Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 15

1891-02-27 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:15, Lagutskottets Utlåtande N:o 15

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

5

N:o 15.

Ank. till Riksd, kansli den 27 febr. 1891, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring

af gällande bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur

svenska statskyrkan.

Till lagutskottet hafva från Andra Kammaren hänvisats tvenne

särskilda motioner angående ändring af bestämmelserna i 3 § af förordningen

den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning; hvilka motioner inom nämnda kammare afgifvits,

den ena, n:o 3, af herr E. J. Ekman och den andra, n:o 72, af herr

P. J. M. Erikson.

Förstnämnda motion, som är mera omfattande än den senare, har

följande lydelse:

»I regeringsformens 16 § heter det, att Konungen skall ingens

samvete tvinga eller tvinga låta. Denna religionsfrihetens grundprincip

har dock hittills i många fall visat sig vara ett tomt ord. Så t. ex.

tvingas ännu vårt lands inbyggare att antingen förblifva medlemmar

af den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige eller ock af något annat

tillåtet kristet, samfund. Frihet att öfvergå till ett dylikt samfund har

först genom 1873 års dissenterlag blifvit medgifven. Men dervid har

det ock förblifvit. Den religionsfrihet, som sålunda existerar, är högst

inskränkt. Någon fullständig finnes således icke ännu inom vårt land.

Och dock är detta ett kraf, som både efter gudomlig och mensklig rätt

förr eller senare måste tillfredsställas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

För staten måste det vara af största vigt att tillse, att dess inbyggare

beredas tillfälle att i de högsta af alla intressen kunna intaga

en äidig och med samvete och öfvertygelse öfverensstämmande ställning,

emedan ett motsatt förfarande alstrar oärlighet och skrymteri, hvilket

allt i sin mån åter verkar demoraliserande inom andra områden.

För den privilegierade statskyrkan måste det verka ytterst förlamande

att nödgas inom sitt område behålla personer, som icke vidare

äro fästa vid henne med något tillgifvenhetens band, utan delvis eller

helt och hållet förkasta hennes religiösa uppfattning och institutioner.

Tillkommer då vidare det förhållandet, att denna kyrka utgifver sig för

att vara Kristi sanna kyrka, så är det i högsta grad förnedrande för

henne att i uppenbar strid med Kristi och apostlarnes lära (Matt. 18: iv;

Rom. 16: 17; 1 Kor. 5: 13; 2 Kor. 6: 14—17; 2 Tess. 3: 14) nödgas

i sin gemenskap behålla icke allenast sådana, som hafva med henne en

divergerande kristlig uppfattning, utan ock sådana, som uppenbart förneka

kristendomens fundamentalartiklar. Ett sådant förhållande måste

verka allt annat än välsignelsebringande för kristendomen sjelf.

Dessutom är det onekligen hvarje till mogen ålder kommen menniskas

obestridliga rätt att utan tvång af mensklig lag sjelf få bestämma

öfver sin religiösa ställning, synnerligen då ingen lag i sjelfva verket

kan hindra en person att hysa hvilken religiös uppfattning som helst.

Just derför är det ock ett faktum, att inom den evangelisk-lutherska

kyrkan i Sverige finnes en mängd medlemmar, hvilka i många stycken

tänka olika med henne, men som till följd af nu gällande lag tvingas

att tillhöra henne. Ja, det finnes inom henne icke så få personer, som

befinna sig på en helt och hållet utomkristlig ståndpunkt, hvilka med

närvarande lagstiftning icke kunna komma ut ur den svenska evangelisklutherska

statskyrkan. Det orimliga i ett sådant förhållande torde ligga

i öppen dag för hvar och en. Och visst är, att ett sådant rättstillstånd

icke kan vara gagneligt vare sig för kyrka eller stat eller för dessa

personer sjelfva.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag i ödmjukhet

föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande

för Riksdagen af förslag till sådan ändring af kongl. förordningen

af den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje svensk

undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur den svenska statskyrkan

utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 7

och utan att han genom ett sådant steg förlorar några medborgerliga

rättigheter.»

Herr Erikson föreslår,

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande

och framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af kongl.

förordningen den 31 oktober 1873, att 3:dje § erhåller denna lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och

vill för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt till känna för

kyrkoherden i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt,

inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden

samt anmäle sig till utträde ur kyrkan, och göre kyrkoherden

derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan,

som skett innan han fylt aderton år, anses från svenska kyrkan skild.

I främmande församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas»;

samt

att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan

blifva af nöden i följd af den för 3:dje § föreslagna ändrade lydelse.»

