Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af riksakten. Till konstitutionsutskottet hafva Riksdagens kamrar hänvisat Kongl. Maj:ts proposition af den 31 sistlidne januari

1891-04-28 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1891:11, Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af riksakten. Till konstitutionsutskottet hafva Riksdagens kamrar hänvisat Kongl. Maj:ts proposition af den 31 sistlidne januari

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1891, kl. 11 f. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af dels Kcmgl. Maj.ts

''proposition till Riksdagen angående ändrad lydelse af §

11 i regeringsformen och Kongl. Maj:ts proposition med

förslag till ändrad lydelse af § 5 i den mellan Sverige

och Norge upprättade riksakt, dels ock enskild motion om

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af

riksakten.

Till konstitutionsutskottet hafva Riksdagens kamrar hänvisat Kongl.

Maj:ts proposition af den 31 sistlidne januari (n:o 13), hvarigenom Kongl.

Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt följande

förslag till förändrad lydelse af § 11 i regeringsformen.

»§ IT

Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande

till främmande magter, skola på det sätt, Konungen lämpligast synes, beredas

af ministern för utrikes ärendena, hvilken det tillhör att dessa mål anmäla

och föredraga inför Konungen i närvaro af statsministern och någon annan

statsrådets ledamot eller, der ministern för utrikes ärendena tillika är statsminister,

två andra tillkallade statsrådsledamöter. Är statsministern hindrad

att vara tillstädes, tillk alle Konungen i hans ställe en annan statsrådets

ledamot. Är ministern för utrikes ärendena frånvarande, föredrage den statsladets

ledamot, Konungen äfven i detta fall tillkalle. Sedan Konungen af

Bih. till Biksd. Prot. 1891. 3 Samt. 11 Käft. (No 11.) \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

dessa embetsman inhemtat till protokoll anförda råd, för hvilka de blifva

ansvarige, fatte Konungen, i deras närvaro, besluten; åliggande det den

dertill särskild! förordnade att protokollet föra. Af sådana beslut må Konungen

låta till statsrådets kunskap komma hvad honom nyttigt synes, så att

kännedom äfven af denna riksstyrelsens gren måtte hos statsrådet finnas.

Alla meddelanden i ministeriella mål till främmande magt eller Konungens

sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom

ministern för utrikes ärendena.

Mål, hvarom nu är sagdt, kunna ock, om Konungen finner det lämpligt,

i statsrådet afgöras.»

Enligt det den nådiga propositionen åtföljande utdrag af protokollet öfver

justitiedepartementsärenden för den 31 sistlidne januari, har departementschefen,

med hvilken statsrådets öfrige ledamöter instämt,- såsom grund för detta

förslag anfört följande:

»Enligt beslut, fattadt i sammansatt svenskt-norskt statsråd den 28

innevarande januari, skola till Riksdagen och till Norges Storting aflåtas nådiga

propositioner om ändring af och tillägg till 5 § i den riksakt, som är mellan

Sverige och Norge upprättad. Med nämnda beslut åsyftas, bland annat, att

i riksakten införa stadganden om ministeriella ärendens behandling; och är,

i fråga härom, föreslaget, att sådana ärenden skola kunna afgöras icke

allenast i ministerielt statsråd, bestående af tre ledamöter af det svenska

och tre ledamöter af det norska statsrådet, utan äfven, der Konungen finner

det lämpligt, i sammansatt svenskt-norskt eller norskt-svenskt statsråd. Då

emellertid 11 § i regeringsformen förutsätter, att endast tre statsrådsledamöter

skola närvara vid ministeriella ärendens afgörande, samt nyssnämnda föreslagna

nya bestämmelser i riksakten vid sådant förhållande skulle komma att

i viss mån afvika från ordalagen i grundlagen, men en dylik bristande

öfverensstämmelse bör förekommas, synes det mig vara nödigt att till sagda

11 § i regeringsformen foga ett tillägg af innehåll, att ministeriella mai

kunna föredragas och afgöras äfven i statsrådet in pleno.»

Riksdagens kamrar hafva likaledes till konstitutionsutskottet hänvisat

Ivongl. Maj:ts proposition af den 31 sistlidne januari (n:o 14), hvarigenom

Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen att för sin del besluta ändring af och tillägg

till § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade riksakt, dock med förbehåll

att besluten icke blifva gällande med mindre dels Riksdagen antager

det här ofvan omförmälda förslag till ändrad lydelse af § 11 regeringsformen,

dels ock sådan ändrad lydelse af § 5 riksakten, som genom propositionen

föreslås Riksdagen till antagande, för Norges del beslutas af det Storting,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

3

som tidigast kan i ämnet fatta beslut; varande nämnda förslag till ändring

af och tillägg till § 5 riksakten af följande lydelse:

»Så väl den norske statsministern som de tvenne statsråd, Indika åtfölja

Konungen, skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det svenska

statsrådet, enär ämnen der föreliafvas, hvilka angå begge rikena. I dylika

mål skall den i Norge varande regeringens betänkande inhemtas, så vida de

ej fordra ett så hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver.

Då inför Konungen i det norska statsrådet, enär och ehvar det är

samladt, ämnen förehafvas, som angå båda rikena, skola tvenne ledamöter af

det svenska statsrådet der äfven hafva säte och stämma; och bör, så vida

ej ett hastigt afgörande är af nöden, utlåtande i dessa ämnen inhemtas från den

tillförordnade regeringen i Sverige.

Ministeriel^ (diplomatiska) mål, ehvad de omedelbart angå båda rikena

eller omedelbart blott det ena men tillika medelbart äfven det andra, så

ock frågor om tillsättande af sändebud hos främmande magter och tjensteman

vid beskickningar^ afgöras af Konungen i närvaro af tre ledamöter af

hvartdera rikets statsråd. Dock kan sådant ärende, der Konungen finner

det lämpligt, föredragas i statsråd, så sammansatt, som i första eller andra

stycket af denna § är nämndt. Föredragningen af de ministeriella (diplomatiska)

målen och ofvan nämnde utnämningar tillhör ministern för utrikes

ärendena; skolande samtlige närvarande statsrådsledamöter innan Konungen

fattar beslut till protokollet yttra sina meningar under den ansvarighet,

hvartdera rikets grundlag bestämmer.

Alla meddelanden i ministeriella (diplomatiska) mål till främmande

magt eller Konungens sändebud i utlandet skola utan afseende å ärendets

beskaffenhet ske genom ministern för utrikes ärendena.

Svenska Riksdagens konstitutionsutskott samt en af hvarje norskt

Storting vid början af dess förhandlingar utvald komité af högst tjugo ledamöter

ege att, hvar för sig, äska de öfver ministeriella (diplomatiska) ärenden

förda protokoll, dock endast i det, som rör er allmänt kända och af utskottet

eller komitén uppgifna händelser; och skola protokollen eller afskrifter deraf

till utskottet eller komitén utlemnas på Konungens befallning, meddelad i

den ordning, som ofvan föreskrifves i fråga om beslut i ministeriella (diplomatiska)

ärenden. Ej må utlemnadt protokoll eller något af dess innehåll

offentliggöras, der ej sådan åtgärd påkallas af bestämmelserna i regeringsformens

106 eller 107 § eller i norska grundlagens 30 §. I annat fall

eller i annan ordning än nu är sagd! må Riksdagen eller Stortinget icke

kunna fordra utlemnande af protokoll eller handlingar i ministeriella (diplomatiska)

ärenden.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Af de propositionen bifogade och i densamma åberopade statsrådsprotokoll

framgår följande.

I sammansatt svenskt och norskt statsråd, hållet inför Hans Maj:t

Konungen den 17 januari 1891 behagade Hans Maj:t Konungen i nåder yttra:

»Af min konungsliga pligt manad att efter förmåga söka betrygga

och främja den förening, som till mina tvenne folks lycka nu redan under

tre fjerdedels sekel egt bestånd, tror jag det vara angeläget undanrödja allt,

som skulle kunna framkalla misstroende och misshälligheter emellan brödrafolken,

försvaga föreningen samt sålunda motverka det höga mål jag i mitt

valspråk uttålat.

De förenade folkens önskningar icke mindre än rikenas välförstådda

intressen anvisa dem en fredlig utveckling inom deras likasom af sjelfva

naturen utstakade gränser. Men de måste icke desto mindre vara tillreds

att skydda dessa intressen och önskningar, såsom det anstår fria och sjelfständiga

stater. Båda måste derför samvetsgrant deltaga i det gemensamma

försvarets bördor på ett sätt och i en utsträckning, som motsvarar hvartdera

rikets folkmängd och läge.

Hvad i detta hänseende återstår att göra blifver föremål för framtida

pröfning i laghestämd ordning. För ögonblicket och vid detta tillfälle framträder

för min tanke önskvärdheten af förändring af nu gällande riksakt i

syfte att vid behandlingen af ministeriella (diplomatiska) mål äfven åt Korge

må inrymmas ett deltagande, rättvist motsvarande dess genom föreningen tillförsäkrade

statsrättsliga sjelfständighet.

Detta kan naturligtvis nu endast ske under iakttagande af oundvikliga

hänsyn till de alltsedan lång tid tillbaka bestående faktiska förhållandena,

äfvensom ock i möjligaste måtto med anknytning till grundsatserna i redan

tillförene å bane bragta förslag rörande samma sak.

Ett mål, så vigtigt för brödrafolkens framtida styrka, frid och lycka,

så magtpåliggande äfven för hvarje unionskonung, hvilken önskar med oveld

skipa rätt åt båda sidor, är i sanning väl värdt ett ömsesidigt och ärligt

tillmötesgående. Det bör ock fordra detta.

Förtröstansfullt räknar jag derpå hos begge rikenas upplysta statsråd.

Emellertid tror jag, att ett så grannlaga ärende lättast skall kunna

bringas till godt slut i fall det först blifver förberedt mellan två af mig,

på hvartdera rikets statsråds hemställan utvalda statsrådsledamöter, eu

svensk och en norsk, innan det företages till behandling inför mig i

statsråd.

