtverk

eller annan handtering, och såsom minderårig här betraktas endast

den, hvilken på grund af denna lagstiftning icke får till arbete användas

den tid, som är »yngre personer» medgifven, eller, såsom nu, högst

10 timmar om dygnet. Der lagen icke lägger hinder i vägen att så

lång tid arbeta, bör enligt utskottets mening ersättning icke utgå. I

sammanhang härmed torde, då tillägg till ersättningen skall lemnas den,

som blifvit fullständigt oförmögen till arbete på den grund, att han

eger barn att försörja, storleken af dessa tillägg böra fixeras till ett

bestämdt belopp af 20 kronor för hvarje barn, dock att ersättningen

i sin helhet ej må öfverstiga 440 kronor för år.

Beträffande ersättning till qvinna, som i arbetet skadas, eller manlig

arbetare under 18 år innehåller Kongl. Maj:ts förslag, att ersättning

till dem skall utgå med tre fjerdedelar af det belopp, som eljest

är stadgadt. Utskottet anser en dylik på olika ålder grundad olikhet

i ersättningsbeloppen till manlige arbetare icke böra ega rum så mycket

mindre, som den, som i yngre år skadats, kan anses hafva lidit en

större olycka än den, som skadats vid äldre år.

Beträffande öfriga olikheter mellan de båda till utskottet öfverlemnade

författningsförslagen i afseende å grunderna för ersättningarna,

anser sig utskottet här slutligen böra fästa sig endast vid den,

som angår frågan, då ersättning skall vara förverkad. Enligt motionärens

förslag skall detta ega rum, allenast om den af olycksfallet

träffade sjelf uppsåtligen förorsakat detsamma. Efter Kongl. Maj:ts förslag

skall icke blott om den skadade iippsåtligen, utan äfven om han

genom grof vårdslöshet framkallat olycksfallet, all rätt till ersättningvara

förfallen.

I de tyska och österrikiska lagarne om försäkring för olycksfall i

arbetet har man väl från rätt till ersättning endast undantagit de fall,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

då den skadade sjelf uppsåtligen föranledt olycksfallet; men från Tyskland

hafva dock redan röster höjt sig, att lagstiftningen borde ändras

sålunda, att ersättning ej heller lemnades, om grof vårdslöshet å den

skadades sida varit anledning till olyckan. Detta senare öfverensstämmer

jemväl mera med å andra områden allmänt gällande rättsgrundsatser.

I den svenska lagen om ansvarighet för skada i följd af

jernvägsdrift är jernvägsinnehafvaren fritagen från skadeståndsskyldighet,

om den skadade visas hafva genom grof vårdslöshet sjelf ådragit

sig skadan. Utskottet anser, att i öfverensstämmelse härmed ersättning

äfven här bör vara förverkad, när olycksfallet är förorsakadt

af grof vårdslöshet å den skadades sida. Det torde nemligen icke

kunna anses befogad! att, om en person i öfverlastadt tillstånd eller

genom oursäktligt öfverdåd ådragit sig skada, han i allt fall skall på

sin arbetsgifvares bekostnad erhålla godtgörelse. Att i tillämpningen

en dylik inskränkning skall lända till obillighet, torde icke heller

kunna antagas, då här endast afses grof vårdslöshet och då frågan

huruvida dylik förelegat naturligtvis måste bedömas med hänsyn till

samtliga de omständigheter, under hvilka den skadade befunnit sig.

Endast om eu person påtagligen och i högre grad åsidosatt den aktsamhet,

som i hans ställning bort iakttagas, kan det blifva tal om, att

grof vårdslöshet föreligger. Hvarje grad af oaktsamhet kan deremot

icke innefattas under detta uttryck. Äfven torde i denna fråga böra

erinras, att det är så mycket mera skäl att från ersättning utesluta

icke blott uppsåtlig, utan äfven af grof vårdslöshet framkallad skada,

som gränsen mellan dem båda esomoftast är svår att uppdraga.

Utskottet anser sig dessutom böra fästa uppmärksamheten derpå

att, derest lagen om skydd mot yrkesfara, som utfärdats den 10 maj

1889, skall kunna medföra åsyftad verkan, det är nödvändigt, att arbetaren

noga iakttager de ordningsföreskrifter, som enligt denna lag

blifva gifna. Men nödvändigheten häraf skulle för arbetaren väsentligen

försvagas, om ersättning komme att till honom utgå äfven der

han låtit grof vårdslöshet komma sig till last.

