Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta förslag för statens räkning. om jernväg sbyggnader

1890-03-17 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1890:39, Utlåtande, i anledning af väckta förslag för statens räkning. om jernväg sbyggnader

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1890, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag

för statens räkning.

om jernväg sbyggnader

(R. A.)

I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har

Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen besluta, att stambanan genom öfre

Norrland skall under iakttagande af hufvudsakligast samma tekniska

bestämmelser, som Sro faststälda för linien Långsele—Vännäs, fortsättas

från trakten af Vännäs vid Nyby öfver Degerfors, Jörn och

Elfsbyn till Öfver-Luleå, med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna

om de orter, jernvägen bör genomgå, samt under vilkor i öfrigt

att landsting, kommuner eller enskilde i enlighet med de af jernvägsstyrelsen

föreslagna bestämmelser kostnadsfritt för staten afstå all för

anläggningen erforderlig mark och ansvara för deraf förorsakade

olägenheter och intrång, samt att landsting eller kommuner förbinda

sig att under byggnadstiden å af jernvägsförvaltningen bestämda tider

och ställen utmed jernvägslinien mot gångbart pris tillhandahålla sammanlagdt

200 sågtimmer för hvarje kilometer af banans längd, allt med

skyldighet derjemte för vederbörande att hålla staten skadeslös för

hvad i ett eller annat afseende härutinnan till äfventyrs kan komma

att brista;

samt till fortsättning af arbetena å stambanan till Vännäs och anskaffande

af rörlig materiel till bansträckan Anund sjö—Vännäs samt till

påbörjande af arbetena å banan till Öfver-Luleå för år 1891 bevilja ett

anslag af 4,665,000 kronor och deraf anvisa å riksstaten utom hufvudBih.

till Biksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 27 Höft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

ti tiar ne 2,000,000 kronor samt 2,665,000 kronor att af upplåga medel

utgå från riksgäldskontoret.

Af det den kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokoll inhemtas,

att antagligt är, att stambanan norr om Sollefteå under år

1891 uppnår den punkt, dit Riksdagen år 1886 beslöt banans framdragande,

samt att statsrådet och chefen för civildepartementet i anledning

deraf och på det att afbrott ej måtte ske i byggnadsarbetena,

hvilket skulle i flera afseenden medföra betydligt ökade kostnader vid

deras återupptagande, ansett sig böra underställa Kongl. Maj:t frågan

om stambanans vidare fortsättning åt norr.

Departementschefen erinrar dervid till en början hurusom, då för

1886 års Riksdag framlades proposition om stambanebyggnadernas fortsättande

från Sollefteå eller lämplig punkt i dess närhet till OfverLuleå,

genom undersökningar, som pågått under åren 1884 och 1885,

en linie blifvit utstakad, hvilken, utgående från Vännäs, till en början

följde Vindelelfvens vestra strand till Iiedlunda, fortsatte derifrån utefter

elfvens östra strand till Ytter Rödö och vidare förbi Aträsk och

Bygdsiljum till Skellefte eif, som den öfvergick vid Gråberget, framgående

vidare förbi Storkågeträsk till Norrbottens läns gräns vid Uddfors,

hvarifrån linien var dragen förbi Ytterfors och Binnbäck till Sikfors,

der den öfvergick Pite eif, samt fortsatte derefter förbi Långträsket,

Vestmark och Heden till Långforsen, der den öfverskred Lule

eif, hvarpå den slutligen vid Boden i Öfver-Luleå socken anknöts vid

Luleå—Ofotens jernväg.

Med anledning deraf att åtskilliga anmärkningar emot denna

linie försports, särskildt ur strategisk synpunkt, anbefaldes väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen att dels låta verkställa undersökningar för

stambanans fortsättning från Vännäs till Öfver-Luleå (Boden) i den

sträckning att linien, utgående från Vännäs eller någon punkt i närheten

och vester derom, framdroges på ett afstånd af omkring fem

mil från kusten och, såvidt görligt vore, komme att närma sig de

mera betydande punkterna i denna del af landet, eller Degerfors, Jörn

och Elfsbyn, med iakttagande dervid af samma tekniska bestämmelser,

som för linien Långsele—Vännäs vore faststälda, dels, för eu jemförelse

mellan den sålunda ifrågasatta linien och förenämnda, tillförene undersökta,

närmare kusten belägna sträckning, jemväl låta med iakttagande

af berörda tekniska bestämmelser verkställa förnyad undersökning af

den redan undersökta linien för att söka åstadkomma möjliga förbättringar

af denna linie.

Sedan ledningen öfver statens jernvägsbyggnader med hvad dertill

hörde från och med den 1 oktober i888 uppdragits åt jernvägsstyrelsen,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

3

har denna styrelse med skrifvelse af den 14 mars nästlidna år till

Kongl. Maj:t i underdånighet aflemnat de på grund af undersökningen

uppgjorda plan- och profilritningar, kostnadsberäkningar och jemförelsetabeller

m. m. samt dervid andragit, bland annat, följande:

De anbefalda undersökningarna och utstakningarna hade utförts

i full öfverensstämmelse med föreskrifna förenklingar i byggnadssättet

och med iakttagande af de tekniska bestämmelser, som för stambanan

Långsele—Vännäs vore fastställa, eller hufvudsakligast så,

att man sökt att genom samtidigt användande af skarpaste tillåtna

lutningar eller 1 : 62,5, motsvarande 16 millimeter per meter, och

minsta krökningsradien 300 meter, så vidt möjligt, följa markens

naturliga yta och sålunda minska terrasseringsarbetena i den i allmänhet

starkt brutna terräng, de utstakade linierna genomginge, samt

att inskränkning fortfarande blifvit iakttagen med afseende å

trafikstationernas antal, men i beräkningen upptagits anordning af

mötesplatser, der afståndet mellan närliggande stationer öfverstege 30

kilometer, äfvensom åstadkommande af lämpliga plan vid punkter, der

framdragning af nya vägar eller en växande rörelse antagits framdeles

kunna kräfva nya stationsanläggningar.

Till utgångspunkt för de nya linierna hade tagits en 4 kilometer

vester om Vännäs kyrkoby belägen punkt, Nyby, 210 kilometer från

Långsele, emedan man derifrån kunde åstadkomma en lämplig uppgång

för den vestra linien öfver Degerfors, hvilket ej kunnat beredas från

kyrkobyn, och emedan terrängen vid Nyby särdeles väl lämpade sig

för anläggning af en större bangård.

Styrelsen redogör derefter för de undersökta nya liniernas sträckning

från nämnda punkt, dervid först behandlande

den inre linien öfver Degerfors, Jörn och Elfshyn till Boden.

Från Nyby uppgår den inre linien genom Tväråns dalgång förbi

Stennäs till Tväråträsk, der vattendelaren mellan Urnans båda flodgrenar

passeras, och nedgår sedan mot Vindelelfvens vid Degerö djupt nedskurna

vattendrag.

Linien genomgår härefter Degerfors stora och välbyggda kyrkoby,

der en trafikstation blifvit beräknad att anläggas och hvarest äfven

landsvägen mellan Umeå och Lycksele korsas. Från Degerfors framgår

linien i långa och branta stigningar öfver två mindre tjernar förbi

gården Aborrtjern, i hvars närhet en höjd af 288 meter öfver hafvet

uppnås, hvarefter linien åter sänker sig mot Storsandsjön och inkommer

på den vidsträckta platå, som inom öfre Vesterbotten utbreder sig

mellan lappmarksgränsen och den 20 till 30 kilometer breda kuststräckan,

sträcker sig utmed Mjösjön, förbi Sjöbrånet, följande Djursjöns

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

och dermed sammanhängande sjöars vattendrag, samt vidare förbi

Broknäs och Karleby mot Ekträsk och förbi flera sjöar till Lubboträsk,

från hvars nordvestra strand linien går i nordlig rigtning förbi Salberget

och Åsen, der eu station beräknats för att upptaga rörelsen från

Burträsks stora bygd. Vidare går den förbi Morliden, Långvattnet,

Kattisträsket samt Jonträsket öfver landsvägen från Skellefteå till

Norsjö socken, vid hvilken landsvägsöfvergång en trafikstation blifvit

beräknad att anläggas, och är sedermera dragen utmed Bastuträsket,

hvarefter den sänker sig i eu trång bäckdalgång till Skellefte elfs

vattendrag, som öfverskrides vid Rengård, fortsätter vidare genom den

starkt brutna terrängen vid Petikenäs by, passerar Hornsträsk samt

framkommer till landsvägen från Skellefteå, 5 å 6 kilometer nordvest

om Jörns kyrka, vid hvilken landsvägskorsning en trafikstation blifvit

föreslagen. Derifrån går linien i nordlig rigtning mot Norrbottens

lånegräns, Öster om Storträsk, förbi Åkerheden, öfver Ålsån till Myrheden,

der hon vid ett berggrund passerar Byskeelf. Som i granskapet

häraf eu från kusten utgående, på norra elfstranden under anläggning

varande väg skulle komma att korsas, har en trafikstation ansetts derstädes

erforderlig. Vidare öfvergår linien tvenne höga och breda åsar,

som inom södra Norrbotten stryka fram mellan Byskeelfs och Åbyelfs

samt mellan sistnämnda elfs och Lill-Pite elfs vattendrag och skjuta

så långt nedåt kusten, att de ej kunnat af linien kringgås. Vid Granliden,

der linien skär landsvägen från Piteå till Arvidsjaur, har anläggning

af en trafikstation beräknats. Strax norr om Granliden, eller

vid Björkliden, har linien uppnått den betydliga höjden af 356 meter

öfver hafvet, hvarefter den sänker sig till och öfvergår Åbyelfs mindre

vattendrag, stiger åter och öfvergår den nära 357 meter höga Dragalidshöjden

samt sänker sig sedermera i skarpa krökningar och lutningar

förbi Ersträsk och Bäcknäs till det af Lill-Pite eif genomflutna Lyckoträsket,

i hvars närhet en trafikstation beräknats för trafiken från LillPite

elfs dalgång. Denna nedgång är den i tekniskt hänseende svåraste

delen å hela vägsträckan från Vännäs till Boden, då en sänkning

af 130 meter kräfves på en våglängd af endast 9 kilometer. Linien

har vidare framdragits dels öfver, dels omkring de höjder, som förefinnas

mellan de stora vattenbehållarne mellan Lyckoträsk och Korsträsk.