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motioner,

hvilka i hufvudsak skilja sig från hvarandra allenast deruti, att

den senare icke innehåller något förslag i syfte att tillförsäkra den,

som vunnit utträde ur statskyrkan, fortfarande tillgodonjutandet af

honom förut tillkommande medborgerliga rättigheter, vill utskottet till

en början erinra, hurusom ändring i nu föreslagen rigtning af den s. k.

dissenterlagens bestämmelser uti förevarande ämne varit föremål för

framställningar vid flere föregående riksdagar. Redan vid 1877 års

riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om rätt för hvarje

statskyrkans medlem, hvilken omfattat en främmande troslära, att utträda

ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva det trossamfund, hvartill

han ämnade öfvergå, och utan hinder deraf, att den lära, han omfattat,

till äfventyra icke kunde anses såsom kristen. Motionen, hvilken var

väckt af eu bland vår kyrkas mera framstående målsmän och i öfrigt

hvilade på en synpunkt, hvilken utskottet får anledning att här nedan

närmare beröra, vann icke Riksdagens bifall, och samma öde rönte en

vid 1882 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion i enahanda

syfte. Vid 1883 års kyrkomöte var frågan om borttagande af skyldig
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

heten för den, som ville utträda ur statskyrkan, att uppgifva det kristna

trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå, föremål för enskild motionärs

framställning, och tillstyrktes densamma af det tillfälliga utskott, till

hvars behandling den varit hänvisad, men lyckades icke vinna mötets

bifall. Vid såväl 1885 som 1886 årens riksdagar gjordes af den ene

af de nu förevarande motionärerna, herr Erikson, framställningar i

samma syfte, som utmärker hans nu väckta motion. Lagutskottet vid

1885 års riksdag afstyrkte bifall till motionen, hvilken också afslogs

af Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren med betydande

röstöfvervigt. I sitt vid följande riksdag afgifna utlåtande n:o 14

tillstyrkte lagutskottet motionärens framställning, i hvad den afsåg upphäfvande

af ofvan berörda skyldighet, men ansåg sig fortfarande icke

kunna förorda bifall till förslaget om borttagandet af det vilkor för

rätten att utträda ur statskyrkan, att den troslära, som den utträdande

omfattat, vore att anse såsom kristen. Motionens öde i kamrarne blef

emellertid detsamma som vid 1885 års riksdag.

Hvad nu angår motionärernas förslag om borttagande af den

föreskrifna skyldigheten att uppgifva det trossamfund, hvartill man

ämnar öfvergå, har utskottet icke funnit skäl att ändra den ståndpunkt

i denna fråga, som utskottet intog vid 1886 års riksdag och hvilken

finnes uttalad i dess ofvannämnda och af herr Erikson till stöd för sin motion

i denna del åberopade utlåtande. Utskottet yttrade då:

»Enligt förordningen den 23 oktober 1860 fordrades, för att en person

skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle uppgifva

det främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå, utan

ock att han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen. Detta

sistnämnda vilkor borttogs genom 1873 års förordning, som endast

fordrar uppgift å det trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande

vill öfvergå. Vid tillämpningen af detta stadgande har någon tvekan

yppats, huru vida det trossamfund, hvartill den utträdande förklarade

sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde vara, såsom i 1860 års förordning

uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet, således af staten erkändt

trossamfund. Denna tvekan synes dock numera hafva blifvit undanröjd,

och bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska kyrkan kan

öfvergå till hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som helst.

Emellertid qvarstår, äfven med den tolkning, som sålunda gifvits åt

paragrafen, den inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning

i eu eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke

kan utträda ur denna kyrka, så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt

trossamfund, till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

förnekas, att, oaktadt den brokiga mångfald af olika trossamfund, som

vår tids religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner

sitt samvete tillfredsstäldt med att öfvergå till något af dessa samfund.

Denne har då att välja mellan att qvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens

åskådning lian i till äfventyrs väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå

till ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1873 års förordning, såsom ofvan blifvit

påpekadt, icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad

öfvergång till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen

att undvika ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande,

åtminstone för personer med mera känsligt samvete- Följden

af den ifrågavarande inskränkningen har också blifvit, att många qvarstannat

inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan

mot henne hysa ett rent hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas,

åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot

religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för

kyrkan sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans

egna målsmän framhållen.»

