Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring af 5 § i kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

1891-02-06 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:2, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring af 5 § i kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 6 febr. 1891, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring

af 5 § i kongl. förordningen angående inteckning i fast

egendom den 16 juni 1875.

I sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hän- .

visade embetsberättelse framställer justitieombudsmannen förslag till ändring

åt bestämmelserna i 5 § af gällande förordning om inteckning i

fast egendom.

Till denna framställning uppgifver sig justitieombudsmannen hafva

blifvit föranledd närmast al en sistlidet år till honom gjord, i embetsberättelsen

jemväl intagen hemställan från styrelsen för eu af hufvuds

ta dens stol re kreditinrättningar, deri bemälda styrelse efter omnämnande

al det förhållande, som framkallat dess hemställan, förmält, hurusom

gällande föreskrifter rörande vilkoren för vinnande af inteckning i fast

egendom (ill säkerhet för fordran syntes icke innebära tillräckliga garantier

mot det missförhållande, att inteckning beviljades till säkerhet för

fbrdringshandlingar, som sedermera befunnos falska och sålunda icke

gåfve långifvare nödigt skydd mot förluster, som af sådan orsak kunde

drabba långifvare utan hans förvållande.

Ur den utförliga redogörelse, justitieombudsmannen i sin embetsberättelse

lemnat för det fall af förfalskning utaf inteckningshandlingar,

som föranledt den till honom gjorda framställning, har utskottet funnit

lämpligt anteckna, att, sedan inteckning vid härvarande rådstufvurätt

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 7 Sami. 2 Käft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

blifvit utan fastighetsegarnes hörande meddelad i uppgifven fastighet

inom lmfvudstaden till säkerhet för åtskilliga skuldebref, deri af fastighetens

egare fans tecknadt medgifvande till inteckning, hvilket medgifvande

var i behörig ordning af vittnen styrkt, och två af skuldebrefven

derefter såsom hypotek bilagts två särskilda handlingar, derå lån beviljats

af ifrågavarande kreditinrättning, inteckningsgarantiaktiebolaget, som

jemte låneansökningen fått emottaga jemväl utdrag af rådstufvurättens

i inteckningsärendet torda protokoll och gravationsbevis rörande fastigheten,

samma skuldebref sedermera befunnits vara falska, i det att namnen

ej mindre å utställarne, än äfven å de personer, som bevittnat medgifvandet

om inteckning, falskeligen skrifvits af annan person, samt att

på yrkande af fastighetens egare de vidtagna inteckningsåtgärderna undanröjts,

hvilket tillskyndat nämnda bolag en rätt betydande förlust.

Justitieombudsmannen omnämner vidare, hurusom, då rådstufvurätten

måste antagas hafva rätteligen förfarit vid handläggningen af

ifrågavarande ärende, justitieombudsmannen ansett sig sakna fog att,

på sätt bolaget jemväl hemstält, anställa åtal emot de rådstufvurättens

medlemmar, som med.ärendet tagit befattning, och anför härefter justitieombudsmannen

till stöd för sin ifrågavarande framställning följande:

»Om å de falska skuldebrefven jemväl rådstufvurättens inteckningsbevis

befunnits falska, och de företedda utdragen af rättens inteckningsprotokoll

samt gravationsbeviset likaledes varit falska, skulle man tilläfventyrs

kunnat anse, att den penningeinstitution, som i god tro beviljat

lån på inteckningarna, haft sig sjelf att skylla, då den ej bättre sett sig

före. I det fall, hvarom nu är fråga, voro dock alla de handlingar,

hvilka skulle från offentlig myndighet utgå, verkligen af sådan myndighet

utfärdade. Det oaktadt befunnos desamma vara utan betydelse.

Den offentliga myndigheten kom sålunda omedvetet att genom sina åtgärder

gifva falska handlingar sken af att vara äkta. Och långifvaren,

som förlitade sig på rigtigheten af myndighetens åtgärder, blef lidande.

