Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbal ken.

1891-02-19 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:11, Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbal ken.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o il.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 19 febr. 1891, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till

14 kap. 3 § giftermålsbal ken.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 25, anför herr F. T. Borg, bland annat, hurusom mycket blifvit

under senaste årtionden gjordt i vårt land till skydd för qvinnan och till förbättring''

af hennes ställning i familjen och samhället. Sålunda hade man ej

allenast genom lagen om boskilnad sökt skydda hennes andel i egendom, då

mannen vanvårdat gemensamt bo eller öfvergifvit henne, utan ock tillerkänt

henne rätt att sjelf förvalta de medel, hon genom sin arbetsförtjenst förvärfvat

till sitt och barnens nödtorftiga underhåll o. s. v. Det funnes emellertid

ett område inom äktenskapet, som lagstiftningen ej syntes hafva egnat

den uppmärksamhet, som det förtjenade, det nemligen hvarpå hustru och

minderåriga barn befunne sig under sista stadiet af en lastbar familjefaders

lif i hemmet, det stadium, da »kif och bitterhet» längesedan blifvit hemseden,

då dryckenskapen, lätjan eller annan last i grund och botten förstört mannen

och ruinerat familjen, då hans demoralisation redan länge förgiftat hemmet,

då hustruns och barnens helsa och lif hotades af nöden och våldet från

drinkaren eller den annars lastare, då boskilnad vore gagnlös, emedan boet

redan vore förskingradt, då uppfyllandet af fattigvårdens skyldighet att hjelpa

den nödstälda familjen endast vore ett palliativ, äfven då fattigvården begagnade

sin rätt att låta mannen afarbeta hvad densamma förskjutit till

familjens underhåll, enär fattigvårdens välde öfver mannen upphörde, så snart

han afbetalt sin skuld till fattigvården, men han derefter vore oförhindrad

att fortsätta sitt lastbara lefverne, och det som familjens enväldiga öfver
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. B

hufvud. Att han återvände dit och till sina gamla vanor vore lika vanligt,

som att han återkomme än mer oefterrättlig, tyrannisk och farlig; han betraktade

nemligen nu den honom öfvergångna behandlingen som en orättvisa,

en af hustrun tillstäld chikan, som han skulle hämnas. Än värre: äfven

efter tvångsarbete vore han lagligen berättigad att disponera öfver boet, att

än en gång ruinera hustru och barn, om den förra under hans frånvaro hunnit

förvärfva något. 1 här antydda stadium af mannens lif syntes det vara ej

allenast en rättighet, utan en ovilkorlig pligt att samhället kraftigare och

skyndsammare än hittills ingrepe ej blott för att skydda hustrun och barnen,

det framtida slägte!,, utan ock för att skydda sjelfva samhället, enär hvarje

lastbar kunde anses som bärande en mot samhället rigtad brandfackla, hvilken

det vore en hvars skyldighet att genom lag och sed söka släcka.

Genom stadganden i giftermålsbalken, ärfdabalken, kyrkolagen, förordningen

angående fattigvård och förordningen den 27 april 1810 om äktenskapsskilnad

på grund af »slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag» hade

man visserligen utvägar för befogade skilsmessor, men dessa utvägar kunde

icke anses annorlunda än såsom omvägar för den olyckliga, åt sig sjelf

lemnade qvinnan. Makarna skulle först varnas af pastor, så af kyrkoråd;

vidare måste makan stämma inför rätt och förebringa bevisning, derefter begära

Kong!. Maj:ts nådiga tillstånd till skilnad; men innan sådan beviljades,

skulle andra, maken höras samt domkapitlet, konsistorium inkomma med vederbörande

presterskaps betyg och utlåtande, hvarefter högsta domstolen skulle

höras, innan Kong! Maj:t i statsrådet fattade sitt beslut. Med så mångdubbla

förskansningar försvarade svensk lag i nittonde århundrade lastare

mäns rätt att tyrannisera, demoralisera och ruinera qvinnor och barn.

Enär det emellertid visat sig, att hustrun ytterst sällan kunde förmå

sig att begära skilsmessa från en lastbar man, ja hellre fördroge årslånga

misshandlingar och lidanden än droge honom inför rätta, ej sällan och med

skäl af fruktan för sitt och barnens lif, hade motionären förestält sig, att

ett lämpligt skydd skulle kunna beredas henne derigenom, att fattigvårdsmyndighet

finge rättighet och skyldighet att, när den redan blifvit familjens

målsman på grund af densamma lemnadt understöd (föranledt af mannens

dryckenskap, lätja eller annan last), också blifva hustruns målsman i fråga

om skilsmessa från mannen, åtminstone så till vida målsman, att den med

hustruns samtycke egde att hos rätten anmäla mannen med yrkande af

skilsmessa.

