Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande för Riksdagen af förslag i fråga om en frilag er sinstitution och * ^ i > t J t*. intill dels föranstaltande af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund. ■ ji/rU t • iiitj.

1892-05-10 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1892:15, Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande för Riksdagen af förslag i fråga om en frilag er sinstitution och * ^ i > t J t*. intill dels föranstaltande af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund. ■ ji/rU t • iiitj.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

1

utixbiu

i,:

>/

11 it ''in-- ;

iiti

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1892, kl. 1 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om dels framläggande för Riksdagen

af förslag i fråga om en frilag er sinstitution och

* ^ i > t J t*. intill

dels föranstaltande af utredning beträffande frågan om

inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

■ ji/rU t • iiitj.(■''i1 i>s;Tin '' ''Av- ■ ■'' • !''•»> < : u -•

r.j i}''f J j ( '' ; '',''O‘ifr *’ i É | 1 * . . i 1» * j *> P. } rj T| \ P ff 1 11 i •. : 1t''} '' 1'' '' J j > !''i '' '' i ^ '' t '' : • ,. * : 1

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 162, hvilken blifvit

till bevillningsutskottet remitterad, bär herr M. Dahn förnyat sitt vid

sistlidet års riksdag inom samma kammare framstälda förslag om viss

åtgärd i syfte af frilagersinstitutionens införande här i landet äfvensom

af åstadkommande af utredning beträffande behofvet af en frihamn vid

Öresund samt i sådant afseende yrkat, alt Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla såväl om förslag till inrättande af en frilagersinstitution

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag som (med

hänsyn till Köpenhamns numera verkligvordna frihamnsrätt) om utredning

af frågan om samt nödvändigheten och förmånen af en svensk frihamn

vid Öresund; hvarvid motionären — med erinran att vid 1891 ars riksdag

bevillningsutskottet tillstyrkt och Andra Kammaren bifallit samt

Första Kammaren med endast en rösts öfvervigt afslagit motionärens

framställning, för såvidt den rörde inrättandet af en frilagersinstitution,

under det att deremot såväl utskottet som Riksdagen ansett frågan om

utredning beträffande den ifrågasatta frihamnen vara för tidigt väckt —

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 5 Sund. 1 Afd. 12 Käft. (N:o 15). I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

för öfrig t anfört, bland annat, att, efter det frågan förra gången hos

Riksdagen förevar, Köpenhamn erhållit då ännu icke förvärfvad frihamnsrätt

och nu sökte att som bäst sätta sig in i rollen af verldshandelsstad

och den skandinaviska nordens privilegierade förläggare; samt att

det med afseende härå icke synts motionären lämpligt att låta frågan

hvila, vare sig i hvad densamma afsåge frilagersinstitutionen eller såvidt.

den rörde frihamnen.

Sistlidet års Riksdags bevillningsutskott egnade förevarande fråga

en uttömmande granskning. Utskottet yttrade då:

»Utan att inlåta sig på frågan, hvem det är som slutligen betalar

tullen, torde man kunna säga, att densamma endast bör drabba sådana

artiklar, som inom landet konsumeras, och bör uttagas så nära konsumtionstiden

som möjligt. Dessa tvenne grundsatser hafva redan

blifvit i vårt land erkända genom vissa importörerna medgifna rättigheter.

En sådan är rätten att vid reexport erhålla restitution af den

erlagda tullafgiften, äfvensom rättigheterna att få upplägga det importerade

godset å vare sig nederlag eller transitupplag, samt slutligen

tillåtelsen att i städerna Malmö, Landskrona och Helsingborg få inrätta

frilager för proviantering af fartyg i Öresund. Rätten till nederlag,

som hos oss leder sina anor från 1600-talet, innebär tillåtelse för egare

af från utrikes ort infördt, tullpligtigt gods att, emot särskild afgift till

kronan, sådant gods efter verkstäld undersökning under eget och tullverkets

lås upplägga, utan att för detsamma betala tull, innan det till

inhemsk förbrukning uttages, äfvensom att godset till utrikes ort åter

utföra. Enligt tullstadgan får nederlag upprättas i alla stapelstäder,

hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes inrättad,

och undantag för varor, som få å nederlag uppläggas, är allenast stadgadt

för bränvin och sprit af säd eller potatis, genever deruti inbegripen,

äfvensom sprängämnen. Rättigheten att hafva transitupplag är vida

yngre än nederlagsrätten och medgafs först år 1854. Denna rättighet

innefattar medgifvande att få emot särskild afgift till kronan i vissa

stapelstäder för viss tid upplägga utländska varor under tullverkets läs,

utan att dessa varor äro underkastade undersökning från tullverkets sida.

Från transitupplaget kunna varorna direkte förtullas, förflyttas till annan

stads transitupplag, uppläggas å nederlag eller åter utföras. Transit
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:u 15. 3

upplagsrätten, som enligt tullstadgan endast är medgifven några uppräknade

städer, men dock kan utsträckas till alla de städer, der nederlag

får upprättas, får emellertid endast åtnjutas för sådant gods, som

inkommer i kärl eller omslag, eller hvad i allmänhet benämnes styckegods,

hvarjemte bränvin, sprit och sprängämnen få lika litet uppläggas

å transitupplag som å nederlag.

Ehuruväl dessa importrörelsen lemnade medgifvanden måste erkännas

vara ganska betydande, kunna de dock, i betraktande af de vida

större fördelar, som i våra grannländer äro denna handelsgren inrymda,

långt ifrån anses vara tillfyllestgörande.

Möjligheten att vinna tullrestitution är numera hos oss temligen

vidsträckt och har tydligen tillkommit på grund af önskan att i någon

mån bereda våra industriidkare de förmåner, de genom allmänt frilager

skulle kunnat erhålla. Men de stadganden, som reglera vilkoren för

en dylik restitution, äro ty värr och hafva af naturliga skäl måst blitva

i viss mån godtyckliga och sväfvande, ganska tryckande och hämmande

för vissa produktionsgrenar, samtidigt som de äro ganska liberala mot

andra, och hafva också i följd häraf visat sig ledande till flerfaldiga

orättvisor i tillämpningen. Så t. ex. beviljas, enligt mom. 1 af § 9 i

underrättelserna till gällande tulltaxa, under vissa vilkor vid utförsel

sjöledes från stapelstad af särskild! uppräknade, af utländska råämnen

inrikes tillverkade varor restitution af tullmedlen med bestämdt angifvet

belopp för hvarje vigt- eller rymdenhet af exportvaran. Detta belopp

är en gång för alla faststäldt af lagstiftaren och gäller sålunda för hvarje

vara af det ifrågavarande slaget, oberoende af vexlande proportion emellan

råämnena. Här fordras emellertid att samtliga vid exportvarans framställning

använda råmaterialier äro utländska varor, för hvilka full införseltull

blifvit erlagd; sålunda medgifves restitution hvarken då något

af berörda råämnen är af svenskt ursprung, ej heller om i exportvaran

ingår utländskt råämne af beskaffenhet att, icke vara införseltull underkastadt.

