Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ordnandet af förhållandet mellan de bofasta och lapparne i svenska lappmarkerna.

1891-05-04 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1891:16, Skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ordnandet af förhållandet mellan de bofasta och lapparne i svenska lappmarkerna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

1

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1891, kl. 2 e. in.

Första Kammarens 2:dra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning

af herr Adelskölds motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t rörande ordnandet af förhållandet mellan de bofasta

och lapparne i svenska lappmarkerna.

Uti motion n:o 47, väckt i Riksdagens Första Kammare af herr

Adelsköld, har föreslagits, »att Riksdagen i underdånig skrifvelse till

Kongl. Maj:t ville anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t ofördröjligen låta

verkställa en undersökning och utredning om stridigheterna mellan

lapparne och nybyggarne i svenska lappmarken samt till Riksdagen

inkomma med förslag till de åtgöranden, som kunna erfordras för ett

rättvist ordnande af förhållandet mellan lappar och nybyggare.»

Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande.

»Uti Östersunds tidningar läses:

Rättslösheten i vestra Herjedalen har nått sin spets. Inom mindre

än ett års tid ha omkring 300 renar blifvit nedskjutna i Ljusnedalstrakten.

Här om dagen upptäckte lapparne ej mindre ä« 52 stycken

fälda renar. Ställer man detta massmord i sammanhang med vissa

tillkännagifvanden angående föreningar till skydd för renbetena i dessa

trakter, som nyligen stodo att läsa i ortens tidningar, så blir det tydligt,

att tvisterna mellan lappar och jordegare numera urartat derhän,

att man för att här ordna sina mellanhafvanden icke längre vädjar till

lag och rätt, utan till det öppna våldet, till — remingtongeväret.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Raft. (N:o 16). i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

Lapparne äro så intagna af skräck för jordegarne och deras skjutvapen,

att de numera icke ens våga sig fram för att samla spillrorna

af sina spridda hjordar.

Då det icke längre kan förnekas, att afvittringen i dessa trakter

gjort våld på lappens uråldriga besittningsrätt till fjellbeten, som både

till häfd och natur hört nomaden till, blir det statens oafvisliga pligt

att genom sitt ingripande förebygga det förnedrande skådespelet, att

svenske män bära våld på lif och egendom, som det åligger svenska

staten att värna.» — Så långt tidningen. —

Privata meddelanden icke allenast besanna hvad tidningen yttrat,

utan gifva äfven visshet derom, att om icke lag och rätt träda emellan,

så är inom en ej aflägsen framtid den sista qvarlefvan af den lappska

stammen i Sverige utrotad — en sorglig saga blott.

Och detta tilldrager sig i Sverige i slutet af nittonde seklet

under en så högt filantropisk tid som den vi lefva uti, då de gröfsta

förbrytarne gödas på statens bekostnad, då föreningar i stor skala verka

för hednamissioner i det inre af Afrika och Asien, och insamlingar

göras till varma strumpor åt små zulukafferbarn m. m. dylikt, ja, då

man till och med kommit underfund med att menniskan har skyldigheter

emot djuren! I denna tid tycks det som man med det allra

största lugn såge huru lapparne, hvilka ju likväl måste betraktas såsom

menniskor och Konungens undersåtar och således böra vara skyddade af

svensk lag. jagas som djur och plundras på sina existensmedel (ty lapparne

kunna icke exisfera utan renar) af en hop föga bättre än stråtröfvare,

som inkräktat deras uråldriga besittningar af fjellbeten, hvilka

enligt såväl menniskovän som naturens lagar hört och måste höra dessa

nomader till, om de skola kunna lefva och hafva sin tillvaro på jordens

yta.

Hvar och en, som hyser minsta känsla för menniskorätt, måste

häpna öfver ett sådant laglöshetstillstånd och fråga: Hvem är skulden

till detta oefterrättliga förhållande? År det felaktiga eller ofullkomliga

lagar eller en slapp tillämpning af lagarne? »Bådadera», har svarats

från Herjeådalen, — — — —

Huru som helst, måste rättelse och allvarlig rättelse ske, och,

om gällande lagar icke uppfylla ändamålet, andra stiftas, som förhindra

den ene medborgaren i samhället att, så godt som saklöst, förgöra den

andre, och staten öfvervaka, att dessa lagar i all sin stränghet tillämpas

mot förbrytare.

Mycket mera kunde vara att yttra i detta sorgliga ämne, men

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

det sagda torde emellertid vara nog för att Riksdagen, uppmärksammad

på de upprörande förhållandena i lappmarkerna, må finna det nödvändigt,

att kraftiga och snabba åtgärder vidtagas till skyddande af lapparnes

uråldriga rättigheter mot nybyggarnes inkräktningar.»

Med anledning af denna motion, som till utskottet remitterats,

har utskottet med stöd af riksdagsordningens § 46 utverkat Konungens

befallning till Dess befallningshafvande i Jemtlands län att meddela

upplysning »om någon, och i så fall hvilken verklig grund förefinnes

lör de utspridda berättelserna om massmord å renar i Ljusnedalstrakten»

äfvensom »del af de undersökningsprotokoll och rapporter som må hafva

hållits eller afgifvits med anledning af förbrytelserna», hvarjemte utskottet

från Vesterbottens och Norrbottens län vunnit upplysningar i

afseende på derstädes rådande förhållanden mellan lapparne och de

bofaste.

Den skrifvelse, som från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands

län i ärendet ankommit, eger i de delar, som ansetts böra här

intagas, följande lydelse:

»Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning får Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed underdånigst meddela de upplysningar

och aflemna de handlingar, hvilka Första Kammarens tillfälliga

utskott n:o 2, i skrifvelse af den 31 sistlidne mars, begärt.

Angående utskottets fråga om hvilka åtgärder, som vidtagits med

anledning af rapporterna, så anhåller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

till en början att få fästa uppmärksamheten på beskaffenheten

af de lagstridiga handlingar, hvarom här varit fråga och den befogenhet

att inskrida, som enligt gällande lag tillkommer polis- och åklagaremagt.

Nedskjutning af renar kan ske under olika omständigheter och

deraf beror ordningsmagtens ställning till den lagstridiga handlingen. —

Det vanliga, s. k. tjufskytte!, hvilket sker i afsigt att tillgodogöra sig

det skjutna djurets värde, förekommer, fastän icke i någon synnerlig

stor skala, och är denna handling likstäld med stöld och således föremål

för allmänt åtal.

Den slags renskjutning, hvarom nu egentligen är fråga, sker deremot

icke i afsigt att bereda sig nytta af det skjutna djuret utan för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

att freda sina egor och genom skrämsel förmå de öfriga djuren att

draga bort och lappande, till undvikande af förlust, att taga vård om

sin hjord. — Sådan skadegörelse kan i enlighet med 17 § i lagen om

renbete den 4 juni 1886 försonas med skadans ersättande och böter

intill högst 40 kronor och må enligt 26 § samma lag icke åtalas af

allmän åklagare, derest ej målseganden angifvit saken till åtal. — Icke

heller finnes i strafflagen någon bestämmelse, som, enligt Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes mening, gifver allmän åklagare vidsträcktare

befogenhet i fall sådant som detta.

Sedan det blef Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande bekant att

reuskjutning börjat systematiskt bedrifvas denna vinter på Ljusnedals

bruks egor, så blef så väl polisen på platsen uppmärksamgjord på att,

i hvad på honom kunde ankomma, hjelpa lapparne att åstadkomma bevisning

mot skyttarne, äfvensom det stälts till länsman Långs förfogande

penningemedel af anslaget till extra polisändamål för att vidtaga spaningar

i afsigt att öfverbevisa förbrytarne. —

Derjemte erhöll lappfogden ordres att resa till platsen, der göra

sig underrättad om förhållandena, försöka anskaffa bevisning och, om

detta lyckades, skaffa sig målsegandens uppdrag att anställa åtal. Sedan

han derjemte bevistat pågående ting i Hede, i akt och mening

att göra sig kunnig om de der instämda målen emellan lappar och bofaste

och erbjuda sin hjelp åt part, som deraf kunde vara i behof,

återvände han hit, för andra göromål, och lemnade rapport i öfverensstämmelse

med länsman Lings den 3 dennes. De anmälningar

till åtal för renskjutning, som af Storsjölappar gjorts hos lappfogden,

hade alla varit så fullkomligt i saknad af bevisning, att åtal var en

omöjlighet.

