Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrade bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis.

1890-02-13 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:11, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrade bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande LJ:o 11.

>’:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1890, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrade

bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis.

I justitieombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna och af båda

kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse framställes förslag om

ändrade bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis. Justitieombudsmannen

anför i detta ämne följande:

»I § 3 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december

1883 är stadgadt, att lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast

egendom skall beräknas sålunda:

l:a afd.

(underdom- stolar i stad

m. fl.)

2:a afd.

(underdom- stolar på

landet.)

4:e afd.

(rikets hof- rät.ter m. fl.)

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

a) för tio år:

på landet: för hvarje hemman, hemmansdel

eller lägenhet, till och med 3........................

1

50

6

öfver 3 till och med 6.......................................

1

4

öfver 6.....................................................................

50

2

dock att lösen ei må öfverstiga........................

10

40

År beviset grundadt på flera härads- rätters inteckningsprotokoll, beräknas lösen

särskild! för den inom hvarje härad eller tings- lag liggande del af egendomen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

5

l:a afd.

(underdom- stolar i stad

in. fl.)

2:a afd.

(underdom- stolar på

landet).

4:e afd.

(rikets hof- rätter in. fl.)

Kr.

Ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

i stad: angående gärd eller obebyggd tomt,

jemte sådan jord, som ej får derifrån söndras

eller särskild t intecknas, för hvarje tomt- nummer till och med 3 .................................

3

6

öfver 3 till och med 6 .......................................

2

—

_

_

4

_

I öfver 6 ...................................................................

1

—

—

—

2

—

angående annan jord, om till och med 3

hektar..................................................................

3

6

för hvarje hektar deröfver...............................

1

2

Hvad som öfverskjuter helt hektartal

räknas för hel hektar.

Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad

må dock ej öfverstiga ....................................

20

40

b) för kortare tid ån tio år:

för hvarje år, beviset omfattar, l/10 af hvad

ofvan är bestämdt; dock vare lägsta lösen

2

—

1

4

Denna förordning af den 7 december 1883 trädde i tillämpning den

1 januari 1884, och vid den tiden erfordrades ej gravationsbevis för längre

tid än tio år. Numera hafva dock andra förhållanden inträda som föranleda,

att gravationsbevis i vissa hänseenden omfattande mer än tio år ofta

äro af nöden.

Innan kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den

16 juni 1875 utkom, var föreskrifvet att inteckning för att bibehålla gällande

kraft skulle förnyas inom hvart tionde år. För utfärdande af gravationsbevis

var således då tillräckligt, att vederbörande häradsrätts eller rådstufvurätts

inteckningsprotokoll för de tio senaste åren genomgingos. Äfven om

före den tiden inteckningar beviljats i fastigheten, men desamma icke under

dessa tio år blifvit förnyade, graverade de ej längre fastigheten.

Genom nämnda förordning den 16 juni 1875 är skyldigheten att inom

tio år förnya inteckning för fordran bibehållen. Rörande åter inteckning

för nyttjanderätt är i § 43 af förordningen stadgadt, att sådan inteckninggäller

.fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit införd uti den i § 61

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

omförmälda bok, hvarmed afses vid häradsrätt inteckningsbok och vid rådstufvurätt

fastighetsbok, hvilken senare benämning ofta nyttjas såsom ett

gemensamt uttryck för både intecknings- och lagfartsböcker vid häradsrätter.

Hvad i förordningen föreskrifves angående nyttjanderätt skall enligt §§ 54

och 55 äfven gälla i fråga om rätt till afkomst af fast egendom och servitut

saf t al.

När således inteckning af något utaf de tre senare slagen beviljats

eller förnyats efter 1876 års början, då förordningen af den 16 juni 1875

trädde i kraft, och inteckningen blifvit införd i fastighetsboken, behöfver

förnyelse af inteckningen ej vidare ske, utan den gäller oberoende deråt.

De bevis, hvilka numera utfärdas angående inteckningsförhållanden i fastigheter,

böra förty omfatta icke blott de tio sista åren utan, hvad beträffar

inteckningar angående nyttjanderätt, afkomst af fast egendom och servitutsaftal,

jemväl tiden derförut till början af år 1876. Eljest kan man ej vara

förvissad, att bevisen angifva samtliga i fastighet beviljade,^ förnyade eller

sökta inteckningar. Och der denna trygghet saknas lärer, åtminstone i de

flesta fall, gravationsbeviset ej vara för sitt ändamål till fyllest.

