Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till införande af progressiv arfskap. Herr Claeson anför i sin motion hufvudsakligen följande: Vid senaste riksdag hade Andra Kammaren afslagit ett af Kongl. Maj:t framBih. till Riksd. Blot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 16 Raft.

1892-05-14 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1892:19, Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till införande af progressiv arfskap. Herr Claeson anför i sin motion hufvudsakligen följande: Vid senaste riksdag hade Andra Kammaren afslagit ett af Kongl. Maj:t framBih. till Riksd. Blot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 16 Raft.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

1

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den IG maj 1892, kl. 10 f. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om införande af progressiv

beskattning.

Till bevillningsutskottet hafva hänvisats följande motioner, hvilka

utskottet ansett sig böra, med afseende å deras innehåll, i ett sammanhang

behandla, nemligen:

från Första Kammaren:

motionen n:o 9, af herr Tf. Claeson, om höjning i stämpelpappersafgiften

för bouppteckningar, samt

från Andra Kammaren:

t o

motionerna n:o 106, af herr E. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om framläggande af förslag till införande af progressiv

beskattning in. in., och n:o 154, af herrar C. Wallis, Olof Olsson,

F. Berg och J. A. Fjällbäck, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran

om framläggande af förslag till införande af progressiv arfskap.

Herr Claeson anför i sin motion hufvudsakligen följande: Vid senaste

riksdag hade Andra Kammaren afslagit ett af Kongl. Maj:t framBih.

till Riksd. Blot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 16 Raft. (N:o 19). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:0 19.

ställ förslag, genom hvilket, om detsamma antagits, ordnandet af vårt

försvarsväsen skulle tagit ett stort steg framåt. Bland skälen för detta

utslag var fruktan, att den ökning i utgifter och den minskning i statsinkomster,

som blifvit en följd af förslaget och den dermed sammanbundna

afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären,

skulle göra den sedan få år tillbaka ålagda tullbeskattning å

den stora och föga bemedlade allmänhetens hufvudsakligaste och oundgängligaste

förbrukningsartiklar till ett för all framtid qvarstående, af

finansiela skäl nödvändigt ondt eller, såsom man uttryckte sig, fastlåsa

denna art af beskattning. Då, med hänsyn till hvad både billighet och nödig

omtanke om samhällsfridens bevarande bjöde, äfven motionären skulle

betrakta en sådan påföljd såsom en olycka för vårt land; då försvarsfrågans

lyckliga lösning måhända berodde derpå, huruvida man lyckades

skingra nämnda farhåga; och då en dylik farhåga bäst aflägsnades genom

antagande af andra lämpliga skattetitlar, hade motionären ansett

sig fullgöra en pligt såsom folkrepresentant, då han, väsentligen för

att främja Kongl. Maj:ts bemödanden att skaffa landet ett förbättradt

försvar, ginge att påkalla ett verksamt anlitande af en skattetitel, som

hittills endast i mycket ringa grad hos oss kommit till användning,

arfskatten. Såsom en grundregel vid beskattning gälde, att den borde

påläggas i sådan form och i sådant förhållande till den skattdragandes

skatteförmåga, att trycket deraf ej kändes allt för hårdt. Likasom den

ofvannämnda lifsmedelsbeskattningen stode i skarp strid mot berörda

grundsats, torde det ej vara lätt att uppleta en skatteform, hvilken

bättre öfverensstämde med densamma, än en väl afvägd arfskatt; ty

när skulle det kännas lätt att för allmänt bästa afstå något litet af

hvad man egde, om ej då man utan all egen möda erhölle en förmögenhet,

som vore frukten af andras arbete, och i all synnerhet, om

den sålunda vunna förmögenheten vore långt utöfver hvad man kunde

behöfva och komme genom arf från personer, af hvilka man ej haft

något att påräkna? Många menade, att den nämnda grundsatsen finge

sin rigtigaste tillämpning derigenom, att den direkta skatten på årlig

inkomst blefve progressiv, så att den drabbade den större årsinkomsten

med större procenttal än den mindre. För sin del ansåge motionären

goda skäl förelinnas emot införande af progressiv inkomstskatt i allmänhet,

särskilt då inkomst af arbete beskattades efter samma grunder

som inkomst af kapital; och motionären kunde ej heller gilla, att, såsom

äfven blifvit satt i fråga, man skulle för den allmänna inkomstbevillningen

bibehålla nu gällande grunder, men vid sidan af denna för

visst ändamål pålägga eu progressiv inkomstskatt under namn af värn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