Lappfogden beklagade äfven i rapporten det oskick som är rådande

bland lapparne i denna ort att hafva omärkta renar, hvarom jag

längre ned skall yttra mig vidare, hvilkas nedskjutande icke kan af

någon åtalas, då till sådan ren icke finnes någon lagligen erkänd egare

och således ingen målsegande.

Hvad vidkommer anledningen till tvisterna emellan de bofaste

och lapparne i dessa trakter, så finnas både många och verkliga anledningar

till missnöjen å ömse sidor, fastän oviljan icke förr än på

senaste tiden och egentligen blott på ett ställe gifvit sig på så brutalt

sätt luft som nu skett.

Hvad först angår lappen, så äro de gränser, som vid afvittringen

bestämdes emellan hemmanens egor och renbetesfjellen ofördelaktiga,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 5

både i så fall att de gifva renskötseln för litet utrymme och att dervid

fästs för litet och delvis intet afseende på renskötselns behof af

skog och lågland för skydd vid långvariga oväder och vid kalfningen.

De första årtiondena efter afvittringens slut hade detta föga eller intet

att betyda, då lapparne opåtaldt ströfvade öfver sina gamla områden

utan att de nya egarne dervid fäste afseende. Men i mån som odlingen

fortskred och behofvet af odlingslägenheter, slåtterängar och betesmarker

gjorde sig gällande, blef hemmansegaren mer och mer ömtålig

för intrång på områden, som han sjelf ville draga inkomst af. Affärerna

uppgjordes dock i allmänhet i någorlunda sämja och lappen tog

vara på sina renar de tider af året, som de kunde göra skada, och

betalade utan knot de i allmänhet icke öfverdrifna skadeersättningar,

som fordrades af honom, hvarför äfven den bofaste bar öfverseende,

om äfven en och annan olägenhet träffade honom, då han såg att skadan

skedde ofrivilligt. Så går det på det hela taget till ännu öfver

hela länet, der lappar och bofaste stöta intill hvarandra, utom i den

del af öfre Herjeådalen, som gränsar intill Storsjö lappby. Här har

sedan en tid tillbaka förhållandet varit mindre godt emellan dessa grannar

med olika intressen och särskildt hafva tvisterna emellan egaren

af Ljusnedal och lapparne mer och mer tillspetsat ställningen, och de

försök lappfogden här gjort att medla emellan de stridande hafva dels

afvisats och dels till ingenting egentligen ledt.

De öfrige hemmansegarne, bland hvilka finnas de som årligen

lida mycken olägenhet af renarnes ströftåg, hafva emottagit lappfogdens

hjelp att erhålla ersättning af renarnes egare. Detta har så tillgått,

allt sedan lappfogde blifvit. i länet anstäld, att skadorna uppskattas

antingen af sådan skiljenämnd som omförmäles i 14 § lapplagen

eller vanligast blott af några ojäfvige män, till hvilka båda parterna

hysa förtroende, hvarefter, sedan ersättningsbeloppen under lappfogdens

bemedling blifvit skäligen jemkade och af båda parterna godkända,

summan utdebiteras på lapparne i byn efter hvars och ens antal renar,

uppbäres af lappfogden eller ordningsmannen och utbetalas af dem

till de skadelidne. Sålunda har af lappar i dessa trakter med omkring

10,000 renar uttaxerats:

År 1887 ............................................................................ 3,254 kronor,

„ 1888 ......................................................................... 4,112 „

„ 1889 ............................................................................. 3,220 „ och

„ 1890 ............................................................................. 7,254 „

Egaren af Ljusnedal har endast tvenne af dessa fyra år anmält

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 2) Utlåtande N.o 16.

sig till ersättning vid dessa lappfogdens förlikningsförrättningar, och

har för skada år 1890 på hans egendom betalts omkring 300 kronor

af de sålunda uttaxerade medlen och år 1889 ungefär samma belopp.

Det är således icke sant, att ersättning icke kan erhållas genom

anlitande af lagliga medel, så att man för den skull vore hänvisad till

användande af våld såsom nödvärn, och sådant har icke heller kommit

till användande i någon utsträckning annat än på Ljusnedal.

Förhållandena i öfre Herjeådalen tarfva emellertid åtgärder, egnade

att åstadkomma eu varaktig förbättring. Dessa måste bestå uti

att skaffa lapparne bättre existensvilkor och att tvinga dem till ordning.

Båda delarne äro lika nödiga och det ena gagnar till intet utan det

andra.

De lappar, som tillhöra Storsjö och den derintill åt norr gränsande

Are lappby, äro utan jemförelse cje oordentligaste och vårdslösaste

af alla lappar i länet, och de hafva så att säga satt sin oefterrättliga

framfart i ett visst system.

Det förekommer i alla lappbyar, att en eller annan ren saknar

det märke i öronen, som betecknar hvem han tillhör, men sådane

omärkta renars antal är i allmänhet icke betydligt utom i Storsjö och

Åre, der deras antal antages utgöra öfver en tredjedel af alla renar,

således 3- å 4,000 stycken. Här är det med flit renar lemnas omärkta,

på det deras egare icke skola kunna antastas för den skada, de åstadkomma.

, och dessa, jemte ytterligare en stor del af de märkta renoxarne,

få ströfva hela året omkring, fullkomligt utan uppsigt, och denna halfvilda

hjord beskattas af lappen genom infångande och slagtning, då

de, efter att på sommaren sällskapat med de tama hjordarna på högfjellen,

ännu på hösten äro qvar. När vintern tvingar lappen från

fjellen, sprida sig de otama som verkliga skadedjur långt ned i provinsen

ända inpå Hede- och Vemdalens kyrkobyars inegor och rifva

ned höstackar och äta upp eller förderfva mängder af bondens hopskrapade

vinterfoder. Det är icke att undra öfver om jordegaren ibland

förlorar tålamodet, äfven om han kan hoppas att genom lappfogden

beredas någon ersättning af renarnes egare.

För den slags renskötsel, som så bedrifves, förslår emellertid ingen

utvidgning af reubetesfjellen, och allt inköp af hemman för Storsjö

lappbys räkning är utan gagn, förr än lapparne tvingats att icke hålla

andra renar än sådana som de taga vård om. Det första som måste

göras, är att alla omärkta och eljest vilda renar infångas och nedslagtas

och härtill uppmanas lapparne ständigt af lappfogden, men utan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

allt resultat, så att det återstår nu icke annat än att vidtaga åtgärder

för att tvinga dem dertill.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har genom resolution

den 15 december 1890 förordnat att de båda Storsjö- och Åre lappbyar

skola sammanslås till eu by och, sedan detta beslut hunnit taga

åt sig laga kraft, ämnar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hos

Eders Kongl. Maj:t gorå framställning derom, att den trakt der denna

bys renar ströfva omkring måtte, i enlighet med 13 § lapplagen, förklaras

utgöra ett skadeersättningsområde. Härigenom framtvingas de

otama renarnes nedslagtning, och lappen sker härmed ingen orätt, då

han får göra sig till godo en egendom, som egentligen taget icke är

hans, ty han har icke tagit någon vård om dessa djur. Han får nu

ett kapital och besparas de allt drygare utgifter, som afkräfvas honom

för denna vilda hops framfart i den odlade bygden. Den nedsättning

i renarnes antal, som af denna nedslagtning blir en följd, är eu nyttig

och nödig förberedelse till deu noggrannare vård, som renarna hädanefter

måste egnas, en reform, som kommer att underhjelpas genom de

köp af hemman, som staten låter verkställa för fjellens utvidgning och

livilka kunna forceras något mera än hittills, då det för något gagn

med sig.

