Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om förklaring af 12 § i ut sökning sia g en och om ändrad lydelse af Öl § i samma lag.

1891-02-10 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:4, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om förklaring af 12 § i ut sökning sia g en och om ändrad lydelse af Öl § i samma lag.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

11

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 10 febr. 1891, kl. 5 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om förklaring

af 12 § i ut sökning sia g en och om ändrad lydelse af

Öl § i samma lag.

I sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

embetsberättelse anför justitieombudsmannen, hurusom han vid

sina besök i rikets hofrätter sistlidna år ansett sig böra egna särskild

uppmärksamhet åt den behandling, som derstädes komme de lagsökningsmål,

der lagsökningen vore grundad å vexelfördran, till del, och

att han dervid funnit praxis gå i skilda rigtningar. Under det nemligen

flere divisioner i svea hofrätt och de båda divisioner, af hvilka

hofrätten öfver Skåne och Blekinge består, anse öfverexekutorerna vara

behöriga att upptaga och pröfva sådana vexelmål, och dessa hofrättsafdelningar

förty ingå i materiel bedömande af dylika, till hofrätt

fullföljda mål, förklara deremot do flesta divisioner inom göta hofrätt

och åtminstone en division af svea hofrätt, att öfverexekutorerna icke

äro behörige att handlägga sådana mål och undanrödja fördenskull

öfverexekutorernas beslut. I sistnämnda fall kommer således icke hos

hofrätterna någon materiel pröfning i fråga.

Till närmare belysning af det anmärkta förhållandet redogör justitieombudsmannen

derefter för elfva särskilda under de tre sista åren meddelade

utslag i dylika lagsökningsmål, hvilka utslag justitieombudsmannen

utvalt från olika divisioner; och har utskottet af denna redogörelse

inhemta! att, på sätt justitieombudsmannen anmärkt, två all
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets- Utlåtande N:o 4.

deles motsatta åsigter uttalas af hofrätterna beträffande dit fullföljda

mål, i hvilka lagsökning på grund af vexlar egt rum lios öfverexekutorerna.

Enligt den ena åsigten anses öfverexekutorerna vara behöriga

att pröfva mål af dylik art, hvaremot de, hvilka omfatta den andra

meningen, frånkänna öfverexekutorerna sådan befogenhet.

Justitieombudsmannen anför vidare: »Till grund för den senare

åsigten åberopas i utslagen från svea hofrätt stadgandena i vexellagen

af den 7 maj 1880, under det att i utslag från göta hofrätt åberopas

5 § 1 mom. i förordningen af samma dag om nya vexellagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall. Nämnda mom. i 5 §,

hvilken paragraf handlar om laga domstol och rättegång i vexelmål,

lyder sålunda:

»Domstol i vexelmål vare rådstufvurätt i den stad, der svaranden

bor eller anträffas, men, om han å landet bor eller anträffas, rådstufvurätten

i närmaste stad derintill».

Stadgandet, att rådstufvurätt är domstol i vexelmål, är ingalunda

någon först år 1880 införd nyhet i svenska lagstiftningen. Motsvarande

bestämmelse återfinnes såväl i 83 § i kongl. förordningen om antagande

af en ny vexellag den 23 augusti 1851 som i 40 § af den derförut

gällande lagen för inrikes vexlar den 20 maj 1835. Att före sistnämnda

tidpunkt fordringsanspråk på grund af vexel kunde anhängiggöras

äfven hos exekutiv myndighet, lärer icke af någon bestridas.

Härför behöfvor man icke åberopa 4 kapitlet utsökningsbalken i 1734

års lag, hvilket kapitel enligt åtskilliga juristers mening ej omfattade

vexlar, utan man må blott hänvisa till 15 § i kongl. förordningen om

vissa delar rörande vexelhandeln den 12 december 1798 och 23 § i

kong], förordningen angående samma ämne den 12 juni 1816. Af

dessa stadganden är alldeles tydligt, att lagsökning på grund af vexel

då kunde ega rum hos exekutiv myndighet.

