Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2

1891-01-28 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1891:2, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

9

N:o 2.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i

anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse till

Kongl. Maj:t angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden

för elg.

Till utskottet är vorden remitterad en i Första Kammaren af herr

Unger väckt motion, n:o 14, af följande lydelse:

»Det torde numera vara temligen allmänt insedt och erkändt, att

den genom kongl. kungörelsen den 15 februari 1878 bestämda fridlysningstid

för elg bör, om elgstammen skall kunna hållas uppe, ytterligare utsträckas

så, att endast 15 i stället för 30 dagar varder den i lag medgifna

tiden för elgjagt.

De, med stöd af kongl. kungörelsen den 2 juli 1875, från skilda

delar af landet alltjemt återkommande underdåniga framställningarna om

elgjagtens inskränkning torde få anses såsom ojäfaktiga vittnesbörd att

sådan inskränkning är allmänneligen behöflig.

Vid fråga derefter, om hvilka 15 dagar af året, som, med hänsyn

till nödig jagtvård och andra på den frågan inverkande omständigheter,

må anses vara de mest lämpliga för den tillåtna elgjagten, är till en

början att beakta, det elgens parningstid i allmänhet lärer få anses inträffa,

enligt gammal sägen, emellan korsmessan och brittmessan, d. v. s.

emellan den 14 september och 7 oktober.

Under sådant förhållande och då elgen väl, liksom annat nyttigt

villebråd, skäligen bör vara fridlyst under sin parningstid, samt hans

kött nyss efter parningen är magert och mindre välsmakande, men jagttiden

å andra sidan, med hänsyn till årskalfvarnes tillväxt och svårig
Bili.

till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

heten att under den varma årstiden bevara köttet från snar förskämning,

icke heller torde böra utsättas före september månad, synes lämpligaste

tiden för elgjagten vara de 15 första dagarne af september.

Med åberopande af dessa förhållanden vågar jag härigenom vördsamt

föreslå,

det Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kong],

Maj:t täcktes i nåder taga i öfvervägande och besluta, huru vida icke

fridlysningstiden för elg allmänneligen bör ytterligare utsträckas så, att

elgjagt må i hela riket årligen varda tillåten endast de femton första

dagarne af september månad.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles vördsamligen.

Stockholm den 28 januari 1891.

Magnus Ung er.»

Att den tid af året, då elgjagt må vara tillåten, behöfver ytterligare

inskränkas, anser utskottet, lika med motionären, vara ådagalagdt af

den omständigheten, att, sedan genom kongl. kungörelsen den 2 juli

1875 blifvit stadgadt, att derest erfarenheten visade, att den i lag bestämda

fridlysningstid behöfde för hela riket eller viss del deraf utsträckas

eller inskränkas, Kongl. Maj:t egde derom särskildt förordna,

har, änskönt elgjagtstiden blifvit genom allmän lag år 1878 inskränkt

till september månad, Kongl. Maj:t funnit skäligt att på särskilda ansökningar

ytterligare inskränka tiden för elgjagt så, att den år 1890

varit dels alldeles förbjuden inom Norrbottens och Kronobergs län samt

Kalmar läns södra landstingsområde, dels äfven till senare hälften af september

månad inskränkt i Vesterbottens, Vesternorrlands, Gefleborgs,

Kopparbergs, Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Upsala, Södermanlands,

Elfsborgs samt Göteborgs och Bohus län jemte Kalmar läns norra landstingsområde.

Väl skulle härvid kunna invändas, att då slik inskränkning i de

orter, der så ansetts erforderligt, kunnat enligt 1875 års kungörelse,

på sätt som skett, vinnas, vore förändrad lagstiftning i detta hänseende

ej nödig, men utom det att allmän lag väl bör så till vida lämpas efter

förhållandena, att den oinskränkt må kunna tillämpas åtminstone i större

delen af riket, i stället att undantagen, såsom nu är fallet, omfatta

nästan hela den del af landet, der elg finnes, visar all erfarenhet, hurusom

för långt utsträckt jagttid för elg, likasom för annat nyttigt villebråd,

föranleder ofta återkommande absoluta jagtförbud, hvilka i sin

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ordning förtaga allt sinne för jagtvård, och, sedan de tid efter annan

upphört, vålla hänsynslöst utrotningskrig mot det förut fredade villebrådet,

intill dess jagt derå måste åter alldeles förbjudas. Den äldre

och äfven den nyare lagstiftningen i vårt land lemnar talande bevis

derom, att för långt utsträckt jagttid för elg städse förer med sig behof

af dessa för jagtvården i många hänseenden skadliga absoluta förbuden.