Kär ärendet af dessa tvenne förtroendemän blifvit nöjaktigt berest och

alltså utsigterna till öfverenskommelse befästade — hvilket jag varmt önskar

ej måtte länge dröja — då synes mig ögonblicket inne att företaga denna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

5

frågas realitet i ett statsråd af samma art, som det här nu församlade.

Sedan derefter den'' norska regeringens betänkande såsom vanligt blifvit inhemtadt,

kommer saken åter till slutligt afgörande. *

Sedan Hans Maj:t Konungen derefter åt chefen för justitiedepartementet

och en ledamot af den norska statsrådsafdelningen härstädes uppdragit att,

med hänsyn till hvad Hans Maj:t Konungen sålunda yttrat, gemensamt utarbeta

förslag till ändring i och tillägg till den nu gällande riksakten, föredrogs

den 23 januari i sammansatt svenskt och norskt statsråd det förslag

till riksaktsbestämmelse om behandlingen af ministeriella mål, som i följd af

nämnda nådiga uppdrag blifvit utarbetadt, och var detta förslag åtfölja af

ett så lydande yttrande:

»I det vi, såsom af förslaget svnes, för öfrigt hållit oss inom omfånget

för de tidigare i frågan förda förhandlingar, hafva vi ansett oss böra föreslå,

att det skall vara Konungen förbehållet att låta ministeriella mål behandlas

i sammansatt statsråd, hvarigenom icke allenast den hittills i detta hänseende

följda praxis blefve lagfäst, utan äfven tillfälle öppnades att i större

utsträckning än hittills öfverföra ministeriella mål till behandling i sådant

statsråd. Derjemte hafva vi trott oss böra begagna tillfället att i andra

stycket af riksaktens 5:te § införa tillägg om inhemtande af den i Sverige

tillförordnade regeringens betänkande i mål, som behandlas i norskt-svenskt

statsråd, hvilket tillägg fullständigt motsvarar bestämmelsen i första stycket

om inhemtande af den i Norge varande regeringens betänkande i mål, som

handläggas i svenskt-norskt statsråd. Det har synts oss vara så mycket

mera skäl att på angifvet sätt fullständiga det ifrågavarande stycket, som,

efter hvad ofvan är antydt, det sammansatta statsrådets verksamhetsfält

kunde komma att utvidgas. Tillägget skulle, så vidt de faktiska förhållandenas

olikhet medgifver, på det här ifrågavarande området införa full

ömsesidig likställighet, ty, likasom den motsvarande bestämmelsen i §:ns första

stycke, häntyder tillägget på det i regeln bestående förhållandet, att i det

rike, af hvars statsråd blott tre ledamöter skola vara närvarande i det sammansatta

statsrådet, finnes tillsatt en regering, som fungerar under Konungens

frånvaro.

På sätt förut är nämndt, hafva vissa ministeriella mål, enligt gammal

praxis, blifvit behandlade i sammansatt statsråd. Häraf har följden vant,

att protokoll och handlingar i dessa mål blifvit förelagda Riksdagen och Stortinget

till konstitutionel granskning; och vi förutsätta, att så äfven kominer

att förhållas, om det af oss afgifna förslaget antages.»

Sedan norska regeringens betänkande öfver nu ifrågavarande förslag

blifvit den 26 januari afgifvet, föredrogs förslaget åter i sammansatt svenskt

och norskt statsråd den 28 januari jemte bemälda betänkande, hvilket inne
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

fattade ett fullständigt instämmande i det utlåtande, som norska justitiedepartementet

öfver förslaget afgifvit, och hvilket utlåtande var af följande

lydelse:

»Forslaget skiller sig fra det af Departementet under 15 Marts 1886

fremlagte Udkast hovedsagelig deri, åt det aabner Adgang til åt indbringe

diplomatiske Sager til Behandling i sammensat Statsraad. Som det af Departementets

i Aftryk vedliggende Föredrag (Sth. Prp. N:o 62 for 1886

Pag. 27) vil sees, var det Forudsaetningen ved Departementets Udkast, åt

der ikke skulde ske nogen Förändring i de gjaeldende Regler om, hvilke

Sager der er Gjenstand for ministeriel Behandling, og åt Sager angaaende

udenrigske Forhold saaledes fremdeles i samme Udstraekning som hidtil vilde

blive åt behandle i almindeligt sammensat Statsraad. Denne Forudsaetning

ligger, som det sees, ogsaa til Grund for det nu udarbeidede Förslag; men

ved Siden deraf vil der ifölge Forslaget blive Adgang til efter Omstaendighederne

åt överföre tillige andre Sager til sammensat Statsraad. Da Behandlingen

i sammensat Statsraad i Almindelighed maa antages åt afgive

större Betryggelse end Behandlingen i ministeriel!, maa den her omhandlede

Förändring utvivlsomt ansees for åt vaere en Forbedring, og man gaar ud

fra, åt Fölgen af eu Bestemmelse som den foreslaaede vil vaere, åt alle

diplomatiske Sager af nogen Betydenhed efterhaanden vil, forsaavidt ikke i

de foreliggende Tilfaelde saeregne Forhold er tilstede, blive inddragne under

sammensat Statsraad. Fn Betingelse for, åt diplomatiske Sager i videre

Udstraekning skal kunne behandlas i sammensat Statsraad, antages det imidlertid

åt vaere, att der haves Sikkerhed for, att Forhandlingerne i Statsraadet

og de sammesteds fremlagte Dokumenter kan, om det ansees nödvendigt,

holdes hemmelige; i motsat Fald vil selvfölgelig de Sager, hvis

Offentliggjörelse er utilraadelig, maatte afgjöres i ministeriel! Statsraad. Overensstemmende

med denne Betragtning sees ogsaa Forslaget i det Yaesentlige

uforandret åt have gjengivet de i det tidligere Udkast indeholdte Bestemmelser,

ifölge hvilke diplomatiske Sager er undtagne fra åt forelaegges den

samlede Nationalrepresentation, hvorunder det er forudsat, åt — foruden

Sager af den Slags, som hidtil har värnet behandlede i sammensat Statsraad

— ogsaa andre i saadant Statsraad behandlede Sager i Regelen vil blive

Gjenstand for sedvanlig Foreleggelse.

Efter den norske Grundlov har Storthinget hidtil i det Store taget

ikke havt nogen statsretlig begrundet Adgang til åt blive bekjendt med og

öve konstitutionel Kontrol over diplomatiske Sagers Behandling, idet der —

bortseet fra § 26 — i Grundloven ingen anden Regel haves om diplomatiske

Sagers Behandling end, åt Sagerne ikke skal foredrages i Statsraadet (§ 28),

hvoraf, naar den sidst citerede § sammenholdes med § 75 /, fölger, åt Stor
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

7

thinget i Medhold af Grundloven ingea Adgang har til att öve kontrollerande

Indflydelse paa andre diplomatiske Anliggender end de i § 75 g nsevnte

Förbund och Traktater. Den videre Adgang, Storthinget i saa Henseende

faktisk har havt, stötter sig paa administrative Anordninger, der ved åt

överföre visse diplomatiske Sager til sammensat Statsraad indirekte har medfört,

att disse Anliggender er blevet undergivne almindelig Kontrol fra Storthingets

Side. Heri vil ske Förändring ved de nu foreslaaede ovenfor nsevnte

Bestemmelser, der gjennem sine Forskrifter i Tilslutning til den bestaaende

Praxis vil give Storthinget en statsretlig begrundet Adgang til konstitutionel

G-ranskningsret med Hensyn til diplomatiske Sager, svarende til den, som

den svenske Riksdag har. Ligestillethed niellera Rigerne vil saaledes i dette

Punkt opnaaes gjennemfört.

Forslaget afviger ligeledes fra Departementets tidligere Udkast deri,

åt Ordene »lios Kongen» i sidste Afsnit samt Slutningstiradens 8:die Afsnit

(»i Overensstemmelse med, hvad hvert Riges Grundlov herom föreskriver»)

er udeladte. Slöifningen af de förstnsevnte Ord begrundes i den i Forslaget

givne udvidede Adgang til åt behandle diplomatiske Sager i sammensat Statsraad,

der medförer, att den norske — ligesom eventuelt den svenske —

Regjerings Betänkning kan komme til åt indhentes i Sager, hvis Hemmeligholdelse

er nödvendig. Paa Forelteggelsen af Betsenkninger i Sager af den

Slags, som tidligere er foreskrevet henlagt til sammensat Statsraad, vil

Udslettelsen efter det ovenfor anförte ikke have nogen begrsendsende Indliydelse.

Udeladelsen af den omliandlede Slutningstirade maa fra norsk

Synspunkt snarest regnes for en Fordel. Ordene kan, som det tildels alt

har vist sig, vgere Gjenstand for forskjellig Tydning. Hvad de antageligvis

naermest har tilsigtet åt skulle sikre, tiltrsenger formentlig ikke åt omgjserdes

med nogen sseregen Udtalelse i Rigsakten, idet det siger sig selv, åt det

maa tilkomme hvert Riges Grundlov, forsaavidt Rigsakten intet Motsat indeholder,

til enhver Tid åt hestemme, hvilke af Statsraadets Medlemmer der

skal tiltrsede Behandlingen af diplomatiske Sager.

De öfrige vEndringer, der er foretagne, er af underordnet Betydning

og har vaesentlig kun en redaktionel Karakter, naar undtages det Tillseg,

der er givet §:ens andet Afsnit om, åt den tilforordnede svenske Regjerings

Betänkning betingelsesvis skal indhentes, för en Sag behandles i sammensat

norsk-svensk Statsraad. Dette Tillaeg tiltrsenger medlertid, efter det i Prsemisserne

til Forslaget anförte, ingen nsermere Belysning.

Med Hensyn til Spörgsmaalet om Udenrigsministerens Nationalitet ligger

det i Forslaget, ligesom i Departementets tidligere Udkast, åt det i saa Henseende

bestaaende Fördold lades uforandret.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o It.

