Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8

1891-04-09 · 40 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 36 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1891:8, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 14 april 1891, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

af de i statsrådet förda ''protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början

och intill början af den innevarande i statsrådet förda protokoll, nemligen

öfver:

justitiedepartementsärenden från och med den 24 januari 1890 till

och med den 14 januari 1891;

justitieärenden från och med den 7 februari 1890 till och med

den 14 januari 1891;

utrikesdepartementsärenden från och med den 24 januari 1890 till

och med den 12 januari 1891;

landtförsvarsdepartementsärenden från och med den 21 januari

1890 till och med d.en 14 januari 1891;

sjöförsvarsdepartementsärenden från och med den 24 januari 1890

till och med den 12 januari 1891;

civildepartementsärenden från och med den 16 januari 1890 till

och med den 14 januari 1891;

finansdepartementsärenden från och med den 24 januari 1890 till

och med den 14 januari 1891; samt

echlesiastikdepartementsärenden från och med den 24 januari 1890

till och med den 14 januari 1891.

På derom framstäld begäran har derjemte till utskottet öfverlemnats

dels de under år 1890 förda protokoll öfver ministeriella ärenden

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 9 Samt. 8 Höft. (N:o 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.

f

augående förhandlingarne mellan Sverige och Spanien i anledning af

1889 års spritbeskattningslag i sistnämnda land, nemligen protokollen

den 14 och den 28 april 1890 med till dessa protokoll hörande handlingar;

dels och den af Kongl. Maj:t efter i kommandoväg derom fattadt

beslut genom generalorder den 31 december 1890 utfärdade »instruktion

för inkallelse och samling -af beväringen vid allmän mobilisering)).

Vid den jemlikt grundlagarnes stadganden företagna och numera

fullbordade granskningen af dessa protokoll

*>

har anledning icke förekommit att mot någon

ledamot af statsrådet tillämpa 106 § regeringsformen,

hvaremot utskottet

funnit följande efter föredragning af herr statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet, enligt

hvad nedannämnda protokoll utvisa, afgjorda ärenden

vara af beskaffenhet att böra jemlikt 107 § regeringsformen

för Riksdagen anmälas.

ri fi », • > M.j i.!-;'' ; i: i.-* > ;< i j: i. uor» i r- : t hnui i i :.h >

l:o.

Protokollen öfver ecklesiastikärenden den 31 januari 1890, n:o 4,

angående ändring i faststäld lönereglering för presterskap^, i S:t Klara

församling i Stockholm, och den 9 maj 1890, n:o 4, angående ändring

i faststäld lönereglering för presterskapet i Jakobs och Johannis församling

i Stockholm.

I skrifvelse den 6 juli 1857 gjorde Rikets Ständer hos Kongl.

Maj:t framställning om förändring i det då gällande sättet för presterskapels

aflöning, enär detta ansågs vara i flera afseenden mindre lämpligt

och af beskaffenhet att löntagare och löngifvare emellan leda till

tvister af störande inverkan på det förtroende och den sämja, som bör

råda emellan lärare och åhörare. Rikets Ständer framhöllo dervid vigten

af att presterskapets aflöning för en längre framtid ordnades på ett

tillfredsställande och med hänsigt till hela riket ändamålsenligt sätt

och antydde tillika den rigtning, i hvilken förändringen borde verkställas.

Med anledning af denna skrifvelse framlade Kongl. Maj:t uti

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

3

proposition af den 4 november 1859 till Rikets Ständers godkännande

de grunder, som Kong!. Maj:t ansåg böra följas vid reglerandet af denna

aflöning, och blefvo de sålunda föreslagna grunderna, enligt Rikets

Ständers skrifvelse den 25 september 1860, af Rikets Ständer för deras

del gillade, endast med vissa förändringar, som sedermera af Kongl.

Maj:t godkändes.

I kongl. förordningen den 11 juli 1862 anbefaldes derefter, i enlighet

med samma grunder, ett allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster.

Denna kongl. förordning egde emellertid, enligt uttryckligt stadgande

i densamma, icke tillämpning på Stockholms stad, och detta

föranledde det allmänna kyrkomötet att i skrifvelse den 24 september

1868 anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förordna, att de allmänna stadgandena

för ordnandet af presterskapets löneinkomster måtte i tillämpliga

delar varda gällande för Stockholms stads territoriella församlingar.

Såsom grund för denna anhållan anföres i berörda skrifvelse bland

annat, dels att berörda undantagsstadgande för Stockholm så mycket

mindre torde böra qvarstå, som det för den i allmänhet stadgade förändringen

åberopade skälet, nemligen det i många hänseenden mindre

lämpliga uti sättet för presterskapets aflöning, torde kunna anses ega

sin tillämpning i synnerhet på förhållandena i hufvudstaden, der presterskapets

inom de territoriella församlingarne aflöning hufvudsakligast

utginge i s. k. påskören, som hopsamlades genom kringsända böcker;

dels ock att hvarken Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition af den 4

november 1859 eller Rikets Ständers skrifvelse den 6 juli 1857 och den

26 september 1860 med ett enda ord häntydde på nämnda undantagsstadgande

för Stockholm. Med anledning af denna kyrkomötets skrifvelse

fann derefter Kongl. Maj:t för godt att, »i öfverensstämmelse

med de grunder, hvilka för regleringen af presterskapets i riket aflöning

blifvit faststälda och genom nådiga förordningen den 11 juli 1862

kungjorda till efterrättelse i riket utom hufvudstaden)), den 1 november

1872 utfärda förordning angående ordnande af presterskapets i de

territoriella församlingarna i Stockholm aflöning.

Såväl kongl. förordningen den 11 juli 1862, angående allmänt

ordnande af presterskapets inkomster, som kongl. förordningen

den 1 november 1872, angående ordnande af presterskapets i de territoriella

församlingarne i Stockholm aflöning, hvila således, enligt hvad

af ofvanstående synes, på samma af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer

gemensamt faststälda grunder.

Af dessa grunder — hvilka, såsom ofvan antydts, återfinnas i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

Rikets Ständers skrifvelse den 22 september 1860 — framgår, enligt

utskottets åsigt, fullt tydligt, att verkstäld reglering af presterskapets

löneinkomster afsåga skola orubbad bestå under en tid af 50 år. Särskilt

vill utskottet med afseende härå erinra om följande, bland de

faststälda grunderna upptagna bestämmelser, nemligen:

att all tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde skulle

utbytas mot bestämda utgifter, faststälda för en tid af femtio år;

att påskpenningar, jura stolas, matskott, offer, dagsverken med

flera smärre extra ordinarie afgifter skulle utbytas mot vissa, för samma

tid som tiondeersättningen till beloppet bestämda utskylder; samt

att presterskapets löner skulle beräknas uti en eller flera af de

räntepersedlar, som, enligt grunderna för ränteförenklingen, vore för

hvarje län bestämda, dock att endast en mindre del finge beräknas i

penningar. Persedlarne skulle utgå efter tioårig medelmarkegång, der

ej deras levererande till större eller mindre del in natura kunde varda,

med afseende på särskilda förhållanden medgifvet.

I enlighet med dessa bestämmelser hafva ock uti kongl. förordningen

den 1 november 1872, af hvilken löneregleringsresolutionerna

för Stockholms territoriella församlingar utgöra tillämpning i § 4 mom. 1

och i § 5 upptagits följande stadganden:

§ 4.

Mom. 1. Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura stolas och

andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för en tid

af femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse

inträffande första maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej då

kan ske.

§ 5.

Presterskapets löner beräknas uti spanmål, hälften råg och hälften

korn, och endast till eu mindre del i penningar; skolande dock den i

spanmål beräknade lönen debiteras och utgå i penningar till det belopp,

som efter don inom Stockholms län före debiteringen senast bestämda

tioåriga medelmarkegång mot spanmålslönen svarar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konsitutionsutshottds Memorial N.-o 8.

Såsom af ofvaimämnda protokoll öfver ecklesiastikärenden den 31

januari och den 9 maj 1890 inhemta», faststäldes genom kongl. resolutionen

den 18 december 1874 för presterskapet i S:t Klara församling

i Stockholm och genom kongl. resolutionen den 30 december 1874 för

presterskapet i Jakobs och Johannis församling dersammastädes lönereglering

att gälla under en tid af 50 år. Dervid förordnades bland

annat dels att utaf de medel, som till presterskapets aflöning årligen

borde af församlingarna utgöras, kyrkoherden skulle erhålla i S:t Klara

församling 3,154 kubikfot, i Jakobs och Johannis församling 3,159

kubikfot spanmål jemte, lika i båda församlingarna, 2,375 kronor samt

hvardera af församlingarnes komministrar 1,328 kubikfot spanmål, allt

hälften råg och hälften korn, och 1,000 kronor, dels att de i spanmål

bestämda lönemedlen skulle lösas efter tioårigt medelmarkegångspris

för Stockholms län.

Då emellertid berörda spanmåls- och penningelöner, som vid

regleringens verkställande i båda församlingarne beräknats motsvara

sammanlagdt 9,500 kronor för kyrkoherde och 4,000 kronor för hvardera

af komministrarne under de senare åren till följd af markegångsprisens

fallande allt mer och mer understigit dessa belopp, anhöllo hos

Kongl. Maj:t dels S:t Klara församling genom dess kyrkoråd, i enlighet

med församlingens å kyrkostämma den 7 oktober 1889 fattade beslut,

att det måtte varda bestämdt, att lösningspriset, för den i församlingens

presterskaps löner ingående spanmål icke måtte beräknas

lägre än det vid regleringens upprättande afsedda, eller två kronor

26 öre för hvarje kubikfot spanmål; dels Jabobs och Johannis församling

genom dess kyrkoråd, i enlighet med församlingens å kyrkostämma

den 20 januari 1890 fattade beslut, att i ofvannämnda resolution den

30 december 1874 måtte intagas följande stadgande: »Derest under

något år de i spanmål bestämda lönemedlen skulle så nedgå, att lönesumman

komme att understiga 9,500 kronor för kyrkoherden och 4,000

kronor för hvar och eu af komministrarne, höjes det kontanta aflöningsbidraget,

så att lönerna uppgå till nämnda belopp.»

De af berörda församlingar sålunda gjorda ansökningar blefvo,

såsom ofvan omnämnda protokoll öfver ecklesiastikärenden utvisa, af

Kongl. Maj:t efter föredragning af chefen för ecklesiastikdepartementet

på tillstyrkan af statsrådet bifallna, beträffande S:t Klara församling

enligt beslut den 31 januari 1890, och beträffande Jakobs och Johannes

församling enligt beslut den 9 maj 1890.

Kongl. Maj:ts berörda beslut innebära den ändring uti de för ifrågavarande

församlingar för en tid af 50 år faststälda löneregleringar, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

hela den sammanlagda till presterskapet i dessa församlingar utgående

lönen ej skulle kunna sjunka under det belopp, hvartill den beräknades

vid regleringarnes uppgörande, äfven i händelse att lösningspriset för

den i lönen ingående spanmålen skulle understiga det penningebelopp,

som det dervid, enligt då använd beräkningsgrund, antogs motsvara.

Ofvan anförda § 5 i kongl. förordningen den 1 november 1872

visar emellertid otvetydigt, att den vid regleringarnes uppgörande verkställda

beräkning af lönen ej kunnat hafva annan betydelse än såsom

ledning vid bestämmandet af dels det kontanta lönebidraget, dels den

qvantitet spanmål, som sedermera skulle i presterskapets löner ingå.

Genom den i samma paragraf gifna föreskriften, att den i spanmål

beräknade delen af lönen skulle debiteras och utgå i penningar till

det belopp, som efter den inom Stockholms län före debiteringen senast

bestämda tioåriga medel markegång svarade mot spanmålslönen, synes

nemligen tydligt framgå, att afsigten varit, att den i presterskapets

lön ingående spanmålens penningevärde och på grund deraf hela den

sammanlagda lönen skulle kunna såväl stiga som sjunka i förhållande

till det belopp, hvartill det vid regleringarnes uppgörande kunde hafva

beräknats.

De af Kongl. Maj:t medgifna förändringarna uti berörda löneregleringsresolutioner

kunna för den skull ej anses förenliga med nyssnämnda

stadgande i § 5 af kongl. förordningen den 1 november 1872.

Då emellertid detta stadgande, enligt hvad ofvan visats, uttrycker en

af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer för ordnandet af presterskapets i

riket aflöning gemensamt faststäld grund, innebära dessa förändringar

en afvikelse från hvad Kongl. Maj:t och Riksdag samfäldt beslutat;

och då hade ock, enligt utskottets åsigt, för vidtagandet af desamma,

Riksdagens medverkan erfordrats. Att samma förändringar fastställs

efter ansökning af de församlingar, för hvilka ifrågavarande löneregleringsresolutioner

gälde, synes ej i någon män kunna inverka på detta

förhållande, då ej särskilda korporationers beslut kunna vara af betydelse

i fråga om Konungens och Riksdagens inbördes magtställning.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, och då, enligt utskottets

förmenande, Kongl. Maj:ts ifrågavarande beslut lätt skulle

kunna gifva anledning till att inom olika delar af landet en sträfvan

uppstode att få de för presterskapets löneinkomster gällande regleringar

på motsvarande sätt ändrade, och derigenom det af Rikets Ständer i

skrifvelsen den 6 juli 1857 med presterskapets lönereglering uttryckta

syftemål att bereda »lärare och åhörare sins emellan trefnad, endrägt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial jN:o 8.