En nästan fullkomlig trygghet mot förfalskningsbrott af ifrågavarande

slag skulle vinnas, om det stadgades, att hvarje fastighetsegare,

som ville inteckna sin egendom, vore pligtig att personligen inställa sig

vid rätten, då inteckning sökes. Rätten komme då i tillfälle att för

hvarje skuldebref, som skulle intecknas, förvissa sig om, att detsamma

verkligen vore utfärdadt af gäldenären. Ett sådant stadgande blefve

dock för egare af fastighet så ytterst betungande, att dess införande ej

torde kunna ifrågasättas. En fastighetsegare, som af sjukdom vore hindrad

att inställa sig hos rätten, skulle då icke hafva någon möjlighet

att få inteckning i sin egendom. Den största svårighet härutinnan skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

mota för bolag ocli andra föreningar samt äfven i fråga om fastigheter,

tillhöriga ett flertal personer, boende i olika trakter af landet. Följdrigtigt

borde ett dylikt stadgande äfven leda derhän, att en fastighetsegare,

som ej vore hos domstolen känd, måste, för att styrka sin identitet,

medhafva vittnen. Om icke ens dessa voro för domstolen kända,

skulle kanske erfordras att andra personer tillkallades för att bekräfta

vittnenas identitet. Flere andra exempel på de svårigheter, ett dylikt

stadgande skulle för det praktiska lifvet medföra, kunde angifvas.

Utan att dock gå så långt, som nu antydts, torde det emellertid

vara af behofvet att, till förebyggande så vidt möjligt för framtiden af

uppkomsten af falska inteckningshandlingar, vidtaga någon ändring i nu

gällande bestämmelser i fråga om intecknings beviljande. Denna förändring

synes mig lämpligast och med minsta rubbning af hittills varande

bestämmelser kunna ske genom skärpning af föreskriften, att

medgifvandet af inteckning skall vara med vittnen styrkt, derhän att

åtminstone ett af vittnena bör vara en person, hvilken sannolikt är för

domstolen känd. De personer, som med hänsyn härtill lämpa sig såsom

vittnen, äro kronofogdar, länsmän, stadsfiskaler, stadsfogdar, notarii

publici, nämndemän och stämningsmän. Dessa äro för allmänheten lätt

tillgängliga. Men då, förutom de nämnda, åtskilliga personer förekomma

vid domstolarne såsom sakförare, rättegångsbiträden eller ombud i andra

ärenden än rättegångar, synas äfven dessa personer kunna anförtros att

i likhet med de uppräknade tjenstemännen bevittna inteckningshandlingar.

Att ovilkorligen fordra, att medgifvande om inteckning måste vara

på nämnda sätt bestyrkt, för att inteckning skall kunna meddelas, synes

dock icke erforderligt. År medgifvandet bevittnadt af två personer, af

hvilka ej någondera är för domstolen känd, torde emellertid försigtigheten

kräfva, att fastighetsegaren höres. Denna utväg bör ock fortfarande

såsom hittills stå för domstolen öppen, i händelse att, oaktadt

alla formaliteter uppfyllts, tvifvel uppstår om giltigheten af den handling,

på grund hvaraf inteckning sökes.

Hvad nu yttrats afser blott inteckning för fordran. Någon ändring

i fråga om inteckningar af andra slag synes icke vara af nöden. Faran

för förfalskning i afseende å dem är mycket ringa. Föga sannolikt är,

att någon med falsk underskrift och falskt vittnesintyg förser en afhandling

angående nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån

af fast egendom eller angående servitut och af handlingen gör sådant

bruk, att han söker inteckning för densamma. Skulle verkligen

sådant inträffa, och inteckningen blifva beviljad, torde saken dock upptäckas,

innan någon egentlig skada åstadkommits. Förfalskaren lärer

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

sällan kunna med hopp om vinst öfverlåta eu sådan intecknad rättighet

på annan person än deri, som bor å den ort, der fastigheten ligger, och

bjuder han ut inteckningen på den orten, blir saken nog snart kunnig.

Genom den ofvan föreslagna ändringen i fråga om vittnen å skriftligt

medgifvande af inteckning för fordran, hvilken ändring torde kunna

ske medelst nya bestämmelser i 5 § uti inteckningsförordningen, skulle

stadgandena angående vittnen i dylikt fall blifva något olika mot föreskrifterna

om vittnena å andra inteckningshandlingar. Sådant synes dock

vara utan betydelse. Olikheter i afseende å skilda slag af inteckningar

förefinnas redan nu. Såsom bekant måste nemligen inteckning för fordran

förnyas inom hvart tionde år, under det att andra inteckningar ej

behöfva förnyas; och för beviljande af inteckning för fordran kräfves i

allmänhet fastighetsegarens medgifvande, då deremot sådant medgifvande

icke är af nöden beträffande andra inteckningar.

