Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 11 § strafflagen.

1891-04-28 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:40, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 11 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1891, kl, 2 ». m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af

18 kap. 11 § strafflagen.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till handläggning emottaga

en inom nämnda kammare af herr E. J. Ekman vackt motion, n:o 109,

på lydande:

»Utan tvifvel har varit lagstiftarens mening att genom 18 kap. i

strafflagen värna om sedlighet och sätta en dam mot ett otuktigt lefverne,

så vidt detta är möjligt på lagstiftningens väg. Särskildt synes han genom

§ 11 af nämnda kapitel velat gifva en kraftig dödsstöt åt det förr gängse

bordellifvet med de hemska orgier, som der plägade förekomma. Om det

nu befinnes, att lagstiftarens goda och berömvärda uppsåt i detta fall genom

nuvarande lag icke i allo lyckats, emedan i nämnda lag finnes en lucka,

som de brottslige begagna sig af för att kringgå lagen, så torde häri ligga

tillräckligt skäl för ett tillägg till nämnda lag.

Förhållandet är nemligen det, att i våra större städer, synnerligen

i Stockholm, bordellväsendet florerar ganska betydligt, ehuru under en

sådan form, att det icke kan träffas af lagens arm. Man »håller» numera

»icke sådant hus, der otukt drifves», utan samvetslösa värdar och värdinnor

uthyra åt lättsinniga qvinnor mot eu oskäligt hög afgift för hvarje dag

rum, der ett otuktigt lif föres. Dessa värdar och värdinnor taga egentligen

qvinnornas förvärf på detta usla lif under form af hög hyra, hvarigenom

de äro oåtkomliga för lagen. Åtminstone har åklagaremagten i Stockholm

icke kunnat vid Stockholms rådhusrätt få ett dylikt förhållande bestraffadt

enligt nu gällande lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets (flätande N:o 40.

tf»

Visserligen är det af nöden, att ett sådant tillägg göres till nuvarande

lag, att den måtte kunna tillämpas på den brottslige, äfven sedan

brottets utöfvande bedrifves under den form, som jag bär ofvan anfört.

Ty det är sämre att hafva eu kraftlös lag än ingen lag.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag föreslå, att

följande tillägg måtte göras till strafflagens 18 kap. 11 §:

Upplåter någon bostad åt qvinna, som veterligen bedrifver otukt

såsom yrke, straffes första gången med böter från och med femtio till och

med tvåhundra kronor. Sker det ytterligare, straffes med fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år.»

18 kapitlet 11 § i gällande strafflag har för närvarande följande lydelse:

»Främjar någon otuktig lefnad genom koppleri, eller håller sådant

hus, der otukt drifves; dömes till straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år. Qvinna, som i dylikt hus låter bruka sig till skörlefnad,

straffes med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i

högst två år».

Vid affattandet af detta lagrum har lagstiftaren utan tvifvel i

främsta rummet åsyftat att söka förhindra uppkomsten och utbredandet i

vårt land af det bordellväsen, som i fullt organiserade former förekommer

i åtskilliga utländska städer, och häraf förklaras strängheten hos de i

samma lagrum meddelade straffbestämmelser. Men stadgandets ordalydelse

torde ingalunda utesluta, utan fast hellre föranleda till sådan tolkning, att

dess straffbestämmelser äro tillämpliga, då någon sårar den allmänna sedligliglietskänslan

genom att mer eller mindre offentligt och för vinnings

skull upplåta lägenhet, hvaröfver han förfogar, för bedrifvande af otukt.

Emellertid har, såsom motionären erinrat och enligt hvad utskottet

jemväl inhemtat, nämnda stadgande icke alltid vunnit tillämpning å det

främjande af osedligt lefverne, som motionären med förevarande lagförslag

velat förebygga; och utskottet har nu att tillse, huru vida detta förslag är

af behof påkalladt och hvilar på rigtig lagstiftningsgrund.

Härvid vill utskottet till en början erinra, att enligt motionärens

förslag skulle ansvar drabba icke blott sådana hyresvärdar, hvilka, enligt

hvad motionären påpekat, genom eu oskäligt hög hyra draga fördel af

hyresgästens osedliga lif, utan jemväl de personer, hvilka, utan att bereda

sig en dylik fördel, upplåta bostad åt qvinna, som veterligen idkar skörlefnad,

till och med om otukten bedrifves icke uti den upplåtna bostaden

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(>

Lagutskottets Utlåtande N;o 40.

utan annorstädes. Att i sistnämnda fall rättslig grund saknas till straffbarhet

för hyresvärden, anser utskottet vara uppenbart. Utskottet vill i

fråga härom endast erinra, att ett stadgande i sådan läggning ytterst kornme

att leda derhän, att de qvinno]'', om hvilka, bär är fråga, skulle beröfvas

möjligheten att erhålla tak öfver hufvudet; och, huru mycket man

än må ogilla deras lefnadssätt, lärer väl dock eu sådan stränghet icke

kunna förordas.

