Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden.

1890-02-14 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1890:17, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 17,

i

N:o 17.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 febr. 1890, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse

från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden.

(I. A.)

Med anledning af vid sistlidet års riksdag väckt fråga om, att, i

den mån behörig och nödig utredning öfver hvarje skilnadsarrende blefve

verkstäld, sådana, som tillkommit utan att arrendatorerne för vanhäfd

måst afträda arrendena, måtte afskrifvas, aflat Riksdagen den 13 maj

1889 skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, och anförde deri, att, hvad

beträffade de skilnadsarrenden, hvilka skulle utgöras på grund af förverkande

af sådana arrendekontrakt, som upprättats efter 1884 års början,

Riksdagen ansett någon eftergift icke böra ifrågakomma. Hvad åter

anginge de skilnadsarrenden, hvilka skulle utgöras för arrendetiden före

den 14 mars 1889 och hvilka icke borde erläggas på grund af förverkade

arrendekontrakt'', som upprättats efter 1884 års början, hade Riksdagen

visserligen icke förbisett den fara, som läge deri, att genom

efterskänkande af de s. k. skilnadsarrendena den missuppfattningen till

äfventyrs skulle kunna göra sig gällande, att fullgörande af arrendekontrakt

om statens egendomar kunde åsidosättas med mindre verkande

påföljder, än då fråga vore om dylika aftal enskilde personer emellan.

Dä likväl en eftergift af sådana skilnadsarrenden, som sist omförmälts,

kunde anses stå i nära öfverensstämmelse med de åtgärder, som under

Bill. till Riksd. Prot, 1890. 4 Sami. 1 Afd. 13 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 17.

de senaste åren vidtagits för att mildra kronoarrendatorernes, af de för

landtbruket sällsynt ogynsamma konjunkturerna förorsakade tryckta ställning

och för (ifrigt afsåge ett efterskänkande för en gång af fordringar,

hvilkas bibehållande vid laga kraft föranledde kostnader och för hvilkas

indrifvande i allmänhet sannolikt ringa utsigt förefunnes, samt till följd

häraf en dylik eftergift icke borde kunna för framtiden alstra anspråk

på vidare eftergifter af enahanda slag eller gifva grundad anledning

till en sådan missuppfattning, som förut antydts, hade Riksdagen velat

ifrågasätta, huruvida icke eftergift i dessa skilnadsarrenden kunde medgifvas,

för så vidt icke kontraktets förverkande föranledts af vanhäfd,

och i öfrigt med de undantag i afseende å vissa arrenden, som föreskrifvits

vid de under de två senaste åren medgifna eftergifterna i

arrendeafgifternas utgörande och i fråga om rätten till arrendenas uppsägning.

Då emellertid Riksdagen ansett, att före denna frågas slutliga afgörande

närmare utredning erfordrades för fullständigare bedömande ej

allenast af den förlust, staten genom berörda eftergift komme att vidkännas,

utan äfven af de öfriga omständigheter, som på frågans afgörande

kunde inverka, anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t efter utredning

i afseende å den eftergift, som skäligen kunde medgifvas de arrendatorer,

hvilka, på grund af före 1884 års början ingångna, af annan

orsak än vanhäfd förverkade kontrakt, vore skyldige att för arrendetiden

intill den 14 mars 1889 erlägga s. k. skilnadsarrenden, täcktes till Riksdagen

inkomma med det förslag, hvartill omständigheterna befunnes

föranleda.

På grund af Riksdagens berörda skrifvelse hafva, enligt hvad af det

vid Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition (n:o 9) af den 13 december

1889 fogade statsrådsprotokoll öfver finansärenden inhemtas, statskontoret

och domänstyrelsen undfått befallning att afgifva gemensamt utlåtande

i ämnet; och hafva dessa embetsverk vid sitt den 18 november sistlidet

år afgifna utlåtande fogat infordrade yttranden från Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i rikets samtliga län.

Af de utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden hade

framgått, att inom Blekinge, Hallands, Gefleborgs, Vesternorrlands, Vesterbottens

och Norrbottens län några skilnadsarrenden af ifrågavarande

beskaffenhet icke funnes att erlägga.

