Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i utsökning slag en den 10 augusti 1877. Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare hänvisats tre särskilda motioner om ändringar i utsökningslagen den 10 augusti 1877, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren af herr Lundeberg, n:o 40, och inom Andra Kammaren af herr J. Bromée, n:is 67 och 162.

1890-02-11 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:9, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i utsökning slag en den 10 augusti 1877. Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare hänvisats tre särskilda motioner om ändringar i utsökningslagen den 10 augusti 1877, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren af herr Lundeberg, n:o 40, och inom Andra Kammaren af herr J. Bromée, n:is 67 och 162.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N-.o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 11 febr. 1890, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar

i utsökning slag en den 10 augusti 1877.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare

hänvisats tre särskilda motioner om ändringar i utsökningslagen den

10 augusti 1877, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren af

herr Lundeberg, n:o 40, och inom Andra Kammaren af herr J. Bromée,

n:is 67 och 162.

I motionen n:o 162, hvaruti fem ledamöter af Andra Kammaren

instämt, föreslår herr Bromée, »att 2 § i utsökningslagen den 10 augusti

1877 måtte ändras och erhålla den lydelse, att länsmännen, hvar inom

sitt distrikt, må ega rättighet verkställa utmätning och försäljning af

utmätt lösegendom, då de derom af fordringsegare anlitas».

Såsom skäl för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen, att

dryga kostnader i allmänhet uppstode och måste uppstå, om kronofogdarne

i sina vidsträckta fögderier skulle verkställa utmätningar och

derefter försäljning af utmätt lösegendom, emedan desse finge långa

vägar att resa. Så väl utmätningssökandens som gäldenärens och andre

rättsegandes intressen blefve mycket bättre bevarade, om utmätning och

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 7 Sami. 5 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 LagutsJcostets Utlåtande N:o 9.

försäljning af lösegendom kunde ske på ett sådant sätt, att det minsta

möjliga af tillgångarne åtginge till utmätnings- och försäljningskostnader.

Det kunde icke med skäl sägas ligga i någondera partens eller

allmänhetens intresse, att en, vare sig rik eller fattig, skulle betala

stora kostnader för utmätning eller försäljning af utmätt lösegendom

och att detta sålunda helst borde ske till de högre aflönade tjenstemännen.

Det vore påtagligt, att dessa kostnader för förrättningen

blefve betydligt mindre, om länsmännen, som ju hade mycket mindre

distrikt än kronofogdarna, verkstälde förrättningen; och för betryggande

af rättsegarnes säkerhet syntes dessutom vara skäl ålägga länsmännen

att ställa lika hög uppbördsborgen som kronofogdarne. Om

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen begagnade sig af den i 4 §

utsökningslagen dem medgifna rätt att förordna länsman eller annan

lämplig person att på eget ansvar verkställa utmätning, så vore nog

det öfverklagade hjelpt; men som det visat sig, att i hela riket högst

få personer erhölle sådant förordnande, ja i åtskilliga vidsträckta län

icke en enda, syntes den föreslagna ändringen af högsta behof påkallad.

Lagutskottet, som icke funnit sig föranlåtet att frångå sina vid

1887, 1888 och 1889 årens riksdagar i förevarande ämne uttalade åsigter,

anser sig äfven nu böra erinra om följande förhållanden.

I det förslag till ny utsökningslag, som af Kongl. Maj:t framlades

för 1877 års Riksdag, hade 2 § följande lydelse: »Utmätningsman är

å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde och i öfriga

städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs,

fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall

utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.» Något stadgande,

som motsvarade den nuvarande 4 § i utsökningslagen, fans icke

i förslaget.

Det särskilda utskott, som tillsattes,för behandling af den kongl.

propositionen, yttrade i sitt deröfver afgifna utlåtande (n:o 2 sid. 62)

följande i afseende å de föreslagna 2 och 3 §§:

»I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifter äfven det

kongl. förslaget att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman.