3

skatt eller dylikt. Deremot trodde motionären, att man både kunde

och borde göra den stämpelskatt, som vid arf utkräfdes af den dödes

arfvingar, i någon mån progressiv, emedan den eljest ej kunde blifva

så verksam, som motionären åsyftat, utan att drabba väl hårdt den

mindre förmögenheten. Likaledes ansåge motionären, att den nu befintliga

skilnad i skattens storlek å arf, som ginge till bröstarfvingar,

och sådant, som hade egenskapen af bakarf eller sidoarf, borde af

både klokhets- och bil 1 i g h et s sk äl göras större, så att skatten utginge

med dubbelt så stort belopp i senare fallet som i det förra.

På grund af hvad motionären sålunda anfört och då lian ej funne

lämpligt, att stämpelskatten höjdes i fråga om arf, som tillfölle bröstarfvinge,

när behållningen i boet icke uppginge till 10,000 kronor, föresloge

motionären,

att 8 § i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 5 september

1890, i livad den anginge bouppteckning, erhölle följande ändrade lydelse:

»Bouppteckning skall, då den för inregistrering hos domstol företes,

vara försedd med stämpel till nedannämnda belopp:

a) då arflåtaren efterlemna! bröstarfvinge: 50 öre för hvarje fulla

100 kronor af behållningen i boet, om denna ej uppgår till 10,000

kronor;

1 krona för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om

denna uppgår till 10,000 kronor, men icke till 100,000 kronor; 2 kronor

för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om denna uppgår

till 100,000 kronor, men icke till 200,000 kronor; och 3 kronor för

hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om denna uppgår till

200,000 kronor eller derutöfver;

b) då arflåtaren icke efterlemna! bröstarfvinge:

dubbelt mot hvad här ofvan för hvarje fall sägs.

Befrielse från stämpel eger likväl rum, der behållningen i boet

icke uppgår till 1,000 kronor; skolande för bouppteckning, som till

underdomstol i stad ingifves, från det belopp, hvartill stämpeln efter

nu stadgad beräkningsgrund uppgår, afdragas ett belopp, motsvarande

den för bevis om bouppteckningens inlemnande och inregistrering vid

domstolen bestämda lösen, äfven om på grund af gällande författning

dylik lösen ej må fordras.

Såsom behållning i boet skall, der make lefver efter, anses endast

hvad som återstår efter afdrag af den efterlefvandes giftorätt, hvilken,

ehvad den utgör mer eller mindre, bör beräknas till hälften af behållningen.

»

Derest den förhöjning i arfskatten, hvilken sålunda blifvit ifrågasatt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

vidtoges, borde, enligt motionärens åsigt, beläggningsstämplar å ettusen

kronor och femtusen kronor anskaffas, vid hvilket förhållande sådana å

femhundra kronor torde kunna utan olägenhet undvaras; och har motionären

i syfte af sådan ändrings åvägabringande föreslagit viss förändrad

lydelse af 19 § i ofvanberörda kongl. förordning.