Vid sådant förhållande ligger det nära till hands att antaga att,

derest med 40 § i 1835 års vexellag verkligen åsyftats att fordringsanspråk,

grundadt på vexel, icke vidare skulle anhängiggöras hos

exekutiv myndighet utan allenast vid rådstufvurätt, hade sådant helt

visst blifvit uttryckligen stadgadt. Ty bestämmelsen i 40 § att rådstufvurätt

är rätter domstol för vexelmål, deri vexelrätten icke är förlorad,

synes mig ej böra tolkas vidsträcktare än efter ordalydelsen,

nemligen sålunda, att om rättegång erfordrades för att göra ett vexelrättsligt.

anspråk gällande, skulle talan härom anställas vid rådstufvurätt,

icke vid häradsrätt. Denna tolkning torde vinna stöd jemväl af

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

La [/utskottets Utlåtande N:o 4.

öfverskriften till det kapitel, i livilket 40 § är införd, öfverskriften lyder:

Om laga domstol och om rättegången i vexelmål.

Allmänt kändt är, att, äfven efter det 1835 års vexellag börjat tilllämpas,

de exekutiva myndigheterna fortforo att upptaga och afgöra

sådana lagsökningsmål, der fordringarna grundades på vexlar. Var nu

detta förfarande verkligen i strid mot vexellagen, skulle säkerligen i

nya vexellagen af år 1851 eller i sammanhang med dess utfärdande

förbud meddelats de exekutiva myndigheterna att vidare befatta sig

med vexelmålen. Så skedde likväl ej, utan stadgandet från 40 § i

1835 års lag återfinnes väsentligen lika i 83 § af vexellagen den 23

augusti 1851.

Efter min uppfattning innebär detta ett godkännande af nämnda

praxis hos de exekutiva myndigheterna. Och helt naturligt hafva de

ej af nämnda stadgande i 1851 års vexellag angående forum i vexelmål

ansett sig förhindrade att fortsätta denna praxis. Någon anledning att

frångå densamma torde då ej heller förefinnas på grund af det ofvan

införda stadgandet i 5 § 1 mom. af förordningen den 7 maj 1880,

enär samma stadgande lyder ord för ord lika med 83 § i 1851 års

vexellag.

Såsom ofvan synes, åberopas i utslag från svea hofrätt icke 5 § 1

mom. i sistnämnda förordning utan stadgandena i vexellagen till stöd

för den meningen, att öfverexekutor icke egen att taga befattning med

skuldfordringsmål, der krafvet grundas på vexel. Hvilka dessa stadganden

i vexellagen äro, angifves dock ej i utslagen. Till äfventyrs

åsyftas desamma, som i en förtjenstfull rättsvetenskap^ uppsats4-’) åberopas

för det resultat, hvartill äfven författaren af uppsatsen kommit,

nemligen att gällande rätt förbjuder öfverexekutor att upptaga en på

vexel grundad lagsökning. De i nämnda uppsats åberopade stadgande!!

ur sjelfva vexellagen äro hufvudsakligen 80 och 93 §§.

I 80 § föreskrifves, att vexelpreskription afbrytes genom stämnings

delgifvande eller vexelfordringens bevakning i gäldenärs till konkurs

afträdda bo. Af denna bestämmelse synes man vilja draga den slutsats,

att det icke är tänkbart, att lagstiftaren skulle hafva låtit vexelpreskriptionen

afbrytas genom stämning till domstol, men icke genom lagsökning

hos öfverexekutor, och det oaktadt velat tillåta att lagsökning

på grund af vexel finge hos öfverexekutor ega rum.