Från Korsträsk hafva två alternativa linier till Boden blifvit uppgångna,

den ena på norra, den andra på södra sidan af Elfsbjm. Den

förstnämnda och inre belägna af dessa linier nedgår till Pite eif genom

Korsträskbäckens dalgång och berör norr om Elfsbyn den under arbete

varande utsträckningen af landsvägen från Piteå, der en trafikstation

erfordras, samt öfvergår strax derefter Pite eif, som här har en bredd

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

5

af öfver 100 meter. Linien följer sedermera en bäckdalgång, passerar

Krokträsk och Bergträsk och öfvergår den Snarköllandet kallade vattendelaren

mellan Pite och Lule elfvar, hvarefter hon nedgår förbi Johannisfors

och Slyträsk öfver Karlberg till södra stranden af Lule eif vid

Hednoret, der linien berör Lule elfs 7 mil inåt landet segelbara vattendrag

och hvarest derför en trafikstation blifvit föreslagen. Lule elfs

södra strand följes vidare till den så kallade Trångforsen, der elfven

erbjuder en lämplig öfvergångspunkt med en bredd å det stora vattendraget

af endast 80 meter samt hård och stenbunden botten. Linien

framgår sedan mot Bodens kyrkoby, öfvergår Bodåns i Lule eif utfallande

mindre vattendrag och träffar Luleå—Ofoten-banan vid Bodens

station, der en särskild stations anläggning beräknats. Det andra alternativet

mellan Korsträsk och Boden nedgår till och öfvergår Pite eif

söder om Elfsbyn, berör Lillträsk och Mjövattnet, framgår mellan PiteAltervattnet,

öster om Lule-Altervattuet, öfver Alån och slutligen genom

Qvarnbäckens dalgång till Hednoret, der linien sammanfaller med förutnämnda

alternativ. Ehuru denna sträckning är 1 kilometer kortare än

den inre, äro lutningar och krökningar ofördelaktigare, hvarför den

inre linien ansetts vara att föredraga.

Terrängförhållandena å hela denna mellan Nyby (Vännäs) och

Boden undersökta linie äro starkt vexlande, enär linien måst öfvergå

alla de vattendelare eller höjdryggar, som åtskilja de många större och

mindre från vester kommande vattendragen. Flodöfvergångarne äro

dock i allmänhet fördelaktiga, och jordmånen, som till en stor del består

af sandgrus och sten, erbjuder ett godt material för en solid jernvägsbyggnad

samt lätt framtida underhåll. De större elföfvergångarne

hafva god byggnadsgrund, så att konstgjord sådan kräfves blott för

öfvergången af Pite eif, och endast bron öfver Vindelelfven är af någon

mera betydande höjd, eller 35 meter öfver vattenytan.

Längden af hela linien från Nyby (Vännäs) utgör 297,392 meter.

Trafikstationer hafva blifvit beräknade att anläggas endast å de

ställen, der nu befintliga eller under anläggning varande vägar korsas,

och skulle dessa stationer^ inbördes afstånd blifva följande:

..................... 36,0 km..

..................... 53,7 „

.................... 21,8 „

.................... 36,1 „

..................... 31,2 „

................... 12,8 „

Transport 191,6 km.

mellan Vännäs (Nybv)

,, Degerfors

„ Åsen

,, Bastuträsk

„ Jörn

,, Byske eif

och Degerfors

,, Åsen...........

„ Bastuträsk

,, Jörn ..........

,, Byske eif..

„ Granliden..

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande Nw 39.

Transport 191,6 km.

mellan Granliden och Persberg eller Lyckoträck ............ 25,2 „

,, Persberg ,, Elfsbyn .............................................. 33,7 „

„ Elfsbyn „ Hednoret ........................................ 38,7 ,,

,, Hednoret „ Boden ................................................. 8,2 ,,

Summa 297,4 km.

Enär nästan samtliga dessa stationsafstånd äro större än hvad

föreskrifvits i Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 16 mars 1877 angående

vissa allmänna bestämmelser att vid utförandet af statens jernvägsbyggnader

iakttagas, hafva derjemte planering och ballastning beräknats

för 15 mötesplatser mellan Vännäs och Boden äfvensom anläggande

af mötesspår å 6 ställen i och för trafikens ändamålsenliga

bedrifvande.

Anläggningskostnaden för denna 297,4 kilometer långa linie

ställer sig, enligt hvad jern vägsstyrelsen i ofvannämnda skrifvelse af

den 14 mars 1889 förmäler, ganska fördelaktig, då den enligt lcostnadsförslaget,

oberäknadt kostnaden för anskaffning af rörlig materiel

och expropriation af jord, hvilken senare kostnad, jemväl hvad linien

inom Norrbottens län angår, beräknats icke skola af staten bestridas,

uppgår till 13,400,000 kronor eller endast 45,057 kronor för bankilometer.

Läggas härtill för banans utrustning med rörlig materiel 5,000

kronor för kilometer, eller för hela linien 1,487,000 kronor, uppgår

kostnaden till 14,887,000 kronor.

Styrelsen öfvergår härefter till redogörelse för den yttre, enligt

hvad jag förut erinrat, under åren 1884 och 1885 undersökta linien från

Vännäs, öfver Edda, Bygdeträsk och Lill-Pite till Boden, hvilken linie

under år 1888 å nyo blifvit undersökt och delvis omstakad.

1884 års undersökningslinie följer Vindelelfvens vattenlopp till

närheten af Rödå, öfvergår elfven och uppstiger derefter i den starkt

kuperade terrängen vid Qvarnsvedjan och Norrland. Emedan likväl

betydande terrasseringsarbeten der skulle erfordras, har en ny undersökning

företagits för att finna eu bättre uppgång från elfven; och har

genom att uppgå genom Rödåns trånga dalgång förbi Löflund till Höglunda

minskning åstadkommits i väg! ängd och terrasseringsarbetenas

storlek. Derefter följes den gamla stakningen, med undantag af en

mindre förbättring vid Piptjern, till Åträsk. Norr om Åträsk gör den

gamla linien en stark böjning åt öster för att nedgå till och följa östra

stranden af Bygdeträsks stora vattenbehållare samt sedan vidare uppgå

i närheten af Burträsk mot Skellefte eif. Emedan denna sträckning,

som är besvärad med särdeles ogynsamma kröknings- och lutnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutshotets Utlåtande N:o 39.

7

förhållanden, komme att kräfva högst betydande terrasseringsarbeten, är

en ny linie utstakad å vestra sidan af Bygdeträsk, hvilken vid Åträsk

skiljer sig från den gamla linien och, efter att hafva öfvergått Tallån,

Sikån, Risån, Lillan och Bure eif, vid Jerfstjern framkommer till och

ingår i gamla linien. Stora terrängsvårigheter möta äfven å denna

sida om Bygdeträsk, men mindre än på den östra, och har äfven väglängden

kunnat något förkortas. Från Jerfstjern följes åter den gamla

utstalcningen öfver Skellefte eif, förbi Örkliden, Löparuäs, Norrlideu,

Tarsbäckliden och Falkliden, till Storkågeträsk. Linien fortgår sedan

förbi Qvarnfors by och Djupfors till Byske eif, som öfverskrides nära

byn Strykfors. Följande gamla utstakningen, öfvergår linien norrbottensgränsen

vid Uddfors och framgår genom byarne Granträsk och

Kalamark, skär landsvägen mellan Piteå och Arvidsjaur och nedgår till

Lill-Pite eif vid Ytterfors samt följer sedan norra stranden af samma

vattendrag till Råmyran. Som den gamla linien från Storkågeträsk

till Boden utstakats med maximilutningar af 1:100, har den nödgats

göra betydande böjningar för att inom Norrbotten kunna kringgå de

långt inskjutande vattendelarne, synnerligast mellan Lill-Pite eif och

Pite eif samt denna eif och Lule eif. Till vinnande af vägförkortning

medelst användning af skarpare lutningar, eller 16 millimeter per meter,

försöktes att i rätare rigtning framdraga eu linie från Ytterfors till

Borgfors och derifrån till Boden. De nordvest om Lill-Pite och Pité

vattendrag sig sträckande bergryggarne befunnos dock i denna sträckning

allt för svåra att öfvergå, hvarför försöksstakningarne måste öfvergifvas

och eu förbättring i planen sökas genom utåt kusten gående

rätningar, eller genom att från Råmyran i kortaste sträckning öfvergå

Norrbodsbäckens djupa dalgång, följa gamla stakningen öfver vattendel

aren söder om Pite eif och, i stället för att enligt gamla linien

uppgå till Borgfors och öfvergå elfven vid Sikfors, redan vid Rönnberg

passera samma vattendrag, åter uppstiga förbi Kläppen öfver Alterån

och utmed Holmträsk. samt derefter vid Stormyran ingå i gamla linien.

Ganska betydande vägförkortningar hafva härigenom kunnat vinnas,

men hafva deremot närmat linien mot kusten. Från Stormyran följes

åter den gamla stakningen förbi Rosfors bruk, mellan inre och yttre

Bjurträsket, öster om Vestmarksträsket, vester om Mockträsket, med

öfvergång af Lule eif vid Trångforsen eller på samma ställe som den

inre linien, hvarifrån skilda sträckningar för stambanans inledning till

Bodens station å Luleå —Ofoten-banan blifvit i de olika alternativen upptagna

och hvilken inledning blir beroende af det utrymme, föreningsstationen

kan komma att kräfva.

Denna yttre sträckning kräfver delvis betydande terrasserings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

arbeten, och jordflyttningarne m. m. äro betydligt större än å den inre

linien. Elföfvergångarne äro äfven svårare samt kräfva större brobyggnader

och i allmänhet dyrbarare grundläggningsarbeten.

Längden af den yttre linien har dock på grund af ofvannämnda

omstakningar nedbragts från 322,482 meter till 308,149 meter.

Trafikstationerna hafva, liksom å den inre linien, blifvit beräknade

att anläggas endast å de punkter, hvarest större eller mindre vägar

korsa linien, och deras inbördes afstånd skulle blifva följande:

mellan utgångspunkten och

Vännäs ...........

.................................. 4,2 km.

Vännäs

11

Rödå................

................................. 22,1 ,,

Rödå

11

Botsmark........

................................ 28,0 „

Botsmark

11

Andersfors .....

................................. 35,4 „

Andersfors

11

Medle .............

.................................. 31,4 ,,

Med le

11

Svanström .....

................................... 11,8 ,,

D

Svanström

11

Storkåge..........

................................... 17,7 „

11

Storkåge

11

Norrbacka......

................................... 41,0 „

Norrbacka

V

Kalamark........

.................................. 26,9 „

V

Kalamark

11

Råmyran .......

................................ 14,2 „

11

Råmyran

1)

Rönnberg ......

................................... 10,6 „

Rönnberg

11

Heden ...........

.................................. 56,2 ,,

11

Heden

11

Boden ...........

................................. 3,6 ,,

Summa 308,1 km.

Som den yttre

linien

genomgår en :

mera befolkad och odlad bygd

och

berör vägar, hvi

lka ej

ännu blifvit så

långt framdragna inåt landet,

att

de korsas af de

n inre,

är för närvarande behofvet af trafikstatio-

ner å den yttre linien något större än på den inre. Förutom ofvannämnda

stationer hafva planering och ballastning beräknats för 15

mötesplatser samt nedläggning af dubbelspår å 4 ställen.