Emellertid innehåller samma § mom. 5 ett mera allmänt hållet

stadgande, enligt hvilket restitution kan beviljas äfven för produkt, som

delvis består af utländskt tullpligtigt, delvis af inländskt eller icke tullpligtigt

utländskt råämne; men restitutionsförmånen är här icke lemnad

exportören såsom någon hans lagliga rättighet, utan göres för hvarje

särskild! fäll beroende af generaltullstyrelsens särskilda pröfning. Vill

någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma åter utföra,

antingen bearbetade i förening med inhemskt eller icke tullpligtigt

utländskt råämne till produkt som i mom. 1 omförmäles eller ock be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

arbetade, med eller utan tillsats af sådant råämne till annan produkt,

än de förut i paragrafen omförmälda, kan, såvidt generaltullstyrelsen

finner tillförlitlig kontroll kunna åstadkommas, vid införseln erlagd tullafgift

återfås, derest åtskilliga i momentet uppräknade närmare föreskrifter

iakttagas. Den, som af denna förmån vill komma i åtnjutande,

skall derom hos generaltullstyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift

bland annat om den varas beskaffenhet, som för vidare bearbetning

skall till riket införas, hvarefter generaltullstyrelsen bestämmer så väl

den grund, efter hvilken restitution får åtnjutas, dervid hänsyn jemväl

må tagas till vid exportvaras framställning oundviklig råämnesförlust

som ock den minsta qvantitet, som får till utförsel angifvas. Bland de

föreskrifter, hvilka den som vill åtnjuta restitution har att iakttaga,

märkes vidare att vid förtullningsiniagan afsigten med införsel skall

angifvas, att återutförseln eger rum samt restitutionen sökes inom ett

år från varans införsel, samt att varuegaren ställer sig till efterrättelse

de ytterligare föreskrifter, hvilka generaltullstyrelsen eger meddela, till

förekommande af missbruk, äfvensom att han godtgör alla de i och för

restitutionsförmånens åtnjutande uppkommande kostnader. Härförutom

måste importören underkasta sig åtskilliga i paragrafen närmare angifna

formaliteter för att styrka, det vilkoren för erhållande af restitution blifvit

uppfylda, till kontrollering hvaraf tullförvaltningen derjemte eger vidtaga

erforderliga undersökningar. Af det anförda framgår den allmänna tendensen

i vår tullagstiftning att medgifva restitution för alla varor, som

reexporteras. Denna tendens lider.dock en mycket känbar inskränkning

genom det för restitutionen föreskrifna vilkoret, att generaltullstyrelsen

skall finna tillförlitlig kontroll kunna åstadkommas. År, enligt styrelsens

åsigt, kontroll omöjlig, skall restitution vägras. Då det nu gifves

fall, der tillförlitlig kontroll endast med största svårighet eller ock alldeles

icke kan erhållas, blifva således vissa industrigrenar redan härigenom

uteslutna från den medgifna förmånen. Men ännu flera hinder

resa sig ofta i praktiken för reexportören mot hans sträfvan att komma

i verkligt åtnjutande af den honom principielt tillämnade förmånen.

Generaltullstyrelsen skall i hvarje särskilt fall bestämma den grund,

efter hvilken restitutionen får åtnjutas. Huru samvetsgrant än bemälda

embetsverk söker fullgöra sitt åliggande i detta afseende, torde det dock

vara synnerligen svårt att en gång för alla bestämma en grund för

restitutionens erhållande. Det torde icke kunna undvikas, att styrelsens

beslut härutinnan blifver till nackdel antingen för statsverket, som i

sådant fall får utgifva större belopp i restitution än det erhållit i tull,

eller för varuegaren, hvilken då icke återbekommer allt hvad han i tull

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 5

utgifvit. Ännu svårare blifver generaltullstyrelsens åliggande derigenom,

att hänsyn jemväl skall tagas till vid exportvaras framställning oundviklig

råämnesförlust. Att i detta afseende uppställa regler, som blifva fullt

rättvisa, torde vara hardt när omöjligt. Härutöfver är att märka, det

varuegaren, huru fullständig restitution honom än medgifves, icke erhåller

någon ersättning hvarken för ränteförlusten å tullafgifter under

tillverkningstiden ej heller för den tidsförlust, som honom åsamkas

genom alla för kontrollen nödvändiga undersökningar. I stället är han

nödsakad att vidkännas alla de kostnader, som för dessa undersökningar

erfordras, kostnader, som, om kontrollen skall vara verksam, säkerligen

icke blifva obetydliga.

Genom medgifvandet af restitution har man således icke lyckats

skaffa tillverkaren en tillfyllestgörande godtgörelse för den tull han en

gång nödgats erlägga.

Bland öfriga importörerna inrymda förmåner är nederlagsrätten

onekligen den vigtigaste.

För det med densamma afsedda ändamålet äro ock de friheter,

som genom denna rätt blifvit medgifna, fullt tillräckliga. Det gods,

som blifvit å nederlag upplagd t, kan der qvarligga under en tid af fem

år, och godsegaren kan under den tiden, med blott iakttagande af att

han icke får uttaga mindre än helt kolly, antingen åter utföra godset,

utan att hafva behöft erlägga någon tull, eller ock efter förtullning använda

det för den inhemska konsumtionen. Han är derjemte under

nederlagstiden berättigad att dels efter tillsägelse hos tullförvaltningen

efterse och vårda sitt nederlagsgods samt taga prof deraf i lämpliga

små qvantiteter, dels ock efter särskild pröfning af tullförvaltningen

verkställa ompackningar och aftappningar af nederlagsgodset i de händelser,

då till följd af emballage^ eller kärls bristfällighet fara uppstår,

att varorna under fortsatt magasinering eller tillämnad transport kunna

skadas eller förstöras, hvarjemte tullförvaltningen kan, derest till följd

af särskilda omständigheter omflyttning i olika antal kolly är af nöden,

dertill lemna tillåtelse, hvarom dock generaltullstyrelsen ofördröjligen

skall underrättas. Härtill kommer, att nederlagsgodset kan efter anmälan

hos tullförvaltningen till annan öfverlåtas eller förpantas samt

till annat nederlag förflyttas, äfvensom att godsegaren, sedan godset

blifvit till förtullning angifvet, åtnjuter visst anstånd med tullens erläggande.

Men allt detta oaktadt är den befattning varuegaren sålunda

kan taga med nederlagsgodset ganska inskränkt. Han är förhindrad

att företaga sådana ompackningar af godset, som göra detsamma lättast

säljbart. Hela den mellanhandel emellan utländska producenter och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

konsumenter, som består i att af de förra inköpa en viss vara i stora

qvantiteter och emballager och sedermera fördela densamma i mindre

kolly, hvilka för småhandlandena äro lämpligare, kan faktiskt icke idkas

af våra importörer utan att de underkasta sin import förtullning. De

komma härigenom i ett afgjordt sämre läge än deras utländska konkurrenter,

som äro befriade från all tullbehandling i sitt eget land.

Ännu mindre gifver nederlagsrätten våra industriidkare tillfälle att upptaga

konkurrensen med utländingarne i den verksamhet, desse idka

genom att från andra länder hemta råmaterial, som de utan att för

detsamma betala tull kunna inom sitt eget land bearbeta för att åter

utföra. De hufvudsakligaste fördelarne af nederlagsrätten äro sålunda

allenast, att varuegaren kan antingen reexportera varan i samma skick

som den infördes eller ock låta den qvarligga å nederlaget, till dess att

han behöfver den för den inhemska konsumtionen, hvarigenom han undviker

ränteförlust å för tidigt erlagd tullafgift.

