Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 13

1890-02-17 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:13, Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Iiiksd. kansli den 17 febr. 1889, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af frälseränteegares rätt att tilläsa sig skattejord.

4 kap. 5 § i 1734 års lag hade ursprungligen följande lydelse:

»Nu kan skattejord utom börd säljas: är det kronoskatte, hernbjude

det kronan, och det som frälseskatte är, honom, som frälserätt derå

eger, innan tredje uppbud derå tages, och hafva de magt den jord att

lösa, och sedan lagfarten fullfölja låta, som sagdt är.»

Hembud sskyldighet egde således rum icke blott vid försäljning af

frälseskattejord, utan ock vid försäljning af kronoskattejord, i hvilket

senare fall köpet skulle hembjudas kronan. Hembudsskyldigheten i

fråga om kronoskattejord upphäfdes redan genom förordningen den 21

februari 1789, hvaremot den qvarstod beträffande frälseskattejord. Till

bestämmelsen härom gjordes genom förordningen den 21 mars 1835

det tillägg, att vid försäljning af frälseränta köpet skulle hembjudas

skattejordens egare. Hembudsskyldigheten blef sålunda ömsesidig,

hvarigenom också det åsyftade ändamålet, frälseräntans och skattejordens

förening på en hand, bäst befordras. Genom förordningen den

16 juni 1875 upphäfdes hembudsskyldigheten, men en ömsesidig lösningsrätt

qvar står alltjemt.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 93, som blifvit

till lagutskottets handläggning öfverlemnad, anför herr P. Stockman,

att ehuru bördsrätten långt före detta blifvit afskaffad och de räntor,

som vidlådit skattefrälsehemman, vore, der sådant hittills kunnat ske, af

staten inlösta, qvarstode likväl ännu för egarne af frälseskattejord den

Bih. till Riksd. Prat. 1890. 7 Sand. 7 Häft, 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

2

otidsenliga bestämmelsen i 4:de kapitlet jordabalken derom, att frälseränteegaren

har rättighet tillösa sig skattejord, som säljes, om han inom

viss tid gör sitt lösningsanspråk gällande. Med ett sådant lagstadgande,

under förhållanden, då man sökte göra all jord lika i afseende

på olägenheter och bördor, vore egarne af frälseskattejorden naturligtvis

missnöjda; och om än den invändningen häremot kunde göras, att

stadgandet afsåge jordens och räntans förenande i en hand, så kunde

dock erinras, det hinder icke mötte deremot, att från jordegaren sålunda

inköpt frälseränta å ny o försåldes till en och jorden till en annan.

På detta sätt komme den ifrågavarande bestämmelsen att i verkligheten

blifva utan all betydelse, i händelse den skulle qvarstå i ändamål

att förekomma eganderättens spridning. — Genom beslutet att till

statsverket inlösa skattefrälsehemmans räntor hade lösningsrätten till

sådan fastighet försvunnit af sig sjelf; och egare till jord af denna

natur hade i följd af grundskatteafskrifningen kommit i vida tryggare

och bättre ställning än innehafvare af frälseskattejorden. — Under antagande

att tiden nu vore inne för undanrödjande af förutnämnda lösningsrätt

och att egare af frälseskattejord borde blifva i denna del

likstälde med dem, som innehafva skattefrälsejord, föreslår motionären,

»att Riksdagen för sin del ville besluta att allt hvad lag och författningar

innehålla om rättighet för egare till frälseränta att till sig lösa

skattejord, som säljes, skall upphöra att gälla».

Då, på sätt utskottet ofvan erinrat, lösningsrätt tillkommer icke

blott frälseräntans egare i afseende på frälseskattejorden, utan ock

jordens egare i förhållande till räntan, synes det lagutskottet icke följdrigtigt

att upphäfva ränteegarens lösningsrätt utan att på samma gång

borttaga jordegarens. Något förslag om den sistnämnda lösningsrättens

borttagande föreligger emellertid icke; och anser sig utskottet i följd

deraf böra hemställa,

att herr Stockmans förevarande motion icke må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 17 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.