Denna slutsats torde ej vara fullt befogad. Nämnda § bestämmer

*) Ernst Trygger: Kan man hos öfverexekutor lagsöka på vexel?, Nytt juridiskt

arkiv, afd. II, tolfte årgången (1887) n:o 2.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I t Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

de medel, genom Indika vexelpreskription afbrytes. Att dessa blott äro

två, under det att 1 § i kongl. förordningen om tioårig preskription och

om årsstämning den 4 mars 1862 angifver äfven andra sätt, deribland

lagsökning, för att hindra preskription af fordringar i allmänhet, föranleder

visserligen dertill att egaren af en vexelfordran icke kan för vexelpreskriptionens

afbrytande begagna sig af alla de sätt, hvarom 1862

års förordning förmäler, utan blott af ettdera utaf de två i 80 § vexellagen

stadgade. Härigenom kan nog inträffa, att en hos öfverexokutor

anstånd lagsökning på grund af vexel blir utan resultat, enär preskriptionstiden

under tiden lupit till ända utan att afbrytas vare sig genom

stämnings delgifvande eller konkursbevakning. Att sådant kan ske,

oaktadt medelst lagsökningen och dess delgifning vexelgäldenären underrättats

om krafvel, må väl betraktas såsom en oegentlighet. Men

denna oegentlighet är vida mindre än den, som förefans, innan 1880

års vexellag trädde i kraft, och till en del ännu qvarstår. Enligt vexellagen

af år 1851 var stämnings kungörande det enda sättet att afbryta

vexelpreskriptionen. Det kunde således inträffa, att en vexelfordran bevakats

i konkurs, anhängig vid rådstufvurätt, men att domstolen ansåg

sig pligtig att underkänna bevakningen af den orsak att, då konkursdomen

meddelades, preskriptionstiden var till ända och icke afbrutits

genom stämning, hvilken kanske skolat uttagas just hos samma rådstufvurätt,

som dömde i konkurssaken. Såsom nämndt, är donna oegentlighet

numera undanröjd genom 80 § i 1880 års vexellag. Men denna

§ upptager ej bland sätten för afbrytande af preskription bevakning i

följd af cbestämning. Sålunda kan ännu inträffa, att med anledning af

eu utaf rådstufvurätt utfärdad årsstämning å en persons okända borgenärer

en bland dessa anmäler hos rådstufvurätten sin vexelfordran inom

laga tid, men att det oaktadt vexelrätten går förlorad derför, att preskriptionen

icke afbrutits genom stämning till rådstufvurätten.

Ej heller torde den i omförmälda uppsats åberopade 93 § i vexellagen

lägga hinder i vägen för öfverexekutor att pröfva lagsökuingsmål,

grundade på vexel. Nämnda § lyder sålunda:

»År vexelfordran preskriberad, eller har vexelrätten gått förlorad

genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskrifven

handling, stånde dock vexelinnehafvaren öppet att, såsom i vanligt skuldfordringsmål,

hos vexelgäldenär utsöka hvad denne till fordringsegarens

skada skulle vinna, der fordringen förfölle.»

Denna bestämmelse synes vara tillkommen blott för att förebygga

den uppfattning, att en preskriberad eller prejudicierad vexel skulle

anses hafva helt och hållet mistat sin betydelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Efter denna undersökning, huruvida vexellagen eller förordningen

om dess införande må anses innebära hinder för öfverexekutor att handlägga

vexelmål, hvilken spörsmål bör enligt min mening besvaras nekande,

torde erinras om stadgandena i utsökningslagen. Detta synes

vara så mycket angelägnare, som utsökningslagen just bestämmer, hvilka

skuldfordringsmål öfverexekutor eger upptaga.

12 och 14 §§ utsökningslagen hafva följande lydelse:

12 §. »För ford rån, som är till betalning förfallen och grundar sig

å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenär!

hos öfverexekutor i den ort, der gäldenär! har sitt bo och hemvist

eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist,

sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket

senast var boende. År gäldenär! utländsk man eller grundas fordran

å löpande förskrifning, må gäldénären sökas hvar han träffas.»

