Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skärpta bestämmelser i fråga om påföljd för uraktlåtm vård om hundkreatur.

1891-03-12 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:21, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skärpta bestämmelser i fråga om påföljd för uraktlåtm vård om hundkreatur.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

JS:o »1.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skärpta

bestämmelser i fråga om påföljd för uraktlåtm vård om

hundkreatur.

Vid 1888 års riksdag föreslog herr N. Waltmark uti eu inom Andra

Kammaren väckt motion antagandet af en lagbestämmelse, enligt hvilken

en hvar, som genom uraktlåten vård om hundkreatur vållade, att detsamma

inkomme å andras egor, hvarest hemdjur betade, gjorde sig förfallen

till böter intill femtio kronor, och anfördes till stöd för denna

framställning hufvudsakligen följande:

Det vore en känd sak, att klagomål mångenstädes å landsbygden

förspordes öfver den skada, som af lösa utelöpande hundar tillskyndades

får, som ginge i bete, likasom ock, att gällande lagbestämmelser icke

lemnade egaren till hemdjuren erforderlig rättshjelp till skydd häremot.

— I Norrland vore brukligt att om sommaren släppa fåren på bete utan

särskild vård eller vallning dels på öar, dels i hägnader och dels i oinhägnad

j[ skogsmark, glinder den tid fåren sålunda ginge i bete, hände

ofta, att de öfverföllos af hundar, hvilka jagade, skadade eller dödade dem.

Den skada, som härigenom föröfvades, vore högst betydlig, särskild! den,

som skedde af jagthundar. Hvarje år inträffade, isynnerhet vid allmänna

landsvägar och i närheten af städer samt invid jagtmarker, der harjagt

idkades, att större eller mindre antal får skadades eller dödades. — Nu

gällande stadganden i fråga om skydd för heindjur mot hundar innehölles

i byggningabalken kap. 22 §§ 6, 7 och 8, hvarjemte jagtstadgan i §§ 18

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

5

och 19 innefattade föreskrifter, hvilka medelbart kunde sägas angå detta

ämne. •— Den brist, som vid granskning af dessa bestämmelser genast

folie i ögonen, vore den, att det icke funnes egare af hund vid bötespåföljd

ålagdt, att om hunden hålla sådan vård, att denne icke inkomme

å annans egor, der hemdjur betade. En dylik föreskrift syntes dock vara

af enklaste rättvisa påfordrad. Visserligen stadgade 6 § af 22 kap.

byggningabalk™, att »okynnes hund, som biter folk eller fä, bör ej lös

vara». Men denna bestämmelse, utom det att den efter sin ordalydelse

egde en allt för inskränkt tillämpning, lede derjemte af det felet att

icke vara förenad med någon straffpåföljd för öfverträdelse; ty stadgandet

i 24 kap. 9 § stafflagen, hvilket lagrum talade om uraktlåten vård af

kreatur, vore icke tillämpligt i afseende å hundar. Lagstiftningens mening

vore alltså visserligen, att hund, som jagade hemdjur, skulle af

egaren hållas i sådan vård, att han icke lcunde göra skada; men denna

grundsats vore, särskildt i saknad af straffbestämmelse, icke på verksamt

sätt genomförd. I stängselförordningen samt i ofvannämnda 9 § af 24

kap. strafflagen vore deremot bötespåföljd stadgad för den, som genom

uraktlåten vård om kreatur vållade, att de olofligen inkomme på annans

egor. Den jordegare, hvars fårkreatur inkommit på grannens egor, vore

alltså förfallen till böter, äfven om ingen skada uppkomme; men om

deremot grannens hundar huserade på hans betesmarker, så finge han

låta sig deråt nöja, trots all den fara för skadegörelse samt det besvär

med tillsyn och vakt om kreaturen, som detta medförde. Sådant kunde

icke vara rättvist, lika visst som det, jemlikt 22 kap. 6 § byggningabalken,

strede mot lagstiftarens verkliga mening.

I afgifvet utlåtande n:o 16 hemstälde lagutskottet, att Riksdagen

ville, i anledning af motionen, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om

utarbetandet och framläggandet af förslag till förändrade lagbestämmelser

i syfte att bereda verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur,

och blef denna hemställan af Andra Kammaren utan omröstning godkänd,

hvaremot Första Kammaren afslog densamma.