Sedan tiden för elgjagt enligt landslagen varit bestämd att räcka

från 2 augusti till 15 mars, förbjöds år 1808 all elgjagt i hela riket för

en tid af 10 år, och sedan elgjagten derefter från år 1818 till 1825 fått

idkas fritt hela året om, måste den åter alldeles förbjudas tio år, hvarefter

år 1836 bestämdes, att elgjagt skulle få ega rum augusti—november

hvarje år, hvilket stadgande år 1850 nödvändiggjorde nytt absolut

förbud mot elgjagt till 1853, då den tilläts augusti—oktober och derefter

inskränktes: 1864 till 11 augusti—-30 september samt 1878 till

september månad, hvilken sistnämnda inskränkning dock, såsom här

ofvan förmäldt är, befunnits så otillräcklig, att elgjagten genom särskilda

undantagsstadganden måst dels i vissa län helt och hållet förbjudas och

dels i större delen af riket till femton dagar inskränkas.

Under sådana förhållanden gillar utskottet obetingadt den af motionären

uttalade åsigt, att fridlysningstiden för elg, om elgstammen skall

kunna hållas uppe, nu bör utsträckas så, att endast femton dagar varder

den i lag medgifna tiden för elgjagt.

I fråga derefter, hvilka femton dagar kunde anses vara de lämpligaste

för elgjagten, tillåter sig utskottet att, hvad angår det spörsmålet

med afseende å norra delen af riket, till en början åberopa innehållet

af ett af domänstyrelsen den 29 sistlidne december derom afgifvet

underdånigt utlåtande, sä lydande:

»Till Konungen.

Enligt nådiga kungörelserna den 18 september 1885, den 31 maj

och den 16 november 1888 är jagt efter elg inom Norrbottens län helt

och hållet förbjuden, och får inom Vesterbottens, Vesternorrlands, Gefleborgs

och Kopparbergs län ega rum endast under senare hälften af

september månad, hvarjemte fångande eller dödande af årskalf efter

detta djurslag är förbjudet inom Vesterbottens, Vesternorrlands och

Gefleborgs län, hvilka särskilda stadganden upphöra att gälla med detta

års utgång, vid hvilken tid, derest annan föreskrift ej meddelas, det i

nådiga kungörelsen den 15 februari 1878 gifna allmänna stadgandet, att

elg får jagas under hela september månad, åter blifvit gällande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Beträffande Jemtlands län, der elgjagt varit förbjuden under åren

1884—1886, men derefter varit tillåten under september månad, gjordes

förlidet år af landstinget, som ansåg ytterligare jagtförbud vara obehöfligt,

men nuvarande jagttid såsom ledande till elgstammens allt för

stränga anlitande vara för lång, underdånig framställning om jagttidens

inskränkning till förra hälften af samma månad. Efter det domänstyrelsen

häröfver afgifvit underdånigt yttrande och dervid bland annat

anfört, att domänstyrelsen väl funne inskränkning af den medgifna tiden

för jagt efter elg till ena hälften af september månad förr eller senare

böra vidtagas, men att för lagbudens öfvervakande det vore önskvärdt att

jagttiden, så vidt möjligt, vore lika för angränsande län, samt att, då såsom

ofvan är nämndt, de för öfriga norrländska länen äfvensom för Kopparbergs

län nu gifna särskilda bestämmelser angående jagttiden för elg med

innevarande års utgång upphörde att gälla, tillfälle då erbjöde sig att,

sedan vederbörande landsting, länsstyrelser och skogstjensitemän genom

domänstyrelsens försorg lemnats tillfälle att yttra sig, samtidigt reglera

tiden för elgjagten inom de norra länen, har Eders Kong]. Maj:t, med

afseende å hvad domänstyrelsen anfört, funnit Jemtlands landstings framställning

icke för det närvarande föranleda till någon åtgärd.