En omständighet, hvarpå Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förr fästat uppmärksamhet och som torde varit värd mera afseende,

än som vid stiftandet af 1886 års lag kom den till de], är det år för

år tilltagande bruket att bofaste ega renar, som en lapp vårdar åt dem.

Man har häruti till en del att söka orsaken till den på senare tiden

starka ökningen af antalet renar i nästan alla fjellen. Lappfogden beräknar

att inom Oviksfjells lappby renantalet inom jemförelsevis kort

tid fördubblats och i alla de öfriga fjellen, utom ett, betydligt tilltagit.

För det första blir det, om antalet renar får växa huru långt som helst,

till slut omöjligt att äfven med stora uppoffringar skaffa tillräckligt

renbete. Vidare torde väl på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida

det är nödigt att staten underkastar sig uppoffringar genom inköp

af jord för att användas till bönders eller nybyggares industri att

föda upp renar, eller om det är rättvist att en del jordegare genom

lag åläggas skyldighet att tåla intrång och inskränkning i sin eganderätt

för att eu annan jordegare vill skaffa sig inkomst af renuppfödning.

Det som kan anses hafva skäl och billighet för sig, då det afser

att hjelpa en svag och på återgång varande stam, som fordom varit

herrar i orten, har icke samma berättigande och ses icke med samma

ögon, då det begagnas som inkomstkälla af den bofaste grannen. Det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

vore ingen orättvisa mot nuvarande bofaste renegare i detta län, om

det föreskrifves att de inom 5 år (en renoxe bör aldrig lefva öfver

denna ålder) skola hafva gjort sig af med sina renar och att för framtiden

endast lappar finge tillgodogöra sig de rättigheter, lagen tilllägger

renskötseln. För lappen vore det en stor fördel att komma

ifrån nu rådande affärsgemenskap med bofaste, tj detta kompaniskap

slutar ofta med lappens ruin.

Det har under nu pågående oordningar framhållits som en nödvändighet

att inköpa Ljusnedals bruk, och man har trott att dermed

skulle allt eller mycket vara hjelpt.

Som jag haft den nåden framhålla, tjena inköp af nya områden

i dessa trakter till ingenting förr än lapparne realiserat sina otama

renar och toge vård om sin egendom; och Ljusnedals bruks egare är

ej heller den, som har mest skäl att beklaga sig, ty vida större ohägn

af renar förekommer i åtskilliga af Storsjö och Hede socknars byar,

och de otama renarna ströfva 6 å 7 mil nedom Ljusnedals eg or och

upptaga'' dervid hela landskapets bredd norr om Ljusne eif.

Östersund i landskansliet den 31 april 1891.

Underdånigst:

John Ericson.

J. V. S. Reiners.-»

Inom Vesterbotten bär, enligt hvad upplyst blifvit, förhållandet

mellan nomader och bofaste tillförene varit öfver hufvud taget temligen

godt och icke gifvit nämnvärd anledning till klagan. De stridigheter,

som uppstått, hafva icke tagit sig utbrott i våldsamheter förr, än under

de 3 sista åren, då renstölder och äfven nedskjutning af renar af

hämnd eller till skydd af egendom börjat här och der förekomma.

Såsom exempel härpå anföres att en större stöld af 34 renar på

en gång egt rum år 1888 i Sorsele socken, dels att enligt kronofogdens

uppgift omkring 70 renar anses hafva inom Lappmarks-(Lycksele)

fögderiet af förenämnda bevekelsegrunder nedskjutits under de sista

3 åren.

Från Norrbottens län har uppgifvits att ställningen mellan lappar

och bofaste i allmänhet är god, så som den tillförene varit, och att

nedskjutning af renar i större eller mindre mängd af hämnd eller för

fredande af egendom endast mycket sällan veterligen förekommit.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 10.

Deremot förefalla derstädes talrika och planmessigt bedrifna renstölder

af sådana tjufvar, som derpå grundat sitt upphälle, och hvilka vanligen

äro af lappsk och understundom af finsk nationalitet.

Såsom exempel på dylika rentjufvars tillvägagående och lapparnes

rättslöshet i detta hänseende meddelas

dels Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län underdåniga

skrifvelse med förslag till särskild lag rörande skydd emot

olofligt tillgrepp af renar medelst förfalskande och förderfvande af renmärken

m. m. af den 30 januari 1886, hvilka handlingar ega följande

lydelse:

»Till Konungen.

I nådig remiss den 27 oktober förlidet år har Eders Kongl. Maj: t

täckts infordra Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes underdåniga

utlåtande öfver en af åtskilliga lappar inom Jemtlands län hos Eders

Kongl. Maj:t gjord framställning angående meddelande af särskilda

lagbestämmelser, syftande att bereda skydd mot olofligt tillgrepp af

lapparnes renar.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har ansett sig böra i

ärendet infordra yttranden från länsmännen inom länets lappmarksdistrikt;

och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med återställande

af remissakten samt med öfverlemnande af nyssnämnda yttranden,

för egen del underdånigst anföra följande.

Hvad i ärendet andragits såväl af lapparne som af länsmännen

synes Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande gifva fog för det omdömet,

att de regler, hvilka i svensk allmän lag äro gifna till skydd

för eganderätt till lösegendom, icke äro tillräckliga att bereda lapparne

nödtorftigt försvar för deras egendom. Att så är förhållandet, beror

af sjelfva beskaffenheten af denna egendom och af de förhållanden,

under hvilka densamma befinner sig. Renarnes lika utseende, lättheten

att i öde bygder utan vittnen oärligen åtkomma dem, lättheten för

tjufven att undanrödja hvad som kunde tjena till bevis mot honom,

allt detta ställer lappen i sämre ställning med hänsyn till rättsligt försvar

för hans egendom, än hvad förhållandet är å annan ort med annat

slags lösegendom. De afgifna yttrandena vittna tillfyllest, hurusom i

det vida öfvervägande antalet fall rentjufven stannar i oqvald besittBih.

till Biksd. Prof. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

ning af det stulna, hvadan ock renstölder tilltagit i sådan grad, att ett

tillstånd af nästan fullständig rättslöshet hotar att inträda, till hvars

afhjelpande särskilda åtgärder äro enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning oundgängligen erforderliga.

Vid fråga om beskaffenheten af de nya föreskrifter, som till rättelses

vinnande synas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara af

nöden, torde framför annat böra uppmärksammas det förslag till förordning

om renmärken, som under den 25 augusti 1883 af särskilda

komiterade till Eders Kongl. Maj:t afgifvits. Nämnda förslag stadgar

en ordning, hvars genomförande helt visst skulle verka till förbättring

i det nuvarande tillståndet. Föreskrifterna, att lapp vid ansvar icke

ee;er begagna annat renmärke än som blifvit af häradsrätt faststäldt,

samt att häradsrätten vid pröfning af renmärken har att godkänna

endast sådana, som dels tydligt skilja sig från äldre i användning varande

renmärken och dels ej lätt kunna till sådana äldre märken förvandlas,

skola, der de blifva vidtagne, tvifvelsutan i många fall försvåra

begåendet af renstölden. För närvarande förfares vid renstöld

ofta så, att öronmärkena godtyckligt af tjufven förändras. Om emellertid

lapp icke, vid påföljd af ansvar, finge begagna annat än vederbörligen

faststäldt märke af beskaffenhet, att annat märke ej kunde lätteligen

dertill förvandlas, så blefve anmärkningen försvårad och det angifna

sättet för renstölds föröfvande komme helt visst att lida inskränkning.

De omnämnda bestämmelserna i förslaget till förordning om

renmärken göra dock icke tillfyllest i fråga om rättsligt skydd för

reneganderätten. Visserligen skola, såsom sagdt, de faststälda märkena

vara sådana, att de ej lätt kunna till andra märken ändras, men klart

är, att trots denna föreskrift dock i många fall ändring af ett märke

till annat skall kunna låta sig verkställa. Bestämmelserna ega vidare

ingen betydelse för de fall, då tjufven, efter begången renstöld, nedslagtar

kreaturen och, till undanrödjande af bevis om gerningen, förstör

hudarne eller afklippa- dessas öron eller ändrar hudarnes öronmärken.