14 §. »Lagsökning skall göras skriftligen, och foge borgenär vid

sin inlaga besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran

grundar. Underlåter lian det, eiler finner öfverexekutor den åberopade

handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde ansökningen ej upptagen,

och teckne öfverexekutor det å inlagan.»

Då det torde vara uppenbart, att eu vexel är ett skriftligt fordringsbevis,

och 12 § ej gör undantag för någon grupp af sådana handlingar,

synes denna § omfatta äfven vexlar. Hade icke sådant varit lagstiftarens

mening, skulle — särskild! med hänsyn till den redan före utsökningslagens

antagande hos exekutiva myndigheter länge följda och

jemväl af Kong!. Maj:t godkända praxis — stadgandet i 12 § för visso

affattats i sådana ordalag, att deraf tydligen framgått, att vexelmål ej

vidare finge anhängiggöras hos öfverexekutor. Detta horde i så fall

vant desto mera nödvändigt, som det ju under eu lång följd af år derförut

visat sig, att hvarken ofvan åberopade eller andra bestämmelser i

.vexellagarne utgjort hinder för exekutiva myndigheter att upptaga

vexelmål.

Mot denna tankegång kan visserligen invändas, att med nya utsökningslagen

åsyftades att förändra det förut hos exekutiva myndigheter

brukliga förfarandet att till pröfning upptaga fordringsanspråk i

allmänhet, oberoende af om någon fordringshandling företeddes eller

icke, derhän att öfverexekutor ej skulle få behandla andra lagsökningsmål

än sådana, i hvilka fordringsanspråken kunde med skriftliga bevis

(urkunder) styrkas. Denna inskränkning är ju också tydligen uttryckt

i 12 och 14 §§ utsökningslagen. Men då vexeln är ett skriftligt fordringsbevis,

lärer inskränkningen ej beröra vexelmålen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

n;

Larf utskottets Utlåtande N:o 4.

Att vid författandet af utsökningslagen vexelfrågor icke lemnats ur

sigte, framgår af 44 §, så lydande: »Huru beslut i konkursmål, så ock

dom i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande, verkställas; derom

galle hvad särskildt är stadgadt.»

Det särskilda stadgande, som gäller i detta ämne, är beträffande

domar i vexelmål 6 mom. i 5 § af den ofta åberopade förordningen

den 7 maj 1880, hvilket moment har följande lydelse:

»Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet

genom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i

domen sökes; vare dock den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller

borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, der han, innan domen vunnit

laga kraft, det lyfta vill.»

Enligt detta lagrum eger den, hvilken genom rådstufvurätts dom i

vexelmål fått en fordran sig tillerkänd, vinna utmätning hos gäldenären

och få det utmätta godset försåldt, fastän gäldenären söker ändring i

domen. Den verkställighet, som sålunda kan följa på rådstufvurätts

dom i vexelmål, hvilken ej vunnit laga kraft, är vida större än å

rådstufvurätts icke laga kraftvunna domar i allmänhet. Jemlikt 39 §

utsökningslagen eger visserligen utmätningsman att, derest genom underrätts

dom betalningsskyldighet är någon ålagd, verkställa utmätning

hos denne, ändå att ändring i domen sökes. Men ställer den tappande

pant eller borgen för hvad honom ålagdt är, får utmätning icke ske.

Och vidare stadgas i 40 §, att hvad efter 39 § är utmätt får i allmänhet

ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än domen vunnit laga kraft.

Beträffande öfverexekutors utslag i lagsökningsmål är i 51 § utsökningslagen

följande föreskrifvet:

»Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskjddighet

blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i fråga om

underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms

försäljning, må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.»