Skjönt det Förslag, der saaledes nu er udarbeidet, ikke fuldt ud fyldestgjör,

livad der fra norsk Side maa fastholdes som det endelige Maal,

antages Forslaget dog — ved åt tilveiebringe Ligestillethed med Hensyn till

Antallet af Medlemmer for hvert Båge i det ministerielle Statsraad, ved åt

give udtrykkelig grundlovsmtessig Hjemmel for diplomatiske Sagers Behandling

i almindeligt sammensat Statsraad, samt ved åt skaffe Storthinget densamme

Adgang til konstitutionel Kontrol med Hensyn til diplomatiske Sagers

Behandling, som der tillkommer Sveriges Rigsdag — åt frembyde saa vaesentlige

Fordele for Norge, åt Departementet ikke kan vaere i Tvivl om åt

maatte anbefale det. Åt der er aabnet Adgang til åt indhente svensk tilforordnet

Regjerings Betänkning i Tilfaelde lignende dem, hvori der efter

Grundlov og Rigsakt er Adgang til åt indhente den Norske Regjerings Betänkning,

findes tilsagt af Hensyn til Gjensidighedens Krav og turde derhos

i enkelte Tilfaelde stille sig som en faktisk Betingelse for åt Behandling i

sammensat norsk-svensk Statsraad vil blive benyttet istedetfor ministerielt

Statsraad.

Departementet tillader sig saaledes i Underdanighed åt tilraade, åt der

overensstemmende med det foreliggende Förslag befales udarbeidet Udkast til

naadigste Propositioner til Norges Storthing og Sveriges Rigsdag angaaende

Förändring i Rigsaktens § 5, idet tilföies, åt Departementet i Tilfselde vil

vaere betaenkt paa samtidig med Fremssettelsen af saadan Proposition betraeffende

Rigsakten åt foranledige fremsat for Storthinget naadigst Proposition

til en i Samklang med den eventuel^ nye Rigsaktsbestemmelse staaende

Förändring i Grundlovens §§ 28 og 75. >

Sedan chefen för svenska justitiedepartementet redogjort för innehållet

af detta utlåtande, afgaf det svenska statsrådet följande gemensamma

yttrande:

»Ehuru hvarken riksakten eller någon annan unionel lag åt Norge

inrymmer delaktighet i de ministeriella målens behandling, har dock härvarande

norske statsministern, enligt ett i ministerielt statsråd fattadt samt den

13 april 1835 af Kongl. Maj: t i norskt statsråd tillkännagifvet och i Norge

offentliggjordt beslut, derefter öfvervarit behandlingen af dylika mål. Sedan

Norge sålunda blifvit representerad! i det ministeriella statsrådet, var det

att emotse, att den år 1885 vidtagna ändringen af 11 § i Sveriges regeringsform

skulle frammana och i viss mån gifva stöd åt de anspråk, hvilka

från norsk sida tid efter annan framstälts om inrymmande åt det norska

statsrådet af ett ökadt inflytande vid ministeriella målens afgörande. Den

nämnda grundlagsändringen, hvarigenom antalet af de i behandlingen af

dylika mål deltagande svenska statsråden ökats från två till tre, synes väl

icke utgöra anledning att i den ministeriella konseljen bereda plats åt mer

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

9

än en ledamot af det norska statsrådet jemte den norska statsministern.

Men då vid de förhandlingar i förevarande ämne, hvilka egde rum åren 1885

och 1886, Eders Kongl. Maj:t på tillstyrkande af statsrådet gifvit befallningom

utarbetandet af förslag till lag, enligt hvilken den ministeriella konseljen

skulle bestå af tre ledamöter af det svenska och tre ledamöter af det norska

statsrådet, samt eu sådan anordning synes vara egnad att, så vidt sådant är

möjligt utan väsentligen genomgripande ändringar i de för föreningen gällande

bestämmelser, utjemna den olika uppfattning, som råder i fråga om det inflytande

hvardera riket bör hafva pa de ministeriella ärendenas behandling,

finner det svenska statsrådet den ståndpunkt i samma fråga, hvilken sålunda

vid ett föregående tillfälle från svensk sida intagits, böra vidhållas. Vid

detta förhållande och enär det af chefen för justitiedepartementet och en

ledamot af härvarande norska statsrådsafdelning nu utarbetade förslag till

ändring af riksaktens 5 §, ordnar den ministeriella konseljens sammansättning

så, som nyss är nämndt, samt med förslaget tillika åsyftas dels att

reglera och lagfästa en länge följd praxis, enligt hvilken ministeriella mål

kunna föredragas och afgöras jemväl i sammansatt statsråd, dels ock att

i andra stycket af ifrågavarande § införa eu bestämmelse om inhemtandet

af den i Sverige tillförordnade regeringens utlåtande i mål, som handläggas

i norskt-svenskt statsråd, alltså biträder det svenska statsrådet samma

förslag.

Härvid vill svenska statsrådet emellertid, med afseende å de skiljaktigheter,

som förefinnas mellan det 1885 från svensk sida framlagda förslaget

och det nu förordade, särskildt betona, att det sistnämnda förslaget utöfver

hvad ofvan angifvits, icke gör någon som helst rubbning i det nu bestående

sättet för de ministeriella ärendenas handläggning, och att således dylika ärendens

föredragning fortfarande tillkommer den ledamot af svenska statsrådet,

som är chef för utrikesdepartementet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer det svenska

statsrådet, att Eders Kongl. Maj:t, med gillande af det ifrågavarande förslaget

till bestämmelser angående ändring af och tillägg till § 5 i den

mellan Sverige och Norge upprättade riksakt, täcktes besluta dels att föreslå

Sveriges Riksdag och Norges Storting att antaga samma förslag,

dels ock att i hvartdera rikets särskilda statsråd utfärda propositioner i

ämnet.»

Hans exellens norske statsministern och de norska statsråden åberopade

den norska regeringens betänkande samt instämde uti hvad det svenska statsrådet

hemstält.

Uih. till Riksd. Prot. 1891. 3 Sami. 11 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 11.

Förutom nu oiuförmälda propositioner har Riksdagens Andra Kammare

till konstitutionsutskottet hänvisat en af herr S. J. Boethius med anledning''

af Kong! Maj:ts proposition om ändring af § 5 riksakten väckt motion

(n:o 172), hvari föreslås, att Riksdagen må till Kongl. Maj:t ingå med

underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga nödiga åtgärder för

en revision af riksakten, byggd på vissa i motiven till motionen antydda

grunder.

Såsom skäl för detta förslag anför motionären, sedan han redogjort för

de omständigheter, som enligt hans åsigt göra Kongl. Maj:ts förslag till

ändring af § 5 riksakten oantagligt, följande:

»Men om jag således mot det kongl. förslaget har anmärkningar att

framställa, som synas mig höra föranleda dess förkastande, så följer icke

deraf, att jag icke till fullo erkänner de ädla och för de förenade folkens

väl ömmande afsigter, som framkallat detta förslag. Jag inser lika klart och

behjerta!'' lika varmt som någon den önskan och sträfva!), hvarifrån detta

förslag utgått — sträfvandet att undanrödja allt, som skulle kunna framkalla

misshällighet emellan det svenska och norska folket, bemödandet att söka

betrygga föreningen dem emellan. Det vill dock förefalla mig, som om icke

alla anledningar till misshällighet mellan de båda folken — för så vidt dessa

misshälligheter kunna hemta sin grund från de konstitutionella bestämmelsernas

bristfälligheter — skulle vara undanröjda, äfven om det nu föreliggande

förslaget blefve antaget. Hvad Sverige angår, så torde en ändring i

de konstitutionella unionella stadgandena, som ökar Norges inflytande vid

behandlingen af de ärenden, hvilkas behandlingssätt kan leda till krig, utan

att öka Norges risk för den händelse att dessa ärenden behandlas på ett

sådant sätt, att krig derigenom framkallas, icke vara egnad att stäfja det

missnöje med de unionella förhållandenas ordning, som vid olika tillfällen

framträdt. Och hvad Norge angår, synes det kongl. förslaget ej heller der

vara tillräckligt för att undanrödja misshällighetens frön. På samma gång

norska regeringen tillstyrker förslaget, förklarar den nemligen, att det »Sleke

fuldt ud fyldestgjör, hvad der tfa norsk Side maa fastholdes som det endelige

Maal», och ser man på uttalanden i den norska tidningspressen, så finner man,

att en inflytelserik del af denna press anser förslaget bjuda så litet, att det

i verkligheten innebär nästan en förolämpning mot Norge. Förslagets antagande

synes således ej komma att medföra fred, ej ens vapenstillestånd;

striderna om unionella konstitutionella förhållanden skulle sannolikt

omedelbart efter dess antagande utbryta på nytt, och frukten af förslagets

antagande skulle endast vara, att ett af Norges motiv att undanrödja de

nu befintliga hindren för det gemensamma försvarets ordnande hade försvunnit.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

11

Under sådana förhållanden synes det mig, som om man borde göra

ett nytt allvarligt försök att med ens aflägsna de frön till misshällighet

emellan de båda folken, som ligga i det bristfälliga sätt, hvarpå deras förhållanden

i konstitutionelt afseende äro ordnade. För att vinna detta mål

och för att vinna en tillfredsställande anordning af unionens hufvudändamål,

det gemensamma försvaret, anser jag, att Sverige kan och bör gå långt i

eftergifter i fråga om Norges deltagande i de gemensamma ärendenas behandling.

Med sådant tänkesätt är det, som jag härmed vägar föreslå, att

Riksdagen måtte ingå till Kong! Maj:t med en underdånig anhållan om åtgärder

för en revision af riksakten, en revision, som bör gå ut på ordnande

af de konstitutionella förhållanden mellan de båda rikena, som under unionens

tillvaro varit töremål för allvarligare tvister, såsom frågan om det sammansatta

statsrådets organisation och verkningskrets, formen för de diplomatiska

ärendenas behandling, bestämmelserna om det gemensamma försvaret och

riksaktens ställning till de båda rikenas särskilda grundlagar».

