Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 19

1891-03-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:19, Lagutskottets Utlåtande N:o 19

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

7

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1891, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring

i bestämmelserna rörande den kommunala rösträtten i stad.

Frågan om ändrade bestämmelser angående den kommunala rösträtten

i stad har vid innevarande riksdag upptagits i tvenne inom Andra Kammaren

väckta och till lagutskottet öfverlemnade motioner, af Indika den ena, n:o

98, afgifven af herr O. Olsson, afser att ytterligare begränsa den kommunala

rösträtten i Stockholm, samt den andra, n:o 143, väckt af herr A. Halm,

innehåller förslag om enahanda ändring i den kommunala rösträtten i rikets

öfriga städer.

Sistnämnde motionär, med hvilken tolf bland Andra Kammarens stadsrepresentanter

instämt, erinrar, huru som nu gällande begränsning af den kommunala

rösträtten i stad visat sig icke kunna förhindra, att magten öfver

stadskommunernas angelägenheter till skada för det allmänna glidit öfver i

det förmögna fåtalets händer, och att detta fåtal mängen gång begagnat sin

magtställning på ett sätt, som särskildt för de minst bemedlade samhällsklasserna

medfört känbara obi genheter, genom dryga kommunalskatter och

ökad skuldsättning samt anför vidare: »En förändring till det bättre måste

alltså åstadkommas genom en förändring i grunderna för den kommunala

rösträtten i städerna, i syfte att begränsa det förmögnare fåtalets röster så,

att de mindre bemedlade kunna utöfva ett något större inflytande vid tillsättningen

af städernas förtroendemän. För närvarande gäller, att ingen

eger utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar emot en femtiondedel

af stadens hela röstetal eller för högre röstetal än som svarar mot bevillning

för 10,000 kronor, d. v. s. ingen får ega mer än högst 100 röster.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

En lämplig norm för en af bebofvet påkallad ytterligare begränsning af

sistnämnda röstetal har jag trott mig finna i den af riksdagsordningen stadgade

census för valbarhet till Första Kammaren: fyratusen kronors årlig

inkomst af kapital eller arbete. Om denna bevillningssiffra, hvilken berättigar

till inval i vår Första Kammare, jemväl blefve det högsta belopp, för

hvilket de kommunalt röstberättigade i stad finge utöfva rösträtt, synes mig

emot den föreslagna begränsningen icke kunna med fog framställas någon

anmärkning derom, att densamma skulle vara för radikal. Och jag vågar

för den skull framställa om en begränsning af den kommunala rösträtten i

stad derhän, att ingen må få utöfva rösträtt för högre röstetal än som svarar

mot bevillning för 4,000 kronors inkomst, eller med andra ord, att ingen

röstegande må få rösta med mer än högst 40 röster.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del besluter, att § 12 mom. 2 i kongl. förordningen

den 21 mars 1862 skall hafva följande förändrade lydelse:

Ej må någon kunna vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för större

antal röster, än som svarar emot en hundradedel af stadens hela röstetal efter

röstlängden, eller i något fall för högre röstetal än det, som motsvarar bevillningen

för fyra tusen kronors inkomst af kapital eller arbete.»

Herr 0. Olsson, med hvilken elfva af hufvudstadens representanter

inom Andra Kammaren förenat sig, anmärker till en början i likhet med

den förre motionären, att den kommunala rösträttens nuvarande gestaltningså

väl i stad som på landet sedan länge framkallat ett allmänt spridt missnöje,

som gifvit sig uttryck, bland annat, i upprepade framställningar om

ändring, men att samtliga inom Riksdagen väckta förslag strandat på motståndet

hos Första Kammaren.

Häruppå fortsätter motionären: » Värre än i de flesta andra kommuner

hafva olägenheterna af nämnda rösträtt gjort sig gällande i Stockholm. Om

än rättvisligen måste erkännas, att under den närmast förflutna tiden mycket

uträttats för hufvudstadens utveckling, som kunnat vara af nytta och äfven

foranledts genom den hastigt tilltagande befolkningen, så lärer å andra sidan

icke kunna förnekas, att genom det bestämmande fåtalets ensidiga åskådningstadens

allmänna arbeten bedrifvits med en snabbhet och i ett omfång, som

ingalunda varit af nöden och hvarigenom i synnerhet dess finanser på ett

betänkligt sätt för framtiden blifvit blottstäkla och stadens skuldmassa vuxit

med en förskräckande skyndsamhet.

