Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelse rörande förmånsrätt för oguldet landtmäteriarfvode.

1891-03-19 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:24, Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelse rörande förmånsrätt för oguldet landtmäteriarfvode.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 2i.

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1891, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelse

rörande förmånsrätt för oguldet landtmäteriarfvode.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 100, anför herr M. Alsterlund:

»Att arbetaren är sin lön värd torde väl ingen vilja bestrida, lika

litet som att lagen bör, sa framt ej annans bättre rätt derigenom förnärmas,

tillförsäkra arbetaren att utfå denna sin lön. Denna allmänna sats synes

dock ej var fullt erkänd i nu gällande lagbestämmelser i hvad den rörer

landtmätarens säkerhet att utfå sitt arfvode för verkstälda skiftesförrättningar.

Högsta domstolen har nemligen förklarat, senast i ett nådigt utslag

den 8 januari 1888, att inteckning i jordegendom har förmånsrätt framför

landtmäteriarfvode. Således, om tillgångarna ej medgifva att så väl inteckningsinnehafvaren

som landtmätaren kunna utfå sin rätt, anses den förre

dertill mera berättigad än den senare. Men jag hemställer, hvilkens rätt

här vid lag är mera förnärmad, inteckningsinnehafvarens, hvilken vare sig

af lättsinne eller oförstånd'' och utan att göra sig underrättad, om hemmanet

undergått laga skifte, placerat sina penningar i ett öfver värdet intecknadt

hemman, eller landtmätarens, en lönlös tjensteman, som på grund af vederbörligt

förordnande varit tvungen att, vare sig med eller utan egen önskan,

verkställa förrättningen. Jag medgifver, att man icke utan största varsam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24. 5

het bör öka de tysta förmånsrätternas antal, men enär antagas måste, att

landtmätaren genom sitt arbete ökat hemma,nets värde och således äfven

inteckningens säkerhet med minst lika mycket och oftast med mångdubbla

värdet af arfvodet, så synes mig också rättvist vara, att landtmätaren framför

inteckningsinnehafvaren bör utfå sin rätt; och dä genom Kongl. Maj:ts

lag den 1 maj 1885 förmånsrätt är medgifven framför inteckningar för de

vid ett laga skifte uppkomna liqvider delegarne emellan, finnes ju icke något

skäl, hvarför ej landtmätaren bör åtnjuta samma förmån för arfvodet.

Landtmätaren är helt säkert den mest vanlottade af alla rikets tjenstemän.

Han saknar icke allenast lön, utan han är dessutom skyldig att utan

ersättning renovera bland annat karta och beskrifning öfver alla laga skiften.

Uti underdånigt utlåtande den 31 oktober 1874 har landtmäteristyrelsen

bestämdt förklarat, att någon ersättning för den publika renovationen icke

ingått i någon af landtmäteritaxans bestämmelser, ej ens för de kontanta utgifter,

som fordras för papperet till densamma, hvilket förklarande afgafs

med förväntadt bifall till den på pröfning beroende frågan om lön till ett

visst antal kommissionslandtmätare.

För att åstadkomma rättvisa emellan rättigheter och skyldigheter bör

efter mitt förmenande staten skydda landtmätaren, så att han kan utfå sitt

mången gång med de största helsopröfvande ansträngningar förvärfvade

arfvode, hvilket han under nuvarande lagbestämmelser lätteligen kan gå

miste om; ty hvad hindrar en delegare uti ett skifteslag att låta inteckna sitt

hemman öfver värdet samt under tysta förbehåll sälja detsamma åt någon

ruinerad person, hvilken vid tiden för skiftets afsilande synes vara hemmanets

egare, och som således är den, hvilken landtmätaren måste hålla

sig till för att utfå sin rätt, d. v. s. sitt arfvode. Denne hemmansbo eger

intet, hemmanet är öfverintecknadt, och den lönlöse tjenstemannen får ingen

ting, men hans renovationsskyldighet till staten qvarstår i hela sin obilligastränghet.

Med anledning af hvad jag haft äran anföra, får jag derför vördsamt

föreslå, att sådan ändring göres i 17 kap. handelsbalken, att förmånsrätt

för oguldet landtmäteriarfvode må erhållas framför i hemmans fastighet intecknad

gäld.»

Rörande vilkoren för landtmätares rätt att utfå sitt arfvode äro närmare

bestämmelser gifna i landtmäteri taxan den 10 juni 1881, §§ 20—23,

som i hithörande delar lyda:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

20 §. »Vid landtmäteriförrättnings afsilande åligger det landt
mätare

att, så vida öfverenskommelse om hela arfvodets belopp icke blifvit

ingången, upprätta specifik räkning på allt hvad han af jordegare har att

fordra för så väl resor som arfvode för förrättningens verkställande, med

skyldighet att, derest jordegare lemnat kost och husrum, utsätta huru stor

afräkning å arfvodet. de derför tillgodonjutit; fördele ock kostnaden för förrättningen

delegare emellan efter de grunder, som i skiftesstadgan och för

vissa fall i denna taxa finnas föreskrift^, — — — — —-----»

21 § 1 mom. »När landtmäteriförrättning, som icke har till föremål

egoskifte, slutad är, och landtmätaren öfver kostnaden derför afgifvit räkning,

som i 20 § sägs, vare han berättigad att sitt arfvode fullt utbekomma. Är

åter egoskifte verkstäldt, må landtmätare vid skiftets afslutande icke utan

delegarnes medgifvande uppbära, utöfver fulla reseersättningen, större andel

af sjelfva arfvodet än 3/4. Den återstående 1/i må landtmätare då äfven

lyfta, om han derför ställer pant eller borgen, men i annat fall först när

skiftet genom laga kraft egande beslut blifvit faststäldt eller domstolen, i

händelse af klander å räkningen, förklarat landtmätare berättigad att samma

V* erhålla.»

