Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1890-03-04 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1890:2, Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 4 mars 1890, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till*

utskottet hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning

angående vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet

jemlikt 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Ifrågavarande förordnings 4 § 2 mom. samt dess 42 § äro af

följande lydelse:

i

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin

låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt

utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

§ 42.

Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid

tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe än dertill

uppgifvet är, eller begagnar någon, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt

är, ombud för bräuvins utlemnande å annat ställe, än der han sin

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 5 Sand. 1 Afd. 2 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

försäljningsrätt utöfvar, eller tillåter den, som icke är till iskänkning

berättigad, att, då han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin,

något af det sålda på försäljningsstället förtäres eller afhemtas i mindre

belopp än han är berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som

till minuthandel med eller utskänkning af bränvin berättigad är, mot

§ 26 mom. 3 och 5 eller § 27, böte första gången från och med 30

till och med 60 kronor samt andra gången från 60 till och med 120

kronor och vare dessutom andra gången sin rätt till minuthandel eller

utskänkning förlustig. Lag samma vare, om den, som erhållit rättighet

till utskänkning å passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes än

till förtäring ombord å fartyget eller utan att iakttaga de inskränkningar

dervid, som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

jemlikt § 13 mom 2. föreskrifna.

Uti tvenne lika lydande motioner, afgifna, den ena, n:o 4, inom

Första Kammaren, af herr Treffenberg, med hvilken herr Biesért förenat

sig, och den andra, n:o 12, inom Andra Kammaren, af herr S. M. Olsson,

»med hvilken herrar Ollas A. Ericsson, M. Tysk och B. P. Ersson instämt,

föreslås, att ifrågavarande lagrum måtte erhålla följande förändrade

lydelse, nemligen:

4 § 2 mom. “Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning

af bränvin sjelf eller genom ombud låta å annat ställe än det, der han sin

försäljningsrätt utöfvar, till salu utbjuda eller till köpare utlemna eller

med köpare aftala om leverans af bränvin i mindre belopp än 250

liter»;

och 42 §. »Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af

bränvin vid tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får eller å annat ställe

än dertill uppgifvet är, eller, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är,

sjelf eller genom ombud å annat ställe än der han sin försäljningsrätt

utöfvar, utbjuder, eller till köpare utlemnar eller med köpare aftalar

om leverans af bränvin, eller tillåter den, som icke är till utskänkning

berättigad», etc. (i öfrigt lika med §:s nuvarande lydelse).

Herr C. G. Anderson i Skeenda åter yrkar i den inom Andra

Kammaren väckta motionen n:o 14, att 4 § 2 mom. i ofvannämnda

förordning måtte erhålla följande lydelse:

»Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin

låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt

utöfvar, upptaga order eller afsluta aftal af köp eller till köparen utlemna

bränvin i mindre belopp än 250 liter.»

Till stöd för sina" ifrågavarande förslag anföra herrar rFreff enberg

och Olsson följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 3

»Genom den inskränkning, handeln med spirituösa drycker på senare

tiden undergått, har förbrukningen af dylika drycker inom landet

märkbart aftagit och en tilltagande nykterhet kunnat vitsordas. Sant

är, att äfven flera andra faktorer dertill samverkat, men en af de verksammaste

är dock utan tvifvel den nyss antydda.

Huru välgörande emellertid den nyare lagstiftningen på detta

område än varit, har den dock ej kunnat hindra försök att kringgå

lagen. Genom landtkommunernas rätt att i vissa fall besluta om huruvida

rättighet till utskänkning och minuthandel med bränvin må i

socknen medgifvas, försvunno krogarne i det närmaste på landsbygden

med en förvånansvärd hastighet. Dermed upphörde äfven de frestande

tillfällena för folket. Genom ett aktningsvärd! bemödande af åklag;aremagten

har äfven lönkrögeriet till stor del måst vika. Men i stället

hafva vi nu fått en skara af ambulatoriska krogar i ny form. Herrar

bränvinsförsäljare hafva nemligen funnit lönande och tillständig! att

sjelfve eller genom resande agenter ersätta de indragna krogarne eller

försäljningsställena. Med all den ifver och energi, som vinstbegäret

och konkurrensen emellan de olika agenterna kunna frambringa, draga

nu dessa agenter omkring i landet från gård till gård och by till by

för att fresta, truga, locka och pocka folket att låta anteckna sig för

större eller mindre qvantiteter spirituösa.

Till följd häraf får man numera efter de allmänna vägarne ofta

se rader af formän, som från långt aflägsna försäljningsställen föra

massor af större och mindre kaggar, liksom i de respektive byar, der

de hamna, skönja verkan af kaggarnes innehåll i hopar af skrålande

äldre personer och ungdom med deraf omtöcknade hjernor. Till de

köpandes beqvämlighet få de varan på detta sätt sig tillsänd i Jänta

kärl, som sedan fraktfritt återsändas. Huru liqviden erlägges kan ej

med säkerhet kontrolleras, men antagligen sker det, då agenten nästa

gång infinner sig för att upptaga nya order å spirituösa. Så tillgår

det i Dalarne, och förhållandet lärer väl vara enahanda på många ställen

inom öfriga landsdelar.

Att ett dylikt tillvägagående är ett slag i ansigtet på de landtkommuner,

som i nykterhetens intresse afstått från rättigheten att

skörda vinst af bränvinshandeln, ligger för öppen dag. Man kan till

och med sätta i fråga, huruvida det för dessa kommuners befolkningvore

mera förderfbringande att hafva eu öppen krog, der mindre

qvantiteter efter råd och lägenhet för tillfället kunde erhållas, än dessa

ständigt återkommande agenter och de större qvantiteter spirituösa på

en gång, som genom deras bemedling införas i hemmen bland qvinnor,

barn och ungdom.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Härförutom erinra motionärerna, att de lagstiftande myndigheterna

svårligen kunnat förutse ett så fräckt kringgående af lagen,

som det af motionärerna påpekade, äfvensom att af flera utslag i hithörande

fall visat sig, att lagens tillämpning är synnerligen vacklande,

och att ifrågavarande agenter och deras hufvudmän ofta gå helt och

hållet fria från ansvar, om åtal mot dem anställes.

