Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

1892-04-21 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1892:6, Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o tf.

r..

r .... i C, j! / ''

.ii-''''‘o f *-•'' L t m’4 T* il i.*’» *1.«*''''*’}

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1892, kl. 12 midd.

; ‘ ^ • { •

-oii>-t<jr i u n • • i«urin)*;.., j1 »:•/ h> sb tf r

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan utskottet till behandling- förehaft dels Kongl. Maj:ts proposition,

n:o 59, med förslag- till ändrad lydelse af §§ 52 och 59 i kongl.

förordningen den 14 september 1883 angående bevillning af fast egendom

samt af inkomst, dels ock samtliga till utskottet hänvisade motioner

rörande allmänna bevillningen, får utskottet jemlikt 40 § riksdagsordningen

häröfver afgifva betänkande.

Uti berörda proposition har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt

protokoll öfver finansärenden för den 24 mars 1892, föreslagit

Riksdagen att besluta, det §§ 52 och 59 i kongl. förordningen den 14

september 1883 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst må

erhålla följande förändrade lydelse:

§ 52.

För att granska bevillningstaxeringarna samt pröfva och afgöra anförda

besvär eller annars främstälda anmärkningar i anledning af taxeringsnämndernas

vidtagna åtgärder och beslut skall en pröfningsnämnd årligen

under senare hälften af september månad sammanträda, för hvart

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. tf Haft. (N:is tf—8.) 1 ■

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

och ett län i länets residensstad och för Stockholms stad i Stockholm,

egande denna nämnd — — — — — — jemlik beskattning’ påkallade.

§ 59.

Af om. 1. Alla pröfningsnämndens beslut — — — — införda förändringar

eller gjorda tillägg. Den, som fört pröfningsnämndens protokoll,

åligger att i Stockholm till öfverståthållareembetet och i länen till

vederbörande magistrater eller kommunalstämmors ordförande före oktober

månads utgång, vid bot af fem kronor för hvarje dag, hvarmed den

sålunda bestämda tiden öfverskrides, aflemna för hvarje församling i stad

och hvarje kommun på landet utskrifna utdrag af nämnda protokoll, utvisande

alla af pröfningsnämnden beslutade förändringar uti och tillägg

till de af taxeringsnämnderna vidtagna taxeringsåtgärder. Dessa protokollsutdrag

---— — vidtagit ändring.

I Stockholm — — — -— skattskyldig tillställas.

Mom. 2. Inom tre veckor — —--— — debiteringen verk
ställande.

De i § 49 mom. 3 omförmälda — — 1—■ — — — — — för att

der förvaras.

Utskottet, som rörande anledningen till propositionens tillkomst

äfvensom dess närmare innebörd hänvisar till det propositionen bilagda

utdrag af statsrådsprotokollet, har icke något att emot förslaget erinra

utan hemställer,

l:o) att Riksdagen måtte bifalla hvad Kongl.

Maj:t uti förevarande proposition n:o 59 föreslagit.

Uti § 12 af gällande bevillningsförordning stadgas angående orten,

hvarest skattskyldig skall taxeras för inkomst af kapital och arbete:

Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete:

d) handlande, fabriksegare samt annan yrkes- och näringsidkare;

för inkomst af rörelsen eller yrket: å den eller de orter, der rörelse eller

yrke eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt sätt eller

i afsevärd omfattning idkas; dock skola handlande i de städer, hvilka

innefatta flere församlingar, för den handelsrörelse, de derstädes idka,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 6. 3

äfvensom de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöfvas på flere

orter, men endast kortare tid på hvarje ort, taxeras inom den församling,

der de äro mantalsskrifne.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 127, anmärker herr

