Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 52 regeringsformen och §§ 33 och 51 riksdagsordningen.

1891-03-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1891:3, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 52 regeringsformen och §§ 33 och 51 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank, till Riksd. kansli den 13 mars 1891, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om

ändring af § 52 regeringsformen och §§ 33 och 51

riksdagsordningen.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till konstitutionsutskottet

hänvisad motion, n:o 46, har herr Hallenborg erinrat, att det ej finnes

någon föreskrift om, hvilken det tillkommer att utöfva talmansbefattningen,

derest så väl talmannen som vice talmannen uti någon af Riksdagens

kamrar samtidigt vore förhindrad att tjenstgöra, samt under

framhållande af den stora olägenhet, som saknaden af dylikt stadgande

skulle kunna förorsaka, föreslagit följande förändrade bestämmelser i

nedanstående paragrafer i riksdagsordningen:

§ 33.

Så snart fullmagterna — — — — begäre hvardera kammaren

ofördröjligen hos Konungen medelst deputation talman och vice talmän.

Konungen utnämner då för hvardera kammaren bland dess ledamöter talman

och två vice talmän.

Då i något af de fall — —--eger hvardera kammaren att

inom sig välja talman och vice talmän. Innan — — — — som är

till lefnadsåren äldst.

Bill. till Biksd. Prof. 1891. 3 Sami. 3 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

§ 51.

Talmännen åligger — —--något dess sammanträde afsluta.

I händelse af förfall för talman träder en af kammarens vice talmän i

hans ställe, efter den ordning, hvari de hlifvit utnämnde.

Herr A. B. Olsson har likaledes i en inom Andra Kammaren väckt,

till konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o 171, framhållit nödvändigheten

af att afhjelpa berörda olägenhet, och då motionären på denna

. grund ansett sig höra föreslå en förändring i grundlagens bestämmelser

i detta afseende, har han i sammanhang dermed åter upptagit frågan

om kamrarnes rätt att sjelfva utse sina talmän samt anhållit, att Riksdagen

för sin del täcktes besluta,

att § 52 regeringsformen samt 33 § riksdagsordningen må erhålla

den förändrade lydelse, att Riksdagens båda kamrar må hvar för sig

välja en talman samt två vice talmän.

Då enligt nu gällande bestämmelser jemte talmannen blott en

vice talman utses för hvardera kammaren, kan otvifvelaktigt, i händelse

af samtidigt inträffande förfall för så väl talmannen som vice talmannen

i eu af Riksdagens kamrar, saknaden af föreskrift om, hvem det åligger

att under sådana förhållanden derstädes leda förhandlingarna, lätt förorsaka

betänkliga rubbningar i Riksdagens verksamhet. Den utväg,

motionärerna anvisat, till förebyggande af denna svårighet, torde vara

väl egnad att på ett enkelt sätt förekomma densamma, ty blefve, såsom

motionärerna föreslagit, antalet vice talmän bestämdt till två för hvardera

kammaren, synes den framstälda olägenheten ej vidare vara att

befara, och utskottet anser för den skidl en förändring i grundlagen i

detta syfte böra vidtagas.

Det af herr Olsson i ofvanberörda motion framstälda förslag om

kamrarnes rätt att sjelfva utse sina talmän har redan vid tre riksdagar

varit föremål för kamrarnes pröfning. Motioner i enahanda syfte hafva

nemligen framstälts vid riksdagarne 1872 (motion i Andra Kammaren,

n:o 209, af herr Törnfelt), 1873 (motion iFörsta Kammaren, n:o 44, af herr

A. O. Wallenberg) och 1884 (motion i Andra Kammaren, n:o 48, af herr

Borg). Samtliga dessa motioner hafva emellertid afstyrkts af konstitutionsutskottet

och af Riksdagen förkastats. Inom Andra Kammaren visade

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

3

sig likväl vid 1872 års riksdag ej ringa sympatier för förslaget, ehuru

kammaren med ogillande af utskottets motivering lät vid utskottets

hemställan bero. Vid 1873 års riksdag återremitterades ärendet af

samma kammare till utskottet, utan att dock återremissen kunde föranleda

någon åtgärd, då utskottets hemställan af Första Kammaren

bifölls.

