Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående en väganläggning mellan Wistträsh och Glömmer sträsk.

1891-04-17 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1891:44, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående en väganläggning mellan Wistträsh och Glömmer sträsk.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande Uf:o 44.

1

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1891, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående en

väganläggning mellan Wistträsh och Glömmer sträsk.

(R. A.)

Till förberedande behandling af statsutskottet har blifvit hänvisad

en den 20 sistlidne mars af Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåten proposition

(n:r 52), i hvilken Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen

bifogadt utdrag af protokollet öfver civilärenden för nämnda

dag, föreslagit Riksdagen, medgifva att från af Riksdagen till vägbyggnader

anvisade medel anslag må till den i statsrådsprotokollet omförmälda

väganläggningen mellan Wistträsk och Gllommersträsk kunna

anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande i

allmänhet stadgade vilkor att statsbidraget icke må utgå med högre

belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräkpade kostnaden.

Af berörda statsrådsprotokoll inhemtas hufvudsakligen följande.

I underdånig skrifvelse af den 10 november 1890 hade Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län anfört, att genom det

under den senare mansåldern inom nämnda län bedrifna vägarbetet,

omfattande omkring ett hundra svenska mil, behofvet af utfartsvägar

till kusten från de jemförelsevis tätare befolkade dalgångarne omkring

länets liufvudfloder blifvit nödtorftigt tillgodosedt, ehuru flere dylika så

kallade perpendikulära vägar, med vinkelrät rigtning mot kusten, ännu

återstode att anlägga; att behofvet af dylika slags vägar, hvilka afsåge

Bill. till Riksd. Prat. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 28 Håft. (N:o 44). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

befrämjandet af den för befolkningen nödiga tillförseln och afsättningen

af landets produkter i den rigtning terrängen anvisade och Indika

naturligen bort i första rummet fullbordas, säkerligen jemväl för framtiden

komme att med befolkningens egna krafter fyllas, huru tryckande

den ständigt ökade vägbördan till följd af befolkningens gleshet än

blefve; att deremot krafter och medel icke räckt till att åvägabringa

de tvärvägar, som för den allmänna samfärdseln från den ena floddalen

till den andra varit och vore af nöden, i följd hvaraf länet ännu saknade

alla vägförbindelser tvärs öfver landet parallela med kusten, om

man bortsåge från den stora kustvägen, länets äldsta och länge dess

enda väg, hvilken tillkommit såsom den oumbärliga landväga förbindelsen

med Finland; att samfärdseln mellan orter belägna inne i länets

olika dalgångar derför måste ske på det sätt, att den utfartsväg, som

från en dalgång funnes, först måste begagnas för att uppnå kustvägen,

hvilken derefter följdes, till dess den skures af den andra dalgången

med den deri befintliga väg, hvilken åter i alldeles motsatt rigtning

mot den förstnämnda slutligen ledde till målet, i följd hvaraf denna

samfärdsel sålunda nödgades tillryggalägga en vägsträcka, som ofta

vore flerdubbelt längre än det rätliniga afståndet mellan ändpunkterna;

att behofvet af förbindelser tvärs öfver land, eller så kallade tvärvägar

emellan de bebyggda orterna inom länet, länge gjort sig gällande, men

att bristen på tillräckliga medel och på bofast befolkning på de stora

skogstrakter, som utgjorde vattendelare emellan floderna och vanligen

utgjordes af kronans marker, hittills stält oöfvervinneliga hinder för

åvägabringande af dessa saknade vägar; att, då någon ändring i dessa

förhållanden icke på mycket lång tid syntes vara att förvänta, Kong!

Maj:ts befallningshafvande ansåge sig böra underställa Kongl. Maj:ts

pröfning denna angelägenhet samt anhålla, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga

åtgärder för att den vigtigaste delen af den mest behöflig"! tvärvägen,

nemligen en landsväg från Wistträsk i Elfsby socken till Glommersträsk

by i Arvidsjaurs socken, måtte af staten bringas till utförande

genom anvisande af nödigt anslag till dess anläggning och jemväl till

dess underhåll, intill dess detta senare framdeles kunde varda på vederbörande

väghållningsskyldige fördeladt.

Till stöd för berörda framställning både Kongl. Maj:ts befallningshafvande

framhållit, att genom anläggningen af denna väg skulle vinnas

dels en inre förbindelseväg på fyra till nio mils afstånd från kusten

emellan Råneå, Luleå, Piteå, Aby, Byske och Skellefteå floddalar, dels

en sammanhängande tvärförbindelse mellan Jemkande, Vesternorrlands,

Vesterbottens och Norrbottens län, eller från Storsjöns och Indals
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:0 44.