Då denna § hänvisar till hvad »ofvan-» är stadgadt i fråga om underrätts

dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, torde

denna § icke syfta på 44 §, hvilken hänvisar till hvad »särskildt» är stadgadt

rörande dom i vexelmål. Följden häraf synes vara, att verkställighet

å ett af öfverexekutor meddeladt, icke laga kraftvunnet utslag i

vexelmål ej kan ega rum i vidsträcktare mån än i allmänhet å rådstufvurätts

öfverklagade dom, hvarigenom någon ådömts betalningsskyldighet.

Således icke i samma omfattning som å rådstufvurätts dom i vexelmål.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Denna olikhet har äfven anförts såsom ett bland skälen för att

öfverexekutor icke skulle vara behörig att handlägga vexelmål. Men

att af berörda olikhet draga sådan slutsats dertill synes utsökningslagen

ej gifva anledning. Olikheten torde enklast undanrödjas genom

att ur 51 § utesluta ordet »ofvan».

Efter att hafva till stöd för sin uppgift att innan utsökningslagen

trädde i kraft och således på den tid, då klagan öfver utslag i lagsökningsmål

kunde hos Kongl. Maj:t fullföljas, Kongl. Maj:t godkänt

exekutiva myndigheters åtgärder att pröfva vexelmål, åberopat tvenne

Eongl. Maj:ts domar, för hvilka redogörelse jemväl lemnats i embetsberättelse^

fortsätter justitieombudsmannen:

»Enligt min erfarenhet dels såsom domare, dels vid de tillfällen,

jag i egenskap af justitieombudsman under embetsresor genomgått rådstufvurätters

domböcker, äro de vexelmål, hvilka instämmas till rådstufvurätterna,

i allmänhet af mycket enkel beskaffenhet. Rådstufvurätterna

afdöma vanligen dessa mål tredskovis, ty svaranden, som i det stora

flertalet af målen är acceptant å vexeln, underlåter ofta att inställa sig

hos domstolen. De flesta af dessa mål förefalla icke mera invecklade

än de skuldfordringsmål på grund af reverser eller intecknade förbindelser,

som öfverexekutorerne dagligen hafva att handlägga.

Någon anledning till farhåga torde ej förefinnas, att öfverexekutor,

hvilken myndighet, i många af rikets städer består af samma personer

som rådstufvurätten, ej skulle kunna äfven för framtiden på tillfredsställande

sätt handlägga mål af ifrågavarande art. År vexelfordringen

något oklar, kan med skäl antagas, att fordringsegaren, oviss om utgången,

i fall målet anhängiggöres hos öfverexekutor, föredrager att genast

instämma målet till rådstufvurätt. Anställer fordringsegaren ändock

talan hos öfverexekutor, eger denne att förvisa målet såsom Dristigt

till domstol. Olägenheten häraf för den, som innehar en mindre

klar vexelfordran, är ju icke större än om han lagsöker hos öfverexekutor

på grund af ett annat fordringsbevis, som i anseende till dess

lydelse eller af annan orsak befinnes icke vara exekutivt.

Fördelen för allmänheten att kunna hos öfverexekutor lagsöka på

grund af vexlar är icke ringa. Visserligen blifva vexelmålen lika snabbt

afgjorda hos rådstufvurätterna som af öfverexekutorerne. Men om målen

fullföljas vidare, äro för lagsökningsmålen från öfverexekutorerne,

såsom ofvan nämnts, hofrätterna sista instans, under det att vexelmål,

handlagda af rådstufvurätter, kunna från hofrätterna dragas under Kongl.

Maj:ts pröfning. Ett i exekutiv väg behandladt vexelmål har således

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 7 Sami. 8 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

all utsigt att mycket hastigare blifva slutligen afgjordt än ett vexelmål,

som går domstolsvägen.