Transitupplagsrätten är ännu inskränktare. Varuegaren är visserligen

befriad från varans undersökning från tullverkets sida, innan densamma

å transitupplaget magasineras, men för öfrig! äro honom medgifna

rättigheter i allmänhet mera inskränkta än den persons, som har

gods å nederlag. Så får egare af gods å transitupplag icke efterse infördt

kollys innehåll eller deraf taga prof, förr än sådant kolly blifvit

till förtullning eller nederlag angifvet. Alla de anmärkningar, som rigtats

emot nederlagsrätten, kunna sålunda i vida högre grad framställas

emot rätten till transitupplag.

Hvad slutligen beträffar den frilagersrätt, som sedan 1874 finnes i

vårt land, är den så inskränkt, att den ej kunnat erhålla någon större

betydelse. Förbehållen allenast tre städer och gällande endast för de

varor, som behöfvas för proviantering af fartyg, är denna rättighet

naturligtvis af ringa omfång, men har här icke bort lemnas oanmärkt.

En utsträckning uti dessa i vårt land sålunda redan medgifna friheter

i fråga om tullbehandlingen skulle lemnas genom upprättande af

frilager i detta ords vidsträcktare betydelse. Till ett sådant frilager

skulle varor, utan att tull för dem erlades, kunna införas, der uppläggas

och på allt sätt behandlas som om de befunne sig utom landet.

För att bereda vår handelsverld denna synnerligen värdefulla lättnad,

framlade Kongl. Maj:t, såsom ofvan nämnts, uti en till 1886 års

Riksdag aflåten proposition förslag till förordning angående allmänt fri
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 7

lager, som detsamma skulle benämnas till skilnad från ofvanberörda i

vårt land redan befintliga frilager. Frågan om införande af detta tullupplag

hade väckts först af fullmägtige för handelsföreningen i Göteborg,

hvilka i underdånig ansökning af den 1 maj 1882 anhöllo, att

Kongl. Magt täcktes vidtaga åtgärder ledande dertill, att frilager i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med den danska institutionen af samma

art blefve i Sverige medgifvet. Till stöd härför anförde fullmägtige

hufvudsakligen, att det numera, då genom de lättade kommunikationerna

handeln emellan de skandinaviska länderna kunde antagas utveckla sig

till stor betydelse, mer än hittills erfordrades, att Sverige i afseende

på sina tullförhållanden icke befunne sig i sämre ställning än Norge och

Danmark; att så likväl för närvarande vore förhållandet, enär handel

på utlandet med importerade varor från de här befintliga nederlag och

transitupplag i de flesta fall vore en omöjlighet till följd dels af de afgifter,

som för upplagens begagnande måste erläggas, och dels i synnerhet

deraf, att varuegarens fria dispositionsrätt öfver en på dessa

upplag liggande vara vore inskränkt genom flere föreskrifter, hvilka

hindrade sönderdelning i smärre kollyn, proftagning, bearbetande af

varorna och dylikt, som för handeln, åtminstone med en stor del artiklar,

vore oundgängligen nödigt, hvaremot Danmarks och Norges kreditupplagsinstitution,

och särskildt kreditupplaget i Köpenhamn, kompietteradt

af frilagersinstitutionen och rätten till det så kallade »udvidedc

Kreditoplag» (derå varor af ett större antal slag — särskildt manufakturvaror

— och i mindre qvantiteter än å de allmänna kreditupplagen få

intagas) lemnade köpmannen helt andra fördelar och lättnader i fråga

om handeln med importeradt gods.

Sedan äfven stadsfullmägtige i Malmö den 9 september 1882 gjort

underdånig framställning i enahanda syfte, uppdrog Kongl. Maj:t. den

27 oktober 1882 åt en komité att verkställa den utredning och uppgöra

de förslag, som erfordrades för införandet i den svenska tullagstiftningen

af den sålunda ifrågasatta frilagersinstitutionen. Denna komité afgaf

i augusti månad 1884 förslag till förordning angående frilager, dervid

komitén förmälde sig visserligen i hufvudsakliga delar hafva tagit till

förebild de bestämmelser, som för denna institution vore gällande i

våra grannländer Norge och Danmark, men likväl ansett sig böra i

vissa delar icke oväsentligt afvika från föreskrifterna i nämnda länder.

Så skilde sig den af komitén föreslagna frilagersinrättningen ganska

väsentligt från det danska frilagret derutinnan, att det svenska tullverket

icke belastades med anskaffande och underhåll af lokalerna,

hvilket komitén föreslog skulle öfverlemnas åt kommunen eller enskilde.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Denna omständighet ansåg komitén komma att medföra den beaktansvärda

fördel, att det svenska frilagret lättare än det danska kunde

komma att erhålla det större omfång och de öfriga fördelar, som närmast

motsvarades af begreppet frihamn.

öfver komiténs förslag hördes såväl kommerskollegium som generaltullstyrelsen.

I det af dessa myndigheter gemensamt afgifna utlåtande

förklarade de sig, lika med komitén, anse, att den ifrågasatta

institutionen skulle komma att medföra väsentliga fördelar ej blott för

handeln på utlandet, utan jemväl för den handel, som hade till syfte att

inom landet afsätta utlandets produkter. Genom det fria förfogande

öfver godset, som tillkom me frilagershafvaren, samt genom rättigheten

att å frilagret jemväl införa inländska eller utländska, redan förtullade

varor — hvilka dock naturligtvis vid derefter skeende utförsel från frilagret

måste behandlas såsom utländskt oförtulladt gods — blefve godsegaren

i tillfälle icke blott att ompacka godset, huru han behagade,

utan ock att efter behag bearbeta eller komplettera detsamma. Han

kunde sålunda exempelvis af utländska väfnader förfärdiga kläder med

begagnande, om han så önskade, af svenska symaterialier, af utländsk

råtobak fabricera cigarrer o. s. v. Klart vore dock att i följd deraf,

att tullsatsen å det färdiga fabrikatet i allmänhet vore vida högre än å

råvaran eller den halffärdiga produkten, ett dylikt bearbetande af en råvara

eller ett halffärdigt fabrikat endast kunde med fördel ifrågakomma,

när det färdiga fabrikatet vore afsedt att afyttras till utlandet. Äfven

för utförseln af sådana varor, som ej å frilagret underginge någon ompackning

eller bearbetning, medförde frilagersinstitutionen en lättnad

derutinnan, att någon undersökning af varorna hvarken vid införseln

eller utförseln ifrågakomme. Icke mindre afsevärda vore fördelarne af

frilagersinstitutionen för den inrikes handeln. Betydande grenar af denna

handel vore nemligen uteslutna från möjligheten att i någon betydligare

mån draga nytta af nederlaget. Så vore förhållandet med handeln med

de flesta manufakturvaror och i all synnerhet med handeln med väfnader.