Då ett fullständigt gravationsbevis bör i vissa hänseenden omfatta

tiden från 1876 års början till den dag, gravationsbeviset utfärdas, och således

mer än tio år, blir ett spörsmål, huru dylikt bevis rätteligen bör expedieras,

och huru lösen derför må beräknas. Under min embetsresa år 1889

var frågan flera gånger föremål för samtal mellan mig och domare, dem jag

besökte, och har jag så väl häraf som af hvad jag sedermera inhemtat funnit,

att praxis i detta fall är synnerligen vexlande.

En och annan domare förklarade, att han för sådana gravationsbevis,

om hvilka nu är fråga, ej plägade taga högre lösen än för vanliga gravationsbevis,

omfattande tio år, enär bestämmelserna i förordningen angående

expeditionslösen syntes afse endast gravationsbevis för tio år eller derunder,

ej för längre tid, och således bestämmelse i fråga om lösen för omförmälda

gravationsbevis saknades. Enahanda praxis lär följas i Stockholms

rådstufvurätt.

Andra domare meddelade, att de på eu i allmänhet framstäld begäran

om gravationsbevis expediera sådant för tio år. Men i fall uttryckligen

anhålles att få gravationsbevis för längre tid än tio år, utfärda de ett gravationsbevis

för de tio sista åren mot vanlig lösen enligt tariff a) och derjemte

ett särskildt, på fastighetsboken grundadt bevis för den öfriga tiden

från 1876 års början, hvilket senare bevis några domare teckna å det

hufvudsakliga gravationsbeviset, andra å särskildt papper. I båda fallen

beräknades lösen för det senare beviset till 1 krona, och åberopades såsom

stöd härför bestämmelsen under tariff b).

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Några häradshöfdingar förklarade, att de i likhet med de sistnämnde

plägade utfärda två bevis, men att de för det bevis, hvilket afsåge tiden

från ingången af år 1876 till tioårsperiodens början, beräknade lösen till 50

öre, då beviset tecknades å det egentliga gravationsbeviset, och till 75 öre,

då det expedierades såsom särskild handling. För detta förfarande åberopades

de i förordningen angående expeditionslösen förekommande allmänna bestämmelser

rörande lösen för bevis, nemligen:

l:a afd.

2:a afd.

4:e afd.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Bevis, annat, tecknadt å företedd handling

1

—

--

50

1

—

» » då det särskilt utfärdas ......

•

1

50

—

75

1

50

Andra domare sade sig förfara sålunda, att de utfärdade ett gemensamt

gravationsbevis, hvilket afsåg tiden ända från den 1 januari 1876,

och beräknade lösen härför på det sätt att de, utom vanlig lösen för ett

tioårs gravationsbevis, togo 7io af denna lösen för hvarje Överskjutande år,

så att, om gravationsbeviset afsåg ett hemman på landet och omfattade

fjorton år, fordrades i lösen 2 kronor 10 öre, motsvarande 1 krona 50 öre

såsom lösen för ett tioårs gravationsbevis och 4/io deraf eller 60 öre för de

Överskjutande fyra åren.

Tillämpas nu dessa olika förfaringssätt vid beräknande af lösen för

ett af domhafvanden utfärdadt gravationsbevis, afseende fjorton år eller tiden

från 1876 års början till den 1 januari 1890, skulle lösen för sådant bevis

blifva antingen 1 krona 50 öre, eller 2 kronor, eller 2 kronor 10 öre,

eller 2 kronor 25 öre, eller 2 kronor 50 öre. Härvid bör ock tagas i

betraktande att, enligt kong!, förordningen angående stämpelafgiften den 24

september 1886, skall gravationsbevis, som af domare på landet meddelas,

förses med stämpel till samma belopp, som den för beviset utgående lösen.

Stämpelbeloppet vexlar således äfven, allt efter domarnes olika praxis.

Möjligen praktiseras på än flera sätt. De af mig nu angifna torde

dock vara de i allmänhet förekommande.