Med herr Claesons ifrågavarande framställning eger förenämnda af

herr Wallis in. fl. väckta motion nära sammanhang. I denna senare

fästes uppmärksamheten derå, att arfskatten, som i de flesta af Europas

länder förefunnes i en eller annan form, sedan längre tid i ett stort

antal af dem varit progressiv antingen så, att arfvinges fjermare skyldskap

med arflåtaren medförde större beskattning af arffallet, eller ock så,

att skatten växte i mån af artfallets storlek. 1 flera länder utginge arfskatten

efter båda dessa grunder för progressionen. De skäl, som anförts

för att sålunda göra arfskatten progressiv, hade varit många och

talande. Hvad den progressiva arfskatten i egentlig mening — den,

som växte med arffallets storlek — beträffade, hade man gjort gällande,

att den utgjorde en beskattning, som mer än de allra flesta tillgodosåge

den rigtiga beskattningsprincipen, att skatten borde företrädesvis träffa

den, som lättast förmådde bära densamma. Den progressiva arfskatten

gjorde detta i fall, såsom skett i länder der den införts, ett skattefritt

minimum af det samlade arfvet eller af arfslotten medgåfves. Detta

medgifvande medförde också fördelen af en hög grad af enkelhet i

skattens indrifvande, och då den i så fall endast drabbade sådana, som

samtidigt med skattens erläggande vunnit en afsevärd förbättring i sina

ekonomiska vilkor, utgjordes densamma med lätthet. I de länder, der

den införts, hade erfarenheten visat, att den dessutom tillförde staten

väsentlig-en ökade inkomster, såsom exempel hvarå kunde anföras, att

den för närvarande årligen lemnade i England omkring 153 millioner

kronor, i Frankrike 117, i Italien 30, i Österrike 22, i Holland 18, i

Belgien I3V2.

Vid 1886 och 1891 års riksdagar hade motion väckts om, att Riksdagen

måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af ett lagförslag

angående progressiv arfskatt. Vid båda riksdagarne hade bevillningsutskottet

hemstält, att motionen ej måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda, och hade båda gångerna grundat denna sin hemställan hufvudsakligen

på ett och samma skäl, nemligen att något behof för staten

att skaffa sig ökade inkomster för tillfället ej förelåge. Detta skäl

hade för närvarande förlorat sin giltighet. Statens behof af ökade inkomster

vore sådant, att regeringen föreslagit betydligt ökade industritullar,

och förslag om införande af maltskatt och förökad skatt på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. 5

hvitbetssockertillverkningen vore att vänta. Dessa skatter vore konsumtionsskatter,

som i större eller mindre mån komme att mest drabba den

ekonomiskt sämre lottade delen af befolkningen. Då det syntes rigtigt,

att, så vidt ske kunde, statsverkets ökade behof tillgodosåges genom

skatter, hvilka, såsom den progressiva arfskatten med skattefritt minimum,

företrädesvis drabbade den, som lättast kunde bära skattebördan,

föresloge motionäreme, att Riksdagen ville genom en skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för en kommande

Riksdag framlägga förslag till arfslag, sä affattad, att ett minimum

af det samfälda arfvet eller af arfslotten blefve skattefritt, men att bevillningen

å belopp öfver minimum måtte progressivt stiga med arfvets eller

arf''slottens belopp.

Herr Åkerlund slutligen har — efter att hafva eriurat, bland annat,

hurusom alla tullar å nödiga förbrukningsartiklar, delvis äfven å mindre

vigtiga sådana, äfvensom en god del öfriga indirekta utlagor alldeles

icke medförde en rättvis beskattning, emedan derigenom de välmående

klasserna alls icke i rikligare män än de mindre bemedlade ålades att

tillgodose statens inkomstkraf eller våra producenters behof att afsätta

sina tillverkningar — anfört följande:

»Att de små jordbruken, hvilka endast genom träget arbete kunna

bereda utkomst för sina egare, ändock de äro hårdt skuldsatta, beskattas

till fulla taxeringsvärdet, att de enkla egna hem, våra talrika

backstugusittare lyckats förskaffa sig och hvilka utgöra deras må bända

största glädje samt de fastaste band, hvarmed de äro bundna vid

fosterlandet, de små farkoster, med hvilka våra skärgårdars befolkning

under stormar och lifsfaror måste förtjena sitt dagliga bröd, skola, så

vidt möjligt, enligt gällande författning beskattas till fulla värdet eller

inkomsten, förefaller nog mången gång hardt, men vore dock icke så

motbjudande, derest ej ostridigt vore, att de stora inkomsttagarne,

synnerligen storkapitalens män, af alla skattskyldige bringa de minsta

offren åt det allmänna, hvarför ock rättvisa och billighet synas mig

kräfva, att hvarje medborgare i ett land ålägges betala såsom skatt

större eller mindre procent af samtliga sina inkomster, i mån af dessas

högre eller lägre belopp och lättare eller svårare förvärfvande; och

svårligen lärer kunna bestridas orättvisan deruti att, såsom nu tillgår,

de, bvilkas inkomster kanske tusendefalt öfverstiga värdet af det genom

dem producerade arbetet och hvilka i så oändligt mycket mer än de

ringe behöfva statens skydd och bestånd för att fortfarande kunna förkofra

sig och i ro njuta af sin välmåga, icke i någon högre grad än

desse skola bidraga till statens och respektive kommuners utgifter.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 19.