Och om en rentjuf efter stölden behåller renarne vid lif men

förderfvar eller till icke faststäldt märke förvandlar deras märken, så

blir han visserligen skyldig till böter enligt renmärkeslagen, men han

blir dock i besittning af det stulna. Ty när han ändrat eller förderfvat

märkena, kan han vara temligen trygg, att förre egarens rätt till

djuren ej skall kunna bevisas, och torde han finna med sin fördel förenligt

att underkasta sig bötesbestämmelsen i renmärkeslagen, allenast

han stjäl i tillräckligt stor skala.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 11

•

Vid sådana förhållanden synas ytterligare, särskilda bestämmelser

vara af nöden. Alla, som tillstyrkt nya stadganden i förevarande

ämne, öfverenstämma derom, att en viss legal presumtion och dermed

förenad rättslig påföljd bör fastställas emot den, som under vissa särskilda

omständigheter innehar renar, renhudar eller kött af slagtade

renar. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tror ock, att frågans

lösning bör sökas i bestämmelser af dylik syftning. För att på kortaste

sätt angifva, huruledes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tänker sig det ungefärliga innehållet i de föreskrifter, som enligt Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning äro i detta ämne erforderliga,

har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande affattat i form af

lagparagrafer följande förslag, hvilket Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

torde få nedan närmare motivera:

§ I
Finnes

lapp innehafva ren, hvars öron äro afskurna eller hvilkens

öronmärke befinnes vara ändradt eller förderfvadt, eller innehar

lapp oarbetad renhud, hvarå öronen äro frånskurna eller hvarå öronmärket

finnes hafva undergått ändring eller vara förderfvadt-, och kan

ej lappen genast styrka sin rätt till godset, då ege länsman befogenhet,

med den inskränkning som i § 4 finnes omförmäld, att upptaga

godset och dermed vidare så förfara, som i denna förordning sägs.

Enahanda lag vare, der lapp anträffas forslande "kött af slagtad

ren utan att tillhörande renhud medföres samt under sådana omständigheter,

att antagas må, det köttet föres af honom från slagt ute i

mark.

§ 2-

Hvad i § 1 är sagdt om lapp galle ock om annan person, som

vistas inom lappmarken eller annan ort, der lappar flytta.

§ 3.

Den befogenhet att upptaga gods, hvilken enligt § 1 är tillagd

länsman, tillkommer ock ordningsman inom lappby så ock annan person,

hvilken af Konungens befallningshafvande erhållit förordnande att

såsom extra polisman biträda vid ordningens upprätthållande inom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

*

distriktet. Ordningsman eller annan sådan person, som nu är nämnd,

åligger att, der han enligt § 1 upptagit gods, genast derom göra anmälan

hos länsmannen.

§ 4-

Har den, hos hvilken anträffas renar eller renhudar med ändrade

märken, förut hos länsmannen gjort anmälan derom, att han innehar

renar eller renhudar, hvilka undergått ommärkning, och har han vid

denna anmälan uppgifvit dels antalet innehafvande renar eller renhudar

med ändrade märken, dels det sätt, hvarpå han åtkommit godset, samt,

der han erhållit detta från annan person, fångesmannens namn, dels

huruvida ommärkningen skett, sedan godset kommit i hans hand, eller

derförinnan, dels märkets närvarande och dess förra beskaffenhet, dels,

i händelse om märkningen skett sedan han blef innehafvare af godset,

anledningen till ommärkningen, då må renar eller renhudar med uppgifvet

ändradt märke hos honom icke upptagas, derest deras antal icke

öfverstiger det anmälda antalet. Ofverstiger antalet det sistnämnda,

må Överskjutande antalet upptagas. När för länsman göres sådan

anmälan, som nu är sagd, skall länsmannen kostnadsfritt lemna skriftligt

intyg om den skedda anmälan och dess innehåll.

§ 5.

Har länsman upptagit gods, som ofvan är sagdt, eller har sådan

person, som i § 3 är omnämnd, hos länsmannen anmält, att gods upptagits,

åligger det länsmannen att i distriktets kyrka kungöra viss

dag, minst en, högst två månader efter det upptagandet skedde, å hvilken

dag den eller de, som kunna eg a anspråk på det upptagna godset,

må å viss ort tillstädeskomma inför länsmannen för att styrka sin rätt

till godset, skolande kungörelsen derjemte innehålla, att, der ej rätt

till godset varder vid tillfället utrönt, detsamma kommer att då genom

offentligt utrop försäljas, med skyldighet för inroparen, der lefvande

renar varda sålda, att dem genast nedslagta.

§ 6.

Har länsmannen låtit vid årets början i kyrkan kungöra vissa

dagar under året, då gods, som enligt bestämmelserna i § 1 må varda

under året upptaget, skall å utsatt ort tillhandahållas för dem, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 18

vilja styrka rätt dertill, samt för försäljning, der ej sådan rätt styrkes,

då skall gods, som upptages, framhafvas å den sålunda kungjorda dag,

hvilken infaller näst efter en vecka från upptagandet, dock bör särskild

kungörelse angående det upptagna godset förut, der så ske kan, i kyrkan

uppläsas.

§

Å dag, som i §§ 5 och 6 omförmäles, ega de, hvilka göra anspråk

på godset, att inför länsmannen och tvenne af honom tillkallade ojäfvige,

om renmärken kunnige män, hvilka inom lappmarksdistrikt skola

vara lappar, andraga och förebringa hvad de till styrkande af sina

anspråk akta nödigt, hvarefter länsmannen samt omförmälde tvenne

män pröfva och bestämma, huruvida godset må till någon såsom dertill

berättigad utlemnas eller om det skall försäljas genom auktion, hvilken,

der den bestämmes skola ega rum, vid tillfället af länsmannen förrättas.

§ 8-

Varder ej inropadt gods genast af inroparen betaldt, gånge det

till nytt utrop, der ej länsmannen på eget ansvar lemnar anstånd.

Har anstånd lemnats eger länsmannen att, der betalning ej följer, för

inropet verkställa utmätning.

§ 9. / ;

Länsmannen hålle hand deröfver, att lefvande renar, som gå till

försäljning enligt § 7, varda efter auktionen genast nedslagtade.

§ 10.

De medel, hvilka inflyta i följd af försäljning enligt § 7, förvaltas

af länsmannen och skola af honom, i den mån ej sådan talan åkommer,

som i § 12 är nämnd, användas till ersättning åt biträden, som af

honom anlitas för renstölders upptäckande eller för befordran i öfrigt

af god ordning bland lapparne. Hvad för sådant ändamål ej erfordras

ställes till kommunalnämndens förfogande att till lapparnes gemensamma

bästa användas. Öfver ifrågavarande medel afgifva länsmännen för

hvarje år, inom januari månads utgång under det derpå följande, redovisning

till Konungens befallningshafvande och till kommunalnämnden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

l n.

Har gods blifvit till någon utlemnadt enligt § 7, vare sådant, ej

hinder för annan, som förmenar sig ega bättre rätt till godset, att

derom vid domstol i laga ordning föra talan.

§ 12-

Har någon vid försäljning enligt § 7 inropat gods, det tång må

ej klandras. Den, som menar sig hafva egt rätt till godset den tid,

det såldes, må vid domstol föra talan om utbekommande af det penniugebelopp,

för hvilket det blifvit såldt; dock stämme han härom länsmannen

inom tre månader från försäljningen eller hafve sin talan förlorat.

§ 13.

Öfver sådana anmälanden, som omnämnas i § 4, skall länsmannen

föra förteckning, upptagande för hvarje särskild anmälan samtliga de

uppgifter, som lemnats.

§ 14-

När gods upptages, så ock vid tillfällen, som i § 7 omförmälas,

skola fullständiga protokoll föras, och afskrift af dem till Konungens

befallningshafvande af länsmannen insändas.

Hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda föreslagit

afviker från den inom vår rätt eljest gällande grundsatsen, att innehafvaren

af lös egendom antages besitta den med laga rätt, till dess

motsatsen bevisas. Att förslaget bryter mot denna regel kunde måhända,

i betraktande af den helgd samma regel i det allmänna föreställningssättet

åtnjuter, utan vidare anses innebära att förslaget till

sin hufvudtanke är oantagligt.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning eger

emellertid den grundsatsen, att besittning antages vara rättslig tills

motsatsen bevisas, ingen absolut giltighet. Den är såsom alla andra

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

regler, dem staten vid sin rättsskyddande verksamhet följer, vidtagen

af den grund, att den visat sig i allmänhet bäst lända rättsordningen

till skydd. Kan för något särskilt rättsområde visas att regeln, tilllämpad

utan förbehåll, medför en verklig fara för allmän rättssäkerhet,

då har man helt visst fog att spörja efter jemkningar och inskränkningar

deri.

Ett sådant förhållande föreligger, enligt* Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning, i detta fall. Regeln om innehafvarens

rättsliga förmån är ju ej blott ett värn för den redlige innehafvaren.

Den länder äfven tjufven till skydd, och i förevarande fall har den ty

värr visart sig högeligen verka på det senare sättet. Inskränkningar i

regeln synas vid sådant förhållande berättigade och nödvändiga. Visserligen

kunde af sådana inskränkningar följa, att i något fall välfången

egendom blefve frånhänd sin rättmätige egare blott derför, att han ej

kunde styrka sin rätt. Men härvid torde ej böra läggas någon större

vigt. Det fins ingen enda regel för statens rättsskyddande verksamhet,

som ej i sin tillämpning medför dylika följder. Att söka utfinna rättsregler,

som uti intet fall gåfve den goda rätten till spillo, är fruktlöst.

Frågan vid all lagstiftning angående rättens skydd måste vara att söka

sådana regler, som på det hela taget bäst tillgodose rättsordningen, som

i så få fall som möjligt föranleda rättsförlust, medan de i en ojemförligt

större omfattning tjena till rättens befrämjande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande håller före, att de stadganden,

dem Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, skulle

verka på sådant sätt. Genom dem blefve omintetgjordt det nu rådande

missförhållandet, att rentjufven oqvald stannar i besittning af det stulna.

Å andra sidan tror Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att förslaget

icke innebär någon egentlig fara för den rättmätige innehafvaren,

eller åtminstone att denna fara är att räkna för en obetydlighet i jemförelse

med fördelen deraf, att rentjufven ej längre finge utan påföljd

bedrifva sitt ofog. Bestämmelserna om de tillfällen, i hvilka en presumtion

mot innehafvaren skulle inträda, torde finnas så affattade, att

något afsevärdt äfventyr för verkligt bestående rätt ej borde kunna

uppkomma.

Detta skall antagligen medgifvas i fråga om de fall, då någon

finnes innehafva renar eller obearbetade renhudar, hvilka sakna öron

eller hafva s. k. förderfvade märken, eller då någon finnes forsla kött

efter slagtad ren utan att tillhörande renhud medföres samt under

sådana omständigheter att antagas må, det köttet af honom föres från

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

slagt ute i mark. I dessa händelser synas de faktiska förhållandena i

och för sig rättfärdiga en presumtion mot innehafvaren.

Efter stöld af renar förfares emellertid, såsom förut nämndt, ofta

så, att tjufven, för att kunna behålla renarne lefvande och öka sin

hjord, ommärker dem. Genom denna åtgärd uppkommer, icke ett förderfvadt

märke, utan ett s. k. förfalskadt märke. Fråga blir då, om

någon presumtion bör fastställas äfven mot innehafvaren af renar eller

renhudar, hvilkas märken bära spår af att hafva blifvit ändrade, att

hafva undergått ommärkning. Att stadga sådant kan synas betänkligt.

När en lapp förvärfvat renar från en annan, plägar han, för att särskilja

dem från den hjord, hvarifrån de kommit, vidtaga någon ändring

af märket; och då sålunda ommärkningen ofta sker i fullt ärlig väg,

vore det måhända obehörigt att låta de ifrågasatta bestämmelserna

gälla mot innehafvaren af ommärkta renar. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tror emellertid, att man skulle gå miste om en väsentlig

förmån för rättstillståndets bevarande, derest man ej läte föreskrifterna

få tillämpning äfven för det fall, att ommärkta renar anträffades hos

någon. Här äro dock af nöden vissa förbehåll till skydd för den

verkligt rättmätiga besittningen. I sådant hänseende har Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande uppstält bestämmelserna i § 4 angående anmälan

af skedd ommärkning; och torde genom dessa föreskrifter regeln

om presumtion ej heller i förevarande fall synas obillig. Man kunde

anmärka, att genom bestämmelserna i § 4 ej blott den rätte besittaren

utan äfven tjufven fått sig anvisadt ett medel till säkerhet, och att

anmälan enligt nämnda § 4 skulle komma att falskeligen användas

till försvar för en oärlig åtkomst. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tror icke, att sådant skulle ega rum till någon nämnvärd omfattning.

Det torde ej blifva lätt för rentjufven att nöjaktigt lemna de

uppgifter, hvarom § 4 förmäler; och han skulle helt visst betänka sig,

innan han frivilligt instälde sig till det förhör, för hvilket han kunde

förutse att han hos länsmannen skulle blifva utsatt.

I detta sammanhang torde få anmärkas angelägenheten deraf, att

länsmannen är väl kunnig om de renmärken, som äro i bruk bland

lapparne, samt att fördenskull, om det blir bestämdt, att häradsrätten

skall pröfva och fastställa renmärken, någon föreskrift jemväl borde

meddelas om skyldighet för domaren att lemna länsmannen utskrift af

de tingsprotokoll, som angå renmärken. Eu dylik föreskrift har emellertid

icke sin rätta plats bland de bestämmelser, som i föreliggande förslag

innefattas.

I fråga om beskaffenheten af den rättsliga påföljd, som skulle

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första Kammaren^ Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 10.

inträda mot innehafvare!! af misstänkt gods, tiar Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande stannat vid det, att varan blir förbruten. Lapparne

och länsmännen hafva härutöfver föreslagit särskild straffpåföljd; men

Eders Kong], Majits befallningshafvande, har ej ansett sig böra biträda

detta. En dylik stränghet torde i detta fall ej vara påkallad, med

mindre derförutan något verksamt gagn för rättens bevarande icke

vunnes. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tror emellertid, att

allt väsentligt i detta hänseende ernås, äfven om påföljden inskränkes

till förlust af godset. I kongl. förordningen den 21 augusti 1766 finnes

straffbestämmelse faststäld för ett särskilt hithörande fall, nemligen

för köp och försäljning af renhudar utan öron. Bestämmelsen torde

vara kommen ur tillämpning, och något särskildt skäl synes ej föreligga

att återupplifva den. Den hufvudsakliga anledningen, hvarför

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett något straff icke böra

stadgas, är emellertid den, att derest straff föreskrefves, ej blott frågan

om dess ådömande utan jemväl frågan om godsets förlust måste blifva

en domstolssak. Men detta skulle af många skäl och särskildt i betraktande

deraf, att inom lappmarkerna i regeln ej hålles mera än ett

ting om året, fullständigt förlama den ordning, hvilken man till rättssäkerhetens

skydd velat sätta i gång. Till bevarande, så vidt möjligt,

af alla rättmätiga anspråk på godset och till vinnande, å andra sidan,

af nödig snabbhet och verkande kraft i sjelfva rättsmedlet, tror Eders

Kongl. Majrts befallningshafvande att de bestämmelser skola vara tjenliga,

dem Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i §§ 5, 6, 7, 11 och

12 upptagit.

