Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till tf 16 regeringsformen.

1890-04-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1890:12, Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till tf 16 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 12.

1

No 12.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1890, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion

om tillägg till tf 16 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt motion, n:o 205, hafva herrar V.

Vahlin och P. Andersson i Högkil föreslagit, att Riksdagen ville besluta

följande förändrade lydelse af § 16 regeringsformen:

»Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och

orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta, till lif, ära,

personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och

ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning

och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva;

ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa;

ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid

en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets

lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte en hvar

blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.

Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma för öfverläggning

i allmänt eller enskildt ärende. De föreskrifter, som erfordras till

förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, meddelas i lag, som

stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt.»

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 3 Samt. 9 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

Till stöd för den föreslagna grundlagsändringen hafva motionärerna

hufvudsakligen anfört: »Bland svenska folkets dyrbaraste rättigheter är utan

tvifvel församlingsrätten; men denna rättighet är icke hos oss, såsom i

många andra länder, garanterad i grundlagen. Under det att regeringsformen

tillförsäkrar svenska folket religionsfrihet, tryckfrihet och skydd till

person och egendom mot magtmissbruk, innehåller nämnda grundlag ingenting

om församlingsrätten. Då vår nu gällande strafflag stiftades, infördes

ej heller deri något stadgande till betryggande af nämnda rättighet; den

förutsattes, enligt hvad Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl. Maj: t om

strafflagens antagande anförde, »såsom gifven». Emellertid har detta haft

till följd, att församlingsrätten blifvit gång efter annan i administrativ väg

inskränkt, nemligen dels genom ordningsstadgan för rikets städer den 24

mars 1868, dels ytterligare genom kongl. kungörelsen den 10 december

1886 angående ändring i nämnda stadga.

Här är icke stället att ingå i bedömande af befogenheten af dessa

stadganden; vi hafva endast velat fästa uppmärksamheten på dem för att

derigenom visa det angelägna deri, att den ifrågavarande rättigheten kommer

att åtnjuta grundlagens hägn. Att bestämmelser kräfvas för att vid

offentliga sammankomster upprätthålla allmän ordning, är uppenbart; ingen

kan mer än vi ogilla och beklaga de missbruk af församlingsrätten, som

vid flera tillfällen egt rum; men dessa ordningsföreskrifter, hvilka medföra

inskränkning i församlingsrätten, äro efter vårt förmenande af den vigt,

att de icke böra bero af den administrativa regeringsmagten, utan beslutas

af Konung och Riksdag gemensamt.»

Bland de i § 16 regeringsformen genom uttryckligt stadgande bekräftade

allmänt medborgerliga rättigheterna finnes ej församlingsrätten upptagen.

Detta oaktadt har det aldrig satts i fråga, att ej svenske medborgare

egde att sammankomma för öfverläggning i allmänt eller enskildt

ärende. Denna rätt har alltid ansetts såsom i sakens natur gifven, och

denna uppfattning kom, såsom motionärerna erinrat, till ett synnerligen

tydligt uttryck under förarbetena till den nu gällande strafflagen. Enligt

det af Konungen framstälda förslaget skulle kap. 10 § 14 strafflagen

hafva erhållit följande lydelse: »Ej vare menighet å landet eller i stad

förment att sammankomma till öfverläggning om mål eller ärende, som

menigheten rörer; ej heller må sådan sammankomst af offentlig myndighet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

3

upplösas, så framt dervid ej företages något som emot lag stridande är

eller eljest allmän ordning störer. Om tid och ställe för sammankomsten,

der den ej redan, genom lag eller särskildt stadgande, bestämd är, skall

dock anmälan göras hos offentliga myndigheten i orten eller staden så långt

förut, att den kan dervid tillstädes vara, om så nödigt finnes. Sker sammankomst

utan sådan anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltade,

förfallen till böter från och med tjugo till och med tvåhundra riksdaler.»

