Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 14

1890-02-17 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:14, Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

3

N:o 14.

Ant till Riksd. kansli den 17 febr. 1889, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af ej mindre Iiongl. Maj:ts

proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse

af 67 § konkurslagen den 18 september 1862 och till

lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen angående

enskild sedelutgifvande banks, banksaktiebolags och sparbanks

konkurs den 7 juni 1889 än äfven väckta motioner

om ändringar i konkurslagen den 18 september 1862.

Till lagutskottets handläggning hafva öfverlemnats dels af båda

kamrarne Kongl. Majrts den 24 sistlidne januari till Riksdagen aflåtna

proposition, n:o 15, med förslag till lag angående ändrad lydelse af

67 § konkurslagen den 18 september 1862 och till lag angående

ändrad lydelse af 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande banks,

bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889, dels ock af

Andra Kammaren tre särskilda inom sistnämda kammare väckta motioner,

n:o 118 af herr A. Svenson i Edum, n:o 133 af herr C. T. Lind

och n:o 188 af herr M. Dahn, i hvilka motioner föreslås ändringar i

konkurslagen den 18 september 1862. Öfver samtliga dessa framställningar

får utskottet härmed afgifva utlåtande.

I skrifvelse den 2 maj 1888, n:o 43, anhöll Riksdagen, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

ändring i gällande konkurslag i syfte att medelst bestämda föreskrifter

i afseende å arfvodet för konkursbos förvaltning förekomma att sam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ma arfvode kan uppdrifvas till oskäligt belopp. Såsom ett sätt att

vinna detta mål antyddes i nämnda skrifvelse införande af en föreskrift,

att arfvodet skulle bestämmas särskild! för rättens ombudsman och

särskild! för gode männen och sysslomännen, samt att borgenärernas

beslut om det terra alltid skulle af gode männen eller sysslomännen

underställas domstolens pröfning.

Vid denna skrifvelses föredragning i statsrådet den 13 december

1889 anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet, att hvad

af Riksdagen blifvit anmärkt och föreslaget beträffande arfvodet till

rättens ombudsman syntes vara förtjent af beaktande. Dock ansåge

departementschefen mindre lämpligt att åt borgenärerna öfverlemna

att bestämma arfvodet för rättens ombudsman, då ofta nog borgenärernas

beslutanderätt i verkligheten utöfvades af sysslomännen, och sålunda

rättens ombudsman skulle i fråga om sitt arfvode blifva väsentligt

beroende af dem, hvilkas åtgöranden han vore satt att öfvervaka.

Rättens ombudsman vore en rättens förtroendeman och syntes derför

böra få sitt arfvode bestämdt af rätten. För att lemna rätten ledning

i sådant afseende borde dock borgenärerna, när de beslöte om arfvodet

till sysslomännen, tillika föreslå arfvode för rättens ombudsman. — Förändrades

67 § konkurslagen i det syfte, nu arigifvits, borde jemväl 3

§ i lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och

sparbanks konkurs den 7 juni 1889 undergå någon jemkning. Hvad

nämnda lagrum innehölle derom att i konkurser af omförmälda slag

konkursarfvodet skall af borgenärerna bestämmas särskild! för rättens

ombudsman och särskild! för gode männen och sysslomännen, syntes

nemligen i sådant fall såsom obehöflig! kunna utgå.

På sålunda anförda grunder hade departementschefen låtit utarbeta

de lagförslag, hvilka i ofvannämnda proposition blifvit, efter förutgående

granskning i högsta domstolen, för Riksdagen framlagda.

Propositionen är af följande lydelse:

»Under åberopande af bifogade, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t jemlikt 87 § regeringsformen föreslå

Riksdagen att antaga följande förslag till

l.o) Lag’ angående ändrad lydelse af 61 § konkurslagen den

18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 67 § konkurslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Arfvode till gode män och till syssloman bestämme borgenärerna,

antingen till visst af hundrade, eller efter annan grund; ej må det för

syssloman efter tid räknas. Nöjas ej gode männen eller sysslomannen

med borgenärernas beslut derutinnan, eller menar någon borgenär, eller

gäldenären, att arfvodet blifvit för högt bestämdt; lägge rätten dem

emellan, som skäligt pröfvas. När beslut angående arfvode till sysslomännen

fattas, skola borgenärerna tillika föreslå arfvode till rättens

ombudsman. Det förslag skall, jemte det i ärendet förda protokoll,

ingifvas till rätten, som derefter bestämmer hvad skäligen må rättens

ombudsman i arfvode tillerkännas.

Ej må arfvode njutas förr än gode män eller sysslomän slutlig

reda för sig gjort.

