Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2

1891-03-02 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1891:2, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Kiksd. kansli den 2 mars 1891, kl. 3 e. m.

Betänkande angående stämpelafgiften.

Till bevillningsutskottet hafva hänvisats följande motioner rörande

ändringar i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 5 september

1890:

ifrån Första Kammaren, n:o 6, af herrar E. Stridsberg och W. Tham,

om borttagande af stämpelafgift för patentbref; samt

ifrån Andra Kammaren, n:o 127, af herr C. W. Collander, jemväl

angående afskaffande af sistnämnda afgift; och

n:o 146, af herr C. Anderson i Himmelsby, om ändring i gällande

bestämmelser rörande stämpelafgift å lagfartsprotokoll.

Patentbref förses enligt gällande stämpelförordning med en stämpelafgift

af tjugufem kronor.

Vid den tidpunkt, då nu gällande förordning angående patent tillkom,

förefunnos ingå särskilda patentafgifter, men utgick stämpelafgiften

med sju kronor för hvarje patentår. Då i sistnämnda förordning patenttiden

för alla patent, med undantag af så kallade tilläggspatent, bestämdes

till femton år och derjemte ganska höga patentafgifter infördes,

fann man en stämpelafgift af sammanlagdt 105 kronor vara för en obemedlad

uppfinnare allt för betungande och nedsatte derför sistberörda

afgift till 25 kronor.

Uti nu föreliggande motioner, som afse borttagande af denna afgift,

anföres:

Bill. till Rissel. Prat. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 2 Höft. (N:o 2).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

att de patentsökande under de senaste sex åren erlagt stämpelafgifter

till ett sannnanlagdt belopp af icke mindre än 68,000 kronor och

dessutom under samma tid till kong], patentbyrån betalt ansökningsoch

årsafgifter till så högt belopp, att icke blott alla utgifter för samma

b}7rå blifvit fullständigt betäckta, utan derjemte vid 1890 års slut ett

öfverskott förefans, uppgående till något öfver 59,000 kronor, och att,

om man sammanlade patentafgifter och stämpelafgifter, således framginge

att de, som anlitat kongl. patentbyrån, nödgats årligen till staten erlägga

omkring 20,000 kronor utöfver hvad som erfordrats för underhåll af

samma embetsverk;

att detta öfverskott ingalunda uppkommit derigenom, att det nya

embetsverkets utgifter understigit, utan helt och hållet derigenom att

dess inkomster öfverstigit hvad man från början antog, hvilket visade

sig deraf att enligt den sannolikhetsberäkning, som åtföljde Kongl.

Maj:ts proposition angående nu gällande patentförordning, patentbyråns

inkomster under åren 1885—1888 beräknats till allenast 122,525 kronor,

men i verkligheten uppgått till 283,814 kronor 12 öre;

att bestämmandet af ifrågavarande höga stämpelafgift torde berott

på antagandet, att patentafgifterna under den första perioden af patentbyråns

verksamhet ej skulle täcka hela utgiften för byråns upprätthållande,

utan att äfven andra statsmedel skulle derför behöfva anlitas;

att emellertid nu, då behållningen å patentmedlen kunde betraktas

såsom en garantifond för hvarje tillfällig framtida minskning i denna

inkomst, någon fara för att byrån skulle behöfva understöd af andra

statsmedel ej längre förefunnes; samt slutligen

att, eftersom det näppeligen vore med billighet och klokhet öfverensstämmande,

att en för industriens framsteg så betydelsefull verksamhet

som uppfinnarens beskattades till ändamål, som vore för patentväsendet

främmande, och till belopp, som vida öfverstege alla omkostnaderna

för det embetsverks underhåll och utveckling, som med hithörande

ärenden egde att taga befattning, och då det derjemte vore af

synnerlig vigt att vägen till erhållande af patent så vidt möjligt jemnades

för uppfinnare tillhörande arbetsklassen, på det att dessas uppfinningsverksamhet

icke förspildes eller tillbakahölles, utan i stället så vidt

möjligt tillgodogjordes och utvecklades, det alltså vore behöfligt och

lämpligt, att nedsättning skedde uti ifrågavarande afgifter.

De afgifter, som af sökande och innehafvare utaf patent enligt nu

gällande stadganden erläggas, äro, såsom i motionerna antydes, af två

slag, patentafgifterna, om hvilka föreskrifter lemnas i kongl. patent
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 3

förordningen, och stämpelafgiften för patentbrefvet. Dessa båda afgifter

äro till sin natur olika. De förra uttagas för att med dem bestrida

samtliga kostnader för patentinstitutionen och synas derför icke billigtvis

böra sättas högre än som för detta ändamål erfordras, den senare

deremot är en skatt, som staten uttager af den patentsökande.