I sammanhang härmed har utskottet ansett sig böra fästa uppmärksamhet

derå, att fäll kunna inträffa, då någon utan att ega kännedom

om qvinna* lösaktighet genom lagligen bindande aftal för längre tid till henne

uthyr ett ruin eller bostadslägenhet. När sedan varder veterlig^ att qvinnan

bedrifver otukt, såsom yrke, kan hyresvärden icke bryta hyresaftalet

ocli få henne från lägenheten afhyst, med mindre han på grund af stadgandet

i 16 kap. 14 £ jordabalken kan utverka sig domstols beslut om

skyldighet för henne att afflytta. Under tiden lärer hyresvärden icke

gerna kunna dömas till ansvar för att han »upplåter bostad».

Hvad härefter angår de fall, då hyresaftalet är sådant, att hyresvärden

verkligen kan sägas medelbart eller omedelbart taga del i vinsten

af hyresgästens beklagliga yrke, torde till en början höra erinras derom,

att åstadkommande af full och bindande bevisning om tillvaron af ett så

beskaffad! aftal i allmänhet måste vara förenadt med synnerligt stor svårighet,

helst det ju alltid måste blifva särdeles vanskligt att med noggranhet

bestämma den gräns, der hyresbeloppet öfverstiger, hvad som bör utgöra

afgift för bostadens begagnande. Häri lärer väl få sökas förklaringsgrunden

dertill, att i vissa fall då grundad anledning förefunnits till misstanke

om ett för allmänna sedlighetskänslan kränkande förhållande af antydd

art, domstolarna likväl icke ansett sig kunna tillämpa straffbestämmelserna

i ofvan intagna lagrum.

Såsom ofvan blifvit antydt, håller utskottet emellertid före, att

nämnda lagrum eger full tillämplighet, då begge de nu angifna förutsättningarna

äro för handen, och full bevisning derom förebringats.

Men äfven om nämnda två förutsättningar icke äro för handen,

kan en hyresvärd likväl vid upplåtande af bostad åt qvinna, som han vet

vara lösaktig, begagna sig af svårigheten för henne att erhålla ett hem och

pressa upp hyresafgiften till belopp, som kan sägas vara i större eller

mindre grad oskäligt. Utan att nu yttra sig om, huru ett så beskaffad!

bytesaftal bör bedömas ur humanitetens synpunkt, måste utskottet uttala

den uppfattning, att ett sådant aftal icke kan enligt nu gällande lagstift
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

17

ningsgrundsatser stämplas såsom brottsligt och förty beläggas med straff.

Något slags delaktighet i brott kan ju • icke sägas ega rum, så mycket

mindre, som lagstiftaren, med undantag för det fall, som omförmäles uti

ofvan anförda lagrum, funnit sig icke kunna stadga straff för yrkesmessig

otukt i och för sig.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet

hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 28 april 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation

af herr Lilienberg, med hvilken herrar F. Andersson och J. Anderson

förenat sig:

»Då stadgandet i 18 kap. 11 § strafflagen icke är så affattadt,

att det, efter mitt förmenande, kan anses tillämpligt på det fall, motionären

i sin framställning afsett, och jag i likhet med motionären anser

det angeläget, att ett emot sedligheten så stridande förhållande, som det

af motionären påpekade, hvilket i sjelfva verket ofta är lika straffvärdt

som det i 18 kap. 11 § omförmälda, att hålla hus, der otukt bedrifves,

genom uttryckligt lagbud stämplas såsom brottsligt, har jag ansett, att

utskottet bort tillstyrka Riksdagen

att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville

låta uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag till

lag, hvarigenom med straff belägges det förfarande, att

någon åt qvinna, som honom veterligen bedrifver otukt,

hyrer ut lägenhet på vilkor, som innehålla, att han

betingat sig andel af den vinning, qvinnan af sin

osedliga lefnad beräknat.»

Bih. till Bilcsd. Prof. 1891. 7 Sami. 20 Raft.

ii

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.