Enligt de från öfriga län inkomna utredningar uppginge de der

balanserade skilnadsarrenden af förenämnda beskaffenhet för tiden till

den 14 mars 1889 till ett belopp af 621,033 kronor 26 öre, fördeladt

på de olika länen som följer:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 17.

3

Stockholms

län ................

.............................. kronor

.200:

—

Upsala

»

»

16,412:

23

Södermanlands

))

»

2,958:

60

Östergötlands

))

))

157,137:

36

Gotlands

»

))

538:

43

Kalmar

))

))

16,465:

04

Jönköpings

»

))

55,505:

05

Kronobergs

»

»

15,959:

82

Kristianstads

»

»

30,727:

03

Malmöhus

» .................

»

81,336:

35

Göteborgs och

Bohus » .................

»

66,132:

81

Elfsborgs

)) .................

....... . ................... ))

13,426:

26

Skaraborgs

»

»

68,801:

69

Örebro

» .................

»

40,602:

12

Vermlands

»

»

3,453:

51

Vestmanlands

)) .......;.........

))

40,673:

81

Kopparbergs

)) ..................

»

5,619:

60

Jemtlands

»

.................................. »

5,083:

55

Summa kronor

621,033:

26.

Enligt hvad länsstyrelserna intygat, vore den allra största delen af

dessa fordringsbelopp att anse såsom alldeles värdelös, men för ett fåtal

arrenden hade någon, dock i allmänhet ringa, afbetalning genom utdelning

ur konkurser antagits kunna kronan tillflyta; och upplystes i detta

hänseende:

att inom Upsala län ett skilnadsarrende till belopp af 90 kronor

torde kunna inflyta,

att i Östergötlands län förefunnes någon utsigt att delvis utfå tre

arrenden, uppgående till respektive 2,369 kronor 68 öre, 1,249 kronor

och 810 kronor,

att inom Kalmar län någon utdelning möjligen kunde utgå för två

arrenden å respektive 3,645 kronor och 355 kronor,

att för skilnadsarrenden för åren 1885—1888 för en egendom i

Kristianstads län å sammanlagdt 12,484 kronor någon obetydlig utdelning

ur arrendatorns konkurs kunde vara att förvänta, hvarjemte ett

arrende i samma län å 266 kronor torde framdeles kunna uttagas,

att i Malmöhus län någon utdelning kunde komma att utgå för

två arrenden, uppgående, det ena till 756 kronor 35 öre och det andra

till 450 kronor,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 17.

att för ett arrende i Göteborgs och Bohus län å 1,394 kronor 90

öre någon möjlighet funnes att utfå beloppet,

att en ringa del torde kunna utgå af ett arrende i Skaraborgs län

å 990 kronor,

att för två arrenden i Örebro län å respektive 1,142 kronor 12

öre och 415 kronor »ringa» utsigt funnes att bekomma kronans fordran,

samt

att för ett arrende i Vestmanlands län å 700 kronor anledning

funnes att genom utdelning ur konkurser kronans fordran kunde utfås.

Uti sina afgifna yttranden hade länsstyrelserna i Stockholms,

Upsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,

Elfsborgs, Skaraborgs, Örebro, Vermlands, Vestmanlands, Kopparbergs

och Jemtlands län tillstyrkt, att kronans fordringar uti ifrågavarande

hänseende måtte eftergifvas och beloppen uti räkenskaperna afskrifvas,

dock, hvad Kristianstads, Malmöhus och Vestmanlands län beträffade,

med undantag af förenämnda, i dessa län förekommande fordringar,

hvarå afbetalning kunde vara att förvänta. Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Södermanlands, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län

hade tillstyrkt afskrifning under enahanda vilkor, som för afskrifning af

kronoutskylder vore gällande, och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Kalmar län förordat afskrifning, sedan de betalningsskyldiges oförmåga

att erlägga arrendeskilnaderna blifvit ådagalagd.