Ofvan är framhållet, att alldeles motsatta meningar uttalats af olika

hofrätter, ja till och med af skilda divisioner inom samma hofrätt, beträffande

frågan, huruvida öfverexekutor är eller icke är behörig att till

pröfning upptaga fordringsanspråk, som grundas på vexel. Hittills synas

öfverexekutorerne hafva i allmänhet omfattat den mening, att de

egde upptaga sådana mål. Men åtminstone två öfverexekutorer inom

göta hofrätts jurisdiktion lära, enligt hvad mig blifvit meddeladt, numera

undandraga sig att pröfva mål af nämnda slag. Om ej något i

saken åtgöres, torde det alltså icke dröja länge, förrän öfverexekutorernes

utslag i vexelmål komma att blifva lika skiftande, som hofrätternas

utslag i sådana mål redan äro. Det är allmänheten, som blir lidande

på denna villervalla och deraf alstrad osäkerhet. Ty lika väl

som olika beslut i vexelmål kunna utgå från skilda divisioner i samma

hofrätt, kan det inträffa, att sådana beslut hos samma öfverexekutor

blitva olika på olika tider, beroende på meningarna hos de personer,

af hvilka nämnda myndighet vid ena eller andra tillfället är sammansatt.

Sådant måste efter hand vålla misstro till myndigheternas förmåga

att på tillfredsställande sätt fullgöra de dem anförtrodda värf.

Såsom jag förut anfört, torde enhet i afseende å behandlingen af

ifrågavarande vexelmål ei kunna vinnas annorlunda än genom lagförklaring.

Huruvida en sådan lagförklaring bör ske beträffande någon paragraf

i vexellagen, eller 5 § i förordningen om samma lags införande

den 7 maj 1880, eller 12 § utsökningslagen, må anses ovisst. För min

del håller jag före, att då de stadgande!! i vexellagen och 1880 års

förordning, hvilka förklaringen skulle afse, äro nästan alldeles desamma,

som iorekommo redan i 1851 års vexellag, och denna, enligt hvad Kongl.

Maj:ts ofvannämnda domar utvisa, icke befunnits utgöra hinder för exekutiva

myndigheter att behandla vexelmål, lagförklaringen bör ega rum

i fråga om 12 § utsökningslagen. Enär utsökningslagens 2 kapitel,

som bland annat innehåller nämnda 12 §, bestämmer, hvilka skuldfordringsmål

öfverexekutor eger upptaga, synes också lagförklaringen här

vara bäst på sin plats.

Fråga kan äfven uppstå, om vexelfordringar af alla slag skola inbegripas

under lagförklaringen, eller om undantag bör göras, då vexelfordran

preskriberats eller vexelrätten gått förlorad, hvilket senare fall

afses i ofvan anförda 93 § vexellagen. Från formel synpunkt allena

sedt borde kanske dessa båda fall uteslutas. Men då det otvifvelaktigt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagiltslcottets Utlåtande N:o 4.

ytterst sällan inträffar, att skuldfordringsmål, hvarå 93 § vexellagen

är tillämplig, anhängiggöres hos öfverexekutor, utan sådant mål helt

säkert genast instämmes till domstol, torde för det praktiska lifvets

behof ej vara af nöden att omförmälda undantag göres.

I sammanhang med berörda förklaring synes den förut antydda

ändringen af 51 § utsökningslagen böra ega rum.»

Under åberopande af den för justitieombudsmannen gällande instruktion,

som bjuder honom att, derest han finner antingen lags eller

författnings otydlighet, eller domares eller andra embetsmäns skiljaktiga

begrepp om dess ändamål, föranleda till olika eller origtiga tillämpningar

deraf, i sin berättelse påyrka en till enhet och sammanhang i

lagskipningen verkande förklaring af en sådan lag, hemställer slutligen

justitieombudsmannen om antagande af följande förslag till

Lag angående förklaring af 12 § utsökningslagen och ändrad lydelse

af Öl § samma lag.