Såsom kändt är, inrymmer hvarken riksakten eller någon annan unionel

lag åt Norge delaktighet i de ministeriella målens handläggning, utom för

så vidt dessa mål äro af sådan beskaffenhet, att de enligt regeringsformen

skola afgöras i statsråd, i hvilket fall de enligt riksakten skola afgöras i

sammansatt statsråd. Under de första 20 åren af föreningens tillvaro

saknade också Norge — med nämnda undantag — hvarje regelmässig andel

i dessa ärendens behandling. Det var först 1835, som Norge erhöll en

dylik andel deri, dä norske statsministern i Stockholm genom en kongl. resolution

erhöll plats i den ministeriella konseljen vid sidan af de tvenne svenske

statsrådsledamöter, af hvilka denna konselj enligt § 11 regeringsformen

då skulle utgöras.

Denna brist på likställighet mellan de förenade rikena har sin motsvarighet

i bristen på likställighet i ett annat afseende. Medan svenska

regeringsformen lemnar konungen fullkomlig frihet att på det sätt han finner

lämpligt använda Sveriges krigsmagt för att möta de eventualiteter, som

kunna framkallas af det sätt, hvarpå utrikes politiken handhafves, så

förbjuder Norges grundlag (§ 25) Konungen att utan Stortingets samtycke

använda de norska trupperna och den norska skärgårdsflottan till anfallskrig

och innehåller dessutom ovilkorligt förbud mot att landtvärnet och öfriga

norska trupper, som icke kunna räknas till linietrupper, nyttjas utom Norges

gränser. Och då Norges grundlag intet innehåller om hvad med linietrupper

eller landtvärn skall förstås, och ej heller stadgar något om styrkan af

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o il.

dessa olika afdelningar af Norges krigsmagt, så kan Norge genom att öfverflytta

den bästa och mest öfvade delen af sina trupper till landtvärnet,

bringa linien, eller den del af armén, som får användas till de förenade

rikenas gemensamma försvar, ned till en styrka som icke står i något rimligt

förhållande till storleken af den armé, hvarmed Sverige bidrager till

Norges så väl som till Sveriges försvar; och detta kan så mycket lättare

ske som ett beslut af Stortinget i fråga om armé-lagstiftningen kan vinna

gällande kraft utan Konungens medverkan, medan i Sverige Konungens

samtycke ovilkorligen fordras för att krigsmagtens styrka skall kunna ned

bringas under den, som gällande lagar och författningar stadga.

De inskränkningar i Konungens dispositionsrätt öfver Norges krigsmagt,

som Norges grundlag stadgar, blefvo 1814 insatta i denna lag med anledning

af norska rikets förening med Sverige, likasom det var med anledning af

denna förening och vid samma tillfälle, som den bestämmelse om formen för

de diplomatiska ärendenas handhafvande, hvilken förut fans i denna grundlag,

blef utesluten derutur. Dessa båda åtgärder stodo med hvarandra i naturligt

samband. På samma gång man aflägsnade det hinder, som norska

grundlagen, om den lemnats oförändrad, skulle hafva uppstält för de diplomatiska

ärendenas handhafvande af Sverige, sökte man genom att inskränka

Konungens dispositionsrätt öfver krigsmagten minska de vådor, som för Norge

skulle kunna uppkomma genom det sätt, hvarpå nämnda ärenden kunde komma

att af Sverige handhafvas. Detta samband berodde tydligen på den inre

förbindelse, som eger rum mellan å ena sidan rätten att inverka på den

yttre politikens ledning och å andra sidan skyldigheten att bära den risk,

som denna rätts utöfning kan medföra, en förbindelse, som i verkligheten

måste betraktas såsom oupplöslig.

Denna förbindelse har ock intill är 1885 så godt som utan undantag

tryckt sin pregel på alla förhandlingar om sådana ändringar i unionsstadgandena,

hvarigenom Norges rätt att inverka på ledningen af de förenade

rikenas yttre politik skulle utvidgas. Den framträder ock i Hans Maj:t,

Konungens här ofvan intagna diktamen till statsrådsprotokollet den 17 sistlidne

januari, om den också ej fått sitt uttryck i den ordning för de båda

frågornas lösning, som der antydes, i det att frågan om Norges deltagande

i de ministeriella målens behandling der angifves såsom den, hvilken

först bör vinna sin lösning, hvadan ock det nådiga förslag till riksaktens

ändring, som nu utgör föremål för utskottets yttrande, endast angår sistnämnda

fråga.

Redan den omständigheten att förslaget endast rör den ena af de

tvenne frågor, hvilka med hvarandra stå i en förbindelse, som är så intim

som den här ofvan antydda, utgör för utskottet ett tillräckligt skäl att af
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

13

styrka dess antagande. Förslaget lagstadgar Norges andel i den ministeriella

konseljen; det ökar antalet af Norges ledamöter i denna konselj till samma

storlek som Sveriges; det innehåller en bestämmelse, som utan tvifvel skall,

såsom norska regeringen i sitt betänkande öfver förslaget yttrar, leda till att

alla diplomatiska ärenden af någon betydenhet komma att, der ej särskilda

förhallanden i något fall annat föranleda, dragas under behandling i sammansatt

svenskt-norskt eller norskt-svenskt statsråd, och det ger norska stortinget

en rätt till konstitutionel kontroll i fråga om de ministeriella ärendenas

handhafvande, som det nu saknar och hvars utöfning kan genom den ställning,

som Stortinget intager i det norska statslifvet, blifva af oberäknelig

betydelse för dessa ärendens behandling. Förslaget innebär i följd af allt

detta, såsom herr Boethius i sin motion anmärker, en principiel förändring

i fråga om Norges rätt att utöfva inflytande på de ärenden, som röra de

förenade rikenas förhållanden till främmande magter. Men förslaget förändrar

intet af gällande bestämmelser i fråga om vidden af Norges skyldighet att,

i händelse dessa ärenden bandhafvas på ett sådant sätt, att det invecklar de

förenade rikena i krig med en främmande magt, lemna bidrag till rikenas

gemensamma försvar; det borttager ingen af de inskränkningar i Konungens

rätt att råda öfver Norges krigsmagt, som insattes i norska grundlagen

på samma gång handhafvandet af Norges yttre politik öfverlemnades åt

Sverige; det borttager ej ens den bestämmelse, som innefattar grundlagsförbud

mot att till det gemensamma försvaret använda den del af Norges

krigsmagt, till hvilken Stortinget i följd åt sin magt öfver lagstiftningen kan

öfverflytta den bästa och mest öfvade delen af norska hären. Förslaget kan

derför enligt utskottets mening ej anses öfverensstämma med de intressen,

som Sverige har att vid de unionella frågornas ordnande bevaka. Ett förslag

af detta innehåll kan ej heller med skäl hemta sin grund från den förändring

i den ministeriella konseljens sammansättning, som, i följd af statsministerembetets

inrättande 1876 af Sveriges Konung och Riksdag beslöts 1885 och

som ej innefattade annat, än att — likasom norske statsministern tjugu år

efter unionens afslutande genom kongl. resolution erhållit säte i nämnda

konselj — äfven svenske statsministern der skulle hafva plats.

Med afseende på förslagets affattning har utskottet att erinra hufvudsakligen

detsamma, som af svenska statsrådet 1886 anfördes mot det förslag

i denna fråga, som af norska regeringen då blifvit framlagdt (se handlingar

angående frågan om de ministeriella ärendenas behandling, Stockholm 1886

s. 25 f.). Det ovilkorliga stadgandet om tre norska statsrådsledamöters närvaro

i den ministeriella konseljen synes göra det omöjligt för Konungen att,

utan ett för föreliggande ärenden möjligen menligt uppskof, i Sverige hälla

dylik konselj, så vida någon af de härvarande tre norska statsrådsledamöterna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Konstitutionsutskottets Utlåtande cN:o 11.

skulle vara af förfall hindrad att komma, tillstädes. — Den punkt, hvari

bestämmes, hvilka* ärenden äro af natur att höra förekomma i ministeriel

konselj, är, ehuru bättre affättad än motsvarande punkt i norska regeringens

nyssnämnda förslag, dock så formulerad, att den kan lemna rum för den

uppfattningen, att ärenden kunna finnas, som angå det ena rikets förhållande

till främmande magter, utan att ens medelbart angå det andra

riket, — en uppfattning, som är så stridande mot unionens grundtanke

och så farlig för dess framtid, att i riksakten intet bör förekomma,

som kan lemna den något, vore det ock det allra ringaste, stöd. —

Lika litet kan utskottet gilla, att i det kongl. förslaget intagits en bestämmelse,

som lemnar rum för tvetydighet i fråga om den statsrådsledamots

nationalitet, som i egenskap af minister för utrikes ärendena

skall vara föredragande i den ministeriella konseljen. Det kan väl med

allt skäl synas, som om någon tvetydighet i detta afseende icke skulle vidlåda

den nu ifrågavarande bestämmelsen, om den nemligen sammanställes

med det alltifrån unionens början bestående, och äfven af Norges förnämsta

statsrättsliga auktoritet såsom rättsligt erkända förhållandet, att ministern

för utrikes ärendena måste vara ledamot af svenska statsrådet. Men i annat

ljus framstår saken, om man sammanställer den nu föreslagna bestämmelsen

med förhandlingarne om nu förevarande ämne af år 1886. Motsvarande

bestämmelse i norska regeringens då afgifna förslag var af samma lydelse

som den nu föreslagna. Mot denna bestämmelse anmärkte då svenska statsrådet,

att den lemnade frågan om utrikesministerns nationalitet oafgjord;

han kunde, utan att riksaktens ifrågavarande § ändrades, lika väl vara

ledamot af det norska statsrådet som af det svenska; skälet till denna förslagets

affattning vore ej af norska regeringen angifvet, och man vore derför

hänvisad att söka förslagets betydelse och syfte i de yttranden i ämnet, som

året förut blifvit inför norska stortinget afgifna af norska regeringens fiämste

man; af dessa yttranden framginge, att denne vid jemförelse mellan det

förslag till ny föreningsakt, som år 1869 framlades för rikenas representationer,

och den anordning, som 1885 förbereddes, ansett den senare innebära

ett företräde derutinnan, att genom densamma ej blefve i grundlag fastslaget,

att ministern för utrikes ärendena skulle vara svensk statsrådsledamot.