Herr C. G. Anderson anför:

»Bland sätt att kringgå de skärpta bestämmelserna angående

vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade

spirituösa drycker finnes ett, som med stor fördel och i stor skala mer

och mer tyckes sprida sig, i synnerhet på landsbygden.

Genom ett ombud eller resenär låter en vinhandelsfirma upptaga

order å mindre partier cognac, punsch med mera, vanligen i lådor,

innehållande 6, 12 eller 24 buteljer; åtföljd af någon med trakten väl

förtrogen person, besöker denne alla, hvarest utsigt till någon afsättning

förefinnes. Som kredit gerna beviljas, underlättas derigenom omsättningen

i ej ringa mån, men då en sålunda drifven försäljning af mer

eller mindre goda spritdrycker ej kan hafva något godt inflytande på

befolkningens såväl moraliska som ekonomiska tillvaro, anser jag att

någon förordning, hvarigenom detta slags varuafsättning kan hämmas,

bör stadgas.»

Ehuru utskottet till fullo gillar syftet med ifrågavarande motioner,

finner likväl utskottet, att under närvarande förhållanden de af motionärerna

föreslagna lagförändringarna icke skulle kunna leda till det

åsyftade resultatet. Arta 17 i gällande handelstraktat med Frankrike

stadgar nemligen, bland annat:

Franske handelsresande, som färdas inom de förenade rikena för

franska handelshus, skola der ega att göra uppköp för sin industris

behof och upptaga beställningar, med eller utan prof, men icke till

försäljning kringföra varor.

Så länge denna traktat gäller, kunna sålunda franska handelshus

icke betagas rättigheten att i Sverige genom reseombud upptaga beställningar

på bränvin, hvilken vara utgör en af Frankrikes förnämsta

exportartiklar på Sverige. Om nu, såsom motionärerna föreslagit, svenska

bränvinsförsäljare förbjödos att använda dylika ombud, skulle följden

deraf blifva, icke den, att det förderfliga systemet med bränvinsagenter

upphörde, utan efter all sannolikhet, den att agenter komme att resa för

utländska handelshus i stället för, såsom nu, för svenska, och att den

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

vinst, som på denna rörelse nu tillfaller de svenska bränvinsförsäljarne,

i stället skulle komma utlandet till godo.

På grund häraf hemställer utskottet,

l:o att herrar Treffenbergs, S. M. Olssons och

och C. Gr. Andersons ifrågavarande motioner för närvarande

icke må af Riksdagen bifallas.

I förevarande förordnings 8—11 §§ behandlas den ordning, i

hvilken landets kommuner ega att taga befattning med bränvinsförsäljningens

ordnande. Dessa lagrum beröras af den af herr C. J. Petersson

i Eksebo inom Andra Kammaren afgifna motionen n:o 173. Häruti yrkas:

att Riksdagen behagade besluta sådan förändring i förevarande

förordning, att alla samhällen, hvilka vilja förvärfva utskänknings- och

minuteringsrätt af spritvaror, bestämdt åläggas att öfverlåta denna

handel till bolag.

Såsom stöd härför anför herr Petersson:

»Sedan genom kongl. förordningen af den 29 maj 1885, angående

vilkoren för försäljning af bränvin och andra blända eller distillerade

spirituösa drycker, städernas andel af den genom sprithandeln uppkomna

vinst blifvit i någon mån minskad, har man inom eu del mindre städer

och andra samhällen, hvilka ega utskänknings- och minuteringsrätt,

börjat på vissa omvägar kringgå lagen för att undgå skyldigheten att

afstå den på denna handel gjorda vinst.

Flera sätt att gå till väga torde gifvas, men det mest vanliga lärer

dock vara, att de ledande männen inom samhället öfverenskomma att

ej öfverlåta spritvaruhandeln till något bolag, utan i stället försälja rättigheten

till någon enskild person, med hvilken man på förhand uppgör

en hemlig öfverenskommelse, att han skall till staden afstå antingen

hela vinsten eller ock ett visst bestämdt belopp af densamma.

På detta sätt skaffas visserligen samhället en god vinst, men

landsting och hushållningssällskap, hvilka rätteligen skulle haft sina

andelar deraf, blifva på så sätt beröfvade eu påräknad, mången gång

ganska behöflig inkomst.

Lagstiftningen på detta område visar tydligt, att statsmagternas

mening ingalunda varit, att spritvaruhandeln inom städerna skulle ordnas

endast med hänsyn till den största förtjenst på densamma, utan i

stället så, att den blef för dessa samhällen så litet skadlig som möjligt.

Derför synes mig nödigt att genom lagstadganden söka före
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

komma dylikt oskick, hvilket ej i något afseende lärer förtjena att

få fortfara.»