Utskottet anser det uppenbart, att under ett utbildadt konstitutionelt

statsskick representationen bör ega att sjelf utse sin ordförande;

och ser man på förhållandena inom andra konstitutionella länder, synes

denna grundsats hafva vunnit allmän tillämpning. I Norge, Danmark,

Belgien, Tyskland, Frankrike och Schweiz eger representationen att

fullt sjelfständigt utöfva denna rätt, Uti Italien, Österrike, Ungern och

Spanien välja deputerade kamrarne sjelfva sina presidenter. Regeringen

utser deremot president för den del af representationen, som motsvarar

svenska Riksdagens Första Kammare. Härvid är dock att märka, att

denna afdelning af ifrågavarande länders representation helt och hållet

eller till hufvudsaklig del består af personer, som der taga plats

antingen på grund af utnämning af konungen eller på grund af

börd eller embetsmannaställning. I Nederländerna utser konungen

presidenter för generalstaternas båda afdelningar. Vid nämnandet af

president för andra kammaren är han dock bunden vid ett af kammaren

uppgjordt förslag på tre personer, af hvilka de två, som ej vid tillfället

nämnts af konungen, sedermera tjenstgöra såsom vice presidenter.

I England väljer underhuset sjelf talman. Valet skall visserligen bekräftas

af regeringen, men denna bekräftelse är en ren formsak. I

öfverhuset är en af ministrarne, d. v. s. en af den parlamentariska

majoritetens förtroendemän, sjelfskrifven talman. — I Sverige åter har

berörda grundsats alls icke vunnit någon tillämpning. Den svenska

Riksdagen är utesluten från hvarje inflytande på bestämmandet af hvem

det må tillkomma att leda förhandlingarna inom Riksdagens kamrar.

Till förmån för de nu gällande bestämmelserna uti ifrågavarande

afseende har såsom en omständighet af väsentlig betydelse blifvit framhållet,

att Konungens rätt att utse talmän skulle ega ett stöd i den för

vår grundlag egendomliga myndighet, som blifvit talmannen förlänad,

att, när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse, vägra

proposition. Det saknar icke sin vigt, har man sagt, att den, åt hvilken

tolkningen af rikets grundlagar i ty fall anförtros, erhållit sitt uppdrag

af Konungen och derigenom kan förutsättas innehafva en i förhållande

till de åsigter, hvilka inom kammaren från motsatta håll möjligen

söka göra sig gällande, oberoende ställning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Den . anförda omständigheten talar emellertid, enligt utskottets

åsigt, ej i någon mån för bibehållande af nuvarande stadgande. Man

torde nemligen ej med. skäl böra förutsätta, att kamrarne skulle till

ledare af sina förhandlingar utse personer, som i en sådan ställning

icke skulle göra till sin högsta .uppgift att städse iakttaga grundlagens

föreskrifter. Skulle åter en dylik fara få anses möjlig, så synes denna

i alla händelser icke större än den, som under motsvarande förhållanden

kan hota från den af Konungen utsedde talmannen. Utskottet vill ock

erinra . derom, att. talmännens rätt att vägra proposition var stadgad

redan i 1723 års riksdagsordning, samt att enligt samma riksdagsordning

talmännen skulle utses ej af Konungen, utan af de särskilda stånden.

Dessa bestämmelser gälde sedan ända till år 1772, d. v. s. under hela

den s.^ k. frihetstiden, utan att man från denna tid torde kunna framvisa

några svårare olägenheter, som förorsakats af talmans rätt att

vägra proposition, om än inom de särskilda stånden tvister ej sällan

på grund deraf uppstodo. Efter Gustaf Hirs statshvälfning'' blefvo

samtliga talmännen, utom erkebiskopen, som var sjelfskrifven talman

i prestestandet, utnämnda af Konungen, och deras rätt att vägra proposition

framträder nu såsom ett vigtigt medel för Konungen att inverka

på ständernas beslut. Upprepade exempel finnas derpå, att talmännen

vägrat proposition på befallning af Konungen eller i enlighet

med hans antydda vilja.

