Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillning en.

1891-03-10 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1891:4, Betänkande, angående allmänna bevillning en.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Befästande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1891, kl. 6 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillning en.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 39, anmärker herr

Fr. Pettersson i Tjärsta, att till följd af gällande bevillningsförordnings

bestämmelser, att endast den är valbar till ledamot i bevillningsberedning

eller taxeringsnämnd, som under senast förflutna år inom beredningsdistriktet

eller taxeringsdistriktet utgjort fastighets- eller inkomstbevillning,

arrendatorer eller innehafvare af annans fasta egendom ej

ega valbarhet, så framt de ej hafva inkomst af kapital eller arbete.

Då emellertid taxeringen ligger till grund för bestämmandet af såväl

krono- som kommunala utskylder, af hvilka de sistnämnda i allmänhet

äro de drygaste och måste betalas af den, som innehar jorden, synes

rättvisa och billighet fordra, att arrendatorer eller innehafvare af annans

fasta egendom, hvilka i kommunens allmänna angelägenheter äro röstberättigade,

tillerkännas valbarhet till ledamotskap i beredning och

taxeringsnämnd.

På grund af det anförda hemställer motionären,

att § 23 i bevillningsförordningen måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

Hvarje bevillningsberedning bör i stad bestå af 3, högst 4 personer,

nemligen en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande till ordförande

och föredragande förordnad magistrats- eller annan härtill lämplig

person samt två eller tre inom beredningsdistriktet boende personer,

som äro i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade. Dessa

ledamöter väljas af stadsfullmägtige i de städer, der sådana finnas, men

i öfriga städer af allmän rådstuga. På landet bör bevillningsberedninBih.

till Riksd. Prof. 1891. 5 Sami. 1 Afä. 4 Raft. (N:o 4). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

gen utgöras af en utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande till ordförande

och föredragande utsedd, helst inom distriktet boende person, som eger

tillförlitlig kännedom om ortens ekonomiska ställning och industriella

förhållanden, samt två, högst sex på kommunalstämma valda, i orten

bosatta personer, hvilka äro i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigade. Åro flera kommuner förenade till ett beredningsdistrikt,

skall för hvarje kommun väljas en eller två ledamöter i beredningen.

Vid samma tillfälle, som de ordinarie ledamöterna i bevillningsberedningen

utses, skola äfven så i stad som på landet en eller två suppleanter

på enahanda sätt som de ordinarie väljas;

samt att de i § 39 befintliga orden: »inom taxeringsdistriktet

hafva under nästföregående år utgjort fastighets- eller inkomstbevillning»

måtte utbytas mot: »vara i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad».

Enligt bevillningsförordningen är skyldigheten att utgöra bevillning

för fast egendom lagd å egaren ensam, och denne är således,

utan afseende å det aftal han kan hafva trätfat med sin arrendator,

ensam ansvarig för ifrågavarande skatts erläggande. Någon som helst

skyldighet härutinnan har af lagen ej pålagts arrendatorn. Jemlikt

motionärens förslag skulle nu arrendator på grund af den skatt, för

hvars erläggande fastighetsegaren är ensam ansvarig, erhålla valbarhet

till ledamotskap i bevillningsberedning och taxeringsnämnd, och i de

fall, der egaren icke på annan grund är inom kommunen röstberättigad,

skulle han enligt motionen vara utesluten från valbarhet, och denna

allenast tillkomma den icke skattskyldige arrendatorn. Då sådana förhållanden

mindre än de nuvarande torde vara öfverensstämmande med

rättvisa och billighet, som af motionären åberopas, hemställer utskottet,

l:o) att herr Petterssons ifrågavarande motion

icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr C. Johansson i Esset påpekar i en inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 73, att der, såsom ofta händer, stads- och landsförsamlingar

äro till ett pastorat förenade, pastor i sådan sammansatt församling

vanligen är i staden mantalsskrifven och derstädes bosatt.

Vid sådant förhållande beskattas han för hela lönen i staden, oaktadt

hans löneinkomster till väsentligaste delen kunna utgå från landsförsamlingen.

Likaledes kan, der flera landsförsamlingar äro sammanslagna

till ett pastorat, pastor bo i en mindre församling inom pastoratet och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

derifrån uppbära endast en ringa del af sin lön, men ändock der bevillningstaxeras

för hela löneinkomsten.