Anläggningskostnaden för den yttre, 308,15 kilometer långa jernvägen

uppgår enligt kostnadsförslaget till 15,700,000 kronor, eller

50,940 kronor för bankilometer, hvaruti icke blifvit inberäknad kostnaden

för anskaffning af rörlig materiel samt lösen af jord. Tillräknas

kostnaden för anskaffning af rörlig materiel med 5,000 kronor

för kilometer, tillkommer för 308 kilometer 1,540,000 kronor, hvadan

hela kostnaden blifver 17,240,000 kronor.

I följande tablå har jernvägsstyrelsen sammanstält sida vid sida

de tekniska förhållandena vid hvardera linien samt de skilnader, livilka

visa, hvilkendera linien i gifvet afseende har företrädet framför den

andra:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

9

yttre

linien.

inre

linien.

skilnad till

yttre linien.

-;-

förmån för

inre linien.

Längd mellan Vännäs (Nyby) och Boden .......

km.

308,14 9

297,3 9 2

10,757

Summa af höjningar och sänkningar ............

.. . in.

2,572

2,709

137

- -

Summa längd af lutningar 1: 62,5 .................

77,120

115,609

38,489

- -

„ „ '' „ d:o 1 : 62,5—1 : 100 .....

76,864

43,087

—

33,777

„ „ „ d:o svagare än 1:100 ...

73,130

65,347

—

77,783

,, „ „ d:o samtliga lutningar ...

h

227,114

224,043

—

3,071

Horisontel bana...........................................

.. m.

81,035

73,349

_ _

7,686

Summa längd af kurvor med radie af 300 m........

,, „ „ „ med radie mellan 300 t.

o. m.

19,507

28,433

8,926

—

500 in.........

in.

41,797

36,633

- -

5.164

„ „ „ „ „ „ större än 500 m. „

51,700

42,788

—

8,912

„ „ „ samtliga kurvor......................

113,004

107,854

—

5,150

Längd af rak bana ...........................................

Den på grund af lutnings- och krökningsförkålian-

195,145

189,538

—

5,607

(lena beräknade s. k. virtuela längden..........

399

402,2

3,2

_ _

Qvantitet af jordflyttningar ........................

kbm.

4,407,270

3,113,013

—

1,294,257

„ „ bergsprängningar.....................

Anläggningskostnad utom expropriation och

„

rörlig

73,240

25,160

---

48,080

materiel....................... ........................... kr.

Kostnad för anläggning och utrustning med rörlig

15,700^000 13,400,000

-

- -

2,300,000

materiel ...............................................

17,240,000 14,887,000

—

2,353,000

Ofvanstående öfversigt gifver, enligt hvad jernvägsstyrelsen

vidare förmäler, vid handen, att det endast är i afseende på samman

af höjningar och sänkningar och i längden af starkaste lutningar och

kurvor med minsta radie, som den yttre linien kan sägas hafva företrädet

för den inre. Anledningen till den senare liniens underlägsenhet

i dessa afseenden ligger hufvudsakligen deri, att densamma måste

stiga ända till 357 meter för att öfvergå den i södra Norrbotten befintliga,

långt mot hafvet utskjutande vattendelaren, hvars starka

stupning norrut mot sagda läns djupt nedskurna flodbäddar derjemte

föranleder till att linien måst utläggas i en nästan oafbruten maximilutning

af nära 9,000 meters längd för att kunna sänkas till Lill-Piteelfvens

dalgång, hvaremot den yttre linien kunnat dragas öfver samma

höjdsträckning vid blott 186 meters höjd med något fördelaktigare

lutningar. En maximilutning, jemförlig med den nyss ornförmälda,

förekommer dock å den yttre linien, enär denna linie för uppgången

från Vindelelfven till höglandet norr om Umeelfven, der densamma

når sin högsta punkt, 270 meter, kräfver en sammanhängande stigning

af mer än 7,000 meters längd. Likasom vid lutningsförhållandena

har ock den mera brutna terrängen betingat å den inre linien ett

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 4 Sami. 1 Afä. 27 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

större användande af kurvor med skarpaste tillåtna kräkning, men då

i stället längderna af kurvorna med större radier äro å denna linie

jemförelsevis mindre, blir summan af samtliga der förekommande kurvlängder

lägre än motsvarande summa å den yttre linien. I afseende

på den af lutnings- och krökningsförhållanden beroende kostnaden

för bantågens framförande, kan ingendera linien anses erbjuda något

väsentligt företräde. Visserligen visa de för bedömandet häraf beräknade

s. k. virtuella längderna en skilnad till förmån för den yttre

linien, men denna skilnad är så ringa, att den icke har någon praktisk

betydelse.

Men om de båda linierna i nu nämnda hänseenden kunna anses

likstälda, har den inre linien ett afgjordt företräde deri, att dess anläggning

kan utföras med betydligt mindre arbete och mindre kostnader

än den yttre linien, hvilken kräfver nära 50 procent större jordschaktning

och nära 3 gånger så mycket bergsprängning som den

förstnämnda linien. Dertill kommer, att man i den i allmänhet fastare

beskaffenheten af jordmånen i den inre linien har en borgen för att

det framtida underhållet af banvallen der blir billigare än i den yttre,

hvarest i floddalarne ymnigt förekommer sandlera, som är ytterst svår

att skydda mot åverkan af vatten och köld. Bland andra omständigheter,

som inverka på anläggningskostnaden, bör nämnas att, emedan

den inre linien är mera aflägsen från hafvet, de vattendrag, den har

att öfvergå, äro till antalet färre och i allmänhet hafva mindre bredd

än de, den yttre linien har att passera, och att i följd häraf äfvensom

derför att marken merendels är sådan, att några synnerligt svåra

grundläggningsarbeten ej erfordras, kostnaden för broar och andra

vattengenomlopp ej stiger till samma höjd som å den andra linien.

De här omförmälda förhållandena göra det möjligt att bygga den inre

linien för 2,300,000 kronor mindre kostnad än den yttre linien, hvadan

den förra är i afseende på byggnadskostnaden obestridligt att föredraga.

Något större än nu nämnts blir skilnaden, om man till bj^ggnadskostnaderna

lägger jemväl kostnaden för hvardera liniens utrustning

med rörlig materiel och derför beräknar 5,000 kronor per kilometer

af hvardera liniens längd. Skilnaden blir då 2,353,000 kronor

till fördel för den inre linien.

Men om det å ena sidan icke möter några svårigheter att bedöma,

hvilkendera af dessa linier är att föredraga i afseende på kostnaderna

för anläggningen och utrustningen, anser jernvägsstyrelsen det deremot

vara vanskligt att uttala sig för den ena eller den andra linien, när frågan

gäller deras nationalekonomiska betydelse eller den trafik, do kunna

påräkna eller skapa. Båda linierna genomgå föga bebyggda trakter och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

11

ligga utom eller vid sidan af den kuststräcka, hvarinom den i det hela

föga talrika befolkningen för närvarande är, så att säga, koncentrerad.

De befolkningsmängder, som kunna anses befinna sig inom liniernas

trafikområden, dessa beräknade till 60 kilometers bredd eller 30 kilometer

å hvardera sidan om jernvägslinien, äro, beräknade efter statistiska

centralbyråns folkmängdsuppgift för den 31 december 1887:

vid inre linien — å vestra sidan .................................... 18,572 och

— å östra sidan ....................................... 33,952

eller tillsammans..................................... 52,524 samt

vid yttre linien — å vestra sidan .............................. 26,728 och

— å östra sidan .................................. 49,627

eller tillsammans ................................... 76,355 personer.

Anser man åter det trafikområde, linierna komma att betjena, vara

utsträckt å ena sidan till riksgränsen och å den andra till hafvet, kommer

under beräkning för hvardera linien en befolkning af 147,500 personer,

af hvilka bo vester om den inre linien 64,374 och öster derom

83,126 personer samt vester om den yttre linien 87,500 och öster om

samma linie 60,000 personer. Finge man nu antaga, säger styrelsen

vidare, att persontrafiken skulle vid dessa linier förhålla sig till befolk-.

ningsmängden såsom öfver hufvud taget vid andra jernvägar inom landet,

så kunde för nu ifrågavarande bansträckningar, om hela befolkningen

mellan riksgränsen och hafvet lägges till grund för uppskattningen,

persontrafiken kunna anses inbringa omkring 300,000 kronor

brutto, ett belopp, som, fördeladt på banlängden, motsvarar vid pass

1,000 kronor per kilometer. Håller man sig åter till de först nämnda

trängre trafikområdena, faller på den inre linien eu personinkomst af

omkring 100,000 kronor och på den yttre en dylik inkomst af 150,000

kronor, eller för förra linien 300 å 400 och för den yttre vid pass

500 kronor per kilometer. Den största ofvan uppgifna medelinkomsten

per kilometer uppgår i det närmaste till hvad samtliga enskilda

banor i medeltal hade af persontrafiken under år 1887, och för

de lägre medelbeloppen finnas äfven motsvarigheter vid åtskilliga mindre

jernvägar under samma år. Emellertid kommer alltid persontrafiken

å ifrågavarande banor att inskränkas derigenom att en stor del af

befolkningen har kortare väg till kusten än till någon af här ifrågavarande

jernvägslinier och både derför samt till följd af prisbilligheten,

så länge årstiden det medgifver, begagnar sig af de redan befintliga,

väl ordnade sjöfartsförbindelserna. Sedan bibanor, ledande till kustorter,

som man hoppas, bringats till stånd, kommer emellertid sannolikt den

olikhet, som nu eger rum mellan de både linierna i utsigterna till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

persontrafik, att utjemnas, och detta blir till äfventyra äfven dessförinnan

fallet, enär folktillökningen visat sig betydligt starkare i de inåt

landet belägna socknarne än i de vid kusten belägna. — För eu uppgående

stambana genom dessa landsdelar synas, enligt hvad jernvägsstyrelsen

vidare yttrar, betingelserna för godstrafik icke vara gynsamma,

så länge banan icke bar förbindelse med kusten. Alla godstransporter

hafva derstädes sina naturliga vägar från det inre landet

till hafvet eller i motsatt led från detta inåt landet. I samma rigtning

och korsande stambanan gå ock skogsprodukterna, hvilka äro de enda,

som förekomma i så stora massor, att de kunna räknas till det slags

trafik, som skulle kunna, hvad man kallar, mata jernvägen. Utsigterna

för sådana transporter äro dock icke stora, så länge den uppgående

banan icke har direkt förbindelse med hamnplatser. För upptagande

af virkestransporter och äfven för framkallande af en ökad skogsindustri

lämpar sig emellertid den inre linien bättre än den yttre, enär den

ligger närmare de betydande skogsvidder, som finnas inåt landet, och

således i större mån underlättar dessas tillgodogörande, både för egentlig

beredning af trävaror och för bergsbruket, och kan vinna en viss

betydenhet, om en gång en jernindustri kommer till stånd för bearbetande

inom landet af de lappländska malmerna. — Beträffande transporter

af landtbruksprodukter, konsumtionsartiklar och köpmansgods,

torde den inre linien åtminstone icke blifva underlägsen den yttre,

enär den senare genom sin större närhet till kusten är mera beroende

på konkurrensen med den billiga sjöfarten.

