Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motton om skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till ändring i strafflagens bestämmelser i fråga om ådömande af frihetsstraff.

1890-04-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:49, Utlåtande, i anledning af väckt motton om skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till ändring i strafflagens bestämmelser i fråga om ådömande af frihetsstraff.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

1

ST:o 49.

Ank. till Biksd. kansli den 28 april 1890, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motton om skrifvelse

till Konungen med begäran om framläggande af

förslag till ändring i strafflagens bestämmelser i fråga

om ådömande af frihetsstraff.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda

kammare af herr Öl. Andersson i Hasselbol afgifven motion, n:o 9, så

lydande:

»Allmänt förspörjes klagan öfver, dels att strafflagen bestämmer proportionel

högre straff för mindre förbrytelser än för större, dels att fängelset,

i stället för att förbättra den brottslige och afskräcka honom från

nya förbrytelser, tvärt om ofta försämrar honom samt gör honom än mer

disponerad för fortgång på brottets bana.

Vid genomläsandet af strafflagen har jag ej kunnat undgå att finna

förstnämnda klagomål berättigadt, och att det andra ej heller saknar befogenhet

öfvertygas man om af erfarenheten, som ju äfven till alla delar

vinner sin bekräftelse i kongl. fångvårdsstyrelsens berättelse.

En närmare eftertanke säger också, att fängelset som straff för den

mindre och ännu ej förhärdade brottslingen måste vara olämpligt, för så

vidt man ej vill förneka, att samhället har någon pligt att söka verka

väckande och förädlande på fallnes bättre känslor och egenskaper, hvilka

Bill. till Likså. Prot. 1890. 7 Sami. 29 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

ofta endast i brist pa näring och odling äro förslappade eller förkrympta.

Och äfven från samhällets synpunkt måste det vara oklokt att använda

fängelsestraffet oftare, än då det behöfver skydda sig mot sådana samhällsmedlemmar,

som äro farliga för den allmänna säkerheten. Ty hvarför är

det så många, enligt statistiska uppgifter, som återfalla i brott? Så humant

som vara fängelsefångar numera behandlas, kan ju frihetens förlust i och

för sig ej vara sa synnerligen afskräckande för de samhällets olycksbarn,

som företrädesvis befolka vara fängelser och hvilka i friheten mången gång

fa slita mera ondt än i fängelset, der de äro befriade från allt bekymmer

för föda, kläder och husrum. Alltså torde det ej kunna bestridas, att det

som i allra främsta rummet gör fängelsestraffet i allmänna medvetandet

sa afskräckande, att det kan verka som korrektiv mot böjelse till brott, är

den skam och nesa, som äro förenade med detsamma. Men för den, som

en gång blifvit inregistrerad i fängelsets rullor och således redan är brännmärkt,

har ju derför också fängelsestraffet förlorat just den egenskap, som

gjort det mest fruktadt. Han har så att säga tvungits att bita hufvudet

åt skammen, och dermed är det ock i de flesta fall förbi med hans motståndskraft

mot frestelsen.

Att häri ligger en af de vigtigaste orsakerna till de många återfallen

i brott torde ock numera vara eu temligen allmän åsigt äfven bland de

rättslärde. Jag vill endast hänvisa till den senaste kriminalistkongressen

i Bryssel. Denna uttalade, som bekant, den åsigten, att fängelsestraffen för

mindre brott böra ersättas med så kallad framtidsdom.

Det synes mig ock ligga i öppen dag, att en framtidsdom skulle

verka mera välgörande än fängelset. Ty för det första vore i en sådan

dom inlagd en tydlig kärleksbevisning, hvilket alltid verkar välgörande på

den, som deraf blitver delaktig; för det andra skulle en framtidsdom stå

som en varnande väktare öfver den brottslige, alltid manande honom att

vandra ostraff ligt sin väg fram, om han vill undgå att drabbas af den

dom, som, i händelse han ännu en gång komme i delo med strafflagen,

med dubbel tyngd faller öfver hans hufvud. Och för det tredje har en

sådan brottsling, som ej fatt fängelsets brännmärke på sig, ej så svårt att

erhålla det för sin anständiga bergning nödvändiga arbete som den, som

kommer ut ur fängelset. Om man dertill lägger den nationalvinst, som

kommer af den produkt af arbete, som den brottslige kan verkställa under

den tid häri skulle sitta i fängelset, samt den besparing, statskassan skulle

göra i utgifterna för underhåll och vård, så är det allt fördelar, som rikligen

löna sig att taga vara uppå.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

Rörande tiden, huru länge domen bör hafva sin återverkande kraft

öfver den dömde, anser jag tio år'' vara lämpligast, så att, om den dömde

under denna tid för en ostrafflig vandel, domen förfaller och den dömde

befinner sig till staten i samma ställning, som om han aldrig blifvit förvunnen

till brott. Men om den dömde inom 10 år återfaller i brott, blir

åtalad samt befunnen skyldig, då bör han straffas för båda förbrytelserna,

och straffet bestämmas efter reglerna om förbrytelsers sammanförande.

Som enligt min åsigt klokheten bjuder, att man i en obepröfvad sak bör

taga korta steg, så anser jag att framtidsdomen icke bör tillämpas på

andra än dem, som icke förut varit dömda för brott, och icke för större

förbrytelser, än som kunna ådömas högst 6 månaders fängelse eller motsvarande

straffarbete.