22 §. »År landtmäteriförrättning af den vidlyftiga beskaffenhet, att

den första året icke kan medhinnas, eller varder den utan landtmätares

vållande uppskjuten; då må landtmätare, efter till jordegare aflemnad, så

vidt omständigheterna medgifva, specifik förskottsräkning, uppbära, jemte full

reseersättning, V2 a* arfvodet för det af honom verkstälda arbete utan pant

eller borgen samt, om dylik säkerhet ställes, ytterligare 1ji; dock skall vid

förrättningens slut upprättas fullständig räkning öfver hela kostnaden, såsom

i 20 § sägs.»

23 §. »Tredskas jordegare att betala landtmäteriarfvode, njute landtmätare

hos öfverexekutor skyndsam handräckning till dess utbekommande.

Utan afseende å eganderätts- eller konkurstvister, skall landtmäteriarfvode

gäldas, för förrättning, som icke erfordrar fastställelse, af den som vid förrättningens

slut innehar jorden och, i fråga om förrättning, som fastställes,

af den som vid afsilande! eller senast vid fastställandet är af jorden innehafvare.

Ej må dock handräckning till arfvodets utbekommande landtmätare

lemnas, utan att han styrker, att rökning, på sätt i 20 och 22 §§ sägs,

blifvit upprättad eller öfverenskommelse om arfvodesbeloppet träffad, äfvensom,

när fråga är om arfvode för afslutadt laga skifte eller egoutbyte, att

handlingarna i föreskrifven ordning blifvit till delegarne utgifna.»

Ifrågavarande motion afser nu att genom en bestämmelse, enligt hvilken

förmånsrätt framför inteckningar skulle tillkomma landtmätares arfvode i den

fastighet, som varit föremål för landtmäteriförrättning, ytterligare trygga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

7

landtraätares rätt att utbekomma sitt arfvode. Det har stundom händt, att

vid köpeskillingsliqvider på grund af verkstäld exekutiv försäljning af fastighet

landtmäteriarfvode tillerkänts rätt att ur fastigheten utgå framför"deri

faststälda inteckningar, och har såsom skäl till en dylik åtgärd plägat anföras,

att laga skifte och de dermed förenade utgifter, hvartill landtmäteriarfvode

hörde, vore att hänföras till sådan nödig och nyttig förbättring af

fastigheten, hvarigenom egendomens och, på samma gång, deri befintliga inteckningars

värde ökades, så att på denna grund arfvodet, utan att ega i lag

erkänd förmånsrätt, dock borde gäldas framför inteckningarna.

Utskottet vill icke förneka, att detta skäl, som jemväl af motionären

blifvit åberopadt, kan i särskilda fall hafva ett viss berättigande, men anser

dock att mot införandet af den föreslagna förmånsrätten — äfven om den,

såsom motionären väl närmast afsett, endast skulle gälla arfvode för förrättning

af laga skiftes egenskap — möta betänkligheter af afgörande betydelse.

Främst kommer härvid i betraktande den rubbning af fastighetskrediten, som

skapandet af en ny s. k. tyst förmånsrätt sådan som den föreslagna icke

torde kunna undgå att medföra särskild! vid långvariga skiftesförrättningar,

der arfvodesbeloppet sväller ut till en ansenlig omfattning och just på grund

af förmånsrätten kunde lemnas innestående, äfven sedan landtmätaren vore

berättigad att detsamma åtminstone delvis utkräfva. Genom förslagets antagande

skulle snart nog framkallas anspråk på ett liknande skydd för

andra, livilka, såsom exempelvis landtbruksingeniörerna, genom sitt på jorden

nedlagda arbete också kunna anses i vissa fäll öka jordens värde med ett

kostnaden i det närmaste motsvarande belopp, och dessa anspråk borde

således på liknande sätt tillgodoses. Vidare synes kunna ifrågasättas, om

den föreslagna åtgärden är af verkligt behof påkallad. I allmänhet lärer

väl landtmäteriarfvode för långvariga förrättningar uttagas på sätt uti

ofvanintagna 22 § af landtmäteritaxan finnes medgifvet, och de uti samma

taxa i öfrigt meddelade bestämmelser torde i vanliga fall innebära en icke

oväsentlig trygghet mot förluster. Der sådana ändå undantagsvis inträffa,

synas de icke kunna blifva af mera afsevärd betydelse, enär ej gerna

antagas kan, att flertalet af delegarne i jord, som varit föremål för landtmäteriförrättning,

skulle sakna tillgång att gälda den på en hvar af dem

belöpande andelen i kostnaden härför.

Slutligen vill utskottet erinra, att den jemförelse mellan liqvidtagarens

och landtmätarens ställning vid ett laga skifte, hvilken motionären

jemväl ansett sig böra åberopa, icke synes utskottet fullt berättigad. Den

förmånsrätt, lagen tillerkänt den förre, grundar sig nemligen derpå, att den

ersättningsrätt, som tillkommer honom, till sin natur står mycket närmare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

en verklig sakrätt än en fordringsrätt, medan landtmätarens rätt till arfvode

uteslutande har den sistnämndas karakter.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 19 mars 1891.

C. A. SJÖCRONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.