Under åberopande af ofvan anförda skäl, äfvensom af lagutskottets

berörda utlåtande, har nu herr WallmarTc uti en inom Andra Kammaren

väckt, till lagutskottet öfverlemnad motion, n:o 101, i hvilken tre af

kammarens ledamöter instämt, återupptagit frågan och i sådant hänseende

hemstält,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

satt Riksdagen måtte för sin del besluta om en lagbestämmelse

antingen af innehåll, att en hvar, som genom uraktlåten vård af hundkreatur

vållar, att detsamma inkommer å andras egor, hvarest hemdjur

beta, gör sig förfallen till böter intill femtio kronor, eller i likhet med

lagkomité^ yttrande: »Hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara:

tinnes den utom egarens gård, då hafve hvilken som helst våld att den

döda. Göres skada af sådant djur, då skall egaren skadan fullt gälda.»

I sitt förut nämnda utlåtande yttrade utskottet, efter att hafva redogjort

för de bestämmelser i 22 kap. byggningabalken och jagtstadgan

den 21 oktober 1864, som egde tillämpning på de i motionen afsedda

förhållanden:

»Erfarenheten lärer icke blott i Norrland, utan äfven i andra delar

af i’iket hafva gifvit vid handen, att de anförda bestämmelserna icke

innefatta tillräckligt skydd mot skada, som föröfvas af hundar. De i

jagtstadgan meddelade föreskrifter afse endast att skydda jagten och

hafva således ej någon omedelbar betydelse för den nu föreliggande

frågan. Det egentliga skyddet mot skada af omförmälda beskaffenhet,

som innefattas i nu gällande bestämmelser, torde väl ligga i den hemdjurens

egare tillkommande rätt till ersättning för skedd skada, Men

detta skydd förringas i ganska väsentlig grad genom de betydande svårigheter,

som i de flesta fall möta mot åstadkommande af bevisning derom,

att skadan föröfvats af ett viss egare tillhörigt hundkreatur.

Redan lagkomitén hade fäst sin uppmärksamhet vid detta förhållande

och i sitt förslag till byggningabalk, 11 kap. 21 §, infört en så

lydande föreskrift: »Hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara: finnes

den utom egarens gård; då hafve hvilken som helst våld att den döda»;

och innehöll 22 § i samma kapitel: »Göres skada af sådant djur, som i

21 § omtalas; då skall egaren skadan fullt gälda».

Att, såsom i motionen föreslagits, stadga böter för egare till hund,

som genom uraktlåten vård från egarens sida inkommit å annans betesmark,

kan synas väl strängt för det fall, att hund, som icke förut visat

sig farlig för hemdjur, endast uppehåller sig på ett område, der hemdjur

gå i bete, utan att tillfoga dessa någon skada.»

Af sistnämnda skäl syntes det utskottet betänkligt att tillstyrka bifall

till motionärens framställning, sådan densamma då förelåg, men då

utskottet fann önskligt, att någon åtgärd vidtoges för att råda bot på de

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

af motionären påpekade missförhållanden, hvarvid bland annat syntes

böra meddelas den föreskrift att egare till hund, som gjort skada å annans

hemdjur, skulle vara skyldig att ersätta skadan till dennes fulla

belopp, beslöts den hemställan, som ofvan är nämnd.

Utskottet har icke funnit skäl frånträda sin vid 1888 års riksdag

uttalade åsigt om behöfligheten af bestämmelser, hvarigenom ett mera

verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur, än nu gällande

föreskrifter gifva, kunde beredas egare af dylika djur. En ganska lämplig

utväg för åstadkommandet af ett sådant skydd synes utskottet innebäras

i lagkomité^ förslag, som ofvan blifvit omnämndt och af motionären

upptagits såsom ett alternativt förslag.

Hufvudvigten anser utskottet böra läggas derå, att egaren af dödadt

eller såradt hem djur i öfverensstämmelse med allmänna skadeståndsregler

beredes full ersättning för den mången gång rätt betydliga förlust, som

drabbar honom. Deremot kan ifrågasättas, om det vore lämpligt att

tillika föreskrifva en straffpåföljd, bestående i böter, för hundegaren, och

att, såsom motionären alternativt föreslagit, fästa en dylik straffpåföljd

redan vid den omständighet, att lös hund inkommit å annans mark, der

hemdjur beta, synes utskottet knappast kunna från rättvisans synpunkt

försvaras.

Då utskottet sålunda gillar motionens syfte, men ett bifall till densamma

torde föranleda förändringar jemväl af andra lagbestämmelser,

än de i motionen närmast afsedda, föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till förändrade lagbestämmelser i syfte

att bereda verksamt skydd för hemdjur mot skada

af hundkreatur. • 1 ;r ’ iV 1

Stockholm den 12 mars 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.