Redan nu finnes i den svenska lagstiftningen föreskrift om fordringsbevis,

som är på särskildt sätt bestyrkt. I 24 § utsökningslagen stadgas

nemligen, att derest den, som hos öfverexekutor lagsökes, nekar sin

hand och förskrifning, och harr ej förut vid domstol eller inför öfverexekutor

erkänt fordringsh andlingen eller ock, enligt å handlingen tecknadt

behörigt bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde, länsman,

stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, skall målet

såsom kvistigt förvisas till domstol. Och kongl. förordningen om kronofogdes

och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående hvad vid

utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas den 12 juli

1878 innehåller i 7 § vissa närmare föreskrifter, såsom att i fråga om

erkännande af nämnda slag protokoll skall föras, i livilket fordringshandlingen

ordagrant intages m. m.

Någon sådan protokollsföring synes dock i nu föreliggande fall ej

vara af behofvet påkallad.

Det må jemväl omnämnas, att den af Kongl. Maj:t. tillsatta komité,

som den 10 juli 1867 afgaf underdåniga förslag till förändrade stadgande»

för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet,

upptog i 11 § af sitt förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok bestämmelser,

Indika till någon del likna hvad jag nu ifrågasatt. Eu af

komiténs ledamöter var dock härutinnan af skiljaktig mening.

Under åberopande af hvad jag ofvan anfört hemställer jag, att

Riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag om ändrad lydelse af 5 § i förordningen angående inteckning i

fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 5 § i förordningen angående inteckning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 5

i fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse

:

Medgifvande, hvarom i 1 § sägs, bör vara bevittnadt af kronofogde

eller länsman, stadsfogde, stadsfiskal, notarius publicus, nämndeman

eller stämningsmål! eller ock af annan person, hvilken för den

rätt, der inteckning sökes, känd är; och bör i hvarje fall medgifvandet

vara jemväl af ytterligare vittne bestyrkt.

År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande,

och linnes detsamma bevittnadt, såsom i nästföregående moment stadgas,

ege rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd.

År inedgifvandet af vittnen styrkt, men ej såsom i 1 mom. stadgas,

eller uppstår tvifvel om giltigheten af den handling, på grund

hvaraf inteckning sökes, eller är inteckning sökt enligt 2 §; då skall

egaren öfver ansökningen höras.»

1734 års lag innehöll i 7 kap. 1 § rättegångsbalken den föreskrift,

att borgenär, som sig till säkerhet ville inteckna gäldenärs fasta

gods, skulle derom göra skriftlig ansökan hos rätten och der ingifva

eu af vittnen styrkt afskrift af den handling, hvars intecknande begärdes,

eller rigtiga bevis att hans fordran eljest vore godkänd eller

lagligen faststäld, och stadgades derjemte, att gäldenären städse skulle

personligen inställa sig att öfver ansökningen höras.

Med den ekonomiska samfärdselns stigande utveckling gjorde sig

emellertid gällande behofvet af föreskrifter, som satte fordringsegare i

tillfälle att lättare komma i åtnjutande af inteckningsväsendets förmåner,

men å andra sidan jemväl innebure skydd emot missbruk af den

vigtiga rättigheten, än som vore lemnadt genom bestämmelserna i 1734

års lag; och i ändamål att tillgodose detta behof infördes genom kongl.

förordningen den 13 juli 1818, § 3 det stadgande, att allenast, för såvidt.

gäldenär uti skuldebref eller annan handling samtyckt, att inteckning

finge ske, samt skuldebrefvet eller handlingen vore af vittnen bestyrkt,

egde rätten bevilja inteckning utan gäldenärens hörande.