Motionären är af den åsigt, att det vore med billighet och rättvisa

öfverensstämmande, om bevillningsförordningen så förändrades, att,

der en prestman åtnjuter lön från flera församlingar, han ock må blifva

i hvarje särskild församling beskattad för den derifrån utgående inkomsten.

På grund häraf, och då en sådan förändring kunde utan svårighet

verkställas, hemställer motionären, att Riksdagen ville besluta ett

tillägg till sista punkten i bevillningsförordningens 12 §, så lydande:

»Prestman, som erhåller lön från flera församlingar, taxeras i hvarje

af dessa församlingar till det belopp, han derstädes uppbär.

År prestman för sin lön berättigad till bevillningsafdrag, beräknas

detta på de olika församlingarna i förhållande till den del af lönen,

som från dem utgår.

Härjemte anhåller motionären, att bevillningsutskottet måtte göra

de ändringar uti formuleringen, som kunde anses nödiga, blott syftemålet

vunnes.»

Motioner i enahanda syfte som den förevarande hafva vid flera

föregående riksdagar blifvit väckta, utan att kunna tillvinna sig bevillningsutskottets

förordande eller Riksdagens bifall. Med anledning af

en år 1883 af herr A. P. Danielson i ämnet väckt motion, yttrade

utskottet bland annat följande:

»Utskottet har ej heller nu funnit något vara anfördt, som kunnat

rubba utskottets förr uttalade åsigt om det ifrågasatta stadgandets

olämplighet. Oafsedt de många praktiska svårigheter, som detsamma

skulle medföra, lär någon giltig grund knappast kunna påvisas, hvarför

den föreslagna åtgärden icke med lika fog borde utsträckas till andra

löntagare än prester, som från skilda kommuner uppbära löneinkomster,

såsom distriktsläkare, veterinärläkare m. fl., hvarigenom dock uppenbarligen

enheten i taxeringssystemet på det betänkligaste skulle förryckas.

I sjelfva verket torde också den obillighet, som i förevarande fall förmenats

ligga i bevillningsförordningens stadganden, mera vara skenbar

än verklig och hafva sin egentliga grund i det rent yttre samband,

som hos oss eger rum emellan den allmänna bevillningen och den

kommunala beskattningen. Om man nemligen äfven i vissa fall, såsom

t. ex. då fråga är om bolag, fabriksegare m. fl., hvilka icke blott under

utöfvandet af sin rörelse eller näring komma i åtnjutande af de fördelar,

dem kommun i allmänhet bereder sina medlemmar, utan äfven

oftast inom kommunen sysselsätta arbetare, som kunna falla dess fattig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillning sutskottets Betänlmnde N:o 4.

vård till last, måste medgifva det berättigade i kommunens fordran att

utaf en inom densamma förvärfvad inkomst erhålla något skattebidrag,

så torde deremot eu dylik fordran icke ega något skäl för sig, då,

såsom i förevarande fall, eu motsvarande fördel af de kommunala inrättningarne

eller börda för kommunen icke kan påvisas.»

Med afseende på detta utlåtande har motionären anmärkt, att

distriktsläkare och veterinärläkare icke skulle kunna uti förevarande

hänseende med prester sammanställas, enär dels de förres tjenstgöringsdistrikt

U allmänhet vore betydligt större än pastoraten, och deras aflöning,

jemförd med presterskapets, obetydlig, dels ock, hvad särskildt

anginge veterinärläkarne, desse nästan uteslutande åtnjöte lön af landstingen

och hushållningssällskapen.

Mot hvad motionären sålunda anfört vill utskottet blott erinra att,

enligt hvad utskottet har sig bekant, veterinärläkarne vanligen erhålla

lön icke blott af landsting och hushållningssällskap utan äfven från eu

eller flera kommuner; och enär utskottet icke af det anförda haft anledning

att frångå sin i omförmälda utlåtande uttalade åsigt, får utskottet

alltså hemställa,

2:o) att herr Johanssons motion ej måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 2 i bevillningsförordningen är af följande lydelse:

Bevillning för fast egendom erlägges af egaren, utom i följande

fall, då bevillningen utgöres af innehafvaren, nemligen:

a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt, eller är af

allmän myndighet eller af stiftelse till begagnande mot lifstidsstädja

upplåten, samt för skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens

understöd, till sågverk eller kanalbolag, eller ock innehafves

af stad eller annan menighet;

b) för jordegendom eller annan fastighet, som antingen är till

boställe eller eljest på lön anslagen, så vida egaren enligt § 4 a) eller b)

är från fastighetsbevillning ,fri och hela fastigheten är åt endast en

person upplåten;

c) för lägenhet, som är till besittning på viss tid eller på lifstid

från annan egendom afsöndrad.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 88, anför herr

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Aug. Bokström att ehuru besittningsrätten till s. k. ofri tomt i stad

är så fast grundad, att den, till hvilken upplåtelse af sådan tomt skett

eller dennes rättsinnehafvare, icke kan, så länge stadgade tomtören utgöras

från tomten, skiljas utan lösen för derå uppförda byggnader och

å densamma gjorda förbättringar, det likväl, enligt gällande bevillningsstadgas

ordalydelse, är egaren som skall påföras bevillning för tomten.

Om emellertid bevillningsstadgan skulle tolkas efter denna ordalydelse,

skulle till grund för bevillningens åsättande läggas, icke tomtens verkliga

värde, utan, jemlikt § 4 mom. b i berörda stadga, den vanligen

högst obetydliga inkomst af tomtören, som stad eller upplåtare kunde

hafva af tomten; och då dessa tomtören ofta vore så obetydliga, att

tomtvärdet genom tomtörenas kapitalisering icke kunde beräknas ens

till 100 kronor, så skulle följden häraf blifva, att ett stort antal värderika

tomter i städerna blefve fria från utgörande af bevillning.

Då ett fullständigande af bestämmelserna härutinnan syntes motionären

vara af behofvet påkalladt, hemställer motionären, att § 2 i

bevillningsstadgan måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Bevillning för fast egendom erlägges af egaren utom i följande

fall, då bevillningen utgöres af innehafvaren, nemligen :

a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är af

allmän myndighet eller af stiftelse till begagnande emot lifstidsstädja

upplåten, för i stad befintlig s. k. ofri tomt, som icke kan af egaren utan

lösen för förbättringar återtagas, sa länge för tomten stadgade tomtören

utgöras, samt för skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens

understöd, till sågverk eller kanalbolag eller ock innehafves af

stad eller menighet;

b) --------------------

c) ------_--.-----------

Då egare af hus å ofri tomt icke är egare af tomten, och nu gällande

bevillningsförordning icke uppräknar innehafvare af ofria tomter

bland dem, som i stället för egarne skola erlägga bevillning för inneliafda

fastigheter, torde husegaren för närvarande svårligen kunna tillförbindas

att utgöra bevillning för den ofria tomten. En sådan förpligtelse

torde dock rätteligen böra honom åläggas. Den besittningsrätt,

med hvilken han innehar den ofria tomten,'' torde nemligen vara

lika trygg som den rätt, hvilken tillkommer innehafvaren af jordegendom

under stadgad åborätt. Och då den senare skall erlägga

fastighetsbevillning, bör derför äfven den förre göra det för den ofria

tomten.

Ett antagande af motionärens förslag skall emellertid näppeligen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o i.

komma att vid tillämpningen öka den fastighetsbevillning, som redan

utgöres utaf innehafvare af ofria tomter. I allmänhet lär nemligen

hitintills det förfaringssätt hafva af taxeringsmyndigheterna iakttagits,

att de först åsatt tomt och åbyggnad tillsammans ett värde, oafsedt

om tomten varit fri eller icke, och derefter till iakttagande af 5 §

bevillningsförordningen, i de fall då tomten varit fri, förklarat att en

viss del af det sålunda åsätta värdet skall gälla för tomten och det

öfriga för åbyggnaderna, under det att då tomten varit ofri det en

gång bestämda värdet fått gälla för åbyggnaden ensam. I dessa fall

har husegaren sålunda redan så att säga faktiskt fått erlägga bevillning

för den ofria tomten, och ett antagande af motionärens förslag

komme sålunda endast att lagstadga ett redan iakttaget förfarande.