Lasse Jönsson i Sandby, att af den i förestående lagrum uttalade föreskrift,

att inkomst af rörelse skall beskattas å den eller de orter, der

rörelsen idkas, vederbörande myndigheter i åtskilliga af rikets städer

tagit sig anledning att påföra landtbor, som å stadens torg i minut

försälja landtmannaprodukter, bevillning, ett åtgörande, som i fall, då de

sålunda beskattade öfver taxeringsnämndens beslut fullföljt talan bos

Kongl. Maj:t, skall, enligt motionärens uppgift, på grund af ofvanintagna

lagrum hafva vunnit Kongl. Maj:ts godkännande. Följden af denna beskattning

har emellertid blifvit, att landtmännen i allmänhet upphört att

torgföra sina produkter, så att i stället för det direkta utbytet emellan

producenterna af landtmannaprodukter och städernas befolkning handeln

med lifsförnödenheter numera, i allmänhet eger rum genom mellanhänder,

som oskäligt uppskörta konsumenterna och, enligt motionärens åsigt,

i främsta rummet orsaka den allmänna prisstegringen å lifsmedlen inom

städerna. Då detta undertryckande af en loflig rörelse måste anses vara

stridande mot en utvecklad och nyttig näringsfrihet och dessutom, såsom

redan påpekats, länder till stor skada och förlust för städernas befolkning,

hemställer motionären,

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i bevillningsjörordningen

den 14 september 1883 i § 12 mom. d, att derifrån matte undantagas

all handel och rörelse med inhemska lifsförnödenheter.

Utskottet, som icke kan finna, att gällande bevillningsförordning

gifver grundad anledning till sådan tolkning, att landtbor, som. för försäljning

i minut torgföra sina produkter, derför höra påföras inkomstbevillning

jemlikt ofvanintagna stadgande, saknar kännedom om att någon

fråga derom blifvit dragen under Kongl. Maj:ts pröfning.

Deremot hafva frågor om bevillnings utgörande för inkomst af

handel med landtmannaprodukter, då den drifvits på »ett mera sjelfständigt

sätt eller i afsevärd omfattning», vid flera tillfällen pröfvats af Kongl.

Maj:t, som i sådana fall godkänt vederbörande myndigheters beslut om

bevillnings påförande enligt nämnda stadgande. .

Då motionärens framställning om ändring i detta stadgande sålunda

icke, för så vidt utskottet kunnat finna, grundar sig på något förefintligt

behof och då cn ändring i det syfte motionären antydt säkerligen skulle

förfela det dermed angifna ändamålet, så hemställer utskottet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

2:o) att herr Jönssons motion ej måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Om. ändrad lydelse af ofvanintagna moment har ytterligare en

motionär inom Andra Kammaren framstält förslag.

Herr Anders Persson, i Mörarp påpekar uti sin motion, n:o 113,

hurusom den princip, som i fråga om beskattning af inkomst utaf rörelse

genomgår nu gällande. bevillningsförordning, nemligen att inkomsttagare

skall . påföras beskattning å ort, der rörelsen drifves, kan af den skattskyldige

på ett mycket enkelt sätt gäckas, och anför motionären såsom

exempel härå följande:

»Man bildar bolag för att å visst bestämdt ställe drifva någon

rörelse i större omfattning, som kan kräfva flere hundra arbetare. Intressenterna

i företaget äro bosatte å annan ort än den, der rörelsen

bedrifves, och . man bestämmer, att ett visst belopp eller vissa procent

af rörelsens vinst skall utgå till någon eller några af intressenterna i

företaget under formen af arrendeafgift eller dylikt, Genom bestämmelsen

i § 10 uti gällande bevillningsstadga om de afdrag från beskattning,

sorn må ske, är i mom. 4 litt, c medgifvet bland annat, att

arrendeafgift må från inkomsten afdragas. När nu bolaget skall beskattas

för den inkomst rörelsen lemnat, befinnes det, att hela eller den

ojemförligt större delen af denna vinst har utbetalts till någon af intressenterna

under form af t. ex. arrendeafgift. Bolaget är sålunda befriadt

från någon beskattning af denna genom rörelsen dock uppkomna

vinst, och då den eller de personer, som böra derför beskattas, skola

uppsökas, befinnes det, att de äro boende a helt andra orter; och härvid

tillämpar man sista punkten i § 12, att beskattning skall påföras skattskyldig,

der denne är mantalsskrifven. Alltså, ehuru må hända flere

tiotusentals kronors behållning i verkligheten uppkommit af sjelfva

rörelsen, går man fri från afgifter i större eller mindre mån till den

kommun, som man påtvingat en massa arbetare, för hvilka kommunen

har att betala betydliga årliga utgifter i form af kostnader för undervisningsväsendet

och fattigvården. Förfarandet blifver ännu orimligare, då

den så kallade arrendeafgiften utgifvits för en rättighet, som icke i och

för sig sjelf utan först i sammanhang med rörelsens drift eget något som

helst värde, exempelvis malmfyndigheter, stenkol och leror.»