Såsom en analogi till föreskrifterna i § 7 kan åberopas § 22 af

första bihanget eller codicillen till den mellan Sverige och Norge den

7/18 Oktober 1751 afslutade gränsetraktat. I nämnda paragraf föreskrifves:

»Då någon tvistighet yppas emellan lappar från en och samma

sida, antingen angående deras öfverflyttningar och stället, hvarest de

under deras öfverflyttningstid pretendera att uppehålla sig, eller om

bortkomne renar, slagsmål, små skuldfordringar, som icke stiga öfver

tolf daler silfvermynt eller fyra riksdaler danske, alle arfskiften efter

de afdöde eller andre små saker, lappväsendet in specie och lapparnes

sedvanor, beträffande, skola sådana saker, då de icke kunna förlikas, af

samma sidas lapplänsman och hans tvenne nämndemän straxt afgöras».

Samma paragraf föreskrifver visserligen obetingad rätt för den missnöjde

att vädja till tinget samt att, der missnöje anmäles, lapplänsmannen

ej får exequera sin dom. I det ämne, som här föreligger,

Bil,, till Rikt<d. Prof. 1801. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Haft. ?,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:0 ti) Utlåtande N:o 16.

torde emellertid annan talan vid tinget ej böra ifrågakomma än som i

§§11 och 12 är omnämnd. Mot den nämnd, i hvars hand § 7 lägger

en omfattande myndighet, kunde väl anmärkas, att den synes bjuda

ringa garanti mot godtycklighet. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tror dock, att den. verkande under menighetens uppsigt, skall

gorå god tjenst och träffa det rätta bättre än hvad en i bundna former

och bevisningsregler arbetande domstol i allmänhet mägtar. Till kontroll

tjenar särskild! föreskriften derom, att, när gods upptages så ock

vid tillfällen som i § 7 omförmälas, fullständiga protokoll skola föras,

samt att afskrift^ af dessa protokoll skola af länsmannen till Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande insändas.

Öfvergrepp kunna naturligen ske, såväl derigenom att gods blir

upptaget, utan att de omständigheter äro för handen, hvilka dertill berättiga,

som ock af nämnden. Begås felet af länsman, är han naturligen

derför ansvarig såsom för annat sitt tjenstefel, likaså ock extra polisman,

som af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande förordnats till

biträde vid ordnings upprätthållande. Rättegångsbalkens 10 kap. 27 §

angifver den väg, i hvilken de må sökas.

Hvad angår ordningsman inom lappby samt sådan person, hvilken

jemte länsmannen deltager i nämnden, så torde de icke kunna sägas

vara »förordnade att tjensteärende förrätta» (25 kap. 22 § strafflagen),

hvadan nu gällande lagstiftning icke innehåller någon å dem tillämplig

ansvarsbestämmelse, eu brist, hvilken, om det framlagda förslaget finnes

egnadt att läggas till grund för särskild lagstiftning, måhända borde i

denna genom lämplig föreskrift afhjelpas.

I fråga om bestämmelse*^ att lefvande renar, som säljas, omedelbart

skola nedslagtas, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anföra,

att densamma synts tjenlig såsom ledande till minskning i antalet

renar, med förderfvade eller förfalskade öronmärken.

Slutligen torde få anmärkas att, enligt de upplysningar, länsmannen

i Enontekis meddelat, den föreslagna ordningen i hufvudsak

öfverensstämmer med hvad redan varit i praxis tillämpad!,; och synes

den alltså ega eu. egenskap, som ej är utan värde, nemligen att ansluta

sig till redan uppkommen rättssed.

Landskansliet i Luleå den 30 januari 188G.

Underdånigst

Lars Berg.

K. S. Husberg.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

Till Konungens befallningshafvande i Norrbottens län.

Uti Konungens befallningshafvandes skrifvelse af den 5 sistlidne

november infordradt yttrande, i anledning af en utaf lappar i Hede lappmarks

församling gjord underdånig framställning om tillägg till af vederbörande

komiterade den 25 augusti 1883 inlemnadt förslag till lag angående

renmärken, får jag vördsamt härmed afgifva.

Då det af mig den 16 oktober 1883 afgifna yttrande öfver komiterades

nyssnämnde förslag innehåller hemställan om tillägg i förordningen

angående renmärken alldeles i samma syfte, som af Hede församlings

lappar framhållits, får jag vördsamt bifoga transsumt af dels

förenämnda yttrande dels protokoll innefattande Enontekis lappars yttrande

i frågan.

Till hvad jag då anfört har jag egentligen ingenting att tillägga.

Dermed har afsetts att visa, att så länge intet stadgande finnes derom,

att alla renar och alla renhudar skola vara försedde med tydliga, lagfarna,

icke förfalskade märken samt så länge tjufvarne tillåtas i hemlighet

i skogen slagta renar och forsla färskt renkött till sina båtar eller

till afsalu åt köpare af stulet kött i gårdarne utan att medhafva till köttet

passande hudar, är befolkningen fullkomligt rättslös och ordningsmagten

magtlös gent emot tjufvarne. Förhållandena under de två år,

som förflutit, hafva icke visat, att de föreslagna tilläggen skulle varit

obehöfliga. Tjufvarne, som fruktat att förslaget skulle skyndsamt blifva

lag, hafva tvärt om arbetat med fördubblad ifver på att förstora sina

hjordar och sina kassor genom att märka och nedslagta andras renar.

Rättslösheten bland lapparne i afseende på lagligt skydd för egendom är

verkligen så stor, att något likartadt ej torde förekomma annorstädes,

hvarken i Sverige eller något annat land. Krom >betj ei lingen kan väl se,

att tjufvarnes hjordar vimla af lefvande renar, stulna genom märkenas

förfalskning, men är oförmögen att mot tjufvarne vidtaga någon åtgärd,

emedan målsegare högst sällan kan upptäckas. Af samma anledning är

ock tjufven oåtkomlig, fastän han påträffas sysselsatt att slagta en stulen

ren, blott han hunnit utskära och förstöra renens öron. Häraf torde

tydligen framgå, att något bör göras mycket snart, på det att ett annat

tillstånd måtte blifva rådande i lappmarkerna. Jag bestormas oupphörligen

af de redbare lapparne med frågan, om ej någon lag angående renmärken

är att förvänta, men har ej kunnat ingifva dem någon stor förhoppning,

ehuru det nog vore önskligt, att någon lag skulle tillkomma,

medan ärliga lappar ännu hafva qvar några renar; ty stor fara är för

handen, att desse lappar snart nog blifva fattighjon allesammans. Om

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första Kammarens Tillfälliga Utslzotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

lapparne under sitt stränga men nästan fruktlösa arbete med renarnes

bevakning- för tjufvarne skulle i afvaktan på lagen förlora tålamodet och

sjelfve på ett radikalt sätt skaffa sig rätt, är just ej att undra på. Röster

hafva nemligen börjat höjas för, att det blefve nödigt tillgripa enahanda

åtgärder, som för omkring 60 år sedan i ett par fall här i socken användes,

—- att nedskjuta tjufvarne. Jag vill dock hoppas, att något sådant

ej inträffar, oaktadt förbittringen och hopplösheten hos somliga är

ytterligt stor.

Det är ej nu lämpligt att nedskrifva de reflexioner, som göras

om lagstiftarnes oförmåga att åstadkomma en enligt lapparnes mening

mycket enkel lag, men jag kan ej underlåta att nämna, att det uppenbara

hån ej mindre från de ärliga lapparnes än äfven från tjufvarnes

sida jag för min fullkomliga magtlöshet under mer än 13 års tid varit

utsatt för, börjar blifva alldeles olidligt och har endast kunnat fördragas

under hoppet att någongång erhålla en i efter omständigheterna i lappmarken

lämpad lag, med stöd af hvilken jag kunde på ett fullt verksamt

sätt uppträda emot tjufvarne i min egenskap af polisman och allmän

åklagare.

Om något afseende ej skulle kunna fästas vid hvad jag nu andraga

och bilagda handlingar innehålla, hemställer jag vördsamt, att åtminstone

komiténs förslag till förordning angående renmärken, oberoende

af komiténs samtidigt uppgjorda öfriga förslag, varder af Konungens befallningshafvande

förordad till skyndsamt antagande.

Karesuando den 10 december 1885.