Då nu, såsom motionärerna visat med siffror, om hvilkas rigtighet

utskottet öfvertygat sig, de patentafgifter, som af sökande och innehafvare

af patent under de senaste sex åren erlagts, vida öfverstigit hvad

under samma tid erfordrats för patentbyråns verksamhet, finner utskottet,

i likhet med motionärerna, en nedsättning i sistberörda afgifter synnerligen

befogad. En sådan nedsättning bör dock icke företagas utan

att en ny, på grund af nu vunnen erfarenhet anstäld utredning först

skett rörande de inkomster kongl. patentbyrån för sitt bestånd och sin

tidsenliga utveckling behöfver, en utredning som endast Kongl. Maj:t

torde kunna lemna. Att framlägga något förslag, som på denna väg

skulle lända till främjandet af motionärernas önskan om lindring i de

utgifter, som pålagts patentsökandena, ligger dessutom icke inom utskottets

befogenhet.

^ Men att med anledning af anmärkta förhållandet borttaga den stadgade

stämpelafgiften, finner utskottet deremot vara ett förslag, hvars

rigtighet ingalunda ådagalagts af hvad motionärerna anfört. Stämpelafgifter

utgöra en skatteform, som i alla stater befunnits lämplig och

oumbärlig; och den är hos oss anlitad i mycket mindre utsträckning än

i flertalet öfriga europeiska länder. Utskottet tvekar derför att utan

särskildt tvingande skäl föreslå dess borttagande från ett område, der

den redan finnes pålagd, särskildt då, såsom vid patentbref, det är fråga

om af staten beviljade förmåner, hvilka icke obilligtvis synas böra vara

underkastade en till staten utgående beskattning. Deremot synes

en nedsättning uti den ifrågavarande stämpelafgiften lämpligen kunna

ske; och har utskottet derför haft att taga i öfvervägande, huru

långt en sådan skattelindring kunde patentsökande medgifvas i analogi

med stämpelafgifter, som på andra områden blifvit stadgade. Parter,

hvilka utan särskild begäran äro skyldige att lösa utslag af kommerskollegium,

under hvilket kongl. patentbyrån lyder, eller af de öfriga

centrala embetsverken, skola, för så vidt utslaget icke upptager mera än

ett ark, erlägga en stämpelafgift af allenast tio kronor. Det synes då

hårdt, att uppfinnare, hvilkas verksamhet bör af staten underlättas och

uppmuntras, skola nödgas erlägga en stämpelskatt af tjugufem kronor.

Och utskottet finner det derför vara billigt och lämpligt att stämpelafgiften

för patentbref nedsättes till tio kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

På samma gång som utskottet vill uttala den förhoppningen, att

Kongl. Maj:t måtte intill nästa riksdag låta utarbeta och då framlägga

utredning och förslag om nedsättning af nu stadgade patentafgifter,

hemställer alltså utskottet,

l:o) att motionärernas ifrågavarande förslag måtte

på det sätt bifallas, att Riksdagen beslutar, det rubriken

»patentbref» under § 3 i förordningen angående stämpelafgiften*

skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Patentbref — 4:de afdelningen 10 kronor».

Herr Andersons ofvan omnämnda motion är af följande lydelse:

»Bland de utgifter, som i enlighet med nu gällande författningar

åligga arfvingar i dödsbo, torde de för lagfarts erhållande å ärfd fastighet

vara bland dem, som trycka mycket ojemnt och äfven mången gång

ganska hårdt, i synnerhet om arftagarne äro många och arfslotten, å

hvilken lagfartshandlingen måste lösas, mycket liten. Visserligen föreskrifves

i kongl. förordningen af den 24 september 1886 och kongl.

kungörelsen af den 17 oktober 1887 angående lagfart och fång till -fast

egendom, som genom giftorätt eller arf tillfallit efterlefvande maka och

barn, att lagfartshandlingen skall vara fri från stämpel, då taxeringsvärdet

å fastigheten i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor. Men

icke desto mindre kunna lagfartskostnaderna uppgå till 10 å 15 procent

af den fastighetslotts värde, hvarå lagfart erhållits, om t. ex. den fastighetslott,

hvarå lagfart sökes, är taxerad till något öfver 1,000 kronor

samt intecknad för halfva taxeringsvärdet eller mera, och arftagarne äro

t. ex. tio, så kunna sådana fall inträffa, som ofvan nämnts, och att ett

sådant förhållande icke är rättvist och billigt, torde för hvar och en

vara klart, och att således ändring uti lagstiftningen i detta afseende

är af behofvet påkallad. Men då eu ändring i det syfte, att alla arftagarne

i en fastighetslott skulle å densamma kunna erhålla gemensam

fasta, hvarigenom protokollslösen skulle blifva mycket biligare, och således

utgifterna för lagfarts erhållande betydligt minskas, möjligen möter

allt för störa svårigheter så väl i afseende på anteckningarna i fastighetsboken

som i öfrigt. för reda och ordnings hållande i dessa vigtiga

angelägenheter, torde den utvägen, för att kunna åstadkomma en välbehöflig

nedsättning i dessa mången gång i jemförelse med arfslottens

värde allt för stora utgifter, icke kunna beträdas.