3

elfvens dalgångar till alla nordligare belägna dalgångar upp till Råneåelfvens

dalgång, sedan en ifrågasatt väganläggning öfver Maki eller Norsjö

till Ruskträsk vid Vindelelfven, såsom fortsättning på ofvan omförmälda

väg, jemväl blifvit fullbordad. En ny landsväg vore nemligen

under år 1890 bruten mellan Elfsbyn och Öfver-Luleå (Boden) samt fullbordad

norr om sistnämnda punkt till Hundsiön, hvarifrån en sträcka

af allenast 1,6 mil återstode att anlägga till Öfverstbyn vid Råneå eif,

hvilket sistnämnda vägstycke komme att utföras af vederbörande intressenter,

så snart erforderliga förberedelser derför hunnit afslutas och

sedvanligt statsbidrag blifvit derför beviljadt. Likaledes funnes nyanlagd

väg från Elfsbyn till Wistträsk by, omkring 2 mil, hvadan den

nybyggnad, som för den ifrågasatta vägförbindelsens fullbordande erfordrades,

utgjordes af den 8,62 mil långa vägsträckan mellan Wistträsk

och Glommersträsk öfver byarne och hemmanen Forss, Nattberget,

Grundsel, Holmträsk, Granliden, Lindåsen, Gråträsk, Siksjön, Näfverliden,

Lappträskheden och Lappträsk, hvilken väg komme att skäras af

följande fem landsvägar, nemligen: af Skellefteå—Arvidsjaurs-vägen vid

Glommersträsk; af vägen från Piteå stad samt vägen från Byske till

Arvidsjaur vid Siksjön, der sistnämnda väg vore ämnad att utmynna i

stället för vid Risnabben; af blifvande förlängning af Lillpite-vägen öfver

Persbergs jernvägsstation samt Kolerträsk till Lomträsk och Muskusselet

vid Lindåsen; af blifvande väg till Arvidsjaur från Elfsbyn vid

Grundsel samt af Piteå—Elfsby-vägen. Den nya vägen skulle alltså

snart komma att erhålla fem utfartsvägar till kusten och norra stambanan.

Medelst de vägar, som funnes, skulle den genast öppna beqväm

samfärdsel från de vidsträckta landsdelar, den genomginge, till

afsättningsorterna, på samma gång den på lämpligaste sätt sammanknöte

de mot kusten gående utfartsvägarne sins emellan till ett sammanhängande

vägnät, som underlättade nya länkars anknytning dertill och

väl motsvarade rörelsens nuvarande och blifvande behof. För fullbordandet

af hela den omförmälda vägförbindelsen genom Norrland mellan

Östersund och Råneå erfordrades, utom anläggning af den nu ifrågasatta

vägen mellan Wistträsk och Glommersträsk och vägen mellan

Hundsjön och Öfverstbyn, byggande af landsväg från Glommersträsk

till Ruskträsk vid Vindelelfven, hvilken sistnämnda väg, om den framfördes

i genaste rigtning öfver Malå kyrkoplats, skulle få en längd af

9 mil, deraf den inom Norrbottens län fallande delen, hållande i längd

1,7 mil, antagligen komme att af vederbörande intressenter byggas och

underhållas, vare sig öfver Sandträsk, Sandfors m. in. eller ock öfver

Gallijaur. Från Ruskträsk till Wormsele följdes den nya Sorsele-vägen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

1,3 mil, och då vägdelen mellan Wormsele och Malå, hållande i längd

3,7 mil, äfven torde komma att af intressenterna bekostas, syntes staten

för hela den inre vägliniens åvägabringande endast behöfva utöfver den

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna vägen Wistträsk—

Glommersträsk öfvertaga två till tre mils väganläggning norr om Malå.

Med erinran, att behofvet af tvärvägar inom länet grundade sig på

landets topografiska beskaffenhet och stora utsträckning, i det att landet

vore afdeladt i skarpt begränsade parallela dalgångar omkring hufvudfloderna,

längs Indika bosättningen af ålder fortgått, under det att de

mellanliggande stora bergsträckorna och öde skogsmarkerna endast

här och der hyste några bebyggare af enstaka hemman eller små skogsbyar,

samt att hvarje dalgångs befolkning i regel icke komme i beröring

med sidogrannarne, utan bildade liksom ett samhälle för sig,

öfverlemnadt åt sig sjelft och hänvisadt till de krafter och tillgångar,

som funnes inom dess trånga gränser, anförde Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vidare att i en landsdel, sådan som Norrbotten, hvars i

många hänseenden rika naturtillgångar icke kunde tillgodogöras i följd

af saknad på arbetskrafter och tillräcklig befolkning-, svårigheten att

med angränsande orter beqvämt utbyta produkter och arbetskrafter

verkade mera hämmande än annorstädes. Äfven för att tillgodogöra

de tillfällen till näring och förvärf, som redan funnes, och för att

underlätta och trygga de industrier, som genom stambanans och Gellivara

jernvägs fullbordan skulle uppstå, erfordrades nödvändigt tvärförbindelser

inom länet. Ehuru kommunikationerna i främsta rummet

kunde anses eg a sin egentliga betydelse såsom medel att befrämja

materiel förkofran, borde deras verkan på befolkningens höjande i

andligt hänseende icke förbises. Ett isoleradt läge alstrade lätt hos

befolkningen ensidighet och bristande företagsamhet. Inom länet ofta

förekommande afstånd af fem till tio mil väglös obygd till kyrka och

folkskola kunde icke alltid undgå att bibehålla en del af befolkningen

i en högre grad af okunnighet och råhet än hvad fallet vore i trakter,

der bättre samfärdsmedel och mindre afstånd förefunnes. Såväl den

ena som den andra hänsynen funne Kongl. Maj:ts befallningshafvande

böra mana staten att, der ortens egna medel vore för ringa, vidtaga

verksamma åtgärder för att afhjelpa de menligaste bristerna.

Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl påpekat nu

ifrågavarande vägförbindelses betydelse för rikets försvar, erinrade

Kongl. Maj:ts befallningshafvande derom, att för liknande ändamål

väganläggningar genom statens försorg blifvit i andra delar af landet

utförda och jemväl till en tid underhållna, såsom mellan Vermland och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

5

Vesterdalarne, mellan österdalarne och Helsingland samt i synnerhet

den så kallade Kårböle-vägen inom sistnämnda provins, hvilken väg

öppnat en gen förbindelse från Vermland och Dalarne till Jemtland

och Östersund samt medfört en delvis storartad uppodling och höjning

af de landsorter, densamma genomlöpte.

Något annat sätt för vägens bringande till stånd än det nu

ifrågasatta ansåge Kong!. Maj:ts befallningshafvande icke förefinnas,

enär odlingen icke nått den styrka och befolkningen icke den täthet,

att denna kunde förmås att frivilligt åtaga sig eller uthärda tyngden

af vägens anläggning och underhåll. Befolkningen i de socknar, denna

väg skulle komma att genomlöpa, vore visserligen jemförelsevis betydlig,

enär Piteå socken vid 1890 års mantalsskrifning egde 15,134

invånare, Elfsbyns socken 3,636 och Arvidsjaurs 3,877, och alla tre

socknarne tillsammans sålunda 22,647 invånare, Indika bodde på en ytaaf

109,279 qvadratmil, deraf 31,393 qvadratmil i Piteå socken, 16,843

qvadratmil i Elfsby socken och 60,91 qvadratmil i Arvidsjaurs socken,

hvartill komme sålda öfverloppsmarker i Piteå och Elfsby socknar

0,133 qvadratmil. Denna befolkning hade för närvarande att underhålla

36,1 mil allmänna vägar utom betydliga enskilda vägar, hvilken

underhållsskyldighet komme att betydligt ökas af de under arbete

varande allmänna vägarne. Men af dessa stora ytvidder egde eller

brukade befolkningen endast den mindre delen, nemligen 45,96 qvadratmil,

under det att kronan behållit den vida öfvervägande anparten,

nemligen 63,31 qvadratmil, i form af kronoparker eller annan kronojord,

som icke finge odlas eller befolkas och hvars afkastning gånge

till statskassan för att användas till rikets gemensamma statsutgifter.

I nära öfverensstämmelse med det ofvan angifna förhållandet mellan

vidderna af kronans och enskildes egendom stode äfven procenttalen

af de våglängder, som folie inom kronans och enskildes egor, i ty att

af hela den nu ifrågasatta våglängden, 8,62 mil, 5,08 mil komme att

ligga på kronans och 3,54 mil på enskildes mark eller i jemna tal 59

procent på kronans och 41 procent på enskildes område. De vägbyggnadsskyldige

i de socknar, vägen genomlöpte, hade jemväl å

kommunalstämmor, enligt hvad bifogade protokoll utvisade, förklarat

sig ovilliga eller urståndsätta att bygga och underhålla ifrågavarande

väg, enär densamma till största delen sträckte sig öfver kronans mark

och således i öfvervägande grad lände kronan till nytta. Inom Arvidsjaurs

socken, hvarest mer än halfva våglängden, eller 4,78 mil, folie,

hade de vägbyggnadsskyldige likväl förklarat, att de, derest staten

skulle åtaga sig att framdeles underhålla vägarno på kronans marker,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

vore villige att bekosta underhållet jemväl af den ifrågasatta tvärvägen

till den del, densamma vore belägen på enskildes egor inom socknen,

samt att de äfven möjligen skulle åtaga sig att bygga vägen mot erhållandet

af hela den beräknade kostnadssumman. De närmast vägen

varande intressenter och byalag, Indika inom en mils afstånd på hvarje

sida om väglinien tillsammans blott utgjorde 1,347 invånare, egande

eller brukande 1 23/ig mantal jord, hade vid sammanträden inför Kongl.

Maj:ts befallningshafvande uttalat, att de visserligen lifligt önskade

denna vägs anläggning, men nödgades motsätta sig allt åläggande för

dem att bryta och underhålla densamma, åtminstone intill dess kronan

genom förändrad lagstiftning angående grunderna för vägunderhållet

lomme att lika med öfriga jordegare deltaga i vägbördan för sina vidsträckta

skogsmarker och öfriga lägenheter, efter genomförande af

hvilken grund de gerna ville åtaga sig underhållet af nyssnämnda väg.