Då stadens budget ännu år 1865 blott uppgick till 2,441,000 kronor,

hade den redan 1870 vuxit till 5,838,000 kronor och 1880 till 8,892,000

kronor samt har nu senast för år 1891 blifvit bestämd till öfver 20 millioner

kronor. Öfver hufvud har den visat tendens att hvart åttonde eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

nionde år fördubblas. I afseende på skuldsättningen må nämnas, att densamma

1865 blott uppgick till 2,450,000 kronor, år 1870 till 8,497,000, år

1880 till 22,000,000, år 1885 till omkring 48,000,000, men nu utgöres af

66,000,000. Kommunalskatten, som år 1865 blott uppgick till 155 öre,

hade redan 1869 blifvit höjd till 300 öre, samt för 1891 blifyit bestämd till

400 öre med utsigt att snart å nyo höjas.

Hvarje försök att vid valen genom en förändrad sammansättning af

Stockholms stadsfullmägtige åvägabringa större sparsamhet med stadens medel

har strandat på omöjligheten att vid den rådande röstskalan i tillräcklig mån

uppblanda stadsfullmägtige med andra element. Den herskande tiondedelen har

städse genom sträng sammanhållning och enighet vetat förekomma sådant.

Någon annan utväg synes följaktligen icke återstå, än att med statsmagternas

tillhjelp åstadkomma en sådan jemkning i röstförhållandena, att

derigenom det öfverklagade missförhållandet kunde afhjelpas. Och då en

moderat förändring af hufvudstadens kommunala röstskala ej torde kunna

antagas utöfva något nämnvärdt inflytande på Första Kammarens sammansättning

och karakter, vågar jag nu ifrågasätta en sådan.

Den principielt rigtigaste grunden för den kommunala rösträtten vore

otvifvelaktigast den lika rösträtten för alla, som betala kommunalskatt,

emedan de alla bidraga med samma qvot af sin inkomst och följaktligen

måste hafva samma intresse af ett lämpligt användande af kommunens medel,

ja, de obemedlade till och med mera, i samma män som deras qvot för dorn

är dyrbarare än för de bemedlade, samt de dessutom betala personliga eller

förbrukningskatter till kommunen.

Då likväl en sådan reform under nuvarande förhållanden måhända

skulle anses för radikal, må det tillåtas mig erinra om att i de flesta andra

länder den kommunala rösträtten är likstäld med den politiska, och att man

med afseende på våra förhållanden skulle kunna föreslå dess bestämmande

efter samma grund, så att alla skulle erhålla lika kommunal rösträtt, hvilka

skatta för 800 kronors bevillning eller derutöfver.

Mot en sådan utväg skulle dock kunna anmärkas, att derigenom ett

stort antal medborgare, hvilka nu ega kommunal rösträtt, om än utan särdeles

betydelse, skulle förlora densamma. Och äfven denna utväg skulle

måhända, ehuru praktiska skäl tala för dess anlitande, under nuvarande förhållanden

kunna anses nog radikal.

Då återstår intet annat än att fästa sig vid ett omedelbart afhjelpande

af de nuvarande röstbestämmelsernas värsta olägenheter genom en sålunda

förändrad fördelning af rösterna, att fåtalets afgjorda öfvervigt omintetgjordes

och en möjlighet bereddes de hittills uteslutna folklagren att i någon

mån göra sina önskningar gällande.

Bill. till Biksd. Prot. 1891. 7 Sami. 11 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Och med afseende på detta mål torde det enklaste medlet vara att

gå samma väg, som i afseende på städernas rösträtt redan är beträdd och

hvilken i afseende på landtkommunerna länge varit ifrågasatt, nemligen att

minska det högsta antal röster, någon får innehafva.

Skall någon nämnvärd verkan härigenom åstadkommas, synes i afseende

på lrafvudstaden dock nödvändigt, att det bemedlade och jemförelsevis fåtaliga

folklagret tillsammans icke erhåller flere röster än det obemedlade och talrikare

tillsammans, d. v. s. att båda folklagren erhålla ungefär hälften af det

sammanlagda röstantalet.

Af berättelsen angående Stockholms kommunalförvaltning för 1888

framgår, att detta år hela det kommunala röstetalet i hufvudstaden uppgick

till 803,583. Deraf afgingo dock på grund af § 12 i den för Stockholm

gällande kommunalförordningen 204,669 röster. Från de återstående 598,914

borde ytterligare dragas 83,234 röster för dem, som icke egde utöfva rösträtt,

då 515,680 röster återstode.