Med de ringa trafikanledningar, de trakter erbjuda, som de båda

linierim genomskära, och med de relativt större kostnader, som äro

förenade med jernvägsdriften inom områden, der lefnadskostnaderna

och prisen i allmänhet redan äro höga, får man enligt jernvägsstyrelsens

förmenande icke vänta, att någondera Union skall under närmaste

tiden lemna en afkastning, som i skälig mån motsvarar det i

densamma nedlagda kapitalet, men det synes, som om den inre linien

gåfve förhoppning att tidigare än den yttre nå detta önskningsmål.

På grund af hvad sålunda blifvit af styrelsen andraget, och enär

af de båda undersökta linierim för stambanans sträckning mellan

Vännäs och Boden den inre linien öfver Degerfors har framför den

yttre öfver Bygdeträsk fördelarne af:

att vara 10,757 meter kortare;

att erbjuda tjenligare jordmån för banvallens bildande;

att kräfva mindre framtida underhåll;

att vara 2,300,000 kronor billigare att bygga;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

13

att bättre kunna påverka det inre landets utveckling och tillgodose

dess behof af kommunikationer;

att blifva till större gagn för eu i inre landet uppstående skogsindustri;

och

att bättre lämpa sig för utbyte af produkter mellan de lappländska,

genom Luleå—Ofoten-banan tillgängliga malmfälten samt Vester- och

Norrbottens kolskogar; samt derjemte

är enligt utlåtande af chefen för generalstaben i strategiskt hänseende

att föredraga,

har jernvägsstyrelsen i underdånighet hemstält, att för stambanans

fortsättning genom öfre Norrland måtte antagas sträckningen från Nyby

(Vännäs) öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn till Boden (Öfver-Luleå).

Af de kommuner inom Vesterbottens län, hvilka närmast beröras

af de utstakade jernvägssträckningarne, hafva Vännäs och Burträsks

socknar samt Skellefteå socken och stad förordat dot. yttre eller östra

alternativet, men Degerfors, Norsjö, Jörns och Byske kommuner uttalat

sig för det inre eller vestra alternativet; och Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i nu nämnda län har, beträffande de undersökta jernvägsliniernas

inbördes företräden, anfört, att den yttre eller östra sträckningen

visserligen berörde de folkrikaste och mest odlade trakterna

inom länet, i följd hvaraf redan från början en rätt liflig trafik å banan

kunde vara att emotse äfvensom odlingar komme att påskyndas och

industriella verk snart nog att anläggas utefter jernvägen, som läge

tillräckligt långt in i landet för att kunna upptaga betydliga qvantiteter

af skogsprodukter, hvarförutom de bibanor, som flerstädes behöfdes

till kusten, blefve kortare och derigenom billigare, under det att deremot

den inre linien berörde till större delen öde trakter, hvilkas

odling till följd af fåtaligare befolkning torde komma att ske betydligt

långsammare; men att den omständigheten att jernvägen, genom att

gå längre in i landet, berörde större skogssträckor samt komme i närheten

af Näsbergets inom Jörns socken belägna betydande malmfält,

borde föranleda till större trafik af jern och trä än å den yttre linien;

samt att i följd häraf, och då kustsocknarnes behof af kommunikationer

redan vore jemförelsevis väl tillgodosedt genom kustlandsvägen

samt den åtminstone halfva året öppna sjöfarten, Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ansåge sig böra förorda den inre, vestligare jernvägssträckningen,

såsom den för länet i dess helhet gagneligaste.

Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har i ärendet

anfört hufvudsakligast följande.

Den kända omständigheten, att den öfvervägande delen af Norr
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

bottens odling och befolkning för närvarande befunnes samlad invid

kusten, särskildt omkring nedre delarne af dess floddalar, hade till

följd att en jernväg, anlagd långs efter och i närheten af kusten, på

sätt densamma utlagts i 1886 års förslag, onekligen skulle under den

närmaste tiden efter vägens fullbordande föranleda ökade förmåner och

höjda jordvärden för ett större antal invånare samt i följd deraf jemväl

erhålla en något större persontrafik af lokal natur än en längre in i

landet anlagd jernväg. — Denna öfverlägsenhet hos den yttre jernvägslinien

och den dermed sammanhängande förmånen af kortare och

billigare bibanor till kustorterna hade ock i afgifna yttranden med

styrka framhållits af ombud från Piteå stad och socken. Det torde

icke heller kunna bestridas, att denna synpunkt egde särskild giltighet

för den del af länet, hvarifrån dessa åsigter uttalats.

Men vid valet af det lämpligaste läget för stambanan Vännäs—

Boden, med hänsyn till hela länets och det allmännas intressen, måste

frågan jemväl betraktas urandrasynpunkterän den södrakustbefolkningens.

Härvid framstälde sig i främsta rummet det beaktansvärda förhållandet,

att länets hela bredd uppginge till nära 40 mil och att den

till odling tjenliga delen deraf vexlade mellan 20 och 25 mil. Då nu

länets behof af jernvägsförbindelse i norr och söder måste för en lång

framtid anses vara fyldt med en enda bana, skulle denna banas förläggande

nära hafskusten uppenbarligen innebära en orättvisa och

lända till förfång för de inre landsdelarne, hvilka vore mera vanlottade

på samfärdsmedel, men jemförelsevis mera inägtiga af utveckling än

kustlandet, såsom ännu hufvudsakligen obefolkade och ouppodlade,

ehuru rika på odlingsmarker, likasom på malmer och mineral af värdefull

beskaffenhet. — För den norr om Lule eif eller banans slutpunkt

boende befolkningen, som vid 1889 års ingång uppgått till 65,630

personer, under det att invånareantalet söder om samma eif utgjorde

35,499, vore det af hufvudsakligaste vigt, att ifrågavarande bana erhölle

den kortaste och billigaste sträckningen. Infordrade yttranden från

de närmast intresserade kommunerna ådagalade äfven, att alla dessa,

med ofvannämnda undantag, förklarat sig anse den inre linien i alla

afseenden förmånligare än den yttre.

Med hänsyn till länets ofvanberörda vidsträckthet, syntes det

sålunda nödigt, att stambanan inom länet förlädes längre in i landet

än som skedde vid dess först verkstälda utstakning, för såvidt den

skulle kunna på kraftigaste sätt befrämja såväl landets uppodling som

uppkomsten af en jernindustri, grundad på ortens kolskogar och de

lappländska malmrikedomarne. Lika afgörande för ett dylikt läge

torde äfven vara nödvändigheten att denna länets sannolikt enda för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

15

bindelse med fosterlandet, och det väsentligaste vilkoret för ett verksamt

försvar, genom sjelfva sitt läge vore tryggad mot faran att under

krigstid genast afskäras. . Ur dessa synpunkter såväl som på de af

jernvägsstyrelsen anförda öfriga grunder ansåge sig Kongl. Maj:ts

befallningshafvande ega giltiga skäl att i underdånighet tillstyrka

stambanans utförande i den af sagda styrelse förordade inre linien,

under antagande att denna linies brantaste lutningar och skarpaste

krökningar skulle vid den definitiva utstakningen kunna väsentligen

förbättras utan nämnvärd ökning af anläggningskostnaden.

Med anledning af hvad jernvägsstyrelsen yttrat beträffande banans

rentabilitet och trafikanledningar, anför Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län vidare, att den norrländska jernvägskomiténs

sakrika utredning af öfre Norrlands utveckling under senare

tider lyckligtvis gåfve anledning till andra slutsatser än dem, hvartill

jernvägsstyrelsen kommit. Den ådagalade nemligen, att öfre Norrland

gått framåt i folkmängd, odling och industri vida snabbare och kraftigare

än andra landsdelar, att det inneslöte rikedomar, som vore jemförliga

med dem, som de sydliga provinserna kunde framvisa, samt att

denna utveckling nått en sådan stadga, att befolkningen derstädes väl

förtjenade det kraftiga stöd till ytterligare förkofran, som en stambana

beredde. Äfven såsom trafikområde visade sig öfre Norrland enligt

nämnda uti-edning i vida ljusare färger än dem jernvägsstyrelsen tecknat.

Ehuruväl en jernväg, som genomlöpte glest befolkade orter af så storartad

utsträckning som öfre Norrland, påtagligen icke kunde omedelbart

efter dess fullbordande lemna inkomster, motsvarande dem som

inflöte vid stambanor genom äldre och rikare odalbygder, så hade

likväl nämnda komité ansett sig såsom ett slutomdöme kunna uttala

den uppfattningen, att nettoinkomsten af denna stambana skulle redan

i början uthärda jemförelse)! med motsvarande inkomst vid en del af

rikets då trafikerade stambanor och inom en icke aflägsen framtid antagligen

öfverträffa densamma. Enligt komiténs på insamlade uppgifter

grundade beräkning af den årliga nettoinkomsten i procent af anläggningskapitalet,

skulle denna inkomst komma att uppgå till 3 procent

(2,8 7 procent) af anläggningskapitalet, livilket lör den nu förordade

inre linien blifvit väsentligen nedsatt, samt kunde redan i början af

banans drift väntas att uppgå till 1,0 procent af anläggningskostnaden.

I öfver ett sekel hade det svenska bergsbrukets vänner tid

efter annan gjort kraftiga ansträngningar för att inom landet åvägabringa

en bergverksrörelse, grundad på de outtömliga malmrikedomarne

inom Norrbottens läns lappmarker. Äfven från statens sida hade under

samma tid stora uppoffringar blifvit gjorda i samma syfte, som alltid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

ansetts såsom ett synnerligen eftersträfvansvärdt nationalekonomiskt

önskningsmål. Under den antagna förutsättningen, att den föreslagna

stambanan till Boden i förening med Luleå—Ofoten-banan skulle möjliggöra

och kalla till lif eu dylik länge förväntad bergverksrörelse, syntes

det, som om denna stambana med fog borde erkännas blifva af den

största nationella betydelse, ensamt ur industriel synpunkt. — Giltig

anledning torde äfven, enligt Kong!. Maj:ts befallningshafvandes åsigt,

saknas för det af jernvägsstyrelsen gjorda antagandet, att jernvägens

drift inom öfre Norrland skulle blifva jemförelsevis dyrare än inom

andra orter, af den uppgifna anledning att lefnadskostuaderna i Norrland

redan skulle vara höga. Af erfarenheten från offentliga inrättningar

så väl som från det enskilda lifvet framginge emellertid, att

dessa kostnader i verkligheten derstädes icke i allmänhet vore högre

än annorstädes vore vanligt, utom då missväxt inträffade eller då den

inskränkta förbrukningen försvårade en billig produktion, men dessa

anledningar till prisstegring skulle med visshet just i och med stambaneförbindelsen

komma att till hufvudsaklig del undanrödjas. — Slutligen

har Kong], Maj:ts befallningshafvande i afseende på den uppstäda

beräkningen af persontrafiken anmärkt, att den del af länets

befolkning, som vore bosatt norr om Lule eif, icke dervid kommit i betraktande.