I anledning häraf och då det kunde ifrågasättas, huru vida ej af

enahanda skäl — elgtillgångens allt för stränga anlitande — som föranledt

frågan om jagttidens förkortande i Jemtlands län, tiden för berörda

jagt inom Vesterbottens, Vesternorrlands, Gefleborgs och Kopparbergs

län borde fortfarande inskränkas till ena hälften af september

månad, äfvensom huru vida ej efter jagtförbudets tilländagående i Norrbottens

län jagttiden äfven derstädes borde på samma sätt förkortas,

men icke utredt vore, hvilken del af september månad såsom jagttid

vore lämpligast, har domänstyrelsen den 19 sistlidne maj infordrat yttranden

från vederbörande skogstjenstemän, landsting — med undantag

af Jemtlands landsting, som redan yttrat sig i ärendet — och Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande inom de sex norra länen, huru vida ej

den i förberörda nådiga kungörelse den 15 februari 1878 stadgade tid

för elgjagt behöfde inskränkas och i sådant fall till hvilken del af

september månad, äfvensom huru vida tillika fångande eller dödande af

årskalf af sagda djurslag borde förbjudas.

Af de utlåtanden, som i berörda hänseenden afgifvits, inhemtas, att

på grund af den erfarenhet, som om elgjagtens bedrifvande under de

senare åren vunnits, det nästan enstämmigt ansetts, att en hel månads

jagttid lemnade tillfällen till fällande af elg i vida större antal, än som

med stammens vidmagthållande vore förenligt, samt att frågan om jagt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 18

tidens inskränkning till ena hälften af september månad derför vunnit

allmän tillslutning. Lika allmänt har ock erkänts önskvärdheten af

öfverensstämmelse i tidsbestämningen för elgjagten inom de norra länen.

Beträffande den tid, som för jagt vore lämpligast, hafva några framhållit,

att det i sjelfva verket vore af mindre vigt, hvilkendera hälft af

september som härtill kunde komma att bestämmas (öfverjägmästaren i

Gefle-Dala distrikt, landstinget i Gefleborgs län samt länsstyrelsen i

samma län, den senare myndigheten med erinran att förra delen af

månaden vore att föredraga, derest denna jagttid blefve gemensam för

de norra länen), under det att andra ansett senare delen af september

vara den lämpligaste (länsstyrelse och landsting i Kopparbergs och

Vesternorrlands län, landstinget i Vesterbottens län samt eu mindre del

af skogstjenstemärinen); varande deremot af öfriga vederbörande den

åsigten uttalad, att september månads förra hälft vore att föredraga

(länsstyrelse och landsting i Jernband, länsstyrelserna i Vesterbotten

och Norrbotten samt det öfvervägande flertalet skogstjenstemän).

Såsom skäl för lämpligheten af månadens senare hälft har hufvudsakligen

anförts, att de fälda djurens kött kunde lättare då bevaras, att,

enär skörden dessförinnan icke vore afslutad, befolkningen icke hade

tillräcklig tid att egna åt jagten under förra delen af månaden, samt

att senare hälften af september i vissa län redan flera år varit lagstadgad

jagttid, hvaremot för jagttidens förläggande till förra delen af

månaden framhållits, dels att jagttiden icke borde sammanfalla med

djurens parningstid, som infölle hufvudsakligen i senare hälften af september,

hvilken tid dessutom vore såsom jagttid mindre lämplig med

hänsyn dertill att elgen, hvars förföljande ingalunda behöfde eller borde

underlättas, då vore mindre skygg och å vissa, af hvarje orts smygskyttar

väl kända lokaler lätt åtkomlig, i all synnerhet då spårsnö inträffade,

hvilket, inom lappmarkerna ej sällan vore fallet mot slutet af

september, dels att någon egentlig vård icke tillgodokomme jagten i de

norra orterna i annat fall än om den blefve eftersökt och genom arrenden

lemnade inkomst, hvarför dylika arrenden borde främjas, och att, enär

förutsättningen för jaktarrenden bestode deruti, att olika slag af vildt

finge jagas under viss årstid utan afbrott, elgjagten derför borde förläggas

till förra hälften af september, för att följa omedelbart efter

skogsfogeljagten och särskildt ripjagten, hvilken senare vanligen icke

fortsättes längre än till början af september, dels ock att afsevärda

svårigheter ej mötte under månadens förra hälft att bevara köttet efter

fälda djur.

Hvad fångande eller dödande af årskalf efter elg beträffar, har för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

budet häremot funnits vara gagneligt och derför med högst få undantag

förordats för framtiden af de i ärendet hörda vederbörande.