Då emellertid ett dylikt tillvägagående länder till stor skada för

den kommun, der rörelsen drifves, hemställer motionären, att Riksdagen

för sin del ville besluta, att gällande förordning angående bevillning af

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6. 5

fast egendom samt af inkomst måtte uti § 12 litt. d. erhålla följande

förändrade lydelse:

»handlande — — — — — — omfattning idkas; skolande jemväl

en hvar annan, hvilken af rörelsen eller yrket erhåller inkomst, vare sig

den utgår med vissa procent eller med visst belopp af rörelsens behållna

inkomst, derför beskattas å den eller de orter, der rörelsen idkas; dock

— — — — — mantalsskrifne.y>

Utskottet har tagit kännedom om det fall, som, enligt hvad upplyst

blifvit, föranledt ifrågavarande framställning, och har utskottet

rörande detsamma inhemtat, hurusom en grufegare, som öfverlåtit nyttjanderätt

en till sina grufvor å ett bolag mot viss årlig ersättning, först

blifvit för denna ersättning beskattad dels inom den socken, der grufvorna

voro belägna, dels ock i den stad, der han vore mantalsskrifven,

hurusom derefter vederbörande pröfningsnämnd, på grufegarens anhållan,

det pröfningsnämnden måtte bestämma, hvarest berörda inkomst borde

beskattas, förordnat, att det grufegaren för ifrågavarande inkomst i

staden påförda bevillningsbelopp skulle ur stadens taxeringslängd afföras

och grufegaren i den kommun, der grufvorna voro belägna, beskattas

efter hela det belopp, hvartill inkomsten uppginge, samt hurusom slutligen

såväl kammarrätten som Kongl. Maj:t uppå anförda besvär förklarat,

att bevillning för ifrågavarande inkomst skulle grufegaren påföras

å hans mantalsskrifningsort och ej der grufvorna voro belägna.

Motionären synes, såsom naturligt är, icke hafva velat göra gällande

den uppfattning, att en person, som till annan, för idkande af

grufvedrift, upplåtit sin till grufva förvärfvade rätt och dervid såsom

hyresafgift betingat sig viss andel i afkastningen, derigenom skulle anses

inom den kommun, der grufvedriften eger rum, bedrifva rörelse, som

borde derstädes beskattas. Motionärens förslag, enligt hvilket upplåtaren

icke desto mindre skulle inom nämnda kommun påföras bevillning för

berörda inkomst, afser sålunda införande i bevillningsförordningen af en

ny princip, hvars antagande otvifvelaktigt borde medföra andra ganska

omfattande ändringar i nämnda förordning. Till en sådan åtgärd anser

emellertid utskottet skäl icke kunna hemtas af det nu refererade fallet,

hvilket, så vidt utskottet har sig bekant, är enastående. Utskottet saknar

nemligen anledning till det antagande, att öfverenskommelse om utgörande

af sådan afgift, som ofvan berörts, skulle träffas i särskild afsigt

att undandraga den kommun, inom hvilken grufvedriften eger rum,

bidrag till kommunens utgifter. Men äfven om dylika fall förekomme,

kunde utskottet dock icke biträda den af motionären föreslagna ändring,

då densamma uppenbarligen skulle medföra stora olägenheter för den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

skattskyldige och på ett betänkligt sätt förrycka enheten i vårt taxeringssystem;

och får utskottet för den skull hemställa,

3:o) att herr Perssons motion icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Två motionärer hafva vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren

väckt förslag om fullständigt genomförande i vår bevillningslagstiftning

af den s. k. sjelfdeklarationsprincipen, d. v. s. grundsatsen

om den skattskyldiges ovilkorliga pligt att sjelfmant till taxeringsmyndigheterna

efter bästa förstånd och samvete uppgifva sina beskattningsskyldiga

inkomster vid vissa menliga påföljder för underlåtenhet eller

bedrägligt förfarande derutinnan.