Då i bevillningsförordningen ungefär samma ordalag torde böra

användas som i gällande lagfartslag, har utskottet ansett den af motionären

föreslagna formuleringen af paragrafen böra ändras i öfverensstämmelse

med sagda lags uttryckssätt och hemställer alltså,

3:o) att Riksdagen måtte besluta, att 2 § i

gällande bevillningsförordning skall erhålla följande

lydelse:

Bevillning för fast egendom erlägges af egaren

utom i följande fall, då bevillningen utgöres^af innehafvaren,

nemligen:

a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt

eller är af allmän myndighe eller af stiftelse

till begagnande emot lifstidsstädja upplåten, för i stad

befintlig s. k. ofri tomt, hvarifrån innehafvaren ej

må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller utan

att vederbörlig lösen gifves, samt för skogsområde,

som blifvit upplåtet till bergshandteriugens understöd,

till sågverk eller kanalbolag eller ock innehafves af

stad eller menighet;

c)--------------

§ 5 i gällande bevillningsförordning är af följande lydelse:

*

Vid uppskattning af fast egendom skola särskilda värden, slutande

å falla hundratal kronor, åsättas:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 7

o) å jordbruksfastighet

b) å annan fastighet

för tomt i stad, köping och dermed jemförlig ort;

för åbyggnad å sådan tomt;

för lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga

värde utgöres af åbyggnaden;

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 102, anmärker herr

N. Jönsson i Gammalstorp, hurusom torpare och husmän på landet för

husbyggnader, ofta icke värda mera än två- till trehundra kronor, påföras

fastighetsbevillning. Enligt motionärens förmenande har detta ej

varit lagstiftarens mening. Det kunde ej vara rättvist att personer,

Indika, utom ett obetydligt bohag, icke egde mer än en sådan obetydlig

husbyggnad, skulle härför påföras skatt. Bevillningen vore visserligen

i och för sig ringa, men den förde med sig utgifter till kommunen, som

vanligen flerfaldigt öfverstege bevillningen.

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen ville besluta, att

§ 5 mom. b) i bevillningsförordningen finge följande förändrade lydelse:

b) å annan fastighet

för lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga

värde utgöres af åbyggnaden samt uppgår till minst femhundra kronor;

Utskottet får till en början mot motionen göra den formella anmärkning,

att ett stigande sådant som det föreslagna icke rätteligen

torde kunna i bevillningsförordningen inrymmas såsom tillägg till omförmälda

paragraf.

Beträffande sj elfva förslaget vill utskottet påpeka, att många

hemmansdelar finnas, som icke ega ett värde af 500 kronor. Då nu

egaren af en sådan hemmansdel får utgöra ej blott bevillning och de

utskylder, som efter denna utgå, utan äfven de pålagor, såsom grundskatt,

rotering m. m., som hos oss hvila på sjelfva jorden, skulle det

leda till lika stor orättvisa, som den, motionären velat afhjelpa, om husbyggnader,

i värde understigande 500 kronor, skulle befrias från den

skattskyldighet, som med egandet af dem är förenad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 4.

Utskottet hemställer alltså,

4:o) att herr Jönssons motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 112, anmärker herr

P. Larsson i Fole, att det mycket ofta förekommer, att å ett hemman

finnes uppförd en mindre qvarn, afsedd blott för förmalning af hemmansegarens

egen spanmål till brödföda åt egen familj och åt de å hemmanet

varande arbetarne äfvensom för gröpning af spanmål till hemmansegarens

egna kreatur. Sådana s. k. husbehofsqvarn ar hafva förut, motionären

veterlig!, icke särskild! taxerats, men genom eu af Kong]. Magt

på administrativ väg gifven resolution har förklarats, att eu husbehofsqvarn

skulle åsättas taxeringsvärde såsom »annan fastighet». Häraf har

blifvit en följd, att den sålunda uttalade åsigten kommit att tillämpas

på flera håll. I motionärens hemort har under senaste åren särskild

uppskattning å en mängd obetydliga, för ett belopp af blott 100, 200

eller 300 kronor brandförsäkrade husbehofsvädermjölqvarnar egt rum.