I 1809 års regeringsform bibehölls visserligen Konungens rätt

att utnämna talman, men enligt 1810 års riksdagsordning tillädes konstitutionsutskottet

den utskottet ännu tillkommande vigtiga befogenheten

att skilja emellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition,

en bestämmelse, hvartill den hufvudsakliga grunden säkerligen

är att söka i de missförhållanden, som framträdde under den närmast

föregående perioden.

Då numera på grund af denna bestämmelse en talmans propositionsvägran

kan underställas konstitutionsutskottets pröfning och afgörande,

torde å ena sidan Konungens rätt att nämna kamrarnes talmän

ej vidare kunna anses ega någon betydelse för Konungens och

Riksdagens inbördes magtställning. Å andra sidan finnas såväl i nyss

berörda stadgande som i de båda kamrarnes inbördes förhållande till

hvarandra och i den grundlagsstadgade rätten för hvarje riksdagsman

att till protokollet fritt tala och utlåta sig fullt betryggande garantier

för att ej någon olägenhet skulle följa, om kamrarne berättigades att

sjelfva välja sina talmän.

Under sådana förhållanden kan stadgandet om, hvem det må till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

5

komma att utse kamrarnes talmän, enligt utskottets åsigt, ej betraktas

annorlunda än som en blott formbestämmelse, men då finnes ej heller

något skäl, hvarför den svenska Riksdagen ej borde få utöfva ifrågavarande,

för hvarje representation i ett konstitutionelt samhälle naturliga

rätt. Om än förändringen endast rörer en form, är denna dock af så

stor vigt för Riksdagens värdighet, att utskottet ej tvekar att tillstyrka

det af motionären framstälda förslag,

De förändringar, som, i enlighet med hvad utskottet sålunda anfört,

böra vidtagas i grundlagar^, inskränka sig till § 52 regeringsformen och

§ 33 riksdagsordningen. I § 52 regeringsformen, som nu bestämmer, att

kamrarnes talmän och vice talmän skola utnämnas af Konungen, skulle

i stället stadgas, att Riksdagens kamrar hvar för sig bland sina ledamöter

egde utse talman och två vice talmän, och motsvarande stadgande

skulle ock upptagas i § 33 mom. 1 riksdagsordningen i stället för der

nu intagna bestämmelse om sättet för tillsättande af talmän. Då vidare,

enligt förevarande förslag, talmännen hädanefter alltid skola väljas af

kamrarne, bör § 33 mom. 2 riksdagsordningen helt och hållet utgå, och

samma paragrafs 3:dje mom. undergå en mindre redaktionsförändring.

Något stadgande till bestämmande af ordningen mellan vice talmännen

har utskottet ej ansett nödigt eller lämpligt, då vice talmännen

till arten af sitt uppdrag äro att likställa med suppleanter, samt gällande

grundlag för suppleanter ej meddelar dylika bestämmelser.

_ I öfrigt har utskottet endast att anmärka, att det ej funnit skäl

att vidtaga någon förändring af § 80 mom. 2 riksdagsordningen, ehuru,

om den nuvarande lydelsen bibehålies oförändrad, den af utskottet

föreslagna ökningen af vice talmännens antal i viss mån kommer att

inverka på sättet för tillsättandet af tjenstemän i Riksdagens kansli.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med afslag å herr Hallenborgs

motion, ville, med bifall till herr Olssons motion, antaga

att hvila till vidare grundlagsenlig behandling

följande förändrade lydelse af nedannämnda grundlagsstadganden:
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 52.

Kamrarnes talmän och vice talmän Riksdagens kamrar utse hvar för

utnämne Konungen. sig bland sine ledamöter talman och

två vice talmän.

Riksdagsordningen.

§ 33.

Så snart fullmagterna undergått

den i mom. 1 af nästföregående

paragraf föreskrifna granskning

samt berättelse om förloppet dervid

blifvit af chefen för justiedepartementet,

eller den i hans

ställe förordnad är, meddelad kamrarna,

hvar i hvad dess ledamöter

angår, begäre hvardera kammaren ofördröjligen

hos Konungen, medelst deputation,

talman och vice talman, dem

Konungen då för hvardera kammaren,

bland dess ledamöter, utnämner.