De anmärkningar de vägbyggnadsskyldige sålunda framstält mot

byggnads- och underhållsskyldigheten af denna väg syntes i flera afseenden

icke sakna berättigande. Att Norrbottens befolkning måste

vara och än mer i framtiden blifva mera betungad med vägunderhållskostnaden

än andra rikets inbyggare framginge nemligen redan af det

förhållandet, att länets folkmängd, som utgjorde l/iS af rikets, måste

anlägga och underhålla vägnätet å V* af rikets areal, k vilket vägnät nu

omfattade omkring 170 mil allmänna vägar. Då stora brister i detta

vägnät återstode att fylla, syntes deraf såväl att bördan redan vore

mycket tung som ock att den i längden måste blifva omöjlig att bära,

derest vägnätet hastigt, i mån af behofvet, skulle utvecklas utan understöd

från staten. Det kunde derjemte icke förnekas att befolkningen

i Norrbotten, trots länets jemförelsevis rika odlingstillfällen och ymniga

näringskällor, likväl arbetade under ogynsammare vilkor än befolkningen

i det öfriga riket, enär, utom de ökade svårigheterna, som ett

hardt klimat och en karg natur uppstälde, befolkningen i Norrbotten

trycktes af den undantagsställning, länet intoge i afseende på kronans

dervarande jordegendom, hvilken omfattade större delen af länets yta

och bibehölles såsom öde skogsmarker, hvilka hvarken tillförde orten

direkta inkomster, oberäknad! export och arbetsförtjenst för enskilde,

eller deltoge i någon kommunalbeskattning och särskild! icke uti väghållet,

hvarigenom den fåtaliga befolkningen bringades att utan bidrag

af den störste jordegaren inom kommunen fylla kommunalbehofven

in. in. samt att underhålla alla vägar, jemväl öfver kronans

mark, hvilken i de socknar, hvarom här vore fråga, uppginge till

nära etthundra femtio procent mot de enskilde tillhöriga marker.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

7

Genom befintligheten af dessa skogsmarker blefve obestridligen afstånden

och derigenom vägbehofven för de odlade bygderna större, befolkningstätheten

ringare och skattetalen mindre samt i följd häraf beskattningen

i allmänhet i alla afseenden större än hvad fallet vore i andra

landsdelar, hvarest befolkningen egde och brukade största delen af jorden

samt sjelf njöte hela dess afkastning. Vägbördan förökades inom

länet på clet känbaraste jemväl till följd deraf, att de väghållningsskyldige

oftast bodde på stora afstånd, ibland ända till fem å tio mil

från sina vägskiften, till livilka de vanligen saknade bruten väg att

begagna vid färderna i och för väglagningsarbetena.

Vid öfvervägande af alla nu anförda omständigheter framstode det

såsom ostridigt, att det vore så väl med rättvisa som med statens sanna

fördel mest förenligt, att kronan ensam bekostade anläggningen och

tills vidare äfven underhållet af denna tvärväg. Det kunde nemligen

icke anses statsekonomiskt rigtigt att med särskilda bördor belasta den

befolkning, som förut lefde under ogynsamma förhållanden, men på

hvars arbete och kraft det berodde, huruvida de största odlingstillfällena

för rikets jordbruksnäring snart skulle kunna vinnas för kulturen. A

andra sidan skulle det blifva vida mer betungande för staten att antaga

det af eu del väghållningsskyldige uppstälda vilkoret angående en sådan

likställighet i väghållningsskyldigheten, som rådde mellan olika härad

eller mellan stad och land, att nemligen hvardera egaren underhölle

väg på sin mark, vid hvilket förhållande kronan efter tvärvägens fullbordan

genast skulle få en väglängd af nära 27 mil att underhålla endast

uti ofvan omförmälda tre socknar.

Öfver Kongl. Maj:ts befallninghafvandes i Norrbottens län berörda

framställning hade yttranden afgifvits af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt af chefen för generalstaben.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med anledning af Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes yttrande att vägförbindelsen mellan Östersund

och Råneå skulle genom de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

uppgifna vägarne fullbordas, upplyst dels att en ännu felande direkt förbindelse

mellan Elgsjö och Brattfors (omkring 6,5 nymil) i Vesterbottens

län skulle förkorta vägen med omkring 4,3 nymil, dels ock att förbindelsen

mellan Vindelelfvens dalgång och Glommersträsk möjligen kunde

med mindre svårighet ordnas öfver Norsjö och Jörn än öfver Malå, hade

styrelsen förklarat sig instämma med Kongl. Maj:ts befallningshafvande

beträffande så väl vägens blifvande gagn för de orter, som den skulle

genomgå och förbinda, som dess vigt för rikets försvar, liksom styrelsen

ock ansåge ringa utsigt förefinnas att få vägen byggd och äfven tills

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o åå.

vidare underhållen annat än på statens bekostnad och genom dess

försorg.

Chefen för generalstaben hade, med erinran att han förut i underdånighet

framhållit, att byggandet af väg mellan Wistträsk och Glommersträsk

inom den närmaste framtiden vore vilkoret för ett ordnadt

försvar af Sveriges landgräns, hemstält, att Kongl. Maj:t måtte aflåta

proposition till Riksdagen om anläggande af ifrågavarande väg, hvarå

arbetet borde börjas, så fort ske kunde, samt så bedrifvas, att vägen

senast till 1894 års utgång vore fullbordad.