Då en handlande med dylika varor ständigt måste hafva till

hands, att för sina kunder förevisas, varor af alla de olika modeller eller

mönster, med hvilka han handlade, men han vanligtvis ej kunde hålla

något större lager af hvarje särskild! mönster, vore det klart att han ej

kunde draga någon synnerlig fördel af nederlaget, från hvilket han ej

finge uttaga mindre än ett helt kolly, utan att lian i regeln måste hafva

hela sitt varulager förvaradt under sitt eget lås, hvarigenom han också

lättare blefve i tillfälle att egna dylika mera ömtåliga varor nödig tillsyn

och vård. Också begagnades i Stockholm, enligt hvad embete
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottet» Betänkande N:o 15. 9

verken inhemtat, nederlagsrätt endast i undantagsfall af dem, som handlade

med manufakturvaror. Infördes åter frilagersinstitutionen, kunde

köpmannen inskränka sig till att i sin handelsbod tillhandahålla prof å

de artiklar, han hölle till salu, samt upplägga den väsentligaste delen

af sitt lager å frilagret, hvarifrån han kunde göra uttagningar i mån af

kundernas reqvisitioner samt i de af dem önskade qvantiteter.

Med afseende på de väsentliga fördelar, den ifrågavarande institutionen,

hvilken icke komme att föranleda någon kostnad för statsverket,

skulle komma att medföra för den svenska handeln, tillstyrkte derför

embetsverken, att institutionen måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad komitén föreslagit, i den svenska tullagstiftningen införas.

I det af herr statsministern derefter afgifna yttrande till statsrådsprotokollet

vid beslutet om den kongl. propositionens aflåtande anförde

denne, bland annat, huru som af komiténs förslag till förordning angående

frilager framginge, att komitén tänkt sig hufvudgrunderoa för

denna institution sådana, att frilager skulle, efter tillstånd af generaltullstyrelsen,

få inrättas uti eller i närheten af stapelstad, dervid statens

kostnad för bevakning, bokföring och expedition skulle betalas af frilagrets

egare, samt att på frilagret skulle få intagas så väl tullpligtigt

gods af hvad slag det vara må, som alla slag tullfritt och förtulladt

gods, dock att från frilager skulle vara uteslutet sådant gods, som kunde

medföra eldfara eller annan skada eller olägenhet för frilagret, samt

att för en gång förtulladt gods, som intagits å frilager, skulle vid uttagningen

å nyo erläggas tull, såsom vore det från utlandet direkt intaget.

Statsverkets trygghet att utfå behöriga tullafgifter skulle enligt

förslaget tillgodoses derigenom, att tulltjeustemännen skulle ega tillträde

till frilagrets särskilda afdeluingar, samt att detsamma skulle vara

försedt med vaktrum, som måste passeras af hvar och en, som lemnar

frilagret; att i vaktrummet vederbörande tulltjensteman skulle ega att

å den utgående låta verkställa kroppsvisitation, utan att vara underkastad

påföljd i händelse underslef befunnes icke hafva egt rum, såsom

följd hvaraf tillträde till frilager skulle vara förbjudet för qvinnor;

äfvensom att öfverträdelser af förordningen blifvit belagda med ganska

drygt ansvar.

Beträffande förslaget i öfrigt ville herr statsministern särskildt

fästa uppmärksamheten derpå, att då enligt förslaget statens kostnad

för bevakningen af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret

skulle betalas af dess egare, hvilken, innan frilagret må för sitt ändamål

begagnas, skulle för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet,

Bill. till lliksd. Prot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 12 lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

som af generaltullstyrelsen godkändes, någon kostnad i följd af den

nya inrättningens införande icke komme att drabba statsverket. Vidare

ville herr statsministern framhålla, att varorna så väl vid intagandet

å och uttagandet från frilagret, som under den tid, de derstädes vore

upplagda, stode under oafbruten bevakning af tulltjensteman, hvadan

staten icke hade att befara någon förlust genom egarens insolvens och

faran för indirekta förluster genom underslef, smuggling o. s. v. icke

vore större, än den vore vid all varuinförsel från utlandet.

Om förenämnda kongl. proposition detta oaktadt icke blef af Riksdagens

båda kamrar antagen, anser utskottet anledningen härtill sannolikt

snarast vara att söka deri, att man inom den ena kammaren ännu

icke hunnit fullt beakta och uppskatta de stora fördelar, som antagandet

af ett dylikt förslag skulle innebära,

I allt hufvudsakligt torde dessa fördelar redan vara framhållna i

den redogörelse utskottet här ofvan lemnat för den särdeles fullständiga

och mångsidiga belysning saken redan vunnit inom handelsföreningarne

i Göteborg och Malmö, inom den kongl. komitén, hos kommerskollegium

och generaltullstyrelsen och slutligen i statsrådet.

Såsom förut påpekats innebär förslaget heller icke någon afvikelse

från de principer som redan äro gällande i vår tullagstiftning. Statsmagterna

hafva deri fullt erkänt, att tull icke bör drabba den i exportändamål

införda varan, vare sig den är afsedd att exporteras i samma

tillstånd som den införts eller i mera förädlad form. Detta erkännande

ligger till grund för alla ofvan omnämnda, importörerne redan lemnade

medgifvanden. Men det har ock visats, att dessa medgifvanden icke

kunna anses vara tillfyllestgörande. Det är först genom tillåtelse att

upprätta allmänt frilager, som det mål uppuås, hvilket af lagstiftaren

åsyftats. Till ett allmänt frilager kan producenten införa hvilka varor

han för sin tillverkning behöfver utan att för någon af dem nödgas

erlägga tull. Han är der ock befriad från hvarje undersökning af varan,

från alla kostnader till utrönande af huru mycket af råvaran återfinnes

i den färdiga produkten, från all den tidsförlust, som af en dylik undersökning

blifver eu följd äfvensom slutligen från all förlust af ränta å

erlagd tullafgift. Han behöfver ej frukta att genom eu origtigt beräknad

grund för restitutionen få hela sin affärsverksamhet satt på spel, utan

kan, fri från alla på konstladt sätt åvägabragta produktionskostnader,

beräkna utgifter och inkomster inom sin verksamhetsgren efter samma

grunder som hans utländske konkurrent.

Å andra sidan behöfver ej heller staten befara att genom för hög

restitution till exportören utgifva mer än denne såsom importör förut

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 11

erlagt i tull. Har man som nu skett en gång erkänt principen, synes

man icke böra tveka att föra densamma till dess enda fullt rigtiga

och verksamma konseqvens.