Den skiljaktighet i beräkning af lösen för gravationsbevis, afseende

längre tid än tio år, som sålunda eger rum, utvisar, att någon lagbestämd

grund för dylik lösens beräknande för närvarande icke finnes, eller åtminstone

att af nu gällande bestämmelser i ämnet icke tydligen framgår, huru

i förevarande afseende rätteligen bör förfaras. Denna fråga har, så vidt mig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

är bekant, icke i anledning- af klagan öfver obehörigt utkräfvande af lösen

för dylika bevis eller af annan anledning varit föremål för domstols pröfning;

och en sådan klagan torde icke kunna föranleda till någon ansvars- eller

ersättningspåföljd för den domare, mot hvilken talan i sådant hänseende blefve

anhängiggjord, enär, i brist af uttryckliga bestämmelser i ämnet, icke något

af ofvan angifna sätt för beräknande af lösen för gravationsbevis för längre

tid än tio år kan anses vara uppenbarligen lagstridigt. Deremot har frågan

förevarit vid 1888 års riksdag i anledning af en inom Andra Kammaren

då väckt motion, att Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med framställning

om meddelande af föreskrifter i ämnet, Men denna motion föranledde

icke till någon Riksdagens åtgärd, enär kamrarne stannade i olika beslut i

frågan.

Hvilket af ofvan omförmälda beräkningssätt må vara det rigtigaste,

är således en oafgjord fråga, som väl tarfvar närmare utredning.

Af sjelfva uppställningen i förordningen .angående expeditionslösen,

hvari först stadgas om lösen för gravationsbevis för tio år och sedan om

lösen för dylika bevis för kortare tid än tio år, synes framgå att lagstiftaren

tänkt sig, att detta senare bevis skulle afse icke någon period tidigare än

den för de vanliga, förut omförmälda tioårs gravationsbevisen, utan tvärt om

en tid, som följer efter dessa tio år. Med andra ord att om en person innehar

ett tioårs gravationsbevis, ut.färdadt för t. ex. fyra är sedan, och han

önskar upplysning om de inteckningar, som möjligen tillkommit efter utfärdandet

af detta gravationsbevis, så egen han begära ett tilläggs- eller

kompletteringsbevis för dessa fyra sista år och får detta senare gravationsbevis

mot lösen enligt tariffen under b), följaktligen billigare än om han utlöste

ett alldeles nytt gravationsbevis för de sista tio åren.

Blickar man tillbaka på uppkomsten af bestämmelsen under tariff b),

torde visa sig att denna tolkning är den rigtiga.

I expeditionstaxan af den 15 maj 1821 förekomma stadganden blott i

fråga om lösen för gravationsbevis, ej om tiden för desamma. Ett gravationsbevis,

omfattande t. ex. fyra år, synes på den tiden kostat lika mycket

som ett gravationsbevis för tio år. Att gravationsbevis emellertid ej tarfvades

för längre tid än de tio sista åren är tydligt, enär då gällande författningar

angående inteckning föreskrefvo förnyelse deraf inom hvart

tionde år.

Med upphäfvande af 1821 års expeditionstaxa utfärdade Kongl. Maj:t

den 30 november 1855 ny förordning angående expeditionslösen. Det är i

denna förordning, som, mig veterligen, bestämmelser första gången meddelas

om olika lösen för tioåriga gravationsbevis och för sådana bevis för kortare

tid. Bestämmelserna sönderfalla der, likasom i förordningen den 7 december

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 9

1883, i två delar, nemligen a), afseende gravationsbevis, omfattande tio år,

och b), som i 1855 års förordning lyder sålunda:

»b) för kortare tid än tio år: för hvarje år, beviset omfattar, 1/10 af

hvad här ofvan finnes bestämdt, men icke i något fall mindre än»; hvarefter

de olika beloppen i de särskilda afdelningarna följa.

Kommitterade, som uppgjorde förslaget till denna förordning, der stadgandet

under b) är ordagrant lika lydande med kommitterades förslag, yttra

i sina motiv i fråga om gravationsbevis följande:

»Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad har blifvit nedsatt till

samma belopp som för landtegendom, då giltig grund saknas för den nu

varande olikheten. Att lösen för nämnde bevis minskas i den mån de omfatta

kortare tidrymd, torde ock vara med billighet öfverensstämmande.»

Ej heller då förordningen af den 30 november 1855 började tillämpas

erfordrades gravationsbevis för längre tid än tio år, hvadan det synes mig

uppenbart, att med bestämmelsen under b) i nämnda förordning åsyftades ej

någon tillägg slösen för gravationsbevis, omfattande mer än tio år, utan, såsom

jag förut antydt, ett sätt för allmänheten att till billigare lösen erhålla gravationsbevis,

som blott afsåge ett eller flera af de sista tio åren.

