Sök i Ratio Lex

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3

1891-05-01 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1891:3, Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ant. till Biksd. kansli don 1 maj 1891, kl. 6 e. in.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 2, i anledning af kamrarnes

återremiss af utskottets utlåtande n:o 1 om ej

mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till lag

om försäkring för olycksfall i arbete och angående anvisande

af medel till en riksför säkring anstalt^ än äfven

herr A. Hedins motion med förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbetet.

I utlåtande, n:o 1, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner

med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete och angående

anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt än äfven herr

A. Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i

arbetet, hemstälde utskottet, att intetdera af dessa förslag måtte af Riksdagen

bifallas.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har utlåtandet

blifvit af kamrarne till utskottet återförvisadt.

De i ämnet förda diskussionerna gifva enligt utskottets uppfattning

icke tydligt vid handen i hvad syfte återremissen egt rum. Något

godkännande af grunderna för det kongl. lagförslaget har ingendera

kammaren uttalat. Åtskillige talare hafva visserligen under diskussionen

uttryckt önskan att nämnda förslag måtte underkastas en mera genomförd

granskning. Men det har för utskottet varit uppenbart, att en

sådan granskning icke skulle kunnat medhinnas under den korta tid,

som ännu torde återstå till dess Riksdagen hunnit i öfrigt afsluta sina

Bih. till Ri/csd. Prat. 1891. 8 Sami. 1 Åfd. 3 Haft. (N-.o 3). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

förhandlingar. Under närvarande omständigheter har utskottet ansett

sig så mycket mindre böra företaga en dylik detaljgranskning, som ett

uppskof med slutbehandlingen af olycksfallsförsäkringslagen skulle ytterligare

uppskjuta och kanske omöjliggöra framläggandet af ett utlåtande

om den föreslagna sjukkasselagen och om anslag till sjukkasseväsendets

befrämjande. Utskottet, som vidhåller sin åsigt, att sjelfva principen i

så väl Kongl. Maj:ts propositioner som herr Hedins motion, obligatorisk

olycksfallförsäkring i ett nytt statens embetsverk, icke bör läggas till

grund för lagstiftning i detta ämne, har icke heller ansett skäligt att

ytterligare motivera sitt yrkande härutinnan genom någon utförligare

granskning af förslagens detaljer.

Af åtskilhge talare har under diskussionen i kamrarne framhållits,

att Riksdagen åtminstone borde, i fråga om ersättning för skador i följd

af olycksfall vid näringsdrift, afgifva ett fullständigare uttalande än det

som förordades i utskottets återremitterade utlåtande. Utskottet bär

också sökt att bestämdare formulera de grunder, på hvilka, enligt utskottets

mening, en efter våra förhållanden anpassad lagstiftning i

ämnet borde i en nära framtid kunna byggas.