En fabrik ega vi redan i vårt land, som arbetar under samma vilkor

som en fabrik med fri lagersrätt, nemligen fabriken i Karlshamn för rening

af utländskt råbränvin. Det är allmänt kändt, att denna fabrik icke

skulle kunna drifvas utan de friheter densamma uti ifrågavarande afseende

erhållit. Men många äro de industrier, som af ifrågasatta institution

borde kunna draga nytta. Exempelvis kunna nämnas lör

export beräknade möbelsnickeri, vagn- och instrumentfabrikation, tillverkning

af färdiggjorda kläder, deri inberäknadt skodon och hattar,

fabrikation af tvål, parfymer, chokolad, cigarrer m. m. Hit höra särskild!

ett slags industrier, som borde vara föremål för ett synnerligen

varmt nationelt intresse, men som under nuvarande förhållande synas

hafva svårighet att här taga fart, de nemligen, som afse en bearbetning

af landets egna naturalster, med tillhjelp af en eller annan utländsk

produkt. En sådan industri är t. ex. den som består i förädlingen

af våra vilda bär. Man må icke tro att denna industri, hvilken

här valts såsom exempel, blott är af ringa betydelse eller rör sig med

föga beaktansvärda siffror. Våra skogsbär utföras numera till Tyskland

i hela ångbåtslaster; enligt hvad statistiken gifver vid handen exporterades

af friska frukter och bär under år 1887 633,152 kilogram, år

1888 1,255,086 kilogram och år 1889 1,182,447 kilogram. Största

delen häraf har naturligtvis utförts till utländska fabriker, hvarest dessa

frukter och bär förvandlats till sylter, safter och viner. För våra egna

landsmän är drifvandet af denna industri i stort i det närmaste omöjliggjord,

enär för densamma behöfves socker, för hvars höga tull restitution

väl kan erhållas, men endast under ofvan angifna, produktionen

fördyrande och ytterst försvårande vilkor. Denna industri skulle säkerligen

eljest kunna i ganska stor utsträckning drifvas i vårt land, och

den nationalrikedom vi ega uti våra vilda bär skulle, om berörda hinder

aflägsnades, i vida rikare mån än hittills kunna tillgodogöras. Flera

exempel kunde här anföras på dylik industriel verksamhet, genom hvars

underlättande på angifna sätt bättre afsättning för inhemska produkter

skulle erhållas.

Liksom den för utförsel arbetande svenska industrien, skulle äfven

den svenska handeln af frilagersinstitutionen draga fördel och detta

ej blott för sin exportaffär på utlandet utan äfven för varuomsättningen

i eget land, der den nu har att möta on fördelaktigare stöld utländsk

konkurrens. Såsom förut påpekats kan man icke inom det svenska

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

nederlaget ompacka å detsamma upplagda varor, när icke detta för

varans bibehållande i värde befinnes alldeles oundgängligt. Den handel,

som består uti att importera en vara i större emballage^ fördela densamma

i mindre kollys och derpå afyttra den till minuthandlande, kan

derför icke hos oss idkas utan att importören underkastar sig att först

betala tull för det i de större emballagen importerade godset. Med

begagnande af det. danska frilagret kan den danske köpmannen med

fördel drifva denna handel å Sverige. Och är detta ock, såsom motionären

anmärkt, förklaringen till att en stor del af våra kolonialvaror

går öfver Danmark. Genom inrättande af allmänt frilager jemväl i

Sverige skulle man möjliggöra för våra handlande att med hopp om

framgång upptaga konkurrensen med Köpenhamns affärsmän och såmedelst

tillförsäkra våra landsmän den handelsvinst, som för närvarande

stannar hos utländingen.

Men den utvidgade handel, som genom inrättande af frilager åstadkommes,

medför naturligen äfven utvidgad sjöfart, och har derigenom

betydelse äfven för de handlande, som icke sjelfva begagna sig af frilagret.

En ökning i de reguliera transportförbindelserna har öfver allt

visat sig blifva en följd af den i större skala tillämpade frilagersinstitutionen.

Och bristen på fasta ångbåtsförbindelser, särskildt med något

mera aflägsna länder, är en brist hvaröfver såväl våra exportörer som

importörer för närvarande klaga. Allt för länge åtnöjde sig vårt land

med att nästan icke hafva egna fasta ångbåtskommunikationer annat än

med Liibeck och Köpenhamn, öfverlemnande åt den hanseatiska frihamnen

och det danska frilagret att förse oss med hvad vi från andra

länder behöfde och att förmedla våra förbindelser med den öfriga verlden.

En annan fördel för handeln skulle i de fall, der kommuner eller

stora privatbolag uppbyggde frilagersmagasin, vinnas derigenom, att de

i dessa magasin upplagda varor lättare än hittills skulle kunna af deras

egare försäljas eller pantsättas, utan att dessförinnan undergå åtskilliga

åtgärder hos tullförvaltningen, hvarjemte formen för varans öfverlemnande

åt köparen eller kreditgifvaren är onödigtvis tung och omständlig.

I attester från frilagrets föreståndare, intygande att vissa till qvantitet

och beskaffenhet bestämda varor der blifvit upplagda och komme att

tillhandahållas attestinnehafvaren, skulle man hafva vunnit den vigaste

och beqvämaste formen för en varas försäljning eller förpantning, eu

form, som, hos oss genom »magasinsbolagen» knappast mer än inledd,

i England genom de så kallade Warrants vunnit en oerhörd utsträckning.

De stora fördelar, som sålunda genom inrättande af allmänt frilager

skulle beredas såväl industri som handel, skulle enligt Kongl. Maj:ts

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

förslag vid 1886 års riksdag icke tillskynda statsverket några kostnader,

och någon dylik anledning kunde derför icke åberopas för afslag å

den kongl. propositionen. De skäl, som härför anfördes, finner utskottet

icke ega den betydelse, som då synes hafva tillmätts desamma,

och hafva till största delen blifvit af motionären bemötta.

Mot hvad motionären i berörda afseende anfört vill utskottet allenast

erinra, det hans förslag, att för undvikande af förlust i tullinkomsten

i följd af minskning af taran vid ompackningen höja tullen med

ett motsvarande procenttal, vid tillämpningen torde komma att möta

betydande svårigheter. Men då, såsom statsministern år 1886 anmärkt,

föreskrifterna om att vid förtullningeu afdrag ej får göras för emballaget

äro lemnade, icke för att öka tullen å de ifrågavarande artiklarne,

utan allenast för att underlätta deras tullbehandling, synes intet vara

att anmärka emot att varuegaren beredes tillfälle att inom frilagret

med varorna vidtaga en åtgärd, hvilken han i allt fall egt frihet företaga

före varornas införsel. Då den minskning i tullafgifter som härigenom

skulle uppstå ur fiskalisk synpunkt dessutom är jemförelsevis

obetydlig, och de som begagna sig af utländskt frilager alltid kunna

undandraga staten denna inkomst, synes detta skäl mot inrättande af

allmänt frilager icke ega synnerlig vigt.

En annan anmärkning, som vid 1886 års riksdag framstäldes emot

det kongl. förslaget var, att någon större affärsverksamhet af detta

slag icke vore att förvänta inom vårt land. Det är visserligen sant,

att vi redan låtit en dyrbar tid gå oss ur händerna och att våra grannar

väl begagnat sig’deraf och bemägtigat sig ifrågavarande handel.

Men det är att märka, att nu föreliggande fråga väckts till lif genom

framställningar från två af våra större handelsstäder. Det är således

anledning att antaga, att affärsmännen i dessa städer skola begagna

sig af den gifna tillåtelsen och såmedelst möta en konkurrens, hvilken,

såsom motionären påpekat, blifver så n^cket svårare att motstå, då

Köpenhamn erhåller en frihamn, från hvilken berörda affärsverksamhet

kan drifvas i ännu större utsträckning än hittills. Härtill kommer en

annan omständighet, som manar att fortast möjligt lemna det sökta

medgifvandet. Snart skall Nord-Östersjökanalen öppnas för trafik och

östersjöhandeln kommer dermed säkerligen att beträda helt nya vägar.

Det är vigtigt, att den svenska köpmannen då kan begagna sig af denna

omhvälfning och taga sin andel uti ifrågavarande handel, som eljest

kommer att allt fortfarande förblifva i utländingarnes händer. Denna

sida af frågan är synnerligen beaktansvärd och påkallar densammas

snara afgörande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 15.