F. Forsström.

dels ett transsumt af lappfogdens i Norrbottens län tjensteprotokoll,

hållet vid sammanträde den 14 april 1890 med lappar i Juckasjärvi.

Ja/malapparne uppgåfvo, att de på våren och sommaren flytta

och uppehålla sig mellan Torneå träsk och Altevand på båda sidor om

fjellryggen, hvarefter återtåget sker om hösten med passerande af gårdarne

Kattovuoma, Salmi, Wittangijärvi, Seojärvi och vidare i närheten

af Wittangi elfs vestra strand genom Juckasjärvi socken ända in i Pajala

församling. Nämnda gårdar äro upplåtna nybyggen utom Kattovuoma,

som anlagts utan tillstånd. Ehuru åborna, liv lika äro sä pass redbar a,

att de ej förorsaka synnerligt obehag genom tjufnader, icke omgärda sina

höstackar, betala dock lapparne för sämjans skull höskador, då måttliga

anspråk göras.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 21

Ra-utusvuomalaipipimie flytta om sommaren nära norska gränsen

mellan Rautusjoki och Torneå träsk, draga mot hösten nedåt efter Rautusjoki,

som öfvergås vid Käyrivuopio och Kurravaara, vidare på vintern

nedåt efter södra sidan af Torneå eif stundom ända in i Pajala socken.

Do gårdar stammen passerar äro Käyrivuopio, Kurravaara, Jukkasjärvi,

Svappavaara in. fl. Käyrivuopio gård är för 15 år sedan utan särskild!;

tillstånd uppförd å kronomarken af en från Kurravaara, som påstår sig

hafva nedsatt sig på stället för fiskets och ängsmarkernas skull. Lapparne

deremot påstodo, att han, som hade nybygge i Kurravaara, tydligen

inkräktat stället såsom varande särdeles gynsamt för renstölders föröfvande,

enär mycket renar tidigt på hösten ovilkorligen måste samlas

på den udde, som bildas af Rautusjoki och en i densamma nedanför gården

utfallande bäck och der äro lätt åtkomliga. Oaktadt de icke ega

mera än några få dragrenar och 4 eller 5 vajor hos lappen Erik Persson

Hufua samt köpa obetydligt slagtrenar, innehafva de ständigt ofantligt

mycket kött, som med långa raider forslas till Pajala och Öfver-Torneå

marknader. Vid sj elfva gården och rundt omkring i närheten deraf i

skogen påträffar man ständigt talrikt med slagtställen och mycket affall

efter slagt, som bland annat utvisa, att äfven renkalfvar och unga honrenar

slägtas. Då renar komma på gårdens oinhägnade höhässjor, nedskjutas

de ofta och lapparne hotas med skjutvapen. Stället vore för lapparne

till stort gagn, om folket vore ärligt, men som det nu är, är den

till största skada.

Kurravaara by påstods vara nästan ännu farligare. Utom sådana

personer, som direkt sjelfva stjäla, finnas här många tjufgömmare och

flere lönkrögare som dels sälja bränvin åt tjufvarne, dels tillbyta sig renkött

derför. En krögare har slutat med handteringen, men ännu finnas

fyra qvar.

Jukkasjärvi gamla kyrkoby, som förut varit sämst, sades nu blifvit

något bättre i hänseende till stölder och bränvinshandel, ehuru ännu en

mängd stölder begås och mycket stulet kött uppköpes samt mycket bränvin

afyttras. Af sexton husbönder i byn ansågos ej mer än hälften vara

redbare. Orsaken till att stölderna något aftagit sades vara, dels att lapparne

under de senaste renåren kunnat hafva noggran tillsyn öfver renarne,

dels att länsmannen med mycken kraft försökt hålla efter tjufva!''

och lönkrögare.

I Svappavaara by sades gamla husbönder i allmänhet vara redbare.

Under stocksläpning under denna vinter har en stor mängd renar tillgripits.

Lönkrögeri bedrifves och ehuru ej i så stor skala som i senast

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

nämnda två byar. Här lär ock finnas eu extra polisman, som dock

hvarken vågar eller förmår uträtta något nämnvärdt.

Äfven Rautusvuomalapparne, som stundom besöka Paj al a socken

och komma i närheten af byarne Palokorva, Lovikka, Auttis och någon

gång Juhonpieti, måste erlägga drj^g betalning, då de uppehålla sig på

enskildas skiften.

/vau/a^rwaraalapparne, hvilkas egentliga flyttningsområde är trakten

mellan Rantusjoki och Kalix eif, hafva på sista åren börjat flytta om

vintern inom Gellivare socken i närheten af Kalix eif, emedan betet på

södra sidan är betydligt bättre och utrymmet stort. De gårdar, dessa

lappar hufvudsakligast måste komma i beröring med, är Pirttivuopio eller

Paitasjärvi vid sjön af samma namn, Laukkuluspa och Kaalasluspa, uti

Indika befolkningen är i högsta grad okunnig och tjufaktig och allra

värst i Kaalasluspa by, bestående af två kronohemman och tvenne å

kronomark utan tillstånd uppförda backstugor. Oaktadt de jemförelsevis

talrika invänarne äro åbyggnaderna mycket eländiga. Folket, som anses

mycket förmöget, har riglat, sig genom stölder och lönkrögeri bland

tjuflappar. Då en större eller mindre skock renar förirrar sig till närheten

af byn nedslagtas hvarenda ren. Stölderna börja redan i slutet af

augusti och fortfara hela hösten och vintern, så länge lappar tåga förbi

eller uppehålla sig i närheten. Man försöker förvara det tidigt slagtade

köttet mest i skogen för att kunna afyttra det på marknaden under vintern

och en del forslas med båt till gårdarne.---Man lär hafva fått

visshet om, att en enda person på sin lott fått ej mindre än 300 renar.

Till senaste Kengis marknad forslades från Kaalasluspa flere hundrade

lispund endast renstekar, men som en del voro mycket skämda, måste

åtminstone sex renlass föras tillbaka, hvilka man sedermera försökte afyttra

i Gellivara, men det lyckades ej bättre, än att länsmannen der tog

i beslag fyra lass, enär stekarne voro odugliga såsom födoämne. Oaktadt

denna myckenhet kött, som man förskaffar sig och afyttrar på marknader,

medför man helt obetydligt med renhudar, hvilka till stor del

förstöras. På senaste Matarengi marknad hafva dock Kaalasluspa-bor

försökt sälja ej så obetydligt renhudar, från hvilka‘öronen med märkena

bortskurits och hvilka hudar voro af så tidigt, antagligen i augusti,

slagtade renar, att det korta håret afföll från hudarne, då man skakade

dem. Vid samma tillfälle utbjöds ock skämda renstekar. Oaktadt sålunda

stölderna föröfvas nästan öppet, våga lapparne ej på egen hand

verkställa någon undersökning, ty de skulle genast afspisas med bössor

och revolvrar, hvilka senare tjufvarne alltid bära på sig. Länsman har

ock svårt att veta lämpligaste ögonblicket, när han borde infinna sig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Wto 2) Utlåtande Wto 16.

På framstäld fråga till lapparne, om de så vidt i deras förmåga stöd

gingo länsmannen till mötes med angifvande af brott och förskaffande

af bevisning, genmäldes, att de i allmänhet på sista tiden gjort det utan

synnerligt obehag, men att de flesta brott ej kunde åtalas i följd af

lättheten för tjufvarne att undanrödja bevisningen, då de i de flesta fall

behöfde blott bortskaffa öronen med märken från huden på en eller flere

stulna renar. Deremot vågade ej de redbara bönderna i här förut omförmälda

byar angifva sina tjufaktiga grannar och lönkrögare af fruktan

för hämnd, hvilken ej skulle uteblifva, äfven om angifvelsen ej föranleddes

till den tilltalades fällande, hvilket oftast är ganska ovisst, ty om länsmannen

ock anser sig hafva bevisning, händer det ej sällan, att vittnena,

genom att vid domstolen fördölja eller rent af uppdikta eu berättelse till

den tilltalades förmån, åstadkomma hans frikännande.