Slutligen hade vederbörande byråchef i domänstyrelsen aflemnat

en promemoria i fråga om den nytta, ifrågavarande väganläggning

skulle kunna bereda statens i dessa trakter belägna betydliga skogar,

uti hvilken handling meddelades, att vägen skulle på omkring tre fjerdedelar

af sin sträckning, eller omkring 6 nymil, öfvergå kronans mark,

bestående af kronoparker och stockfångstskogar, hvilka senare inom

några få år skola öfvergå helt och hållet till kronans disposition.

Om än vägen komme att ega föga användning för sjelfva timmerutdrifningen,

som vanligen verkstäldes å vintervägar till vattendragen,

i hvilka timret sedermera flottades till kusten, blefve vägen emellertid

af stor betydelse för så väl virkesafsättningen som bevakningen och

skötseln af de vidsträckta kronoskogar, den genomskure. Den ringa

efterfrågan, skogseffekter i dessa aflägsna trakter rönte, hade nemligen

till stor del sin orsak i bristen på kommunikationer. Hvarje steg till

afhjelpande af denna brist måste derför verka fördelaktigt på virkesafsättningen.

Sålunda torde redan den omständigheten, att samfärdseln i

skogsorterna genom ifrågavarande väganläggning underlättades för den

för en sågverksrörelse oumbärliga förvaltnings- och arbetarepersonal,

och att förnödenheter för skogsdriften säkrare och billigare kunde bortskaffas

än hvad nu kunde ske, båtledes eller på gångstigar, tvifvels utan

komma att öka kronovirkets begärlighet i dessa trakter.

Beträffande kostnaden för den sålunda förordade väganläggningen

har utskottet af förberörda statsrådsprotokoll inhemtat, att vid Kongl.

Majds befallningshafvandes ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse

vore fogad, förutom andra handlingar, en af löjtnanten vid väg- och

vattenbyggnadscorpsen Th. Helleberg upprättad, af kaptenen, distriktsingeniören

C. A. Husberg granskad plan för det ifrågasatta vägförslaget,

hvilket af Helleberg beräknats kosta 236,600 kronor, men af Husberg

ansetts kunna utföras för 223,856 kronor.

Med erinran, att enligt kostnadsförslaget anläggningen af den ifrågasatta

vägen beräknats att för grusad vägbana och med enkla trä
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

9

broar kosta 223,860 kronor, både Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

enär vägen skulle framgå i den trakt, der grustillgången vore knapp

och gruset af dålig beskaffenhet, ifrågasatt att vägbanan borde

grusas med makadam eller slagen sten, hvarigenom kostnaden skulle

ökas till 326,700 kronor. Derest vägen skulle vid anläggningen

fullständigt makadamiseras och tillpacka^, borde sistnämnda kostnad

förhöjas med det belopp, som erfordrades för inköp och drift af en

ångvält, hvilken samtidigt kunde användas såsom landsvägslokomotiv.

Det kunde dessutom ifrågasättas, huru vida icke det vore ekonomiskt

fördelaktigt att genast vid anläggningen utföra alla broar med jerneller

stålkonstruktioner, hvilka i förslaget vore förutsatta att ersätta de

föreslagna träbroarne, först sedan dessa blifvit otjenstbara.

Derest tvärvägens byggande på statsverkets bekostnad skulle komma

att beslutas, syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen kunna

bemyndigas att genom distriktstjenstemännen öfvervaka arbetet, men,

om hinder deremot skulle anses möta, kunde Kongl. Maj:ts befallningshafvande

undfå nådigt uppdrag att genom sakkunnig arbetschef öfvervaka

anläggningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förmälde i sitt förut åberopade

yttrande, att, då vid granskning af planen någon väsentligare anmärkning

icke blifvit gjord, styrelsen ansåge densamma kunna till fastställelse

förordas; dock ville styrelsen vid kostnadsförslaget, hvars

slutsumma, såsom redan nämnts, af Hälleberg beräknats till 236,600

kronor, men af Husberg nedsatts till 223,850 kronor, erinra, att Husbergs

förslag, rättadt till 236,700 kronor, borde med hänsyn till de öde trakter,

vägen skulle genomgå, läggas till grund för beräkningen, men att

denna summa borde af uppgifva anledningar samt under förutsättning

att virke erhölles kostnadsfritt från statens skogar minskas med 14,600

kronor, eller till 222,100 kronor, dervid någon ersättning för den kronan

tillhöriga jord, som skulle för vägarbetet erfordras, icke upptagits i beräkningen.

Vidkommande vägbanans makadamisering och anskaffande för sådant

ändamål af en ångvält, ansåge styrelsen, då en jemförelsevis

ringa och föga tung trafik å denna väg vore att emotse, icke tillräckliga

skäl härför finnas, helst underhållskostnaden icke derigenom

skulle väsentligen minskas, men anläggningen enligt förslaget ökas

med beräknade 90,100 kronor, förutom inköpet af icke blott en, utan

åtminstone två ångvältar till pris af omkring 18,000 kronor. Derjemte

hölle styrelsen före, att det åtminstone för den närmaste framtiden

Bih. till Rikad. Prot. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 28 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

vore onödigt att i dessa skogrika trakter utföra broarne med öfver*

byggnad af annat materiel än af trä.