7

och förtroende» säkerligen i hög grad skulle motverkas, har utskottet

funnit sig hora för Riksdagen anmäla förevarande på föredragning af

chefen för ecklesiastikdepartementet afgjorda ärende.

2:o.

Protokollet öfver ecklesiastikärenden den 6 juni 1890, n:o 11,

angående besvär i mål rörande skyldighet för klockarne inom Östergarns

pastorat att befordra presterskapets embetsförsändelser.

Enligt domkapitlets i Visby protokoll den 18 december 1889 hade

klockarne inom Östergarns pastorat under åberopande af lagen angående

upphörande af klockares brefbäringsskyldighet hos domkapitlet yrkat,

att de måtte blifva befriade från att fortskaffa presternas inom pastoratet

tidt och ofta förekommande s. k. tjenstebref, och att presterna

måtte åläggas att fortskaffa sina försändelser enligt Kongl. Maj:ts förordning

angående deras fribrefsrättighet. I resolution af ofvannämnda

dag yttrade domkapitlet med anledning häraf: att då lagen angående

upphörande af klockares brefbäringsskyldighet den 21 september 1888

stadgar, att hvad 24 kap. 32 § kyrkolagen innehåller, nemligen att

klockare »skall bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens bref till prosten,

när de honom tillhandakomma, till nästa klockare» — skall upphöra

att gälla, och nämnda lag således icke afser sådana expeditioner och

embetsskrifvelser emellan pastor och komminister inom samma pastorat,

hvarom bär vore fråga och i afseende hvarå stadgan för kyrkobetjente

inom Visby stift den 6 oktober 1886 § 23 föreskrifver, det klockare

åligger, att mellan pastor och komminister inom samma pastorat fortskaffa

sådana expeditioner och embetsskrifvelser, som genom vanlig

postbefordran ej i vederbörlig tid kunna framkomma, domkapitlet fann

det framställa yrkandet intet afseende kunna vinna.

Öfver detta domkapitlets beslut blefvo derefter besvär hos Kongl.

Maj:t anförda, men farm Kongl. Maj:t, enligt ofvannämnda protokoll

öfver ecklesiastikärenden den 6 juni 1890, efter ärendets föredragning

af chefen för ecklesiastikdepartementet och på statsrådets hemställan

ej skäl att uti domkapitlets resolution göra ändring.

Ifrågavarande af‘ domkapitlet i Visby meddelade beslut, i hvilket

Kong!. Maj:t sålunda ej funnit skäl göra ändring, synes grunda sig på

den uppfattning af lagen den 21 september 1888, angående upphörande

af klockares brefbäringsskyldighet, att denna afsett att upphäfva allenast

den i kap. 24 § 32 kyrkolagen uttryckligen omnämnda skyldig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

heten för klockare att »bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens bref

till prosten, när de honom tillhandakomma, till nästa klockare», men

att samma lag deremot ej afsåge den skyldighet för klockare att bära

expeditioner och embetsskrifvelser mellan pastor och komminister inom

samma pastorat, som kunde vara klockare ålagd i särskild af domkapitlet

utfärdad stadga.

I kap. 24 § 32 kyrkolagen, som innehåller bestämmelser om

klockares åligganden, stadgas i sista punkten: »i det öfriga hvad hans

embete angår, så rättar han sig efter den förordning, som biskopen

och konsistorium honom föreskrifva)). Härigenom är således befogenhet

gifven domkapitlet att meddela närmare föreskrifter om klockdres

skyldigheter. Dessa föreskrifter skola dock endast röra »hvad hans

embete angår», och stadgandet innebär ej någon rätt för domkapitlet

att genom utfärdad stadga utvidga området för de pligter, som åligga

klockare, och derigenom pålägga klockare någon för lagen främmande

skyldighet.

Det enda stadgande, som pålade klockare brefbäringsskyldighet,

innehölls i kap. 24 § 32 kyrkolagen, och då detta numera genom lagen

den 21 september 1888 upphört att gälla, finnes ej längre i lag någon

föreskrift om dylikt åliggande för klockare. Vid sådant förhållande

kan emellertid ifrågavarande skyldighet ej vidare anses angå klockares

»embete», och för den skull kan ej heller, enligt utskottets åsigt, någon

som helst brefbäringsskyldighet åläggas klockare genom af domkapitlet

utfärdad stadga eller förordning.

Att med lagen den 21 september 1888 verkligen afsetts att befria

klockare från all brefbäringsskyldighet framgår äfven af den förberedande

behandlingen af densamma. Derunder förekom nemligen

intet, som, enligt utskottets åsigt, gifver den minsta anledning att antaga,

att efter borttagande af merberörda stadgande i kap. 24 § 32 någon brefbäringsskyldighet

derefter skulle kunna åläggas klockare. Alla de skäl,

som finnas anförda till förmån för den genom lagen den 24 september

1888 vidtagna ändringen, synas till sin fulla kraft gälla äfven ett befordrande

af bref och embetsskrifvelser inom eu viss församling.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, och då en sådan

tillämpning af lagen den 21 september 1888 angående upphörande af

klockares brefbäringsskyldighet, som ofvan berörda resolution angifver,

enligt utskottets åsigt, till väsentlig del skulle förhindra uppnåendet

af det med nyssnämnda lag afsedda ändamål, har utskottet ansett sig

böra för Riksdagen anmäla ifrågavarande ärende.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial 1S:o 8.

9

3:o.

Protokollet öfver ecklesiastikärenden den 10 oktober 1890, n:o 30,

angående tillsättning af öfverbibliotekariebefattningen vid kongl. biblioteket.

Af ofvannämnda protokoll inhemtas, att chefen för ecklesiastikdepartementet

efter att hafva tillkännagifva!, att af filosofie och juris

u. ktorn J. A. Thurgren ingifvits en skrift, i hvilken han anhållit att

vid tjenstens tillsättande komma i nådig åtanke, hemstält, det täcktes

Kongl. Maj:t i nåder utnämna f. d. kanslirådet, en af de aderton i

svenska akademien, grefve Carl Johan Gustaf Snoilsky att vara öfverbibliotekarie

vid kongl. biblioteket, samt att denna hemställan, hvaruti

statsrådets öfrige ledamöter instämt, blifvit af Kong]. Maj:t gillad och

bifallen.

Utskottet veterligen finnes icke någon föreskrift om, att ifrågavarande

befattning skall kungöras till ansökan ledig.

Enligt Kongl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för kongl. biblioteket

den 9 november 1877 eger öfverbibliotekarien ensam beslutanderätt

i alla frågor, som i biblioteket till afgörande förekomma och derjemte

är honom, bland annat, särskild! ålagdt:

a) att hafva tillsyn öfver samtliga vid biblioteket anstälde ordinarie

och extra ordinarie tjenstemän samt ^betjente, att leda och mellan

tjenstemännen fördela de med afseende på bibliotekets ändamål nödiga

arbeten, samt att vaka öfver dessas behöriga verkställande;

b) att utvidga och förkofra bibliotekets samlingar samt tillse att

nyförvärfvade arbeten så fort ske kan göras för begagnande tillgängliga;

c) att, så vidt hans tid medgifver, jemte den allmänna ledningen

af biblioteket, efter eget val deltaga i närmaste vården om någon del

af bibliotekets samlingar;

d) att ombesörja bibliotekets officiella skriftvexling; samt

e) att inom januari månads utgång hvarje år afgifva underdånig

berättelse om bibliotekets tillväxt under det förflutna året och om

fortgången af tjenstemännens arbeten.

De åligganden, som tillkomma öfverbibliotekarien vid kongl.

biblioteket, äro således af den omfattning och beskaffenhet, att, med

den utveckling biblioteksväsendet numera uppnått, deras insigtsfulla

och noggranna ombesörjande i ett bibliotek af det kongl. bibliotekets

storlek, enligt utskottets åsigt, hos befattningens innehafvare utom

Bill. till Biksd. Prot. 1891. 3 Sami. 8 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

andra egenskaper ovilkorligen förutsätta en genom långvarig bibliotekstjenstgöring

vunnen erfarenhet om de mångfaldiga och vigtiga göromål,

som med befattningen äro förenade.

Då emellertid grefve Snoilsky, då han utnämndes till öfverbibliotekarie,

icke ens någon tid varit vid bibliotek anstäld och följaktligen

måste antagas hafva helt och hållet saknat den på praktisk

erfarenhet grundade kännedom om biblioteksväsendets olika grenar,

som nödvändigt bör fordras hos en öfverbibliotekarie vid kongl. biblioteket,

egde han ej enligt utskottets åsigt, de för berörda befattning

nödiga qvalifikationer och hade för den skull ej heller bort vid befattningens

tillsättande ifrågakomma.

På grund häraf har utskottet ansett sig böra för Riksdagen anmäla

förevarande ärende.

Stockholm den 9 april 1891.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

n

Reservationer:

Herrar Bergius, Alin, Behm, friherre von Essen, Gill]am, von Strokirch,

von Post och Gustaf Berg hafva ansett omförmälda regeringsåtgärder

icke vara af beskaffenhet att de bort föranleda utskottet att derom hos

Riksdagen göra anmälan enligt 107 § regeringsformen.

Herr Lindahl har biträdt denna reservation beträffande det under

punkten 3 omförmälda regeringsärende, hvarjemte herr Lindahl begärt få

antecknadt, att han af sjukdomsförfall varit hindrad närvara, då utskottet

fattade beslut angående öfriga hos Riksdagen anmälda ärenden.

Herr Kajerdt, som deltagit i behandlingen af de under punkterna 1

och 2 omförmälda regeringsärenden, har biträdt förenämnda reservation i

hvad densamma afser dessa ärenden.

Herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman, Boström, Halm, Elowsott,

Hedin, Johnsson, Valdin och Wikstén, hafva anfört:

Ro. »Vid flera befordringar till regemeiitsofficersbeställningar inom

armén hafva, synes det, andra grunder, än som vederbort, blifvit följda, i

det att äfven adlig börd eller anställning vid Körningens Imf eller personliga

relationer och icke blott »förtjenst och skicklighet» uppenbarligen

fått utöfva inflytande vid utnämningarna. Den hänsyn till anciennitet i

förening med skicklighet och lämplighet för tjensten samt »en så vidt

möjligt jemn befordran till regementsofficersgraderna inom de särskilda

officerscorpserna af samma vapenslag», hvilken tjenstgöringsreglettientet för

armén så välbetänkt föreskrifver, har nemligen icke alltid blifvit iakttagen.

Detta förhållande framträder visserligen mest tydligt, om man tager en

öfverblick öfver en längre tidrymd än blott det år, hvars utnämningar nu

förelegat till direkt granskning, och visar sig då uti den oproportionerligt

stora procenten adlige och hoftjenstemän inom det högre armébefälet; men

är äfven i flera fall ögonskenligt nog, då hänsyn tages blott till de särskilda

utnämningarna för sig under nämnda år, i det att annan rimlig

Bill. till Riksil. Prof. 1891. 3 Sami. 8 Häft. 3

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

grund för en allt för hastig befordran än den anförda svårligen lärer

kunna ens uttänkas.

I den mån en allt större anpart af fosterlandets försvar öfverflyttas

å den värnpligtiga delen af befolkningen, hvilken ju särskildt måste anses

ega berättigade anspråk å att, i händelse hären behöfver för samma försvar

i verkligheten anlitas, den ledning af härens verksamhet, som tillskapats

genom befordringarna till de högre befälsposterna, är af fullt tillfredsställande

beskaffenhet, och i den mån försvaret kräfver allt större uppoffringar

från folket, har äfven befordringsväsendet inom armén vunnit en sådan

allt mer ökad betydelse, som i förening med en tvifvelsutan väl behöflig

månhet om härens allmänna bästa hade bort mana vederbörande föredragande

till ett noggrannare öfvervägande af de tillstyrkanden, han vid

nämnda befordringar afgifvit; men då detta ej skett, hafva vi hållit före,

att konstitutionsutskottet bort fästa Riksdagens uppmärksamhet å förhållandet.

»

2:o. »Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den 7 november

utvisar i 28 punkten, hurusom vid återbesättandet af en andra

bataljonsläkarebefattning vid Vestgöta-Dals regemente icke den bland fem

kompetente sökande i främsta rummet å förslaget uppförde och med medicinalstyrelsens

förord till tjenstens erhållande försedde blifvit till befattningen

utnämnd och förordnad, utan att i stället, efter det, i strid mot

hvad eljest vid sådana befordringar är brukligt, särskild »uppgift» infordrats

från samma styrelse öfver hvilken af de sökande, styrelsen funne näst efter

den ursprungligen förordade vara förtjent af förord, för den händelse den

förre »skulle på grund af sin ålder anses icke böra till tjenstens erhållande

ifrågakomma», och sådan uppgift undfåtts, den tredje i ordningen af de å

förslaget uppförde tilldelats tjenstår Då emellertid helt kort tid så väl

före som efter denna utnämning, oaktadt kompetente yngre sökande funnits

att tillgå, till andre bataljonsläkare förordnats personel’, som nått en högre

ålder, än den person innehade, hvilken vid utnämningen den 7 november

förbigicks, synes oss en sådan godtycklighet hafva gjort sig gällande vid

befordringen i fråga, att konstitutionsutskottet icke bort underlåta att göra

densamma till föremål för anmärkning.»

c!)