Stadgandet under b) i förordningen den 30 november 1855 öfverensstämmer

alldeles med föreskriften under b) i nu gällande förordning den 7

december 1883, som omedelbart efterträdt den förra. I de motiv, hvilka

åtfölja det af kommitterade uppgjorda förslag till 1883 års förordning, förekommer

icke någon antydan derom, att bestämmelsen under b) numera skulle

afse jemväl gravationsbevis, hvilka omfatta en tidigare period än de tio sista

åren. Hade kommitterade afsett sådant och förty velat i denna bestämmelse

inlägga något mera än hvad förut med stadgandet åsyftats, skulle de tvifvelsutan

ändrat ordalagen eller åtminstone yttrat något härom i motiven. De

hade då säkerligen äfven föreslagit bestämmelser för det framdeles inträffande

fall, att gravationsbevis för att vara fullständigt måste omfatta ej blott de

tio sista åren utan derutöfver ytterligare tio år eller mera, således förutom

de tio sista aren en period, som är längre än tio år, ej kortare, hvilket senare

ord är uttrycket i författningen.

Att sistnämnde kommitterade med stadgandet under b) icke åsyftat

någon särskild tilläggslösen för gravationsbevis torde vidare framgå af hvad

kommitterade yttra i ämnet. Detta yttrande lyder sålunda:

»Ehuru kommitterade försport anmärkningar derom, att den lösen, som

vid underdomstolarne på landet utgår för gravationsbevis å fast egendom,

vore i förhållande till det med dessa handlingars utfärdande förenade ansvar

och arbete för ringa, hafva kommitterade dock, vid betraktande af de rörande

Bill. till Bdcsd. Brot. 1890. 7 Sami. 6 Höft. -j

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

löneregleringen för häradshöfdingarne här ofvan (i motiven) åberopade förhållanden,

funnit någon förhöjning i berörda lösen icke böra ifrågasättas.»

Det torde vara allmänt kändt, att utfärdande af gravationsbevis är ett

särdeles tidsödande och ansvarsfullt bestyr. Ansvarsfullt, ty derest genom

förbiseende af domaren en inteckning, som står i protokollet, blir uteglömd

ur gravationsbeviset, kan sådant för honom medföra betydlig ersättningsskyldighet.

Och tidsödande måste det naturligtvis vara att genomgå en

underdomstols oftast vidlyftiga inteckningsprotokoll för de sista tio åren. Det

är ej till fyllest att domaren för denna tid granskar hemmanets eller stadsegendomens

upplägg i fastighetsboken, enär dessa böcker ännu icke tillerkänts

ovilkorlig! vitsord. Om nemligen inteckning är enligt protokollet beviljad i

ett hemman, men domaren försummat att härom göra anteckning ä hemmanets

upplägg i fastighetsboken, förringar detta icke giltigheten af inteckningen.

Drundas det utfärdade gravationsbeviset blott på anteckningarna i fastighetsboken,

kan det således möjligen inträffa, att beviset ej blir fullständigt.

Mig är bekant att en eller annan domare finnes, hvilken efter fastighetsböekernas

införande anser sig ej längre förpligtad att vid utfärdande af

gravationsbevis, genomse inteckningsprotokollen, utan menar sig ega befogenhet

att grunda beviset på fastighetsboken allena. Om än domaren, då eu

rättsökande hos honom blott i allmänhet framställer begäran om ett gravationsbevis

rörande ett visst hemman, må formaliter vara berättigad att

lemna sådant bevis efter den metod han för sig finner beqvämligast, d. v. s.

på grund af fastighetsboken, blott han i gravationsbeviset uttryckligen förklarar,

att det meddelas enligt innehållet af denna bok, anser jag likväl ej

vara lägligt att så förfara. Äfven en i allmänhet framstäf begäran afser

uppenbarligen att få ett tillförlitligt gravationsbevis, och tillförlitligt är blott

det gravationsbevis, hvilket i fråga om de tio sista åren grundas på inteckningsprotokollet.

Anhålles uttryckligen om ett sådant gravationsbevis, är

domaren pligtig efterkomma denna begäran. Ett af Kongl. Maj! den 24

november 1882 meddeladt, utslag i ämnet sjmes mig i detta hänseende vara

af den vigt, att det här nedan i denna berättelse införes.