Bestämmelserna i 9—30 §§ af Kongl. Maj:ts förslag afse att

ordna arbetsgifvarnes förhållande till riksför säkring sanstalten, förfarandet

vid ersättningarnes bestämmande och utbetalande m. m.

Såsom förut nämnts, är det den lagstadgade försäkringens kännemärke,

att arbetaren i och med sitt inträde i försäkringspligtig rörelse

är försäkrad. Å arbetsgifvaren lägger Kongl. Maj:ts, likasom motionärens

förslag, skyldigheten att göra de för försäkringen erforderliga

anmälningar och betala försäkringsafgifterna. Dessa utgifter skola,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

enligt förstnämnda förslag, bestämmas till visst belopp för hvarje arbetare

och arbetsdag, olika för de olika farlighetsklasser, hvari hithörande

rörelser eller arbetsföretag indelas.

Den anordning, som Kongl. Maj:ts förslag möjliggör, att låta premierna

utgå efter, så att säga, antalet utgjorda dagsverken, är, enligt

utskottets mening, att föredraga framför motionärens förslag, enligt hvilket

premierna eller försäkringsafgifterna skola erläggas efter summan

utbetalade aflöningar, men med vissa modifikationer i fråga om aflöningarne

till dem, som hafva fast anställning och högre arbetsförtjenst än

1,600 kronor för år.

Vid bestämmande af farlighetsklasser för hithörande rörelser synes

det utskottet vara af vigt, att skilda delar af en och samma industriella

rörelse, der olika arbeten försiggå, och hvilka kunna medföra

olika grad af farlighet, kunna hänföras till olika farlighetsklasser.

Likaså torde det vara nödigt, att dessa farlighetsklasser bestämmas

efter sakkunniga personers hörande, hvarjemte och då man naturligtvis

måste utgå från en ännu osäker statistisk erfarenhet premietariffer

och farlighetsklasser första gången böra blifva gällande för kortare

tid än Kongl. Maj:t föreslagit, t. ex. 3 år. Utskottet anser sig ock härvid

böra erinra derom, att den 1 juli innevarande år den ofvannämnda

lagen angående skydd mot yrkesfara träder i kraft. Det är att antaga,

att, då dess bestämmelser blifva gällande och då uppmärksamheten

således mera allmänt och starkare fästes å de åtgärder,, som böra vidtagas

för att ej blott bevara de arbetandes helsa, utan äfven skydda

dem från yttre skador, olycksfall allt mer skola kunna genom tjenliga

åtgärder förebyggas. Med tillhjelp af den i sammanhang härmed införda

yrkesinspektionen bör ock kunna vinnas en tillfredsställande och

noggrann statistik, som kan tjena till komplettering och berigtigande

af den, som hos oss förut under andra förhållanden kommit till stånd.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag skola magistrater och kronofogdar,

hvar i sin ort, tjenstgöra såsom den föreslagna försäkringsanstaltens

organ. I motionärens förslag är förutsatt, att för nämnda ändamål

skola'' anställas särskilda ombud i kommunerna. Den af Kongl. Maj:t

föreslagna utvägen att anlita redan befintliga myndigheter innebär naturligtvis,

så vidt sådant låter sig genomföras, ett billigare sätt att

ordna denna sak; och der fråga blott är om en obligatorisk försäkring,

torde äfven mindre vara att anmärka mot eu dylik anordning. Skulle

man deremot påfordra, att försäkringsanstaltens organ i orterna skola

vidtaga några verksamma åtgärder för att befrämja eu frivillig för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

37

säkring i en statens anstalt, torde det blifva nödvändigt, att särskilda

ombud eller agenter för olika distrikt tillsättas.

Beträffande de anmälningar, som skola af arbetsgifvaren göras

om timade olycksfall, synes det utskottet, att, då den lagstiftning, som

här är i fråga, allenast bär till syfte att reglera ersättningarna vid

olycksfall, dylika anmälningar icke heller böra vara påbjudna i andra

hänseenden, än då ersättning enligt lagen otvetydigt eller sannolikt

skall utgå.