Herrar Bengtsson, Björkman, Boström, Dalin, Elowson, Hedin, Johnsson

och Wikstén hafva anfört:

»Vid granskningen af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 21 februari punkten 4 och dertill hörande handlingar hafva vi funnit,

att, sedan fråga uppstått angående förflyttning af Luggude härads tingsställe

från Mörarp till Helsingborg, och sedan sammanträde med ombud

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutslcottets Memorial A7.o 8.

13

för nämnda härads tingshusbyggnadsskyldige hållits inför Luggude häradsrätt

den 11 maj 1885, då en komité utsågs med uppdrag att åstadkomma

nödig utredning i saken och derefter till Konungens befallningshafvande

insända yttrande öfver och anhållan om antingen tingsstadens förflyttning

till Helsingborg eller verkställande af reparation å det gamla tingshuset,

denna komité i skrifvelse till Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordat

flyttningen, och att samma myndighet, efter det tingshusbyggnadsskyldige

ytterligare blifvit- hörda inför häradsrätten vid sammanträde den 7 juni

1886, i utslag af den 26 april 1887 ålagt tingshusbyggnadsskyldige att

verkställa nämnda tingsstads flyttning, för hvilken kostnaden skulle enligt

af komiterade uppgjordt förslag uppgå till 55,000 kronor.

Uti det af häradsrätten afgifna utlåtandet af den 15 juni 1886 framgår

visserligen, att flertalet af ombuden varit för flyttningen, i det att af de

29 vid sammanträdet den 7 i nämnda månad närvarande 15 röstat för

och 14 emot densamma; men det framgår jemväl af handlingarna att, då

klagomål sedermera anfördes emot beslutet hos kammarkollegium, större

delen af de röstberättigade inom trenne socknar förenat sig i klagomålen,

oaktadt deras ombud röstat för flyttningen, samt att en socken, som ej

haft ombud vid sammanträdet, i eu särskild skrifvelse till Konungens befallningshafvande

äfven protesterat emot densamma, hvadan ombudens

från dessa socknar röster icke torde få anses som ett uttryck af kommunernas

mening, och följer häraf, att den af häradsrätten i dess utlåtande

framhållna majoriteten betydligt reduceras.

Vidare framgår af den vid sammanträdet den 11 maj 1885 utsedda

komiténs utredning, att häradets 30 socknar äro så belägna, att icke mindre

än 15 få längre väg till Helsingborg, än de nu hafva till Mörarp, samt

endast 9 kortare sådan och 6 lika långt, vare sig tingsstället ligger i

Mörarp eller Helsingborg.

Då, detta oaktadt, länsstyrelsens utslag af kammarkollegium den 31

december 1888 faststäldes, anfördes besvär hos Kongl. Maj:t, som enligt

ofvannämnda protokoll öfver justitieärenden af den 21 februari 1890, efter

ärendets föredragning af chefen för justitiedepartementet och på statsrådets

hemställan, ej fann skäl att i kammarkollegii öfverklagade utslag göra

ändring.

Att de tingshusbyggnadsskyldige inom Luggude härad genom åläggandet

att flytta tingsstaden från Mörarp till Helsingborg härigenom få

vidkännas en ganska stor och eldigt vårt förmenande onödig kostnad, kan

icke bestridas, och att denna kostnad dessutom måste kännas dubbelt tung,

då förhållandena äro sådana, att det nuvarande tingshuset till alla delar

uppfyller de fordringar och skyldigheter, som i detta hänseende åligga de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

tingshusbyggnadsskyldige enligt föreskriften i 26 kapitlet byggningabalken.

Härvid bör äfven anmärkas, att staden Helsingborg ligger utom häradets

domvärjo, hvadan flyttningen af häradets tingsstad dit icke synes

oss stå väl tillsammans vare sig med stadgandet i rättegångsbalkens 2

kap. 1 §, der det heter: »I härad skall häradshöfding ting hålla», eller

med föreskriften i 12 § af landshöfdingeinstruktionen af den 10 november

1855, der det heter: »Att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skall öfvervaka,

att häradsting ordentligen, på behörig tid och ort förrättas».

På grund af hvad sålunda förekommit, hafva vi ansett förevarande

ärende vara af beskaffenhet, att böra för Riksdagen anmälas.»

Herrar Elowson, Hedin och Vahlin hafva anfört:

»Med stöd af kongl. förordningen af den 23 september 1887 verkstälde

länsmannen C. G. Svenonius den 13 och 14 mars 1890 beslag å ett parti

virke, tillhörigt engelske undersåten Sir Edmund Giles floder och upplagdt

vid hans egendom Törefors i Norrbottens län. Sedan Svenonius härefter

vid Neder Kalix tingslags häradsrätt väckt åtal mot floder, derför att han,

ehuru utländing, i riket idkat handel utan att hafva derför i vederbörlig

ordning utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd, godkände häradsrätten åtalet

och fälde med stöd af §§ 18 och 31 i kongl. förordningen af den 18 juni

1864, så som dessa lagrum lyda i förordningen af den 23 september 1887,

i utslag af den 7 maj 1890 Loder till böter och kostnadsersättningar,

uppgående tillsammans till 573 kronor 73 öre, samt förklarade det beslagtagna

virket förbrutet, och skulle af dess värde, 331,267 kronor 5 öre, en

tredjedel tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren. Öfver detta utslag

anförde Loder besvär i Svea hofrätt, hvilka besvär han emellertid sedan

återtog, hvarigenom häradsrättens utslag vann laga kraft, floder vände sig

emellertid i nådeväg till Kongl. Maj:t med begäran, att den af häradsrätten

ådöinda påföljden, att det beslagtagna varulagret vore till kronan

förverkadt, skulle af Kongl. Maj:t varda till alla delar »upphäfd och efterskänkt»,

hvilken begäran Kongl. Maj:t, efter det högsta domstolen med

afseende å omständigheterna i målet tillstyrkt, att de i beslag tagna varorna

skulle »anses icke vara förverkade», på statsrådets hemställan biföll i

enlighet med högsta domstolens tillstyrkan, enligt protokoll öfver justitieärenden

af den 26 juni 1890, n:o 2.

Genom detta beslut, som äfven till formen mer närmar sig upphäfvande

af ett laga kraftvunnet utslag, än eu af nåd medgifven strafflindring,

återgafs till floder icke allenast kronans andel i det beslagtagna virkets

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.

15

värde, utan äfven derutöfver den allmänna åklagaren genom häradsrättens

laga kraftvunna utslag tilldömda andel deraf.

En af Svenonius sedermera gjord ansökan, att Kongl. Maj:t ville

bereda honom ersättning till hela beloppet af hans andel i det beslagtagna

virkets värde eller till så stor del deraf, som Kongl. Maj:t kunde finna

skäligt, ansåg Kongl. Maj:t, enligt protokoll öfver justitiedepartementsärenden

för den 19 december 1890, n:o 6, icke förtjena afseende.

Såsom af här anförda fakta framgår, återtog Loder sina till hofrätten

ingifna besvär öfver häradsrättens utslag, för att, med förbigående af

mellanliggande domstolsinstanser, söka ändring hos Kongl. Maj:t i statsrådet.

De af honom till stöd för hans nådeansökan anförda skäl afse i

hufvudsak att uppvisa, det häradsrättens utslag icke varit lagligen grundadt,

och torde derför, om Loder fullföljt sin sak till högsta domstolen, kunnat

verka till upphäfvande af häradsrättens utslag. Någon ekonomisk förlust

af målets fördröjda afgörande var icke för honom att befara, om han fullföljde

sina besvär, då en af honom till Kongl. Maj:t den 10 maj 1890

inlemnacl ansökan att få disponera det beslagtagna virket, efter infordradt

och inkommet utlåtande af landshöfdingen i Norrbottens län L. Berg, af

Kongl. Maj:t beviljades redan den 16 maj 1890, enligt protokoll öfver

finansärenden af samma dag, n:o 31, och Loder först återtog sina till hofrätten

ingifna besvär den 23 juni 1890.

Skulle ett dylikt tillvägagående att, utan att några giltiga skäl dertill

öppet föreligga, med förbigående af hofrätt och högsta domstolen, i nådeväg

hos Kongl. Maj:t söka rättelse i underrätts dom — hvarpå nu anförda

fall icke är enda exemplet — vinna den utsträckta tillämpning, hvartill

utgången i detta och likartade fall väl torde föranleda, vore härmed infördt

ett förfarande, som läte Kongl. Maj:t i statsrådet alltmer inkräkta pa ett

område, som enligt vår rättsordning väl otvifvelaktigt tillhör hofrätterna

och i sista hand Kongl. Maj:t i högsta domstolen. Ln fortgående öfverflyttning

af rättssakers slutliga afgörande från det senare af dessa områden

till det förra, torde icke vara en utveckling af vårt rättsväsen i ett syfte,

som kan förväntas vinna gillande af svenska Riksdagen.

En olägenhet af ett dylikt tillvägagående, som genast framträder, är

att genom Kongl. Maj:ts beslut i statsrådet icke vinnas de prejudikat, som

för framtida handläggning af likartade mål vid underrätter, liksom för

administrativa myndigheter i deras embetsutöfning, kunna vara vägledande,

då icke upplysning på denna väg meddelas, huru vida underrätts utslag

varit lagligen grundadt eller icke.

Lör att uppvisa behofvet af prejudikat just i ifrågavarande mål, torde

vara tillfyllestgörande att anföra tvenne exempel. Genom af Offerdals

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

häradsrätt afkunnadt utslag af den 10 oktober 1890, i mål af enahanda

beskaffenhet, som det här omhandlade, anhängiggjordt mot egaren af

Trångsvikens sågverk, engelske undersåten Ledvis Miller, förklarades å nyo

virke till ett värde af 56,432 kronor förverkadt, och skulle deraf en tredjedel

tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren. På af Miller, som

icke anfört besvär öfver häradsrättens utslag, gjord nådeansökan, förklarar

äfven nu Kongl. Maj:t, enligt protokoll öfver justitieärenden af den 14

november 1890, i enlighet med högsta domstolens tillstyrkan, att det

beslagtagna trävarulagret skall anses icke vara förverkadt.

I ett af landshöfdingen i Norrbottens län L. Berg den 21 juni 1890

till samtlige länsmän utfärdadt cirkulär, som genom tidningspressen bekantgjorts,

uttalar landshöfding Berg, vidkommande frågan om skyldighet för

utländing att, för att här idka handelsrörelse, hafva sökt och erhållit Kongl.

Majrts tillstånd, en motsatt uppfattning mot den, hvarpå Neder Kalix

tingslags häradsrätts utslag af den 7 maj 1890 i Loders mål är grundad!,

och hvilken genom Kongl. Maj:ts beslut att medgifva Loders begäran om

tillstånd att idka handel med trävaror vunnit ytterligare bekräftelse.

I en till svenske utrikesministern den 12 maj 1890 afbiten skrifvelse

protesterar härvarande storbritanniske minister mot det beslag, som å Loder

tillhörig egendom blifvit af häradsrätten faststäldt, stödjande denna protest

på bestämmelser i mellan Sverige och England ingångna traktater af den

21 oktober 1661, den 5 februari 1766 och den 18 mars 1826, och dervid

särskild! framhållande artikeln 4 i traktaten af år 1661. Af de i dessa

traktater intagna bestämmelser om behandling som den mest gynnade

nation och med hänvisning till art. 1 i den mellan Frankrike och

Sverige ingångna handelstraktaten af ,30 december 1881, som medger det

ena fördragsslutande landets undersåtar i afseende å handel och industri

samma privilegier, friheter och förmåner, hvilka som helst, hvaraf det

andra landets undersåtar äro i åtnjutande, anser ministern framgå, att den

i § 31 af förordningen af den 18 juni 1864 för utländing stadgade straffpåföljden

af förverkadt gods icke varit på Loder tillämplig.

Hans excellens utrikesministern anser, i ett uttalande till protokollet

öfver finansärenden af den 16 maj 1890, n:o 31, frågan om huru vida

engelska undersåtar här redan kunna på grund af traktaten (?) anses ega

samma rättigheter som den mest gynnade nation, äfven om England icke

genom särskild deklaration förbundit sig att bevilja reciprocitet, i detta

fåll icke kunna tilläggas någon betydelse, enär det vore kändt, att svenska

undersåtar i England i fråga om handel och industri vore i åtnjutande

af samma rättigheter som den mest gynnade nation, samt att, i enlighet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

17

dermed, det gjorda beslaget för egendomens egare icke borde medföra

strängare påföljd, än om egaren varit svensk undersåte.