Ifrågavarande förslag afser såväl landt- som stadskommuner. Hvad

de förstnämnda beträffar, synas emellertid de af motionären anmärkta

missförhållanden förebyggda genom den vid senaste riksdag beslutade

förändring i förordningens 10 och 11 §§, hvarigenom stadgats, att auktion

å försäljningsrättighet på landet skall förrättas af länsman, hvarefter

anbuden pröfvas af Konungens befallningshafvande. Hvad åter

städerna angår, är det för närvarande endast 16 städer, i hvilka minuthandeln

med och utskänkningen af bränvin icke vant under försäljningsåret

1887—1888 öfverlåten åt bolag, nemligen Öregrund, Östhammar,

Skeninge, Grenna, Cimbrishamu, Skanör och Falsterbo, Trelleborg,

Kongsbacka, Hjo, Lindesberg, Askersund, Hedemora, Säter, Skellefteå,

Piteå och Haparanda. Under försäljningsåret 1883—1884 funnos

ej bränvinsbolag i 23 städer, under försäljningsåret 1884—1885 i

26, under försäljningsåret 1885—1886 i 18 och under försäljningsåret

1886—1887 i 16. . Af dessa siffror synes framgå, att allt flere städer

sjelfmant öfvergå till bränvinsförsäljningens öfverlåtande åt bolag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt finner utskottet den af

motionären föreslagna lagförändringen näppeligen vara af behofvet påkallad,

hvaremot utskottet i sammanhang med framstälda förslag om

bränvinsmedlens fördelning vill taga under ompröfning frågan, om icke

genom mindre fördelars beviljande åt städer, hvilka ej ega bolag af

ifrågavarande art, på annat sätt skulle kunna vinnas hvad motionären

velat framtvinga genom den föreslagna lagförändringen.

Utskottet hemställer följaktligen,

2:o att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen

bifallas.

Bränvinsförsäljningsförordningens 18 § 2 mom. är af följande

lydelse :

2. Då i stad all minuthandel med och utskänkning af bränvin

blifvit, på sätt i § 9 mom. 2 sägs, å bolag öfverlåten, skall, förutom

den der bestämda afgift, bolaget afstå hela den nettovinst, som, sedan

nödiga förvaltningskostnader blifvit afdragna, enligt bolagets räkenskaper

visat sig hafva uppkommit af all den bränvinshandel, bolaget

idkat, likasom ock de afgifter, hvilka^bolaget uppburit på grund af öfverlåtelse

af rättigheter enligt § 15 mom. 3. Bolagets räkenskaper skola

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänlmnde N:o 2.

föras enligt föreskrifter och formulär, som af kong!, finansdepartementets

kontroll- och justeringsbyrå utfärdas. Granskningen af dessa räkenskaper

och bolagets förvaltning skall hvarje år i januari månad å dag, som

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet bestämmes, ske för näst

föregående försäljningsår af fem revisorer, af hvilka stadsfullmägtige

eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva utse två, landstinget eu,

hushållningssällskapet en samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande den

femte. I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmägtige

jemväl den revisor, som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm

utses tre revisorer af stadsfullmägtige och två af öfverståthållareembetet.

Berättelse öfver revisionen skall före påföljande februari månads

utgång meddelas stadsfullmägtige eller allmän rådstufva, landstinget

och hushållningssällskapet. Revisorerna ega åtnjuta ersättning

efter fjerde klassen i gällande resereglemente, hvilken ersättning skall

af ofvanberörda vinstmedel utgå. Vägrar landsting eller hushållningssällskap

ansvarsfrihet för bolagets förvaltning, hänskjutes saken till

Kongl. Maj:ts befallningshafvande; och vare bolaget pligtig! ställa sig

till efterrättelse de föreskrifter Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan

meddela till rättelse i anmärkta åtgärder. Tredskas bolaget sådant

fullgöra, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande förelägga lämpligt vite.

I den inom Andra Kammaren väckta motionen, n:o 130, hemställer

herr J. Eklund\ bland annat, hvartill utskottet återkommer, om tilllägg

till ifrågavarande förordning, innebärande att högst 25 procent af

bränvinsbolags bruttoinkomst må beräknas som ersättning för löner,

arfvoden, hyror och öfriga omkostnader.

Till stöd härför anför motionären: »Bolagsstyrelserna i vissa respektive

samhällen, som idka bränvinshandel för det allmännas räkning,

gå dervid, synes mig, till väga på ett ganska egendomligt sätt. Undersöker

man Sveriges officiella statistik rörande bränvins tillverkning

och försäljning för åren 1886—1887 och 1887—1888, så finner man,

att t. ex. i Malmköping har bolaget under förstnämnda försäljningsår

tillgodogjort sig i löner, arfvoden, hyror och öfriga omkostnader det

ganska ansenliga beloppet af 22,019 kronor 74 öre, men som försäljningsafgift

lemnat endast 6,000 kronor. Ett liknande förhållande har

äfven egt rum med Laholm, Lysekil, Nybro, Trosa m. fl. Det vill

synas så, som att administrationskostnaderna i de minsta stads- och

köpingssamhällena ställa sig dyrast. Att detta kan vara med sanna

förhållandet öfverensstämmande, är för mig ganska svårfattligt. Méd

anledning häraf föreställer jag mig, att lagstiftningen borde härutinnan

komma det allmänna till hjelp och bestämma, att till löner, arfvoden,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

hyror och öfriga omkostnader finge användas blott vissa procent af

bruttoinkomsten, möjligen olika i den mån de lokala förhållandena i

orterna kunna betinga större eller mindre utgifter för nämnda ändamål,

och att revisorerna blefve befogade att derom anställa granskning

och afgifva yttranden.»

Utskottet, som lika med motionären funnit åtskilliga bränvinsbolags

förvaltningskostnader förvånansvärdt höga, anser emellertid, att

ett verksamt medel mot missförhållanden härutinnan redan finnes i de

uti 18 § 2 mom. i gällande bränvinsförsäljningsförordning intagna stadganden

om granskning af bränvinsbolags räkenskaper och förvaltning,

allenast dessa stadganden behörigen iakttagas, samt hemställer derför,

3:o) att förevarande de] af herr Eklunds motion

ej må af Riksdagen bifallas.