Äfven betonades de olägenheter, som förorsakas lapparne genom

utdrifning af timmer från kronans skogar. De ganska obetydliga skogarne

uthuggas, toppar och.qvistar lemnas qvar, snön hopar sig derigenom

hård och hela trakten blir oduglig som renbetesland och slutligen hafva

stockkörarne ett utmärkt lägligt tillfälle att stjäla renar, såsom det i

vinter nogsamt visat sig på de ställen, der utdrifning egt rum. Upplysta

om att det var resthyggen, som nu utdrifvits, ville lapparne uttala den

önskan, att ingen utverkning för framtiden borde komma i fråga från

kronans skogar inom socken.

De nu närvarande lapparne sade, att de jemte de flesta andra husbönder

tröttnat på det rättslösa tillstånd, som en följd af år rådt inom

deras byalag och önskade lifligt, att sådana åtgärder måtte vidtagas, att

ordning och sämja kunde åstadkommas. De hemstälde derför om anhållan

hos Konungens befallningshafvande, att två extra polismän kunde

förordnas att tjenstgöra inom deras byalag från 1 september till 1 mars.

Som enligt deras försäkran hvarken från deras eller något annat byalag

inom socken kunde fås personer, som vore lämpliga och villiga att åtaga

sig befattningen, föreslogs dertill Elias Johansson från Soppero och norske

undersåten Mats Svensson Tornensis.

Dessa lappar besöka alla vintrar Pajala socken och nödgas erlägga

dryg betalning för uppehåll på enskildas skiften.

År och dag som ofvan F. Forsström.

Af dessa officiella yttranden och upplysningar så väl som genom

enskilda underrättelser synes det ådagalagdt att »nedskjutning af renar

i större mängd af hämnd eller för fredande af egendom endast förekom
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

ålit i Herjeådelen å Ljusnedals bruksområde, som utgöres af omkring 5

qvadratmils vidd, men att för öfrigt nedskjutning af renar af samma

anledning endast här och der i enstaka fall inträffat i Jernband samt först

under de tre senaste åren i V esterbotten, men deremot veterligen endast

sällan i Norrbottens län. Vidare synes det af samma upplysningar otvetydigt

framgå, att jemväl renstölderna under senare åren tilltagit, ehuru

i omvänd ordning mellan lappmarkerna, i det dylika brott torde allmännast

och i största omfattning förekomma inom Norrbottens län, hvarest

dylik yrkestjufnad, i följd af rikedomen på renar och ödemarkens ofantliga

vidd kan blifva oantastad och lönande. Likaså torde sämjan mellan

lappar och bofaste på de senare åren oftare blifvit störd än tillförene,

enligt uppgift, i följd hufvudsakligen af tvister om skador, föröfvade

dels af renar å höhässjor och stackar, dels af de bofastes hundar å renhjordarne.

Den lag, som reglerar rättsförhållandet mellan lappar och bofaste,

nemligen lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

är af så ungt datum, nemligen den 4 juni 1886, att den tid, hvarunder

den verkat, är alldeles för kort för att fullständig erfarenhet skulle kunna

hafva vunnits rörande dess lämplighet och tillräcklighet för ändamålet.

Men för så vidt utskottet kunnat utröna är den allmänna uppfattningen

bland dem, som lagen närmast rörer, den, att densamma i allmänhet

skänker båda parterna ett väl afpassadt skydd för deras egendom.

Endast i afseende på § 11 rörande skada å hö, som förvaras å

liässjor eller i stackar, samt § 17, rörande olofligt fällande eller misshandlande

af lapparnes renar, har ifrån skilda håll uttalats liflig önskan

derom, dels att der hö icke förvaras i lador, skall egaren icke vara berättigad

till ersättning för skada derå genom renar, dels att högre ansvar

måtte stadgas för våld af nämnda beskaffenhet mot rendjur.

Ehuru, enligt utskottets mening, sådana brott, som föranledt motionen

icke kunna helt och hållet afvärjas genom ändring i den så kallade

renbeteslagen af 4 juni 1886, synes det dock utskottet önskligt- att för

undanrödjande af den allmännaste anledningen till tvister mellan lapparne

och de bofaste, den grannlaga frågan om ersättningsskyldighet för skador,

som föröfvas af renar på äng eller utängsslätter å hö, som icke förvaras i

lador, utan i hässjor eller stackar, måtte underkastas ny pröfning för att få

utredt, huru vida och på hvad sätt ändring af § 11 i den så kallade renbetes
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

lagen må till båtnad för så val lapparne, som de bofaste kunna genomföras

i sådant syfte, att egare till hässjadt eller stadgadt bo inom Västerbottens

och Norrbottens lappmarker och de delar af Jern ilande, som

blifvit afvittrade enligt den för Vesterbottens läns lappmark före 1873

gällande metod, icke må vara berättigad till ersättning för skada, som

derå förorsakats af renar, så framt ej skadan tillkommit med uppsåt eller

genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning. Önskvärdheten af en

dylik bestämmelse torde vara uppenbar af den omständigheten, att

stängsel omkring höhässjor och stackar icke i regel, särdeles då yrsnö

deremot hopar sig, förmår freda desamma från åverkan af renar, hvarigenom

det å andra sidan blifver omöjligt för lapparne, äfven med den

bästa bevakning, att afhålla renarne, som endast äro halftama djur, från

att skada dessa i fjell och skog tätt kringspridda, lätt åtkomliga höförråd.

Om de bofaste kunde förmås att för dylikt hö uppföra lador,

skulle jemväl åt dem en betydlig fördel beredas med hänsyn till det

högre fodervärde, som deras hö derigenom skulle erhålla.

Äfven synes bestämmelsen i § 17 af nämnda lag om böter af högst

4-0 kronor för den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar,

böra, efter hvad som under de sista åren förefallit, i afsevärd grad

skärpas.

Då det vidare, af hvad ofvan anförts och utskottet i öfrig! inhemta!,

svues vara tydligen ådagalagdt att tillfyllestgörande rättsligt skydd för

reneganderätten icke kunnat beredas, hvarken genom den så kallade renbeteslagen

af den 4 juni 1886 eller lagen angående renmärken af samma

dag, så torde det böra anses synnerligen angeläget att, såsom af Kongl.

Maj ds befallningshafvande i Norrbottens län i den här ofvan intagna

skrifvelsen föreslagits, denna brist måtte på det sätt, som kan finnas

lämpligast, blifva så fort ske kan afhulpen.

Då emellertid de största hindren för upprätthållandet af ordningen

och rättstillståndet i de trakter i fjellens närhet, hvarest nomadernas och

de bofastes intressen oftast råka mot hvarandra i strid, ligga deruti, att

dessa trakter äro ödemarker, aflägse belägna och af ofantlig utsträckning,

så måste det under alla förhållanden vara af den allra största vigt,

att sådana åtgärder må vidtagas, att någon effektiv polisuppsigt, åtminstone

under vissa tider, må kunna derstädes vara till finnandes, på det

att lagöfverträdelser mera än hittills måtte kunna blifva beifrade och de

begångna brotten bestraffade. De medel, som härtill kunna blifva tillgängliga

af anslagen till underhåll af särskild polisstyrka på landet, äro

nemligen för ändamålet så otillräckliga, att ofvannämnda trakter vanligen

Bill. till lliksd. Frot. 1891. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

icke kunna besökas af någon polisman annat än vid särskilda fall, då

större lagöfverträdelser inträffa.

På grund af hvad sålunda förekommit, har utskottet ansett sig ega

giltiga skäl hemställa, det motionen måtte på det sätt bifallas,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter utredning, till

Riksdagen inkomma med förslag till de åtgärder i ofvan

omförmälda hänseenden, som må finnas af omständigheterna

påkallade för rättvisare och bättre ordnande af

förhållandet mellan lappar och bofasta.

Stockholm den 4 maj 1891.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Reservation: af herr Adelsköld.

STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTEYCKERI-AICTIEBOLAG, 1891

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.