Dessa bestämmelser funnos emellertid, på sätt justitieombudsmannen

i sin framställning antydt, icke lemna tillräckliga garantier mot

missbruk af inteckningsrätten genom förfalskningar eller annorledes,

och ansågo sig vid sådant förhållande komiterade för afgifvande af förslag

till förändrade stadgande!! »för betryggande af egande-, pant- och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

nyttjanderätt till fastighet)) i sitt den 10 juli 1867 afgifna utlåtande

böra föreslå införande af den bestämmelse, att, derest handling, på grund

hvaraf inskrifning söktes, ej vore utfärdad af embetsmyndighet eller

enligt laga kraft egande beslut gällande eller af utgifvaren inför rätta

erkänd, skulle utgifvarens underskrift vara bestyrkt af ledamot i allmän

domstol, notarius publieus, kronofogde, länsman eller annan person,

som af rätten i stad eller domaren å landet vore förordnad att meddela

så beskaffad! vitsord, dervid skrifkunnigt vittne skulle närvara;

anförande komiterade i motiven till förslaget, hurusom de i sin sträfvan

att, såvidt möjligt, förekomma, att inteckning beviljades för falska

handlingar, sökt att med ofvan anförda bestämmelser inslå eu medelväg

emellan åtskilliga utländska lagstiftningars försök att åt inteckningshandlingar

gifva egenskapen af verkliga urkunder, å ena, och de

i vårt land gällande bestämmelser, å andra sidan.

Komiterades förslag tillvann sig emellertid icke lagstiftarens bifall

; och innehåller 1 § i gällande inteckningsförordning, i nära anslutning

till förut gällande bestämmelse härutinnan, allenast den föreskrift,

att medgifvande! till inteckning skall vara af vittnen bestyrkt.

Det lagrum, hvaraf ändring nu är ifrågasatt, lyder:

»År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande,

ege rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd. Uppstår

tvifvel om giltigbeten af den handling, på grund hvai-af sökes, eller är

inteckning sökt enligt 2 §; då skall egaren öfver ansökningen höras.»

Utskottet delar i allo justitieombudsmannens åsigt om önskligheten

af att i möjligaste mån förebygga ett återupprepande af det lyckligtvis

ytterst sällan förekommande fall af väl planlagd förfalskning,

som föranledt hans framställning, och vill gerna medgifva, att hvad

justitieombudsmannen i sådant syfte föreslagit, mången gång kan lemna

ett verksammare skydd, än hvad gällande bestämmelser förmå. Huruvida

emellertid den föreslagna skyddsåtgärden kan anses vara af så

verksam beskaffenhet, att den bör föranleda en lagändring i angifven

rigtniug, vågar utskottet likväl betvifla. Träffande yttrar en reservant

inom ofvan berörda komité i fråga om dess förslag uti förevarande

hänseende, att erfarenheten gåfve stöd åt det antagande, att den, som

redan skrifvit ett falskt namn, icke skall tveka länge att skrifva det

andra, och förmenar utskottet, att förfalskandet af en för rätten känd

namnteckning icke erbjuder svårigheter, dem en förfaren brottsling icke

skall veta att lätt nog besegra. Den säkraste garantin kommer enligt

utskottets åsigt att fortfarande bjudas af den enskildes omtänksamhet;

och torde de mest detaljerade skyddsbestämmelser i lag icke förmå er
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Hätta detta naturliga skyddsmedel. Hvad särskild! penninginrättniugar

vidkommer, synas de godt kunna skydda sig mot förluster af anfördt

slag genom att, på sätt eljest vanligen sker, innan sökt lån utbetalas,

meddela sig med egaren till den fastighet, deri skuldsedeln visas vara

intecknad, eller ock genom att fordra, att gäldenären inför myndighet

erkänner skuldsedeln.

För landsbygden med dess mångenstädes glesa befolkning skulle

förslaget säkerligen medföra besvär, som rätt ofta kunde blifva aftryckande

art, och vill utskottet slutligen erinra derom, att en ändring, sådan som

den ifrågasatta, synes för landsbygden vara så mycket mindre af behofvet

påkallad, som der häfdvunnet bruk att vid ansökningar om inteckning

medhafva fastighetsegarens åtkomsthandlingar lemnar ett i

regel godt skydd emot falsarier.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet

hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande förslag

icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 6 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.