Emot frilagersinstitutionens införande gjordes vid 1886 års riksdag

vidare den invändning, att man skulle hafva svårt för att förebygga

smuggling från ett frilager. En sådan erfarenhet har dock icke gjorls

i andra länder, och det torde derför icke finnas någon anledning att

antaga, det denna olägenhet skulle visa sig här. De försigtighetsmått,

som i detta afseende stadgades i den föreslagna förordningen, synas

utskottet ock hafva varit fullt betryggande, i synnerhet som den föreslagna

förordningen jemväl innehöll att frilagershafvare skulle, om han

om smugglingen egt vetskap, hafva för alltid förverkat rätt att af

frilagret sig begagna samt vara skyldig att genast utrymma sitt lager.

En anmärkning, som deremot med mera fog gjordes emot det

kongl. förslaget, var, att detsamma utan inskränkning tillät uppläggande

af bränvin och sprit å frilager, oaktadt dessa varor ej få läggas

å nederlag. Förbudet häremot är tydligen lemnadt dels för att förebygga

spekulation med utländskt bränvin å den inhemska marknaden,

dels ock till följd deraf, att utan dylikt förbud importören af utländskt

bränvin skulle gynnas framför producenten af den inhemska varan, i

det den senare måste betala sin skatt förskottsvis, men den förre först

då han ville sälja varan för konsumtion. Då de skäl, som sålunda tala

för att bränvin icke får uppläggas å nederlag för att sedermera kunna

användas för den inhemska konsumtionen, jemväl synas gälla för frilager,

torde den sålunda framstälda anmärkningen vara rigtig, men föranleder

icke till ett förkastande af hela den föreslagna institutionen,

utan allenast till förbud för att å frilager införa bränvin för annat ändamål

än dess förädling till export i derför särskilt inrättad fabrik.

Då utskottet sålunda icke ansett något giltigt skäl förefinnas emot

antagande af en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af

Kongl. Maj:t vid 1886 års riksdag föreslagna, men deremot delar den

af handelsverldens representanter, af kommerskollegium och generaltullstyrelsen

samt af Kongl. Maj:t sjelf uttalade uppfattning, att så väl

industri som handel skulle af tiliåtelsen till upprättande af allmänt

frilager kunna draga stor nytta, samt staten af denna institution icke

skulle ådragas någon kostnad, har utskottet funnit motionärens förslag

i denna del böra tillstyrkas.

Motionen innehåller emellertid härjemte en hemställan, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning af frågan

om samt behofvet och förmånen af inrättande af en svensk frihamn

vid Öresund. Denna del af förslaget har utskottet ansett sig för närvarande

icke kunna biträda. Det är visserligen sant, att samtliga de

fördelar, som tala för upprättande af allmänt frilager, i regel ännu

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Ar:o lo. 15

fullständigare förväntas af en frihamn. En frihamn är ett landområde

med tillhörande hamn, som förklarats ligga utanför rikets tullgräns.

Den är sålunda ett allmänt frilager i stort; inom densamma kunna uppföras

magasin och fabriker af alla slag. Frågan om upprättande af

en dylik hamn synes dock nu vara för tidigt väckt. Anläggningen af

en sådan kräfver nemligen mycket stora kapital. Frihamnen i Hamburg

har kostat omkring 150 millioner mark, och kostnaden för den redan

beslutade anläggningen af frihamn i Köpenhamn beräknas skola uppgå

till omkring 12 millioner kronor. Det är visserligen sannolikt, att å

flera platser inom vårt land frihamn skulle kunna anläggas för vida

mindre kostnader, men dessa torde i alla fall blifva så betydliga, att

hvarken staten eller någon kommun för närvarande skulle vilja åtaga

sig desamma. Detta kan ju möjligen anses icke hindra, att en utredning

göres om behofvet af eu frihamn och de utsigter, som kunde förefinnas

för att densamma skulle blifva af någon större nytta. Men just

en sådan utredning torde under nuvarande förhållanden vara svår att

åstadkomma. Innan allmänna frilager blifvit inrättade och den utsträckning

dessa visat sig kunna taga blifvit känd, torde en tillfredsställande

utredning af frågan om frihamn vara svår att åvägabringa. Härtill

kommer att, som ofvan påpekats, de allmänna frilager, som enligt det

kongl. förslaget skulle inrättas i vårt land, bättre än de utländska frilagren

skulle kunna ersätta en frihamn genom öfverlemnandet till enskilde

och kommunerna att upprätta dylika institutioner, hvilka kunde

efter behofvet vidgas och förstoras och sålunda sjelfva genom sin naturliga

utveckling snart angåfve hvar lämpligaste platsen vore för eu

frihamn.»

Hvad sålunda anförts anser utskottet ega fortfarande tillämplighet

å förevarande fråga. De skäl, som sistlidet år åberopades för meddelande

af tillstånd till inrättande af allmänna frilager, qvarstå ännu med

oförminskad st}^rka och hafva onekligen erhållit ökad betydelse genom

de åtgärder, som under senaste tiden vidtagits i vårt grannland Danmark,

i syfte att för framtiden tillförsäkra dess hufvudstad en förherskatide

ställning med afseende å Östersjöhandeln. Deremot kan utskottet

icke finna, att berörda åtgärder verkat någon ändring i det vid sistlidet

års riksdag påvisade förhållande, att en tillförlitlig utredning om

behofvet och nyttan af en svensk frihamn lärer böra grundas på någon

tids erfarenhet af verkningarna af frilagersinstitutionens införande,

och att följaktligen eu sådan utredning af tillförlitlig beskaffenhet icke

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillning sutskottets Betänkande N:o 15.

för närvarande kan åstadkommas. Vid sådant förhållande kan utskottet

icke i vidsträcktare mån än bevillningsutskottet vid sistlidet års riksdag

biträda motionärens förslag; hemställande utskottet alltså,

att motionärens förslag måtte på det sätt bifallas,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kougl. Maj: t

anhålla om framläggande för nästa Riksdag af förslag

till förordning angående allmänt frilager i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag till

1886 års Riksdag samt med föreskrifter, som betrygga

statsverket för alla kostnader med anledning af berörda

institution.

Stockholm den 10 maj 1892.

(''-''•i'' • : / 4 . f •! i V t [ ■, O ;''; i • V i i i) {}» .«• - I t,'' 1 i >„ I ;! '' .; i ''! . ''« '' • l ''■ ■ '' •» **• i - i! it i,

På utskottets vägnar:

F. BARN EKO W.

Reservationer:

af herrar Lithander, Almström, Stepliens, P. J. Andersson, Philipson,

Eivers, Nisser och Weinberg:

»Då bevillningsutskottet vid sistlidet års riksdag beslöt tillstyrka

aflåtandet till Kongl. Maj:t af eu skrifvelse med begäran om framläggande

af förslag till förordning angående allmänt frilager, afgåfvo åtskilliga

af utskottets ledamöter från Första Kammaren emot detta beslut

en så lydande reservation:

»Mot utskottets tillstyrkan, att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla om framläggande för nästa Riksdag af förslag till

förordning angående allmänt frilager, få vi härmed anmäla vår reservation.