Innehållet af art. 1 af anförda franska traktat lär dock svårligen

kunna medgifva en så utsträckt tolkning, att utländing derigenom frikallas

från iakttagande af hvad i svensk lag för honom linnes fbreskrifvet för

vinnande af rätt att här idka handel, eller från de påföljder för underlåtande

häraf, som svensk lag stadgar. En dylik tolkning skulle göra

alla bestämmelser i förordningen af den 18 juni 1864, vidkommande utländings

rätt att här idka handel eller industri, otillämpliga på utländing,

som tillhör den mest gynnade nation, och val äfven — hvad som synes

oss än betänkligare — lika val kunna åberopas för att fritaga honom från

de i grufvestadgan af den 16 maj 1884 och förordningen af den 3 oktober

1829 föreskrift^ vilkor att, för att i riket idka grufvedrift eller förvärfva

och besitta fast egendom, hafva utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd.

lin dylik, för våra nationella intressen så vådlig tolkning af innehållet

af art. 1 i den franska handelstraktaten, synes oss derför hafva

bort af hans excellens utrikesministern bestämdt och kraftigt bemötas, i

stället för att accepteras, liksom äfven ett medgifvande af denna artikels

tillämplighet på engelska undersåtar val bort grundas på traktaternas

bestämda innehåll, ej på det tillfälliga förhållandet, att svenska undersåtar

i England behandlas som tillhörande den mest gynnade nation; äfvenså

synes oss, att hvarje rättsanspråk, framsökt ur en traktat, tillkommen i en

från vår tid och dess förhållanden så aflägsen tidpunkt som år 1661 kunnat

såsom oberättigadt tillbakavisas. Denna traktat — liksom den af år 1766

— har icke ens för svenska Riksdagens bevillningsutskott varit känd såsom

ännu gällande, då det förliden riksdag afgaf sitt betänkande n:o ] angående

uppsägning af med utländska magter ingångna handels- och sjöfartsfördrag.

Hans excellens utrikesministerns uppfattning i dessa frågor den

16 maj 1890 står dessutom icke väl tillsammans med Kongl. Maj:ts åtgärd

att sedermera, enligt protokoll öfver civilärenden af den 20 juni 1890,

n:o 12, under vissa vilkor medgifva Loder tillstånd att i riket idka handel

med trävaror och sågverksrörelse; hvaraf val lär fa anses framgå, att dylikt

tillstånd var och äfven förut varit för honom behöflig!, äfven om det

skyndsamma och fullständiga medgifvandet af Loders nådeansökan, utan

någon hänsyn till åklagarens förlust, kunde föranleda till ett antagande,

att de i den diplomatiska interventionen förebragta skälen icke af Kong].

Maj:t helt och hållet underkänts.

Då genom Kongl. Maj:ts förut anförda beslut af den 26 juni 1890

den i § 25 regeringsformen Konungen medgifna rätt att återgifva till kronan

förverkadt gods, utsträckts äfven till bortgifvande af annan persons,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

här åklagarens, egendom, hafva vi ansett beslutet äfven härutinnan vara

af den betydelse, att det bort komma till Riksdagens kännedom.

Utan att bestrida den rättsgrundsats, att förverkadt gods alltid i första

hand är förverkadt till kronan, borde den dock, enligt vårt förmenande,

icke få verka till någon inskränkning i åklagarens fulla eganderätt till den

andel i värdet af förverkadt gods, som blifvit till honom öfverlåten, då

sådan öfverlåtelse fått bestämdt och ovilkorligt uttryck i lag och genom

laga kraftvunnen dom blifvit bekräftad. Denna andel i det förverkade godsets

värde synes oss sedan icke längre ega karakteren af en oviss gåfva,

som Konungen kan efter godtfinnande återtaga af en för att af nåd öfverlemna

till annan person.

Om betydelsen af att åklagare i dylika mål lemnas möjlighet till vinst,

som motsvarar den risk utöfningen af deras kall äfven kan för dem medföra,

synes lagstiftarne alltmer blifvit öfvertygade. Enligt den första lydelsen

af § 28 af bär anförda kongl. förordning af den 18 juni 1864

skola med stöd af samma förordning ådömda böter tillfalla kronan; genom

förordningen af den 20 juni 1879 göres häruti den förändring, att samma

böter skola lika delas mellan kronan och åklagaren; och slutligen tillerkännas

genom förordningen af den 28 september 1887 åklagaren två tredjedelar

af såväl böter som värdet af förverkadt gods. Då således lagen

alltmer förändrats i bestämdt syfte att hålla åklagaren skadeslös, synes

det icke dermed stå väl tillsammans, att Kongl. Maj:t i nådeväg häfdar

en derifrån afvikande uppfattning.

Äfven förr hafva protester mot en dylik utsträckning af Kongl. Maj:ts

nåderätt afgifvits till Riksdagen. Vid 1851 års riksdag uttalade P. Sahlström

in. fl. reservanter vid konstitutionsutskottets dechargebetänkande den

åsigten, att Konungens i § 25 regeringsformen medgifna rätt att efterskänka

till kronan förverkadt gods, icke synts dem kunna utsträckas till efterskänkande

af de fattigas andel i böter, ådömda för oloflig bränvinsbränning

lika litet som till åklagarens andel.

Ännu ett bevis på den rättsosäkerhet, som vidkommande denna fråga

redan är för handen, anse vi oss böra meddela. Genom Malmö polisdomstols

utslag, faststäldt såväl af hofrätten öfver Skåne och Blekinge som af

högsta domstolen, förklarades ett af danske undersåten Tychsen i Malmö

tillsaluhållet jernvarulager förverkadt. Med anledning af i sammanhang

med besvären i högsta domstolen af Tychsen gjord nådeansökan tillstyrkte

4 ledamöter af högsta domstolen Kongl. Maj:t att till Tychsen återgifva

tvä tredjedelar af de beslagtagna varornas värde, men tillerkänna åklagaren

eu tredjedel: 3 ledamöter åter tillstyrkte, att endast den kronan tilldömda

tredjedelen af varornas värde skulle efterskänkas. För en lika hänsyn till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

19

åklagarens rätt, som i detta högsta domstolens uttalande gör sig gällande,

synes oss äfven ! fråga om eftergifvande af den länsman Svenonius tilldömda

andel i förverkadt gods icke saknats befogade skäl. Äfven Sve- ''

nonius hade endast pligtenlig^ fullgjort hvad i gällande länsmansinstruktion

af den 10 november 1855 § 4 finnes för honom bestämdt föreskrifvet,

och detta med risk att, om han för sin åtgärd icke egt laga skäl, sannolikt

hafva fått vidkännas ersättningsbelopp, som varit för honom fullständigt

ruinerande.

Pa ännu en synpunkt anse vi oss slutligen böra fästa uppmärksamheten.

De upprepade nådeansökningar, som i följd af tillämpningen af

1864 års förordning, efter de förändringar, som genom förordningen af

den 23 september 1887 deri införts, till Kong! Maj:t ingått, visa nogsamt,

hvad äfven af lagens innehåll osökt framgår, att straffbestämmelsen af

förverkadt gods i flera fall står i ett allt för stort missförhållande till

beskaffenheten af de förseelser, för hvilka den skall ådömas som påföljd.

Riksdagen torde derför kunnat förvänta, att Kongl. Maj:t till densamma

inkommit med förslag till sådan förändring i lagen af den 18 juni 1864,

att den, utan grof kränkning af allmänt rättsmedvetande, kunde'' äfven vidkommande

utländingar, tillämpas. Ett fortsatt bibehållande af oskäliga straffbestämmelser

i lag, men med upprepadt undanrödjande i nådeväg af deras

påföljder, synes oss gifvetvis skola föra till en försämring af rättstillståndet

och nedsättande af lagarnes betydelse; på samma gång eu utsträckning af

Kong!. Maj:ts nåderätt till fall, som icke kunna anses för undantag af den

art, att till dem i lag icke lämpligen kunde tagas hänsyn, icke är förenlig

med ett väl ordnadt och för alla lika betryggande rättsskick.

Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman,

Dalin, Blom son, Johnsson och Väldin, har anfört:

(Protokoll öfver justitiedepartementsärenden den 5 december 1890, l:o)

Kongl. Maj:t faststälde nämnda dag ny arbetsordning för rikets hofrätter,

hvilkens § 30 är af följande lydelse:

»Beträdes tjensteman med fel eller försummelse i sin befattning eller

visar han vanvördnad mot förmän eller brister han i lydnad mot dem

vid tjensteutöfningen, eger hofrätten att efter omständigheterna meddela

den felaktige varning eller ock låta ställa honom under åtal inför hofrätten.

Är det advokatfiskalen, utföres åtalet af den, som justitiekansleren på hofrättens

anmälan dertill utser. Hofrätten eger att afstånga tjensteman, som

blifvit under åtal stäld, från utöfning af tjensten, intill dess öfver honom

blifvit slutligen dömdt; och komma under tiden löneinkomsterna att inneBih.

till Riksd. Prof. 1891. 3 Sami. 8 Raft.

4

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

hållas, der ej hofrätten finner skäligt att låta den tilltalade någon del

deraf uppbära.

Extra ordinarie tjensteman, som felaktigt eller försumligt sig förhåller

i den tjenstgöring honom anförtros, eller visar vanvördnad mot förmän

eller brister i lydnad mot dem vid tjenstgöringen, eger hofrätten utan

åtal från hofrätten skilja.

öfver erhållen varning må klagan ej föras. Missnöje mot beslut om

afstängning från tjenstgöring under åtalstid eller mot beslut, hvarigenom

extra ordinarie tjensteman blifvit från hofrätten skild, må fullföljas genom

underdåniga besvär, hvilka skola vid talans förlust ingifvas till justitiedepartementet

sist innan klockan 12 å trettionde dagen efter den dag, då

beslutet meddelades; dock gånge beslut om afstängning från tjenstgöring

under åtalstid i verkställighet utan hinder af anförda besvär.»

Vid granskning af förslaget hade Göta hofrätt mot nämnda paragrafs

innehåll erinrat:

»Nådiga brefvet den 4 augusti 1762 tillerkände hofrätten omedelbar

domsrätt öfver underlydande tjensteman och betjente angående deras fel

och försummelser i tjensten och faststälde äfven de straff, som finge i ty

mål ådömas. Hvad detta bref i processuelt hänseende innehåller är ännu

gällande; och synes det med 10 kapitlet 26 § rättegångsbalken öfverensstämma,

att i arbetsordningen intages ett stadgande att hofrättens tjensteman

och betjente för fel och försummelser i tjensten dömas af hofrätten

efter åtal af advokatfiskal eller, om åtalet gäller denne, af annan åklagare,

som justitiekanslern på hofrättens anmälan förordnar. Det nådiga

brefvets straffbestämmelser hafva deremot blifvit ^upphäfda genom strafflagen,

som i 2 och 25 kapitlen stadgar straff för embetsbrott; och bland

dessa straff * förekommer ej varning. Att medelst den föreslagna 30 §

införa varningen såsom straffart synes icke vara meningen och torde ej

heller finnas lämpligt. Betraktas varningen åter såsom eu disciplinär åtgärd,

är i följd af den enligt 14 och 16 §§ i arbetsordningen presidenten

och ordförande å division åliggande tillsyn öfver att tjenstemännen fullgöra

sina skyldigheter stadgandet om varning öfverflödigt.

Förslaget att hofrätten skulle ega att afstånga tjensteman, som blifvit

stäld under åtal, från utöfning af tjensten intill dess öfver honom blifvit

slutligen dömd!, med den påföljd att löneinkomsterna komme att innehållas,

der ej hofrätten funne skäligt att låta den tilltalade någon del deraf uppbära,

skulle medföra en skärpning af det straff, som enligt strafflagen

kunde å einbefsbrottet följa, och synes stå i bestämd strid med den inom

svensk straffprocess gällande grundsatsen, att brottm ålsutslag ej må gå i

verkställighet innan det vunnit laga kraft.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

21

Då ändamålet med föreskriften att felande eller försumlig extra

ordinarie tjensteman skulle kunna utan åtal skiljas från hofrätten vinnes

derigenom, att något förordnande icke meddelas sådan tjensteman, torde

denna föreskrift icke vara erforderlig.

I enlighet med hvad sålunda blifvit erinradt, får hofrätten hemställa

att 30 § förändras lålunda:

Beträdes tjensteman med fel eller försummelse i sin befattning, må

han ställas under åtal inför hofrätten. År det advokatfiskal, utföres

åtalet af den, som justitiekanslern på hofrättens anmälan dertill utser.»

Då § 30 i den nya arbetsordningen för rikets hofrätter synes mig

mindre väl förenlig med § 36 regeringsformen samt stridande mot strafflagen,

äfvensom mot de af Riksdagen antagna löneregleringsbestämmelser;

då det vidare icke tillkommer Kongl. Maj:t att genom disciplinära föreskrifter

inskränka den embetsmännens sjelfständiga ställning, som grundlag

och allmän lag velat tillförsäkra dem ej blott för deras egen fördels skull,

utan minst lika mycket till värn för allmänt bästa och alle enskilde medborgares

rätt; och då slutligen inga precedensfall af dylikt öfverskridande

af den administrativa lagstiftningens gränser binda konstitutionsutskottets

handlingsfrihet enligt grundlagen, har jag yrkat, att utskottet ville detta

ärende hos Riksdagen omförmäla.

Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman,

Boström, Dahn, Elowson, Johnsson, Vahlin och Wikstén, har anfört:

a) Af krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift för 1890

inhemtas, att Kongl. Maj:t i ett stort antal fall har i kommandoväg beslutit

åtgärder, föranledande statsutgifter, hvarom sedermera skulle i administrativ

väg beslutas, så att det i statsrådet fattade beslutet om utgiften blef

en nödvändig följd af det på kommandoföredragning fattade beslutet om

sjelfva åtgärden och sålunda blott en formalitet.