Härigenom förklaras att 12 § utsökningslagen eger tillämpning

jemväl på fordran, som grundar sig på vexel; och förordnas att 51 §

samma lag. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd, galle hvad stadgadt är i fråga om underrätts

dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms

försäljning, må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

I likhet med justitieombudsmannen omfattar utskottet den åsigt,

att gällande lagstiftning icke lägger hinder i vägen för öfverexekutor

att till pröfning upptaga lagsökningar, som grundas å vexel, och förmenar

att hvad justitieombudsmannen till stöd härför ur såväl teoretisk

som praktisk synpunkt anfört, svårligen kan vederläggas. Likaledes

finner utskottet en förklaring af gällande lag vara af nöden för

att hafva den osäkerhet och brist på enhet, hvaraf rättstillämpningen

på ifrågavarande område visats lida, och gillar den form justitieombudsmannen

i sitt förslag gifvit den ifrågasatta förklaringen. Det kan

visserligen, såsom justitieombudsmannen sjelf antydt, sättas i fråga, om

det icke vore lämpligare att förlägga platsen för lagförklaringens inrymmande

till förordningen om vexellagens införande, men då det behof,

om hvars tillgodoseende här är fråga, praktiskt sedt, torde

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets inlåtande N:o 4.

fyllas lika väl genom en förklaring af det lagrum, hvartill justitieombudsmannen

hänvisat, och hvilket plägar af öfverexekutorerna i deras

utslag i dylika mål åberopas, tvekar utskottet icke att lemna sitt bifall

till justitieombudsmannens förslag i förevarande afseende.

Hvad härefter vidkommer den ifrågasatta ändringen af 51 § utsökningslagen

afses dermed att förebygga, att den exekutiva kraften

af öfverexekutors utslag i vexelmål komme att anses ringare än af

rådstufvurättsdomar i dylika mål; och då gällande rätt tillägger öfverexekutors

utslag i andra än vexelmål samma exekutiva verkan, som

underrätts domar eller utslag, samt bindande skäl icke torde kunna anföras

till stöd för en uppfattning, enligt hvilken undantag i nu berörda

afseende borde göras för vexelmål, men 51 § utsökningslagen med sin

nuvarande lvdelse tilläfventyrs skulle komma att anses stödja en sådan

uppfattning, synes den föreslagna ändringen vara af behofvet påkallad.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet

hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

förslag till

Lag

angående förklaring af 12 § utsökningslagen

och ändrad lydelse af 51 § samma lag.

Härigenom förklaras, att 12 § utsökningslagen

eger tillämpning jemväl på fordran, som grundar sig

på vexel; och förordnas att 51 § samma lag skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom

betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, gälle

hvad stadgadt är i fråga om underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om

fast egendoms försäljning, må den ej ega rum förr

än laga kraft å utslaget kommit.

Stockholm den 10 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

21

Reservationer;

af herr Lilienberg: »Lika med justitieombudsmannen anser jag

en lagförklaring nödig till förtydligande af öfverexekutors rätt att upptaga

vexelmål, men då det torde vara uppenbart att de stridiga åsigterna

härom härledt sig från olika uppfattning af stadganden i vexellagen

och förordningen Dm dess införande, har jäg ansett, att förklaringen,

hvilken jemväl kunde omfatta verkställigheten af öfverexekutors

utslag i vexelmål, borde meddelas vid nyssnämnda förordning och

erhålla ungefär följande lydelse:

Härigenom förklaras, att hvad i förordningen om nya vexellagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj 1880

är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej utgör hinder för öfverexekutor

att upptaga mål, hvari lagsökning anställes på grund af vexelfordran,

och att stadgandet i samma förordning om verkställighet af

dom i vexelmål eger tillämpning jemväl å öfverexekutors utslag i dylika

mål;»

af herr Fröberg;

af herr Wester, som ansett att den föreslagna ändringen af 51 §

utsökningslagen icke bort tillstyrkas;

af herr Erickson mot vissa delar af motiveringen.

»

Bih. till Likså. Frat. 1891. 7 Sand. .5 Iluft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.