Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4

1890-02-17 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1890:4, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

1

3ST:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 21 febr. 1890, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 i

anledning af väckt motion om skärpta vilkor för rättighet

att idka handel.

Med erinran, att det vore allmänt kändt, hurusom rättighet att

idka landthandel vore lätt förvärfvad, hvadan personer, som saknade

erforderliga insigter och qvalifikationer för handelsyrkets bedrifvande,

kunde deråt egna sig, att antalet landthandlande derför blifvit allt för

stort samt att till följd häraf landthandeln mångenstädes bedrefves på

ett sätt, som för laudthandlandena sjelfva vore förlustbringande på

samma gång som det åstadkomme skada i ekonomiskt och moraliskt

hänseende bland ortens befolkning, har herr Johan Pettersson i Boestad

uti en inom kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, n:o

41, föreslagit, att sådana förändringar borde vidtagas uti den i ämnet

gällande lagstiftning, att för bedrifvande af landthandel skulle erfordras

medgifvande icke allenast af den kommun, inom hvilken handeln

skulle komma att utöfvas, än äfven af länsstyrelsen, som egde pröfva

behöfligheten af det för handelns utöfvande sökta tillståndet, äfvensom

att, såsom vilkor för landthandels idkande, borde föreskrifvas, att sökanden

styrkte sin duglighet i räkenskapers förande samt att han minst

ett år »i yrket praktiserat».

Bill. till Riksd. Prot. 1800. 8 Sami 2 Afd. 2 Band. 4 Haft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Motioner i enahanda syfte, som den nu ifrågavarande, hafva under

de sistförfiutna åren varit inom kammaren väckta. Vid 1886 års riksdag

föreslog herr P. Zimdahl, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t

anhålla, bland annat, om den förändring uti kongl. förordningen angående

utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, att skärpta bestämmelser

infördes i fråga om sådan handel, hvaröfver bok borde föras; men

sedan tillfälliga utskottet n:o 2 afstyrkt motionen, bland annat, på den

grund, att motionären icke uppgifvit, hvilka skärpta bestämmelser, han

med sitt förslag afsåge, afslogs motionen i kammaren, utan att någon

röst höjdes till förmån för förslaget.

Vid 1888 års riksdag väckte herr Lars Persson i Heljebol motion

derom, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om

förslag till sådan ändring uti ofvanberörda kongl. förordning, att tillstånd

till utöfvande af landthandelsyrket måtte af Kongl. Maj:t meddelas

först sedan vederbörande kommunalnämnd, med tagen hänsyn

till såväl sökandens kompetens som till socknens behof af handelsrörelse,

till ansökningen lemnat sitt bifall. Jemväl denna motion afstyrktes

af tillfälliga utskottet n:o 1, som uti sitt betänkande bland

annat erinrade, att, då enligt kongl. förordningen den 23 september

1887, Konungens befallningshafvande egde att omedelbart bevilja tillstånd

till varors kringförande till försäljning, det skulle, om motionen

bifölles, inträffa, att det blefve vida lättare att erhålla tillstånd till

gårdfarihandel än till idkande af landthandel.

För belysning af nu förevarande fråga har Sveriges allmänna handelsförening

till utskottet låtit aflemna en promemoria, så lydande:

»P. M.

Af rikets 2,388 landtkommuner hafva till dato 928 till Sveriges

allmänna handelsförening inkommit med i kommunalstämma beslutade

svar å föreningens cirkulär med begäran om upplysning angående

landthandeln samt huruvida ändring i för densamma gällande lagbestämmelser

ansåges erforderlig; och framgår af dessa svar, af hvilka

34 icke innefatta något uttalande i saken, bland annat:

att 264 kommuner icke anse förändrade lagstadganden af omständigheterna

påkallade;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

att 595 kommuner önska skärpta dylika bestämmelser och att 221

af dessa kommuner förorda kompetensvilkor för rätt att idka landthandel;

samt

att i 35 kommuner landthandel icke förekommer eller är af ringa

betydelse, men att af samma kommuner 3 förordat sådana kompetensvilkor.