Han får visserligen sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad

för kronofogden är dock förenad med skyldighet för honom att ansvara

för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma, och den

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv

myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie

utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta kan

inom fögderier af större utsträckning och således framför allt inom de

norra länen medföra ej blott för kronofogden stora svårigheter att kunna

med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som han

måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig så

väl tidsutdrägt som kostnad, och utskottet har derföre ansett sig böra

tillse, om icke ändring härutinnan kunde åstadkommas. Tvenne utvägar

finnas. Den ena är att göra hvarje länsman till ordinarie utmätningsman

jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter

hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende

han hyste för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen

han ville. Mot en sådan anordning möta dock stora hinder

och svårigheter. Om än många af de nuvarande länsmännen ega

både de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man

måste fordra hos tjenstemän, hvilka skola på eget ansvar verkställa förrättningar,

så pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar

och dylikt, kan dock detta ej antagas vara fallet med alla länsmän,

minst med de unga, ofta nästan alldeles oerfarne män, som Konungens

befallningshafvande vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna

att uppehålla länsmanstjensten. Och den valrätt, utmätningssökanden

skulle ega, innebär ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende, ty

det är ej blott utmätningssökandens utan äfven gäldenärens och andre

rättsegandes intresse, som måste bevaras. Skulle genom lagens bud

alla länsmän förklaras vara utmätningsman, blefve det derföre enligt

utskottets åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kompetensvilkcren,

fordra uppbördsborgen o. s. v. Härigenom skulle dock de antydda betänkligheterna

endast i fråga om de länsmän, som derefter tillsattes,

komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna

ovilkorligen måste framkalla behofvet af eu högst väsentlig förbättring

i länsmännens lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle medföra för

statsverket, torde tillräckligt framgå deraf,_ att länsmanstjensternas antal

uppgår till öfver 500. Då vidare hvarje länsman skulle föra utmätningsdiarium,

blefve i följd häraf det Konungens befallningshafvande

åliggande granskningsbestyret så betydligt förökadt, att fråga kunde

uppstå, huru vida med den nuvarande organisationen af länsstyrelserna

tillräckliga arbetskrafter dertill finnas. Den omständighet, att inom

samma distrikt funnes två behöriga utmätningsmän, skulle derjemte lätt

kunna medföra åtskilliga förvecklingar; samma fastighet kunde t. ex.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N-.o 9.

komma att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att någondera

hade kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derför särskildt

förordnade syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v.

Den andra utvägen är att åt Konungens befallningshafvande medgifva

rätt att, när särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet,

det förtroende, någon viss länsman lyckats tillvinna sig, eller annat

dylikt dertill föranleda, förordna länsman eller annan person att för

visst distrikt eller visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara

utmätningsman; och utskottet har så mycket hellre ansett sig böra

tillstyrka denna utväg, som dylik rätt, om än i något mindre omfattning,

redan finnes i gällande landshövdingeinstruktion Konungens befallningshafvande

medgifven. Härigenom kan, der behof af annan utmätningsman

än kronofogden förefinnes, den åsyftade lättnaden beredas

parterna utan de olägenheter, som den andra utvägen skulle medföra.

Några förvecklingar mellan kronofogden och den särskildt förordnade

utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad för

visst distrikt, blifver han der ensam utmätningsman, och afser förordnandet

visst fall, lär ej Konungens befallningshafvande underlåta att derom

underrätta kronofogden. Och i den personalkännedom, som Konungens

befallningshafvande måste ega rörande de dem underordnade länsmännen,

eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt lämpliga

personer förordnas, och att således parternas säkerhet varder bevarad.

Med hänsyn just till den nära kännedom, Konungens befallningshafvande

eger angående de personer, som varda förordnade, bär ock

utskottet ansett, att åt Konungens befallningshafvande bör kunna öfverlemnas

att efter omständigheterna utsträcka förordnandet att gälla alla

de exekutiva förrättningar kronofogden är behörig att verkställa; den

enda ovilkorliga inskränkningen i den särskildt förordnades befogenhet,

som utskottet funnit böra stadgas, är, att han ej får sätta annan i sitt

ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som sålunda enligt utskottets

åsigt bör tillkomma Konungens befallningshafvande att förordna

särskild utmätningsman, hafva intagits i en ny §, hvilken ansetts lämpligen

böra få sin plats efter 3 §.»