Frågan om frilagers inrättande har varit föremål för utredning af

en af Kongl. Maj:t tillsatt komité, som den 4 augusti 1884 afgaf ett

utlåtande, på grund af hvilket Kongl. Maj:t till 1886 års Riksdag aflät

nådig proposition i frågan, hvilket dock icke ledde till någon Riksdagens

åtgärd. Endast en kort tid har således förflutit, sedan fullständig

utredning erhållits och Riksdagen i frågan fattat beslut. De

skäl, som anförts för dess återupptagande, kunna vi ej finna vara så

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande A7o 15. 17

tungt vägande, att de böra leda till återupprepad besvärlig och kostsam

utredning. Vi anse äfven, att i frågor af den art som denna en

enskild förslagsställare skall grunda sin framställning ej blott på de

skäl, han för sin egen del anser tala för densamma, utan derjemte på

ett af vederbörande kommun eller konsortium af vederhäftige personer

fattadt beslut att efter en viss angifven plan åvägabringa det företag,

hvarom fråga är, om Konung och Riksdag dertill lemna bifall. Om

en sådan säkerhet ej ställes vid en liknande motions afgifvande, och

denna skulle vinna statsmagternas bifall, kan följden blifva, att staten

får vidkännas kostnaden för utredningen, utan att det åsyftade företaget

kommer till stånd. Om den fördel för landet, som inrättandet

af frilager på en eller annan ort skulle medföra, äro vi dessutom af

en mot utskottets flertal motsatt mening. Enligt gällande lagstiftning

är det redan nu medgifvet alla köpmän i alla stapelstäder att emot

en särdeles låg afgift (årligen 1 proc. af tullafgiften) på s. k. nederlag

få upplägga, under eu tid af intill 5 år förvara, efter behof mot erläggande

af tull till försäljning inom landet uttaga eller utan vidare

afgift derifrån för reexport bortföra tullpligtiga varor, dock utan ompackning.

Han är berättigad att efter anmälan till vederbörande myndighet

få efterse och vårda sitt nederlagsgods och företaga för varans

skötsel nödvändiga omfyllningar eller ompackuingar; han får deraf taga

prof i lämpliga mängder. Han kan vidare efter vederbörlig anmälan

förpanta, på annan person öfverlåta, eller till annan nederlagsplats förflytta

sitt gods, samt åtnjuter, sedan detta till förtullning blifvit angifvet,

visst anstånd med tullens erläggande.

Det är äfven medgifvet att på i det närmaste enahanda vilkor

upplägga varor på s. k. transitupplag.

Genom inrättandet af frilager skulle den, som blir i tillfälle att

begagna sig deraf, förutom hvad genom nederlagsrätten medgifves,

komma i åtnjutande af förmånen att i frilagret ompacka eller från

emballage skilja dit införda varor, der förevisa, försälja och derifrån

i mindre qvantiteter utföra dem emot erläggande af stadgad tullafgift.

Han kan dit tullfritt införa tullbelagda råämnen och halffabrikat och

bearbeta dem till färdiga varor. Han kan derifrån liksom från nederlag

tullfritt exportera sitt gods.

Man skall lätt finna, att de fördelar, som ett frilager erbjuder utöfver

dem, som redan äro medgifna genom rättigheten att begagna sig

af nederlags- och transitupplag, icke äro af betydelse för den stora

handeln, och att den stegring i sjöfarten, som utskottet tror följa med

frilagret, icke kan väntas, då förutsättningen, ökad trafik med de stora

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 5 Sand. 1 Afd. 12 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

handelsvarorna, ej kan påräknas. För den, som idkar dylika affärer,

är det af ringa vigt att från nederlag få uttaga mindre qvantiteter än

dem nederlagsrätten redan medgifver, och de kostnader, han får vidkännas

för begagnande af frilagret, måste, om staten ej skall bevilja

särskilda favörer, till och med blifva större än vid begagnadet af nederlagsrätten.

Deremot ställer sig förhållandet helt annorlunda för handeln

med manufaktur-, galanteri- och modevaror, äfvensom med s. k.

korta varor samt viner och spirituösa. För den, som drifver handel

med dessa artiklar, blir det till stor fördel att på frilagret kunna få

upplägga utländska tillverkningar, der ompacka och i behagliga smärre

qvantiteter, med befrielse från hela eller en del af tullen för emballaget,

få utförsälja dem. Det lemnar ock bättre tillfälle att göra gynsamma

inköp af utlandets ej mera moderna tillverkningar och öfverblifna

lager.

Då det ej torde finnas den ringaste sannolikhet, att dessa manufaktur-

och modevaror m. m. skola kunna i någon nämnvärd mängd till

våra grannländer reexporteras, blir följden endast den, att ett större

och beqvämare tillfälle beredes de utländske tillverkarne att till förfång

för våra egna yrken och näringar och i vissa fall genom frigörandet

från emballage m. m. till lägre tullsatser än de lagligen gällande

få inom landet främja afsättningen af sina varor, af hvilka en

stor del efter vår förmening kommer att utgöras af lyx- och galanterivaror

samt viner, af hvilka artiklar landet redan nu är i hög grad

öfversvämmadt. Hvad särskilt angår tullen på emballage, få vi emot

det i utskottets betänkande anförda yttrandet af statsministern år 1886,

»att föreskrifterna om att vid förtullning afdrag ej får göras för emballage

äro lemnade, icke för att öka tullen, utan för att underlätta

varans tullbehandling», erinra, att, då i nu gällande tulltaxa tullsatserna

-blifvit till lättnad för tullbehandlingen bestämda i bruttovigt på många

artiklar, tarans vigt härvid tagits i beräkning, och tullen således blifvit

satt lägre, än om nettoförtullning skulle ha bestämts, att tarans vigt

för flera artiklar spelar en stor rol (ända till mer än 40 procent af

bruttovigten) samt att möjliggörandet af nettoförtullning af dylika artiklar

ovilkorligen i många fall skall leda till minskning af tullinkomsterna.

I det af senaste tullkomité afgifna betänkande och förslag till

tulltaxa har äfven vid bestämmandet af bruttotullsatser tarans vigt

tagits i betraktande och tullsatserna satts med hänsyn dertill. Särskildt

yttrande om bruttoförtullningen finnes å sidan XIII i betänkandet.

Den bearbetning och tillverkning inom frilagersområdet af varor

för export, som utskottet låter hägra i sin motivering, synes oss lika

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 19

litet sannolik som reexporten af dit införda manufakturvaror, och den

ytterst ringa möjligheten af sådana affärer kan ej uppväga olägenheten

af den ökade införsel af utländska varor, som frilagren skulle medföra.

Väl kan en bearbetning af varor der komma till stånd, men

säkerligen skulle den komma att gå i en helt annan rigtning, än den

utskottet tänkt sig. Den skulle enligt vår mening taga formen af bearbetning

till färdiga varor af råämnen och halffabrikat, å hvilka tullsatserna

ej äro satta i ett noga afvägdt förhållande till den färdiga

varan. Den skulle få till föremål sönderdelandet af sådana sammansatta

varor, i hvilka de ingående olika delarne kunna hvar för sig förtullas

billigare än det hela, afskiljandet af emballage eller utbytandet

af tyngre omslag mot lättare m. m.