Stockholm den 17 februari 1890.

E. G. Sundberg.

Den föreliggande motionen sönderfaller i två olika framställningar.

Uti den förra delen föreslår nemligen motionären, att för idkande af

landthandel skulle erfordras tillstånd icke allenast af den kommun, inom

hvilken handeln skulle idkas, än äfven af länsstyrelsen. Uti den senare

framställningen åter vill motionären såsom ytterligare vilkor för

landthandels idkande uppställa två kompetensfordringar: insigter i

räkenskapers förande samt förutvarande anställning uti yrket.

Vid bedömandet af dessa begge framställningar kan utskottet icke

annat än såsom ett temligen allmänt kändt förhållande konstatera, att

landthandeln på en del ställen i vårt land visat sig skadlig: skadlig

för ortens inbyggare, hvilka genom lättheten att åtkomma en del af

dem förut föga begagnade lyxartiklar och njutningsmedel förledts till

utgifter, som förut varit för dem främmande; skadlig äfven för de landthandlande,

som saknat insigter och andra nödvändiga förutsättningar

för handelns bedrifvande och af sådan anledning efter en kort verksamhet

gått till mötes sitt ekonomiska fall för att snart i samma fotspår

efterföljas af andra, lika illa qvalificerade; skadlig slutligen icke

så sällan äfven för de duglige, insigtsfulle och samvetsgranne landthandlandena,

hvilka lidit genom den ojemna konkurrens, som framkallats

af den förutnämnda kategorien af yrkesmedtäflare.

För utskottet är det icke heller okändt, hurusom landthandlande

vid iråkadt obestånd och inträffad konkurs ofta dömas skyldiga till ansvar

för vårdslöshet emot deras borgenärer — en vårdslöshet, som

icke sällan förorsakats derigenom, att de saknat insigter uti den bokföring,

som enligt kongl. förordningen den 4 maj 1855 dem ålegat.

Under sådana förhållanden skulle utskottet icke tvekat att förorda

de af motionären föreslagna åtgärder, blott utskottet kunnat antaga, att

dessa åtgärder verkligen befrämjat det åsyftade ändamålet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Men, hvad nu först angår förslaget, att rättighet till landthandels

utöfvande skulle göras beroende på särskildt tillstånd af »kommunen»,

hvarmed motionären antagligen afsett kommunalstämma, och länsstyrelse,

så skulle ett sådant tillstånd ingalunda lemna några säkra garantier

beträffande arten af deras verksamhet, åt hvilka tillståndet gafs.

Visserligen skulle det ifrågasatta vilkoret antagligen komma att på en

del ställen minska landthandlandenas antal, men troligen på andra orter,

der kommunalstämma och länsstyrelse icke gjorde någon svårighet

vid tillstånds beviljande, icke verka någon förändring i antalet.

Beträffande åter de af motionären föreslagna qvalifikationer, så

torde uti den omständigheten, att den, som börjar att för egen räkning

utöfva landthandlandens yrke, förut under minst ett år deruti

praktiserat, icke innefatta någon som helst säkerhet, att han härigenom

förvärfvat de för yrket erforderliga insigterna. Deremot skulle man

väl kunna anse, att en föreskrift derom, att för tillstånd till landthandels

utöfvande erfordrades intyg, att den, som sökte tillståndet, egde

insigt i räkenskapers förande, väl skulle i många fall vara af välgörande

inflytande; men, då en sådan insigt icke utesluter möjligheten

af vårdslöshet i andra hänseenden, samt föga sålunda vore vunnet genom

en föreskrift i antydda syfte, hvilken föreskrift dessutom skulle

hinderligt inverka på en del i öfrigt väl qvalificerade landthandlande,

hvilka sjelfva icke ega förmåga att verkställa bokföringen, men önska

att genom andra personer besörja densamma, anser sig utskottet icke

heller böra tillstyrka förslaget i denna del.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd'' föranleda.

Stockholm den 21 februari 1890.

På utskottets vägnar:

GUSTAF BERG.

Stockholm, K. L. Beckman, 1890.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.