Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 20 kap. 8 § ärfdabalken.

1891-02-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:9, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 20 kap. 8 § ärfdabalken.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse

af 20 kap. 8 § ärfdabalken.

Från Andra Kammaren liar lagutskottet fått emottaga en inom

nämnda kammare af lierr P. J. M. Erikson väckt motion (n:o 71), så

lydande:

»Det torde få anses som en numera allmänt erkänd grundsats, att

ingen till följd af sin öfvertygelse i religionssaker bör förvägras någon

af de rättigheter, som tillkomma hvarje oförvitlig medborgare såsom

sådan.

Utgående från denna förutsättning, tager jag mig friheten återkomma

med en af mig år 1887 väckt motion om ändring af § 8 i kap.

20 ärfdabalken, hvilken motion till följd af Riksdagens upplösning icke

blef föremål för behandling af densamma. Jag anser nemligen, att

den nämnda paragrafen icke kan i sitt närvarande skick fullt tillämpas

utan ~att orättvisa öfvas mot ett större eller mindre antal svenska

medborgare.

I denna paragraf föreskrifves nemligen, att »den af annan lära

är», icke må vara förmyndare, en föreskrift som uppenbarligen tillkommit

i syfte att förhindra, det barn af statskyrkans medlemmar skulle

vid föräldrarnes frånfälle af en förmyndare blifva uppfostrade i »annan

lära» eller af honom öfvertalas att öfvergå till hvad man kallar »främmande

trossamfund». Men mot all fara i sådant afseende tinnes det,

enligt min mening, full trygghet uti de föreskrifter, som lernnas i såväl

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

§ 2 af kap. 22 samma balk som ock uti kong!, förordningen af den 16

november 1869, angående ansvar för den, som söker förmå annan till

affall från den evangeliskt-lutherska läran.

Förmynderskap medför visserligen i allmänhet både besvär och

ansvar, och kan det sålunda ur viss synpunkt icke anses såsom något

eftersträfvansvärdt; men det är i alla fall ett förtroendeuppdrag, och

att af lagen förklaras ovärdig att utöfva sådant, är att blifva stämplad

såsom mindre pålitlig. .

På grund häraf hoppas jag Riksdagen skall finna rätt och billigt,

att de af mig anförda orden ur paragrafen uteslutas; och får jag derför

föreslå, att Riksdagen ville för sin del besluta,

att ur § 8 kap. 20 ärfdabalken orden »eller den af annan lära

är», skola utgå, så att paragrafen får följande lydelse:

Ej må den vara förmyndare, som litet vetande, gäldbunden, slösare eller

barnens vederdeloman är, eller den, som ej fyllt tjugufem år, eller är så gammal

och vanför, eller så fattig, att han förmynderskåpet ej förestå lian; icke heller

utländsk man, eller den som häfver Kronans eller andra sådana medel under

händer.»

1667 års förmyndareordning, som i likhet med nu gällande lag

kraftigt betonade förmyndarens pligter mot myndlingen i fråga om dennes

uppfostran till en god medborgare, upptog icke bland de omständigheter,

som grundläde obehörighet att vara förmyndare, det förhållande

att förmyndare och myndling vore af olika lära. Med hänsyn

till de separatistiska rörelser på det kyrkliga området, som i början af

1700-talet vunno insteg i vårt land, ansågo sig emellertid stiftarne af

1734 års lag böra genom ett lagstadgande förhindra, att omyndig utsattes

för en obehörig och skadlig inverkan i religiöst afseende af eu

icke renlärig förmyndare; och torde i denna omständighet sökas grunden

till införandet af den bestämmelse, hvars upphäfvande mu blifvit

ifrågasatt. År detta antagande rigtigt, lärer äfven den uppfattning vara

grundad, att 1734 års lag stälde det kraf på den, som skulle anses värdig

att utöfva förmyndarens ansvarsfulla kall, att han skulle bekänna

statskyrkans lära; hvilken uppfattning derjemte vinner stöd af föreskriften

i 22 kap. 2 § ärfdabalken, att förmyndare skulle låta sig ange
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

läget vara att myndlingen upptuktades i den rätta evangeliska- läran.