Sålunda har herr J. A. Johansson i Strömsberg i sin motion n:o

10 — under erinran hurusom i vår bevillningslagstiftning genom bestämmelserna

i §§ 16, 17, 18, 19 och 21 af gällande bevillningsförordning

ett steg, ehuru ingalunda tillfredsställande, redan tagits i rigtning mot

sjelfdeklarationsprincipens genomförande samt, under förmenande att tiden

vore mogen för att hos oss i likhet med hvad redan skett i åtskilliga

andra länder, angående hvilkas lagstiftning i ämnet motionären lemnat

vissa upplysningar, fullständigt genomföra sjelfdeklarationsprincipen —

föreslagit, att Riksdagen måtte besluta ändring i bevillningsförordningen

i sådant syfte,

att den, som enligt bevillningsförordningen är skyldig att erlägga

skatt för inkomst af kapital eller arbete, ålägges att inom offentligen

kungjord tid till bevillningsberedningens ordförande lemna uppgift å det

belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det nästföregående

året uppgått;

och att den skattskyldig, som detta underlåter, må bota ett belopp,

svarande mot tio procent af den bevillning, som inom beredningsdistriktet

varder honom påförd för den inkomst, som uppgiften skolat afse, hvarjemte

Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan af bevillningsberedningens

ordförande eger att med föreläggande af lämpligt vite dylik

uppgift infordra;

samt att, om det kan ledas i bevis att skattskyldig mot bättre vetande

lemnat origtig uppgift, han må vara skyldig icke allenast att erlägga

bevillning för det sålunda undanhållna beloppet, utan äfven derutöfver

erlägga en plikt af fem procent af samma belopp.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6. 7

I motion n:o 75 anför jemväl herr O. W. Redelius, att sjelfdeklarationsprincipen

vida bättre än den i gällande bevillningsförordning följda

grundsats tillgodoser krafvet på en rättvis och pålitlig beskattning samt

hemställer derför,

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande bevillningsförordning,

att under § 14 »2:o hvarje är» mätte införas ett nytt moment

d) af innehåll, att hvarje skattskyldig skall anses pligtig att på

heder och samvete uppgifva sin verkliga inkomst för nästföregående året

med den påföljd för ovigtig uppgift härutinnan, att dubbel bevillning till

staten och dubbel skatt till kommunen skall påföras hela det belopp, so?n

undandragits från beskattning till följd af den origtiga uppgiften.

Vid olika tillfållen hafva röster höjts för införande i vår bevillningslagstiftning

af sjelfdeklarationsprincipen i mer eller mindre genomförd

form utan att dock hafva tillvunnit sig allmännare gehör.

Sålunda dryftades frågan inom den komité, som den 19 juni 1858

erhöll Kongl. Maj:ts nådiga uppdrag att upprätta förslag till ny författning

angående allmänna bevillningens utgörande, och har komitén i sitt

underdåniga betänkande af den 2 juli 1859 angående densamma yttrat:

»En af de mest omtvistade frågorna vid lagstiftningen angående

inkomstskatt är den, hvilka uppgifter skattskyldig bör åläggas meddela

angående sina inkomster och hvilka tvångsmedel böra användas emot

de i detta afseende tredskande. Lika otvifvelaktigt som det är, att de

bästa upplysningar kunna meddelas af den skattskyldige sjelf, lika säkert

är, att, till följd af den rådande stora oviljan mot dylika meddelanden,

tillförlitliga underrättelser sällan blifva lemnade. Om skatten är eller

förmodas framdeles blifva hög, önska de skattskyldige i allmänhet undandraga

sig densamma eller någon del deraf. Men när skatten är måttlig,

vill oftast, af olika anledningar, den ene synas fattigare, den andre förmögnare,

än han verkligen är. Häri torde ligga förnämsta orsaken dertill,

att de flesta uppgifter af skattskyldige blifva origtiga och missledande.