Vidare vill utskottet vid detaljbestämmelserna i Kongl. Maj:ts

förslag i detta sammanhang erinra dels att, om det ock kan vara

lämpligt att såsom allmän regel stadga, det ersättningsbelopp, som från

riksförsäkringsanstalten icke uttagits inom 2 år från lyftningsdagen,

skall tillfalla anstalten, undantag likväl torde böra göras i fråga om

ersättningsbelopp till omyndig, dels ock att böter, som ådömas, icke

torde böra fördelas, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, med en tredjedel

till åklagaren och två tredjedelar till försäkringsanstalten, utan, på

sätt numera i allmänhet är vedertaget, tillfalla kronan allena.

I olikhet med Kongl. Maj:ts förslag innehåller motionärens bestämmelser

om försäkringsanstaltens rätt att låta besigtiga försäkringspligtig

rörelse äfvensom angående arbetsgifvares skyldighet att godtgöra

anstalten, om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe,

uppsåtligen eller af grof vårdslöshet förorsakat ett olycksfall, på grund

hvaraf anstalten måst utgöra ersättning.

I förra afseendet torde några särskilda bestämmelser icke vara af

nöden i en författning, sådan som här afses, isynnerhet då genom den

nyligen antagna lagen om skydd mot yrkesfara och den liknande lagstiftning,

som eljest finnes, tillsyn deröfver, att arbetet icke försiggår

på ett sätt, som onödigtvis blottställer arbetarnes lif och helsa, bör i

allmänhet vara ordnad. I senare afseendet äro väl ej heller särskilda

bestämmelser nödvändiga, då en skyldighet för arbetsgifvaren att ersätta

försäkringsanstalten, om denna genom hans vållande lidit oskälig

förlust, ändå finnes och i vanlig ordning kan göras gällande, samt det

icke bör ifrågasättas att utsträcka denna skyldighet utöfver det, hvartill

de allmänna reglerna om skadeersättning föranleda.

En hufvudsaklig olikhet, som förefinnes mellan Kongl. Maj:t,s förslag

och motionärens angående anordnandet af den obligatoriska försäkringen

är att, såsom äfven här ofvan omförmälts, det förra förslaget

medgifver den arbetsgifvare, som kan visa sig eljest hafva på fullt

betryggande sätt sörjt för att föreskrifven ersättning vid olycksfall utgår,

befrielse från att hafva sin arbetspersonal försäkrad i riksförsäk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Särskilda Utskottets fN:o 2) Utlåtande N:o 2.

ringsanstalten, under det att enligt det senare förslaget en dylik frihet

icke är medgifven i andra fall än der staten sjelf uppträder såsom

arbetsgivare.

Till stöd för ett stadgande, att den obligatoriska försäkringen skall

ske genom en af staten upprättad försäkringsanstalt, kan väl anföras,

att, då staten ålägger arbetsgifvare att försäkra sin arbetspersonal,

den ock bör sörja för att en anstalt finnes, der detta på skäliga

vilkor och på ett betryggande sätt kan ega rum. Då emellertid dessa

ändamål kunna vinnas på andra efter våra förhållanden mera lämpade

sätt, synes den frihet i förevarande afseende, som i Kongl. Maj:ts förslag

innehålles och hvartill motsvarighet förefinnes ej mindre i den för

Österrike gällande än i den för Danmark föreslagna lagstiftningen i

ämnet, vara fullt befogad. Det synes dock enligt utskottets tanke

kunna ifrågasättas, om ej afgörandet, huruvida en sådan frihet må medgifvas,

bör träffas af Kongl. Maj:t och icke, såsom nu är föreslaget,

af riksförsäkringsanstalten.

Sedan utskottet sålunda angifvit, hvad utskottet ansett sig böra

erinra vid några särskilda punkter i de nu framlagda förslagen, vill

utskottet med anledning af förslagen i deras helhet, i främsta rummet

uttala, att den lagstiftningsfråga, som nu föreligger, är af beskaffenhet,

att densamma endast kan ordnas genom civillag, och att det synes

utskottet vara enklare och naturligare, att då lagstiftaren anser sig

böra, med afseende å vissa farligare yrken eller rörelser, i förevarande

ämne ingripa, man följer samma väg, som redan befrädts, genom den

ofvan omförmälda lagen af år 1886, angående ansvarighet för skada i

följd af jernväg^ drift och följaktligen genom lag förpligtar arbetsgifvaren

att, då skada träffat hans arbetare i arbetet, inom vissa gränser,

bereda dem, som derigenom blifva lidande, skälig godtgörelse.