Inför så beskaffade uttalanden måste, enligt svenska statsrådets åsigt, en

redaktion af den ifrågavarande riksaktsbestämmelsen, som med full tydlighet

återgåfve den svenska uppfattningen af densamma, vara en oafvislig fordran

å svensk sida. Det svenska statsrådet ansåg sig emellertid icke behöfva

för detta ändamål förorda en sådan redaktion af bestämmelsen, att utrikesministerns

svenska nationalitet derigenom skulle uttryckligen stadgas. Det

inskränkte sig — och visserligen med fullt skäl — till att yrka på en

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 11.

15

bestämmelse, som var så affattad, att den med all önskvärd tydlighet visade

sig utgå från den förutsättningen att utrikesministern skall vara ledamot af

svenska statsrådet. På detta yrkande, som ä norska sidan icke ansågs

kunna bifallas, strandade 1886 underhandlingarne beträffande nu förevarande

ämne, för att innevarande år återupptagas med det resultat, att den ifrågavarande

bestämmelsen blifvit framlagd för Riksdagen till antagande i samma

redaktion, mot hvilken svenska statsrådet 1886 fann sig böra inlägga nyssnämnda

gensaga. Hade förslaget till den sålunda formulerade bestämmelsen

varit atföljdt af förslag till sådan ändring af § 7 riksakten, hvarigenom de

i denna paragraf förekommande beteckningarna för vissa ledamöter af svenska

statsrådet hade bragts till öfverensstämmelse med de benämningar på dessa

statsrådsledamöter, som 1876 stadgades i regeringsformen, så hade utskottet

icke i den nu föreslagna redaktionen af stadgandet om föredragande i den

ministeriella konseljen funnit något skäl att afstyrka det kongl. förslaget,

ty någon tvetydighet i fråga om föredragandens nationalitet hade i sådant

fall icke kunnat läggas stadgandet till last. Men då den nu föreslagna

ändringen i riksaktens § 5 icke ens stälts i samband med denna enkla och,

såsom det vill synas, nödvändiga ändring af samma lags § 7, så måste utskottet

äfven med afseende på det sätt, hvarpå den nu ifrågavarande bestämmelsen

är formulerad, afstyrka förslagets antagande. Utskottet kan

nemligen icke tillstyrka ett förslag, som för några få år sedan från Sveriges

sida måste afvisas derför, att det, sedan grundsatsen om utrikesministeims

svenska nationalitet blifvit till sin rättsliga giltighet ifrågasatt, lemnade detta

spörsmål oafgjordt, och som, enligt hvad norske statsministern Stång under

debatterna i norska stortinget den 21 och 23 sistlidne februari till förslagets

förmån och såsom en »väsentlig förbättring» framhöll, genom uteslutning af

den i 1886 års norska förslag förekommande hänvisningen till de särskilda

rikenas grundlagar i ännu högre grad än sistberörda förslag lernnar denna

fråga sväfvande. Det skulle enligt utskottets åsigt vara till synnerligt men,

ej blott för Sveriges, utan i lika hög grad för unionens sanna intresse, att

godkänna ett förslag, som enligt upprepade yttranden af norska regeringens

främste man under de nyssnämnda stortingsdebatterna, å norska sidan anses

vara bygdt på den grundsatsen, att en sådan sak som frågan om utrikesministerns

nationalitet skall i rättsligt afseende betraktas såsom en öppen

fråga.

Med den Kongl. proposition, som utskottet nu granskat, åsyftas såsom

här ofvan är angifvet, bland annat, att i riksakten införa stadganden om ministeriella

ärendens behandling, som nu i denna lag saknas; och är, i fråga härom

föreslaget, att sådana ärenden skola kunna afgöras icke blott i en ministeriel

konselj, bestående af tre ledamöter af det svenska och tre ledamöter af det

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

norska statsrådet, utan äfven, der Konungen finner det lämpligt, i sammansatt

svenskt-norskt eller norskt-svenskt statsråd. »Då emellertid», yttrar

statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt här ofvan intagna

yttrande till svenska statsrådets protokoll den 31 sistlidne januari, »It § i

regeringsformen förutsätter, att endast tre statsrådsledamöter skola närvara

vid ministeriel!» ärendens afgörande, samt nyssnämnda föreslagna nya bestämmelser

i riksakten vid sådant förhållande skulle komma att i viss mån

afvika från ordalagen i grundlagen, men eu dylik bristande öfverensstämmelse

bör förekoramas, synes det mig vara nödigt att till sagde 11 § i

regeringsformen foga ett tillägg af innehåll, att ministeriel!» mål kunna föredragas

och afgöras äfven i statsrådet in pleno.» I öfverensstämmelse härmed

har Kongl. Maj:t föreslagit det tillägg till §11 regeringsformen, att ministeriel!

a mål kunna, om Konungen finner det lämpligt, i statsrådet afgöras.

Den ifrågavarande paragrafen i regeringsformen stadgade i sin ursprungliga

lydelse, att den ministeriel!» konseljen skulle utgöras af utrikesministern

och hofkansler^ hvilken bestämmelse i följd af hofkanslersembetets

afskaffande 1840 ändrades så, att nämnda konselj skulle bestå af utrikesministern

och någon annan statsrådets ledamot. I följd af statsministerembetets

inrättande 1876 erhöll paragrafen år 1885 sin nu gällande lydelse,

som stadgar, att den ministeriella konseljen skall utgöras af ministern för

utrikes ärendena, statsministern och någon annan statsrådets ledamot, eller,

der ministern för utrikes ärendena tillika är statsminister, två andra statsrådsledamöter.

Dessa bestämmelser om sammansättningen af den konselj, der ministeriella

mål skola föredragas och afgöras, hafva vid särskilda tillfällen blifva

så tolkade, som om hvad deri stadgas om antalet af dess medlemmar

icke skulle behöfva iakttagas i vidsträcktare mån, än att detta antal icke

finge vara mindre, än det i paragrafen stadgade, hvaremot Konungen skulle

vara oförhindrad att afgöra ministeriella ärenden i eu konselj, som bestode

af ett större antal ledamöter än det i nu ifrågavarande paragraf bestämda.

På en dylik tolkning är den kongl. resolution b3rggd, hvarigenom norske

ministern i Stockholm 1835 erhöll rätt till säte i den ministeriella konseljen;

med stöd af samma tolkning är det ock, som Konungen stundom låtit sådana

ärenden, hvarom § 11 regeringsformen stadgar, behandlas i sammansatt statsråd.

Behörigheten af denna tolkning har emellertid vid.olika tillfällen bestridts,

och Kongl. Maj:t har nu ansett nödigt, att i grundlagen stadgas, att ministeriella

mål kunna föredragas och afgöras äfven i statsrådet in pleno.

Det tillägg till § 11 regeringsformen, som i följd häraf föreslagits, är emellertid,

enligt utskottets åsigt, icke tillräckligt för att bringa de af Kongl.

Maj:t föreslagna nya stadgandena i riksakten i öfverensstämmelse med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

17

regeringsformen. Lika väl som en bestämmelse, hvarigenom åt Konungen

medgifves rätt att låta sådana ärenden, om livilkas behandling stadgas i §

11 regeringsformen, föredragas i statsråd, är af beskaffenhet att kräfva en

ändring af denna paragraf, lika väl skulle en bestämmelse, som medgåfve

dylika ärendens behandling i en konselj, bestående af de i berörda paragraf

nämnda statsrådsledamöter jemte tre ledamöter af norska statsrådet, för sin

giltighet kräfva regeringsformens ändring. Och i ännu högre grad måste

dylikt vara förhållandet med en bestämmelse, som, liksom den, hvilken nu

är föreslagen att intagas i riksakten, stadgar skyldighet för Konungen att

-— der han ej vill låta ministeriella mål föredragas i statsråd — afgöra

dem i en konselj, som skall bestå ej blott af tre ledamöter af det svenska

statsrådet, utan äfven af tre ledamöter af det norska. De former, enligt

hvilka Konungen jemlikt regeringsformen skall utöfva sin regeringsmagt,

kunna nemligen icke i annan ordning än den, som för grundlagsändring är

föreskrifven, och således icke endast genom riksaktsbestämmelse, göras trängre

eller mera tyngande än regeringsformen stadgar.

Det kongl. förslaget till riksaktens ändring anses af svenska statsrådet,

enligt dess yttrande till sammansatta statsrådets protokoll af den 28 sistlidne

januari, vara egnadt att, »såvidt sådant är möjligt utan väsentligen genomgripande

förändringar i de för föreningen gällande bestämmelser, utjemna

den olika uppfattning, som råder i fråga om det inflytande, hvartdera riket

bör hafva på de ministeriella ärendenas behandling.» Då emellertid norska

regeringen i sitt betänkande af den 26 januari förklarar, att förslaget icke

»fullt tillfyllestgör, hvad från norsk sida måste fasthållas såsom det slutliga

målet,» medan samma regering, enligt statsministern Stängs yttrande i stortinget

den 21 sistlidne februari, »noga har aktat sig för» att i sammanhang

med denna förklaring yttra något om, att — såsom norska statsrådsafdelningen

i Stockholm 1886 öppet och fullständigt medgaf — detta slutliga

mål icke kan vinnas utan »genomgripande förändringar i riksakten», så

synes det, som om man redan på grund af detta förhållande skulle vara berättigad

att tvifla på rigtigheten af svenska statsrådets nyssnämnda uppfattning''

i fråga om det resultat, som genom förslagets antagande skulle ernås.

Och i ännu högre grad synes detta tvifvel vara berättigadt, om man tillika

besinnar, att förslaget icke tillgodoser den fordran, som från Sveriges sida

vid olika tillfällen blifvit framstäld, att ökning af Norges inflytande på behandlingen

af ämnen, som röra de förenade rikenas förhållande till främmande

magter, bör åtföljas af förändring i de stadganden, som angå Norges

deltagande i de förenade rikenas gemensamma försvar. I sjelfva verket

kräfvas enligt utskottets åsigt mera omfattande förändringar i föreningsstadgandena

än de af Kongl. Maj:t nu föreslagna för att undanrödja de anhih.

till Piksd. Prot. 1891. 3 Sami. 11 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

ledningar till misshällighet mellan de båda folken, som kunna förefinnas i de

för föreningen gällande bestämmelsernas brister. Dessa brister hafva under

föreningens tillvaro tid efter annan framträdt, ej minst under förhandlingarne

om den fråga, hvars ordnande åsyftas med det nu föreliggande kongl. förslaget.

