Sök i Ratio Lex

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22

1890-02-28 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:22, 2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

lärer icke någon vidare åtgärd i anledning af återremissen från Andra

Kammaren kunna af utskottet vidtagas; hvilket utskottet härmed

för Riksdagen anmäler.

Stockholm den 28 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1890, kl. 12 nödd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 6 § i lagen angående tillsyn d förmyndares

förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat

en inom nämnda kammare af herr A. P. Danielson afgifven motion,

n:o 177, af följande lydelse:

»Såvidt jag har mig bekant förefinnes hvarken i allmän lag eller

i lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom

den 18 april 1884 något stadgande, som bestämmer efter hvilken räntefot

den omyndiges medel skola förräntas. De bestämmelser, som anses

gälla i detta afseende, äro, enligt hvad man kan finna af åtskilliga utgifna

juridiska arbeten, dels §§ 24 och 29 i förmyndareordningen den

17 mars 1669 och dels åtskilliga Kongl. Maj:ts domar, afkunnade i förekommande

tvistemål i sagda hänseenden år efter annat från och med 1801.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22. B

Då förenämnda lag om tillsyn å förmyndareförvaltning'' af omyndiges

egendom § 6 föreskrifver, att förmyndare skall afslnta för hvart

kalenderår räkning öfver allt det han har om händer med uppgift af

den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatta,

torde ligga nära till hands lämpligheten jemväl i denna paragraf af en

bestämmelse om den ränta, som bör den omyndige i olika fall tillkomma.

Genom saknad af en sådan bestämmelse har ofta förekommit villrådighet

så väl för förmyndare som för omyndig eller dess fränder, om den ränta,

som bör beräknas på den omyndiges penningar, och mången gång har

tvist härom uppstått, som föranledt obehag från begge håll. Det anses

som regel att förmyndare skall redovisa den ränta, han verkligen kan

betinga med hänsyn till tryggad säkerhet för medlens utlånande, och

jag kan ej annat än finna, att denna uppfattning är fullt rigtig och bör

finnas i allmän lag närmare bestämd. Att ett sådant stadgande nu mera

än förr har skäl för sig torde framgå dels i anseende till den bankverksamhet,

som under de senaste årtiondena utvecklat sig, dels den

störa svårighet, som är förenad att på förhand bedöma den personliga

namnsäkerhet, som kan erbjudas, och dels den omständigheten att göda

inteckningar mer och mer belånas hos allmänna låneanstalter eller kassor

mot lägre ränta och i allmänhet betingad längre lånetid, än en förmyndare

kan utlofva. Dessa omständigheter hafva rätt ofta nödgat en

förmyndare att deponera omyndiges medel i allmän bankinrättning. Att

räntan härvid blir betydligt lägre, än om medlen kunnat till enskild

person utlånas, är likaledes vanligen förhållandet, och man hör dervid

rätt ofta från myndlingar eller hans fränder uttalanden af missnöje deröfver,

och en förmyndare har svårt att undanrödja ett sådant missnöje,

då han ej kan hänvisa till ett lagstadgande, som gifver stöd för hans

åtgörande. Likaså torde vara nödvändigt att hafva i lag bestämdt den

tid, inom hvilken en förmyndare bör lägga de besparade räntorna af

omyndiges medel till hufvudstolen och å nyo ränta derå beräknas. I

förenämnda äldre bestämmelser och Kongl. Maj:ts domar framgår, att

den behållna räntan skall efter tre månaders förlopp från hvarje års

slut läggas till kapitalet och ränta derå den omyndige tillkomma, men

något i lag utfördt stadgande härom har jag icke funnit, ehuru ett sådant

torde vara behöfligt till allmän kännedom och till reda i detta förhållande.

Jag har härvid trott att den ränta, som från det senast gångna

året besparas, bör kunna genast vid början af det kommande året läggas

till hufvudstolen, och detta så mycket hellre och utan förlust för förmyndaren

i de fall medlen äro i bankinrättning deponerade. Ett stadgande

om den ersättning, en förmyndare bör åtnjuta för sina besvär

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

som förmyndare, torde äfven i lag böra finnas, och vågar jag jemväl

framställa yrkande derom.

Af hvad jag här anfört hemställer jag, att Riksdagen ville besluta,

att § 6 i lagen om tillsyn af förmyndares förvaltning af omyndigs

egendom den 18 april 1884 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ 6.

Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning öfver allt det

han har om händer, med uppgift af den säkerhet och den räntefot,

mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatte. Förmyndare

åligger att mot sex procents ränta utlåna de omyndiges medel, men då

en så hög ränta ej kan erhållas, är han ej pligtig till den omyndige

redovisa högre ränta än den han i likhet med andra långifvare i orten

vid utlåningen kunnat sig betinga med hänsyn till fullgod säkerhet för

medlens utsättande, eller, om sådan utlåning ej lämpligen kan ske, den

räntefot, som för i bankinrättning för deponerade medel högst gifves.

För sina besvär eger förmyndare att erhålla hvar tjugonde penning af

den omyndiges ränta och inkomster samt dessutom skälig ersättning

för tidspillan, äfvensom för de högst nödiga resor, som i och för förmyndareskapets

vårdande måst företagas.

Förmyndareräkningen, som före den 15 februari följande år in
gifves

till vederbörande gode män, skall innehålla —---— —

— — — (lika med nu varande lydelse).»

Med motionen afses införande af närmare bestämmelser dels om

den räntefot, till hvilken omyndigs medel böra af förmyndare utlånas,

dels ock om förmyndares arfvode.

I förstnämnda afseende finnes för närvarande icke någon annan

allmänt gällande bestämmelse än föreskriften i 22 kap. 4 § ärfdabalken,

att omyndigs redbara penningar skola af förmyndaren så förräntas och

förkofras, som bäst och säkrast pröfvas. Denna föreskrift torde ock i

allmänhet vara tillfyllestgörande. Räntefoten å utlånta kapital vexlar ju

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

ganska betydligt icke blott för olika tidpunkter, utan ock efter i öfrigt

olika förhållanden, såsom den ort, der placeringen lämpligen kan ega

rum, storleken af det kapital, som kan utlånas, och beror alltid i väsentlig

mån af säkerhetens beskaffenhet. Till den sistnämnda har förmyndaren

framför allt att taga hänsyn. Men i detta afseende gäller

såsom allmän regel, att ju bättre säkerheten är, desto lägre ränta kan

betingas. Förmyndarens uppgift blir då att i hvarje fall efter bästa

förmåga afväga förhållandet mellan säkerheten och räntefoten så, att å

myndlingens kapital erhålles den högsta ränta, som med bibehållen

säkerhet för kapitalet kan betingas. För en sådan pröfning kunna inga

allmänt gällande regler uppställas. Allra minst synes man i närvarande

tid, då räntefoten varit i ständigt sjunkande, kunna såsom regel föreskrifva

eu räntefot af sex för hundra om året, då en dylik ränta numera

endast jemförelsevis sällan lärer kunna betingas mot sådan säkerhet,

som i förevarande afseende kan anses tillfredsställande. Upplysande

i fråga härom torde vara att enligt kongl. bref den 28 oktober

1887 ränta å medel, insatta i Stockholms förmyndarekammare, från och

med år 1888 godtgöres med endast fyra procent. Uppstår tvist om

den ränta, som bör godtgöras den omyndige, har vederbörande domstol

att vid pröfningen af de ömsesidiga anspråken taga hänsyn till

alla de särskilda omständigheter, som kunna inverka på det föreliggande

fallet, hvarvid äfven, såsom motionären framhållit, bankernas depositionsränta

bör tagas i betraktande.

Väsentligen likartad! är, enligt utskottets uppfattning, förhållandet

med förmyndarens arfvode. Härom stadgas i 23 kap. 5 § ärfdabalken:

»Den förmynderskap väl och troligen förestått; njute den lön

och vedergällning, som rätten pröfvar skälig, utan han sig annorledes

åtnöja låter.» Det af motionären anförda stadgandet i 1669 års förmyndareordning

kan icke betraktas såsom gällande lag, om ock dess innehåll

i många fall tjenar till ledning vid bestämmande af förmyndares

arfvode. Det synes också mindre lämpligt att i lag fastställa, att förmyndarearfvode

skall utgå i vissa procent af den omyndiges inkomster,

då förmyndarens omtanke och besvär ingalunda alltid är beroende af

inkomsternas storlek. Erfarenheten har visat, att tvister om förmyndarearfvode

jemförelsevis sällan förekomma; och i händelse af tvist har

domstolen, likasom i fråga om räntefoten, att rätta sig efter förhandenvarande

omständigheter.

Då lagutskottet sålunda anser, att några mera i detalj gående

bestämmelser i dessa ämnen icke lämpligen kunna såsom allmänt gällande

föreskrifter meddelas, får utskottet hemställa,

Bih. till Likså. Prof. 1890. 7 Samt. 11 Häft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

att herr Danielsons förevarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herrar Ha.sselrot och von Baumgarten hafva begärt få här antecknadt,

att de på grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke

deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1890.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.