Enligt motionärens uppfattning af bevillningsförordningen skola

husbehofsqvarnar för förmalning af egen spanmål, åtminstone sådana till

värde och produktionsförmåga ringa, räknas såsom en binäring till jordbruket

och således icke särskild! beskattas såsom annan fastighet. Skulle

den motsatta uppfattningen vinna tillämpning, då kunde taxeringsmyndigheterna

med lika skäl som i fråga om husbehofsqvarnar särskild!

taxera t. ex. sågar, tröskverk och dylikt.

Motionären hemställer på grund af de! anförda,

att bevillningsutskottet, som kommer att behandla denna motion,

och som sjelf! har motionsrätt, må ändra bevillningsförordningen med

ordalag, som klarare uttrycka meningen i samma förordning, i syfte att

de små husbehofsqvarnarnc varda inbegripna bland näring, afsedd för

jordbruket, hvarå qvarnen finnes, och att Riksdagen må antåga samma

förändring.

Utskottet får i anledning af förslaget anföra, att ehuruväl vid ett

hemmans uppskattning värdet af en derå uppförd, blott till hemmansegarens

husbehof afsedd qvarn skall inberäknas i jordbruksfastighetens

värde, och s. k. husbehofsqvarnar således icke i allmänhet äro föremål

för särskild beskattning, utesluter detta dock icke att, om i något särskilt

fall Upplysning vinnes, föranledande till att en qvarn, som af egaren

benämnes husbehofsqvarn, icke kan såsom sådan anses, qvarnen må

kunna särskild! till bevillning uppskattas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Av o 4. 9

Hvad motionären anfört föranleder således ej ovilkorligen, att taxeringsmyndigheterna

skulle i angifna hänseendet hafva origtigt förfarit,

och då bevillningsförordningens bestämmelser i hithörande afseende äro

enligt utskottets uppfattning fullt tydliga, finner utskottet ej skäl att i

anledning af herr Larssons motion föreslå någon ändring i samma förordning,

hvadan utskottet hemställer,

5:o) att motionen ej måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 148, anför herr

J. A. Johanson i Bastholmen, hurusom en del utländingar, i synnerhet

judar från Ryssland, hvarje år vid sillfiskets början öfverresa till bohuslänska

kustlandet och derstädes under några månader idka sillsalterirörelse,

hvarefter de vid silltidens slut med den fisk, de sålunda beredt, utskeppa

sig till utlandet, utan att för sin härstädes drifna handtering hafva erlagt

någon utskyld till stat eller kommun. De laggifna bestämmelserna om

rätt till sådant näringsyrke kringgå dessa utländingar på det sätt att,

sedan ett för ändamålet lämpligt magasin eller en sjöbod blifvit förhyrd,

någon svensk man, helst obemedlad, vidtalas att åt sig anskaffa tillståndsbevis

af konungens befallningshafvande att i den förhyrda byggnaden

anlägga sillsalteri. Numera torde det till och med vara ganska

vanligt, att sådant tillstånd redan i förväg och i afvaktan på en dylik

utländsk lycksökare utverkas.

Den förlust af skatteinkomst, som härigenom drabbar såväl staten

som vederbörande kommuner, torde icke vara så obetydlig, att nu anmärkta

förhållande bör lemnas obeaktadt. Motionären föreslår derför,

att Riksdagen ville besluta ett sådant tillägg i bevillningsförordningen,

att den, som uthyr salteri eller annan byggnad, deri salterirörelse

bedrifves, må ansvara för erläggande af den skatt till stat och

kommun, som handteringen kan blifva påförd.

Då det icke torde vara med en god lagstiftning förenligt att beskatta

en person för den näring, en annan person bedrifver, blott derför

att den förre till den senare uthyrt den byggnad, denne för samma närings

idkande behöfver, får utskottet hemställa,

6:o) att herr Johansons motion icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Bill. till Riksd. Frot. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 4 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

§ 11 i gällande bevillningsförordning är af följande lydelse:

Mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke

m: när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, deri inbegripna

äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor,

uppgå de till 1,200 kronor men icke till 1,800 kronor, äro 300 kronor

af inkomsten af kapital och arbete fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket —--—- — ---—---—

För inkomst, som — — — — — •— — — — — —• — — —

Herr A. Göransson har under hänvisande till en af honom vid

1889 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 161, deri

han såsom sin åsigt uttalat, att gällande bevillningsförordnings föreskrift,

att inkomst af arbete skall beskattas lika med inkomst af kapital,

icke kunde anses rättvis, då ostridigt vore att kapitalets egare lättare

än arbetets idkare kunde utgöra sin skattskyldighet, uti en vid innevarande

riksdag inom samma kammare väckt motion, n:o 161, anfört,

att han fortfarande vore af den mening, att kapitalets egare borde för

sin inkomst deraf beskattas något hårdare än arbetets idkare för sin

inkomst af arbete.