— Rikets Ständer, som ansågo, att det sålunda föreslagna stadgandet skulle

kunna föranleda den slutsats, att offentliga sammankomster af personer, som

icke representerade en i judicielt-administrativt hänseende redan bildad kommun,

skulle vara förbjudna, föreslogo i stället för samma paragraf en ny

redaktion, som enligt hvad ständerna anförde i sin skrifvelse till Konungen

angående förevarande fråga, »förutsätter samlingsfriheten såsom gifven».

I öfverensstämmelse med hvad ständerna föreslagit erhöll berörda stadgande

sin nuvarande lydelse.

Äfven om lagstiftaren emellertid ansett nödigt att i grundlagen uttryckligen

garantera församlingsrätten och för den skull i § 16 regeringsformen

upptagit densamma bland de öfriga derstädes berörda allmänt medborgerliga

rättigheterna, skulle detta i och för sig ej hafva lagt något hinder

i vägen för att församlingsfriheten kunnat blifva närmare bestämd genom

föreskrifter, meddelade af Konungen på grund af den honom enligt

§ 89 regeringsformen tillkommande lagstiftniugsmagt. Regeringsformens

16 §, som förutsätter att der omnämnda rättigheter kunna begränsas, meddelar

nemligen ingen bestämmelse om, huru sådana begränsningar skola

fastställas. Huruvida dessa kunna bestämmas af Konungen ensam eller

äro underkastade Konungens och Riksdagens gemensamma beslutanderätt,

detta beror på förhållanden, som ej beröras i denna §, hvilken alls icke

afser att uppdraga någon gräns mellan Konungens och Riksdagens magt.

För den skull kan ej heller saknaden i grundlagen af ett allmänt erkännande

af församlingsfriheten i något som helst afseende betraktas såsom

orsak till, att, enligt motionärernas förmenande, genom Konungens lagstiftning

vissa inskränkningar i densammas utöfning blifvit gjorda.

Motionärerna föreslå emellertid, att i § 16 regeringsformen skall intagas

ett uttryckligt stadgande derom, att de föreskrifter, som erfordras till förekommande

af missbruk af församlingsrätten, skola meddelas i lag, som stiftas

af Konungen och Riksdagen gemensamt. Derigenom skulle således beträffande

församlingsfriheten i § 16 upptagas en bestämmelse, som, enligt hvad

ofvan visats, innebure ett för paragrafen i öfrigt främmande reglerande af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

Konungens och Riksdagens inbördes magtställning. Behofvet af en dylik

grundlagsändring kan utskottet ej anse vara ådagalagdt. Motionärerna hafva

icke på något sätt visat, att de af Konungen meddelade ordningsföreskrifter

i förevarande ämne öfverskridit hvad som erfordras för upprätthållande af

allmän ordning och för förekommande af församlingsfrihetens missbruk.

Men äfven om hithörande stadganden i vissa afseenden skulle kräfva en ny

lagstiftning, så är det genom ändring af dessa stadganden, rättelse bör åstadkommas,

och en förändring i grundlagen för detta ändamål kan ej anses

nödvändig.

Då således, enligt utskottets åsigt, ett bekräftande af församlingsfriheten

genom intagande i § 16 regeringsformen af ett allmänt stadgande

derom ej är bebo!ligt, vid det förhållande att församlingsfriheten hos oss

äfven utan dylik bestämmelse anses för gifven, samt då utskottet håller

före, att äfven om en förändrad lagstiftning skulle vara af nöden i fråga

om förevarande ordningsföreskrifter, denna likväl ej påkallar den föreslagna

förändringen i grundlagen, får utskottet hemställa,

att förevarande, af herrar Valilin och Andersson

väckta motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 28 april 1890.

På utskottets vägnar:

O. BERGrlUS.

Herrar Månsson och Nilsson hafva begärt få antecknadt, att de icke

deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, den förre i följd af

annat honom af Riksdagen meddeladt uppdrag och den senare på grund

af beviljad ledighet från riksdagsgöromålen.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.