Med anledning af hvad i ärendet förekommit hade styrelsen hemstält

: att till ifrågavarande vägbyggnad mellan Wistträsk och Glommersträsk

måtte, under förutsättning att virke kostnadsfritt finge hemta® å

statens skogar, anvisas hela byggnadskostnaden 222,100 kronor, på

sätt styrelsen här ofvan beräknat densamma, hvilket belopp dock, derest

nyssnämnda förutsättning icke godkändes, ökades till 225,600 kronor;

att planen måtte af Kongl. Maj:t fastställas till efterrättelse vid arbetets

utförande; att arbetet måtte i sin helhet eller delvis få af styrelsen

utbjudas till entreprenad på sätt Kongl. Mapts nådiga kungörelse

den 10 maj 1889 angående tillämpning under viss tid af

förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende

föreskrefve; samt att arbetets utförande måtte få af styrelsen

kontrolleras genom dertill af styrelsen förordnad tjensteman eller officer

vid väg- och vaitenbyggnadscorpsen mot den särskilda ersättning af

byggnadsmedlen, som styrelsen bestämde.

Chefen för generalstaben hemstälde deremot, att till anläggande

af förevarande väg måtte anslås 312,000 kronor för väganläggningen

och 18,000 kronor för inköp af ångvältar, användbara såsom landsYägslokomotiv,

samt att vägen måtte grusas med makadam.

Hvad underhållet af vägen angår, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län, såsom ofvan nämnts, ansett, att det tills

vidare borde fullgöras af staten ensam. Det mötte visserligen, enligt

befallningshafvandens åsigt, stor svårighet att med full visshet uppgifva

kostnaden för underhållet af vägen såsom makadamiserad, men med

ledning af den erfarenhet, som inom länet vunnits rörande dylik kostnad

vid vägar, som underhållits på entreprenad, syntes med betryggande

säkerhet kunna uppgifvas de gränser, inom Indika denna kostnad i vanligt

fall komrne att hålla sig. Likasom på länets öfriga vägar Lomme

äfven på denna att framgå eu jemförelsevis ringa och föga tung trafik.

På hela dess underhåll vintertid behöfde icke någon nämnvärd kostnad

i regel läggas, förrän orten blifvit tätare bebyggd och trafiken lifligare, då

detta underhåll kunde öfvertagas af de väghållningsskyldige. På flera

af länets nybyggda vägar med ringa rörelse bestode vinterväghållet endast

deri, att vägbanan uppspårades på det sätt, att efter och under hvarje

snöfall vägen af entreprenörer kördes med häst och åkdon två till tre

gånger fram och åter. Trafiken uppehölle sedan sjelf en oklanderlig vägbana,

hvars egentliga fel vore dess otillräckliga bredd, hvilken olägenhet

dock saknade större betydelse, så länge möten vore sällsynta. Det vore

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N-.o 44.

11

således egentligen endast kostnaden för vägunderhållet, när mark vore

bar, som det bär vore fråga om. Dylik kostnad för år för vägar med

motsvarande eller större trafik, än tvärvägens, hvilka på senare åren för

häradenas gemensamma bekostnad flerestädes på entreprenad underhållits,

hade vexla! mellan 500 kronor och 900 kronor för mil. Kongl.

Maj:ts befallningshafvande ansåge sig på grund deraf kunna uppgifva,

att årliga underhållskostnaden för en makadamiserad vägbana med jernbroar

och ångvält uppginge till omkring 500 kronor för mil och icke

komme att öfverstiga 1,000 kronor under normala förhållanden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med hvilken chefen för generalstaben

i detta hänseende instämt, föreslog, att de väghållningsskyldige

måtte åläggas verkställa sådant arbete, som erfordrades för vägens

underhåll under vintertid, men att öfrigt underhåll, då marken vore bar,

finge tills vidare under en tid af tio år utföras genom entreprenör och

bekostas af staten, och att härför måtte förslagsvis beräknas ett belopp

af 4,000 kronor för år. Sedan denna tid förlidit, borde det ankomma

på Kongl. Maj:ts ytterligare nådiga pröfning, huru med vägunderhållet

skulle förfaras.

