Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 9 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

1891-03-19 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:25, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 9 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

9

U:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1891, fel. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse

af 9 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda

kammare af herr L. F. Odell väckt motion, hvari hufvudsakligen anföres,

hurusom den fattigvårdssamhälle i 9 § 1 mom. i gällande fattigvårdsförordning

medgifna rätt att ordna sin fattigvård på sätt efter hvarje orts särskilda

förhållanden funnes lämpligast syntes lemna för stort utrymme för

godtycket. Icke så få fattigvårdssamhällen inom vårt land begagnade sig

nemligen på. denna grund af den seden, eller rättare oseden, att på ett

auktionsmessigt sätt till den niinstbjjudande utackordera fattighjonen. Dell

kunde likväl vara tvifvel underkasta^, huru vida detta tillvägagående stode

i öfverensstämmelse med förordningens syfte, ty med hänsyn till minderårige

afsåge väl föreskriften i § 12 mom. 1 att förebygga dylikt, då der om fattigvårdsstyrelsens

åliggande hette: »börande dervid iakttagas, att barn, om

hvilket fattigvårdssamhälle föranlätes taga vård, varder ej allenast försedt

med uppehälle och stadig bostad, utan äfven kristligen uppfostradt och undervisadt».

Det ville synas, som om denna föreskrifts andemening och bokstaf

icke efterlefdes, der fattigvårdsstyrelsen bortauktionerade eller annorledes utbjöde

dessa barn till inackordering hos den minstbjudande, men saknades

tydlig föreskrift att så icke finge ske. En dylik föreskrift borde likväl icke

blott gälla värnlösa barn, utan äfven afse andra fattighjon. Det vore nemligen

kränkande för den man eller qvinna, som redbart och troget arbetat

under sin krafts dagar, men af ålder och kraftlöshet vore ur stånd'' att

Bih. till Rilcsd. Prof. 1891. 7 Sami. 13 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

arbeta och i saknad åt existensmedel måste känna sig såsom en börda för

samhället, att dessutom se sig till den grad ringaktad som menniska, att han

eller hon såsom värdelös handelsvara öfverlemnades åt den minstbjudande.

Vården om fattighjonen lemnades härigenom också till sådane, som saknade

förutsättningar att lemna sådan. Ty icke de högt uppsatta och i ekonomiskt

hänseende bäst lottade inom samhället trädde fram och erbjöde sig för minsta

möjliga ersättning taga vård om fattighjon, utan de förbisedda och fattiga,

som i den ringa ersättningen såge en ökad tillgång för sin egen existens.

På grund af sålunda anförda skäl föreslår nu motionären, att Riksdagen

för sin del ville besluta, att § 9 mom. 1 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning

angående fattigvården af den 9 juni 1871 må erhålla följande förändrade

lydelse:, »På hvarje fattigvårdssamhälle ankommer, med iakttagande

af att fattighjon å allmän sammankomst eller annorledes icke utbjudas till

inackordering hos den minstbjudande, att i öfverensstämmelse med denna förordning

ordna sin fattigvård» o. s. v.

Med den affattning, motionären gifvit sitt förslag, skulle ifrågavarande

motion afse förbud för fattigvårdssamhälle att genom inackordering af fattighjon

till den minstbjudande ordna sin fattigförsörjning. Såvidt utskottet har

sig bekant, sker dylik ^ackordering antingen på det sätt, att fattigvårdsstyrelsen

infordrar skriftliga anbud på underhållet, eller ock så att de, som

vilja emottaga barn eller fattighjon till försörjning, få derom vid utlyst

sammanträde afgifva muntliga anbud.

Att nu, såsom motionären synes vilja, fråntaga fattigvårdssamhälle

rätten att genom upptagande af anbud under den ena eller andra formen

bereda sig tillfälle att på ett billigt sätt fullgöra sin fattigvårdspligt kan

enligt utskottets uppfattning icke ifrågakomma. En sådan åtgärd skulle

nemligen för de flesta fattigvårdssamhällen i vårt land medföra en väsentlig

rubbning af deras fattigvårdsväsen och särskilt genom att nödvändiggöra

inrättandet af asyler betydligt öka den redan nu tryckande fattigvårdsbördan.

Motionärens framställning i öfrigt gifver också vid handen, att densamma

egentligen rigtar sig emot det förfaringssätt, att utackorderandet sker

å offentlig auktion. Det är detta offentliga köpslagande om de beklagansvärda

fattighjonens framtid, som synts motionären upprörande och stridande

mot de grundsatser, hvarpå fattigvårdslagstiftningen hvilar. Utskottet medgifver

villigt att, då, såsom stundom lär inträffa, de fattighjon — barn eller

andra — hvilka skola utackorderas, personligen närvara vid förrättningen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

11

densamma får en synnerligen anstötlig form, och anser utskottet, lika med

motionären, ett dylikt förfarande innebära ett missbruk, som både kan och

bör undvikas. Likaså torde det icke kunna förnekas, att, äfven der sistberörda

missförhållande icke egen rum, det auktionsmessiga förfarandet lätt

kan erhålla en ovärdig pregel, som väcker anstöt.

Utskottet föreställer sig likväl, att man svårligen genom lagstiftningsåtgärd

kan råda bot för sådana missbruk som de ofvan antydda, utan bör

det vara ett fortskridande bildningsarbete förbehållet att genom höjande af

känslan för menniskorätt och menniskovärde verka förbättrande på detta

område. Säkerligen skulle rättsliga föreskrifter icke visa sig verksamma i

åsyftad retning, enär desamma utan tvifvel skulle kunna på hvarjehanda

sätt kringgås.

Slutligen vill utskottet framhålla, hurusom motionären, drifven af sitt

menniskovänliga nit, i sin framställning låtit sig förledas till öfverdrift, då

han synes förutsätta, att det lägsta anbudet städse utan vidare pröfning blir

antaget. Erfarenheten torde många gånger hafva ådagalagt, att ett högre

anbud, afgifvet af en person, för hvilken vederbörande hyst förtroende, blifvit

antaget; och då gällande förordning uttryckligen tillförbinder fångvårdsstyrelse

att noga tillse, att de, som emottagit, barn eller andra till försörjning, fullgöra

sina skyldigheter, följer ju deraf uppenbart, att ett anbuds billighet

icke ensamt för sig får vara afgörande för dess antaglighet, utan att förutsättningen

derför i främsta rummet är, att försörjningsskyldigheten må blifva

behörigen och på ett menniskovänligt sätt fullgjord. Bestämmelsen att kyrkoherde

eller den, hans ställe företräder, eger deltaga i fattigvårdsstyrelsens

förhandlingar och beslut — en befogenhet hvaraf säkerligen ofta göres bruk —

torde väl ock innebära en trygghet för lagens rätta tillämpning i berörda

hänseende.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 19 mars 1891.

C. A. SJÖCRONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.