Sedan motionären derefter bemött de invändningar, hvilka han väntade

komma att framställas mot den af honom sålunda uttalade grundsats

med afseende å möjligheten af dess tillämpning i praktiken, har motionären,

på grund af hvad han sålunda anfört, föreslagit:

att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maja

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sädana ändringar

uti värt beskattningsväsen, att direkt skatt måtte komma att utgå i

vida högre män än nu, dels progressivt stigande med inkomstbeloppen, dels

utgående med högre procent af de stora kapitalen och den enskilda penningerörelsen

än af inkomst af det produktiva arbetet, äfvensom förslag till

sädana ändringar i gällande fastighetsbeskattning, som i följd deraf kunna

finnas nödiga.

Utskottet finner de frågor, som i förevarande motioner berörts,

förtjenta af synnerlig uppmärksamhet under närvarande förhållanden,

då krafvel! på ett bättre ordnande af vårt försvar och de i sammanhang

dermed stälda frågorna om fortsatt afskrifning af grundskatterna samt

om lindring i rustnings- och roteringsbesvären alltmera träda i förgrunden

af vårt politiska lif, och man särskild! med afseende derå måste

motse ökade behof af inkomster för statsverket.

Hvad då först arfskatten beträffar, lärer det icke kunna bestridas,

att densamma i flera afseenden väl motsvarar de fordringar, som måste

ställas på en direkt skatt. Den träffar säkert just den förmögenhet,

som man med beskattningen velat träffa, och uttages af densamma under

förhållanden, då en uppoffring för det allmänna bör kännas jemförelsevis

lätt att bära. Härtill kommer ytterligare hos denna skatt en

egenskap, hvilken under vissa förhållanden eger afsevärd betydelse.

Skatteregleringskomitén fäste uppmärksamheten derå i följande erinran:

»Den (arfskatten) bildar i sjelfva verket eu vigtig länk i hvarje

skattesystem, der — af den ena eller andra anledningen — öfriga bestående

skattelagar ej förmå träff!! kapitalet, så att dess innehafvare

bidraga till det allmänna i förhållande till sin verkliga inkomst. Då

komitén vid sin behandling af frågan om bevillning af fastighet och af

inkomst funnit sig böra, i likhet med hvad i nu gällande bevillningsförordning

är fallet, ställa samtliga skatteobjekt i jemlikhet med hvarandra

med hänsyn till beskattningen af de ur olika källor flytande inkomsterna,

så torde de anmärkningar, som kunna göras mot ett sådant

förfaringssätt, till en väsentlig del mötas genom införandet uti skatte
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

1

systemet af en arfskatt. Denna träffar kapitalet just i det ögonblick,

då det, efter att kanske under en längre föregående tid hafva i större

eller mindre mån undandragit sig beskattning, måste träda i dagen för

att till annan innehafvare öfverflyttas. Arfskatten utgör således ett

godt och befogadt komplement till en inkomstskatt, sådan som den hos

oss gällande.»

Om man sålunda, enligt utskottets åsigt, svårligen kan bestrida

lämpligheten af, att arfskatten i vidsträcktare mån, än hittills egt rum,

tages i anspråk för anskaffande af ökade statsinkomster, torde man lika

litet kunna med fog bestrida giltigheten af de skäl, som anförts för att

denna skatt göres i någon mån progressiv. Olika meningar kunna deremot

göra sig gällande såväl i afseende å grunderna för progressionen

— närmare eller fjermare skyldskap med arflåtaren, arfvets storlek eller

bådadera — som ock i afseende å lämpligaste formen för skattens uttagande.

I sistnämnda hänseende bar man att välja mellan olika utvägar.

Ett sätt är att, såsom herr Claeson anvisat, uttaga skatten i form af

stämpelafgift vid någon af de civilrättsliga formaliteter, som af dödsfall

påkallas. Ett annat sätt åter är att, såsom i herr Wallis’ m. fl.

motion afses, låta skatten utgöras i form af bevillning. Med hänsyn

särskildt till den ringa svårighet, som möter vid uppbörden af en stämpelskatt,

och lättheten att öfva kontroll å denna uppbörd, torde man

utan tvekan böra gifva den förra formen företräde.

Då utskottet nu emellertid finner sig icke böra ingå i någon närmare

granskning af de detaljbestämmelser, herr Claeson föreslagit, beror

detta derpå, att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka, att Riksdagen

nu besluter någon ändring i gällande bestämmelser angående arfskatten.