Om ett sådant förfaringssätt yttrade konstitutionsutskottet vid 1868

års riksdag i sitt memorial n:o 1, 2:o, följande:

»Utskottet har icke förbisett, att Konungen äfven i kommandomål

har vid sin. sida en rådgifvare, som bär ansvaret för de fattade besluten,

ehuruväl jemlikt regeringsformens 38 §, jemförd med ansvarighetslagen för

statsrådets ledamöter, detta ansvar visserligen icke kan sägas vara af den

omfattning som det, hvilket åligger vederbörande föredragande i statsrådet.

Men då kommandomålen afgöras i närvaro af endast en statsrådsledamot

och sålunda sakna den mångsidigare pröfning, som betingas af samtlige

statsrådens deltagande i rådslagen, har utskottet ansett att i kommandoväg

ej borde behandlas andra ärenden än sådana, som afse rena verkställighets
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

åtgärder, och att ingalunda de med ett kommandomål sammanhängande frågor

åt annan natur borde, såsom fallet varit, med den i ofvannämnda generalorder

vidrörda anslagsfråga, i kommandoföredragningen inblandas, för att

på denna väg i hufvudsaken så afgöras, att den behandling frågan sedermera

enligt grundlagen måste i statsrådet undergå., nedsjunker till en tom

formalitet.»

Mot utskottets beslut att icke infordra kommandoprotokollen i ofvan

antydda, uti krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift omförmälda

mål har jag afgifvit min reservation.

b) Man har haft talrika anledningar att öfverklaga det sväfvande

sätt, hvarpå grundlagen angifvit gränserna för den ekonomiska lagstiftningens

område. De äro dock i någon män antydda, men vidden af

kommandomålens område har ej omedelbarligen, genom ordalagen i 15 §

regeringsformen, blifvit. i någon den minsta mån angifven. Att dermed

förstås sådana ärenden, som »Konungen, i egenskap af högste befälhafvare

öfver krigsmagten till lands och sjös, omedelbarligen besörjer», innefattar

ingen förklaring, utan utgör blott en intetsägande omskrifning af uttrycket

kommandomål. Det är derför endast indirekt genom aktgifvande på grundlagens

öfriga bestämmelser som dessa gränser kunna uppdragas. Detta

förhållande kan både föranleda ofrivilliga misstag och inbjuda till afsigtliga

öfvergrepp vid regeringsmagtens utöfning. De ena som de andra

borde konstitutionsutskottet, enligt min åsigt, låta sig synnerligen angeläget

vara att öfvervaka.

Också har Kongl. Maj:t för länge sedan erkänt behofvet af grundlagens

förtydligande i denna del. I Kongl. Maj:ts proposition den 31

mars 1818 angående förändrad redaktion af regeringsformens § 7 yttras:

»Kongl. Maj:t, som med det varmaste nit för grundlagarnes helgd och

ovilkorliga efterlefnad förenar den önskan att i laglig ordning bereda ett

förtydligande af deras föreskrifter i de delar, der sådant af erfarenheten

skulle påkallas, har af flere förekomna anledningar trott sig böra göra en

tillämpning af denna grundsats på hvad 7 § i regeringsformen innehåller

rörande kommandomål. Genom ett närmare bestämmande af hvad dermed

egentligen bör förstås, undanrödjes å ena sidan all farhåga för öfverträdelser

och ensidiga tolkningar, som i någon mån kunna verka på nationens

lagliga rätt, och nödig säkerhet beredes derjemte, å den andra, för

Konungens rådgifvare i kommandomål emot förtydningar af deras åtgärder

och mot anmärkningar om dessas behörighet..

»Föreseende nödvändigheten att gifva en mera bestämd utveckling åt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

23

det allmänna stadgande i detta afseeende, som 7 § i regeringsformen *)

innefattar, har Kongl. Maj:t, till befordrande af ärendernas jemna gång,

och för att undvika all kollision emellan tjenstgörande generaladjutanternas

för armén och flottorna samt statssekreterarens för krigsärendena

särskilda embetsbefattningar, redan under den 19 juni 1810 och 24 januari

1815 låtit utfärda instruktioner för de förstnämnda och uppdragit en bestämd

gränslinie emellan dem och statssekreteraren.

»För att åt de allmänna grundsatser, på hvilka dessa instruktioner

äro byggda, gifva den konstitutionella helgd, som bereder en ny borgen för

folket, ocli derigenom en ny tillfredsställelse för Konungen, har Kongl.

Maj:t härmedelst, till den åtgärd 81 § i regeringsformen förmår, velat

föreslå rikets ständer följande nya redaktion af 7 §:n i regeringsformen:

»Konungen läte uti statsrådet -— — — — — — — — — — —

samt kommandomål, hvilka Konungen i sin egenskap af högste befälhafvare

öfver krigsmagten till lands och sjös, omedelbarligen besörjer, och

hvarmed förstås sådana enkla militäriska mål, som icke efter grundlagen

höra, till föredragning i statsrådet och statssekreterarnes expedition; icke

leda till stiftande af nya, icke till ändring, förklaring eller rubbning af

gällande lagar och allmänna ekonomiska författningar, eller uti dispositionen

af allmänna medel.»

Äfven andra skäl än den otydliga gränsbestämningen för kommandomålen

mana Riksdagen till vaksamhet, nemligen den ytterst svaga, nära

nog värdelösa konstitutionella garanti, grundlagen i fråga om dessa mål

föreskrifvit, och den för statens väl eller ve ödesdigra vigt, besluten i

sådana mål kunna få. Medan de allra obetydligaste regeringsärenden,

som ej höra till ministeriella eller till kommandomål, ej kunna afgöras,

derest icke minst fyra statsråd äro närvarande, afgöras kommandomål i

närvaro af blott en rådgifvare, och för beslutets giltighet fordras ej

Konungens underskrift och föredragandens kontrasignation. I det regeringsformen

ålägger föredraganden i kommandomål att föreslå hållande af

»krigsråd», derest han finner de företag, Konungen vill i kommandoväg

besluta, »vara af en vådlig rigtning eller omfattning», har grundlagsstif
-

*) Ursprungliga lydelsen af § 7 var följande: »Konungen late i statsrådet sig föredragas

och afgöre der alla regeringsärenden utom de ministeriella, eller dem som angå

rikets förhållanden till främmande makter, samt kommandomål, hvarmed förstås sådana,

som Konungen i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmagten till lands och sjös

omedelbarligen besörjer». De ord, som skola föreställa en definition å ministeriella ärenden

och å kommandomål, flyttades, i samband med andra grundlagsändringar, vid 1840—

1841 års riksdag till resp. § 11 och § 15.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

taren sjelf erkänt, att han jnst i fråga om de allra vig tigast e regeringsärenden

föreskrifvit de allra svagaste konstitutionella garantierna. Och

regeringsformens författare, som i konstitutionsutskottets memorial n:o 1

vid 1809 års riksdag tillerkände Konungen rätt att börja krig, bland

annat af det skäl, att den krigslystne monarken, om han saknade denna

rätt, ej derför saknade medel att förmå sina grannar till fredsbrott, t. ex.

»genom öfningsläger, anstälda nära deras gränser», hafva härmed också

medgifvit, att de genom bestämmelserna om kommandomål i regeringsformens

§§ 15 och 38 omintetgjort den garanti mot rikets indragande i

krig, som de synas hafva sökt att vinna genom föreskrifterna i samma

grundlags § 13. —

»Med tillämpning af» § 50 i värnpligtslagen den 5 juni 1885 (»de

för denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas af

Konungen») utfärdade Kongl. Maj:t den 6 december 1886 Förordning angående

inskrifning och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring

m. m. Men när Kongl. Maj:t i § 111 af denna förordning skref: '' ''Inkallelse

af beväringen till sådan tjenstgöring, som omnämnes i § 28 mom. 1

värnpligtslagen, liksom uppkallelse af landstorm till tjenstgöring, hvarom

i § 36 samma lag förmäles, sker enligt de bestämmelser, som i sådant afseende

i kornmandoväg meddelas», så skedde detta utan stöd af värnpligtslagen,

ty denna bestämmelse innehåller en förklaring af begreppet

och kategorien kommandomål i grundlagen, och en sådan förklaring tillkom

det ej ens Riksdagen och Kongl. Maj:t i förening att i och genom värnpligtslagen

meddela, och ännu mindre Kongl. Maj:t att, medelst den i

administrativ väg utfärdade förordningen af 6 december 1886, på egen

hand fastställa. Att 1887 års konstitutionsutskott förbisåg detta fel, må

väl medföra att det ej af nuvarande konstitutionsutskott kan göras till föremål

för anmärkning. Men deraf hindras ej nuvarande konstitutionsutskott att

anmärka, om i utöfningen af den rätt, Kong! Maj:t sålunda genom § 111

i 1886 års förordning tillerkänt sig att till kommandoföredragning draga

ett ärende, som enligt sin natur uppenbart hörer till statsrådets handläggning,

någon ytterligare grundlagsöfverträdelse egt rum under den tid,

hvaröfver utskottets granskning af regeringsåtgärderna sträcker sig.

Och detta har, enligt min mening, i sj elfva verket varit fallet.

Kongl. Maj:t har enligt ett af utskottet infordradt kommandoprotokoll

för den 30 december 1890 — ett protokoll, hvars beskaffenhet med

skäl kunde föranleda en särskild anmärkning — faststält en »instruktion

för inkallelse och samling af beväringen vid allmän mobilisering», hvilken

innehåller föreskrifter om tjensteåligganden för Konung ens befallning skafvande,

för kronofogdar och kronolänsmän (jfr §§ 6, 25, 33, 39, 45, 46). Att Kongl.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.

25

Maj:t skulle ega att i komxnandoväg utfällda tjensteinstruktioner för civile

embets- och tjensteman, har man icke ens gjort något försök att med

åberopande af grundlagen visa. Att, under sådana förhållanden, likväl

yrkandet om en anmälan enlig § 107 regeringsformen icke lyckats vinna

majoritet inom utskottet, vill jag icke göra något försök att förklara.

Deremot synes det mig ej vara ur vägen att påminna om, att flera

föregående konstitutionsutskott på dertill gifven anledning handlat annorlunda.

Konstitutionsutskottet vid 1817—1818 års riksdag (memorial n:o

3) undandrog sig ej pligten att beifra obehörig utvidgning af området för

kommandomålen, h vilka — såsom utskottet, med åberopande af kongl. brefvet

den 19 juni 1810, anmärkte — ej få leda till någon ändring, förklaring eller

rubbning af allmänna ekonomiska författningar. Denna anmärkning träffar

det i kommandovåg fattade beslutet den 30 december 1890, hvithet

meddelar tillägg till de för konungens befallningshafvande in. fl. gällande instruktioner.

— Konstitutionsutskottet vid 1851 —1852 åi’S riksdag försummade

ej att anmärka (memorial n:o 6), hurusom genom generalorder en tillämpning

af kongl. förordningen och kongl. kungörelsen af 13 februari

1849 föreskrifvits, den der var stridande mot rikets ständers beslut den

8 juli 1848 med anledning af Kongl. Maj:ts proposition af 18 november

1847 angående beväringsmanskapets vapenöfningar och tjenstgöring.

Jag håller före, att 1891 års Riksdag har större, icke mindre, skäl

än hvarje föregående att behjerta detta konstitutionsutskottets yttrande vid

1817—1818 års Riksdag:

»Det är, efter utskottets tanke, af vigt att militära styrelsen hålles

inom de gränser, dem lagar och författningar utstakat, och icke intränger i

den civila.»

Värnpligtslagen (§ 31) bestämmer väl, när värnpligtig är underkastad

de i krigslag gifna bestämmelser, men fastställer icke hur vidsträckt

begreppet krigslag i detta sammanhang skall fattas. En del af krigslagarne

har Kongl. Maj:t tillmätt sig rätt att i administrativ väg stifta,

såsom den disciplin stadga, hvilken man genom dess benämning lyckats

undandraga Riksdagens lagstiftningsmagt (regeringsformen § 87, riksdagsordningen

§ 42). Nu är ett exempel gifvet, att Kongl. Maj:t tillåter sig

att från handläggning i statsrådet till kommandoföredragning förflytta beslut

om föreskrifter, som ändra uti statsrådet för civile embetsman utfärdade

instruktioner. Om ett sådant förfarande lemnas oanmärkt, har Riksdagen

ej mycken anledning att känna sig öfverraskad, om en vacker dag

kommandoväg den del af krigslagarne skrifves om, som nu behandlas

såsom administrativt lagstiftningsärende.

Mera otvetydigt än någonsin visar sig numera, att vår försvarsfrågas

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

lösning förutsätter ökad värnpligt. Denna omständighet torde böra skärpa

Riksdagens uppmärksamhet på den stora våda i många hänseenden, hvarmed

grundlagens föreskrifter om kommandomål hota.

Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman,

Boström, Dalin, Elowson, Johnsson, Valdin och Wikstén, har anfört:

(Protokoll öfver ministerielt ärende den 14 april 1890, protokoll öfver

ministerielt ärende den 28 april 1890 samt till dessa protokoll hörande

handlingar).

»Af de ministeriella protokoll med tillhörande handlingar rörande den

s. k. spanska frågan, som utskottet med stöd af § 105 regeringsformen

begärt och erhållit, framgår att Kong! Maj:t under förlidet år, liksom år

1889, meddelat spanska regeringen att Kongl. Maj:t ej ännu funne nödigt

att protestera mot den öfverträdelse af den 1888 afslutade och 1887 förlängda

handelstraktaten mellan de förenade rikena och Spanien, som den.

spanska spritbeskattningslagen af 21 juni 1889 innebar, och som sedan

dess oafbrutet fortgått.