Ehuru, såsom nyss nämnts, fastighetsböckerna ej ännu ega ovilkorlig!

vitsord, hafva de likväl stor betydelse, såväl med afseende derå att genom

deras förande det ojemförligt mesta arbetet blifvit undangjord! för de fasteböcker

med vitsord framför protokollet, hvilka framdeles kunna blifva påbjudna,

som äfven derigenom att de redan nu äro till mycket gagn vid utfärdande

af gravationsbevis. Har domaren omsorgsfullt genomgått inteckningsprotokollen

för de sista tio åren, och tinner han sedan vid granskning

af egendomens upplägg i fastighetsboken, att der ej för dessa år äro anmärkta

flera inteckningar än dem han redan vid protokollens genomseende antecknat,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 11

bör han kunna vara fullt trygg att beviset är rigtigt i fråga om dessa tio

år. Sedan domaren sålunda förvissat sig angående de sista tio årens inteckningar,

är det ett ganska lätt arbete att taga reda på de öfriga inteckningar,

som till äfventyra besvära egendomen. Jag har förut erinrat derom,

att vissa slag af inteckningar ej behöfva förnyas, sedan de införts ifastighetsboken.

Detta är således vilkoret. Har inteckningen ej blifvit införd i denna

bok, måste förnyelse inom tio år ske. Eljest förloras inteckningsrätten. För

att få reda på, om några inteckningar, som ej anmärkts i de sista tio årens

inteckningsprotokoll, gravera egendomen, behöfver domaren således icke granska

äldre inteckningsprotokoll utan allenast egendomens upplägg i fastighetsboken.

I de flesta fall torde denna, granskning upptaga föga tid. Och häri finner

jag ytterligare ett skäl för den uppfattningen att kommitterade, som utarbetat

förslaget till förordningen den 7 december 1883, ej afsett att stadgandet

under b) skulle gälla det fall, hvarom nu är fråga, ty i sådan händelse hade

nog föreslagits en lägre tariff än för hvarje år 1/10 af lösen för tioärsgravationsbevis

och särskildt stadgats, huru lösen skall beräknas, då framdeles

bevis erfordras för längre tid än tio år före den sista tioårsperioden.

Genom hvad nu anförts torde vara ådagalagdt, att bestämmelserna

under tariff b) angående lösen för gravationsbevis icke äro tillämpliga å

sådana särskilda bevis, som, i sammanhang med gravationsbevis för tio år,

enligt fastighetsböckerna meddelas för tiden före denna tioårsperiods början.

Om så är förhållandet, kunna dessa bestämmelser naturligtvis ännu mindre

åberopas af de domare, hvilka icke utfärda särskilda bevis dels för de sista

tio åren och dels för tiden dessförinnan, utan meddela ett gemensamt bevis

för hela tiden från 1876 års början och derför beräkna, utom vanlig lösen

för ett tioårs gravationsbevis, ytterligare 1/j0 af denna lösen för hvarje Överskjutande

år.

Då således nu gällande föreskrifter i fråga om lösen för gravationsbevis

icke afse sådana bevis, som omfatta längre tid än tio år eller som

utfärdas i sammanhang med gravationsbevis för de sista tio åren men afse

viss tid dessförinnan, skulle man deraf kunna draga den slutsats att, i saknad

af bestämmelser angående lösen för sådana bevis, domare, som utfärda dylika

bevis, ej skulle vara berättigade att för dem beräkna förhöjd eller särskild

lösen utöfver den för vanliga tioårsgravationsbevis bestämda. Enligt min

åsigt är dock en sådan slutsats icke befogad, såvidt dermed. skulle anses

följa, att en domare vore skyldig att utan särskild lösen meddela bevis enligt

fastighetsböckerna för viss tid före sista tioårsperiodens början i sammanhang

med ett vanligt gravationsbevis för denna period. Enligt gällande förordning

angående expeditionslösen torde visserligen icke domare vara berättigad att,

om han utfärdar gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, derför

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

erhålla förhöjd lösen, men å andra sidan har domaren hvarken enligt denna

förordning eller enligt annan författning ovilkorlig skyldighet att meddela

sådant gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år. Otvifvelaktigt eger

han rätt att, då gravationsbevis af honom begäres, utfärda ett vanligt

gravationsbevis för de sista tio åren och derjemte ett särskildt bevis enligt

fastighetsböckerna för tiden dessförinnan, vare sig detta bevis tecknas å det

egentliga gravationsbeviset eller expedieras å särskildt papper. I hvilketdera

fallet som helst måste han vara berättigad att derför erhålla särskild lösen;

och de landtdomare, som så förfara, att de i dylika fall utfärda två bevis

och för det bevis, som afser tiden från ingången af år 1876 till tioårsperiodens

början, beräkna lösen till 75 öre, då detta bevis expedieras såsom

särskild handling, synas vara dertill fullt berättigade, enligt förut nämnda

allmänna stadganden om lösen för bevis.