På dessa grunder hemstälde särskilda utskottet, att Riksdagen

måtte för sin del antaga den lydelse af 2, 3 och 4 §§, som dessa paragrafer

nu ega.

De skäl, hvilka särskilda utskottet vid 1877 års riksdag anförde

mot lämpligheten af att tillägga länsmännen en med kronofogdarnes

sidoordnad befogenhet i utmätningsärenden, synas lagutskottet fortfarande

ega full giltighet; och vill utskottet ytterligare endast erinra,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att båda kamrarne åren 1887, 1888 och 1889 utan votering bifallit lagutskottets

afstyrkande utlåtanden i anledning af motioner i samma

syfte som den nu föreliggande.

Lagutskottet hemställer följaktligen,

1) att herr Bromées ifrågavarande motion, n:o

162, icke må vinna Riksdagens bifall.

Under åberopande af hvad han i en vid sistlidna års riksdag afgifven

motion anfört, föreslår herr Bromée i motionen n:o 67, i hvilken sex

ledamöter af Andra Kammaren instämt, »att. Riksdagen ville besluta

följande ändringar i 55 och 56 §§ utsökningslagen, nemligen i

55 §.

För fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,

som ock fordran enligt protokoll öfver offentlig auktion, hvilken

härleder sig från inrop af lösegendom och är till betalning förfallen,

må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning

ske, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner

skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen verkställes,

om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller,

om han ej kan skrifva eller vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan

jemte originalfordring sbeviset, der utmätning äskas på grund af sådant,

och protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, om utmätning skall ske

på grund af dessa handlingar, till utmätningsmannen aflemnas.»

Förslaget afser den ändring i nu gällande bestämmelser, att för

fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

utmätning skulle kunna ske, utan att betalningsskyldighet förut blifvit

gäldenären ålagd, om nemligen gäldenären vid utmätningstillfället utan

jäf erkänner skulden, eller, med andra ord, att det särskilda, mera summariska

utsöknings förfarande, hvilket nu är stadgadt i fråga om fordran,

som härleder sig från inrop å offentlig auktion, skulle erhålla tillämplighet

i afseende på hvarje fordran, som grundar sig på klar, till betalning

förfallen förbindelse.

Att i sä betydande mån utsträcka tillämpningen af nämnda summariska

förfarande synes emellertid lagutskottet ur flere synpunkter

mindre tjenligt. I första rummet möter den betänklighet, att det i de

fall, då sådant förfarande påkallades, skulle tillkomma utmätningsmannen

att pröfva, huruvida den af sökanden företedda förbindelsen uppfyller

de vilkor, som enligt förslaget skulle göra densamma utmätningsbar.

Denna pröfning lärer, icke alltid vara så enkel, att densamma lämpligen

kan öfverlemnas åt utmätningsmannen. Begår denne vid pröfningen

ett misstag, kunna kostnader förorsakas, som utan ett dylikt stadgande

som det nu föreslagna aldrig behöft ifrågakomma.

Vidare kan hela förfarandet, som ju skulle afse icke blott att

skydda gäldenären emot alltför störa lagsökningskostnader, utan ock

att genom den ökade snabbheten hindra honom från att undanskaffa

sina tillgångar, helt och hållet omintetgöras derigenom, att gäldenären

vid utmätningstillfället håller sig undan, så att något erkännande af

skulden ej kan erhållas. Att denna omständighet icke behöft tagas i

betraktande vid utmätning af fordran för auktion sinrop, torde hafva sin

grund deri, att dylika fordringar vanligen icke uppgå till sådana belopp,

att gäldenären kan hafva något nämnvärdt intresse af att hindra

utmätningen. Helt annorlunda blir emellertid förhållandet, då frågan

gäller betydligare summor. Gäldenären kan då hafva intresse att förekomma

omedelbar utmätning, om han nemligen hyser förhoppning att

kunna inom den närmaste tiden anskaffa medel för att frivilligt fullgöra

förbindelsen. Han håller sig då undan, likasom i det fall att han af

andra skäl vill fördröja utmätningen, och fordringsegaren nödgas då

anlita det vanliga utsökningsförfarandet. Leder sedan detta till utmätning,

så måste, förutom kostnaden derför, äfven kostnaden för försöket

att använda omedelbar utmätning gäldas, hvarvid i fråga om

sistnämnda kostnad tvekan kan uppstå, huruvida den slutligen bör drabba

fordringsegaren eller gäldenären. Den sjmes äfven kunna blifva rätt

betydlig, om utmätningsmannen har lång väg’ att tillryggalägga.