Frågan om ersättning vid olycksfall i arbetet bör vidare sättas i

samband med frågan om hjelp vid de många långt talrikare fallen af

vanlig sjukdom. Dessa frågor stå enligt utskottets mening med hvarandra

i det sammanhang, att de icke böra behandlas oberoende af

hvarandra. Exemplen från Tyskland, Österrike och väl äfven från vårt

grannland Danmark gifva jemväl sådant otvetydigt vid handen. Behandlas

dessa ämnen i sitt sammanhang, kan ock förstnämnda fråga lösas på

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ett i praktiskt hänseende mer tillfredsställande sätt och så, att man

dervid tager i anspråk både arbetsgifvares och arbetstagares medverkan.

Från sjukkassor, i regeln uppehållna genom bidrag af arbetarne

och kontrollerade af dem sjelfva, böra understöd utgå såväl vid sjukdom

öfver hufvud taget som vid lindrigare olycksfall och vid svårare

sådana under den första sjukdomstiden. Dylikt understöd bör kunna

lemnas åtminstone under en tid af tretton veckor.

På detta sätt uppkallar man arbetarnes eget intresse till kontroll

deröfver att svek icke sker, och utan deras medverkan torde

en kontroll, åtminstone vid lindrigare skador, vara alldeles omöjlig.

Genom att den första hjelpen vid olycksfall i arbetet sålunda bestrides

af lokala sjukkassor är det vidare möjligt att redan omedelbart efter

det skadan timat låta den skadade få det understöd, hvaraf han väl

mestadels är i behof; och man undviker sålunda den olägenhet, som

de lagar, hvilka endast afse försäkring för olycksfall i arbetet,

alltid måste medföra eller att understöd ej erhålles förr än en viss

tid efter olycksfallet, den s. k. väntetiden, gått till ända. År hjelp den

skadade beredd från sjukkassa, kan ock denna väntetid utan olägenhet

sättas så lång som tretton veckor, så att läkarebehandlingen i allmänhet

derunder hinner afslutas och olycksfallets påföljder för den

skadades arbetsförmåga för framtiden konstateras.

Sjukkassor finnas ock redan nu i vårt land till ganska stort

antal, såsom arbetareförsäkringskomiténs statistik öfver sjukkasseväsendet

utvisar, ehuruväl deras organisation i åtskilliga fall lemnar mycket

öfrigt att önska. Att å detta område, der ett af de fleste erkändt behof

förefinnes och der man på frivillig och enskild väg åstadkommit

mycket godt, man genom lagstiftningen torde kunna jemförelsevis

lätt ernå ett gynsamt resultat, bör derför icke kunna med fog betviflas.

Men om man å ena sidan vill i hufvudsaklig grad påkalla arbetarnes

egen medverkan för beredande af understöd vid lindrigare olycksfall,

bör det å den andra enligt utskottets uppfattning åligga den, i hvars

arbete olycksfallet timat, att ansvara för ersättningen i den händelse, att

olycksfallet förorsakat döden eller fullständig oförmåga till arbete eller

ock sådan svårare kroppsskada, hvarigenom den skadades arbetsförmåga

för framtiden väsentligen minskats. Ersättning torde böra utgå i form

af vissa årliga belopp till den skadade sjelf eller, om han aflidit, till

hans efterlefvande anhöriga enligt de grunder, som utskottet vid granskning

af Kongl. Maj:ts förslag i denna del här ofvan anfört.

Enligt utskottets uppfattning synes det icke vara beliöfligt eller

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2,

lämpligt att ålägga arbetsgivare!! att ovilkorligen hafva sina arbetare

försäkrade till vinnande af trygghet för arbetarne att utfå den ersättning,

som, enligt hvad nyss är sagdt, bör tillkomma dem vid svårare

olycksfall. Den trygghet man genom en lagstadgad försäkring vill

skapa för den ersättningsberättigade bör ändå kunna vinnas, och för

arbetsgivaren är försäkring icke alltid den utväg, som ställer sig billigast

och beqvämast.

Mången gång kunna arbetsgifvarne sjelfva, de må nu utgöras af

korporationer eller enskilde, äfven utan försäkring erbjuda tillräcklig

vederhäftighet för att den lagstadgade ersättningen kan utgå. Genom

inrättandet af hjelpkassor eller andra liknande anordningar eller genom

att ställa särskild säkerhet kan vidare arbetsgivaren lemna tillräckliga

garantier för fullgörande af ifrågavarande ersättningsskyldighet.