Då det rimligtvis icke kan sättas i fråga, att t. ex. en person,

som af kapital har en årlig inkomst af 500 eller 1,200 kronor, är i

lika behof af bevillningsfritt afdrag som den, hvilken af sitt arbete

hemtar enahanda årsinkomst, föreslår motionären, att sådant afdrag icke

måtte medgifvas för inkomst af kapital, eller åtminstone icke för sådan

inkomst, då den uppgår till 1,200 kronor och deröfver; och hemställer

på grund häraf motionären, att § 11 i bevillningsförordningen måtte

erhålla antingen följande ändrade lydelse:

§ 11-

Mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke

rum, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, deri inbegripna

äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Uppgår inkomsten af arbete icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor,

uppgår den till 1,200 kronor men icke till 1,800 kronor, äro 300

kronor af inkomsten fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket o. s. v. (lika med nuvarande lydelse);

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o i. 11

eller ock alternativt denna lydelse:

§ ii.

Mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke

ruin, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, deri inbegripna

äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor

af inkomsten af kapital och arbete fria från bevillning.

Uppgår inkomsten af arbete till 1,200 kronor, men icke till 1,800

kronor, äro 300 kronor af inkomsten fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket o. s. v. (lika med nuvarande lydelse).

Härjemte anhåller motionären, att bevillningsutskottet ville föreslå

de förändringar i taxeringslängdsformuläret och de andra förändringar

i bevillningsförordningen, som för vinnande af motionens syfte kunde

anses erforderliga.

Det lärer icke kunna bestridas att, då ju inkomst af kapital eger

högre värde än lika stor inkomst af arbete, inkomst af kapital i allmänhet

i sig innebär större skatteförmåga än motsvarande inkomst af

arbete. Rigtigheten häraf minskas emellertid i samma mån som de

inkomster, man vill beskatta, äro ringa, och har en person ej större

inkomst, än han behöfver för tillfredsställande af de nödvändiga lefnadsbehofven,

då lärer det väl ega föga eller ingen inverkan på hans skatteförmåga,

om inkomsten härrör af kapital eller af arbete. Motionärens

förslag är rigtadt, icke mot egarne af kapital i allmänhet, utan endast

mot dem, som ega de minsta kapitalen. Det skäl, motionären anfört

för ett hårdare beskattande af dem, som hafva inkomst af kapital,

framför dem, som af sitt arbete hemta inkomst, eller påståendet om de

förres större skatteförmåga, eger således högst ringa eller till och med

alls ingen tillämplighet. Den, som icke eger högre inkomst än intill

1,800 kronor om året, är hos oss icke i allmänhet i den ställning, att

han kan till det allmänna afstå mer än högst oväsentligt. Han bör

då heller icke beskattas hårdare, om denna inkomst härrör af kapital,

än om den är en frukt af arbete.

Då i öfrigt en sådan tyngre beskattning utaf kapitalinkomst, som

den af motionären föreslagna, skulle verka, att de små kapitalen mer

än hvad nu är fallet sökte dölja sig, och detta naturligen skulle hafva

till följd en ökad svårighet att uppsöka dem för beskattning, får utskottet

hemställa,

7:o) att herr Göranssons motion icke måtte af

Riksdagen bifallas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 154, har herr

G. Jansson i Krakerud hemstält, att. Riksdagen ville besluta åtagandet

af en särskild bevillning under namn af värneskatt.

Då utskottet ansett, att denna fråga icke bör af utskottet behandlas

innan Riksdagen fattat beslut om anslagen till 4:de och 5:te hufvudtitlarne,

kommer utskottet att framdeles i ämnet afgifva yttrande, hvilket

utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman

bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i bevillningsförordningen

upptagna procent- och sifferbelopp, kommer utskottet att

framdeles under riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande

ämne, hvartill förhållandena föranleda.

Stockholm den 10 mars 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.