Med afseende på de tvenne företrädesvis möjliga alternativen, ansvarspligt

eller försäkringspligt, vill utskottet särskildt framhålla, att

skilnaden dem emellan i åtskilliga hänseenden icke kan anses vara synnerligen

stor. Båda afse att ställa vissa minimala fordringar på arbetsgivare

med afseende på beredande af ersättning åt dem, som blifva

lidande genom följder af olycksfall i näringsdrift. I och för sig lemnar

ansvarspligten åt arbetsgifvaren större frihet i valet af sätt för ersättningens

utgörande. Men liksom i kongl. förslaget § 7 mom. 3 intagits

en bestämmelse, att befrielse från försäkringspligten skulle kunna rnedgifvas

arbetsgivare, som vidtagit andra af vederbörande myndighet

godkända åtgärder för skadeersättnings beredande, så torde a andra

sidan en genomförd lagstiftning om arbetsgifvares ansvarspligt i många,

kanske de flesta fall framkalla en af arbetsgifvaren bekostad frivillig

olycksfallsförsäkring af arbetarne i ansvarspligtiga näringar. Utskottet

anser ock att, för den händelse en lagstiftning på ansvarspligtens grund

skulle komma till stånd, lagstiftaren måste härtill taga hänsyn och.derför

söka betrygga möjligheten för arbetsgivare att på skäliga vilkor

genom olycksfallsförsäkring trygga sig för ansvarspligtens.risker. .Skulle

det verkligen visa sig att olycksfallsförsäkringen i enskilda aktiebolag

blefve onödigt betungande, borde större föreningar af ansvarspligtige

arbetsgivare, vare sig inom särskilda landsdelar eller i grupper af besläfitade

näringar, under statens medverkan lätt kunna bildas, af staten

O 0 7

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 3

kontrolleras och möjligen äfven af staten medelst förvaltningsbidrag

understödjas. En sådan anordning, som för öfrigt vida mer än den af

Kongl. Maj:t föreslagna riksförsäkringsanstalten komme att likna den

offentliga olycksfallsförsäkringen i Tyskland, skulle undvika de efter

utskottets förmenande ganska betänkliga följderna af att staten skulle,

såsom Kongl. Maj:t föreslagit, blifva omedelbart förpligta^ gent emot

de ersättningsberättigade och genom ett för närvarande oberäkneligt —

men sannolikt mycket — kostsamt embetsverk drifva en för embetsverkens

tunga former så ytterst olämplig affär som olycksfallsförsäkring.

Och då alla offentliga åtgärder i nu ifrågavarande syfte obestridligen

äro endast försök, hvilkas framgång är synnerligen oviss, måste den af

utskottet bär förordade anordningen väl erkännas ega ett väsentligt

företräde framför det kongl. förslaget derutinnan, att i händelse försöket

skulle slå mindre lyckligt ut, en riksforsäkringsanstalt kan utan svårighet

framdeles inrättas, hvaremot ett i gång satt statens embetsverk af

sådan art, särskildt äfven emedan det iklädt sig civilrättsliga förpligtelse!''

gent emot enskilda personer af alla åldrar, svårligen skulle kunna

inom en hel generations lifstid afskaffa, äfven om experimentet komme

att visa sig fullständigt förfeladt.

Då nu utskottet bestämdt vidhåller ansvarspligtens princip, vill det

dock betona, att ersättning icke bör af den ansvarspligtige utkräfvas

för hvarje äfven den minsta skada af olycksfall, som inträffar i näringsdriften.

'' Det torde böra lemnas åt arbetarnes egen omtänksamhet att

söka mildra de ekonomiska följderna af smärre olycksfall, t. ex., genom

delaktighet i sjukkassa, insättning af medel i sparbank o. s. v. Enligt

utskottets åsigt bör ersättningspligten göras gällande blott i fråga om

skador af mera varaktig natur; och torde den i det kongl. lagförslaget

§ 14 till 60 dagar bestämda väntetiden utan olägenhet kunna, såsom

äfven af senaste Riksdagens särskilda utskott förordades, utsträckas till

90 dagar eller ungefär samma tid, 13 veckor, som i den gällande tyska

lagstiftningen är faststäld.

Emot ansvarspligten bär ofta blifvit anfördt, att den skulle snart

sagdt oundvikligen medföra talrika rättstvister. Utskottet har redan i

förra utlåtandet, med åberopande af yttranden i högsta domstolen, erinrat

derom, att lagen af den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada

i följd af jernvägsdrift åtminstone hittills icke haft någon sådan påföljd.

Och utskottet vill här i detta afseende ytterligare framhålla, att

anledningarna till rättstvister mellan ansvarspligtige och ersättningsberättigade

till mycket stor del på förhand undanrödja^, om ersättningens

storlek är i lagen faststäld, naturligtvis till olika belopp för olika,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

så bestämdt som möjligt specificerade kategorier af skador. I en pröfning

af frågan, huru vida de i kongl. lagförslaget § 14 bestämda beloppen

äro de för våra förhållanden lämpligaste, anser sig utskottet

icke behöfva ingå, men vill dock i detta afseende anmärka, att ersättningen

väl i allmänhet borde utgå med något lägre belopp till qvinliga

än till manliga arbetare.

En skenbart vigtig anmärkning, som framställe emot ansvarspligtens

princip, är att lagstiftaren icke skulle kunna låta ersättningen utgå

på det för den berättigade i allmänhet fördelaktigaste sättet, i form af

årliga räntor, emedan den ansvarspligtiges affärsställning ofta blefve

sådan, att den berättigade förr eller senare gånge miste om ersättning.