Men då banan skulle sluta vid denna eif, och den norr om

elfven boende befolkningen större delen af året saknade annan utfartsväg

än den föreslagna jernvägen, så länge den finska stambanan icke

utsträcktes till Torneå, syntes denna befolkning, som uppginge till

65,630 personer, eller nära 50 procent af hela folkmängden mellan

Vännäs och Boden, hafva bort i någon mån tagas med i beräkningen

af den blifvande persontrafiken.

Frågan om norra stambanans byggande genom öfre Norrland vore

för öfrigt uppenbart af den utomordentliga vigt för orten och jemväl

af den allmänna betydelse för riket, att densammas afgörande icke

borde göras hufvudsakligen beroende af nuvarande trafikanledningar

eller den beräknade nettoinkomsten under de första årens jernvägsdrift.

Stambanans utsträckning till Luleå—Ofoten-banan påkallades nemligen

af de höga intressena att i politiskt och militäriskt hänseende närmare

förena de i dessa afseende!) allt för isolerade nordligaste länen med det

öfriga fäderneslandet samt att på samma gång medelst den lättade

förbindelsen af eu stambana möjliggöra dessa landsdelars snabba, tryggade

uppodling och att uppväcka den industriella rörelse, som vore

nödvändig och naturlig för att tillgodogöra deras stora naturrikedomar.

Äfven för hela rikets försvar vore enligt sakkunniges mening denna

den nordligaste stambanedelen af den största vigt. Dess anläggning

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande. N:o 39.

17

vore sålunda icke blott en tvingande nödvändighet, som måste undantränga

de finansiella betänkligheterna, utan den vore derjemte eu gärd

af rättvisa mot de rikets invånare, hvilka längst väntat på erhållande

af lättade förbindelser, mest vore i behof af desamma och enligt Kong!.

Maj:ts befallningshafvandes förmening bäst komme att i framtiden

direkt och indirekt återgälda det häri nedlagda anläggningskapitalet;

och utförandet af ifrågavarande stambanedel kunde enligt Kongh

Maj:ts befallningshafvandes åsigt jemväl grundas på den kloka beräkningen

att derstädes bereda lönande användning af svenskt kapital

och af någon del af den svenska arbetskraft, som eljest ökade den

årliga utvandrareströmmen.

Chefen för generalstaben, hvars utlåtande i ärendet jemväl infordrats,

påpekar, hurusom den yttre linien ganska nära öfverensstämde

med den åren 1884 och 1885 utstakade, dock med, bland annat, den

förändringen att öfvergången af Pite eif nu föresloges omkring 11 kilometer

närmare dess utlopp i Bottniska viken eller vid Rönnberg i stället

för vid Sikfors; och åberopar chefen vidare att chefen redan i underdånig

skrifvelse den 28 september 1887 angående åtgärder för Norrbottens

försvar varit i tillfälle att utförligt framlägga de skäl, som

gjorde den då utstakade sträckningen af norrländska jernvägen alldeles

oantaglig ur militär synpunkt. Bland dessa skäl, hvilka i främsta rummet

afsåge faran af jernvägens dragande allt för nära kusten och svårigheten,

för att icke säga omöjligheten, att under sådana förhållanden

skydda densamma mot fiendtliga afbrytningsförsök, framhåller chefen

det betänkligt korta afståndet mellan Piteå och den punkt, der jernvägen

skulle öfvergå Pite eif. Då den nu framlagda yttre linien

skulle korsa sagda eif ännu närmare dess utlopp, innebure detta tydligen

en ytterligare fara, som skulle komma att vidlåda ifrågavarande

sträckning af jernvägen. Chefen anser derför att, med afseende på

jernvägens öfvergång af Pite eif, dess dragande öfver Elfsbyn måste

uppställas såsom en oeftergiflig militär fordran. Om derför, yttrar

han vidare, den norrländska jernvägens fortsatta framdragande uti

sträckningen öfver Bygdeträsk, Storkågeträsk och Lill-Pite måste på

det kraftigaste afstyrkas, kunde deremot det andra alternativet, innefattande

den sa kallade inre linien öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn,

i hufvudsak godkännas. Denna linie, som hölle sig i allmänhet på ett

ur försvarets synpunkt nöjaktigt afstånd från hafvet, torde i sjelfva

verket uppfylla de militära anspråk, som kunde och borde ställas på

denna för försvaret af landets nordligaste delar så vigtiga, ja, man torde

kunna säga oumbärliga jernväg.

Bih. till Riksd. Urat. 1890. 4 Sami. 1 A/d. 27 Haft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Statsrådet och chefen för civildepartementet yttrar härefter följande:

»Den första frågan vid behandlingen af nu förevarande ärende är

naturligtvis den, huruvida stambanan bör fortsättas norr om den punkt,

dit 1886 års Riksdag beslöt dess framdragande. Då i detta afseende

några omständigheter icke tillkommit, som förminskat betydelsen af de

skäl, hvilka föranledde Eders Kong!. Maj:t att vid nämnda riksdag

väcka fråga om banans byggande ända till Öfver-Luleå, har jag full

anledning antaga att Eders Kongl. Maj:t gillar min åsigt om bebofvet

af stambanebyggnadernas fullföljande norr om Vännäs. Icke heller

Riksdagens år 1886 fattade beslut, hvarigenom Vännäs bestämdes såsom

ändpunkt för den då faststälda sträckningen, synes hafva grundat sig

på någon föreställning om att stambanebyggnaden norrut der borde

för framtiden upphöra, utan tvärt om erkände Riksdagen, såsom jag förut

nämnt, att den då föreslagna jernvägen till Öfver-Luleå påkallades af

icke blott ekonomiska och lokala utan äfven strategiska och politiska

skäl, och Riksdagen torde hafva inskränkt sig till det då fattade beslutet

allenast med hänsyn dertill, att ej kommande Riksdagar skulle

bindas för längre tid än hvad nödigt vore.

Den bansträcka, som nu är i fråga, är måhända i trafikafseende,

åtminstone till en början, mindre fördelaktig än de flesta banor, staten

hittills byggt; men deraf torde icke böra dragas den slutsats att så

skall för all framtid förblifva. Många anledningar tala för att banan,

om den ock ej kommer att gifva någon lysande behållning å det deri

nedlagda kapitalet, dock torde derå i framtiden lemna en afkastning,

som, med hänsyn till de öfriga statsändamål, hvilka medelst banan befrämjas,

ej får lemnas ur räkningen. Den norrländska jernvägskomitén,

som mot slutet af år 1885 afgaf sitt utlåtande rörande en stambana

från Sollefteå till Luleå, meddelade deri en fullständig redogörelse för

landets utveckling under senare tider och dess ståndpunkt i ekonomiskt

afseende samt uttalade det slutomdöme, att banans nettoinkomst skulle

redan i början uthärda jemförelse med motsvarande inkomst vid en del

då trafikerade stambanor och inom en icke aflägsen framtid antagligen

öfverträffa densamma. Jag tillåter mig erinra om följande af min företrädare

i embetet till statsrådsprotokollet den 29 januari 1886 lemnade, ur

komiténs betänkande hemtade uppgifter rörande de två nordligaste länen:

Medan vårt land i dess helhet under det tre fjerdedels sekel, som

då förflutit sedan år 1810, ökat sin folkmängd med 95 procent, har

deremot under samma tid Vesterbottens folkmängd vuxit med nära 250

procent och Norrbottens med 181 procent. Enligt uppgifter om den

odlade jordens areal har i Vesterbottens län under åren 1805—1871

ökningen af densamma uppgått till 560 procent (för hela riket till 280),

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

19

samt ökningen i Norrbottens län under åren 1805 -1884 stigit ända

till 710 procent (för hela riket 350). 1882 års skörd, reducerad till

rågvärde, uppgick i Vesterbottens län till 1,550,000 och i Norrbottens

till 1^ million kubikfot. — Folkmängdens täthet i dessa provinser är

naturligtvis deremot betydligt underlägsen det öfriga Sveriges. Medelsiffran

för hela riket var vid 1880 års slut 1,285 personer på qvadratmilen,

för Vesterbottens kustland nära 500 och för Norrbottens kustland

omkring 330. —

Genom de under år 1875 medelst statens försorg verkstälda undersökningar

har utrönts, att ensamt Gellivare malmberg vid endast en

fots afsänkning innehåller en malmtillgång om circa 22,200,000 centner,

och derutöfver finnas inom Juckasjärvi socken malmberg af enahanda

betydenhet. — Af Sveriges 18 millioner h:ar skogbärande mark belöpa

på Vesterbotten 2,100,000 och på Norrbotten 2,675,000 h:ar, och

trävaruutförseln utgjorde år 1883 från Vesterbotten 300,000 och från

Norrbotten omkring 400,000 kubikmeter eller inemot en femtedel af

rikets hela trävaruexport samt omkring 8 procent af rikets utförsel i

det hela af alla dess produkter tillsammantagna.

Utom dessa af norrländska jernvägskomitén i siffror augifna tillgångar

ega de två nordligaste länen i de utefter de talrika vattendragen

sig sträckande dalgångarne tillfällen till ypperligt bete, som bör kunna

uppkalla en storartad boskapsskötsel och mejerihandtering, hvartill ock

icke obetydliga ansatser under de senare åren visat sig. Allt detta

sammanlagdt gör att jag för min del icke misströstar om att en jernväg

genom dessa trakter skall mägtigt bidraga till att utveckla landets

naturliga tillgångar och såmedelst äfven på mångahanda sätt återgälda

staten de uppoffringar, den måst vidkännas för dess anläggande; och

anser jag mig böra erinra, hurusom jernvägsstyrelsen i dess underdåniga

berättelse för 1888 omförmäler att den i förhållande till byggnadskapitalet

beräknade behållningen å de norrländska stambanelinierna

under samma år steg till mer än dubbelt af hvad den utgjorde år 1887.