Af de yttranden, som i ärendet afgifvits af skogstjenstemännen i

Norrbottens län, hvarest, såsom förut är nämndt, elgjagten under de

senare åren varit förbjuden, framgår dessutom, att elgens fredande under

alla tider af året fortfarande ännu någon tid är af behofvet påkalladt

för att detta djurslag, som först på senare tider börjat allmännare förekomma

inom länet, må kunna derstädes föröka sig; varande af sådant

skäl i en af länets landsting till Eders Kongl. Maj:t särskildt ingifven,

af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordad, underdånig framställning,

deröfver domänstyrelsen genom nådig remiss den 11 sistlidne

november erhållit nådig befallning afgifva underdånigt utlåtande, hemstäldt,

att jagt efter nämnda djurart måtte under alla tider af året varda

förbjuden under åren 1891, 1892 och 1898.

Med jagttidens förläggande vare sig till den förra eller den senare

hälften af september månad följa onekligen både fördelar och olägenheter,

men fördelande af en jagttid under förra hälften synas domänstyrelsen,

hvad de norra orterna beträffar, vara öfvervägande. Om än temperaturförhållandena

i början af september inom landets sydligare delar äro

sådana, att svårigheter måste möta för bevarande af köttet efter fälda

djur, och jagttiden förnämligast med hänsyn härtill förlagts till månadens

senare, i viss mån med elgens parningstid sammanfallande del,

lärer hvad de norrländska orterna beträffar värmen i förra hälften af

samma månad icke kunna antagas föranleda afsevärda svårigheter, för

att mot förskämning bevara jagtbytet, derest detsamma ändamålsenligt

behandlas. Till och med från den sydligaste delen af Norrland (Gestriklands

revir) vitsordas detta förhållande. Något hinder i berörda hänseende

torde följaktligen ej möta för en något tidigare jagttermin i de

norra orterna, och synes under sådant förhållande djurens fredning under

parningstiden vara den synpunkt, som framför andra bör vara bestämmande

vid valet af jagttid. Då nu utredt är, att parningstiden infaller

hufvudsakligen i senare hälften af september, följer, att månadens

förra hälft här är att föredraga. Visserligen förekommer, att skörden i

vissa orter under denna sistnämnda tid ej är helt och hållet afslutad,

och att befolkningen derför då eger mindre tid att syssla med jagt än

senare på hösten, men denna omständighet lärer ej kunna tillmätas betydelse

vid bestämmande af tiden för elgjagt i nu ifrågavarande orter,

der, såsom från flera håll erinrats, denna jagt merendels bedrifves utan

allt afseende å stammens bibehållande och ofta urartar till ett hänsynslöst

förföljande och utrotande. Den i synnerhet från Jemtlands län i.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 15

här ofvan omförmäldt syfte väckta frågan om elgjagtens förläggande å

en tid, som följer omedelbart efter skogsfogeljagten och i synnerhet ripjagten,

förtjenar deremot allt afseende ej allenast i fråga om nämnda

län utan äfven i fråga om öfriga norrländska län, i den mån jernvägskommunikationerna

utvecklas.

Beträffande Kopparbergs län, hvarest elgjagten allmänt ansetts böra

förläggas till senare delen af september, såsom under de senare åren

varit stadgadt, anser domänstyrelsen, i synnerhet hvad länets nedre delar

beträffar, tillräcklig anledning nu icke finnas för jagtterminens ändring

till månadens förra hälft, helst, i afvaktan på elgjagttidens reglering

i landets mellersta och södra delar vid utgången af derstädes nu

gällande tillfälliga stadganden, den för Kopparbergs län nu ifrågakommande

jagtbestämmelsen torde böra afse endast viss tid, i hvilket afseende

1894 års utgång torde vara en lämplig tidpunkt.

I fråga åter om de norrländska länen, der en samtidig reglering af

elgjagttiden nu kan ske, möter deremot ej hinder, att de nu ifrågasatta

bestämmelserna erhålla tillämpning såsom ett allmänt stadgande utan

begränsning till viss tid, hvarigenom skulle vinnas önskvärd stadga och

varaktighet i elgjagtsbestämmelserna för eu afsevärd del af landet.

På grund af hvad nu blifvit utredt och anfördt, får domänstyrelsen

i underdånighet hemställa:

att i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands, Vesternorrlands och

Gefleborgs län fångande eller dödande af årskalf efter elg skall vara

förbjudet, och jagt efter elg i öfrigt vara tillåten endast under tiden

från och med den 1 till och med den 15 september, dock att inom Norrbottens

län under åren 1891, 1892 och 1893 all jagt efter nämnda djurslag

skall vara förbjuden;

att i Kopparbergs län under åren 1891, 1892, 1893 och 1894 fångande

eller dödande af årskalf efter elg skall vara förbjudet, och jagt

efter elg i öfrigt vara tillåten endast under tiden från och med den 16

till och med den 30 september.