Men denna påstådda olägenhet torde ganska lätt kunna af hjelpas derigenom,

att ersättningarna visserligen faststäldes i bestämda kapitalbelopp, men

på samma gång stadgades, att dessa i regeln — eller der icke på grund

af särskilda omständigheter undantag härifrån af vederbörande myndighet

medgåfves — skulle insättas i någon af staten godkänd lifränteanstalt,

hvilken deremot hade att till de berättigade utbetala de

årliga ersättningsbeloppen. Äfven om staten skulle finna sig föranlåten

att sjelf åtaga sig förvaltningen af ersättningarnes kapitalbelopp,

skulle detta, enligt utskottets åsigt, icke behöfva medföra någon betydande

kostnad eller annan afsevärd olägenhet för statsverket. Fast

mer synes det utskottet, som skulle den redan inrättade postsparbanken,

hvilken numera kommit derhän, att dess inkomster ungefär motsvara

utgifterna, och som sannolikt snart nog kommer att lemna öfverskott,

med lätthet kunna utvidgas till att omfatta äfven en lifränteafdelning,

der tillfälle funnes jemväl för enskilda personer att till beredande af

lifräntor för egen eller andras räkning insätta penningebelopp intill en

viss maximalgräns. Väl skulle de kapital, denna anstalt härigenom

komme att få förvalta, sannolikt stiga till högst betydliga belopp; men

närmaste följden häraf skulle blifva, att så väl statens som hypoteksbankens

och många kommuners utländska gäld småningom komme att öfverflyttas

till denna inhemska anstalt, hvilken ju ock, när så pröfvades

nyttigt och nödigt, skulle kunna ställas i direkt samband med riksgäldskontoret.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, och med hänvisning i öfrigt

till utskottets förra utlåtande, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med uttalande af den åsigten:

att, i den mån de med näringsdrift förbundna synnerliga

vådor påkalla åtgärder till beredande af skade
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

stånd vid olycksfall åt de i näringsdriften anstälde

arbetare, staten bör genom lag närmare bestämma

arbetsgifvares och arbetares skyldigheter och rättigheter

i detta hänseende;

att sådan lagstiftning bör hvila å de grunder, som

äro uttryckta i lagen af den 12 mars 1886 angående

ansvar för skada i följd af jernvägsdrift;

men att, i den män de i nämnda lag uttryckta

grundsatser skola tillämpas för ett större antal näringar,

hvilkas idkare icke intaga en sådan undantagsställning,

som tillkommer idkare af jernvägsdrift,

synnerlig hänsyn måste tagas så väl till arbetsgifvarnes

förmåga att fullgöra nya förpligtelser som

till arbetarnes skyldighet att i sin mån bidraga till

afvärjande af olycksfallens följder; hvarjemte lagens

bestämmelser böra så affattas, att de gifva minsta

möjliga anledning till rättstvister;

att derför arbetsgifvarnes lagstadgade skadeståndsskyldighet

bör inskränkas till sådana följder af

olycksfall i arbetet, hvilka äro af mera varaktig art,

och sålunda icke heller bör inträda förr än efter en

tidrymd af nittio dagar från det olycksfallet inträffat;

att det arbetsgifvaren åliggande skadestånd må

utsättas i vissa, för olika kategorier af olycksfall afpassade,

för manliga och qvinliga arbetare olika, i

lagen bestämda belopp, att med penningar utgöras,

der icke den skadeståndsberättigade hellre med naturaförmåner

åtnöjes;

att, derest skadeståndet i lagen bestämmes såsom

årligt understöd för längre tid än ett år, sådant understöd

må kunna uppsägas till aflösning genom erläggande

på en gång af visst kapital, hvars högsta

belopp äfven i lagen fastställes; skolande, der sådan

kapitalbetalning ifrågakommer, kapitalet af arbetsgifvaren

inbetalas till lifränteanstalt, som gifver tillräcklig

säkerhet för utbetalande under skadeståndstiden

af en mot kapitalet svarande årsränta;

att staten må söka träffa aftal med enskilda lifränteanstalter

om sådan medelförvaltning och räntebetalning

under vederbörlig kontroll, eller, der så ej

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

kan ske, låta, helst genom den redan inrättade postsparbanken,

mottaga insättningar för beredande af

dylika årsräntor;

samt att det äfven torde böra tagas i öfvervägande,

huru vida och i hvilken mån staten bör uppmuntra

och stödja en eller flera föreningar eller

kassor, bildade för försäkring mot riskerna af den

genom ofvan antydda lagstiftning ålagda ansvarsskyldighet,

måtte af slå

a) Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lagom

försäkring för olycksfall i arbetet,

b) Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande

af medel till en riksförsäkringsanstalt, och

c) herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbetet.