Särskild! torde böra beaktas att ifrågavarande jernväg måste komma

att tillföra staten, om ock ej i form af direkt ränta på anläggningskapitalet,

en omedelbar inkomst af betydenhet, synnerligast om den

inre eller vestra linien varder bestämd för banans sträckning. Enligt

en af domänstyrelsen år 1885 gjord utredning, höllo de inom Vesterbottens

och Norrbottens län befintliga kronoparker och kronoöfverloppsmarker

samt sådana oafvittrade kronomärke^ som efter slutad afvittring

ansåges böra förblifva kronans tillhörighet, sammanlagdt en areal

af 2,863,656 h:ar, deraf omkring 2,000,000 h:ar äro belägna vid vattendrag,

hvilkas lopp komma att skäras af stambanan. Domänstyrelsen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

beräknade att dessa omkring 2,000,000 h:ar tillika med 52,910 h:ar

kronoparker i Vesternorrlands län skulle kunna i medeltal lemna i årlig

.afkastning omkring 700,000 timmerträd, förutom hvad som af skadade

träd kunde afyttras. Framdragandet af en jernbana genom öfre Norrland,

hvarigenom de särskilda floddalarne sattes i förbindelse med hvarandra,

komme enligt domänstyrelsens åsigt otvifvelaktigt att utöfva

inflytande å virkesprisen, som, när styrelsen afgaf sitt yttrande, voro

mycket vexlande vid särskilda vattendrag. Sålunda betingade då t. ex.

kronans virke å rot per sågtimmerträd vid Ångermanelfven 3 å 4

kronor, under det att vissa år ej hälften af detta pris erhållits vid Umeoch

Vindelelfvarne. Derest genom direkt jernvägsförbindelse mellan

vattendragen virket kunde fortskaffas från ett vattendrag till ett annat,

skulle emellertid enligt styrelsens tanke kronans virke å trakter, der

virkesprisen voro låga, röna efterfrågan jemväl från andra orter samt

konkurrens och prisstegring till följd deraf uppstå, och styrelsen hölle

före att statens skogsväsende utan allt tvifvel skulle tillföras synnerligen

stora fördelar genom jernvägsanläggningen.

En fråga af stor betydelse vid bedömande af norrländska stambanans

trafikanledningar är den, huruvida en sådan bana kan vara i

stånd att täfla med de i dess närhet befintliga flottleder. Med anledning

af Riksdagens senast församlade revisorers i den af dem afgifna

berättelsen uttalade tvifvel härom har jernvägsstyrelsen i afgifvet

yttrande genmält, att redan af de i berättelsen intagna uppgifterna

om de virkesmängder, som på jernväg transporterats under sistlidna

års sommar, syntes att en sådan täflan icke vore utestängd, enär

dessa uppgifter visade, dels att statsbanorna förmedlat öfverförande

af timmer från en flottled till en annan, hvarvid vore att märka att de

vattendrag, hvarur timret upphemtats, vore flottningsbara ända fram

till destinationsorten och att sålunda jern vägen med framgång trädt i

stället för den förra befordringsleden, dels ock att jernvägs tran sport

föredragits framför flottning, äfven der det ej varit fråga om att bringa

timret till ett annat vattendrag. Till följd häraf borde man enligt

jern vägsstyrelsens åsigt kunna antaga att, der stambanan genom sidobanor

sattes i direkt förbindelse med kusten och der tillräckligt utrymme

funnes vid kuststationen, jernvägen skulle komma att begagnas

för virkestransporter äfven jemsides med en till hamn ledande flottled.

Särskildt anser jernvägsstyrelsen att jernvägen alltid kunde påräkna

virke, som genom försågning inuti landet bereddes till skeppning, och

att en förökning i dessa slags transporter vore att motse, enär utmed

den redan färdiga stambanan efter hand uppstått allt flera sågverksanläggningar.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

21

Hvad jernvägsstyrelsen i afseende å de redan fullbordade delarne

af norra stambanan sålunda anfört torde äfven ega giltighet beträffande

den handel, hvars anläggning nu är i fråga.

Om sålunda anläggningen af ifrågavarande jernväg ur ekonomisk

synpunkt torde hafva sitt berättigande med hänsyn till de direkta fördelar,

den finnes medföra för staten och den vidsträckta landsdel, hvars

utveckling i hög grad deraf är beroende, så gälla derjemte fortfarande

för denna handel samma strategiska skål, som talat för statsbanans

framdragande norr om Angermanelfven. I detta afseende framhöll

till statsrådsprotokollet den 29 januari 1886 dåvarande chefen för

civildepartementet, hurusom en jernväg genom öfre Norrland kräfdes

äfven af militära skal, emedan, då Sverige näppeligen kunde räkna på

herraväldet i Bottniska viken, en jernväg, hvarigenom trupper och förnödenheter

kunde hastigt tillföras, vore äfven under den tid, då sjöfarten

är öppen, ett snart sagdt oundgängligt vilkor för ett verksamt

försvar af norra Sverige, hvarjemte han erinrade att erfarenheten visat,

hurusom det vore icke endast under en sådan årstid, som Norrland

kunde vara utsatt för ett fiendtligt anfall.

Om med hvad nu anförts behofvet och nyttan af jernvägens fortsättning

norr om Vännäs torde få anses vara tillräckligt ådagalagda,

uppstår frågan om hvilkendera af de utstakade linierna bör föredragas.

Af den redogörelse, jag beträffande dessa utstakningar lemnat, framgår

att, om än jernvägen enligt den östra linien skulle komma att genomgå

en mera befolkad och odlad bygd och alltså i början innebära större

trafikanledningar äfvensom i afseende å den sammanlagda längden af

starkaste lutningar och af kurvor med minsta radie hafva företräde framför

en bana, anlagd enligt den vestra linien, denna senare likväl har fördelare

af att vara 10,7 5 7 kilometer kortare och att fordra mindre arbete

och omkring 2,353,000 kronor mindre kostnad samt för framtiden

mindre underhåll, hvarjemte den synes kunna kraftigare bidraga till

landets utveckling i odling och industri. På grund häraf och då chefen

för generalstaben förklarat den östra linien vara oantaglig ur militärisk

synpunkt, men deremot ansett den vestra linien uppfylla de militära

fordringar, som måste ställas på en jernväg i dessa trakter, tvekar jag

icke att för stambanans fortsättning förorda sträckningen från Nyby

(Vännäs) öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn till Boden (Ofver-Luleå).»

Beträffande kostnaden yttrar departementschefen, bland annat, att,

då genom de senare undersökningarna en så betydande vägförkortning

kunnat ernås, att hela jernvägsanläggningen Sollefteå—Vännäs—ÖfverLuleå

blefve, om den inre eller vestra linien mellan Vännäs och ÖfverLuleå

godkändes, 507 kilometer i stället för förut beräknade 563 kilo
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

meter, och antagligen ytterligare förbättringar i linien vid de slutliga

utstakningarna stode att vinna, kostnaderna för hela jernvägen finge

antagas, åtminstone ej i väsentligare män, skola öfverskrida hvad som

1886 beräknades, äfven om de på sista tiden hastigt stegrade prisen,

derest de bibehölle sig, komrne att förhöja vissa utgifter utöfver hvad

i kostnadsförslagen uppförts.

Härjemte torde dock, enligt departementschefens åsigt, vid banbyggnadens

fortsättande norr om Vännäs böra tagas i öfvervägande

några andra omständigheter, som äfven kunde vara af beskaffenhet att

i sin mån bidraga till förminskning i utgifterna. Då Riksdagen år

1886 beviljade anslag till stambanan från Sollefteå till Vännäs, fäste

Riksdagen dervid såsom vilkor, att landsting, kommuner eller enskilde

antingen kostnadsfritt för staten afstode all för anläggningen erforderlig

mark eller ock lemnade staten ersättning för den kostnad, förvärfvandet

af full dispositions- och eganderätt till sådan mark kunde medföra, och

inom såväl Vesternorrlands som Vesterbottens län hade detta vilkor

blifvit accepteradt. Det oaktadt hade dock, enligt hvad jernvägsstyrelsen

meddelat, styrelsen måst vidkännas betydande utgifter för förvärfvande

af jord till Längsele—Vännäs-banan. Den kostnadsfria upplåtelsen

hade nemligen ansetts icke omfatta mark, som varit behöflig

för erhållande af grus- och stentägter, transportvägar m. m., och till

följd häraf samt då, med de i Norrland vanligen särdeles höga expropriationsomkostnaderna,

tillkallande af nämnd för hvarje särskildt fall

skulle blifva särdeles kostsamt, hade man, då dylika behof uppstått,

som för arbetets obehindrade gång skolat utan uppskof tillgodoses,

måst köpa områdena direkt af jordegarne, hvarvid understundom måst

betalas ersättningar, vida öfverstigande verkliga värdet i orten. —

Vidare hade jervägsstyrelsen upplyst att sedan år 1879 iakttagits vid

stambanans framdragande genom skogsmark att, till förekommande af

eldsolycka, till jernvägen intagits minst 15 meter å hvardera sidan af

jernvägens medellinie, men att vid tillämpningen af Riksdagens ofvanomförmälda

vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark, olika tolkningar

åtminstone inom Vesternorrlands län till en början gjort sig gällande

i afseende å den bredd, som på grund af omförmälda vilkor borde till

jernvägen intagas. —■ Derjemte hade jernvägsst.yrelsen framhållit, hurusom

det varit förenadt med svårigheter att inom de trakter, der jernvägsbyggnaden

nu påginge, för antagliga pris förvärfva det dertill

erforderliga gröfre virke, äfvensom att det; skulle bidraga till byggnadernas

fortgång i bestämd ordning, om behofvet att komma i besittning

af den mängd virke af mindre dimensioner, som synnerligen för

de förberedande arbetena erfordrades, kunde underlättas såmedelst att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

23

i den fria upplåtelsen af mark äfven inbegrepes den å marken växande

skogen, hvilket enligt jernvägsstyrelsens förmening icke för vederbörande

skulle kännas betungande, emedan mestadels endast undermålig

skog växte i jernvägslinien, sådan denna nu vore utstakad.

Med hänsyn till nämnda förhållanden har departementschefen, i

öfverensstämmelse med ett af jervägsstyrelsen gjordt uttalande, ansett,

att såsom vilkor för norra stambanans fortsättning genom de nordligaste

länen borde stadgas:

att kostnadsfritt skulle upplåtas:

all mark till banbyggnad med dertill hörande afdikningar, vattenaflopp

och parallelvägar;

all mark för banbevakningsområden, hållplatser och bangårdar;

genom skogsmark en konstant bredd af minst 15 meter å hvardera

sidan af banans medellinie med all å densamma växande skog;

all för sidoschaktningar, jordupplag samt sten- och grustägter med

dertill hörande vägar och sidospår behöflig mark;

äfvensom all mark för till följd af jernvägsbyggoaden erforderlig

anläggning af nya och omläggning af gamla, allmänna eller enskilda

vägar;

att upplåtelsen jemväl skulle innebära förpligtelse att lemna

ersättning för olägenheter till följd af försvårad brukning, förlängda

vägar eller andra olägenheter af hvad namn och beskaffenhet de vara

må, som kunde anses härflyta af det genom jernvägens anläggning

orsakade intrång;

samt att landsting eller kommuner åtoge sig att vid banlinien till

i orten gångbart pris tillhandahålla jern vägsbyggnaden sågtimmer till

ett sammanlagdt antal af omkring 200 stycken per kilometer af banans

längd.