22 § 1 och 2 mom. i förevarande förordning äro af följande innehåll

:

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna

till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom

den nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå,

skola på följande sätt fördelas:

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfver

låten åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i släden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad; som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, soin fördelar

densamma med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter

folkmängden;

två tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlik! § 11 mom. 2 minuthandel med och iskänkning

af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna

och vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda

för stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. oinförmälda medel, som

tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande

landskontor. De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom

dettas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområde efter folkmängden,

med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,

inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas

med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning

tillfaller hvarje landstingsområde, eger landstinget och vederIIih.

till Iiiksd. Prof. 1890. it Sami. 1 Afd. 2 Iluft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänlmnde N:o 2.

börande hushållningssällskap att uppbära hvardera eu fjerdedel samt

landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker

likaledes efter folkmängden.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 8, föreslår herr

Öl. Andersson i Hasselbo], att ifrågavarande § måtte, i hvad den afser

fördelningen af ifrågavarauds afgifter och nettovinst, i nedannämnda

delar erhålla följande förändrade lydelse:

för Stockholms stad:

sex tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden fem tiondedelar; två tiondedelar

ingå till statskassan; återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden; två tiondedelar ingå till statskassan;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap; två tiondedelar

insättas i statskontoret;

dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden; tre tiondedelar ingå till statskassan;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap; två tiondedelar insättas

i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är Öfverlåten åt bolag:

tre tiondedelar tillfalla staden ; två tiondedelar ingå till statskassan;

två tiondedelar tillfalla länets landsting; en tiondedel tillfaller länets

hushållningssällskap; två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

två tiondedelar tillfalla staden; tre tiondedelar ingå till statskassan;

två tiondedelar tillfalla länets landsting; eu tiondedel tillfaller länets

hushållningssällskap; två tiondedelar insättas i statskontoret.

I motion, n:o 43, inom Andra Kammaren hemställer herr H. Eriksson

i Elgered, att nyss berörda delar af ifrågavarande 22 § måtte

erhålla följande lydelse:

för Stockholms stad:

sex tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolags i annat fall erhåller staden fem tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

för annan stad, soja ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

förn tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fem tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

tre tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

två tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fem tiondedelar insättas i statskontoret.

Herr J. Eklund hemställer i en af honom inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 130, antingen att, på sätt motionären jemväl vid nästlidna

års riksdag föreslagit, ifrågavarande afgifter och nettovinst måtte

fördelas sålunda:

för Stockholms stad:

sju tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden sex tiondedelar;

återstoden insattes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

tre tiondedelar tillfalla staden;

tre tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) da bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

två tiondedelar tillfalla staden;

tre tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

eller ock, att utskottet behagade föreslå annan, enligt ärendets

natur rationellare fördelning af de medel, om hvilka 22 § i förevarande

förordning handlar.

I sin ofvanuämnda motion anför herr Öl. Andersson, bland annat:

»Största hindret för bränvinets utrotande torde vara den stora

inkomst, utminuteringen och försäljningen deraf inbringa, som torde

bland annat bevisas deraf, att sedan landtkommunerna icke hafva direkt

inkomst åt bränvinsförsäljningen, de allt mer och mer sätta sig emot

försäljningen af denna förderfbringande dryck inom sina församlingsområden.

Något liknande skulle säkert äfven inträffa i städerna, derest

icke den stora inkomsten vore så lockande.

Att. städernas andel af utskänknings- och föi-säljningsafgifterna

äro oskäligt höga, synes tydligt framgå af senast utkomna bidrag till

Sveriges officiella statistik rörande kommunernas fattigvård och finanser,

äfvensom finansdepartementets kontroll- och justeringsb}rrås berättelse

för tillverkningsåret 1885—1886, då städernas vinst var 3,235,611: 80,

som kommer på hvarje individ af städernas befolkning med 3 kronor

88,2 öre, och landsbygdskommunernas vinst 727,079: 20 eller på hvarje

individ 18,6 öre, som är 21 V2 gånger mindre än för stads individ.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Härförutom anmärker herr Öl. Andersson, att nykterhet och rättvisa

bäst befrämjades, om såväl tillverknings- som försäljningsskatten

å bränvin inflöte till statskassan, men att det skulle blifva en allt för

stark rubbning i städernas ekonomi att på en gårig göra en så genomgripande

lagförändring.

Herr H. Eriksson anser i sin omförmälda motion uppenbart, att

bestämmelserna i förevarande § »tillförsäkra våra städer — isynnerhet

de större med mer än 25,000 invånare — ett verkligt monopol, på

och för bränvinsförsäljningen, ett monopol, som lika mycket skadar

landsbygden, som det skyddar städernas ekonomiska intresse.»

Äfven herr Eklund grundar sitt yrknde på den orättvisa, som

enligt hans förmenande ligger i bränvinsmedlens nuvarande fördelning

mellan stads- och landsbygdskommunerna.

I likhet med motionärerna anser Ulskottet att en jemnare fördelning

af bränvismedlen än den nuvarande bör söka uppnås. Bränvinsskatten

är, enligt utskottets förmenande, egentligen eu skatt till

staten och borde, principielt taget, helt och hållet utgå af tillverkningen

utaf varan, men till följd deraf att man i sedlighetens intresse ej

vågat göra försäljningen af en så lätt missbrukad artikel fri, har en

del af skatten lagts på försäljningen och sistnämnda del öfverlcmnats

till kommunerna, hvilket dock ej torde kunna förändra de genom försäljningen

inflytande medlens natur att egentligen tillkomma staten.

