Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 18

1890-02-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:18, Lagutskottets Utlåtande N:o 18

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

N:o 18.

Ank, till Riksd. kansli den 24 febr. 1890, kl. l e. m.

Lagutskottets utlåtande, . i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af § 1 i förordningen i afseende på handel om

lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva,

den 20 november 1845.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom

nämnda kammare af herr J. P. Jansson i Saxhyttan afgifven motion,

n:o 26, så lydande:

»I kongl. förordningen den 20 november 1845 föreskrifves, som

bekant, åtskilliga särskilda åtgärder, hvilka skola iakttagas för att lösören,

hvilka sålts, men förblifva i säljarens vård, må kunna fredas från

utmätning för säljarens skuld. Underlåtenhet af någon bland de sålunda

föreskrifna åtgärderna medför förlust af den säkerhet, som köparen genom

aftalet velat bereda sig, och den försålda egendomen kan utmätas för

säljarens skuld såsom en honom fortfarande tillhörig egendom. Afsigten

med dessa inskränkande föreskrifter är tydligen att skydda säljarens borgenärer

mot förlust genom dylika lösöreköp.

Men i ett fall — och detta ett ganska vigtigt — bereder förordningen

borgenärerne intet skydd. Om nemligen säljaren försättes i

konkurs, förblir en lösöreköpsafhandling gällande gent emot konkursboet,

äfven om med densamma icke så förfarits som i 1845 års förordning

föreskrifves. Meningarne hafva visserligen varit delade derom,

huru förordningen härutinnan bör tolkas. Så har professor E. V. Nord
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

lin g i sin afhandling om lösöreköp (andra upplagan, sidd. 72 och 73)

bestämdt uttalat den åsigt, att konkurs i detta afseende bör anses lika

som utmätning. Men i praxis har eu motsatt åsigt gjort sig obetingadt

gällande (se bland annat två af högsta domstolens år 1883 meddelade

domar, införda i nytt juridiskt arkiv, årg. 1883, sid. 78 och sid. 164).

Då emellertid enligt min uppfattning, som äfven af erfarenheten

bestyrkts, lagstiftaren har lika stor anledning att föreskrifva särskilda

försigtighetsmått för att ett lösöreköp skall blifva beståndande gent emot

borgenärerna i säljarens konkurs, som då fråga är om egendomens fredande

mot utmätning, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen för sin

del behagade antaga följande ändrade lydelse af § 1 i förordningen den

20 november 1845:

Den, som tillhandlar sig lösören, och tillåter, att desamma få i säljarens

vård qvarblifva, bör, så vida de skola fredas från utmätning för

säljarens skuld och från att tagas i anspråk såsom tillgång i säljarens

konkurs, upprätta skriftlig afhandling — — — — -— — — — -— —

— — — —- •—- — dess protokoll företes.»

I den svenska rätten gäller, beträffande köp af lös egendom, otvifvelaktigt

den grundsats, att eganderätten öfvergår genom sjelfva köpeaftalet,

utan att den försålda egendomen behöfver från säljaren till

köparen öfverlemnas. Tillämpningen af denna grundsats har dock

underkastats en inskränkning genom den i förordningen den 20 november

1845 meddelade föreskrift, att den, som tillhandlar sig lösören

och tillåter att desamma få i säljarens vård qvarblifva, bör, så vida de

skola fredas från utmätning för säljarens skuld, iakttaga åtskilliga, i

förordningen närmare angifna formaliteter. Anledningen till denna undantagslagstiftning

har, såsom nogsamt framgår af de förhandlingar

och lagstiftningsförsök, som föregingo densamma, varit nödvändigheten

att söka stäfja de mer eller mindre svikliga tillställningar, som

med stöd af ofvan anförda rättsgrundsats allt allmännare förekommit.

En gäldbunden person kunde i all tysthet försälja hela sin lösegendom,

så att, då utmätning för hans skuld försöktes, den egendom, ur

hvilken utmätningssökanden ansett sig kunna påräkna godtgörelse för

sin fordran, befans tillhöra en annan och följaktligen icke kunde för

säljarens skuld utmätas.

De genom förordningen den 20 november 1845 föreskrifna formaliteter

afsågo hufvudsakligen att åt aftal af ifrågavarande art gifva så
Bih.

till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 8 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

dan offentlighet, att säljarens borgenärer ej kunde eller åtminstone ej

behöfde vara okunnige om dess tillvaro.

Bestämmelserna i 1845 års förordning hafva under senare tider af

domstolarne ansetts ega tillämpning endast i fråga om utmätning, men

icke i det fall, att säljaren afträder sin egendom till konkurs, en lagtolkning,

som bar stöd i förordningens ordalydelse.

Nu gällande konkurslag söker att förhindra, det en borgenär skall

kunna på bekostnad af de öfrige borgenärernes rätt bos en insolvent

person uttaga hela sin fordran, och stadgar för sådant ändamål att

borgenär må söka, att gäldenärs egendom skall afträdas, om verkställighet

af utmätning, hvarigenom afl gäldenärens kända egendom skulle

medtagas, blifvit för annans fordran sökt. Det är då föga följdrigtigt

att, såsom med nuvarande lag och ^tillämpning är händelsen, en

borgenär, som medelst utmätning söker uttaga sin fordran ur lös egendom,

den gäldenären genom lösöreköp velat bevara åt sig och någon

honom nära stående, skall, derest ej vissa formaliteter hunnit iakttagas,

utfå fordringen, om den utsökes af honom allena, men både han och

öfrige borgenärer blifva lottlöse, om konkurs mellankommer; och en

sådan lag torde innebära en vägledning för gäldenärer att skapa konkurser,

der det ej är fråga om att bereda alla borgenärer lika rätt

utan endast att åt gäldenären vinna förmånen att sitta i ostörd besittning

af sitt bo. Exempel på fall, då denna vägledning begagnats

på ett för den allmänna rättskänslan ganska kränkande sätt lära icke

saknas.

Något verkligt skäl för den skilnad, som i förevarande afseende

eger rum mellan utmätning och konkurs synes så mycket mindre förelinnas,

som konkursen ju kan anses och i flere afseenden medför samma

verkan som en utmätning af all gäldenärens egendom.

Lagutskottet anser derför, lika med motionären, att en lagstiftningsåtgärd

bör vidtagas i syfte att göra bestämmelserna i 1845 års förordning

tillämpliga äfven i det fall, att säljaren afträder sin egendom

till konkurs. Tydligen bör lika litet i detta fall som i fråga om utmätning

den omständighet, att de föreskrift^ formaliteterna iakttagits,

utskära vederbörande, hvars rätt kan vara deraf beroende, från möjligheten

att förebringa bevisning om svek vid köpeaftalets ingående.

Likaså bör ock återvinningstalan på grund af 36 § konkurslagen kunna

väckas, om förhållandena dertill föranleda.

På dessa skäl får utskottet, som ansett sig icke böra nu framlägga

något formuleradt lagförslag i ämnet, hemställa,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

att Riksdagen ville, med anledning af herr J. P.

Janssons förevarande motion, i skrifvelse anhålla, att

Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag, hvarigenom stadgas, att

förordningen i afseende på handel om lösören, som

köparen låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 november

1845 skall vara tillämplig jemväl i det fall,

att säljaren försättes i konkurstillstånd, så att, derest

beträffande sådana lösören icke före konkursens början

vidtagits de i nämnda förordning föreskrifna åtgärder,

egendomen skall räknas till konkursboet.

Stockholm den 24 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herrar Bergström, Hasselrot, Fröberg, grefve Kling spor och

Lundin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.