Till de skäl mot motionen, som vi ofvan angifvit, måste vi lägga

ytterligare ett, som äfven af dem, som i frågan ej dela vår åsigt, svårligen

torde kunna underkännas. Nuvarande bestämmelser om nederlagsoch

transitupplag äro lika för alla affärsmän i alla handelsstäder inom

landet. Genom beviljandet af frilagersrätt kommer ett fåtal affärsmän

inom vissa grenar på en eller hägra få platser att gynnas framför öfriga,

och detta skulle i ännu vidsträcktare omfång blifva förhållandet, om

frilagren skulle medföra den verkan, som utskottet synes antaga.

Vi kunna ej heller undertrycka den mening, att, om den af utskottet

föreslagna vägen beträdes, och till följd af statsmagternas beslut frilager

och i sammanhang dermed antagligen äfven frihamnar skulle anläggas,

sådant svårligen låter sig utföras utan mellankomst af och

kostnad för staten.

Då vi således anse, att handeln med de stora stapelvarorna ej

kau hafva synnerlig fördel af det föreslagna frilagret, att till följd

deraf ingen ökad sjöfart är att förvänta, att någon reexport af varor

derifrån ej har utsigt för sig, att eu tillverkning af exportvaror svårligen

der kan komma till stånd, men vi deremot hålla för alldeles påtagligt,

att en väg genom detsamma öppnas för obehöflig och för våra

näringar skadlig införsel af utländska manufaktur- och öfverflödsvaror,

och att en orättvisa begås mot affärsmän på andra platser, få vi yrka

afslag på förevarande motion.»

Jemte det vi till alla delar instämma i hvad sålunda blifvit anfördt

utan att dess rigtighet oss veterligen kunnat vederläggas, vilja

vi framhålla, att, derest frågan om inrättande af allmänt frilager verkligen

varit en allmän angelägenhet och icke, som vi hålla före, endast

egnad att bereda fördelar åt några få köpmän i ett, eller annat af våra.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

större stadssamhällen — d. v. s. om den berört alla eller större delen

af rikets stapelstäder — då skulle otvifvelaktigt någon åtgärd från desamma

vidtagits för att vid riksdagen bereda framgång åt förslaget;

men att så icke skett torde vittna om, att frågan grundar sig på lokala,

för att icke säga privata intressen. — Härtill kommer, att införande

af frilagersinstitutionen hos oss icke i någon mån kan befrämja

vår handelsverksamhet på annat sätt, än att den underlättar införande

hit af utländska manufaktur-, galanteri- och lyxvaror, hvilken import

icke ur någon synpunkt torde kunna anses lämplig att uppdrifva, allra

minst genom uppoffring af statsinkomster, hvilket här blefve fallet.

Det är nemligen obestridligt, att å frilager beredes importören många

tillfällen att reducera de tullbelopp, som ovilkorligen måste till fullo

erläggas, i fall förtullningeu försiggår der frilager icke finnes. Den

förlust, statsverket alltså skulle komma att lida, och den omständighet,

att några få importörer bereddes förmåner framför landets öfrige köpmän,

synes oss vara tillräckliga skäl för Riksdagen att ånyo afslå förslaget.

Vi hemställa alltså, att Riksdagen måtte lemna motionärens förevarande

framställning utan afseende;»

af herrar J. Johansson i Noraskog, Collander, Bokström, Fredholm,

G. Jansson i Krakerud och friherre von Schwerin:

»Genom öppnandet af Nord-Östersjökanalen, som man beräknar blifva

färdig sommaren 1895, skall vägen från Engelska kanalen till Östersjön

kunna förkortas med omkring 200 nautiska mil. Derigenom hoppas man,

att mer än hälften af den till 20 millioner ton beräknade Nord-Östersjötrafiken

skall passera kanalen i stället för genom Öresund. Den fara, som denna

minskning i Öresundstrafiken innebär för Köpenhamn såsom handelsstad,

har förmått danska folket att genom eu lag af den 31 mars 1891

i Köpenham inrätta en frihamn. För dennas åstadkommande beviljades

omkring 1 million kronor till jernvägens framdragande till frihamnen,

och för dennas anläggande iklädde sig staten garanti för ett obligationslån

å 8 millioner kronor, förutsatt att ett bolag med 4 millioner inbetaldt

aktiekapital bildades. Den sålunda beslutade hamnen är nu

under anläggning.

De fördelar, som man genom denna frihamn anser sig kunna erbjuda

transitotrafiken, bestå icke blott deruti, att omlastning från ett

fartyg till ett annat kan försiggå utan hinder af något slag, utan äfven

i billiga skeppsumgälder, så billiga att de flera gånger understiga dem,

som utkräfvas i andra hamnar. Genom dessa fördelar hoppas mau

kunna draga till sig den stora import, som eger rum från utom
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 21

europeiska länder till de vid Östersjön belägna — en import, som

hittills gått öfver Hamburg, Bremen, Amsterdam och London. Förverkligas

dessa förhoppningar, skulle dermed vilkoret för upprättandet

af direkta trafikleder mellan Köpenhamn och utomeuropeiska länder

varda uppfyldt. Och särskildt för vårt land skulle sådana direkta

trafikleder erbjuda stora fördelar äfven med afseende på vår export.

Inför detta faktum, hvilket i sig innebär möjligheten af en total

omgestaltning af trafikförhållandena mellan vårt land och andra länder,

företrädesvis de utomeuropeiska, synes det oss vara af mycket stor

vigt att i tid undersöka, hvilken verkan en sådan ändring af trafikförhållandena

kan komma att utöfva på vår handelsomsättning. Antagligt

torde vara, att en betydlig del af vår såväl import som export

under sådana förhållanden komme att transitera Köpenhamn, från och

till hvars frihamn vi då skulle komma att med kustångare föra en

stor del af de varor, som utgöra föremål för vårt handelsutbyte. Visserligen

har man icke att förvänta, att detta för oss skulle medföra olägenheter,

snarare är det att antaga att många och stora fördelar skulle

beredas vårt land genom att hafva det närbelägna Köpenhamn till

centrum för vår internationella trafik, i stället för de mera aflägsna

platser, som nu äro detta. Men hvad som, enligt vårt förmenande,

förtjenar en noggrann utredning, det är, huruvida vi icke i förenämnda

hänseenden skulle kunna göra oss Köpenhamns frihamn bättre till godo,

om vi sjelfva inrättade en eller flera frihamnar vid Öresund — icke

för att konkurrera med Köpenhamns, utan för att utgöra så att säga

delar af densamma, så att dessa hamnar skulle komma till hvarandra i

ett ungefärligen likartadt förhållande med det, i hvilket Cuxhafen står

till Hamburg och Bremerhafen till Bremen.

På grund af hvad nu i korthet blifvit anfördt hafva vi ansett att

utskottet, förutom hvad det i denna punkt tillstyrkt, äfvenledes bort

hemställa, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller om utredning

af frågan om behöfligheten och förmånen af samt sättet och

vilkoren för inrättandet af frihamnar.»

Herrar Fock, Sederholm, Cavalli och af Buren hafva derjemte anhållit

få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen inom utskottet

af förevarande motion.

Bih. till Riksd. Vrot. 1892. 5 Sand. 1 Afd. 12 lläft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.