Då dessa medel nu emellertid ansetts böra tilläggas kommunerna, torde

deras fördelning kommunerna emellan böra ske med hänsyn till dessas

olika förmåga att bestrida de utgifter, som de med nödvändighet

måste vidkännas. Undersöker man hvilka dessa utgifter äro, finner

man, att till kommunala utgifter hufvudsakligen få räknas sådana,

som afse fattigvård, folkskola och kyrkliga ändamål. Enligt statistiska

centralbyråns underdåniga berättelse angående kommunernas fattigvård

och finanser år 1887 utgjorde sagda år landtkommunernas utgifter

för fattigvård 5,526,397 kronor, för folkskola 7,828,969 kronor

och för kyrkliga ändamål 7,925,023 kronor eller tillhopa 21,280,389

kronor samt stadskommunernas utgifter för fattigvård 3,433,802

kronor, för folkskola 3,297,155 kronor och för kyrkliga ändamål

2,253,998 kronor eller tillhopa 8,984,955 kronor. Nu har ofta framhållits,

att landtkommunerna äro betungade med dryga skatter och för

lindrandet af dessa kräfva ökadt statsbidrag. Till folkskolan erhålla

landtkommunerna såväl som stadskommunerna bidrag af staten. Deremot

synes landsbygdens fattigvårdsbörda böra beaktas och, för

lindrande af denna, en del af bränvinsmedlen kunna med fördel

användas. Enligt statistiska centralbyråns ofvan åberopade underdåniga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

berättelse utgjorde 1887 antalet understöd stagande fattighjon på landsbygden

168,025 samt i städer och köpingar 62,355, hvadan sålunda

hvarje fattighjon kostade samhälle på landsbygden nära 33 kronor om året

och i stad omkring 55 kronor om året. Af under försäljningsåret

1887—1888 influtna bränvinsmedel erhöllo landtkommunerna, hvilkas

sammanlagda folkmängd uppgick till 3,893,170 invånare, allenast 762,825

kronor, hvaremot städerna med tillhopa endast 841,731 invånare bekornrno

3,693,024 kronor. Stadskommunernas andel af bränvinsmedlen

skulle följaktligen vant fullt tillräcklig att betäcka samma kommuners

utgifter för fattigvården, om de för sådant ändamål användts, då landtkommunerna

deremot, om dessa användt sin andel af nämnda medel

för fattigvårdskraf, icke skulle härigenom erhållit större bidrag till

lindrande af sin fattigvårdstunga än omkring 4 kronor 50 öre för hvarje

fattighjon. Här kan anmärkas, att landtkommunerna af 1887—1888

års brän vinsmedel erhöllo, förutom omförmälda 762,825 kronor, andel

i hvad som ingick till landstingen och hushållningssällskapen, men

älven om hela det belopp, som för sagda försäljningsår ingick till landstingen

och hushållningssällskapen, tillhopa 1,964,379 kronor, fördelades

på det sammanlagda antalet fattighjon på landet, i städer, som deltaga

i landsting, och i köpingar, hvilket antal 1887 uppgick till 197,185, skulle

derigenom dock icke vinnas större ökning i bidraget till hvarje fattighjons

underhåll än nära tio kronor, eller sålunda hela det bidrag, landtkommuuerna

genom bränvinsmedlen erhölle till kostnaderna för sin fattigvård,

inskränka sig till 14 kronor 50 öre för hvarje fattighjon. Om

hela den 1887 utdebiterade kommunalskatten, på landet tillhopa 15,554,171

kronor samt i städer och köpingar tillsammans 11,632,970 kronor, fördelas

på fyrk tal å landet och på antalet bevillningskronor i städerna

och köpingarne, belöpa sig på hvarje fyrk å landet omkring 70 öre

eller sålunda sju gånger bevillningen för inkomst af kapital och arbete

samt fjorton gånger bevillningen för jordbruksfastighet, då i städerna

och köpingarne 5 kronor af kommunalskatten falla på hvarje bevi 11- ningskrona. Med den kommunalskatt, som sålunda 1887 utdebiterades

i städerna och köpingarna, betäcktes emellertid äfven sistnämnda

kommuners kostnader för vägar och torg, renhållning, gatubelysning

och vattenledning till ett sammanlagdt belopp af 5,464,429 kronor.

Af det nu anförda visar sig olikheten i landtkommunernas och stadskommunernas

beskattning. Jemför man åter landtkommunernas behof

med landstingens, synes, i förhållande till landtkommunernas kommunalskatt,

landstingsskatten vara af underordnad betydelse, då man bemärker,

att den högsta landstingsskatt, som fins, nemligen i Hallands

län, 1887 belöpte sig till en krona på hvarje bevillningskrona samt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

att i åtskilliga landstingsområden icke någon landstingsskatt upptages;

och som, beträffande hushållningssällskapen, dessas nuvarande inkomster,

enligt hvad ofta blifvit framhållet, äro tillräckliga, anser utskottet

icke skäl att tillägga vare sig landsting eller hushållningssällskap större

del än hittills af bränvinsmedlen utom i den mån sådant kan blifva

en följd af nödvändigheten att vid fördelningen af de medel, som ingått

till statskontoret, använda lämpligt tal såsom enhet, t. ex. en

tiondedel. Med anledning af hvad nu andragits, finner väl utskottet

det städerna genom bränvinsmedlens nuvarande fördelning gynnas på

landsbygdskommunernas bekostnad, men då utskottet anser obilligt

att beröfva städerna alltför stor del af en utaf dem påräknad tillgång,

vill utskottet för sin del tillstyrka, att städernas och med dem

likstälda köpingars nuvarande inkomst af bränvinshandeln minskas

med i regel en tiondedel af de inflytande försäljningsafgifterna och

vinstmedlen, samt att detta belopp hufvudsakligen kommer landtkommunerna

till godo. Genom att sålunda fråntaga städerna en del

af deras inkomst utaf bränvinshandeln torde man ock möjligen, på sätt

herr Öl. Andersson antydt, inskränka bränvinsförbrukningen, ett antagande

som vinner stöd af det faktum, att genom minskandet af landtkommunernas

direkta inkomst utaf bränvinsförsäljningen denna melodi

mer aftagit å landsbygden.

Bränvinsförsäljningens småningom försiggående förflyttning från

landet till städerna, som redan länge iakttagits, men sannolikt hädanefter

torde ännu mer komma att inträffa, sedan genom den vid senaste

riksdagen beslutade förändring i bränvinsförsäljningsförordningens 10

och 11 §§ föreskrifvits, att auktion å försäljningsrättighet på landet

skall förrättas af länsmannen samt anbuden pröfvas af Konungens

befallningshafvande, torde jemväl vara en omständighet, som i den

föreliggande frågan ej får förbises. Ojemnheten i bränvinsmedlens

nuvarande fördelning blir nemligen härigenom i än högre grad påtaglig.