Erfarenheten har ådagalagt, att den tidsutdrägt, som onekligen

förorsakas genom det ordinarie utsökningsförfarandet, ofta är till fördel

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

7

för både fordringsegare och gäldenär. Sedan lagsökningen delgifvits

gäldenären, sporras nemligen denne genom den då tydliga och hotande

faran för det störande ingrepp i hans ekonomiska förhållanden, som

utmätningen innebär, till lifligare ansträngningar att anskaffa medel till

en frivillig uppgörelse, under det han kanske förut, i förhoppning att

fordringsegaren icke skall vilja göra sin rätt gällande på sådant sätt,

endast låtit tiden gå, utan att vidtaga någon allvarlig åtgärd för förbindelsens

fullgörande. Den möjlighet, som sålunda för gäldenären

förefinnes att undvika utmätning, skulle genom det nu föreslagna förfarandet

omintetgöras, då utmätningsmannen skulle utan vidare förberedelse

infinna sig hos gäldenären och verkställa utmätning, hvilken

jemväl skulle afse den, på sätt ofvan blifvit antydt, stundom icke

obetydliga kostnaden för utmätningsförrättningen.

Härtill kommer, att den föreslagna lagändringen skulle öppna ett

vidsträckt fält för svikliga tillställningar till förfång för tredje man, i

det att genom öfverenskommelse mellan gäldenären och en utmätningssökande

förmånsrätt på grund af utmätning lätt skulle kunna obehörigen

beredas för en fordran, som till och med kunde vara helt och hållet

fingerad.

På dessa grunder föranlåtes utskottet hemställa,

2) att herr Bromées förevarande motion, n:o 67,

icke må af Riksdagen bifallas.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr Lundebergs motion,

som är af följande lydelse:

»Vid lagsökningar för obetalda årsliqvider till hypoteksföreningarne

skulle det föranleda en högst väsentlig lättnad af omkostnaderna för

vederbörande gäldenärer, om ett par obetydliga tillägg gjordes till §§

55 och 56 i nu gällande utsökningslag, i syfte att bereda utdrag af

hypoteksföreningarnes låneräkningar samma förmåner, som äro i sagda

paragrafer medgifna för utdrag af protokoll öfver offentlig auktion och

inrop af lösegendom, då fordringen är till betalning förfallen. Motiven

för denna snabbare exekution, som är för dylik fordran stadgad, gälla

i ännu högre grad hypoteksföreningarnes fordringar beträffande förfallna

årsliqvider å amorteringslån. Erfarenheten gifver nemligen vid handen,

att invändning mot dessa klara fordringars giltighet ytterst sällan och

endast undantagsvis förekommer samt att ett föregående fastställande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

genom Konungens befallningshafvandes beslut eller utslag således är i

de allra flesta fall öfverflödigt och innebärande endast en onödig omgång,

som, då fordringen många gånger uppgått till endast 30 å 60

kronor, bringar gäldenären på kostnader uppgående med kommunikation,

resolution och delgifning, utslag m. in. till ofta nog lika mycket

som sjelfva skulden.

Då en ändring i angifna rigtning skulle i främsta rummet bereda

lättnad af lagsökningskostnaderna för de smärre och mindre bemedlade

bland hypoteksföreningarnes låntagare, ett mål, som de senare årens

tryckta konjunkturer för jordbrukare i allmänhet gifvit osökt anledning

att söka uppnå och till ernående hvaraf den af mig föreslagna obetydliga

lagförändringen i sin mån torde kunna medverka, får jag härmed

vördsamt föreslå, att §§ 55 och 56 i nu gällande utsökningslag måtte

erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:

§ 55.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder

sig från inrop af lös egendom och är till betalning förfallen, samt för

fordran af förfallen årsliqvid enligt utdrag af läneräkning med någon af de

inom riket befintliga, med behörigen faststäldt reglemente försedda hypoteksföreningar

må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären

ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf

erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen

verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären

sjelf eller, om han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två

ojäfvige män.