Edgångar hafva i detta fall, likasom vid tulldeklarationer och

andra dylika tillfällen, visat sig för ändamålet föga verksamma, men

deremot föranledt missbruk af det heligaste samt vana att lättsinnigt

begagna ed, till stort men för de vigtigare fall, då edgång måste anlitas.

Rättighet för taxeringsmän att fordra framläggande af enskilde

personers bokföring har befunnits vara icke blott ett särdeles förhatligt

medel utan ock en stark lockelse till svekfulla och missledande af- och

påföringar. 1 betraktande af dessa med flera kända förhållanden och

i synnerhet i den allmänna sedlighetens intresse hafva komiterade ansett,

att man borde stanna dervid:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

att i allmänhet af skattskyldig icke ovilkorligen fordra andra uppgifter

angående hans egendoms värde eller hans inkomst, än sådana,

hvilka af offentliga eller tillgängliga handlingar kunna kontrolleras;

att för dylik kontrolls möjliggörande vissa officiella uppgifter infordras,

men

att tillfälle likväl bör lemnas de skattskyldige till frivilligt aflemnande

af fullständiga upplysningar angående sina inkomster, helst antagas

kan, att ett visst antal personer alltid finnes, som ej hysa obenägenhet

mot ett sadant meddelande, och att bland desse är mången, hvilkens

uppgift, med afseende å hans kända redlighet, kan anses fullt tillförlitlig

och då lemnar den bästa ledning till bedömande både af hans

egen och flere hans yrkeskamraters ställning;

att, till uppmuntrande af dylika fullständiga uppgifters frivilliga

aflemnande, desamma, om skattskyldig så äskar, icke få offentliggöras,

utan böra hemlighållas af dem, åt hvilka de meddelas; samt

att för öfrigt inga sådana inqvisitoriska eller vexatoriska medel

böra användas, hvarigenom skattskyldig frestas till osanna eller bedrägliga

uppgifter och lagen blir förhatlig.»

Dessa skäl återfinnas jemväl i förberedande skatt ej emkningskomiténs

betänkande.

Äfven skattregleringskornitén har i motiven till sitt den 17 augusti

1881 afgifna förslag till förordning angående bevillning af fast egendom

samt af inkomst yttrat sig öfver frågan och dervid andragit:

»Komiterade hafva, af skäl, som dels i bevillningsbetänkandet af

den 2 juli 1859, dels ock i förberedande skatteregleringskomiténs betänkande

finnas utvecklade, ansett sig böra afstå från försöket att i vår

skattelagstiftning införa nyheten af obligatorisk sjelfdeklaration. Deremot

hafva de ansett, att hittills gällande föreskrifter rörande bolags

skyldighet att meddela en del för taxeringen vigtiga upplysningar borde

med fog kunna utsträckas icke obetydligt och således, bland annat, omfatta

enahanda uppgifter rörande personliga aflöningsförhållanden, som

det redan förut i fråga om statens och menigheters löntagare ålegat vederbörande

embetsverk att lemna.»

Derjemte har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet till

protokollet öfver finansärenden för den 8 januari 1883, bilagdt Kongl.

Majrts proposition till 1883 års Riksdag med förslag till förordning angående

bevillning åt fast egendom samt af inkomst, i ämnet yttrat:

»Ehuru tvifvelsutan ganska starka skäl kunna anföras för obligatorisk

sjelfdeklaration vid uppskattning till bevillning, förefaller det mig likväl

betänkligt att för närvarande i vår skattelagstiftning införa denna grundsats

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

BevillningsutslcotMs Betänkande N:o 6.

i dess frilla utsträckning. Den tid, då denna skyldighet ännu var hos oss

lagstadgad, ligger ännu alltför nära, för att man ännu skulle hafva glömt,

huru betydelselösa de skattskyldiges uppgifter då voro för taxeringen.

Det får icke heller förbises, att behofvet af sjelfdeklaration till ledning

vid uppskattningen gör sig helt olika gällande inom olika taxeringsdistrikt.

