Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg till kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusafgiftens upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift.

1892-05-12 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1892:14, Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg till kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusafgiftens upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

1

N:o 14.

Ank. till Kikad, kansli den 12 maj 1892, kl. 7 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg till kongl.

kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusafgiftens

upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 53, har herr

Anders Olsson i Ornakärr erinrat, hurusom det enligt kongl. legostadgan

för husbönder och tjenstehjon den 23 november 1833 ålåge husbonde

alt ansvara för tjenstehjons personella kronoutskylder, hvilka

dock finge å lönen afdragas, der ej annorlunda vid städjandet öfverenskommits,

ett stadgande, som, enligt kongl. förordningen den 18 juni

1864 angående utvidgad näringsfrihet, finge anses gälla jemväl annan

arbetsgivare med afseende å hans biträden eller arbetare, samt hurusom

i § 87 af bevillningsstadgan den 15 oktober 1880 förekommit en

jemväl i föregående bevillningsförordningar intagen bestämmelse derom,

att husbonde eller arbetsgifvare vore ansvarig för betalning af de vid

mantalsskrifningstiden hos honom sysselsatta tjenstehjons eller arbetares

personella kronoutskylder, mot rättighet för husbonden eller arbetsgivaren

att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst innehålla

ett emot de personella utskylderna svarande belopp, hvilken bestämmelse

dock, såsom en sjelfklar följd af Riksdagens beslut om borttagande

af bestämmelsen om personlig skyddsafgift, blivit ur bevillningsstadgan

Bill. till Riksd. Vrot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 11 Höft. (N:o 14.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

af den 14 september 1883 utesluten. Efter att derpå hafva lemnat en

framställning af stadgandena rörande mantalspenningar^ och sjukvårdsafgiften,

hvilka nu mera vore de allmänna avgifter, som under benämning

kronoutskylder hvilade på hvarje mantalsskrifven person, har motionären

anfört, att då husbonde och arbetsgifvare vore enligt lag

skyldige att ansvara för tjenstehjons och arbetares personella kronoutskylder

— hvilken skyldighet också allmänt tillämpades i fråga om

mantalspenningarna — detta ansetts innebära, att sådan skyldighet

ålåge husbonde eller arbetsgifvare jemväl i fråga om sjukvårdsafgiften.

Emellertid hade motionären af tvenne uti nytt juridiskt arkiv för år

1891 intagna prejudikat inhemtat, att vid sökt handräckning för utfående

af sjukvårdsafgift, som, i sammanhang med mantalspenningar,

påförts en del vid industrielt företag anstälde arbetare, men som till

följd af bristande tillgång icke kunnat hos desse uttagas, arbetsgifvaren

vägrat gälda sjukvårdsafgiften, samt att vederbörande utmätningsman

förklarat sig icke kunna exekutivt uttaga denna afgift, hvarefter Kongl.

Maj:t, under hvars pröfning frågan slutligen dragits, genom utslag den

3 februari 1891 förklarat, att som ifrågavarande arbetsgifvares skyldighet

att ansvara för sjukvårdsafgiften icke vore af den ostridiga beskaffenhet,

att emot arbetsgifvarens bestridande handräckning till afgiftens

uttagande lagligen bort meddelas, Kongl. Maj:t icke funnit skäl göra

ändring i det slut, hvari vederbörande hofrätt genom sitt beslut i frågan

stannat. Då, enligt motionärens åsigt, häraf framginge, att en

brist uti de i förevarande ämne gällande författningar måste anses vara

för handen, hemstälde motionären, att Riksdagen måtte besluta ett

tillägg till kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 angående sjukvårdsafgiften,

genom hvilket all tvekan om husbondes eller arbetsgifvares

skyldighet i detta hänseende skulle undanrödja, och föresloge motionären,

att berörda tillägg måtte i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande

stycke af förordningen om mantalspenningarnes utgörande erhålla

följande lydelse:

Husbonde eller arbetsgifvare vare ansvarig för betalning af de vid

mantalsskrifning stiden hos dem enligt behörig uppgift sysselsatta tjenstehjon

och arbetares jemte deras hustrurs och barns personella sjukvårdsafgifter,

med rättighet för husbonden eller arbetsgifvaren att å tjenstehjonets eller

arbetarens aflöning eller arbetsförtjenst innehålla ett emot de personella afgifterna

svarande belopp.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14. 3

Utskottet har tagit kännedom om de prejudikat, som föranledt

ifrågavarande framställning; och har utskottet af handlingarna i det ena

af målen, hvilka äro med hvarandra fullt likartade, inhemtat, att, enligt

utdrag af 1887 års kronouppbördsbok för Östra Hisings härad och

Lundby socken, tjugusju personer häftat för oguldna mantalspenningar,

sjukvårdsafgifter och debetssedelslösen, af hvilka personer tjugufyra,

som voro gifta, påförts hvardera i mantalspenningar 60 öre, sjukvårdsafgift

75 öre och debetssedelslösen 3 öre, under det de öfriga tre, såsom

ogifta, debiterats i mantalspenningar 40 öre, sjukvårdsafgift 50 öre

och debetssedelslösen 3 öre; att, enligt vederbörande länsmans å utdraget

gjorda anteckning, de skattskyldig^ saknade tillgångar och att,

då det bolag, hos hvilket bemälde personer vore anstälda, hade sitt

kontor i Göteborg och der torde böra sökas, länsmannen ansett sig

icke kunna uttaga beloppen; att sedan kronofogden i fögderiet insändt

omförmälda utdrag till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län, med begäran om handräckning till de debiterade medlens

utfående hos bolaget, såsom arbetsgifvare, samt ansökningen remitterats

till magistraten i Göteborg, med anmodan att affordra bolaget

ifrågakomna belopp och öfversända detsamma, magistraten till Kongl.

Maj:ts befallningshafvande återstält handlingarna, under åberopande af

andre stadsfogdens å ansökningen meddelade redovisning, enligt hvilken

bolagets styrelse med tillhopa 11 kronor 20 öre betalt 70 öre för

en hvar af sexton skattskyldige, nemligen för femton bland de högst

debiterade och för en med den lägre debiteringen, men vägrat utgifva

öfriga påförda belopp; att bolagets styrelse, uti infordrad förklaring

öfver anledningen till denna vägran, anfört, att då arbetsgifvare enligt

lag ansvarade endast för sine arbetares personella utskylder, »som utginge

med 70 öre», styrelsen förmenade sig ej vara skyldig betala

större belopp och icke heller hade innehållit mera af arbetarnes aflöning

för betäckande af deras utskjdder, samt att styrelsens vägran särskilt

att erlägga utskylder för öfriga ifrågakomna arbetare berodde

derpå, att vid utskyldernas affordrande de af styrelsen i dess mantalsuppgifter

å arbetarne utsatta nummer icke blifvit uppgifna, utan hvilka

styrelsen, då arbetarne till stor del hade samma namn och då ingen

närmare bostadsuppgift än Lundby lemnats, icke kunde vara förvissad

om, att ifrågakomna personer verkligen varit i bolagets arbete; att, sedan

handlingarna återstälts till kronofogden för komplettering i berörda

hänseende, kronofogden i till Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkommet

yttrande förklarat, att som mantalsuppgifterna bifogats kronoräkenskaperna

och således icke vidare funnes tillgängliga, hvarken

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

kronofogden eller vederbörande häradsskrifvare kunde lemna uppgifter

i berörda hänseende, men att samtlige de i utdraget upptagne arbetare

vid tidpunkten i fråga varit bolagets arbetare, hvarjemte kronofogden

påpekat, att bolagets liqvid med 70 öre för en del skattskjddige torde

vara föranledd af de i Göteborg debiterade personella afgifter, för mankön

med 40 öre mantalspenningar och 30 öre sjukvårdsafgift, men att

inom fögderiet sjukvårdsafgiften vore en annan eller 50 öre för man

och 25 öre för qvinna; att, efter det handlingarna ånyo öfverlemnats

till magistraten, med anmodan att hos bolaget uttaga det återstående

beloppet, och magistraten lemnat uppdrag i berörda hänseende åt

andre stadsfogden, denne, med förmälan att bolaget fortfarande vägrade

att utgifva den resterande summan, förklarat att då, så vidt han visste,

gällande bevillningsförordning icke förpligtade arbetsgivare eller husbonde

att ansvara för arbetstagares utskylder af ifrågakomna slag, han

icke kunde exekutivt uttaga medlen; att, på klagan af kronofogden

öfver andre stadsfogdens förfarande, magistraten — hvilken synes hafva

ansett, att med erlagda 70 öre för hvarje af ofvannämnda sexton skattskyldige

i första rummet betalts mantalspenningar och debetsedelslösen

samt endast återstoden räknats på sjukvårdsafgifter — genom utslag

den 27 februari 1890 utlåtit sig, vidkommande frågan om uttagande af

sjukvårdsafgiften 19 kronor 50 öre, med afdrag af frivilligt erlagda en

krona 32 öre, eller återstående 18 kronor 18 öre, att enär kongl. kungörelsen

den 26 augusti 1873 angående kurhusafgiftens upphörande

och införande af allmän sjukvårdsafgift, på hvilken kongl. kungörelse

debiteringen af dessa utskylder måste hafva grundats, ej föreskrefve,

att arbetsgivare skulle ansvara för de hos honom anstälda arbetares

erläggande af samma utskylder, och något annat gällande stadgande

härom ej heller blifvit. visadt, magistraten funne andre stadsfogdens

åtgärd att ej utmätningsvis uttaga dessa utskylder hos bolaget vara

lagenlig, hvadan klagomålet lemnades utan afseende, hvarjemte magistraten

yttrat sig angående mantalspenningar och debetsedelslösen

lör återstående elfva skattskyldige, hvarom dock ej vidare i målet vore

fråga; att Göta hofrätt, hvarest kronofogden öfver magistratens utslag

sig besvärat samt, under förmenande, att då sjukvårdsafgift skulle erläggas

af en hvar, som vore skyldig att erlägga mantalspenningar, de

för mantalspenningars uttagande gällande bestämmelser vore tillämpliga

äfven i afseende å sjukvårdsafgiften, yrkat, att den begärda handräckningen

i fråga om dessa afgifter måtte meddelas, enligt utslag den

7 maj 1890 funnit skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i

magistratens af kronofogden öfverklagade utslag, samt att Kongl. Maj:t,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

der kronofogden, under åberopande af hvad han förut anfört, fullföljt

talan, genom utslag den 3 februari 1891 utlåtit sig, att som bolagets

skyldighet att ansvara för ifrågavarande utgifter icke vore af den ostridiga

beskaffenhet, att emot bolagets styrelses bestridande handräckning

till afgifternas uttagande lagligen bort meddelas, funne Kongl. Maj:t

icke skäl göra ändring i det slut, hvari bofrätten genom öfverklagade

beslutet stannat.

Utskottet kan icke finna, att Kongl. Maj:t uti ofvan omförmälda

mål ingått i pröfning af frågan, huruvida uttagande, på sätt hittills lärer

egt rum, hos husbonde och arbetsgifvare af sjukvårdsafgift för tjenstehjon

eller arbetare skulle sakna stöd af gällande författningar; och bortfaller

vid sådant förhållande anledningen till motionärens förslag om

tillägg till kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusafgiftens

upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift, hvadan

utskottet hemställer,

att ifrågavarande motion måtte af Riksdagen lemnas

utan afseende.

Stockholm den 12 maj 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Bih. till Tliksd. Prof. 1892. 5 Samt. 1 Afd. 11 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.