Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 7

1891-02-16 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:7, Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

N:o

7.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion

lydelse af 36 § 1 mom. i konkurslagen den

1862.

om ändrad

18 september

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemnad

motion, n:o 82, har herr A. Svenson i Edum förnyat sitt vid 1889

och 1890 årens riksdagar framstälda förslag, att de i konkurslagens

36 § 1 mom. förekommande tidsbestämmelser i fråga om rätt till återvinningstalan

måtte ändras så, att orden »tre månader» utbyttes mot

»sex månader»; till stöd för hvilket förslag anförts, hurusom lagens

bestämmelser icke visat sig tillräckliga att hämma allehanda ofog i

afsigt att undandraga gäldbundet bo egendom, som vid konkurs borde

komma borgenärerna till godo.

Lagutskottet har äfven vid de två föregående riksdagarne haft

att yttra sig öfver samma förslag och anförde uti sitt utlåtande n:o 10

vid 1889 års riksdag derom följande:

»Vid bestämmandet af den tid före konkursens början, som får

hafva förflutit, för att återvinningstalan af ifrågavarande beskaffenhet

må kunna anställas, har lagstiftaren att taga hänsyn icke blott dertill,

att svikliga tillställningar till borgenärers förfång så vidt möjligt förekommas,

utan ock till angelägenheten deraf, att helgden af ingångna

aftal och bestående- rättsförhållanden icke bringas i fara. De komité
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

rade, som uppgjorde förslag till 1862 års konkurslag, hade, såsom deras

år 1859 afgifna betänkande utvisar, sin uppmärksamhet rigtad på nödvändigheten,

att båda dessa kraf blefve tillgodosedda. ■ Utskottet föreställer

sig ock, att de af komiterade föreslagna och sedermera i lagen

intagna tidsbestämmelser ganska nära träffat hvad som i allmänhet måste

anses vara det rätta, och att en ändring derutinnan skulle, om den

ock ur den ena synpunkten vore till gagn, ur den andra synpunkten

sedt medföra motsvarande, om ej större olägenheter. Med hvarje utsträckning

af den ifrågavarande tidrymden växer nemligen faran derför

att återvinningstalan skulle kunna göras gällande mot personer, som

genom de omständigheter, hvarunder så väl de som gäldenären handlat,

bort vara skyddade mot sådan talan.»

I öfverensstämmelse härmed blef motionen af utskottet afstyrkt

och i Första Kammaren afslagen, men bifölls densamma deremot i

Andra Kammaren med 105 röster mot 59.

Vid sistlidna riksdag rönte förslaget samma öde i utskottet och

Första Kammaren, men blef jemväl då af Andra Kammaren bifallen,

denna gång utan omröstning.

Under öfverläggningen i sist nämnda kammare framhölls, hurusom

erfarenheten visade, att det icke vore någon svårighet för en gäldenär

att fördölja sin ställning och fördröja konkursens utbrott utöfver

nu föreskrift^ tid; att, derest anstäld återvinningstalan finge en för

konkursboet lycklig utgång, full ersättning lemnades den tappande parten

för hvad han visades hafva verkligen utgifvit; att redan de komiterade,

som afgifvit förslag till gällande konkurslag befarat anmärkningar,

att den föreslagna tidsrymden skulle befinnas för kort, samt att då

lagfart icke blefve allmänt känd, förr än den i 17 § i förordningen om

lagfart å fång till fast egendom föreskrifna förteckning å beviljade lagfarter

blefve behörigen publicerad, hvilket kunde dröja rätt länge, efter

det lagfarten meddelats, tiden för anställandet af återvinningstalan lätt

blefve försuten.

Dessa af motionären nu åberopade skäl förmå icke rubba den

ståndpunkt, utskottet i frågan intagit och hvilken blifvit i ofvan anförda

utlåtande uttalad.

Det förefaller utskottet, såsom om motionärens meningsfränder, lika

som han sjelf, utginge från den föreställning, att hvarje aftal, mot hvilket

en återvinningstalan kan rigtas, i viss mån städse skulle innebära en

oredlighet mot aflåtarens fordringsegare. En dylik föreställning kan

utskottet emellertid icke gilla. Äfven under den jemförelsevis korta

tiden af tre månader kunna särskilt i handelsverlden kriser inträffa,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

som föranleda en mången gång väsentlig rubbning af en solid affärsställning,

och ett aftal af mer eller mindre gåfvolik karakter, tillkommet

utan hänsyn till en dylik möjlighet, bör icke ur synpunkten af

senare inträffade, oförutsedda omständigheter brännmärkas såsom illegalt.

Det är visserligen sant, att lagen gifver den tappande parten i

en återvinningsprocess rätt till ersättning för den nödiga kostnad han

gjort å den egendom, han i god tro förvärfvat, äfvensom rätt att återfå

den valuta, han kan hafva lemnat, men denna ersättning torde i de

flesta fall vara långt ifrån tillräcklig. Å en fastighet kunna nemligen

hafva nedlagts åtskilliga kostnader, för Indika någon godtgörelse icke

erhålles, och derjemte kan den nye egaren i förlitan på tryggheten af

sin rätt hafva i flere afseenden vidtagit kostsamma anordningar, Indika

genom aftalets återgång göras om intet och för hvilka heller icke någon

ersättning är beredd. Det åberopade yttrandet i motiven till det

lagrum, hvars ändring blifvit ifrågasatt, innebar allenast vädjan till eu

blifvande erfarenhet, och utskottet håller före, att erfarenheten i vårt

land ännu icke visat hän på behofvet af ett kraftigare skydd för fordringsegares

intressen, än som lemnas af gällande bestämmelse angående

återvinning af egendom. Icke heller kan utskottet tillmäta vidare betydelse

åt den anmärkning, att dröjsmål med lagfartsförteckningarnes

publicerande innebure fara för att tiden till anställande af återvinningstalan

blefve försuten, ty den veterlighet, som berörda förfarande afser

att gifva, torde icke i någon nämnvärd grad vara större än den kännedom

i sådant hänseende, som redan offentligheten i lagfartsärendenas

behandling är egnad att sprida.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 16 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.

Reservation

»af herr J. Anderson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.