Då de genom traktaten åt Sverige tillerkända förmåner köpts genom

motsvarande, af Riksdagen beviljade förmåner åt Spanien; då det sålunda

icke lärer tillkomma Kongl. Maj:t att utan Riksdagens hörande efterskänka

de förra; då svenske medborgare ega giltigt anspråk på regeringens kraftiga

skydd för deras af ett internationelt aftal hägnade, rättmätiga intressen;

och då upprepade öfverträdelser från en främmande magts sida

af bestående traktater med de förenade rikena äro egnade att föranleda

en allmän osäkerhet för den industriella och kommersiella företagsamhet,

som i förlitande på sådana aftals helgd uppkommer, har jag yrkat, att

utskottet måtte fästa Riksdagens uppmärksamhet å detta ärende.»

Derjemte har hr Hedin särskilt anfört:

»De förhandlingar med Spanien i anledning af traktatsvidrig beskattning

af sprit införd från Sverige till förstnämnda land, som svenska

regeringen under år 1890 icke kunnat helt och hållet undandraga sig att

föra, gälla tvä frågor, af hvilka den ena är en fortsättning af den konflikt,

som hade sitt upphof i den spanska spritskattelagen af 26 juni 1888,

den andra åter är föranled d af den nya spanska spritskattelagen af 21

juni 1889.

Spritbeskattningslagen af 1888 hade infört, under namn af speciel

konsumtionsskatt, ett tillägg å ej mindre än 75 pesetas till den i svenskspanska

traktaten stadgade tull å 21 pesetas 10 céntimos pr hektoliter

för sprit, som från Sverige importerades till Spanien.

I tre afseende!! har man från svensk sida öfverklagat denna lag och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8. 2?

det sätt, hvarpå den af de spanska myndigheterna blifvit tillämpad,

nemligen

för det första, att skattetillägget i sjelfva verket var en under namnet

»konsumtionsskatt» illa dold tullförhöjning och således, så länge traktatens

tariffbestämmelse oförändrad egde bestånd, olaglig äfven beträffande

sprit, som efter lagens trädande i kraft från Sverige infördes till Spanien,

för det andra, att den nya skatten uttogs såsom efterskott å de

svenska spritförråd, som redan funnos i Spanien vid den tidpunkt, då

lagen trädde i kraft,

för det tredje, att lagen, i strid med traktaten och i strid med sina

egna föreskrifter, af de spanska myndigheterna tillämpades på ett sådant

sätt, att svenske importörers likställighet med de tyske importörerna och

med de spanske sprittillverkarne omintetgjordes.

Denna sistnämnda anmärkning mot lagens tillämpning sönderfaller i

tvenne speciellare anmärkningar, nemligen

dels att så väl den tyska sprit, som, i den ofantliga qvantiteten af

omkring 42,000 fat, vid lagens ikraftträdande fans i Spanien, som ock

den inhemska sprittillverkningen till allra största delen undgingo efterskatten,

dels att tillvägagåendet vid försäljningen af de konfiskerade svenska

spritlagren nästan undantagslöst verkstäldes på det mest olagliga sätt,

livilket tycktes vara enkom beräknadt på den svenske importörens ruin.

Jag skall här lemna å sido den först nämnda anmärkningspunkten,

eller frågan om den under benämningen speciel konsumtionsskatt maskerade

tullförhöjningens laglighet med hänsyn till sprit, som efter lagens

ikraftträdande blefve från Sverige till Spanien införd. Icke derför

att denna fråga, såsom stundom påstås, är en gång för alla afgjord

till Spaniens förmån genom den s. k. skiljedomen af 24 december 1888,

hvilken hvarken egde rum under iakttagande af de i 1887 års skiljedomsdeklaration

föreskrifna former, icke heller gälde den fråga, som enligt

deklarationen bort underställas skiljedomstol, och hvilken således icke

heller, på sätt en vilseledande notis i Post- och Inrikes Tidningar för

2 januari 1889 velat göra troligt, afgjort denna fråga. Till detta ämne

får jag inom kort anledning att i annan form återkomma, då svenska

Riksdagen och allmänheten skola få kännedom om den s. k. skiljedomens

verkliga lydelse. Jag skall icke heller här upptaga den andra i

ordningen af de tre anmärkningarna, eller principfrågan om den

s. k. konsumtionsskattens utkräfvande som efterskatt å redan vid lagens

ikraftträdande importerad sprit, och dess utkräfvande nästan uteslutande

af den svenske importören, under det dennes konkurrenter i det

Bih. till Rilcsd. Prof. 1891. 3 Sami. 8 Häft. 5

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets Memorial 1V.-o 8.

närmaste undsluppo efterskatten. Äfven den frågan skall vinna sin betsning

genom bekantskap med den s. k. skiljedom, hvars verkliga

innehåll vederbörande hittills funnit nödigt att dölja för Sveriges

folk. Jag skall, hvad den från 1888 härrörande spritbeskattningsfrågan

vidkommer, blott uppehålla mig vid den tredje anmärkningspunktens

senare del, eller det förmodligen dittills under fredstillstånd exempellösa

tillvägagående, som egde rum vid realiseringen af Karlshamns

spritförädlingsaktiebolags i beslag tagna lager. Ty det är denna, här

ofvan såsom en fortsättning af 1888 års konflikt betecknade, del af den

gamla spritskattefrågan, som, jemte den nya år 1889 af Spaniens representation

och regering beslutade och sedan oafbrutet fullföljda traktatskränkningen,

under år 1890 föranledt ett par, i de utskottet meddelade

handlingarna förvarade, uttalanden från svenska regeringens sida.

Svenska regeringen lemnades på sin tid icke i okunnighet om det

våldsamma sätt, hvarpå den i sig sjelf traktatsvidriga spritskattelagen

af 1888 tillämpades mot svenske undersåtar. I en till Kongl. Maj:t

stäld skrift, daterad den 20 september 1888, anhöll Karlshamnsbolaget

om svenska regeringens bistånd hos spanska regeringen, för att den

hänsynslösa förödelsen måtte stäfjas. Har denna skrift någonsin blifvit

för Kongl. Maj:t föredragen? Ett tvifvel att så skett är, äfven om det

skulle kunna bevisas vara ogrundadt, mycket ursäktligt, ja — intill dess

att antydda bevisning blifvit förebragt — är ett sådant tvifvel rent af

oundvikligt. Af konstitutionsutskottets dechargebetänkande (memorial

n:o 4) vid 1889 års riksdag inhemtas nemligen, att icke något protokoll

i den spanska frågan, hållet under tiden mellan den 29 augusti och

den 3 november 1888, varit till utskottet öfverlemnadt. Således har bolagets

nyssnämnda skrift af 20 september, som ju bort föranleda ögonblickliga

åtgärder, om dessa skulle medfört något gagn, åtminstone

icke blifvit för Kong!. Maj:t föredragen under den tid af mer än en och

en half månad, som ligger mellan den 20 september och den 3 november.

Och under denna tid fortgick obehindradt och fullbordades den

oerhörda proceduren under fullständig likgiltighet å svenska regeringens

sida. Se der ett exempel uppå, hvilka garantier grundlagens bestämmelser

under nuvarande regi me erbjuda för en klok, hederlig och

fosterländsk behandling af regeringsärenden, som angå svenske medborgares

intressen i främmande land!

Karlshamns bolag har emellertid, utan någon den minsta hjelp af

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

29

Sveriges regering och diplomati, fått spanska regeringens utslag uppå,

att bolagets klagomål öfver tillämpningen af 1888 års lag vid konfiskationen

och försäljningen af bolagets spritlager — således klagomålen

öfver just de åtgärder, som år 1888 icke förmådde den svenska regeringen

att röra en hand — voro välgrundade. Sedan nemligen bolaget

anfört besvär öfver de spanska myndigheternas tillvägagående i hamnstaden

Vigo, afgaf spanska statsrådet in pleno en af spanska regeringen bekräftad

förklaring den 31 juli 1889, offentliggjord i Gaceta de Madrid för 14

september samma år, hvilken i hufvudsak godkänner bolagets besvär.

Det är med stöd af denna Real Orden som bolaget i en reklamationsskrift,

daterad den 12 oktober 1889, begärde svenska regeringens

bemedling för utbekommande af den del af bolagets förluster, som de

af spanska regeringen sjelf erkända olagligheterna vid tillämpningen af

1888 års lag vållat.

När bolaget gjorde denna hemställan, hade Spanien genom ett nytt

traktatsbrott lemna! i svenska regeringens händer ett makalöst vapen,

som kunde med ofelbar verkan användas, nemligen den artikel i den

nya spritskattelagen af 21 juni 1889, som från den s. k. konsumtionsskatten

fritog största delen af den spanska sprittillverkningen.

Artikel 9 i den 1887 förlängda handelstraktaten af år 1883 mellan

Sverige och Norge å ena samt Spanien å andra sidan säger:

»Varor af hvad slag som helst, som blifvit producerade i något af

de fördragsslutande länderna och införas till det andra landet, må icke

underkastas högre accis- eller konsumtionsafgifter, än de som äro eller framdeles

kunna varda pålagda dylika varor af inhemsk produktion.»

I öppen strid med denna traktatsbestämmelse stadgades i den nya

spritskattelagen af 1889:

Art. 1. Sprit och bränvin, som införes från utlandet och kolonierna,

likasom den industrisprit, som tillverkas i Spanien och tilliggande öar,

draga en särskild konsumtionsskatt af 25 pesetas per hektoliter, hvilket.

dess gradtal må vara.

Såsom industrisprit betraktas i den spanska tillverkningen all sprit,

som härrör från andra ämnen eller blandningar, än vin och drufrester.

Art. 4. Sprit och bränvin, som produceras i Spanien och tilliggande

öar uteslutande af vin och drufrester, fritagas från den i art. 1

angifna särskilda skatt.

Att denna artikel i den nya lagen innehöll en traktatsöfverträdelse,

kunde så mycket mindre blifva föremål för någon tvist och behöfde så

mycket mindre af svenska regeringen bevisas, som spanska regeringen

sjelf, under debatterna i Cortes om lagen, uttryckligen erkänt, att art. 4

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

stod i strid med art. 9 i traktaten med Sverige och art. 15 i traktaten

med Tyskland, samt att hon följaktligen icke skulle kunnat föreslå denna

artikel, derest hon icke förut hade erhållit traktatmagternas löfte att

icke protestera mot denna traktatsöfverträdelse. Af den officiella redogörelse

för debatterna i Cortes, som jag framlagt för utskottet, inhemtas

att då varande finansministern Gonzales yttrade, att man, när 1888 års

lag stiftades, hade önskat att kunna främja den spanska drufsprittillverkningen

genom att fritaga den från den konsumtionsskatt, som drabbade

den importerade spriten, hvilket emellertid då förhindrades genom

traktatsbestämmelserna, men att man sedermera genom underhandlingar

med traktatmagterna erhållit dessas högtidliga och formliga löfte, att

de icke skulle göra några reklamationer mot den nya lagens art. 4.

Spanska regeringen hade således genomdrifvit en mot traktaten stridande

lagbestämmelse under den origtiga uppgiften, att Sveriges regering

lemnat sitt bifall till denna traktatsöfverträdelse.

Sådan var ställningen, då Karlshanmsbolaget, med åberopande af

förutnämnda Real Orden af 31 juli 1889, i sin reklamationsskrift af 12

oktober samma år, begärde svenska regeringens bemedling för utfående

af den del af bolagets förluster, som vållats genom de numera af spanska

regeringen sjelf erkända olagligheterna vid tillämpningen af 1888

års lag.

Hur begagnade sig nu svenska regeringen af den exeeptionelt gynsamma

situationen? Af det utskottet meddelade ministeriella protokollet

för den 14 april 1890 inhemtar man, att svenska regeringen redan före

mottagandet af bolagets reklamationsskrift af 12 oktober 1889 hade låtit

spanska regeringen förstå, att hon — med eller utan tysk medverkan

— kunde göra hvad hon behagade med ett internationelt aftal med en

sådan regering som den svenska och med svenske medborgares traktatsenliga

rättigheter.