Utom alla andra skäl, såsom lättare och skyndsammare gång för skilsmessa

af ifrågavarande art, funnes ett väsentligt, nemligen det skydd för

hustru och barn, som skulle ligga deri, att fattigvårdsstyrelsen i första rummet,

visserligen med hustruns samtycke, yrkade skilsmessa, enär derigenom man
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

nens onda sinne skulle mindre retas och mindre fresta honom till misshandling

af ett eller annat slag mot hustru och barn, medan hans missnöje

med fattigvårdsstyrelsen blefve vanmägtigt. Redan ett sådant skydd under

t. ex. ett eventuel förbättringsår syntes vida öfverväga de betänkligheter,

man möjligen kunde hysa mot att äfven i berörda fall insätta fångvårdsstyrelse

som målsman för hustru och barn.

En hvar, som tagit del i den nuvarande officiella fattigvården, hade

sig fullkomligt bekant, att fattigvården och samhället, lika väl som i allmänhet

hustru och barn, stode alldeles redlösa gent emot en utfattig och

lastbar familjefader, sedan moraliska medel, förmaningar och varningar, liksom

ock ekonomiska och judiciella, såsom boskilnad och tvångsarbete, visat

sig fruktlösa.

På grund af hvad motionären i hufvudsak sålunda anfört, föreslår han,

att Riksdagen ville antingen med den slutliga formulering, som kunde finnas

nödig, för sin del antaga följande tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbalken:

»Underlåter mannen, i följd af dryckenskap, lätja eller annan last,

att försörja hustru med eller utan minderåriga barn, så att fattigvårdsstyrelse

nödgas lemna dem understöd, ege nämnda myndighet befogenhet att, med

makans samtycke, hos rätten begära skilsmessa för ett år; och bör rätten,

efter det förhållandet blifvit styrkt, ålägga mannen att genast afflytta från

hemmet, sedan domen vunnit laga kraft, samt detsamma icke under nämnda

tid besöka vid vite af fängelse.

Då sådan afflyttning sker, får mannen ur boet ej medtaga mer än

det, enligt fattigvårdsstyrelsens bepröfvande, nödvändigaste bohag, om sådant

finnes utöfver hustruns och minderåriga barns skäliga behof.

Har fattigvårdsstyrelse icke, i samråd med hustrun, under årets lopp,

hos rätten anmält att mannen bättrat sig samt blifvit i stånd och villig att

uppfylla sina pligter som familjens försörjare, bör rätten, på ny anmälan af

fattigvårdsstyrelsen och hustrun, döma till skilnad, hvarefter, och sedan domen

vunnit laga kraft, konsistorium bör utfärda skiljebref.

Tillfaller under mannens förbättringsår familjen arf, förvaltas det af

fattigvårdsstyrelsen, tills slutlig skilsmessa vunnits, hvarefter enligt lag

förfares,»

eller ock, derest gällande lagbestämmelser skulle lägga hinder i

vägen för bifall till detta förslag, i skrifvelse till Kong! Maj:t hemställa,

det Kongl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag om tillägg till

berörda lagrum i ofvan angifna syfte.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

5

De omständigheter, hvarå förslaget närmast grundas, skulle vara

hustrus af erfarenheten ådagalagda obenägenhet att taga första steget till

upplösande af ett äktenskap, som dock blifvit henne en olidlig börda,

äfvensom att hustrun genom att icke behöfva sjelf begära skilsmessa skulle

mindre utsättas för obehag af hvarjehanda slag från den genom skilsmessoyrkandet

uppretade mannen. Då emellertid alltid hustruns samtycke skulle

inliemtas, torde mannen städse komma att i henne se det verkliga upphofvet

till den för honom kränkande åtgärden; och om än det må vara en sanning,

att hustrur ofta visa obenägenhet att taga första steget för äktenskapets

upplösande, föreställer sig utskottet likväl, att detta förhållande icke kan

utgöra en tillräcklig grund för att, i strid med gällande principer å området

för ifrågavarande lagstiftning, åt en myndighet, hvars målsmanskap öfver

mannen är af mer eller mindre tillfällig art, tillerkänna initiativet i ett

ärende af så rent personlig och grannlaga beskaffenhet som en äktenskapsskilnadsfråga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 19 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖORON A.

Bill. till Biksd. Prot. 1801. 7 Samt. 6 Häfl.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.