I detta sammanhang har utskottet, med fäst afseende å hvad

herr Petersson i sin ofvanberörda motion anfört, jemväl tagit under

ompröfning, om icke de städer och dermed likstälda köpingar, hvilka

ej eg a bränvinsbolag, borde tilläggas afsevärdt mindre andel af bränvinsmedeln

än de af nämnda samhällen, som ega dylikt bolag. Häriigenom

skulle nemligen städerna alltmera förmås att öfvergå till det

från alla synpunkter fördelaktigare systemet med bränvinsbolag. I

nämnda afseende anser utskottet lämpligt, att de andelar af bränvinsmedlen,

som enligt nu gällande stadganden tillfalla städer och köpingar,

hvilka ej öfverlåtit bränvinshandeln åt bolag, minskas med dubbelt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

mot hvad utskottet, här ofvan föreslagit i fråga om städer och köpingar

i allmänhet. Af detta betänkande bifogade tabeller framgår, huru de

under försäljningsåret 1887—1888 influtna bräuvinsmedlens fördelning

ställer sig såväl enligt gällande författning som enligt utskottets förslag.

På grund af hvad nu andragits och med stöd af de i förevarande

del af bränvinsförsäljningsförordningen afgifna motioner, hemställer

utskottet,

4:o) att Riksdagen måtte besluta, att 22 § 1

och 2 mom. i gällande förordning angående vilkoren

för försäljning af bränvin m. in. skall erhålla följande

lydelse:

§ 22.

1. De afgifter--— (lika som förut) —

— — fördelas:

för Stockholms stad:

sju tiondedelar tillfalla staden, såvida bränvinshandeln

är öfverlåten åt bolag; i annat fall erhåller staden

fem tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) dd bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt

bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är Öfverlåten

åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fem tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt

bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverläten åt

bolag:

två tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fem tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften — — — (lika som förut) — —

— — öfverlåten.

2. De andelar — — (lika som förut)--

— — folkmängd.

Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller

hvarje landstingsområde, ega landstinget och

vederbörande hushållningssällskap att uppbära hvartdera

två tiondedelar samt landsbyggdskommunerna

sex tiondedelar. Fördelningen mellan dessa senare

sker likaledes efter folkmängden.

34 § uti ifrågavarande förordning lyder sålunda:

»1. Ej vare någon berättigad att söka betalning för bränvin, som

blifvit. vid iskänkning utborgadt,.

2. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre

belopp än tre liter utborgadt.»

Herr A. G. Olsson i Frösvi hemställer i en af honom inom Andra

Kammaren väckt motion, n:o 48, att sistberörda § måtte erhålla följande

lydelse:

»Ej vare någon berättigad att utsöka betalning för spirituösa,

som på kredit blifvit inom landet försåld.»

I motiveringen till motionen anför herr A. G. Olsson bland annat:

»Under senare åren har utborgningen af spirituösa genom kringresande

agenter för sprithandelsfirmor fått en stor utsträckning, hvilket

bäst visar sig i de många skuldford ringsmål för utborgad spirituösa

samt i nästan alla konkursstater, hvari mer eller mindre, dock i de

flesta fall förhållandevis rätt höga belopp blifvit bevakade för utborgad

spirituösa, hvilka belopp dessutom i många fall utgått med förmånsrätt

på grund af förut skedd utmätning, under det att långifvare och de,

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 5 Sami. 1 Afd. 2 Hälft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

som utborgat kläder och födoämnen, fått nöja sig, ofta no g, med ingenting.

På så sätt hafva många personer, som lånat cessionanten penningar,

egentligen fått betala de dryckesvaror, som denne i sin förtvifiade

affärsställning i öfverflöd sjelf förtärt och trakterat sina gäster

med. Mången arbetare, torpare eller dylik mindre bemedlad person

har ock med grämelse måst åse, huru hans ringa men väl behöfliga

bohag utmätts för den spritlåda, som den kringresande sprithandelsagenten

trugat på honom och som innehöll kanske dubbelt mot hvad

konsumenten vid reqvisitionstillfället ville låta anteckna sig för.

För att förebygga, det sådana sorgliga affärer upprepas, anser jag,

att 34 § i Kongl. Maj:ts förordning angående vilkoren för försäljning

af bränvin och andra brända eller distillerare spirituösa drycker den

29 maj 1885 må få den lydelse, att den afser all kredithandel med

spirituösa.»

Motionären synes i sin motion hufvudsakligen afse att inskränka

den kredithandel med spirituösa, som eger rum mellan bränvinsförsäljaren

och den enskilde konsumenten eller med andra ord att motarbeta

den s. k. konsumtionskrediten med afseende på spirituösa. Emellertid

är det af motionären föreslagna stadgandet så vidsträckt, att äfven den

utsinande mellan affärsmän försiggående partihandeln med spirituösa

hemfaller derunder.

Något skäl att för denna sistnämnda gren af bränvin shandeln

försvåra anlitandet af kredit synes emellertid utskottet icke förefinnas.

Deremot anser utskottet, att de missförhållanden, motionären

an tyd t, i väsentlig mån skulle kunna undanrödjas genom att höja det

litertal, som enligt 34 § 2 mom. är det lägsta, hvarför betalning får

utsökas.

Utskottet hemställer derför,

5:o att Riksdagen måtte besluta, att 34 § 2

mom. i förevarande förordning skall erhålla följande

förändrade lydelse:

Lag samme vare, då bränvin blifvit vid minuthandel

till mindre belopp än 20 liter utborgadt.