§ 56.

Vill någon erhålla utmätning enligt § 55, skall skriftlig ansökan

jemte protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, och då fråga är om

årsliqvid till hypoteksförening, utdrag af läneräkning jemte ansökningen till

utmätningsmannen aflemnas».

Mot det förslag, som sålunda blifvit af herr Lundeberg framstäldt,

synes väl icke vara så mycket att erinra som mot herr Bromées i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

nästföregående punkt omförmälda framställning. Ett af vederbörande

tjensteman hos hypoteksförening utfärdadt utdrag af låneräkning torde

kunna i afseende på trovärdighet i det närmaste likställas med en officiel

handling. Men mot det nu ifrågavarande förslaget kan med foggöras

åtminstone en af de invändningar, som utskottet ofvan framstält

mot herr Bromées förslag, nemligen att den tid, som förflyter mellan

lagsökningens delgifvande och utmätningen, gifver gäldenären ett rådrum,

hvarunder han kan göra och vanligen gör kraftiga ansträngningar

att anskaffa medel för förbindelsens godvilliga fullgörande. Då härtill

kommer att, enligt hvad inom utskottet uppgifvits, meningarna inom

hypoteksföreningarna visat sig vara ganska delade i fråga om gagneligheten

af den lagstiftningsåtgärd, som här blifvit ifrågasatt, finner

utskottet sig ega skäl till den hemställan,

3) att herr Lundebergs motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr Stockman mot utskottets hemställan i första punkten-.

»Motionärernas hufvudsakliga syfte synes hafva varit att genom föreslagna

lagändringen söka nedbringa så väl fordringsegarens som i synnerhet

gäldenärens kostnader och besvär dels vid aflemnande af fordringshandlingen

till en flera mil långt bort boende kronofogde, dels

vid verkställigheten af densamma på sätt lag föreslcrifver och dels vid

afhemtningen af det slutligen indrifna fordringsbeloppet, som mången

gång kunnat vara en obetydlighet i jemförelse med nämnda kostnader

och besvär. Jag kan icke finna att lagutskottets skäl för afslag väga

så mycket som motionärernas nu och vid föregående riksdagar för

bifall, helst om föreskrift meddelades, att länsmannen för de medel,

han omhänderfår, bör ställa lika hög borgen som kronofogden, eller

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 7 Sami. 5 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

för 2,250 kronor, innan lian i antydda hänseendet får samma befogenhet

som denne. Ser man till på hvilken af dessa tjensteman allmänheten

under de senare trettio å fyratio åren vid inträffande obestånd

förlorat mest och dervid börjar med kronofogden Gagner, förekommer

obestridligen största förlusten på fogdarne, med hvilka länsmännen

dock, i händelse af balans, lagligen dela samma ansvar för förskingring

af hvad honom i tjensten blifvit ombetrodt.

Uti lagbestämmelsen om afgifvande af dagbok öfver exekutionsärenden

är samma föreskrift gällande för länsmannen som för kronofogden,

och den af utskottet uttalade farhågan, att de båda exekuto,

rerna hvarandra ovetande kunna utmäta samma gods, är lätt undanröjd,

om föreskrift lemnades att länsmannen vore skyldig skyndsamt underrätta

kronofogden om hvarje utmätning, han på fordringsegarens särskilda

begäran företagit.

Då upplysningar från flera delar af riket inom riksdagen meddelats,

att häradsbor och kommuner förgäfves hos Konungens befallningshafvande

begärt, att någon inom orten skulle förordnas till exekutor,

torde missförhållandena på annat sätt böra afhjelpas, hvarför

jag vördsamt föreslår, att herr Bromées med fleres ifrågavarande motion

må vinna Riksdagens bifall.»

Herr von Baumgarten har begärt få här antecknadt, att han på

grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ofvan

omförmälda ärendens behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1890.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.