Redan enligt nu gällande bestämmelser finnes således utväg för en

domare att erhålla särskild ersättning för det ökade arbete och besvär, som

vid utfärdande af gravationsbevis numera för honom måste uppkomma. Då

likväl, enligt hvad jag ofvan antydt, de domare, som vid utfärdande af

gravationsbevis förfara pa något annat af ofvan angifna sätt, icke derigenom

kunna anses handla uppenbart lagstridigt, är det tydligen af nöden att genom

en uttrycklig lagbestämmelse vinna enhet i tillvägagåendet härutinnan. En

sådan lagbestämmelse är äfven påkallad deraf, att det måste vara olämpligt

samt både för domarne och allmänheten obeqvämt, att två särskilda bevis

utfärdas angående en och samma fastighets inteckningsförhållanden. Rätteligen

bör väl endast ett bevis härom meddelas, om än detsamma i vissa delar

måste grunda sig på inteckningsprotokollen, i andra åter på fastighetsböckerna.

Billigt torde dock vara att, om domarne förpligtas utfärda ett

gemensamt gravationsbevis för längre tid än tio år, någon förhöjning i lösen

varder dem tillerkänd för det ökade arbete och besvär, som derigenom tillskyndas

dem, och hvilket, om än tills vidare i allmänhet icke af synnerlig

betydenhet, efter loppet af några år, i den mån anteckningarne i fastighetsböckerna

ökas, icke sällan kan blifva rätt afsevärdt. Den förhöjning i lösen,

som i detta afseende skäligen bör ifrågakomma, torde, enligt mitt förmenande,

kunna i fråga om gravationsbevis rörande ett hemman på landet fastställas

till 75 öre, eller det belopp, som, enligt hvad ofvan utvecklats, domarne nu

äro berättigade erhålla för det särskilda bevis, som, utöfver vanligt tioårigt

gravationsbevis, utfärdas enligt fastighetsboken för viss tid före de tio åren.

I förhållande till denna höjning torde andra taxebestämmelser rörande

gravationsbevis ändras.

Någon anledning att inom första och andra afdelningarne i förordningen

angående expeditionslösen, d. v. s. i fråga om underdomstolarne i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

13

stad och på landet bibehålla särskild lösen för tioårs gravationsbevis synes

ej längre förefinnas, då i hela riket, med undantag af Kopparbergs län, der

fastighetsböcker först nyligen införts, och några andra ställen, fastighetsböcker

funnits i mer än tio år, utan torde den föreslagna förhöjningen få

afse gravationsbevis, omfattande tio år eller derutöfver.

Gravationsbevis utfärdas emellertid ej blott hos underdomstolar. Sådana

bevis kunna äfven erhållas hos rikets hofrätter, till hvilka renoverade

exemplar af inteckningsprotokollen aflemnas, och utgår lösen då enligt tariffen

för fjerde afdelningen i nämnda förordning. Som hofrätterna dock ej hafva

tillgång till fastighetsböckerna, kan man icke påfordra, att gravationsbevis

från hofrätterna skola omfatta längre tid än tio år; och något skäl till

höjning af den i detta hänseende redan bestämda lösen föreligger icke.

Ehuru förordningen den 7 december 1883 är utfärdad på administrativ

väg och Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande eger deri vidtaga- förändringar,

har jag, vid det förhållande att denna fråga förevarit vid 1888

års riksdag och utgjort föremål för Riksdagens öfverläggningar, ansett mig

ej böra i ämnet göra någon framställning hos Konungen, utan vågar jag

för den skull föreslå, att Riksdagen behagade till Konungen aflåta skrifvelse

med anhållan dels att förordningen angående expeditionslösen den 7 december

1883 må ändras derhän, att förordningen kommer att afse äfven gravationsbevis

för längre tid än tio år, dels ock att lägsta lösen för gravationsbevis,

omfattande tio år eller derutöfver, må i fråga om hemman på landet bestämmas

till 2 kronor 25 öre samt att i förhållande härtill jemkning må

ega rum af de belopp, hvilka i § 3 af nämnda förordning äro i första och

andra afdelningarne bestämda såsom lösen för gravationsbevis, omfattande

tio år».