Ändrade förhållanden inom kyrkans område torde emellertid hafva snart

nog föranledt den uppfattning af ifrågavarande bestämmelse, att om förmyndarens

religiösa bekännelse vore densamma som myndlingens,

han icke finge anses obehörig allenast af det skäl, att denna bekännelse

icke vore statskyrkans. Utskottet håller emellertid före, att ifrågavarande

föreskrift, äfven på sist nämnda sätt uppfattad, förlorat det stöd

i samfundsförhållandena, som den ursprungligen egt, och att den för

eu nutida rättsuppfattning är temligen främmande. I sådant afseende

förtjenar omnämnas, huru som redan i de lagförslag, hvilka af lagkomitén

och den äldre lagberedningen afgåfvos, ansågs olämpligt att

bibehålla föreskrift om den religiösa ståndpunkt, som förmyndaren borde

innehafva i förhållande till sin myndling, och att dessa förslag i stället

genom en generel bestämmelse öfverlemnade åt domaren att i hvarje fall,

der andra än de i lag bestämda hindren kunde förekomma, pröfva dessas

vigt. Ehuru en dylik befogenhet icke finnes domaren uttryckligt tillagd i

gällande lag, är utskottet förvissadt om, att icke någon domare, hvilken

blifvit gjord uppmärksam på faran af att en förmyndare missbrukar sin

ställning såsom myndlingens uppfostrare, skall underlåta att efter omsorgsfull

pröfning af hvarje förekommande fall, sin pligt likmätigt, skilja

den ovärdige från utöfningen af förmyndarekallet; och synes utskottet

häri ligga ett godt korrektiv mot de missbruk i nu antydt afseende,

som kunna befaras inträffa, om ifrågavarande bestämmelse borttages.

Utan att i likhet med motionären vilja påstå, att tillvaron af denna bestämmelse

innebär någon egentlig orättvisa mot det antal medborgare,

som bekänna en annan lära än statskyrkans, håller utskottet likväl före,

att densammas tillämpning kan leda till följder, som måste anses stötande.

I 6 § af gällande dissenterlag föreskrifves bland annat, att der

endera af ett barns föräldrar tillhör främmande trossamfund och den

andra svenska kyrkan, barnet skall uppfostras i denna kyrkas lära, att

om mellan makar träffats aftal om deras barns uppfostran i evangelisktlutherska

läran eller främmande troslära, sådant aftal skall gälla, derest

vissa föreskrift^ former blifvit iakttagna, samt att den, som fylt femton

år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad, icke på grund af föräldrarnes*

öfvergång till främmande trossamfund skall anses skild från

svenska kyrkan. Likaledes är föreskrifvet, att ett i äktenskap emellan

mosaisk trosbekännare och medlem af svenska kyrkan födt barn skall

uppfostras i svenska kyrkans lära, äfvensom att ett angående den lära,

hvari barnet skall uppfostras, träffadt aftal i ett dylikt äktenskap under

nyss antydda vilkor skall ega giltighet. I samtliga dessa och de flera

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

tänkbara fall, der en fader bekänner annan tro än sitt barn, uppstår en

konflikt emellan, å ena sidan, lagens bud, att fadern är sina barns rätte

förmyndare och, å andra sidan, dess föreskrift, att den ej må vara förmyndare,

som är af »annan lära». En dylik konflikt kan, enligt utskottets

förmenande, icke lösas på annat sätt, än att fadern såsom obehörig

skiljes från det förmynderskap, som han med naturens rätt utöfvar

för sitt barn, och detta oaktadt i öfrigt icke den ringaste tvekan om

hans lämplighet förefinnes. Eu sådan lösning kan emellertid icke anses

tillfredsställande; hvartill kommer att ändamålet dermed oftast förfelas,

då ett barn förvisso icke undandrages sin faders inflytande, derigenom

att en för barnet mer eller mindre främmande person göres till dess

förmyndare. Det kan visserligen sättas i fråga, huruvida förbudet gäller

fader, helst något förordnande för honom icke lärer behöfva utfärdas,

men gent emot den bestämda förklaringen, att den icke må vara

förmyndare, med afseende å hvilken någon af de i paragrafen uppräknade

omständigheter föreligga, torde en dylik uppfattning icke kunna

försvaras.

Då utskottet sålunda finner eu fortfarande tillämpning af ifrågavarande

föreskrift kunna leda till mindre tillfredsställande följder, samt,

på sätt jemväl motionären antydt, tillräckliga garantier torde finnas mot

förmyndares missbruk af sin ställning såsom myndlingens uppfostrare,

får utskottet följaktligen hemställa,

att Riksdagen, med bifall till motionen, ville för

sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 20 kap. 8 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 20 kap. 8 § ärfdabalken

skall hafva följande lydelse:

Ej må den vara förmyndare, som litet vetande,

gäldbunden, slösare, eller barnens vederdeloman är,

eller den, som ej fyllt tjugufem år, eller är så gammal

och vanför, eller så fattig, att han förmynderskapet

ej förestå kan: icke eller utländsk man, eller den,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

som häfver Kronans, eller andra sådana me^el under

händer.

Stockholm den 16 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.

Reservation

af herrar Sjöcrona, Fröberg, Claeson, Péhrsson, grefve Klingspor.

Herrar L. O. Larsson och Wester hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, .tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.