Då i något af de fall, som i 91,

93 och 94 §§ regeringsformen omförmälas,

Riksdagen på de i samma grundlags

95 § nämnde vederbörandes kallelse

sammanträder, eger hvardera kammaren

att, inom sig, välja talman och

vice talman.

Innan talmän är o förordnade eller

valde, efter ilig ofvan sägs, föres i

Så snart fullmagterna undergått

den i mom. 1 af nästföregående

paragraf föreskrifna granskning

samt berättelse om förloppet dervid

blifvit af chefen för justitiedepartementet,

eller den i hans

ställe förordnad är, meddelad kamrarna,

hvar i hvad dess ledamöter

angår, välje hvardera kammaren bland

sine ledamöter talman och två vice talmän.

Innan talmän blifvit valde, föres

i hvardera kammaren ordet af den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

7

hvardera kammaren ordet af den derstädes närvarande ledamot, som

derstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och,

de flesta riksdagar bevistat, och, der två eller flere ledamöter i lika

der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af

många riksdagar deltagit, den af dem, som är till lefnadsåren äldst,

dem, som är till lefnadsåren äldst.

Stockholm den 13 mars 1891.

På utskottets vägnar:

O. Bergris.

Reservation

af herrar Bergius, Alin, Behm, Gilljam, Lindahl, Carlborg, von Strokirch,

von Post, Gustaf Berg och Kajerdt, hvilka förenat sig om följande yttrande:

»Den rätt, som enligt våra grundlagar tillkommer Konungen, att

utse Riksdagens talmän och vice talmän, har under vårt nuvarande

statsskick, och i synnerhet under de sista femtio åren af dess tillvaro,

blifvit så utöfvad, att, långt ifrån att något behof af dess borttagande

framträdt, ej ens någon olägenhet af dess tillvaro har försports. Att

trots detta förhållande förslag väckes om den ifrågavarande rättens

borttagande, synes endast kunna förklaras af den stundom framträdande

benägenheten att bringa våra grundlagars stadganden i öfverensstämmelse

med vissa inom den allmänna statsrätten uppstälda och mer eller

mindre allmänt tillämpade grundsatser, hvilka, betraktade i och för sig

och oberoende af de förhållanden, under hvilka deras genomförande

yrkas, kunna ega en viss giltighet. Men mot dylika grundlagsändringar,

hvilka endast afse tillämpning af statsrättsliga teorier, utan att

betingas af praktiska behof, uttalar sig riksdagsordningen, såsom

konstitutionsutskottet vid föregående tillfällen framhållit, då den i sin

38 § ålägger konstitutionsutskottet att hos Riksdagen föreslå endast

sådana ändringar i rikets grundlagar, hvilka utskottet anser »högst

nödiga eller nyttiga». Denna grund torde ock vara den enda, efter

hvilken utskottet har att bedöma sådana förslag, som blifvit till dess

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

ompröfning från kamrarne hänskjutna. Bedömdt efter denna grund är

förslaget, att rätten att utse kamrarnes talmän och vice talmän skall

öfverflyttas från Konungen till kamrarne sjelfva, enligt vår åsigt, sådant,

att det bort af utskottet afstyrkas. Deremot synas oss de skäl, som

anförts för en sådan ändring i riksdagsordningens bestämmelse, att

tvenne vice talmän skola utses, ega full giltighet, och få vi derför

hemställa, att Riksdagen, med afslag å herr Ola Bosson Olssons motion,

må, i öfverensstämmelse med herr Hattenborgs motion, såsom hvilande

för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad

lydelse af §§ 33 och 51 riksdagsordningen:

§ 33.

Så snart fullmagterna —---begäre hvardera kammaren

ofördröjligen hos Konungen medelst deputation talman och vice talmän.

Konungen utnämner då för hvardera kammaren, bland dess ledamöter, talman

och två vice talmän.

Då i något af de fall — — — — eger hvardera kammaren att

inom sig välja talman och vice talmän.

Innan — — — — som är till lefnadsåren äldst.

§ 51.

Talmännen — — — — något dess sammanträde afsluta.

I händelse af förfall för talman träder en af kammarens vice talmän i

hans ställe, efter den ordning, hvari de blifvit utnämnde».

Herrar friherre von Essen och Enger hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.