Det i justitieombudsmannens ofvan intagna framställning påpekade förhållande,

att ett gravationsbevis, omfattande endast de 10 år, som förflutit

näst före bevisets utfärdande, numera icke innefattar tillräcklig ledning för

att bedöma i hvad mån en egendom är af inteckningar besvärad, har sin

grund i den genom nu gällande inteckningsförordning af den 16 juni 1875

införda bestämmelse, att inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst af

fast egendom och servitutsaftal skola utan förnyelse fortfarande gälla, sedan

de blifvit införda i inteckningsboken. Att den sålunda tillkomna olikheten i

fråga om nödvändigheten af förnyelse mellan, å ena sidan, nämnda slag af

inteckningar och, å andra sidan, inteckning för fordran, skulle komma att

medföra vissa olägenheter, hade under de förhandlingar, som föregingo för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

ordningens utfärdande, icke lemnats oanmärkt. Enligt det inom dåvarande

lagbyrån utarbetade förslag till förordning angående inteckning i fast egendom

lydde 43 § sålunda: »Inteckning för nyttjanderätt, som beviljas, sedan denna

förordning träd! i kraft, gälle fortfarande utan förnyelse. Hyttjanderättsinteckning,

som tinnes då denna förordning träder i kraft, skall derefter, vid

påföljd att inteckningen eljest förfaller, en gång förnyas inom den tid och i

den ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran, men vare

sedan gällande utan vidare förnyelse.» Härom innehåller det vid förslagets

granskning inom högsta domstolen förda protokoll följande: »Då i fråga om

skyldigheten att förnya inteckningar olika stadganden för särskilda slag af

inteckningar icke syntes vara lämpliga, utan kunna föranleda till misstag

och förvecklingar, samt då den inteckningsbok, som enligt förslaget skulle

upprättas, icke komme att blifva af den beskaffenhet, att densamma syntes

kunna tilläggas det vitsord, att ensamt å denna bok kunde grundas sådana

intyg, som domare hittills under form af gravationsbevis meddelat, utan

domare äfven hädanefter måste granska protokollen, för att kunna afgifva

ett, tillförlitligt bevis om och i hvad mån en fastighet är med inteckning

besvärad, och en dylik granskning icke skäligen kan sträckas längre än till

protokoll för tio år, ansågo justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och

Huss sig icke kunna tillstyrka att för närvarande och innan fullständiga,

med vitsord försedda hypoteksböcker kommit till stånd, skyldigheten att förnya

nyttjanderättsinteckningar borttoges. I följd häraf hemstälde bemälde

justitieråd, att hvad i 19 och 20 §§ blifvit stadgadt om förnyelse med afseende

å inteckning för fordran måtte blifva föreskrifvet jemväl i fråga om

nyttjanderättsinteckningar. — Justitieråden Almqvist, Naumann och,Strandberg

förenade sig om följande yttrande: Då gravationsbevis måste upptaga

jemväl den nyttjanderätt, hvarför en fastighet är intecknad, och ett sådant

bevis väl alltid måste utfärdas efter den normala urkunden, som utgöres af

rättens protokoll, och ej af en sådan bok, som den i 61 § omförmälde, äfven

om en sådan öfver allt komme att genast från början föras, hvithet med afseende

å innehållet af 66 § kan ifrågasättas, så ansågo justitieråden den här

uttalade grundsats, att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse,

icke kunna godkännas.»

Enligt hvad statsrådsprotokollet den 5 februari 1875 utvisar, anförde,

vid ärendets förnyade föredragning inför Konungen, dåvarande justitiestatsministern,

att, med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande § anmärkt,

den förändring deri blifvit vidtagen, att befrielsen från skyldigheten att förnya

en nyttjanderättsinteckning gjorts beroende derpå, att anteckning om

nyttjanderätten egt rum i den bok, hvilken enligt förslaget skulle föras

öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget. Härigenom skulle,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 15

enligt justitiestatsministerns förmenande, den svårighet vid gravationsbevisens

utfärdande, som af det ursprungliga stadgandet kunde blifva förorsakad,

vara afhulpen.

Detta är likväl, så vidt lagutskottet kan finna, icke förhållandet.