Arfvode, som belöper för egendom, hvilken är intecknad eller deri

särskild förmånsrätt eljest eger rum, skall, likasom kostnaden för den

egendoms vård och försäljning, af egendomens afgäld och köpeskilling

utgå.

2:o) Lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagan angående

enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och

sparbanks konkurs den 7 juni 1889.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande

banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni

1889 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Af det arfvode, som för gode männen och sysslomännen bestämmes,

tage allmänna ombudet en tredjedel.))

Lagutskottet, som vid granskning af de framlagda lagförslagen

icke funnit något att mot desamma erinra, hemställer,

1) att förevarande proposition må af Riksdagen

bifallas.

I herr Linds förut nämnda motion anmärkes, hurusom institutionen

rättens ombudsman i konkurser visat sig vara obehöflig och endast

förorsakade ökade kostnader för konkursboets förvaltning, på grund

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

hvaraf motionären föreslår, »att den befattning med konkursförvaltningar,

hvars innehafvare benämnes rättens ombudsman, må afskaffas

och för den skull § 41 af nu gällande konkurslag den 18 september

1862 upphöra att vara gällande; samt — om detta förslag vinner bifall

— att uti bemälde konkurslags öfriga paragrafer de förändringar

må blifva vidtagna, som af förslagets antagande betingas».

I fråga om de skäl, som kunna anföras för bibehållande af ifrågavarande

institution, tillåter sig lagutskottet att hänvisa till hvad utskottet

andragit i första punkten af sitt vid 1888 års riksdag afgifna

utlåtande, n:o 22, i anledning af då väckta motioner om ändringar i

konkurslagen. Utskottet anmärkte i andra punkten af samma utlåtande,

att hufvudsakliga anledningen till det missnöje mot institutionen, som

under de senare åren på ett oförtjdbart sätt framträdt, vore att söka

i de dryga kostnader, som konkursförvaltningen medförde, särskildt

genom arfvodet till rättens ombudsman. Med afseende härå och i anledning

af väckt motion i sådant syfte hemstälde utskottet om aflåtande

af den i första punkten härofvan omförmälda skrifvelse till

Konungen. Nu har i anledning af denna skrifvelse, Kongl. Maj:t för

Riksdagen framlagt ett lagförslag, hvilket synes egnadt att i väsentlig

mån afhjelpa den öfverklagade olägenheten, att arfvodet för rättens

ombudsman kan uppdrifvas till oskäligt belopp. Med hänsyn härtill

lärer det icke vara lämpligt att nu ifrågasätta institutionens upphäfvande;

hvarför utskottet hemställer,

2) att herr Linds motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

I 36 § 1 mom. af gällande konkurslag stadgas:

»Har gäldenär genom gåfva afhändt sig egendom af sådant värde,

att borgenärerna deraf märkelig skada haft, och äro ej mer än tre

månader före konkursens början förflutna, sedan gåfva af lös egendom

fullbordad, eller lagfart å gåfva af fastighet sökt blifvit; ege konkursboet

den egendom återvinna: samma lag vare, der köp, byte, lega

eller annat sådant aftal skett, och af missförhållandet mellan de å

ömse sidor utfästade vilkor skönjas kan, att aftalet hufvudsakligen har

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o li.

7

egenskap af gåfva. Då egendom sålunda återvinnes, gälde konkursboet

derå gjord nödig kostnad, äfvensom, der något å andra sidan

blifvit erlagdt, det sålunda utgifna eller dess värde.»

Herr A. Svenson föreslår i sin ofvan omförmälda motion, att det

i nämnda lagrum förekommande ordet tre måtte utbytas mot ordet sex.

Till stöd för ett dylikt förslag anförde motionären i en vid sistlidna

års riksdag afgifven motion, hvartill lian nu hänvisar, att lagens bestämmelser

i fråga om den tid, inom hvilken återvinningstalan i dylika

fall kan anställas, icke visat sig tillräckliga att hämma allehanda ofog

i afsigt att undandraga gäldbundet bo egendom, som vid konkurs

borde komma borgenärerna till godo.

I det utlåtande, n:o 10, punkten 4, som lagutskottet afgaf

öfver herr Svensons år 1889 väckta motion, som var mera omfattande

än den nu föreliggande, anförde utskottet bland annat följande:

»Vid bestämmandet af den tid före konkursens början, som får

hafva förflutit, för att återvinningstalan af ifrågavarande beskaffenhet

må kunna anställas, har lagstiftaren att taga hänsyn icke blott dertili,

att svikliga tillställningar till borgenärers förfång så vidt möjligt förekommas,

utan ock till angelägenheten deraf, att helgden af ingångna

aftal och bestående rättsförhållanden icke bringas i fara. De komiterade,

som uppgjorde förslag till 1862 års konkurslag hade, såsom deras

år 1859 afgifna betänkande (sid. 66 och 67) utvisar, sin uppmärksamhet

rigtad på nödvändigheten, att båda dessa kraf blefve tillgodosedda.