Der en formlig försäkring anses vara af nöden, bör denna få ingås

i enskilda anstalter eller anordnas genom föreningar af arbetsgivare,

så vida dessa anstalter och föreningar blifvit för ändamålet i

behörig ordning godkända. Att derest en riksförsäkringsanstalt för

andra ändamål anses böra komma till stånd, olycksfallsförsäkring bör

kunna af arbetsgifvare deri erhållas för hans arbetare, ligger i öppen dag.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit yttradt, anser utskottet,

att eu blifvande lag i det ämne, som så väl föreliggande Kongl.

proposition som herr Hedins motion omfatta, bör byggas hufvudsakligen

på följande grunder:

att arbetsgivare vid industriel inrättningar och rörelser, som i

lag närmare komma att angifvas, skola vara pligtiga, att för den

skada, som tillfogats arbetare genom olycksfall i arbetet, till honom

eller hans efterlefvande utgifva ersättning med ett bestämdt årligt belopp,

såvida olycksfallet förorsakat döden eller fullständig oförmåga

till arbete eller ock sådan svårare kroppskada, hvarigenom den skadades

arbetsförmåga väsentligen minskats, dock endast under den förutsättning,

att genom lag föreskrifves anordnande vid industriela inrättningar

eller rörelser af sjukkassor, hufvudsakligen underhållna

genom bidrag af arbetarne sjelfva, från hvilka sjukkassor skola lemnas

sjukhjelp till delegarne, såväl vid öfriga kroppskador som ock under

väntetiden, tills ofvannämnda ersättning kan börja att utfalla;

att väntetiden skall sättas så lång, att derunder kan visa sig hvilken

påföljd skadan efter slutad läkarebehandling kan för arbetaren medföra;

samt

att till beredande af säkerhet derför, att arbetsgivare!! skall

vara i stånd att fullgöra ofvan bestämda ersättningsskyldighet, han

s. 41 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 41

skall vara pligtig att hafva de af honom använda arbetare försäkrade

i försäkringsinrättning eller ömsesidighetsbolag, som i behörig ordning

blifvit godkändt; dock att arbetsgivare, hvilken på sätt kan blifva bestämdt

erbjuder tillräckliga garantier för fullgörande af den ersättningspligt

honom åligger, skall vara befriad från skyldigheten att försäkra

de af honom använda arbetare.

Det har icke kunnat tillkomma utskottet, som i öfrigt endast haft

en kortare tid till sitt förfogande för behandling.af denna svårlösta

fråga, att nu utarbeta ett nytt förslag till lag, bygd på de grunder utskottet

här ofvan angifvit. Utskottet anser det icke heller ligga någon

våda deri, att för frågans allmännare skärskådande och ytterligare

pröfning ett uppskof med dess lösning eger rum.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet:

Do att Riksdagen måtte förklara, det Riksdagen

finner sig icke kunna godkänna det nu af Kongl.

Maj:t framlagda förslaget till förordning om försäkring

för olycksfall i arbetet;

2:o att Kongl. Maj:ts förevarande proposition om

inrättande af en riksförsäkringsanstalt ej må af Riksdagen

bifallas, och

3:o att herr Hedins motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8- maj 1890.

På utskottets vägnar:

O. M. BJÖRNSTJERNA.

Reservationer:

af herr Gallrig med hvilken herrar Wallberg och II. Ericsson instämt

:

»Ehuru jag deltagit i utskottets beslut att afstyrka bifall såväl till

Kongl. Maj:ts förslag som till den i ämnet väckta motionen, har jag

icke kunnat instämma i åtskilliga delar af utskottets motivering.

Bih. till Bibel. Prot. 1890. 2 Sami. 1 Afd. 8 Saft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Utskottet utgår nemligen från den förutsättning, att en lagstiftning

för olycksfall i arbete, inom vissa uppgifna industrigrenar, bör

komma till stånd och angifver grunderna för en sådan lagstiftning.

Jag anser deremot, att ingen sådan lag är i vårt land behöflig

och att dessa saker bäst ordnas på frivillighetens väg. Arbotareförsäkringskomitén

har visserligen insamlat och i sitt betänkande lemnat

uppgift på de olycksfall under arbete, som under ett år inträffat, men

meddelar ingen uppgift, om dessa skadade arbetare blifvit i saknad af

nödigt understöd.