Utskottet anser nemligen, att man för närvarande icke kan med någon

större grad af tillförlitlighet bedöma, i hvad mån ifrågavarande skattekälla

lämpligen bör ytterligare anlitas. Vid afgörande af denna fråga

är det nödigt ej mindre att taga hänsyn till storleken af statsverkets

ökade inkomstbehof än äfven att kunna bilda sig ett omdöme om, i

hvilken omfattning bidrag till dessa behofs fyllande äro att påräkna

såväl af annan direkt beskattning som från skattekällor, Indika af finansiela

eller andra hänsyn anses böra framför den direkta beskattningen

anlitas, allt synpunkter, ur Indika utskottet nu icke är i tillfälle att

skärskåda frågan.

Utan att derigenom vilja uttala den åsigt, att frågan om arfskatten

icke kan eller bör lösas annat än i sammanhang med mera vidtgående

reformer i vårt skattesystem, anser sig dock utskottet böra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

framhålla, att, med hänsyn till hvad nu anförts, vid denna frågas afgörande

lärer få särskild! beaktas, i hvad mån grunderna för den allmänna

direkta inkomstskatten kunna under den närmaste framtiden

böra undergå ändring och de sannolika verkningarne deraf. Enligt

utskottets åsigt böra ock vid en undersökning i detta senare hänseende

tagas under öfvervägande de af herr Åkerlund i hans ofvan omförmälda

motion berörda frågor, om och i hvad mån sistnämnda skatt

lämpligen kan göras progressiv, huruvida skatten bör enligt olika grunder

drabba olika skatteobjekt, samt hvilka ändringar i gällande fastighetsbeskattning

kunna påkallas af förändringar i afseende å inkomstbeskattningen.

Eu tillfredsställande utredning af alla dessa frågor lärer

emellertid svårligen annorledes än genom Kongl. Maj:ts föranstaltande

kunna åstadkommas.

Med afseende å hvad sålunda anförts, anser sig utskottet böra

hemställa:

l:o) att herr Claesons förevarande motion icke

måtte bifallas; men

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att, derest i och för ett fullständigt

eller bättre ordnande af vårt försvar eller för annat

statsändamål förhöjning af nu befintliga eller införande

af nya skatter skulle erfordras, Kongl. Maj:t

täcktes taga under öfvervägande, dels huruvida icke

den direkta skatt, som för närvarande utgår såsom

bevillning af inkomst, skulle lämpligen kunna höjas

och så ordnas, att den bestämdes att utgå med viss

procent högre för den större och lägre för den mindre

inkomsten eller olika för olika slag af inkomst, dels

ock huruvida icke för ofvanberörda ändamål arfskatten

skulle kunna i vidsträcktare omfattning än hittills tagas

i anspråk, samt i sådant fall låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga dels förslag till ändrade

bestämmelser i afseende å arfskatten dels ock, i sammanhang

med förslag ej mindre till fortsatt afskrifning

af grundskatterna samt lindring i rustnings- och

roteringsbesvären än äfven till deraf föranledda ändringar

i grunderna för nu gällande fastighetsbeskattning,

förslag till de förändringar i bevillningsforordningen,

som för vinnande af berörda syftemål kunna

erfordras; samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 19.

9

3:o) att såväl förenämnda af herr Wallis m. fl.

väckta motion som äfven herr Åkerlunds förevarande

motion måtte anses genom utskottets näst föregående

hemställan besvarade.

Stockholm den 14 maj 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herrar Fock, Cavalli, Stepliens, P. J. Andersson, af Buren, von

Post, grefve Douglas och Eu-ers emot utskottets hemställan under mom.

2, i hvad samma hemställan afser annan beskattning än arfskatten.

af herr Philipson: »Då antagas kan, att en mera genomgripande

reform af vårt skatteväsen under den närmaste framtiden befinnes af

nöden, anser jag det mindre lämpligt, att dessförinnan partiela skattereformer

ifrågasättas; och får jag med afseende derå hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.»

af herr Bokström: »Då den förutvarande proportionen emellan statens

direkta och indirekta skatter i senare tider och i väsentlig mån rubbats

genom grundskatteafskrifning och en högst betydlig förhöjning i tullbevillningen,

så har jag i likhet med utskottets flertal ansett önskligt, att

åtgärder vidtagas för att, innan nya eller väsentligen förhöjda skatter

beslutas, utväg må kunna beredas för eu lämplig ökning i den direkta

beskattningen, i all synnerhet som en reglering torde blifva oafvisligen

nödig för minskande af det tryck, som de indirekta skatterna utöfva

på samhällslager, som hafva minsta förmåga att bära dessa skatter.