Slutligen anhåller herr M. Tysk i en af honom inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 160, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla om »utarbetande och om möjligt till nästa Riksdag framläggande

af förslag till sådan ändring i eller tillägg till bestämmelserna

om ansvar för öfverträdelse af näringsrättighet, som innefattar förlust

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

af handelsrätt för handlande, hos hvilka oloflig handel med rusgifvande

varor utöfvas eller utan betalning utdelas, eller som eljest utöfva sådan

handel, hvarigenom oloflig försäljning främjas eller oordningar föranledas.u

1 motionen anför herr Tysk utom annat:

»Bland de näringsidkare, som utöfva handel i öppen salubod,

förefinnas många, som under utöfvande af sådan verksamhet icke ställa

sig till efterrättelse de lagbestämmelser, hvilka äro gällande i fråga om

försäljning eller annan behandling af bränvin, vin och Öl, utan i stället

åsidosätta sitt åliggande och vid försäljning eller annan behandling

deraf hufvudsakligen söka att bereda sig den möjligen största ekonomiska

vinsten.

De lagöfverträdelser, som de dervid låta komma sig till last, söka

de med all sin förmåga att fördölja, liksom ock de ej uraktlåta att till

sin fördel använda sin förmåga vid tillfällen, då de för sina lagöfverträdelser

blifva vid domstol åtalade, till följd hvaraf de högst sällan

kunna öfverbevisas och fällas till ansvar, hvithet vanligen utgör endast

en bråkdel af den vinst, som de genom sådan oloflig handel eröfrat.»

Utskottet tillåter sig erinra, att den af motionären omförmälda

svårigheten att bevisa förseelser af anmärkta beskaffenhet, icke lärer

kunna undanrödjas genom att straffet för desamma skarpes, hvadan

utskottet, som finner de för närvarande gällande straffbestämmelser

för oloflig handel med rusgifvande drycker fullt tillräckliga, hemställer,

6:o) att herr Tysks ifrågavarande motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 mars 1890.

På utskottets vägnar:

E. GLIST. BOSTRÖM.

Reservationer:

vid l:sta punkten

af herrar E. G. Boström, Lithander, W. T kärn ^ Fock och Styffe,

hvilka ansett herrar Treffenbergs och S. M. Olssons motioner böra

bifallas;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

vid 4:de punkten

af herrar E. G. Boström, Cederschiöld, Sandwall, Swartling och

Styffe, som icke funnit att giltiga skäl blifvit anförda för att förändra

den för allenast fem år sedan faststälda fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen

och förty icke kunnat biträda utskottets hemställan'' i

denna punkt, samt af herr E. W. Carlson, som afgifvit följande yttrande:

»Emot utskottets förslag till fördelning af de inkomster, som inflyta

genom utgifter för rättigheter till försäljning eller utskänkning af

bränvin, äfvensom af dermed förenad vinst, reserverar jag mig af det

skäl, att jag icke kan finna, att utskottet förebragt någon giltig rättsgrund

för sitt framlagda förslag att till förmån för landtkommunerna

beröfva städerna ytterligare XV af denna inkomst. Utskottet anser, att

en jemnare fördelning af dessa medel än den nuvarande bör söka

uppnås, men öfvergår genast till den åsigten, att all afkastning af

bränvinshandteringen egentligen är en statsskatt, som helt och hållet

borde tillkomma staten. Hade utskottet vidhållit denna åsigt, skulle

äfven jag för min del instämt deruti, men i dess ställe föreslår utskottet,

att medlen böra så jemnt som möjligt fördelas mellan de olika

kommunerna. Då utskottet sålunda frångått sin först uttalade åsigt,

att all behållen inkomst af bränvinshandteringen är en statsskatt, och

i dess ställe vill göra den till en kommunalegendom för hela landet,

anser jag, att både motiv och rättsgrund äro öfvergifna. Det kan väl

ej förnekas, att omförmälda inkomst hufvudsakligen är en handelsvinst,

som i likhet med all annan handelsvinst rättvisligen borde tillfalla den

kommun eller det bolag, som bedrifver handeln, ty vinstens storlek

beror ju ytterst på huru affären skötes, såväl med afseende på inköpssom

försäljningspris. Då försäljningspriset icke är och ej heller lämpligen

kan genom lag blifva faststäldt, står det ju hvarje bolag fritt att

hålla ett högt eller lågt pris på varan och derigenom erhålla en större

eller mindre vinst. I nykterhetens intresse hafva bolagen hittills sökt

hålla utminuterings- och utskänkningsprisen höga för att derigenom

söka minska förbrukningen, men det är fara värdt, att om de städer,

som idka rörelsen och livilka få vidkännas all den olägenhet och skada,

som dermed är förenad, beröfvas den inkomst, som bränvinshandteringen

gifver, de skola till skada för nykterhetens befrämjande komma att sänka

priset och derigenom förminska vinsten. Att med siffror kunna visa

kostnader och skada, som de kommuner få vidkännas, Indika nödgas

hafva bränvinsförsäljning inom sitt område, är absolut omöjligt, ty alla

de brott och laster, som äro denna handtering följaktiga, kunna icke

angifvas i penningvärde. De landsortskommuner, som fordom idkade

denna rörelse, hafva nogsamt insett dess skadliga följder och för den

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

skull visligen afstått från den dermed förenade skenbara vinsten för

att undslippa dess sorgliga följeslagare. För de landtkommuner, som

tro att endast fördelar äro förenade med bränvinsförsäljningen, finnes

ju intet binder att sjelfva inrätta dylik handtering.

Skall emellertid än ytterligare inskränkning göras i städernas

inkomst af bränvinshandeln, borde åtminstone en grundlig utredning

föregå beslutet, och en dylik utredning kan enligt min åsigt icke bevillningsutskottet

medhinna på den korta tid, det har sig tillmätt, och

med den mängd olikartade frågor, det har att handlägga, utan torde

lämpligast genom Kongl. Maj:ts försorg böra verkställas.