I sitt ofvanberörda utlåtande hade statskontoret och domänstyrelsen

anfört, att de af Riksdagen till afskrifning ifrågasatta s. k. skilnadsarrenden,

enligt hvad de af länsstyrelserna meddelade utredningar utvisade,

vore till allra största delen värdelösa; att de afbetalningar å ett

mindre antal dylika kronofordringar, hvilka kunde vara att förvänta,

hufvudsakligen genom konkursutdelningar, kunde antagas hafva till väsentligaste

delen influtit vid den tidpunkt, då genom Kongl. Maj:ts och

Riksdagens beslut en eftergift å dessa arrenden kunde varda medgifven;

och att en dylik eftergift, hvilken således ej kunde för staten medföra

någon afsevärd pekuniär uppoffring, skulle hufvudsakligen grunda sig

på ett bemödande att i någon mån för kronoarrendatorerne minska följderna

af den för landtbruket genom betydande prisfall å jordbrukets

produkter och bland dem i synnerhet å spannmål samt genom flera omständigheter

under senare åren inträffade tryckta ställning, till afhjelpande

hvaraf, såsom förut blifvit omförmäldt, flerahanda åtgärder redan

vidtagits, hvarför embetsverken ansett sig kunna hemställa, att Kongl.

Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva, att oguldna s. k. skilnadsarrenden,

hvilka tillkommit på grund af arrenden, hvarom kontrakt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 17.

5

afslutats före 1884 års ingång, måtte, derest icke kontraktet blifvit förverkadt

genom vanhäfd eller arrendet vore att hänföra till de i kungörelsen

den 13 juli 1887 bestämda undantag, arrendatorerne för arrendetiden

intill den 14 mars 1889 eftergifvas och i kronans räkenskaper afskrifvas.

Den verkstälda utredningen hade, enligt hvad statsrådet och chefen

för finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t anfört,

ådagalagt, att den af Riksdagen ifrågasatta åtgärden väl skulle

innebära efterskänkande från statens sida af ett högst betydande fordringsbelopp,

men tillika att, då detta belopp måste anses såsom till allra

väsentligaste delen för staten redan förloradt, staten genom vidtagandet

af oinförmälda åtgärd endast skulle drabbas af en jemförelsevis ringa

effektiv förlust. Vid sådant förhållande och då skilnadsarrendenas efterskänkande

skulle för den talrika klass af f. d. kronoan-endatorer, som

här vore i fråga, medföra befrielse från en skuldbörda, som måste utöfva

ett förlamande inflytande på allt deras framtida görande och låtande,

vore departementschefen med Riksdagen och de hörda embetsverken

ense om lämpligheten af den ifrågastälda eftergiften. Val skulle,

på sätt vissa bland Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, kunna

ifrågasättas, att afskrifning borde medgifvas endast under enahanda vilkor,

som för afskrifning af kronoutskylder äro gällande, äfvensom att

från afskrifningen borde undantagas de fordringar, hvarå afbetalning

kunde vara att förvänta. Men då en afskrifning, hvarigenom, på sätt i

fråga om afskrifning af kronoutskylder är stadgadt, fordringarne, under

fortfarande betalningsskyldighet för gäldenärerne, endast skulle upphöra

att balanseras i kronans räkenskaper, icke skulle medföra någon lindring

för de betalningsskyldige, och då vidare, derest åtgärden skulle innebära

något annat och mera än ett enbart uteslutande ur kronoräkenskaperna

af nu såsom värdelösa ansedda fordringar, något i förhållandena grundadt

skäl att skilja mellan sådana fordringar, för hvilkas indrifning någon

utsigt kunde förefinnas, och dem, hvilkas värdelöshet vore uppenbar,

icke syntes kunna uppgifvas, ansåge han sig lika med statskontoret och

domänstyrelsen böra förorda en fullständig eftergift af de ifrågavarande

skilnadsarrendena.

I anledning af hvad sålunda blifvit utredt och anfördt har Kongl.

Maj:t i sin ofvan omförmälda, till statsutskottets förberedande handläggning

remitterade proposition föreslagit Riksdagen att medgifva, att

oguldna s. k. skilnadsarrenden, hvilka tillkommit på grund af arrenden,

hvarom kontrakt afslutats före 1884 års ingång, måtte, derest icke kontraktet

blifvit förverkadt genom vanhäfd eller arrendet vore att hänföra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o IT.

till de i kungörelsen den 13 juli 1887 bestämda undantag, arrendatorerne

för arrendetiden intill den 14 mars 1889 eftergifvas och i kronans räkenskaper

afskrifvas.

Med afseende å den utredning, som sålunda i detta ärende förebragts,

och i öfverensstämmelse med den vid senaste riksdag i detta ämne uttalade

åsigt får utskottet hemställa,

att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende

föreslagit må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 februari 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.