Sedan statsrådet och chefen för civildepartementet för egen del

förklarat sig anse önskvärdheten så väl ur den allmänna samfärdselns

som ur försvarets synpunkt af att ifrågavarande väg mellan Wistträsk

och Glommersträsk ju förr desto hellre komme till stånd vara tydligen

ådagalagd genom hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande och chefen

för generalstaben anfört, yttrar statsrådet vidare:

»Väganläggningen mellan Wistträsk och Glommersträsk synes mig

alltså vara i hög grad förtjent att med statsmedel understödjas. Men

då befolkningen i orten icke eller åtminstone blott i ringa mån är i

stånd att bidraga till kostnaderna derför, och å andra sidan från den

så kallade vägbyggnadsfonden eller från de medel, som af Riksdagen anvisats

till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning

af backiga eller eljest mindre goda vägar, statsbidrag icke får lemnas

till högre belopp än tyå tredjedelar af den beräknade kostnaden,

möter hinder att för ändamålet anlita nämnda fond, så vida icke i detta

fall ett undantag från den antydda bestämmelsen medgifves. Att enligt

min åsigt dylika undantag stundom kunna vara af omständigheterna

påkallade, hade jag redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den

12 sistlidne januari tillfälle att inför Eders Kongl. Maj:t framhålla

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

och. Eders Kongl. Maj:t beslöt med anledning deraf föreslå Riksdagen,

att 100,000 kronor af vägbyggnadsfonden finge sålunda disponeras,

att, der Eders Kongl. Maj:t pröfvade särskilda omständigheter

sådant påkalla, anslag derifrån till väganläggningar och vägförbättringar

finge medgifvas äfven till högre belopp än två tredjedelar af den beräknade

kostnaden. Denna framställning lyckades visserligen icke tillvinna

sig Riksdagens bifall, men i den underdåniga skrifvelsen af den 14 i

denna månad, hvaruti Riksdagen anmälde detta beslut, har Riksdagen

dock erkänt, att förhållanden kunna gifvas, då bestämmelsen att statsbidraget

skall hållas inom två tredjedelar af kostnaden utgör ett hinder

för anläggandet af vägar, som kunna anses vara af särskild vigt för det

allmänna, samt att det till följd deraf i vissa fall skulle kunna vara med

statens fördel öfverensstämmande, att dess bidrag utginge med större

belopp än som i regeln vore faststäldt. I stället för att lemna det af

Eders Kongl. Maj:t äskade allmänna medgifvandet ansåge Riksdagen

dock det vida lämpligare att, om Eders Kongl. Maj:t skulle finna det

allmännas intresse fordra någon eller några särskilda väganläggningar,

till hvilkas utförande de enskilda skulle för mycket betungas genom att

bidraga med eu tredjedel af kostnaden, framställning gjordes till Riksdagen

om undantag från den åsyftade bestämmelsen.

För min del anser jag här föreligga ett fall, då förhållandena påkalla,

att staten bidrager till anläggningen i större män än eljest är vanligt.

Härför talar, utom befolkningens fåtalighet och oförmåga att bära

kostnaderna, jemväl vägens stora betydelse samt särskildt dess vigt i

strategiskt afseende och för staten såsom den störste jordegaren i dessa

trakter.

Ehuru nu icke föreligger fråga om fastställelse af plan för företaget,

anser jag mig likväl böra, till ledning för bedömandet af de

sannolika kostnaderna för anläggningen, nämna att enligt min åsigt i

sammanhang med vägens första anläggning icke bör ifrågakomma att,

såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med anledning af bristen

på tjenligt väggrus föreslagit, makadamisera hela vägen utan blott på

sådana sträckor, der detta för vägens framtida bestånd möjligen skulle

befinnas alldeles . oundgängligt. Icke heller synes det vara nödvändigt

att i dessa trakter uppföra broarne med jernöfverbyggnad, och virke

så väl till träbroarne som till väganläggningen i öfrigt torde böra

kunna hemtas från kronans i närheten belägna skogar. I ärendet har

ifrågasatts, att vägen borde fullbordas till samma tid, som man beräknat

att norra stambanan skulle nå Boden, eller sålunda under år 1894, och

om sådant, utan åsidosättande al'' andra vigtigare vägarbeten, kunde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

13

ske, skulle sålunda antagligen omkring 75,000 kronor af vägbyggnadsfonden

tagas i anspråk för hvarje af åren 1892, 1893 och 1894. Det

torde dock vara ovisst, om arbetena i dessa aflägsna trakter kunna

bedrifvas med så stor arbetsstyrka, att anläggningen hinner inom nämnda

tid fullbordas, och i sådant fall kommer den årliga anslagssumman, som

dessa arbeten kräfva, att i förhållande dertill minskas.

I afseende å underhållet af den ifrågasatta vägen har visserligen

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uttalat såsom sin mening, att

detta underhåll borde åtminstone tills vidare bekostas af staten. För

min del anser jag dock vidare utredning erforderlig för att ortens invånare

helt och hållet skola fritagas från detta underhåll, om jag ock

erkänner billigheten af att staten dertill bidrager. Vinterväghållet böra

de i alla händelser vidkännas; och om, i fråga om det öfriga underhållet,

detsamma skulle befinnas för dem allt för betungande, torde

under de första åren efter vägens tillkomst visst bidrag dertill, afpassadt

efter de kostnader underhållet visar sig medföra och statens nytta af

vägen, kunna lemnas dels från sjette hufvudtitelns anslag till vägar och

kommunikationer eller från andra tillgängliga medel under denna hufvudtitel,

och dels, med hänsyn särskild! till vägens betydelse för statens

skogar, från anslag under sjunde hufvudtiteln. I intet fall torde sålunda

behöfva ifrågakomma att medel för vägens underhåll särskildt af Riksdagen

anvisas».