Utskottet föreställer sig ock, att de af komiterade föreslagna och sedermera

i lagen intagna tidsbestämmelser ganska nära träffat hvad

som i allmänhet måste anses vara det rätta, och att en ändring derutinnan

skulle, om den ock ur den ena synpunkten vore till gagn, ur

den andra synpunkten sedt medföra motsvarande, om ej större olägenheter.

Med hvarje utsträckning af den ifrågavarande tidrymden växer

nemligen faran derför, att återvinningstalan skulle kunna göras gällande

mot personer, som genom de omständigheter, hvarunder så väl

de som gäldenären handlat, bort vara skyddade mot sådan talan.»

På dessa skäl, som fortfarande torde ega giltighet, hemställer

utskottet,

3) att herr Svensons motion icke må vinna Riksdagens

bifall.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

.Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

I herr Dahns motion, öfver hvilken utskottet slutligen har att yttra

sig, föreslås, »att Riksdagen för sin del beslutar sådan ändring i och

tillägg till 60 paragrafen 4 kap. konkurslagen,

att l:o fordringsegare, som enligt 6 paragraf 17 kap. handelsbalken

och lagen den 1 maj 1885 ega förmånsrätt, ej må för sådan

sin fordran ega rösta vid val af god man eller syssloman i konkurs;

att 2:o fordringsegare, hvilkas fordran är intecknad i fastighet

inom en tredjedel af fastighetens taxeringsvärde, ej heller må ega rätt

att för sådan fordran deltaga i val af god man eller syssloman i

konkurs;

att 3:o ingen på grund af fullmagt må ega rätt att, vid val af god

man eller syssloman i konkurs, rösta för mer än en tiondedel af summan

utaf de anmälda fordringsbeloppen.»

Till stöd för dessa förslag åberopar motionären hufvudsakligen de

skäl, han anfört i en vid 1889 års riksdag afgifven, till syftet likartad

motion. I denna anmärkte motionären, att till följd af de många konkurser,

som under senare tider egt rum, uppstått ett nästan yrkesmessigt

jägtande efter befattningar såsom god man och syssloman i

konkurser. För detta ändamål samlades fullmagter att föra talan för

borgenärer, företrädesvis för innehafvarne af de största fordringarne,

som dertill ofta vore förenade med förmånsrätt och sålunda icke medförde

någon risk. Innehafvarne af smärre fordringar, som icke utginge

med förmånsrätt, ansåge vanligen ej mödan värdi, att vid valen af gode

män och sysslomän söka att motverka innehafvarne af de större fordringsegarnes

fullmagter. Följden blefve, att dessa senare utsåge sig

sjelfve till gode män och sysslomän, på samma gång de åt sig bestämde

arfvoden. »Men», fortsatte motionären, »att lagstiftarens mening

ej varit densamma, till hvilket lagtolkningen fört, framgår bland annat

deraf, att enligt 44 § 4 kap. konkurslagen borgenärerna eg a att, då

sysslomän väljas eller sedermera gifva dem särskild föreskrift att i förvaltningen

rätta sig efter; äfvensom att borgenärerna ega att bland sig

utse en eller flere, för hvilka sysslomännen, när så fordras, hafva att

visa redo: rättigheter, som ju annulleras, när sysslomännen sjelfva rösta

för mer än hälften af samtliga borgenärers röster. Jag har derför

tänkt mig, att sådan prioriterad fordringsegare, hvars fordran är intecknad

i fastighet under fastighetens halfva taxeringsvärde — eller,

om så anses nödvändigt, gerna en lägre siffra — ej skulle ega rätt

att deltaga i val till gode män och sysslomän, och att — i analogi med

hvad som eger rum för rösträtts utöfvande vid kommunalstämma och

allmän rådstuga — ingen vid ofvan nämnda val skulle få rösta för mer

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

än en fullmagt utöfver sin egen fordran. Då skulle man blifva qvitt

dessa efterhängsna och opåkallade sysslomanskandidater, och de af förluster

drabbade fordringsegarne åtminstone blifva i tillfälle att välja

gode män och syssloman efter sin egen åsigt.»

Herr Dahn har uti den nu föreliggande motionen, med hänvisning

till hvad som förekommit under ärendets behandling vid 1889 års riksdag,

i åtskilliga delar ändrat sina förslag; men deras syfte synes vara

i hufvudsak detsamma.