Då, som bekant är, många städer åtagit sig stora förpligtelser i

förhoppning om att nu få behålla sina andelar af bränviusmedlen, och

då endast fyra år förflutit sedan den nu gällande lagen började tillämpas,

borde en noggrann undersökning vidtagas för att utröna, hvad

verkan 1885 års förordning haft såväl med afseende på bränvinskonsumtionen

som i stads- och landtkommuners ekonomi, äfvensom

hvad verkan den nu föreslagna förändringen skulle medföra.

Af dessa skäl kan jag icke instämma i utskottets förslag.41

Herrar F. G. Janson och Ceclerschiöld hafva anhållit att här få

antecknadt, att de varit förhindrade att deltaga i behandlingen af, den

förstnämnde samtliga punkter och den sistnämnde punkterna 5:o och

6:o af detta betänkande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

255

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Tab. I.

De under försäljningsåret

1887—1888

gällande

influtna bränvinsmedlens fördelning enligt

författning.

Landsting.

Städer, som

oj deltaga

i landsting.

Öfriga stä- der och

köpingar

med bolag.

Lands-

bygdskom-

muner.

Hushåll-

nings-

sällskap.

Summa.

Stockholms stad ......

1,208,644

1,208,644

Stockholms

län

30,415

- -

44,113

25,916

20,637

121,081

Upsala

46,183

- -

89,082

24,070

27,376

186,711

Södermanlands

46,677

- -

88,941

22,548

28,773

186,939

Östergötlands

48,689

90,922

68,493

48,031

45,771

301,906

Jönköpings

41,281

- -

64,617

32,839

27,637

166,374

Kronobergs

29,896

- -

36,780

35,481

20,836

122,993

Kalmar

62,201

- -

112,111

35,712

39,646

249,670

Gotlands

10,969

- -

16,129

10,238

7,342

44,678

Blekinge

45,350

- -

81,841

28,983

27,731

183,905

Kristianstads

33,496

- -

33,509

45,622

24,815

137,442

Malmöhus

83,575

130,489

138,790

62,071

90,445

505,370

Hallands

40,005

- -

67,950

25,746

24,905

158,606

Göteborgs och Bohus

51,943

513,450

89,058

36,436

106,215

797,102

Elfsborgs

59,965

---

88,570

55,990

39,946

244,471

Skaraborgs

58,592

- -

98,380

38,946

38,286

234,204

Vermlands

48,185

- -

73,079

38,873

33,258

193,395

Örebro

51,772

- -

92,871

27,120

32,413

204,176

Vestmanlands

56,308

- -

116,430

19,663

32,958

225,359

Kopparbergs

n

33,823

- -

38,998

40,779

23,893

137,493

Gefleborgs

60,891

- -

116,778

28,412

37,548

243,629

Vesternorrlauds

50,612

- -

88,255

32,694

32,224

203,785

Jemtlands

22,283

- -

38,316

13,913

14,619

89,131

Vesterbottens

24,052

- -

36,815

16,962

16,198

94,027

Norrbottens

n

20,131

—

29,599

15,766

13,588

79,084

Summa kronor

1,057,294(1,943,505)1,749,505

762,811

807,060

6,320,175

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

23

Tab. II.

Utskottets förslag, tillämpadt vid fördelning af de under försäljningsåret 1887—

1888 influtna bränvinsmedlen.

Landsting.

Städer, som

ej deltaga

i landsting.

Öfriga

städer och

köpingar

med bolag.

Lands-

bygdskom-

muner.

Hushåll-

nings-

sällskap.

Summa.

Stockholms stad................

1,071,198

1,071,198

Stockholms län

32,509

---

36,819

42,899

22,704

134,931

Upsala „

47,816

- -

71,304

37,484

28,998

185,602

Södermanlands „

48,790

- -

71,296

39,541

30,850

190,477

Östergötlands „

51,938

77,933

55,613

74,438

48,980

308,902

Jönköpings „

43,948

— —

51,918

54,661

'' 30,275

180,802

Kronobergs ,,

.32,145

—

29,483

53,914

23,066

138,608

Kalmar

65,534

- -

89,869

62,084

42,784

260,271

Gotlands „

11,673

- -

12,911

16,054

8,044

48,682

Blekinge „

47,290

- -

65,543

44.808

29,650

187,291

Kristianstads „

36,561

---

27,148

70,872

27,862

162,443

Malmöhus „

88,040

111,848

112,557

97,657

76,171

486,273

Hallands „

41,906

57,007

41,089

26,777

166,779

Göteborgs och Bohus ..

54,852

440,100

71,879

58,009

108,965

733,805

Elfsborgs „

03,918

—

71,533

86,699

43,793

265,943

Skaraborgs ,.

62,164

- -

79,906

67,058

41,759

250,887

Vermlands „

51,686

- -

58,563

67,528

36,729

214,506

Örebro „

54,296

---

77,004

47,528

34,900

213,728

Vestmanlands „

58,140

- -

93,199

34,684

34,776

220,799

Kopparbergs „

36,467

—

32,407

62,632

26,527

158,033

Gelieborgs „

63,651

—

93,557

50,616

40,261

248,085

Vesternorrlands „

53,283

- -

70.746

54,468

34,858

213,355

Jemtlands „

23,638

----

30,750

24,790

15,951

95,129

Vesterbottens ,,

25,651

- -

31,323

30,005

17,780

104,759

Norrbottens „

21,460

— —

25,236

26,784

14,917

88,403

Summa kronor

1,117,362

1,701,079|1,417,571

Härifrån afg

1,246,302

å provisio

847,377

ner m. m.

6,329,691

9,516

Återstå kronor

6,320,175

Anm. t. Beträffande Stockholms stad är beloppet af ersättningar för utskänkningsrättigheter

fråndraget; i andra städer provisioner m. m. ej fråndragna.

Anm. 2. Alla städer förutsättas hafva öfverlemnat bränvinshandeln åt bolag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1890:60 Skrifvelse till Konungen, angående vilkoren för försäljning af bränvin. s. 4 i texten