Domaren lärer lika litet i fråga om dessa inteckningar som beträffande inteckning

för fordran kunna grunda ett gravationsbevis uteslutande på inteckningsboken;

ty om en inteckning för nyttjanderätt eller någon af de dermed

likstälda rättigheter blifvit efter ingången af år 1876 förnyad, men anteckning

om förnyelsen af någon, utaf inteckningshafvaren oberoende anledning icke

skett i inteckningsboken, torde man icke kunna påstå, att den skedda förnyelsen

derigenom blifvit utan verkan. Domaren lärer således äfven i detta

fall, såvida vederbörande icke åtnöjes med ett gravationsbevis, som uttryckligen

förklaras vara i detta afseende grundadt endast på inteckningsboken,

vara nödsakad att genomgå inteckningsprotokollen så långt tillbaka som till

1876 års början.

Vid sådant förhållande är det tydligt, att utfärdande af ett gravationsbevis,

omfattande tiden från den 1 januari 1876 till den tidpunkt, då beviset

utfärdas, medför väsentligt mera besvär och tidsspillan än meddelande af ett

bevis, som omfattar endast de tio nästförflutna åren. Besväret och tidsspillan

ökas ock med hvarje år. Det är följaktligen, såsom justitieombudsmannen

framhållit, önskvärdt icke blott att i förordningen om expeditionslösen införas

bestämmelser om lösen för gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år,

än äfven att lösen för sådant bevis bestämmes något högre än lösen för ett

gravationsbevis omfattande tio år. Justitieombudsmannen, som synes utgå

från den förutsättning, att domaren för den tid, som öfverskjuter tio år,

endast skulle behöfva genomgå inteckningsboken, föreslår lägsta lösen för ett

gravationsbevis, omfattande tio år eller derutöfver, till 2 kronor 25 öre.

Då emellertid enligt lagutskottets ofvan antydda uppfattning domaren

äfven i afseende å den Överskjutande tiden måste genomgå inteckningsprotokollet,

och besväret med bevisets utfärdande följaktligen ökas i förhållande

tillfden tid, det omfattar, måste den sålunda föreslagna godtgörelsen, om den

ock för närvarande kan anses stå i skäligt förhållande till domarens ökade

besvär, under tidens lopp blifva mer och mer otillräcklig. Det synes derför

utskottet lämpligare, att, beträffande fastighet å landet, lägsta lösen bestämmes

för gravationsbevis, omfattande tio år, fortfarande såsom hittills,

till 1 krona 50 öre, och att för hvarje år derutöfver lösen ökas med eu

tiondedel af sistnämnda belopp, eller med 15 öre. Lösen för ett i år utfärdadt

gravationsbevis, omfattande tiden från den 1 januari 1876, skulle, bestämd

enligt denna grund, blifva lika med den af justitieombudsmannen föreslagna,

eller 2 kronor 25 öre.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning, i skrifvelse till Konungen

anhålla, att i 3 § af förordningen angående expeditionslösen

den 7 december 1883 måtte införas bestämmelser

om lösen för gravationsbevis, omfattande längre tid än tio

år, efter sådan grund, att, beträffande gravationsbevis för

hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet, den i hvarje

särskilt fall i 2:dra afdelningen lit. a) för sådant bevis

bestämda lösen förhöjes med en tiondedel för hvarje år

utöfver tio, hvilket beviset omfattar, äfvensom att i förhållande

härtill de i lista afdelningen lit. a) såsom lösen

för gravationsbevis angående fastighet i stad faststälda

särskilda belopp jemväl varda förhöjda.

Stockholm den 13 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Heservation:

af herrar Lilienberg, Smedberg, Hans Andersson och (Jarl Persson, hvilka

ansett, att lagutskottet, med hufvudsaklig anslutning till det af justitieombudsmannen

i ämnet framstälda förslag, bort tillstyrka,

att Riksdagen ville till Kong! Maj:t aflåta skrifvelse

med anhållan, dels att kong!, förordningen angående expeditionslösen

den 7 december 1883 måtte ändras sålunda, att

lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom

på landet för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet

till och med tre bestämmes, då beviset omfattar de

tio år, som förflutit näst före det beviset utfärdas, och

derutöfver, beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 17

till afkomst eller annan förmån af fast egendom samt för

servitut, tiden från början af år 1876, till 2 kronor 25

öre samt, då beviset afser kortare tid, till 15 öre för

hvarje år, dock att i detta fall lösen ej må öfverstiga

2 kronor 25 öre, men ej heller understiga 1 krona, dels

ock att i förhållande härtill jemkning i öfrigt eger rum

af de belopp, hvilka i § 3 af nämnda kongl. förordning

äro i första och andra afdelningarne bestämda såsom lösen

för gravationsbevis.

Bih. till Likså. Urat. 1890. 7 Samt. 6 Häft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.