Medan detta förslag enligt svenska statsrådets åsigt innefattar ett

medgifvande åt Norge, hvarpå detta rike icke rättsligen kan göra anspråk,

så framgår af handlingarna, att enligt norska regeringens åsigt samma förslag,

huru tillmötesgående det än från svensk sida kan anses vara, icke ens

lemnar Norge, hvad dess genom riksakten stadgade ställning inom unionen

gifver detta rike rätt att kräfva. Medan man å svensk sida anser, att en

förändring sådan som den af Kongl. Maj:t nu föreslagna endast kan genomföras

medelst öfverenskommelse mellan båda rikena, så har för några få år

sedan inom Stortinget väckts förslag att, oberoende af Sveriges samtycke, genomföra

den endast genom ändring af Norges grundlag. Och medan en i Sverige

vidt utbredd mening, som vid flerfaldiga tillfällen erhållit officiel uttryck,

anser ändringar i bestämmelserna om Norges ställning till den yttre politikens

ledning endast kunna medgifvas i sammanhang med ändringar i stadgandena

om Norges deltagande i det gemensamma försvaret, synes man numera

i Norge temligen allmänt hysa den uppfattningen, att denna åsigt

skulle i sin tillämpning innebära en kränkning af de rättigheter, som vid

unionens stiftande blefvo Norge tillförsäkrade. Dessa och dylika meningsskiljaktigheter

röja en olikhet i uppfattningen af unionsbestämmelsernas

verkliga innebörd, som för unionens framtid kan blifva ödesdiger, om den ej,

medan tid är, aflägsnas. Enligt utskottets åsigt kan den ej aflägsnas utan

en fullständig revision af föreningsbestämmelserna, och utskottet anser derför

en dylik revision böra företagas.

Denna revision borde naturligtvis utgå derifrån, att ingen rubbningsker

i den grundsatsen, att de båda under en konung förenade rikena skola

i fråga om inre angelägenheter vara fullt sjelfständiga i förhållande till hvarandra,

medan de i fråga om förhållandena till främmande magter utgöra en

organisk enhet med gemensamt försvar och gemensam styrelse; men de båda

folkens ömsesidiga skyldigheter i fråga om det gemensamma försvaret skulle

i föreningsakten bestämmas; den gemensamma styrelsen i fråga om yttre

angelägenheter skulle, i stället för att den nu är svensk och konstitutionelt

ansvarig endast inför svenska riksdagen, blifva unionel, så att utrikesministern

skulle kunna vara lika väl norrman som svensk, och verka under en för båda

rikena gemensam konstitutionel ansvarighet; vidare skulle en bestämd gränslinie

uppdragas mellan föreningsbestämmelserna och h vartd era rikets särskilda

konstitutionella rätt derigenom, att man i sjelfva föreningsakten upptoge

alla föreskrifter, Indika skola anses såsom unionella och alltså icke må för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande JS:o 11.

19

ändras eller upphäfvas utan genom öfverensstämmande beslut af Konungen

och begge rikenas nationalrepresentationer.

Men om utskottet sålunda instämmer i den tanke, som ligger till

grund för herr Boethius’ motion, så finner sig utskottet dock icke kunna

tillstyrka bifall till det förslag, den innefattar. Utan att inlåta sig på

spörsmålet om den närvarande tidpunktens lämplighet för att upptaga revisionsfrågan

till lösning, anser nemligen utskottet, att, när denna vigtiga och

grannlaga fråga skall upptagas, initiativet dertill bör utgå frän Kongl. Maj:t,

som bäst är i tillfälle att bedöma, när tiden är lämplig att bringa henne

å bane.

På grund af hvad nu är anfördt och då utskottet för öfrigt anser, att

förslag till föreningsbestämmelsernas ändring, som utgå från regeringen,

böra samtidigt förekomma till behandling inom de båda rikenas representationer,

men sådant icke är möjligt med det nu föreliggande kongl. förslaget

till riksaktens ändring, får utskottet hemställa:

l:o) att Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse

af § 11 regeringsformen icke må till någon Riksdagens

vidare åtgärd föranleda;

2:o) att Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad

lydelse af § 5 i den emellan Sverige och Norge upprättade

riksakt icke må af Riksdagen bifallas;

3:o) att herr Boethius’ motion om skrifvelse till Kong],

Maj:t med begäran om revision af riksakten icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1891.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer

af herr G. Elowson, beträffande tredje punkten:

»Inom utskottet har jag framhållit behöfligheten och önskvärdheten af,

att de bestämmelser, som angå föreningen emellan Sverige och Norge, blifva

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

föremål för en fullständig revision. L\:n härför nödiga utredningen torde

kunna uppdragas åt en komité af svenske och norske män, lika mänga från

hvartdera riket.

Derjemte har jag under öfverläggningarna i utskottet sökt göra gällande,

att såsom ledning för nämnda revision följande grunder böra hufvudvudsakligen

uppställas, nemligen:

att de båda under en konung förenade, rikena äro i fråga om inre

angelägenheter fullt sjelfständiga i förhållande till hvarandra;

att de båda rikena i fråga om förhållandena till främmande magter utgöra

en organisk enhet med gemensamt försvar;

att de båda folkens ömsesidiga skyldigheter i fråga om det gemensamma

försvaret bestämmas i en föreningsakt eller i riksakten;

att utrikesärendena föredragas och afgöras uti en på grundvalen af

likställighet bildad unionel konselj;

att såväl föredraganden som öfriga rådgifvande ledamöter af nämnda

konselj äro konstitutionelt ansvariga inför en unionel institution;

att till utrikesminister kan utnämnas antingen en svensk eller en norsk

man; samt

att en bestämd gränslinie uppdrages mellan föreningsbestämmelserna å ena

sidan och hvartdera rikets särskilda konstitutionella rätt å andra sidan derigenom,

att i sjelfva föreningsakten intagas alla föreskrifter, hvilka äro unionella

och såsom sådana icke kunna förändras eller upphäfvas utan genom öfverensstämmande

beslut af Konungen och begge rikenas nationalrepresentationer.

Ehuru utskottet afstyrkt ifrågasatt förslag om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om revision af riksakten, har detsamma likväl uti sin

motivering intagit ungefär allt det, som under diskussionen förordades såsom

en dylik skrifvelses väsentliga innehåll. Då jag hyser den öfvertygelsen,

att unionsbandet stärkes genom ett öppet uttalande ifrån den svenska representationen

angående en revision af unionsbestämmelserna, så har jag ansett

mig icke böra underlåta att göra hemställan om en skrifvelse uti förevarande

vigtiga angelägenhet.

Jag hemställer alltså,

att Riksdagen ville med anledning af herr Boethius’

motion i ämnet medelst skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes, när tiden dertill pröfvas lämplig,

låta i öfverensstämmelse med här ofvan angifna grunder

företaga en revision af unionsbestämmelserna mellan de

båda rikena samt derefter för Riksdagen i Sverige och

Stortinget i Norge samtidigt framlägga de förslag, hvartill

förutnämnda revision kan gifva anledning.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11 21

af herr Hedin:

»Det har tillförene ansetts vara sjelffallet, att förslag till ändring i

unionsfördraget mellan Sverige och Norge borde samtidigt föreläggas båda

rikenas representationer, och det har likaledes hållits för önskvärd!, att afgörelsen

måtte, så vidt möjligt, ega rum samtidigt. Sålunda framlades 1818

för Riksdagen och Stortinget, såsom tillägg till riksakten, ett slags unionel

tryckfrihetslag, och år 1869 förslag till ny föreningsakt. Det förra kunde

väl icke förekomma till slutligt afgörande i båda länderna, såsom vederbörande,

i följd af en oförklarlig glömska af riksaktens § 12, hade förestält

sig. Men det senare afgjordes 1871 af båda representationerna, sedan nästföregående

Riksdag, på konstitutionsutskottets initiativ, för sin del beslutit

och Kongl. Maj:t lemnat sitt samtycke till uppskof med slutliga behandlingen

af förslaget. Anledningen till uppskofvet var icke blott och tvifvel utan

icke ens hufvudsakligen »den korta tid detta omfattande förslag varit hvilande»,

utan äfven och förnämligast »önskvärdheten deraf, att Riksdagen

och norska Stortinget komme att mera samtidigt fatta beslut i detta för de

båda folken så vigtiga och grannlaga ämne.»

Af anledningar, som icke blifvit offentliggjorda, har Kongl. Maj:t nu

förfarit helt annorlunda. Kongl. Maj:t har för Sveriges Riksdag framlagt dels

ett förslag till ändring i riksaktens § 5, hvilket af innevarande Riksdag

skall definitivt afgöras, dels ett förslag till ändring i § 11 regeringsformen,

hvilket ej kan af Riksdagen definitivt antagas förr än 1894; och är det förra

förslagets trädande i kraft såsom lag, derest det af Riksdagen blifver godkändt,

beroende af tvenne förutsättningar, af hvilka den ena, eller upphöjandet

till grundlag af den ifrågasatta ändringen i § 11 regeringsformen,

ej kan inträffa förr än 1894, medan den andra, eller norska Stortingets

samtycke till den i Sverige föreslagna förändringen i riksaktens § 5, så

mycket mindre kommer att ega rum, som förslag derom icke ens kommer

att för Stortinget framläggas.