Stockholm den 1 maj 1891.

På utskottets vägnar:

FREDRIK HEDERSTIERNA.

Reservationer:

af herrar Hederstierna, W. Tliam, grefve Hamilton och Fjällbäck:

»Utskottet hade enligt vårt förmenande bort redan vid första behandlingen

af till detsamma remitterade Kongl. Maj:ts proposition och

herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i

arbete fullständigt genomgå och pröfva dessa förslag, på det icke

Riksdagen skulle nödgas besluta öfver lagförslag, hvilka faktiskt icke

blifvit af utskottet granskade. Utskottet kunde möjligen för uraktlåtenheten

af denna granskning då förebära den inom utskottet gängse

föreställningen, att försäkringspligten icke egde några sympatier inom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

Riksdagen och att det på grund deraf varit förspild möda att egna

någon grundligare utredning åt ämnet; men sedan nu båda kamrarna

till utskottet återremitterat ärendet och af såväl öfverläggningen inom

kamrarna som af sjelfva återremissen framgår, att denna skett i afsigt

att förslagen skulle i alla detaljer tagas i allvarligt öfvervägande, på

det att Riksdagen måtte erhålla ledning för sitt omdöme angående

försäkringspligtens lämplighet eller olämplighet såsom grundval för

den ifrågavarande lagstiftningen, så har det varit utskottets oafvisliga

pligt att företaga en dylik utredning, och vi måste derför på det bestämdaste

reservera oss mot utskottets beslut att, sedan § 1 i Kongl. Map.ts

förslag blifvit föredragen och af flertalet ånyo afstyrka icke företaga

till pröfning öfriga paragrafer i förslaget och ej heller herr Hedins

motion, utan i dessa delar ånyo öfverlemna ärendet till Riksdagen i

samma outredda skick som förut.

Då ärendet sålunda icke blifvit fullständigt beredt och det icke

lärer kunna ifrågasättas, att Riksdagen utan sådan beredning skulle

till afgörande företaga förslagen till lag om försäkring för olycksfall i

arbete, och det icke kan vara lämpligt att, förr än ett sådant afgörande

egt rum och dervid den grundval, hvarpå de till Riksdagen nu hänskjutna

förslagen hvila eller försäkringspligt blifvit af Riksdagen förkastad,

föreslå annan grundval för den ifrågavarande lagstiftningen, få

vi äfven reservera oss mot utskottets förslag härom och under uttryckande

af den förhoppning, att Kongl. Maj:t må vid nästkommande

Riksdag åter upptaga frågan hemställa,

att Riksdagen må förklara sig för närvarande icke kunna bifalla

a) Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring

för olycksfall,

b) Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel till en

riksförsäkringsanstalt, och

c) herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring för

olycksfall i arbete»;

af herr: II. M. Ericsson, med hvilken herr C. W. Wallberg instämt:

»Ehuru jag genom att instämma i den af herr Gahn afgifna reservation,

hvilken var bifogad särskilda utskottets förra utlåtande, hade

tillfälle att klargöra min ställning till den kongl. propositionen och

under diskussionen i kammaren ytterligare preciserade densamma, anser

jag mig dock, sedan ärendet till utskottet återförvisats, böra framlägga

min från majoriteten afvikande mening såväl i afseende på dess formella

behandling som mot det beslut i sak, hvari utskottet stannat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Särshilcla UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

Hvad först beträffar den formella behandlingen, anser jag, att

utskottet icke framlagt fullgiltigt skäl för . att för andra gången undandraga

sig speciel granskning af Kongl. Maj :ts framlagda lagförslag. Det

förefaller mig icke tvifvelaktigt, att denna bristande speciella granskning i

förra utlåtandet varit ett af de förnämsta skälen för återremissen.