Vederbörandes i ärendet afgifna yttranden äfvensom Norrbottens

läns landstings till domänstyrelsens yttrande remitterade underdåniga

framställning bifogas.

Stockholm den 29 december 1890.

OSCAR EVERS.

Edvard KinbergJ. Meves.

E. G. Sundberg.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Utskottet, som delar dessa af domänstyrelsen uttalade åsigter angående

lämpligheten af elgjagtens förläggande till förra hälften af september

månad och som icke kan förbise vigten deraf, att en bestämd,

för hela riket gällande, kort elgjagtstid varder genom lag stadgad, finner

de af domänstyrelsen anförda skäl för jagttidens bestämmande till

första hälften af september månad i Norrland väsentligen hafva giltighet

äfven hvad rikets mellersta och södra delar angår.

Väl torde, åtminstone vissa år, inträffa, att elgens parningstid i

södra Sverige infaller något tidigare än i dess nordligaste delar, men

om ock de gamla tjurarne redan i början af september stå i brunst,,

antages dock allmänt, att elgens parning hufvudsakligen både i norra

och södra Sverige eger rum under senare hälften af september månad,

hvadan ock elgen under den delen af månaden bör, ur denna för frågans

bedömande vigtigaste synpunkten, vara fridlyst, såsom följd hvaraf,

och då någon tidigare eller senare jagttid, än september månad, af lätt

insedda och jemväl i motionen antydda skäl icke synes böra ifrågakomma,

förra hälften af september månad, enligt utskottets åsigt, är

den för elgjagt i hela riket lämpligaste tiden.

Det hufvudsakligaste skälet emot elgjagtens förläggande till förra

hälften af september månad skulle innefattas i uppgifven svårighet att,

i anseende till då rådande högre temperatur, än mot slutet af månaden,

skydda elgköttet mot snar förskämning.

Hvarken i norra eller södra Sverige är temperaturen, vare sig i

slutet eller början af september, sådan, att elgköttet utan särskilda åtgärder

varder skyddadt mot snar förskämning, men utskottet anser att

temperaturförhållandena i förra hälften af september icke lägga hinder

i vägen för jagtbytets behöriga tillgodogörande, helst som i södra

Sverige väl ytterst sällan lärer inträffa, hvad i norra orterna icke är

ovanligt, att jagtbytet samma dag, som jagten egt rum, icke hinner föras

till bygd, der anstalter för köttets bevarande kunna vidtagas; och i

allt fall synes skilnaden i medeltemperaturen under förra och senare

hälften af september ej vara så stor, att den, med afseende å möjligheten

att väl tillgodogöra kött af elg, förtjenar synnerligt afseende, eftersom,

enligt uppgift från statens meteorologiska centralanstalt, medeltemperaturen

utgjort:

År 1888: i Östersund förra delen af september +8,3 och i senare delen af september + 6,o

i Örebro

»

»

»

»

+ 11,2

»

»

»

»

»

+ 8,2

i Jönköping

»

»

»

»

+ 11,4

»

»

»

»

»

+ 9,7

År 1889: i Östersund

»

»

»

»

+ 6,9

»

»

»

»

»

+ 5,8

i Örebro

»

»

»

»

+ 10,o

»

»

»

»

»

+ 6,9

i Jönköping

»

»

»

»

+ 10,0

»

»

»

»

»

+ 7,0

År 1890: i Östersund

»

»

»

»

+ 8,7

»

»

»

»

»

+ 8,6

i Örebro

»

»

»

+ 10,8

»

»

»

»

»

+ 10,4

i Jönköping

»

»

»

»

+ 10,8

»

»

»

»

»

+ 11,2

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

På grund af hvad sålunda är vordet anfördt, och med erinran att

det fortfarande, likasom hittills, lärer få anses Kong]. Maj:t enligt kongl.

kungörelsen den 2 juli 1875 förbehållet att om förändrad fridlysningstid

för elg med hänsyn till ortförhållanden och andra omständigheter

för vissa delar af riket särskilt förordna, anser utskottet att fridlysningstiden

för elg bör genom allmän lag utsträckas så, att elgjagt varder

tillåten endast femton dagar årligen, samt att denna tid af femton dagar

bör omfatta första hälften af september månad; och får utskottet

alltså vördsamt hemställa,

att herr Ungers här ifrågavarande motion måtte

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 31 mars 1891.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Bill. till Riksd. Prof. 1891.

8 Scml.

2 Afd. 1 Band. 1 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.