Beträffande de anslag, som för år 1891 till stambanebyggnaderna

erfordras, har jernvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse erinrat,

att enligt den af väg- och vatten byggnadsstyrelsen den 17 december

1887 framlagda beräkning kostnaden för linien Långsele—Vännäs i

dess nuvarande sträckning öfver Björna uppginge för sjelfva banbyggnaden

till 11,705,000 kronor och för liniens utrustning med rörlig

materiel till 1,075,000 kronor eller tillsammans till 12,780,000 kronor;

att af detta kostnadsbelopp redan anvisats tillhopa 9,500,000 kronor,

deraf för innevarande år 4,000,000 kronor;

och att, då i anslaget för 1889 ingått ett belopp af 410,000 kronor

för anskaffning af rörlig materiel till bandelen Långsele—Anundsjö, för

fullbordande af linien Långsele—Vännäs under 1891 således erfordrades

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

för byggnadsarbetena.......................................................... kr. 2,615,000: —

och för materiel till sträckan Anundsjö—Vännäs, som

är afsedd att då öppnas, ............................................... » 665,000: —

Jernvägsstyrelsen erinrade vidare hurusom styrelsen i underdånig

skrifvelse den 11 december 1888 framhållit önskvärdheten af

och det ekonomiskt fördelaktiga uti att byggnadsarbetena bedrefves

raskare än dittills, så att banan kunde blifva fullbordad till 1894 års

slut. Riksdagen beviljade ock det på grund deraf begärda förhöjda

anslaget 4,000,000 kronor. Under förutsättning att till Riksdagen

aflätes proposition om stambanans fortsättning norr om Vännäs, kar

jernvägsstyrelsen nu ansett att, på det byggnadsarbetena måtte fortgå

i den omfattning, som den nuvarande organisationen af byggnadsväsendet

medgåfve, och stambanans anläggning måtte kunna afslutas

vid nyssnämnda tidpunkt, för år 1891 äfven borde anvisas medel till

påbörjande af arbetena norr om Vännäs till ett belopp, som motsvarade

åtminstone skilnaden mellan omförmälda medelsanslag 4,000,000

kronor och hvad som erfordras för färdigbyggandet af Långsele—Vännäs-linien,

2,615,000 kronor, eller sålunda 1,385,000 kronor. Jernvägsstyrelsen

hemställer alltså att för år 1891 måtte anvisas dels till fortsättning

af stambanebyggnaderna 4,000,000 kronor och dels till rörlig

materiel för stambanan Anundsjö—''Vännäs 665,000 kronor.

I hvad jernvägsstyrelsen sålunda hemstält har departementschefen

instämt, med förklarande det statsverkets tillstånd torde medgifva, att

af omförmälda belopp 2,000,000 kronor upptagas å riksstaten.

Såsom chefen för civildepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet

erinrat, har Riksdagen redan år 1886 erkänt, att anläggningen

af ifrågavarande jernväg påkallades af ej blott ekonomiska

och lokala utan äfven strategiska och politiska skäl. Nämnda års Riksdag

ansåg sig likväl icke böra besluta utförandet af en så stor jernvägsanläggning

som från Sollefteå ända till Luleå, utan stannade vid

att besluta banans framdragande till Vännäs för att derigenom åtkommande

Riksdagar bevara möjligheten att, efter då sig företeende omständigheter,

besluta, huruvida jernvägen borde ytterligare fortsättas

eller icke.

Lika med 1886 års Riksdag anser utskottet jernvägen böra framdragas

in uti Norrbotten. Skälen härför blefvo vid samma riksdag så

fullständigt utvecklade och hafva i den kongl. propositionen så utförligt

återgifvits, att utskottet anser sig endast behöfva hänvisa till hvad

i detta ämne redan blifvit sagdt. Det synes utskottet för öfrigt uppen
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

25

bart, att stambanebyggandet icke kan upphöra vid Vännäs, hvilket

heller aldrig torde hafva varit Riksdagens afsigt. Med denna utskottets

uppfattning återstår för utskottet blott att pröfva, huruvida tidpunkten

för arbetenas fortsättande är inne. Utskottet kan härom icke hysa

något tvifvel, då till de starka skål, som tala för anskaffande af jernvägskommunikationer

åt landets nordligare delar, kommer, att ett afbrytande

af jernvägsarbetena sannolikt skulle, då de säkerligen inom

kort komme att återupptagas, vålla staten ej ringa olägenhet.

Hvad beträffar valet emellan de båda utstakade linierna, den östra

eller yttre öfver Rödå, Bygdeträsk och Lill-Pite och den inre eller

vestra öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn, har utskottet icke stannat i

tvekan om hvilkendera är att föredraga. Skälen för sistnämnda linie

äro på ett öfvertygande sätt framhållna af samtlige vederbörande myndigheter.

Med åberopande af dessa i det föregående omförmälda skäl

vill utskottet hos Riksdagen förorda den inre linien, d. v. s. jernvägens

framdragande öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn.

Deremot finner utskottet det för närvarande icke nödigt eller ens

lämpligt att fixera slutpunkten för banan i vidare mån, än att denna

punkt skall förläggas å Luleå—Ofotens jernväg, och detta så mycket

hellre som någon olägenhet icke lärer kunna uppstå deraf, att det definitiva

bestämmandet af banans ändpunkt tills vidare får anstå.

I fråga om de vilkor, hvilka Kongl. Maj:t föreslagit för norra

stambanans fortsättning, delar utskottet statsrådets och chefens för

civildepartementet åsigt om nödvändigheten af stadganden i sådan

rigtning som de föreslagna. Utskottet har dock ansett sig böra föreslå

en något förändrad formulering af vissa bland dessa vilkor.

Så har utskottet för att förekomma missförstånd med afseende å

den tid, upplåtelsen af mark afser, särskildt utmärkt, i hvilka fall upplåtelsen

sker för alltid och i hvilka den sker endast för den tid, hvarunder

arbetet fortgår. Det sistnämnda är händelsen med upplåtelse af

mark för sidoschaktningar, jordupplag samt sten- och grustägter med

dertill hörande vägar och sidospår. All annan mark måste enligt sakens

natur upplåtas för all framtid.

Såsom vilkor har, bland annat, uppstälts, att genom skogsmark

skall upplåtas en konstant bredd af minst 15 meter å hvardera sidan

af banans medellinie med all å densamma växande skog. Då uttrycket

»minst 15 meter» tillkommit på den grund att, der banan måste framdragas

genom djupare skärningar eller på höga bankar, redan för sjelfva

jernvägen kan erfordras en större bredd än 15 meter från medellinien,

men berörda uttryck medgifver en fullkomlig frihet att öfverallt

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 27 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

i skogsmark till jernvägen intaga en obestämd större bredd än 15

meter från medellinien, bär utskottet åt ifrågavarande vilkor sökt gifva

den form, att såsom regel stadgas en upplåtelse i skogsmark af 15

meters bredd å hvardera sidan af banans medellinie och att en större

bredd må till jernvägen intagas, endast der arbetets beskaffenhet sådant

påkallar.

Då under jernvägsarbetets fortgång plats för upplag af sten torde

erfordras lika väl som plats för jordupplag, har utskottet, till förekommande

af tvist, härom inryckt ett stadgande. Härjemte har utskottet

i fråga om den mark, som upplåtes till begagnande under

arbetets fortgång, ansett sig böra tillstyrka införandet af den föreskrift

att dylik mark skall vid arbetets fullbordande, återställas i det

skick, hvari den då befinner sig, d. v. s. utan skyldighet för jernvägen

att bortföra upplagd jord eller sten, igenlägga upptagna vägar

o. s. v.

Emot öfriga vilkor om upplåtandet af mark har utskottet icke

funnit något att erinra; och är utskottet öfvertygadt derom, att de

föreslagna stadgandena skola af vederbörande tillämpas med all d.en

varsamhet, som är att iakttaga, på det att den enskilde ej må få vidkännas

större uppoffringar eller nödgas lida större intrång, än arbetet

oundgängligen kräfver. _

Stadgandet att landsting eller kommuner skola vid banlinien till

i orten gångbart pris tillhandahålla sågtimmer till ett antal af omkring

200 stycken per kilometer af banans längd har utskottet ansett kunna

medföra onödig omgång. Bansträckan Vännäs—Boden, inre luden, är

297 kilometer lång, och hela det antal sågtimmer, som skulle levereras,

omkring 60,000 stycken. Utskottet kan icke föreställa sig, att nagla

egentliga svårigheter skola möta att på öfverenskommelsens väg anskaffa

berörda qvantitet till gängse pris. Skulle det emellertid visa

sig omöjligt att anskaffa den eller kunde den ej erhållas utan oskälig

kostnad,'' torde en föreskrift derom, att landsting eller kommuner äro

förpligtade att, när och hvar Kong!. Maj:t så peöfvar nödigt, leverera

sågtimmer till den föreslagna qvantiteten, göra till fyllest.

Då Riksdagen i skrifvelse till Konungen af den 5 maj 1886 anmälde

sitt beslut om stambanans norr om Sollefteå byggande, yttrade

Riksdagen, att, enär trafiken å banan till en början antagligen ej kunde

blifva betydlig, och i följd häraf rentabiliteten måste blifva ringa, försigtigheten

och omsorgen om statens finanser kräfde, att upplåningen

för ändamålet så vidt möjligt inskränktes, på grund hvaraf Riksdagen

ansåg, att de medel, som för anläggningen erfordrades, borde till en

del, i mån af tillgång, anvisas till utgående å riksstaten.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

27

I öfverensstämmelse härmed hafva ock dessa medel anvisats att

utgå på följande sätt:

å riksstaten. af lånta medel.

för år 1887 ..................... kr. 500,000 kr. 500,000

» » 1888 .................... » 500,000 )) 1,500,000

j> » 1889 ..................... » 2,000,000 » 500,000

» » 1890 .................... » 1,400,000 » 2,600,000

kr. 4,400,000 kr. 5,100,000

kr, 9,500,000

Då statskassans tillstånd för närvarande torde medgifva, att ej

obetydligt mera än hälften af anslaget kan anvisas att utgå å riksstaten,

bör genom bifall till Kongl. Maj:ts proposition förhållandet

emellan lånta medel och för ändamålet använda skattemedel icke komma

att försämras. Tvärt om torde med visshet kunna förutses, att ett så

stort belopp af skattemedel skall kunna för nästkommande år anslås,

att minst hälften af de till stambanans fortsättning norr om Sollefteå

anvisade medel vid nämnda års slut utgått af andra medel än sådana,

som anskaffats genom lån; och då de anförda skälen för anslagets beviljande

för nästa år till den af Kong]. Maj:t föreslagna summa synas

utskottet ur så väl ekonomisk som politisk synpunkt synnerligen

beaktansvärda, får utskottet, som framdeles kommer att afgifva förslag

om sättet för anvisande af det föreslagna anslagsbeloppet, hemställa,

l:o.