Hvad angår den af utskottet än vidare utvecklade åsigten, att en

olycksfallsförsäkringslag bör grundas på ansvarspligt enligt, de grunder,

som äro uttryckta i »lagen af den 12 mars 1886 angående ansvar för

skada i följd af jern vägsdrift», anser jag, att vanliga näringar hvarken

höra eller kunna jemföras med jernvägsdriften, hvilken af staten erhållit

särskilda förmåner och just af detta skäl blifvit ålagd vissa förpligtelser

utöfver livad som hittills åligger andra näringsgrenar. I ett

tall, men blott i detta enda, förefaller mig utskottets förslag mera antagligt,

då det i sig inrymmer alla arbetsgivare och således äfven dem

som idka landtbruk, skogshushållning med flera landtliga näringar,

men mig synes dock, att antagandet af en lag, stödd på nyssnämda

grundsats, bör väcka nästan större betänkligheter än sjelfva det kongl.

förslaget.

Såsom ett alldeles oeftergiflig! vilkor för antagande af slik ansvarspligt

äfven för den näringsdrift, som icke åtnjuter något särskild!

privilegium af staten, måste jag uppställa statens mellankomst i och

för utjemnande af den risk, som i annat fall kommer att hänga som

ett damoklesvärd öfver arbetsgifvarnes hufvuden. Och härmed är jag

inne på frågan om och huru staten bör åtaga sig en hittills föga erkänd

pligt, nemligen den att underlätta den allmänna fattigvården, ty

i sjelfva verket reducerar sig ifrågastälda lagstiftningsåtgärd helt simpelt

till en fattigvårdsfråga med premier för den, som genom olycksfall

drabbats af olyckan att icke sin pligt likmätigt kunna försörja sig och

de sina»;

af herr Galin:

»Jag delar utskottets åsigt att, om och när en lagstiftning om

olycksfall under arbete kan finnas behöflig i vårt land, densamma bör

grundas på ansvarspligt, men jag kan icke dela den af utskotts maj oriteten

uttalade åsigten, att denna ansvarspligt bör inskränkas till näringsdrift,

hvarigenom eu stor mängd arbetare och tjenare skulle blifva

uteslutne från det skydd som lagen skulle bereda arbetare i näringsdrift.

Det är visserligen förhållandet, att det af utskottet nu begagnade

uttrycket icke utesluter jordbruksarbetare, men utom dessa finnes en

hel mängd arbetare anstälde hos personer, som hvarken idka fabriks
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

rörelse eller jordbruk, hvilka under utöfvandet af sina åligganden äro

utsatta för lika stora faror som de, hvilka utskottet förmenat höra

skyddas af lagen, t. ex. stallbetjening och kuskar. Under skötsel af

hästar och körning händer icke så sällan att dessa personer blifva

skadade, och jag kan icke finna något skäl, hvarför dessa icke skulle

tillförsäkras samma ersättning af en kanske mycket rikare husbonde

än de fleste näringsidkare. _ _

Om lagen grundas på ansvarspligt, så att ingen utgift llragakommer

förr än olycksfallet inträffat, finnes intet hinder för att ansvaret utsträckes

till alla arbetsgivare och skyddet till alla arbetare i annans tjenst.

Först då blir den rättvis, och om staten, såsom utskottet tänkt sig,

medverkar till inrättandet af försäkringsanstalter för den risk, för

hvilken arbetsgivare!! utsättes, blir ansvarspligten icke mera betungande

för den som har en arbetare, än för den som har många.

Handtverkare!! kan lika väl försäkra sig för sin risk som den störa

industriidkare^ och den alltid för lagstiftning mycket svåra klassifikationen

af näringars större eller mindre farlighet undvikes helt och hållet.

På dessa skäl anser jag, att utskottets förslag till skrifvelse bort

hafva följande lydelse: . .

»att Riksdagen, med uttalande af den åsigten, att, när en lag om

skadestånd till arbetare för olycksfall under arbete i annans tjenst befinnes

behöflig, denna lag bör grundas på ansvarspligt och galla för

afla arbetsgivare utan undantag», — samt vidare lika med utskottets förslag

med uteslutande af andra och tredje punkterna, hvilka i sa tall

äro öfverflödiga.

Herr A. Evers har anmält, att han icke deltagit i utskottets beslut.

Bih. till Riksd. Prat. 1891. 8 Sami. 1 Afd. 3 Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.