Sedan nemligen Karlshanmsbolaget i en skrifvelse af 27 juli 1889

till då varande ministern för utrikes ärendena friherre Åkerhielm hemstält,

att han ville kraftigt bestrida tillämpningen mot bolaget af den

genom den nya spritskattelagen stadgade konsumtionsskatten; att han

i hvarje fall måtte, under åberopande af det genom den nya lagen åt

spanske finansministern lemnade bemyndigandet att bilägga reklamationer

härrörande af öfvergången från den gamla till den nya lagen,

åt bolaget utverka restitution af skilnaden mellan den högre gamla

och den nedsatta nya skatten, för hvad anginge bolagets i Spanien befintliga

lager, för Indika den högre skatten blifvit erlagd; samt att han

i sammanhang härmed ville — med framhållande af att den i sak ännu

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

31

oafgjorda frågan om skadestånd för förlusterna i följd af traktatskränkningarna

genom lagen af 26 juni 1888 numera genom ändringarna

i spritskattelagstiftningen inträdt i ett nytt skede — åt bolaget utverka

full godtgörelse för berörda förluster och öfriga, som föranledts åt de

spanska beskattningsåtgärderna, — så yttrade friherre Åkerliielm vid

ärendets föredragning i ministeriel konselj den 26 augusti 1889, att, i

följd af den s. k. skiljedomen, frågan om den 1888 införda och nu

nedsatta s. k. konsumtionsskattens traktatsenlighet ej kunde åter upptagas

; att ifrågasättandet af full godtgörelse åt bolaget skulle innebära

upprifvandet af eu »genom skiljedomen en gång för alla bilagd tvistefråga»;

att den artikel i den nya lagen, som fritagit den spanska drufsprittillverkningen

från konsumtionsskatten, visserligen intört »en faktisk

olikhet i beskattningen med förbiseende af traktaten, utan. att

Kongl. Maj:ts regering blifvit hörd», och att den omständigheten »icke

borde lemnas obemärkt eller förbigås med tystnad», men att likväl

vicke något formligt inlägg» mot denna traktatskränkning borde göras,

emedan det ej »ännu vore möjligt att fullt bestämdt bedöma dess betydelse»^);

hvaremot »det syntes som om det vore möjligt att till spanska

regeringen göra framställning om ett vederlag åt bolaget, motsvarande

skilnaden i skatten enligt den äldre och den senaste lagen

för de lager, som bevisligen drabbats af den äldre skatten, men ej

kunnat afyttras till den 1 juli, då den nya skatten edsättningen inträdde».

Och beslöt Kongl. Maj:t, att i enlighet med dessa åsigter nya

instruktioner skulle utfärdas för de förenade rikenas chargé d’affaires i

Madrid. Emellertid uteblef sedermera hvarje framställning om restitution

af skilnaden mellan den gamla och den nya skatten, »emedan det

upplystes, att finansministern icke erhållit bemyndigande att göra eu

sådan återbetalning.»

Resultatet af denna diplomatiska ansträngning kunde således icke

blifva något annat, än att spanska regeringen fick fullt tydligt besked

om, att Sveriges utrikes angelägenheter år 1889 befunno sig i likadana

händer som året förut, ja att hon, utan fara för någon protest eller för

någon vädjan till andra magters stöd och medverkan, kunde, hur mycket

hon behagade, öfverträda folkrättsliga aftal med Sverige och dervid

åberopa svenska regeringens samtycke till traktatsöfverträdelsen, ehuru

detta hvarken lemnats eller begärts.

Det kan derför ej heller väcka synnerlig förvåning, att spanske utrikesministern

markis Vega de Arrnijo, i sitt den 8 november 1889 till

chargé d’affaires Huitfeldt aflåtna svar på den svenska skrifvelsen, röjer

ett öfvermod, som tydligen mera uppeggats än afväpnats af den

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

ytterliga undfallenlieten å den andra partens sida. Herr ministern förklarade

nemligen, att den nya lagen — icke afsett några förändringar

i traktaten, och han uppgaf, att han före lagens utfärdande gång efter

annan samtalat derom med Sveriges och Norges representant i Madrid,

hvilken — sade han — ej haft ett ogillande ord att anföra. Helt

kort och snäsigt afvisades hvarje tanke på något slags godgörelse till

bolaget för förluster, orsakade af 1888 års lag under tiden från dess

ikraftträdande till den nya lagen 1889. Detta den spanske utrikesministerns

svar är dateradt mer än tre månader efter förutnämnda

Real Orden, som erkänt befogenheten af bolagets besvär öfver de spanska

myndigheternas, tillvägagående vid tillämpningen af 1888 års lag!

När detta, svar ingick, hade herr grefve Lewenhaupt tillträdt chefskapet

för utrikesdepartementet. »Jag ansåg mig», yttrar han till protokollet

den 14 april 1890, »böra begära förklaring af de förenade rikenas

representanter i Madrid vid tiden för utfärdandet af lagen den

21 juni 1889, nuvarande ministern i Washington Grip och t. f. chargé

d affaires grefve Cronhielm, och hafva både Grip och Cronhielm, den

förre genom skrifvelse den 24 sistlidne november, den senare muntligt

förklarat,, att de .aldrig haft något samtal med spanske utrikesministern

om den i lagen införda skilnad mellan drufsprit och annan sprit.»

Samtidigt med spanske utrikesministerns svar på friherre Åkerliielms

note inkom till utrikesdepartementet Karlshamnsbolagets förutnämnda

re.klamationsskrifvelse af 12 oktober 1889. Jag har visat, hurudan

ställningen var i detta ögonblick, och jag går nu att besvara den

fråga, jag här ofvan framstälde: hur begagnade sig svenska regeringen

af den exceptionelt gynsamma situationen?

. Till en början en kort redogörelse för bolagets reklamationsskrift.

Det är bekant, att om sommaren 1888 svenska utrikesdepartementet,

med åberopande åt ett vilseledande telegram från ministern

Grip’-''), hotade och narrade Karlshamnsbolaget att till efterskatt dekla- *)

*) Herr Grip fann lämpligt att telegrafera, att i händelse af uraktlåten anmälan

spritförråden i sin helhet skulle konfiskeras till förmån för angifvaren. Det af herr ministern

missuppfattade faktiska förhållandet är, att det af honom origtigt citerade reglementet

sade att, sedan af den konfiskerade varan skatten guldits, återstoden skulle tillfalla angifvaren.

Då nu skatten var så bög, att den under dåvarande prisförhållanden öfversteg spritens

förtullade varuvärde, erbjöd stadgandet endast skenbart en fördel för angifvaren, och,

ehuru nästan inga andra förråd än Karlshamnsbolagets anmäldes, afhördes icke några

angifvelse!’.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

33

rera sina spritlager, och att bolaget, som endast under vilkor af åtlydnad

för detta förständigande tillförsäkrades departementets bistånd,

beqvämade sig till denna ödesdigra åtgärd och, trots den engelske

förlagsgifvqrens förbud, anmälde förråden, under protest mot skatten.

1 följd häraf fick bolaget, såsom efterskatt för den vid lagens

ikraftträdande redan importerade spriten, med sina lager, som spanska

myndigheterna konfiskerade, gälda den i strid med traktaten påbjudna

s. k. konsumtionsskatten af 75 pesetas pr hektoliter, eller sammanlagdt

3,737,947 pesetas 42 céntimos, medan den ofantliga tyska

importen och den spanska tillverkningen gingo i det allra närmaste

fria. Enligt en af lagens öfvergångsbestämmelser och tillhörande reglemente

af samma dag, skulle den nya skatten, der den öfverstege

100,000 pesetas, få erläggas i 4 terminer (hvar tredje månad), i fall

varan af fabrikanten eller importören deponerades som säkerhet. Denna

säkerhet fick spanska statskassan i det ögonblick, då lagren togos i

beslag; således borde ingen tvångsförsäljning eg a rum före 30 september,

30 december o. s. v. Icke dess mindre skyndade man att bortauktionera

lagren. Dervid fäste man intet afseende vid, att lagen utlofvade

5% räntegodtgörelse vid förutbetalning; ej heller att de lokala

skattetilläggen på vissa platser redan voro af bolaget erlagda. Vidare

uttogos, utöfver den principala skatten å 75 pesetas, tilläggsafgifter,

ehuru lagen sade att afdrag skulle ske; — på vissa orter uttogos

7, på andra 5%, på somliga både 7 och 5%, såsom »böter»,

till belopp af 252,329 pesetas. Och slutligen uppgingo »omkostnaderna»

till 40,701 pesetas. Om jag tillägger, att man ej mätte, utan slumpvis

uppskattade de spritmängder, som utbjödos, att man sålde bort sjelfva

kärlen, som voro bolagets förtullade egendom, att man höll auktion

ett par dagar efter auktionskungörelsen, att man på en gång kastade i

marknaden dessa stora spritqvantiteter, och att man i ett sålde qvantiteter,

som endast stora kapitalister kunde köpa, och detta samtidigt

med att den obeskattade tyska spriten (42,000 fat mot det svenska bolagets

8,500 fat) och den likaledes obeskattade inhemska spriten nedtryckte

prisen, så är myndigheternas förfarande i sina hufvuddrag karakteriseradt.

Inberäknadt efterskattens nyss angifna belopp, uppgingo det svenska

bolagets förluster till 8,451,802 pesetas 28 céntimos.

Om bolagets reklamationsskrift af 12 oktober 1889, hvilken ej afsåg

de lidna förlusternas hela belopp, utan blott den del deraf, som uppkommit

genom den olagliga tillämpningen af lagen, yttrar sig de Förenade

rikenas chargé d’affaires i Madrid, numera ministern A. Huitfeldt,

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.

hvilkens fullständiga och noggranna bekantskap med ärendet i alla dess

detaljer är höjd öfver hvarje tvifvel, i en skrifvelse af 12 november

1889 till ministern för utrikes ärendena herr grefve Lewenhaupt på

följande sätt:

»—---— — —----— — — — —----

Herr L. O. Smith stödjer sitt yrkande om ersättning å Real Orden

den 31 sistlidne juli, hvaruti El Consejo de Estado en pleno (statsrådet

in pleno) påvisar, hurusom spanska myndigheterna olagligt förfarit vid

bortslumpningen af bolagets spritlager, samt huru de enligt gällande

lag borde tillvägagått. Rättsgrunden, hvarå den nu ifrågasatta reklamationen

stödjer sig, och hvarför redogöres i skriften, torde sålunda icke kunna

bestridas af spanska regeringen, som sjelf gillat densamma.

»I de skriften åtföljande tablåer (märkta 1—13) för hvarje plats,

der lagren bortauktionerats, redogöres för, huru myndigheterna förfarit,

och punktvis för hvilka förluster derigenom förorsakats bolaget och som

derför reklameras med stöd af berörda Real Orden. Beräkningarna äro

uppgjorda med största noggrannhet enligt bolagets här befintliga böcker,

och komma berörda tablåer, vid insändandet härifrån till vederbörande

spanska myndigheter, att åtföljas af autentiska verifikationer, såsom de

officiella auktionsannonserna, de exekutiva myndigheternas redogörelser

för auktionerna, tullqvitton m. m., hvilka verifikationshandlingar, som

fortfarande kompletteras här, icke torde behöfva insändas till kongl.

departementet. Med framläggandet af detta bevismedel vinnes, att de

spanska myndigheterna icke uppehålla målets afgörande genom att

införskaffa dem.

»Tablåerna 14 och 15 innehålla en resumé öfver de belopp, som

reklameras, och utgör slutsumman 4,014,623,94 pesetas. Densamma birätt

betydlig, men då spanska regeringen afslagit vår hemställan att i

godo öfverenskomma med bolaget om en billig godtgörelse, torde icke

befogad anmärkning kunna göras mot, att den ''moderation’ saknas, som

stäldes i utsigt genom hans excellens herr friherre Åkerhielms note

n:o 26 den 26 sistlidne augusti. Ställningen är nu en ganska annan,

och reklamationen baseras på spansk lag.»

Sedan chargé d’affaires Huitfeldt vidare erinrat, att, om skilnaden

mellan värderingsbeloppet och försäljningsbeloppet — hufvudposten —

blifvit så stor, de spanska myndigheterna sjelfva dertill äro skuld,

emedan de förfarit utan tanke på annat än att först åtkomma böterna

och auktionssportlerna och sedan utfå, hvad som fordrades för att betäcka

skatten, fortsätter han sålunda:

»Af tablåerna, som innehålla många rätt betecknande upplysningar

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

35

angående myndigheternas tillvägagående, inhemtas sålunda, att på flere

ställen auktionerna egt rum redan 2 å 3 dagar efter utlysningen, och

att lagren utbjudits i ett enda parti, oaktadt bolaget anhöll, att de måtte

utbjudas i mindre partier. Endast bankirhus och de största affärsfirmor

kunna köpa partier på J/2 å 1 million. I Huelva, hvarest spriten såldes

i mindre partier, öfversteg försäljningsbeloppet betydligt värderingsbeloppet.

»Beräkningarna öfver de lidna förluster, för hvilka ersättning

reklameras med stöd af ofvan omnämnda Real Orden, synas mig från

juridisk ståndpunkt befogade. Endast ett par anmärkningar skulle med

något skäl kunna framställas från spansk sida. Reglementet till spanska

spritlagen af den 26 juni 1888 säger nemligen i sina transitoriska

bestämmelser, att lagren — ’en poder de fabricantes, cosecheros y

especuladores’ (i tillverkares, vinodlares och spekulanters vård) — skulle

utgöra säkerhet för skatten, derest denna öfverskrider 100,000 pesetas.

Frågan är alltså: skola lagren å de olika platserna räknas särskild!,

eller skall bolaget anses såsom en och samma fabrikant med olika

filialer? Lagtexten afgör icke frågan; tolkas den på det för bolaget

ofördelaktigaste sättet, uppstår en minskning i det reklamerade ersättningsbeloppet

af ungefär 350,000 pesetas. Den andra anmärkningen är,

att bolaget af det begärda ersättningsbeloppet för de spritförråd, som

icke upptogos vid värderingen, skall återbära skatten, som icke uttogs

af myndigheterna och som spanska statskassan gått miste om på grund

af myndigheternas egen skuld.

Befogade invändningar kunna golgas mot att bolaget skall ersätta

denna skatt, synnerligen nu då skatten gått ned från 75 pesetas till 25.

Något skäl för att bolaget från början afstår från dessa två sista beräkningarna

synes icke förefinnas. Vidare torde få erinras, att ersättning

för ränteförlust som regel icke lemnas af stater vid dylika reklamationer0).