Hvad först angår motionärens förslag, att innehafvare af intecknad

fordran icke skulle vid val af gode män och syssloman i konkursen få

rösta för sin fordran, så vidt den läge. inom viss del af den intecknade

egendomens taxeringsvärde, möter i främsta rummet den betänklighet,

att äfven dessa fordringsegares rätt ofta kan vara beroende af

det sätt, hvarpå egendomen förvaltas. Erfarenheten har ju ådagalagt,

att fastigheter, äfven i fall der ingen särskild anmärkning kunnat göras

mot konkursboets förvaltning, måst säljas till pris, som betydligt understigit

taxeringsvärdet, och att innehafvare till och med af sadana fordringar

som de i motionen åsyftade måst för dessas skyddande inköpa

den intecknade egendomen. Dessutom skulle antagligen, om eu sådan

bestämmelse infördes, ofta uppstå tvekan om och i hvad mån en intecknings

läge vore sådant, att dess innehafvare borde förvägras att

för densamma rösta vid ifrågavarande val. Detta inses lätt,. om man

besinnar att för bedömande af en intecknings läge erfordras icke blott

tillgång till taxeringsbevis och gravationsbevis, hvilket sistnämnda dessutom

icke alltid torde kunna med tillräcklig skyndsamhet erhållas, utan

äfven visshet om verkliga beloppet af de fordringar,. för hvilka hvarje

å gravationsbeviset upptagen inteckning vid den tid, då. valet eger

rum, utgör säkerhet. Visshet i detta afseende kan emellertid ingalunda

alltid erhållas, då ju innehafvare af intecknad fordran icke behöfver

bevaka densamma i konkursen.

Beträffande det, i anledning af en vid sistlidna års^ riksdag af lagutskottet

gjord anmärkning, nu tillagda förslaget att ^från rösträtt utesluta

äfven sådana borgenärer, hvilkas fordringar utgå med förmånsrätt

framför inteckningar, må villigt erkännas att motionärens framställning

derigenom vunnit i följ dugtighet. Men häremot kan dock anmäl kas

dels — hvad motionären sjelf beaktat — att dessa fordringar i allmänhet

uppgå till så ringa belopp, att den ifrågasatta inskränkningen i afBih.

till Riksd. Prat. 1890. 1 Samt. 7 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

seende på dem, annorlunda än i samband med dylik inskränkning’ för

andra förmånsberättigade fordringar, saknar egentlig betydelse, dels

att pröfningeij, huruvida en fordran bör med sådan förmånsrätt utgå,

ofta blifver ganska vansklig med de upplysningar, som vid valtillfällena

kunna vara att tillgå.

Herr Dahn bar slutligen under 3:o framstält det förslag, att ingen

på grund af fullmagt skulle ega rätt att vid val af god man eller

syssloman i konkurs rösta för mera än en tiondedel af summan utaf

de . anmälda fordringsbeloppen. Detta förslags genomförande skulle,

enligt utskottets tanke, framkalla vida större olägenheter än de, bvilka

motionären velat dermed undanrödja. En borgenär, hvilkens fordran

uppginge till högre belopp än en tiondedel af sammanlagda fordringsbeloppet,

skulle nemligen, om han vore boende å annan ort än den,

der konkursen vore anhängig, blifva stäld i valet mellan att antingen

företaga en möjligen både besvärlig och kostsam resa eller att se sin

rösträtt underkastad en reduktion, som blefve större i samma mån som

hans fordran vore större än öfriga borgenärers. Derjemte skulle svårighet

uppstå för borgenärer att förena sig om ett gemensamt ombud,

hvilken svårighet skulle blifva ganska känbar, om konkursen vore anhängig

på en ort, der endast få för ändamålet lämpliga personer funnes

att anlita.

Man skulle på detta sätt framkalla en betänklig rubbning i den

med rättvisa och billighet öfverensstämmande grundsatsen, att hvarje

borgenär bör i förhållande till storleken af sin fordran och sitt deraf

beroende intresse af konkursboets omsorgsfulla förvaltning ega att på

förvaltningen utöfva inflytande. Rubbningen synes så mycket betänkligare,

som valet af gode män och syssloman utan tvifvel hör till de

vigtigaste åtgärder, om hvilka borgenärerna ega att besluta.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

4) att herr Dahns förevarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

11

Reservationer:

mot utskottets hemställan i punkten 3):

af herrar Smedberg, A. Göransson och C. Persson i Stallerhult, hvilka

ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till herr A. Svensons motion;

samt

mot utskottets hemställan i punkten 4):

af herr H. Andersson i Nöbbelöf, som ansett att utskottet bort tillstyrka

bifall till herr Dahns motion, och

af herr Smedberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen

att för sin del besluta sådan ändring i 60 § konkurslagen, att

ingen på grund af fullmagt skulle ega rätt att vid val af gode män

eller sysslomän i konkurs rösta för mera än en tiondedel af summan

utaf de anmälda fordringsbeloppen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1890:13 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen den 18 september 1862 och t a1 i texten