Medan Kongl. Maj:t sålunda för Riksdagen framlagt två förslag, af

hvilka det ena måste definitivt afgöras i år, det andra ej kan slutligen

antagas förrän 1894, hafva deremot i Norge förslag till motsvarande ändringar

i Norges grundlag och i riksakten, hvilken i Norge är grundlag, icke blifvit

framlagda, utan har blott tillkännagifvits, att man ämnade framlägga dem

1892, då det grundlagsenlig! först kan ske. Om detta tillkännagifvande, som

lemnades norska Stortinget i februari månad, komme att gå i fullbordan, sä

skulle Stortingets beslut i frågan först kunna fattas år 1895. Det är således

tydligt, att ingenting kunde vara mera onödigt, än den afvikelse från

den förut såsom rigtig erkända samtidighetsprincipen, som egde rum, då för

1891 års Riksdag unionsfrågor framlades, hvilka ej förr än 1892 kunna

föreläggas Stortinget.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Som bekant, är nämnda tillkännagifvande faktiskt, om än ej formelt,

återkalladt i och med ministérförändringen i Norge.

Då sålunda den farkost, der den allra nyaste unionella statskonsten

befann sig ombord, lidit hafveri redan i hamnen, har jag ansett konstitutionsutskottet

icke behöfva eller böra, såsom motiv för afstyrkandet af Kongl.

Maj:ts propositioner nås 13 och 14, anföra någonting annat än denna fullt

konstaterade olyckshändelse. Och hvad angår den af en motionär i Andra

Kammaren väckta fråga om en revision af riksakten, lärer det vara tillräckligt

att erinra att, om en gång en sådan fråga kan väckas, med utsigt

till framgång, eller åtminstone utan att göra skada, initiativet måste hafva

en allmän sammanstämmande mening inom båda länderna att stödja sig på,

hvilket- nu icke alls är händelsen.

Utskottets majoritet har emellertid funnit ögonblicket lämpligt för

åtskilliga så väl retrospektiva betraktelser som framtidsfunderingar, hvilka

påkalla följande genmäle.

Utskottet uppgifver, att Norges uteslutande från »delaktighet i de

ministeriella målens handläggning» har sin motsvarighet i den brist på

likställighet mellan de förenade rikena, som egen rum i ett annat afseende,

nemligen att Konungen i Norge ej har samma dispositionsrätt öfver Norges,

som Konungen i Sverige öfver Sveriges stridskrafter; och söker utskottet att

ställa dessa båda förhållanden i ett historiskt samband med hvarandra.

Här är först att anmärka, att den inre konstitutionella frågan om

konungamagtens större begränsning och folkrepresentationens större magt i

det ena riket, om den förres större och den senares ringare rätt i det andra

riket är en helt annan fråga, än den folkrättsliga om båda unionsstaternas,

om de förenade folkens ömsesidiga rätt i unionen. Den förra bör ej sammanblandas

och kan ej utan skada sammanblandas med den senare. Om

svenska regeringsformen gifvit Konungen den farliga rättigheten att, såsom

utskottet säger, »på det sätt han finner lämpligt använda Sveriges krigsmagt

för att möta de eventualiteter, som kunna framkallas af det sätt, hvarpå

utrikespolitiken handhafves», och om i detta afseende »likställighet» ej finnes

mellan konungamagten i Sverige och konungamagten i Norge, så afhjelpes

denna brist lämpligast genom en grundlagsförändring, som fråntager Konungen

i Sverige rätt att utan Riksdagens samtycke börja krig. Och om Norge

är utestängdt från jemlik andel med Sverige i de ministeriella målens handläggning,

så lär detta ej vara någon förmån för Sveriges folk, om det än

af konungamagten i’äknas för en fördel, att den konstitutionella kontrollen på

detta område är så svag som möjligt. Den som af ovilja mot likställighet i

detta fall ej vill förbättra nämnda kontroll på det enda effektiva sättet,

nemligen genom de ministeriella målens förläggande under statsrådet, tjenar

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitionsutsliottets Utlåtande N:o 11.

23

endast den ansvarslösa sjelfrådigheten i handhafvande! af de ärenden, som

angå förhållandet till främmande magter, men motverkar båda folkens intresse

och unionens bästa.

Detta i förbigående. Jag går nu att tillse, hur det förhåller sig med

det förmenta historiska »sambandet» mellan inskränkningarna i Norges

Konungs dispositionsrätt öfver landets stridskrafter och bestämmelserna om de

ministeriella målen.

Korska grundlagen i dess ursprungliga lydelse undantager, i § 30,

frän föredragning och afgörande i statsrådet »diplomatiske og egentlige militaere

Commandosager.» Om de förra stadgades i § 33, att den statsrådsledamot,

»som forestaaer det udenlandske Departement, bör have en egen Protocol,

hvori de Sager indföres, som ere af den Natur, åt de ikke bör forelaegges

det samlede Statsraad. Por övrigt gjselder i dette Tilfselde samme Bestemmelser,

som i § 32 ere fastsatte» (d. v. s. rådgifvarnes pligt att frimodigt

säga sin mening, Konungens pligt att höra den, rådgifvarnes pligt

att till protokollet göra kraftiga föreställningar).

A urtima Stortinget föreslogo Karl XIILs kommissarier, att § 30

(= n. v. § 28) skulle bibehållas och § 33 utgå, hvithet ock af Stortinget

beslöts.

Var det då Stortingets afsigt, när föreningen med Sverige beslöts, att

kasta bort all konstitutionel kontroll öfver, hvarje ministerielt ansvar för

handhafvandet af Norges utrikespolitik samt, i motsats mot Eidsvoldsmännen,

på detta område göra Konungen enväldig?

Ett sådant antagande är orimligt. Man behöfver för öfrigt icke stanna

vid suppositioner såsom svar på frågan. Ty Stortinget antog, likaledes i

öfverensstämmelse med Karl XIILs kommissariers förslag (§ 34), »i stället

för» § 33 den bestämmelse, som utgör § 38 i den reviderade grundlagen

och som lyder: »Saavel den Norske Statsminister, som de tvende Norske

Statsraader, der fölge Kongen, have Saede og delibererende Stemme i det

Svenske Statsraad, naar sammesteds forhandles Gjenstande, som angaae begge

Rigel’. I saadanne Sager bör tillige den i Norge vterende Regjerings Betänkning

indhentes, med mindre Sagerne udfordre saa hastig Afgjörelse, åt

Tid dertil ei gives.» Denna bestämmelse inrycktes sedermera i riksakten

(§ 5) med det tillägget, att då inför Konungen i det norska statsrådet, enär

och ehvar det är samladt, ämnen förehafvas, som angå båda rikena, skola

trenne ledamöter af det svenska statsrådet der äfven hafva säte och

stämma.

Detta är icke några på fri hand uppgjorda förmodanden, utan intygas

af det urtima Stortingets protokoll, der det heter, att den af Stortinget förordnade

komité, som mottog meddelanden från Karl XIILs kommissarier, till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Stortinget afgaf det utlåtandet, (»Munk og Birkeland: Storthingsefterretninger

1814—1833, l:e b., s. 168), att Eidsvolds-grundlagens § 33 (om det norska

utrikesdepartementet) kunde — på sätt kommissarierne föreslagit —- »efter

Comiteens Pormening bortfalde, men i dens Steel antages en ny af fölgende

Indhold: Saavel den Norske Statsminister som de tvende Norske Statsraader,

der fölge Kongen, liave Ssede og Stemme i det Svenske Statsraad, naar

sammesteds forhandles Gjenstande, som angaae begge Rigel-. I saadanne

Sager bör tillige det Norske Statsraads Betänkning indhentes, med mindre

Sagerne udfordre saa hastig Afgjörelse, åt Tid dertil ei levnes.» Och i

enlighet härmed beslöt Stortinget.

Stortinget hade således upphäft den grundlagsbestämmelse, som handlade

om utrikesdepartementet, det hade för unionens skull uppoffrat rätten

att hafva en egen utrikesminister, men det hade ej på samma gång velat

undandraga de ärenden, som angå rikets förhållande till främmande magter,

all konstitutionel kontroll och öfverlemna dem åt Konungens personliga envälde,

utan antog i stället en grundlagsbestämmelse, som afsåg att dessa

ärenden skulle läggas under sammansatt svenskt-norskt statsråd.

Man har nu sagt, men utan att derför kunna åberopa något bevis,

att urtima Stortinget omöjligen kan hafva menat, hvad dess protokoll dock

säger att det menat, i ty att Stortinget ej skall kunna hafva varit okunnigt

derom, att enligt svenska regeringsformen diplomatiska angelägenheter icke

höra under »statsrådet», och sålunda den i stället för § 33 antagna grundlagsbestämmelsen

om sammansatt statsråd ej var tillämplig å diplomatiska

saker. Omöjligheten af ett sådant misstag förefaller dock ej så absolut, om

man besinnar, att det fyratiofem år senare fans svenske folkrepresentanter,

som icke kände riksakten bättre, än att de kunde påstå, att densamma innehöll

stadgande om Konungens rätt att till ståthållare förordna en norrman

eller en svensk. Men äfven om Stortinget lagt märke till motsägelsen mellan

den nya bestämmelsen och svenska regeringsformen, kan det icke dess mindre

hafva ansett den förre leda till målet, alldenstund den förre, som följande

året blef ett riksaktsstadgande, ju borde, i likhet med unionskontraktets,

riksaktens, samtliga föreskrifter, gälla framför stadganden i båda ländernas

särskilda grundlagar.*)

*) Riksakten, säger Rydin (Föreningen mellan Sverige och Norge, s. 251), är

de särskilda rikenas grundlagar »öfverordnad, så till vida, som densamma, såsom angående

båda rikena och stöld under bådas samfälda lagstiftande magt, eger giltighet framför

de särskilda grundlagarne, så att hvarhelst någon stridighet skalle förekomma mellan ett

grundlag sbud och ett riksaktsstadgande, det sistnämnda erkånnes såsom gällande».

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

25

Mot ostridiga fakta är i mina ögon den gissningen betydelselös, att

Stortinget icke afsåg, hvad dess protokoll dock säga, att det både i sigte.

Och mot dem, som roat sig med dylika utläggningar, förtjenar anföras, hvad

den första unionskomitén — utan någon reservation från de svenska ledamöterne,

herrar Aug. von Hartmansdorff, J. P. Lefrén, B. Rosenblad, C. Gf.