Sammanräknade man nu alla, som egde 1—10 röster, äfvensom grupperna

med 11—20, 21—30 och 31—40 röster efter medeltalen 16, 26 och 37, så

erhölle man å ena sidan 19,636 röstande med tillsammans 185,889 röster.

Tilldelade man sedermera hvar och en af de öfriga 4,425 röstande blott 40

röster, så erhölle dessa å ändra sidan tillsammans 177,000 röster, således

något mindre än den återstående delen. (Se bilagan.)

Det af mig afsedda målet synes följaktligen kunna vinnas genom

minskning af det högsta medgifna röstantalet från 100 till 40.

Mot den af mig föreslagna utvägen skulle möjligen kunna anmärkas,

att röstfördelningen ständigt ändras och att genom den tilltagande välmågan

ständigt allt flere röstegande uppflyttas i den högre beskattade afdelningen,

som således förr eller senare måste blifva öfverlägsen den mindre beskattade.

Men häremot kan å andra sidan invändas, att redan genom antagandet af

40 röster såsom det högsta röstantalet inånga vänner af sparsamhet skulle

inkomma i den högre beskattade afdelningen och att deras antal genom den

fortgående öfverflyttningen sannolikt ständigt skulle tillväxa, utan att derigenom

den bättre insigt i kommunala angelägenheter, hvilken med eller utan

skäl anses tillhöra de högre beskattade, skulle minskas.

Min åsigt är derför den, att man skulle kunna bereda de mindre

bemedlade tillfälle till ett rättmätigt deltagande i bestämmandet af kommunens

angelägenheter genom att i § 12 af Stockholms kommunalstadga

nföra den förändringen, att i intet fall finge röstas för högre antal röster

iän det, som motsvarade bevillningen för fyra tusen kronors inkomst af kapital

eller arbete. I samband med denna ändring torde äfven böra stadgas, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 19. 11

ej någon måtte beräknas för flere röster, än som svarade mot en hundradedel

af valkretsens hela röstetal efter röstlängderna.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag vördsamt

föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 12 mom. 1 af Kong!.

Maj:ts nådiga förordning om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862

måtte erhålla följande lydelse:

Vid valet, som förrättas med slutna sedlar och för öfrigt i tillämpliga

delar efter den ordning, som för val af riksdagsfullmägtige för staden är

eller varder antagen, egen en hvar till deltagande deruti berättigad medlem

af kommunen en röst för bevillning efter art. II bevillningsstadgan till och

med eu krona samt vidare en röst för hvarje derutöfver påförd hel kronas

bevillning efter nämnda artikel; men ej må för någon beräknas flere röster,

än som svara emot en hundradedel af valkretsens hela röstetal efter röstlängden,

och i intet fall högre antal röster än det som motsvarar bevillningen

för fyra tusen kronors inkomst af kapital eller arbete.»

Den af motionären åberopade rösträttstabell, hvilken finnes bilagd motionen,

har följande utseende:

»Bilaga

till motion om ändring af § 12 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 maj 1862.

Efter berättelsen angående Stockholms kommunalförvaltning för 1888

är denna statistik uppgjord öfver röstande och röster.

Grupp.

Röstberättigade.

Röster.

Summa.

1—10

4,235

1

4,235

»

3,896

2

7,792

982

3

2,946

1,627

4

6,508

»

571

5

2,855

136

6

816

271

7

1,897

989

8

7,912

»

320

9

2,880

»

508

10

5,080

11—20

2,921

16

46,736

21—30

1,948

26

50,648

„ 1

Transport 18,404

—

140,305

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Grupp.

Röstberättigade.

Röster.

Summa.

Transport 18,404

140,305

31

—40

1,232

37

45,584

41

—50

986

47

46,342

Öl

—60

716

57

40,812

61

—70

467

68

31,756

71

—80

380

78

29,640

81

—90

237

87

20,619

91

— 100

1,639

98

160,622

24,061

515,680

Enligt den väckta

motionen framgår

följande:

Grupp.

Röstberättigade.

Röster.

Summa.