»

I ett senare bref af 23 november 1889 föreslår chargé d’affaires

Huitfeldt, att den af professor Louis Renault författade reklamationsskriften

utan något ogillande förbehåll rekommenderas hos spanska

regeringen. Den innehåller — yttrar han — en både i juridiskt och

sakligt afseende så fullständig utredning af Real Orden den 31 sistlidne

juli, att den ovilkorligen bör tillhandahållas vederbörande, som skola *)

*) I enlighet med herr Huitfeldts råd nedsatte bolaget sedermera reklamationsbeloppet

från 4,014,643 pesetas 94 céntimos till 3,773,167 pesetas 19 céntimos,t eller med 241,476

pesetas 75 céntimos, af skäl som anföras i skrifvelse från herr Huitfeldt till grefve

Lewenhaupt den 21 januari 1890.

Bih. till Rihsd. Prot. 18,91. 3 Sami. 8 Höft.

6

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

fatta beslut i frågan; och dermed blefve det äfven obeböfligt att afgifva

någon annan mémoire i ämnet, då en sådan för öfrigt ej skulle kunna

tillägga någon ytterligare upplysning.

Af det anförda torde framgå, att bolagets på spanska regeringens

beslut (Real Orden) stödda reklamationsskrift borde kunna från svenska

regeringen, om den eljest hade någon känsla för sin pligt, påräkna det

kraftigaste understöd, som hon sjelf eller, derest så skulle behöfvas,

med anlitande af andra magters bona officia kunde åstadkomma.

Hon hade dervid att ytterligare stödja sig på den s. k. skiljedom,

hvilkens lydelse i Sverige hemlighållits, för att den skulle kunna

åberopas mot Sveriges rätt; och hon hade, om intet annat verkade, i

sin hand ett ofelbart hjelpmedel, nemligen protest mot den genom

spritskattelagen af 1889 föröfvade nya traktatskränkning.

Här funnos medel nog, derest man det ville, att bringa äfven en

starkare magts regering under den europeiska opinionens moraliska interdikt.

Ingen regering skulle i ett dylikt fall länge kunna trotsa den

osynliga magten af en allmän mening.

Ja, det fans också andra medel än de redan antydda. Chargé

d’affaires Huitfeldt, som i skrifvelse den 23 november 1889 till grefve

Lewenhaupt uttalade sin öfvertygelse, att den genom spritskattelagen

af 21 juni 1889 begångna nya traktatskränkningen kunde användas

såsom medel att tvinga Spanien till eftergift i afseende på Karlshamnsbolagets

reklamation, mot det att Sverige frånsade sig rätt att protestera

mot nämnda lag, hade också föreslagit, att yttrande måtte infordras

från Kong! Maj:ts minister i Berlin, huru vida icke Tysklands regering

kunde förmås att förklara för spanska regeringen, att Tyskland hade

ett synnerligt intresse af att en öfverenskommelse i spritfrågan (mellan

Spanien och Sverige) komme till stånd, emedan en protest från Sveriges

sida skulle kunna försätta Tyskland i nödvändigheten att äfven protestera

för bevarande af sina undersåtars rätt.

Det sätt, hvarpå denna anvisning upptogs, är synnerligen karakteristiskt

för utrikesdepartementets sätt att behandla hela det ifrågavarande

ärendet.

Att Tyskland före framläggandet af 1889 års lag »högtidligen och

formligen» lofvat att ej protestera mot lagens drufspritartikel, är no g

icke tvifvel underkastad! Hvarför det skedde, kan man ju ej veta, men

det antagandet torde ej vara allt för vågadt, att det icke skedde utan

löfte om någon återtjenst, och att det var för denna återtjenst^ skull,

som kejsardömets regering bortskänkte de tyska spritexportörernas rätt

till likställighet med de spanske vinspritfabrikanterna. Om nu Sveriges

regering, i stället för att utan löfte om någon återtjenst uppoffra sven
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

37

ske medborgares traktatsenliga rätt, både nödgat Spanien att ej affordra

Sveriges spritexportörer den konsumtionsskatt, som var uppenbart och

erkändt traktatsvidrig från det ögonblick, då de spanske drufsprittillverkarne

befriades från samma skatt, så är det gifvet, att de tyske spritexportörerna,

som i alla fall haft och hafva svårt att reda sig i konkurrensen

mot den svenske medtäflaren, skulle hafva blifvit rent af utestängda

från den spanska marknaden. Man har giltiga skäl att antaga,

det de ej med tystnad skulle hafva fördragit ett sådant sakernas tillstånd,

deri de blifvit försatta genom eftergifvandet af en genom traktat

dem tillförsäkrad rätt, och att deras missnöje ej kunnat lemnas obeaktadt

af den kejserliga regeringen. Under sådana omständigheter gick

chargé d’affaires Huitfeldts råd tydligtvis derpå ut, att den kejserliga

regeringen borde förmås att i sitt eget välförstådda intresse hos spanska

regeringen understödja den svenska reklamationen och påskynda en

efter omständigheterna antaglig uppgörelse. Det är också tydligt, att

man för att vinna ändamålet borde till Berlin meddela, att protest från

svensk sida vore oryggligt besluten och nära förestående, derest ej tillmötesgående

från spansk sida vore att motse.

Men det är ej mindre tydligt, att de svenske vederbörande icke ville

förstå denna enkla sak. »Eders Kongl. Maj:ts minister i Berlin», yttrar ministern

för utrikesärendena till protokollet den 14 april 1890, »hvars

yttrande af mig blifvit inhemtadt, har emellertid i skrifvelse den 13

december förklarat, att han för sin del icke anser, att Tyskland öfver

hufvud vore benäget att i den spanska spritfrågan gorå Sverige någon

väntjenst, och att eu framställning härom med säkerhet skulle möta ett

afslag.»

Af detta yttrande framgår, att man icke allenast icke gjorde något

meddelande till tyska regeringen, att man ämnade protestera, utan icke

ens någon framställning alls, samt att svensk-norske ministern i Berlin

lyckades till den grad taga sak på bak, att han i sitt svar talar om en

ifrågasatt »väntjenst» från Tysklands sida i en sak, der Tysklands regering

borde förmås att för sin egen skull understödja Sveriges reklamation.

Grefve Lewenhaupts förfrågan till ministern Lagerlieim och dennes

svar bilda tillsammans ett föga tilltalande tankeutbyte, som ej. lärer

verksamt bidraga till att beslöja svenska regeringens brist på vilja att

häfda Sveriges rätt.

Slutet af regeringens skenbara verksamhet i saken är begynnelsen

värdigt.

I ministerielt statsråd den 14 april 1890 faststäldes lydelsen af

tvenne skrivelser — den ena sedermera ändrad vid ministeriel föredrag
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

ning den 28 i samma månad — som chargé d’affaires Huitfeldt fick

uppdrag att framlemna till spanske utrikesministern.

I den ena, som skall föreställa en rekommendation för Karlshamnsbolagets

reklamationsskrift, anhålles, under vädjan till »spanska regeringens

välbekanta rätts- och billighetskänsla», att nämnda skrift måtte

underkastas välvillig granskning, samt uttalas den öfvertygelse, att granskningen

skall ådagalägga, att reklamationen är grundad på de principer,

spanska regeringen genom den i Gaceta de Madrid för 14 september

1889 offentliggjorda Real Orden erkänt såsom rigtiga.

I den andra skrifvelsen, angående den spanska lagen af 21 juni

1889, anmärkes, under åberopande af traktatens art. 9 och lagens art. 4,

att stridigheten mellan lagen och traktaten är uppenbar, samt erinras,

att finansministern Gonzales i regeringens namn förklarat inför Cortes,

att »man just af detta skäl måst underhandla med Tyskland, att han erhållit

visshet om att Tyskland skulle afstå ifrån att, på grund af 15 art. i sin

traktat, göra invändning mot lagens tillämpning, att tack vare detta löfte*)

han nu kunde föreslå en lag, som hans företrädare, bunden af traktaterna

ända till 1892, icke kunnat åstadkomma året förut, samt att kammaren

utan farhåga för invändningar från de främmande magterna kunde

antaga lagen».

Härefter kommer följande ''otroliga utlåtelse, åt hvilken en särskild

plats torde vara beredd i historien om handhafvandet af Sveriges utrikes

angelägenheter:

»Det är sant, att det framgår af denna förklaring, att hans excellens

herr Gonzales trodde, att alla traktatmagterna hade gifvit sitt samtycke

till den modifikation, som lag’en komme att medföra vid tillämpningen

af tiaktaterna, men Konungens regerings samtycke har hvarken gifvits

eller begärts.»

Således, när en spansk minister, »talande i sin regerings namn»,

inför sitt lands representation uppgifver, att Sveriges regering gifvit sitt

samtycke till en öfverträdelse al den med svenska Riksdagens samtycke

slutna handelstraktaten, då har »Konungens regering» ingenting angelägnare

än att åt nonom och den regering, i hvilkens namn han talade,

formulera en ursäkt: han »trodde», att han talade sanning!

. kan ej uttänka mer än en förklaring af finansministern Gonzales

ongtiga uppgift och af den välvilliga ursäkt, som svenska regeringen

ödmjukt gör på hans vägnar, nemligen att det ofta hörda, i synnerhet

i Madiid timligen allmänt yttrade påståendet är sant, att Tyskland lofvat

på Sveriges vägnar.

*) Tysklands löfte.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

39

Slutligen låter svenska regeringen »sig angeläget vara» att dels

»upprepa», hurusom friherre Åkerhielm, på samma gång som han i depeschen

af 26 augusti 1889 påpekade stridigheten mellan vår traktat

och den spanska lagen af 1889, förklarade sig icke för tillfället vilja begagna

sig af denna »oregelbundenhet», dels förklara att, då man ännu

icke vet huru vida traktatsöfverträdelsen »kommer att skada våra intressen»,

Konungens regering icke heller nu är böjd att åberopa den

rätt, som traktaten i detta hänseende tillförsäkrar oss, »så länge omsorgen

om våra intressen ej tvingar oss att göra det».

Man skulle väl kunna förklara, om en regering som den spanska

tillgrepe den advokatyren, att en uppenbar traktatsöfverträdelse är loflig,

derest ej medkontrahenten bevisar att den länder honom till skada

hvilket ätt uppenbarligen förutsätter den omöjliga bevisningen om huru

mycket skadan minst går upp till. Deremot torde det vara någonting

hittills ohördt i de internationella relationernas annaler, att den regering,

mot hvars land traktatsöfverträdelsen är rigtad, gör till sin angelägnaste

omsorg att utfinna en dylik advokatyr.

Beträffande skadans verklighet har jag redan erinrat, att om svenska

regeringen med anledning af lagens 4 artikel, som fritager största delen

af den spanska sprittillverkningen från konsumtionsskatt, hade med stöd

af traktatens oförtydbara löfte framtvungit samma förmån för den

svenska spritimporten, denna ofelbarligen skulle hafva blifvit alldeles

befriad från ■ den tyska konkurrensen. Det är vidare alldeles tydligt,

att den då äfvenledes skulle hafva fått en gynsammare ställning i täflan

med den spanska tillverkningen. Jag vill tillägga, att cortesförhandlingarna

1889 utvisa — hvad för öfrigt är sjelfkärt — att spanska regeringen

ej hyste något tvifvel om, att det var pa den utländska importens

bekostnad som den inhemska vinsprittillverkningen skulle, genom

den traktatsvidriga skattefriheten, höjas. Och slutligen borde svenska

regeringen på den tid, som förflutit sedan midten af år 1889, hafva hunnit

förskaffa sig upplysningar om den högst betydliga minskningen i Spaniens

behof af utländsk sprit.

Af denna saks förlopp inhemtas, att Kong]. Maj:t tillmäter sig magt

och myndighet att efterskänka landets rätt, sådan den finnes försäkrad

i fördrag, som med motsvarande uppoffringar från svensk sida slutits

med främmande magter, fördrag som endast med Riksdagens bifall kunnat

erhålla gällande kraft. Deraf framgår också, att de nuvarande grundlagsbestämda

formerna för behandlingen af ärenden rörande förhållandet

till främmande magter icke erbjuda någon garanti för en förståndig och

fosterländsk skötsel af dessa angelägenheter».

Bill. till lliksd Prof. 1891. 3 Samt. 8 Höft.

7

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 8.

Herrar Unger och Johnsson hafva begärt få antecknadt, den förre, att

han inom utskottet icke deltagit i bedömande af lagligheten af de af

utskottet enligt § 107 regeringsformen anmälda regeringsåtgärder, den

senare, att han icke deltagit i behandlingen af ofvanberörda under 3:o

i utskottets memorial anmärkta ärende.

Vidare har här skolat antecknas, att herr Carlborg icke deltagit i

dechargefrågans slutliga behandling inom utskottet.

Herrar Alin, Gilljam, Lindahl, von Post, Gustaf Berg, Kajerdt och

Helander hafva begärt få antecknadt, att de ansett att utskottet, med

den i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen utskottet tillerkända rätt,

bort. besluta, att det till utskottets protokoll afgifna yttrande af herr

Hedin, hvari han motiverar sin särskildt anmälda reservation, rörande

det ärende, som afhandlas i de af utskottet infordrade ministeriella protokoll,

icke skulle få åtfölja utskottets betänkande.

Stockholm, Irar Haaggströms boktryckeri, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.