En utredning härom har förefallit mig så mycket behöfligare, som

jag under en mångårig och ganska vidsträckt verksamhet inom jernhandteringen

icke kan erinra mig något enda fall, då en skadad arbetare

icke erhållit det understöd, hvaraf han varit i behof, och jag bär

icke försport någon klagan i detta afseende från den kommunala fattigvården.

Ej heller inom utskottet har sådant uppgifvits, och innan man inlåter

sig på frågan, huru en lag bör vara beskaffad, synes mig nödvändigt

utreda frågan, om lagen är behöflig.

Man har visserligen åberopat exemplet från åtskilliga andra länder,

synnerligast Tyskland, men utom det att förhållandena hos oss äro

väsentligen olika, synes mig försigtigheten bjuda, att man ännu någon

tid afvaktan resultatet af dessa länders experimenterande, innan man

gifver sig in på detta mycket vanskliga gebit, att genom lagstiftning

söka reglera förhållandet emellan arbetare och dem, som lemna dessa

arbetsförtjenst. Fullkomlig frihet är enligt mitt förmenande det för

båda parterna lyckligaste förhållandet, och inom åtskilliga yrken är arbetarnes

årsförtjenst sådan, att de ganska väl kunna sjelfva helt och

hållet eller delvis betala de premier, som fordras för en skälig olycksfallsförsäkring.

Skulle det deremot, efter en noggrann pröfning, befinnas nödvändigt

att genom lag bestämma ett visst underhåll, som af arbetsgivare

skall lemnas till hvarje person, som i hans arbete blir så skadad, att

hans arbetsförmåga till större eller mindre del förminskas, så bör en

sådan förpligtelse för arbetsgivaren och sådan rättighet för arbetaren

ingalunda inskränkas till några mer eller mindre godtyckligt bestämda

industrier, utan utsträckas till alla svenska medborgare.

Hvarje undantagslagstiftning är för rättskänslan förhatlig och skulle

utan tvifvel alstra ett stort och fullt berättigadt missnöje såväl hos de

industriidkare, som fingo en särskild förpligtelse sig ålagd, som hos

den arbetarebefolkning, hvilken icke funne sig af lagen omhuldad. Att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets (.N:o 2) Utlåtande N:o 2.

43

den arbetare, som t. ex. under skötsel af en ångmaskin vid en fabrik

blefve skadad, skulle få ett genom lag bestämdt årligt underhåll, men

den, som under skötseln af en lokomobil eller ett tröskverk hos en

jordbrukare blefve lemlästad, icke skulle vara tillförsäkrad någon ersättning,

kan icke försvaras.

Man har visserligen såsom skäl för en sådan oegentlighet anfört

svårigheten att tillämpa lagen för alla yrken, men är detta verkligen

förhållandet, synes mig en sådan opraktisk lag icke heller böra ifrågakomma.

En lag, som icke med full rättvisa kan tillämpas, är sämre än

ingen lag.

På dessa skäl anser jag Riksdagen böra godkänna utskottets utlåtande

i hvad det rörer afslag å lagförslagen, dock utan godkännande

af de åsigter om obligatorisk olycksfallsförsäkring, som tinnes uttalade

i senare delen af betänkandet;»

af herrar Hederstierna och Söderblom, hvilka förenat sig om följande

yttrande:

»Vi kunna icke dela den uppfattning, utskottet i sin motivering

uttalar, att frågan om ersättning vid olycksfall i arbetet bör ordnas

på det sätt, att den enskilde arbetsgifvaren ålägges en civilrättslig

skadeståndsskyldighet. Det synes oss vara för såväl arbetsgivare som

arbetstagare ändamålsenligast, att förevarande angelägenhet ordnas på

försäkringens väg. I sjelfva verket intager väl ock utskottet i slutet

af sin motivering just denna ståndpunkt, då det heter, att arbetsgifvaren

skall vara pligtig att för beredande af säkerhet, att han kan fullgöra

sin ersättningsskyldighet, hafva sina arbetare försäkrade, ehuruväl

arbetsgivare, som eljest erbjuder »tillräckliga garantier», enligt utskottets

mening skall kunna från försäkringspligten befrias.

Då vi i nu nämnda och i åtskilliga andra afseenden icke kunnat

biträda utskottets motivering, hafva vi mot densamma härmed velat

inlägga vår reservation;» samt

af herr Fosser mot vissa delar af motiveringen.

Herr Ekman har begärt fä här antecknadt, att han icke deltagit i

utskottets arbeten, och herr Danielson, att han på grund af andra riksdagsgöromål

icke närvarit vid ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.