1-

—10

13,535

3,171

42,921

11-

-20

2,921

16

46,736

21-

-30

1,948

26

50,648

31-

-40

1,232

37

45,584

19,630

40

185,889

4,425

177,000

24,061

362,889»

Då utskottet nu går att i ett sammanhang afgifva utlåtande öfver

ifrågavarande motioner, vill utskottet till en början erinra, huru som redan

under de förhandlingar, hvilka föregingo antagandet af det förslag till begränsning

åt den kommunala rösträtten så väl i Stockholm som i rikets öfriga

städer, hvilket genom kungörelsen den 9 november 1869 blef lag, framhölls

att den gräns, som då föreslagits, icke kunde göra anspråk på någon allmängiltighet,

och att en framtida utveckling af städernas näringslif säkerligen

skulle komma att ånyo skapa ett behof af ytterligare begränsning i ändamål

att förhindra ett förmöget mindretals öfverväldigande inflytande på kommunens

angelägenheter. Enligt utskottets åsigt gör sig ett dylikt behof för

närvarande gällande. De tvenne sistförflutna årtiondena hafva nemligen för

rikets större städer, särskildt hufvudstaden, medfört eu utveckling, som måste

anses storartad. Denna rika utveckling har åstadkommit eu allt starkare

kapitalbildning, och på samma gång har klyftan mellan de högt och lågt beskattade

medlemmarne i kommunen blifvit större. En naturlig följd af denna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

13

utveckling- bär också blifvit, att den inskränkning, som år 1869 infördes,

icke längre förmår göra åsyftad verkan. I de flesta af rikets städer kommer

den kommunala rösträtten, som bekant, till användning endast vid stadsfullmägtigvalen,

och ehuru man får antaga, att dessa val bestämmas af hänsyn

till stadens bästa, är det likväl af vigt att, så vidt möjligt, söka förebygga

att desamma komma att beherskas af ett fåtal röstegande, hvilkas

mening om hvad stadens väl krafvel'' mången gång kan stå i strid med det

stora flertalets uppfattning härom. Rättvisan och ett följ driftigt genomförande

af den sjelfstyrelsens princip, på hvilken kommunallagstiftningen hvilar, kräfva,

att de medlemmar i kommunen, hvilka en uttaxering drabbar tyngst, må beredas

tillfälle att utöfva behörigt inflytande vid behandlingen af kommunens

angelägenheter.

Lika billigt som detta kraf synes utskottet vara, lika vansklig finner

utskottet emellertid uppgiften att bestämma den plats på röstskalan, der

gränsen bör förläggas. De båda motionärerna hafva i anslutning till nu

gällande form för begränsningen ansett sig böra förorda ett röstmaximum med

blandad, dels relativ, dels absolut karakter, och i sådant hänseende föreslagit,

att ett högre antal röster icke finge tillkomma någon än som motsvarande

Vioo af stadens hela röstetal efter röstlängden och i intet fall högre

än som motsvarar bevillning för 4,000 kronors inkomst af kapital och arbete.

Härvid hafva olika synpunkter varit för dem bestämmande, i det att den

ene, herr Halm, fäst sig vid egenskapen hos sistnämnda belopp att utgöra

census för valbarhet till Första Kammaren, medan herr Olsson väsentligen

stödt sig på ofvan intagna rösträttstabell, hvilken synts honom gifva vid

handen, att den absoluta maximisiffran 40 vore att betrakta såsom en punkt

på röstskalan, der de högre och lägre beskattade valmännens inflytande

vägde i det närmaste jemnt.

Utskottet finner sig emellertid, i saknad af det stöd för ett bestämdt

omdöme härutinnan, som allenast en tillförlitlig och omfattande utredning af

hithörande förhållanden förmår gifva, icke kunna såsom fullt lämplig förorda

någon viss begränsning. Fn senare utredning i ämnet än den, som innefattas

i statistiska centralbyråns senast afgifna berättelse rörande den kommunala

rösträtten år 1871, föreligger icke, och befintligheten af en för hufvud - staden på de kommunala myndigheternas föranstaltande uppgjord berättelse

om dess kommunalförvaltning för en jemförelsevis så närbelägen tidpunkt

som år 1888 torde icke böra föranleda dertill, att, med frångående af den

vid 1869 års rösträttsreform följda grundsats, särskilda bestämmelser meddelas

rörande den kommunala rösträtten i Stockholm.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1891. 7 Sami. 11 Haft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning af samtliga de

förhållanden, som pröfvas inverka på den kommunala

rösträtten i städerna samt derefter för Riksdagen framlägga

förslag till ytterligare begränsning af densamma.

Stockholm den 12 mars 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖ GRÖNA.

Reservationer:

af herrar Sjöcrona, Fröberg, grefve Klingspor, Pehrsson Glaeson, Bengtsson,

Syölund och G. Andersson, som ansett, att motionerna Bort afstyrka, samt af

herr Mankell, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till herr O.

Olssons motion.

Herrar L. O. Larsson, J. Anderson och O: Erickson hafva begärt

få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.