Jag har derför saknat anledning till erinran emot utskottets här

ofvan intagna skrifvelseförslag, i hvad detsamma afser den önskade

lUh. till ltiksd. Vrot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 10 1111/1. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

utredningen beträffande den af utskottet omförmälda arfskatten, men

vågar jag deremot hysa den meningen, att utskottet saknat giltig anledning

ifrågasätta ett frångående af den grundsats om en jemlik

— proportionel — inkomstbeskattning, som Konung och Riksdag efter

utredningar af flera, tid efter annan tillsatta komitéer af sakkunnige

män och efter vederbörandes hörande funnit vara ett oeftergiflig^ vilkor

för att beskattningen skall blifva i möjligaste män rättvis.

Såväl den komité, hvilken år 1859 afgaf förslag till den bevillningsförordning,

som i sina hufvuddrag ännu äro gällande, och hvilken

komité framhöll, hurusom den progressiva beskattningen i sjelfva verket

utgör en skatt på flit och sparsamhet och således kan betraktas såsom

ett straff, ålagdt sådana medlemmar af samhället, som arbetat mera

och slösat mindre än andra, som äfven skatte]emkningskomitén år 1876

och skatteregleringskomitén år 1881 hafva nemligen förordat fasthållandet

vid denna grundsats.

Det synes mig ock ligga för öppen dag, att, i ett land som vårt,

der de stora förmögenheterna äro tunnsådda, det statsfinansiella resultatet

af den progressiva beskattningen måste blifva jemförelsevis otillfredsställande,

så vida icke progressionen och derigenom jemväl förmögenhetskonfiskationen

göres skarpare än i andra länder, der de större

förmögenheterna äro talrikare än hos oss.

Den progressiva inkomstskatten, som vårt land pröfvat och öfvergifvit,

enär densamma genom sin godtycklighet och orättvisa blifvit

förhatlig, är ock synnerligen svår att tillämpa, då ingen möjlighet finnes

att, hvad det stora flertalet af skattskyldige angår, vinna tillförlitlig

kännedom om verkliga beloppet af deras inkomster, en svårighet som

visserligen redan nu förefinnes, men som är långt mindre känbar, då

beskattningen är proportionel.

Äfven med fasthållande af grundsatsen om en jemlik — proportionel

— inkomstbeskattning, hvarifrån undantag dock fortfarande

torde böra, möjligen i något vidsträcktare mån än hittills, medgifvas

i form af lindringar för de smärre inkomsttagarne, kan en utveckling

ske i den beskattning, som i form af bevillning utgöres för kapital

och arbete, hvartill, såsom bevillningsutskottet vid ett föregående

tillfälle under denna riksdag erinrat, bör, under förutsättning af fullständig

afskrifning af grundskatter och indelningsverk, räknas jemväl

inkomst af jordbruket med dess binäringar.

Efter det en sådan afskrifning egt rum torde ock den nu utgående

bevillningen af fast egendom kunna utvecklas till en fastighetsskatt,

som, utgående med lika belopp för hundra kronor af såväl jordbruks
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

11

som annan fastighets åsätta värde, bör kunna i afsevärd mån ersätta

grundskatterna.

Med stöd af livad jag- sålunda anfört bär jag ansett, att utskottet

med föranledande af förberörda motioner bort i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke eu lämplig arfskatt borde i vidsträcktare

mån än hittills för statens behof tagas i anspråk,

och i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till förändrade bestämmelser i afseende

på sådan beskattning, och dels äfven, i sammanhang

med förslag till ej mindre fortsatt afskrifning af grundskatter

samt lindring af rustnings- och roteringsbesvären

än äfven till deraf föranledda ändringar i grunderna

för nu gällande fastighetsbeskattning, förslag till de

förändringar i gällande bestämmelser angående bevillning

för inkomst af kapital och arbete, som med bibehållande

af proportionella skattebidrag kunna för berörda

syftemål erfordras.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.