På grund af det anförda vågar jag härmed vördsamt föreslå, det

Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande och

framläggande för Riksdagen af ett förslag till sådan ändring af strafflagen,

att framtidsdom blefve införd för första resan begångna mindre brott och

förseelser.»

Den fråga, som genom förevarande motion blifvit understäld Riksdagens

pröfning, har under den senaste tiden varit föremål för mycken

uppmärksamhet från de rättslärdes sida. Bestämmelser, likartade med de

af motionären föreslagna, hafva också genom lag den 31 maj 1888 blifvit

antagna för Belgien. 9 § i nämnda lag innehåller följande bestämmelser:

»Då domstol dömer till ett eller flera frihetsstraff, vare sig omedelbart

eller såsom förvandlingsstraff, och tiden för straffet, ehvad det ådömes

ensaint för sig eller uppkommer genom sammanläggning af särskilda

straff, icke öfverstiger sex månader, må, om den sakfälde ej förr blifvit

dömd för gröfre eller ringare brott, domstolen genom motiveradt beslut

förordna om uppskof med domens verkställande under viss tid, ej öfverstigande

fem år från domens dag.

Blir den sakfälde icke under uppskofstiden dömd för gröfre eller

ringare brott, skall all verkan af domen förfalla. I motsatt fall skall det

straff, hvars verkställighet är vorden uppskjuten, sammanläggas med det

straff, som genom senare domen ådömts.»

Bestämmelser, byggda på likartade grunder, förekomma ock i några

andra lands lagstiftningar, ehuru icke i sådan omfattning som i den belgiska;

och åtskilliga förslag i samma syfte hafva blifvit utarbetade.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

Vid den internationella kriminalistiska föreningens årsmöte i Bruxelles

1889 uppstäldes till besvarande frågan: kan man tillstyrka lagstiftaren

att efter Belgiens exempel införa vilkorligt domfällande? Under den öfverläggning,

som härom uppstod, framhöllos å ena sidan de fördelar, som

vore att vänta af en dylik lagstiftning; men å andra sidan framstäldes

också åtskilliga betänkligheter mot densamma. Sålunda erinrades bland

annat, att man ej finge glömma, att om straffdomar, vore det ock endast

undantagsvis, ej komme till utförande, den för afhållande från brott så

vigtiga öfvertygelsen hos folket om den nödvändiga förbindelsen mellan

brott och straff kunde rubbas och undergräfvas; och man finge ej heller

förbise, att då staten afstode från ett straff, hvarmed lagen hotat, han

dermed tillika förfogade öfver den genom brottet förfördelade personens

anspråk på den upprättelse, som skulle genom brottslingens lidande komma

honom till del. Om det nu i ett visst land förhölle sig så, att det lyckades

många förbrytare att undandraga sig rättvisan, och till följd deraf

straffhotets verkan såsom generalprevention redan under närvarande förhållanden

vore svag, så skulle det i det landet vara betänkligt att genom

eftergift af straffdomars verkställighet ytterligare försvaga föreställningen

om en oblidkelig nödvändighet, hvarmed straffet följde brottet i spåren;

och lika litet skulle det vara rådligt att ens undantagsvis och vilkorligt

suspendera straffexekutionen i de länder, der folket vore särskildt känsligt

för behofvet af upprättelse för liden oförrätt; der kunde det lätt hända,

att de enskilde egenmägtigt utkräfde den vedergällning, som de icke

genom statens medverkan kunde erhålla. Vidare framstäldes flera särskilda

anmärkningar mot det sätt, hvarpå grundsatsen blifvit i den belgiska

lagstiftningen genomförd.

Mötet antog enhälligt följande resolution: »Föreningen tillstyrker alla

länders lagstiftande myndigheter att i princip upptaga det vilkorliga domfällandet,

men framhåller nödvändigheten att bestämma dess gränser efter

hvart lands förhållanden med fästadt afseende å folkets lynne och bildningsgrad.

»

En fullständigare redogörelse så väl för den kriminalistiska föreningens

öfverläggningar i frågan som ock för åtskilliga andra ämnen, som

dermed ega samband, återfinnes i en uti Nytt juridiskt arkiv, årg. 1889,

afd. II, häft. 4 införd uppsatts »Nya straffrättsfrågor», till hvilken utskottet

tillåter sig att hänvisa.

Motionären har föreslagit, att Riksdagen skulle i ämnet aflåta en

skrifvelse till Konungen. Frågan synes emellertid utskottet vara så ny

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

och, hvad vårt lands förhållanden beträffar, kräfva en så omfattande utredning,

att utskottet icke anser sig kunna, innan en sådan utredning,

hvilken endast regeringen torde kunna åstadkomma, försiggått, tillstyrka

Riksdagen att i ärendet uttala någon bestämd mening. Ett sådant uttalande

är dessutom så mycket mindre behöfligt, som frågan redan understälts

Kongl. Maj:ts pröfning genom en den 24 sistlidne februari till Kongl. Maj:t

ingifven framställning af chefen för fångvårdsstyrelsen. Jemväl denna

framställning finnes tryckt i ofvannämnda häfte af Nytt juridiskt arkiv.

Följaktligen får utskottet — under erkännande deraf att motionärens

förslag synes vara förtjent af lagstiftarens uppmärksamhet — hemställa,

att hvad herr Öl. Andersson i förevarande motion

föreslagit för närvarande icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bill. till Biksd. Prot. 1890. 7 Sami. 29 Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.