Den utredning, som i förevarande kongl. proposition blifvit framlagd

angående behofvet af väg emellan Wistträsk och Glommersträsk,

gifver enligt utskottets uppfattning vid handen, att anläggandet af berörda

väg är af stor vigt; och har utskottet på grund häraf funnit sig

böra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Visserligen är någon bestämd plan för ifrågavarande vägarbete

ännu icke fastäld, men af hvad som blifvit anfördt vid ärendets föredragning

inför Kongl. Maj:t och hvarför i det föregående redogjorts,

inhemtas, att enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkning vägen,

hvilken styrelsen ansett icke böra makadamiseras, skulle kunna byggas

för en kostnad af 222,100 kronor, medan deremot chefen för generalstaben,

som lika med Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län yttrat sig för vägens makadamisering, uppskattat kostnaden till

312,000 kronor, samt att statsrådet och chefen för civildepartementet

såsom sin åsigt uttalat, dels att makadamisering af hela vägen icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

borde ifrågakomma utan blott af sådana sträckor, der detta för vägens

framtida bestånd möjligen skulle befinnas alldeles oundgängligt, och

dels att vägen antagligen kunde färdigbyggas, om för detta ändamål

omkring 75,000 kronor finge årligen under tre år tagas i anspråk från

vägbyggnadsfonden. På grund af hvad sålunda förekommit har utskottet

ansett sig kunna med visshet antaga, att kostnaden för företaget skall

komma att hållas inom de af departementschefen angifna gränser.

Utskottet anser sig emellertid icke böra lemna oanmärkt, att en

vägförbindelse mellan om förmälda båda orter säkerligen blifver till icke

ringa gagn för de trakter, vägen kommer att genomgå, och att det

med hänsyn härtill synes, som om de vägbyggnadsskyldiges i orten

fullständiga frikallelse från hvarje bidrag till vägens byggande och

dennas anläggning endast med statsmedel skulle från det allmännas

sida innebära en större uppoffring än förhållandena med skäl kräfva.

Att såsofn oeftergifligt vilkor för vägens anläggning fordra de närboendes

deltagande i kostnaderna synes utskottet å andra sidan icke

heller lämpligen kunna ifrågakomma, då här utan tvifvel föreligger ett särskilt

undantagsförhållande. Utskottet anser sig derför böra inskränka

sig till det uttalande, att för de delar af väganläggningen, med afseende

å hvilka anspråk på befolkningens deltagande i arbetet med fog kan

göras, sådant deltagande bestämdt påfordras, äfven om detta deltagande

icke kan ega rum i samma utsträckning som eljest. Men då frågan

om vidden af invånarnes i orten deltagande i vägarbetet icke kan lämpligen

pröfvas af någon annan än Kongl. Maj:t, har utskottet funnit sig

endast böra framhålla sin nämnda uppfattning. Ett definitivt vilkor för

bifall till Kongl. Maj:ts förslag anser dock utskottet böra uppställas,

och detta är, att all för vägen behöflig, enskilde tillhörig eller af enskilde

brukad jord lemnas utan ersättning, vare sig i form af bidrag

från de vägbyggnadsskyldige till väganläggningen eller eljest såsom

bidrag af enskilda personer, kommuner eller landsting.

Beträffande vägens framtida underhåll är utskottet af samma åsigt

som statsrådet och chefen för civildepartementet i fråga om vinterväghållet;

detta bör ortens invånare ovilkorligen vidkännas. Hvad det

öfriga underhållet angår, hyser utskottet den förväntan att frågan

härom, så snart ske kan, ordnas och att de väghållningsskyldige dervid

icke befrias från skyldigheten att deltaga i underhållet.

Slutligen vill utskottet fästa uppmärksamheten på angelägenheten

deraf, att den i statsrådsprotokollet omförmälda utsträckning af vägen

i sydlig rigtning, hvilken sträcka ansetts böra af de väghållningsskyldige

på vanliga vilkor utföras, påbörjas så snart som modigt, på det att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

15

hela den ifrågavarande i det inre af Norrland framgående vägen måtte

blifva färdig ungefär samtidigt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Piksdagen må bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande

proposition, med vilkor att all för den i propositionen

omförmälda väganläggning mellan Wistträsk

och Glommersträsk behöfliga, enskilde tillhörig eller

af enskilde brukad jord lemnas utan ersättning.

Stockholm den 17 april 1891.

t

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

af herr vice talmannen A. P. Danielson, hvilken yrkat bifall till utskottets

hemställan med tillägg af orden: »samt att ortens väghållningsskyldige

åtaga sig att jemväl under sommartiden underhålla den del af

vägen, som icke går öfver kronans mark, i laggill- skick, intill dess

väghållningsskyldigheten blifver i sin helhet ordnad och mellan de väghållningsskyldige

fördelad»;

af herr N. Petersson;

af herr Lyttkens, som yrkat, att till utskottets hemställan måtte

läggas orden: »samt att ortens invånare förbinda sig att underhålla vägen

i laga skick».

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1891:52 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en väganläggning mellan Wistträsk och Glommersträsk. s. 25 i texten