Beträffande vidare det ifrågasatta utsträckandet af rätten att utträda

ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen lära,

har emot en dylik åtgärd väsentligen blifvit erinradt, att densamma

skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning såsom kristen

stat, och att då kärleken vore kyrkans högsta lag och innersta drifkraften

för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde upphöra att upplysande

och förädlande inverka på dem af hennes medlemmar, som i

religiöst hänseende affallit derhän, att de antingen omfattade trosläror,

för hvilka kristendomens grundsanningar voro främmande eller ock intogo

den rena gudsförnekelsens ståndpunkt. Kunde dessa affällingar

också icke återföras till kyrkans sköte, vore det i allt fall hennes pligt

att söka bibringa dem en kristlig lifsåskådning.

Utskottet anser emellertid att, huru beaktansvärda dessa skäl än

må synas, starkare skäl likväl anförts och kunna anföras för rigtigheten

af den uppfattning, motionärerna velat göra gällande. Den af dem

ifrågasatta bestämmelse innebär endast ett följdrigtigt genomförande

af den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken lagstiftningen

i förevarande ämne är byggd.

Bih. till Riksd. Blot. 1801. 7 Sand. 0 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker

vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla

för annat eller mer än han verkligen är, har man ock att i likhet med

motionären vid 1877 års riksdag ställa en icke mindre vigtig synpunkt,

nemligen synpunkten af kyrkans i dess egenskap af samfund grundade

rätt att vara till och sålunda äfven dess rätt att värna sig för fiendtliga

angrepp från dess egna medlemmar. År kyrkan ett samfund, som

för sitt bestånd kräfver enhet i öfvertygelse och handlingssätt, äfvensom

ett utveckladt kraftigt och sammanslutet församlingslif, torde det

äfven vara hennes obestridliga rätt att få från sin gemenskap skilja

olika tänkande, hvilka till äfventyrs finna sig manade att med hela

styrkan af en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång. Att

personer, som, på sätt erfarenheten från senaste tider visar, dragit i

öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skola räknas till kyrkans

medlemmar, synes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans

och statens intresse bör undanrödjas. Vidare kommer här i betraktande,

att, såsom jemväl flera gånger framhållits, vår tids skiftande mångfald

af trosläror har att framvisa mer än en dylik lära, hvars beskaffenhet

att vara kristen eller icke kan vara tvifvel underkastad, och vid sådant

förhållande torde det mången gång vara en vansklig sak för en samvetsgrann

själasörjare att efter ett, låt vara äfven grundligt, förhör med

den församlingsmedlem, som anmält sig vilja utträda ur statskyi-kan,

afgöra, om den lära, denne säger sig hafva omfattat, kan anses vara

kristen och det begärda utträdet sålunda enligt nu gällande bestämmelser

må beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas i fråga, om

kyrkan kan på något mera verksamt sätt öfva inflytande på dem af

dess medlemmar, som i sin religiösa uppfattning stält sig utom kristendomens

råmärken eller till och med afsvurit all religion, men hvilka

mot sin vilja hållas qvar inom kyrkans murar och sålunda påtvingas

ett visst sken af religiositet, som de i sjelfva verket måste förakta.

Anser sig utskottet sålunda böra tillstyrka motionärernas förslag

i fråga om utvidgad rätt att utträda ur statskyrkan, kan utskottet deremot

icke förorda bifall till hvad herr Ekman derjemte föreslagit, eller

att utträdet ur statskyrkan icke skulle medföra någon som helst förlust

af de medborgerliga rättigheter, som den utträdande der förut åtnjutit.

I 14 § af den förordning, hvarom här är fråga, är föreskrifvet,

att med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest

gällande författning föranledas, skiljaktighet i kristen trosbekännelse

icke skall medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och

skyldigheter, och då det icke tillkommer utskottet att till pröfning

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

upptaga föreslagna ändringar i bestämmelser af grundlags natur, samt

motionären i öfrigt icke ens antydt de rättigheter af ifrågavarande art,

som hans framställning afser, torde hans ifrågavarande framställning

böra lemnas utan afseende.

Derest de förändringar, som utskottet sålunda tillstyrkt, komma

att bifallas, torde mindre förändringar af andra lagrum uti ifrågavarande

förordning föranledas; och får utskottet följaktligen hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning,

att det må lemnas fritt för hvarje svensk

undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur den

svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något

trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 27 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

€. A. Sjöcrona.

Reservationer:

af herrar Fröberg, grefve Ktingspor, Pehrsson, Claeson och Bengtsson,

som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionerna; samt

af herrar Sjöcrona och Näslund, hvilka ansett, att motionerna

icke bort tillstyrkas, i hvad de afse rätt äfven för den, som omfattat

icke kristen lära, att utträda ur statskyrkan.

Herrar Lundin och L. O. Larsson hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.