Men då jag anser att något i berörda afseende behöfver göras, vågar

jag vördsamt föreslå,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 5

att Riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i kongl. förordningen

af den 24 september 1886 samt kongl. kungörelsen af den

17 oktober 1887 angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt

eller arf, att der förekommande orden »der taxeringsvärdet i dess

helhet icke uppgår till 1,000 kronor» måtte utbytas mot orden: der

taxeringsvärdet å hvarje fastighetslott icke uppgår till 1,000 kronor.»

Ifrågavarande stämpelafgift utgår enligt nu gällande kongl. förordning

angående stämpelafgiften af den 5 september 1890 för hvarje protokollsutdrag

rörande lagfart vid underdomstol ar å landet med 2 kronor

för första arket och 1 krona 50 öre för hvarje af de öfriga arken samt

vid underdomstolar i stad med 1 krona för hvardera af första och andra

arket samt 1 krona 25 öre för hvarje af de öfriga arken. Undantag

är allenast medgifvet för lagfarter, hviska meddelas å fång till fast egendom

genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen i dess

helhet icke uppgår till 1,000 kronor.

Till en början torde böra påpekas, att genom antagande af motionärens

förslag den princip, som hittills uti sådana fall som det nu föreliggande

varit gällande för medgifvande af stämpelfrihet, skulle öfvergifvas.

Likasom nemligen i fråga om lagfart hela den ärfda fastighetens

taxeringsvärde är bestämmande för frågan, huruvida stämpelfrihet medgifves

eller icke, så är ock i fråga om bouppteckningar stadgadt, att befrielse

från stämpelafgift eger rum, der behållningen i boet icke uppgår

till 1,000 kronor. I båda fallen är det således storleken af det sainfälda

arfvet som är bestämmande. Enligt motionärens förslag skulle

arfslotten blifva afgörande. Vidare bör uppmärksammas, att enligt samma

förslag staten skulle beröfvas all stämpelafgift jemväl då den arffallna

fastigheten uppgiuge till ett ganska högt taxeringsvärde, för så vidt

arfvingarna äro många. De af motionären omförmälda, såsom särskildt

ömmande, framhållna fallen torde derjemte mycket sällan förekomma.

De små fastigheter, om hvilka det här är fråga, lära väl nemligen i de

flesta landsdelar oftast icke emellan arfvingarna fördelas, utan öfvergär eu

sådan fastighet der vanligen odelad till vare sig en af arfvingarne eller en

annan person, som af sterbhuset inköper densamma. 1 sådana fall sökes i

allmänhet lagfart samtidigt å arfskifteshandlingen och å den fångeshandling,

hvarigenom den nya egaren förvärfvat fastigheten. Men då skall jemlikt

11 § i gällande kongl. förordning angående expeditionslösen, hvilken

paragraf erhållit sin nuvarande lydelse just för att bereda ifrågavarande

sterbhusdelegare lindring i lagfartskostnaderna, i förstnämnda ärende

gemensam expedition för samtliga sterbhusdelegarne utfärdas, der ej

Bill, till llilcsd. Prof. 18111. 5 /Samt. 1 Afd. 2 Iläft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

annorlunda begäres. I sådana fall äro följaktligen arfvingarna befriade

från att erlägga stämpelafgift för mer än ett protokoll, och afgiften kan

då ingalunda sägas vara tryckande.

Slutligen bör icke lemnas oanmärkt, att den af motionären påpekade

omständigheten, att fastigheten kan vara mycket intecknad och

således det som ärfves utgöra ett ganska ringa belopp, är ett förhållande,

som kan inträffa jemväl vid fastigheter med ansenligt högre taxeringsvärde,

än de af motionären åsyftade.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

2:o) att herr Andersons ofvannämnda motion icke

må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 2 mars 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

Reservation

vid 2:dra punkten af herr Cavalli, med tillkännagifvande, att han

inom utskottet yrkat bifall å den uti nämnde punkt behandlade motion.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.