Warberg — härom yttrar. (Handlingar angående frågan om revision af

föreningsfördraget mellan Sverige och Norge, II, 75):

— — — — — — »Då således sistnämnde § (= § 38 i Norges

grundlag) blef uti grundlagen af den 4 november 1814 upptagen, för att

gälla om diplomatiska ärendena, kan icke nekas, att afsigten var att Norge

skulle deltaga i behandlingen af nämnda ärenden på der föreskrifvet sätt;

men då uttrycken inskränka sig till de för begge rikena gällande ärenden,

som behandlas’ i'' svenska statsrådet, så uttolkades dessa uttryck sålunda, att

Norge alldeles uteslöts från deltagande i dessa ärendens behandling.»

Detta om det s. k. naturliga sambandet.

Då utskottet funnit lämpligt att orda om, huruledes det står i Norges

skön att nedbringa sin andel i det gemensamma försvaret till ett minimum,

»som icke står i något rimligt förhållande» till storleken af Sveriges andel,

synes det mig, att utskottet äfven borde hafva meddelat en säkerligen för

alla svenskar och norrmän lika välkommen som oväntad upplysning om, huru,

när och till hvad »storlek» Sveriges andel i det unionella försvaret blifvit

bestämd, och hänvisa till de, om än ej unionelt kontraktsmessigt, åtminstone

såsom svensk lag gällande föreskrifterna härom. Om åter utskottet ej är i

stånd att anföra några sådana stadganden, borde må hända jämförelsen mellan

två faktorer, af hvilka den ena — den svenska — är okänd, hafva

uteblifvit. Och om utskottet tagit i öfvervägande, att Norges^ Konung utan

Stortingets samtycke eger, enligt lagen af 16 juni 1885, att på svensk mark

till vårt lands försvar använda linietrupper till en manskapsstyrka åt 18,000

man, samt dermed jemfört den styrka, som Sverige enligt utskottets åsigt

kan sända till Norge, sä torde det hafva blifvit klart, att hvad utlåtandet

säger om det unionella försvaret ej innehåller en upplysande jemförelse, men

åtminstone ser ut som en vilseledande, af ingenting rättfärdigad insinuation.

Hvad slutligen angår utskottets unionella framtidsvyer, hvilka dess

värre äro nog dimmiga och förete allt för mycket sönderflytande konturer,

tillåter jag mig att anmärka, att om utskottet (sid. 18) åsyftar en unionel

representation för ett eller flere slag af ärenden, utskottet utan tvifvel misstagit

sig, derest det föreställer sig att någotdera folket vill frånhända de

särskilda folkrepresentationerna någon magtbefogenhet, för att öfverlåta den

åt en på mycket svag grund livilande unionel representation, enär följden

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 3 Samt. 11 Höft. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 fi

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

deraf endast kunde blifva minskning af det konstitutionella ansvaret och

utvidgning af en lysten konungamagts faktiska magister.»

af herr Johnsson, som ansett att utskottets yttrande bort hafva följande

lydelse:

»Som kändt är, inrymmer hvarken riksakten eller någon annan unionel

lag. åt Norge delaktighet i de ministeriella målens handläggning, utom för

savidt dessa mal äro åt sådan beskaffenhet, att de enligt regeringsformen

skola afgöras i statsråd, i hvilket fall de skola afgöras i sammansatt statsråd.

Under de första 20 åren af föreningens tillvaro saknade också Norge —

med nämnda undantag — hvarje regelmessig andel i dessa ärendens behandling.

Det var först 1835, som Norge erhöll eu dylik andel deri, då norske

statsministern i Stockholm genom en kongl. resolution erhöll plats i den

ministeriella konseljen vid sidan af tvenne svenske statsrådsledamöter, af

hvilka denna konselj enligt § 11 regeringsformen då skulle utgöras. Denna

brist på likställighet mellan de förenade rikena har sin motsvarighet i bristen

pa likställighet i ett annat afseende. Medan svenska regeringsformen lemnar

Konungen ^ frihet att använda Sveriges krigsmagt till de förenade rikenas

försvar, så förbjuder Norges grundlag Konungen att utan Stortingets samtycke

använda andra norska trupper, än som räknas till linietrupper, utom

Norges gränser. Dertill kommer, att då någon bestämmelse om hvad som

menas med linietrupper icke är intagen i Norges grundlag, och ändring der af

Stortinget kan vidtagas utan Konungens samtycke, så synes i detta afseende

en tastare grundval för de förenade rikenas gemensamma försvar vara

önskvärd.

Grunden för det gemensamma försvaret torde böra i riksakten bestämnias,

hvarigenom Kong]. Maj:t skulle berättigas använda, utom båda

rikenas stamtrupper, vissa årsklasser af de värnpligtige i Sverige likasom

ett lika antal årsklasser i Norge till de förenade rikenas försvar.

Redan den omständighet att förslaget således endast berör den ena

af de tvenne frågor, hvilka med hvarandra torde böra stå i ett sammanhang,

utgör för utskottet ett tillräckligt skäl att afstyrka detsamma.

Med den kongl. propositionen åsyftas, bland annat, att i riksakten införas

stadganden om ministeriella ärendens behandling, som nu i denna lag saknas; och

är i fråga härom föreslaget, att sådana ärenden skola afgöras icke blott i en

ministeriel konselj, bestående af tre ledamöter af det svenska och tre ledamöter af

det norska statsrådet, utan äfven, der Konungen finner det lämpligt, i statsrådet.

Då emellertid, yttrar statsrådet och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet

den 31 sistlidne januari, 11 § regeringsformen förutsätter, att

endast tre statsrådsledamöter skola närvara vid ministeriella ärendens af
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

27

görande, samt nyssnämnda föreslagna nya bestämmelser i riksakten vid sådant

förhållande skulle komma att i viss mån afvika från ordalagen i grundlagen,

men en dylik bristande öfverensstämmelse bör förekomma^, synes det mig

vara nödigt att till sagde § 11 i regeringsformen foga ett tillägg af innehåll,

att ministeriella mål kunna föredragas och afgöras äfven i statsrådet in pleno.

I öfverensstämmelse härmed har Kongl. Maj:t föreslagit det tillägg till § 11

regeringsformen, att ministeriella mål kunna, om Konungen finner det lämpligt,

i statsrådet afgöras.

Till sistnämnda af Kongl. Maj:t uttalade anvisning i fråga om lösningen

af de ministeriella ärendenas behandling vill utskottet ansluta sig.

Derigenom att de ministeriella ärendenas behandling handlägges i statsrådet

vinnes icke allenast en större trygghet att ärendena blifva allsidigt skärskådade,

utan äfven den likställighet, att, då de norska ledamöterna i detta

statsråd borde vara lika många som de svenska, det ena rikets statsråd icke

kan utöfva större inflytande på ärendenas afgörande än det andra rikets

statsråd samt jemväl i afseende å ansvarigheten den likställighet vinnes, att

då de svenska statsråd, som deltagit i sammansatt statsråd, äro ansvarige

inför svenska Riksdagen, de norska ledamöterna af samma statsråd borde vara

ansvariga inför Stortinget.

Utskottet är öfvertygadt, att såväl Sveriges som Norges folk är besjäladt

af den af Hans Maj:t Konungens till statsrådsprotokollet den 17 sistlidne

januari uttalade önskan om undanrödjande af de missförhållanden, som

kunna på sådant sätt störa dess samarbete och hindra den inre utvecklingen

af tvenne folk, hvilkas öden genom deras säregna läge synas vara förknippade,

och är tillika förvissadt derom, att Kongl. Maj:t ej skall underlåta att, då

tidpunkten är lämplig, vidtaga åtgärder för frågans lösning.

På grund af hvad nu är anfördt, och då utskottet anser, att förslag

till föreningsbestämmelsernas ändring, som utgå från regeringen, böra samtidigt

förekomma till behandling inom båda rikenas representationer, men

sådant icke är möjligt med det nu föreliggande kongl. förslaget till riksaktens

ändring, får utskottet hemställa:

(Lika med utskottets förslag).»

af herr Vall,Un:

»Ehuru jag instämmer i de beslut i sak, hvartill utskottet kommit,

kan jag deremot icke instämma i den motivering, på hvilken utskottet

grundar dem.

Utskottets afstyrkande så väl af det föreslagna tillägget till § 11

regeringsformen som dermed sammanhängande ändring af § 5 riksakten

synes mig tillräckligt motiveras deraf, att förslag till ändring i förenings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

bestämmelserna icke kunnat samtidigt förekomma till behandling inom de

begge rikenas representationer.

En revision af föreningsbestämmelserna anser äfven jag, i väsentlig

del i likhet med utskottet, böra utgå derifrån, att ett fullt erkännande

lemnas den grundsatsen, att de båda under en Konung förenade rikena skola

i fråga om inre angelägenheter vara fullt sjelfständiga i förhållande till

hvarandra, medan de i fråga om förhållande till främmande magter utgöra

en organisk enhet med gemensamt försvar och gemensam, på ömsesidig

jemlikhet grundad styrelse, men de båda folkens skyldigheter i fråga om

det gemensamma försvaret liksom formerna för den gemensamma styrelsen i

fråga om yttre angelägenheter skulle i föreningsakten bestämmas; vidare

skulle en bestämd gränslinie uppdragas mellan föreningsbestämmelserna

och hvalidera rikets särskilda konstitutionella rätt derigenom, att man i

sjelfva föreningsakten upptoge alla föreskrifter, livilka skola anses som

unionella och alltså icke må förändras eller upphäfvas utan genom öfverensstämmande

beslut af Konungen och begge rikenas nationalrepresentationer.

I likhet med utskottet gillar jag det syfte, som förestafva! herr

Boethius’ motion, men finner den, af samma skäl som utskottet, icke böra

till någon Riksdagens åtgörande föranleda.»

Herr von Strokirch har begärt få antecknadt, att han på grund af

sjukdom varit förhindrad att deltaga i ärendets slutliga behandling inom

utskottet.

i

Stockholm, Assoeiations-Boktryckeriet, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1891:69 Skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af § 11 i regeringsformen, dels Kongl. Maj:ts proposition med för a1 i texten