att Riksdagen måtte

a) besluta, att stambanan genom öfre Norrland

skall under iakttagande af hufvudsakligast samma

tekniska bestämmelser, som äro faststälda för linien

Långsele—Vännäs, fortsättas från trakten af Vännäs

vid Nyby öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn till någon

punkt å Luleå—Ofotens jernväg, med rätt för

Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter, jernvägen

bör genomgå, samt under vilkor i öfrig!:

att af landsting, kommuner eller enskilde kostnadsfritt

skall upplåtas: dels för all framtid:!

all mark till banbyggnad med dertill hörande

afdikningar, vattenaflopp och parallelvägar;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

all mark för banbevakningsområden, hållplatser

och bangårdar;

genom skogsmark en bredd af 15 meter å hvardera

sidan af banans medellinie samt, der arbetets

beskaffenhet betingar en större bredd, hvad som i

sådant hänseende erfordras, med all å den upplåtna

marken växande skog;

all mark för till följd af jern vägsbyggnaden erforderlig

anläggning af nya eller omläggning af gamla,

allmänna eller enskilda vägar;

dels under arbetets fortgång:

all för sidoschaktningar, upplag af sten eller

jord samt sten- och grustägter med dertill hörande

vägar och sidospår behöflig mark, att vid arbetets

slut aflemnas i då befintligt skick;

att upplåtelsen jemväl skall innebära förpligtelse

att lemna ersättning för olägenheter till följd af

försvårad brukning, förlängda vägar eller andra olägenheter

af hvad namn och beskaffenhet de vara må,

som kunna anses härflyta af det genom jernvägens

anläggning orsakade intrång;

samt att landsting eller kommuner åtaga sig att,

när och hvar Kongl. Maj:t så pröfvar nödigt, vid

banlinien till i orten gångbart pris tillhandahålla

jernvägsbyggnaden sågtimmer till ett sammanlagdt

antal af omkring 200 stycken per kilometer af banans

längd;

allt med skyldighet för vederbörande att hålla

staten skadeslös för hvad i ett eller annat afseende

härutinnan tilläfventyrs kan komma att brista;

b) till fortsättning af arbetena å stambanan till

Vännäs och anskaffande af rörlig materiel till bansträckan

Anundsjö—Vännäs samt till påbörjande af

arbetena å banan norr om Vännäs för år 1891 bevilja

ett anslag af 4,665,000 kronor.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

29

I två lika lydande motioner, n:o 27 inom Första Kammaren och

n:o 182 inom Andra Kammaren, hafva herrar J. Lindqvist och P. O.

Hörnfeldt föreslagit, att Riksdagen, med de vilkor, som för norra stambanans

fortsättning kunna komma att bestämmas, i afseende å för

jernvägen erforderlig mark, må för bebyggandet af en bibana från

Mellansel till Örnsköldsvik anslå ett belopp af 1,548,000 kronor, att

utgå under år 1891.

I motionerna, som åtföljas af åtskilliga bilagor, såsom utlåtande

öfver verkstälda undersökningar, kostnadsförslag, trafikberäkning in. m.

och till hvilka utskottet får hänvisa, yttra motionärerna, bland annat,

följande: »Stambanans i Norrland läge har blifvit bestämdt med särskild

hänsyn till det strategiska intressets kraf. På grund af den sträckning

banan sålunda erhållit långt inne i landet till stor del genom obebodda

trakter, kan den ej medföra tillfyllestgörande gagn hvarken för handeln

eller näringarna i de mera odlade och tätare bebyggda delarna af landet.

Dessa missförhållanden kunna i väsentlig mån förbättras eller afhjelpas,

såvida stambanan från lämpliga punkter sättes i förbindelse

med kusten medelst bibanor, som genomlöpa folkrika trakter och utmynna

vid god skeppningshamn.

Norra stambanan genom Ångermanland är förlagd långt från kusten,

med undantag af en kräkning vid Mellansel, och den genomlöper betydande

skogsmarker, som sakna lämpliga vattendrag för virkets nedflottning

till hafvet, till följd hvaraf skogsprodukterna från dessa trakter

icke med fördel kunna utföras i veridsmarknaden på annat sätt än

genom transport på jernväg. Ju längre denna jernvägstransport måste

fortlöpa, desto mer försvåras eller omöjliggöres tillvaratagandet af

skogens biprodukter. Då Sundsvall för närvarande utgör den vid jernväg

belägna utskeppningshamn, som ligger närmast norra Ångermanland,

är det ingen möjlighet för befolkningen i detta landskap att genom

den nu framgående stambanan på ett tillfredsställande sätt tillgodogöra

sig och landet de rika naturtillgångar, som provinsen har att erbjuda.

Af denna anledning är det synnerligen nödvändigt, att stambanan genom

norra Ångermanland sättes i förbindelse med kusten.

Vid verkstäld undersökning för en sådan bibanas sträckning har

det befunnits, att densamma lämpligast borde förläggas i rigtning från

Mellansel till Örnsköldsvik, hvarigenom densamma icke allenast komme

i närmaste beröring med Ångermanlands mest befolkade socknar, utan

äfven skulle utmynna på en i utveckling starkt tilltagande handelsplats,

hvars hamn erbjuder de bästa fördelar för den stora godstrafik, som

med säkerhet kan å bibanan påräknas.»

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Äfven om den af motionärerna föreslagna jern vägsanläggningen

från Mellansel till Örnsköldsvik skulle medföra fördelar för statens

jernvägar, anser dock utskottet byggande af vare sig nämnda eller

någon annan bibana till norra stambanan icke böra från statens sida

ifrågakomma förr, än denna stambana blifvit framdragen till någon

punkt å Luleå—Ofotens jernväg; och torde för öfrigt böra tagas i

öfvervägande, huruvida dylika bibanor skola byggas af staten eller

komma till stånd såsom enskilda jernvägar med låneunderstöd af staten.

På grund häraf hemställer utskottet,

2:o

att herrar J. Lindqvists och P. O. Hörnfeldts

ifrågavarande motioner ej må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

vid lista punkten lit. b.):

af herrar vice talmannen L. O. Larsson, L. Jönsson, S. Nilsson,

P. Pehrson, A. Persson, N. Petersson, J. Jonsson, A. P. Daniel son,

J. Anderson, H. Andersson, L. F. Odell och A. Petersson:

»Då Riksdagen i skrifvelse till Konungen af den 5 maj 1886 anmälde

sitt beslut om stambanans norr om Sollefteå byggande, yttrade

Riksdagen, att, enär trafiken å banan till eu början antagligen ej kunde

blifva bety^dlig, och i följd häraf rentabiliteten måste blifva ringa, försigtigheten

och omsorgen om statens finanser kräfde, att upplåningen

för ändamålet så vidt möjligt inskränktes; och antog Riksdagen, att

det årliga anslagsbelopp, som utan olägenhet kunde anslås, måste

väsentligen understiga de 4,000,000 kronor, hvilka statsrådet och chefen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

31

för civildepartementet då ansett böra årligen för ändamålet användas,

och ungefärligen motsvara det årsbelopp af omkring 2,000,000 kronor,

som användts på jernvägslinien mellan Bräcke och Sollefteå.

Om ock statsverkets nuvarande ställning är sådan, att för år

1891 synes utan olägenhet kunna anslås ett större belopp än 2,000,000

kronor^ hafva vi likväl icke ansett oss kunna tillstyrka ett så högt

belopp som det af Kongl. Maj:t föreslagna, eller 4,665,000 kronor. Af

den i mars månad 1889 utgifna allmän svensk jernvägsstatistik för år

1887 inhemtas nemligen, beträffande jernvägarne i öfre Norrland, att

för åren 1882—1887 nettobehållningen i procent af byggnadskostnaden

för nedannämnda statsbanedelar utgjort:

1882

1883

1884

1885

1886

1887

Bollnäs—Storvik .......................

2,08

1,77

1,78

1,57

1,04

0,53

Storlien—Östersund...................

0,02

0,01

0,79

0,61

1,01

0,4 9

Ange—Bollnäs .............................

0,58

0,8 3

0,93

1,20

0,73

0,47

Östersund—Torpshammar.........

1,69

0,86

1,06

1,41

0,25

0,12

Bräcke—Ragunda......................

—

—

0,13

0,04

0,01

0,29

Enligt jernvägsstyrelsens

underdåniga,

i se

iptember

månad år

1889 utgifna berättelse för år 1888 har nettobehållningen i förhållande

till byggnadskapitalet för nedan nämnda bandelar och år utgjort i

procent:

Bollnäs—Storvik:

1877—1880 ............................................................

................................... 0,16

1881—1885 ..............................................................

...................................... 1,88

1886—1888 ..............................................................

..................................... 0,68

Storlien—Östersund:

1881—1885 ............................................................

..................................... 0,36

1886—1888 ............................................................

..................................... 0,82

Ange —Bollnäs:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Östersund—Torpshammar:

1878—1880 ...........................................................................................••....... 1,09

1881—1885 .................................................................................................... 1,39

1886—1888 ..................................................................................................... 0,25

Bräcke—Sollefteå:

1884- 1885 ...................................................................................................... 0,09

1886—1888 ...............................................................................................0,03

Då erfarenheten sålunda till fullo visat, att jernvägarnes i öfre

Norrland afkastning- är högst ringa, samt, såsom statsrådet och chefen

för kongl. civildepartementet erkänt, den bansträcka, som nu är i fråga,

i trafikafseende torde blifva mindre fördelaktig än de flesta banor,

staten hittills byggt, hafva vi ansett försigtigheten bjuda, att Riksdagen

icke till stambanebyggnader i Norrland för nästkommande år beviljar

mera än 3,000,000 kronor, hvilket belopp man kan hoppas skola kunna

anvisas att utgå af tillgängliga medel och upplåning för ifrågavarande

ändamål således undvikas.

Det begärda anslaget af 665,000 kronor till anskaffande af materiel

för sträckan Anundsjö—Vännäs hafva vi ansett för närvarande

icke vara oundgängligen nödigt, helst Riksdagen redan för nyssnämnda

år å riksstaten anvisat ett belopp af 1,300,000 kronor för anskaffande

af ny rörlig materiel vid statens jern vägar.

På grund häraf hafva vi yrkat, att stycket litt. b) i lista punkten

måtte erhålla följande lydelse:

b) till fortsättning af arbetena å stambanan till

Vännäs och till påbörjande af arbetena å banan norr

om Vännäs för år 1891 anvisa ett anslag af 3,000,000

kronor»;

vid 2:dra punkten:

af herrar grefve Sparre, Tamm, Königsfeldt, Ekenman, S. Nilsson

och A. Persson mot den af utskottet använda motivering.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1890.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1890:63 Skrifvelse till Konungen, angående fortsättning af statens jernväg sbyggnader. s. 11 i texten