Under det att å landsbygden och i mindre stadssamhällen

taxeringsmyndigheterna i allmänhet hafva lätt nog att bedöma de skattskyldiges

inkomstförhållanden, är det deremot i de större städerna

svårighet egentligen uppstår att i många fall utan ledning af de skattskyldiges

egna uppgifter bestämma den verkliga inkomsten af kapital

och arbete. Det kan emellertid icke vara lämpligt att ålägga hela den

bevillningsbetalande allmänheten en skyldighet, hvars fullgörande inom

det stora flertalet taxeringsdistrikt icke har någon egentlig betydelse för

de myndigheter, för hvilkas skull skyldigheten skulle vara tillkommen.

Deremot finner jag det vara i sin ordning, att, när taxeringsmyndigheten

anser sig behöfva ledning af den skattskyldiges egen uppgift, lagstiftningen

anvisar myndigheten tillfälle att infordra sådan uppgift. Åfventyret

för skattskyldigs underlåtenhet att i sådant fall lemna uppgift synes

mig lämpligast böra bestämmas till den påföljden, att han får besvärsrätten

i fråga om sin taxering inskränkt på sätt förslagets § 19 mom. 4 angifver.

Den skattskyldige kan väl derigenom icke tvingas att aflemna

någon uppgift, men den påföljd, för hvilken han utsätter sig genom sin

underlåtenhet, bör utgöra honom en allvarlig maning att ställa sig

taxeringsmyndighetens uppfordran till efterrättelse i hvarje fall, der icke

alldeles särskilda skäl göra undvikandet af uppgifters aflemnande för den

enskilde önskvärd!. Ett så beskaffad! utrymme för den enskildes fria

bestämmande i förevarande afseende förefaller mig vara af omständigheterna

påkallad!.»

Med afseende å hvad i betänkandet af den 2 juli 1859 om saken

yttrats, har den ene motionären, herr Johansson, anmärkt bland annat,

att deri anförda skäl emot sjelfdeklarationsprincipen med de många år,

som sedan dess förflutit, måste anses hafva förlorat all bevisningskraft,

helst skälen icke torde hafva varit öfvertygande ens för nämnda komité,

då densamma i sitt förslag till bevillningsstadga frångått sin ofvan uttalade

uppfattning och förordat åtgärder, mot hvilka alldeles samma

skäl lika väl skulle kunna anföras. Konung och Riksdag hafva äfven i

afseende å skyldigheten att till taxeringsmyndigheterna lemna uppgifter

enats om bestämmelser, hvilka i lika hög grad som den nu föreslagna

åtgärden beröra förmögenhetsförhållanden, tillhörande det mera privata

Bill. till liiksd. Vret. 1802. 5 Sami. 1 Afd. 5 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

området. Hvad särskild* beträffar det ofta anförda skäl mot principens

genomförande, som skulle ligga i frestelse för den skattskyldige att

lemna ofullständiga och otillförlitliga uppgifter, hvaraf skulle vållas mera

oreda och osäkerhet än den nytta, som principens tillämpning kunde

medföra, framhåller herr Johansson, att uppgifterna, som ju äro afsedda

egentligen till ledning för taxeringsmyndigheterna, måste underkastas

dessas pröfning, liksom gifvetvis lagstiftningen måste låta sig angeläget

vara att genom lämpliga straffbestämmelser söka skaffa sig åtlydnad på

håll, der den medborgerliga pligtkänslan och allmänandan må hända

icke finnas tillräckligt utvecklade.

Utskottet finner väl, att i ett genomfördt inkomstbeskattningssystem

en dylik grundsats som den s. k. sjelfdeklarationsprincipen är

till stor nytta, ja rent af nödvändig för systemet. Att länder, hvarest

inkomstbeskattningssystemet till större eller mindre del genomförts,

funnit sig föranledda, det ena efter det andra, att i sin beskattningslagstiftning

införa principen, är således ingalunda förunderligt. I vårt

land deremot finnes icke ett dylikt inkomstbeskattningssystem, och principen

får således hos oss ingalunda samma betydelse. Dess införande i

vår beskattningslagstiftning är icke eu åtgärd, framkallad af nödvändighet,

utan endast af lämplighetshänsyn. I sådant afseende har också hos

oss tagits steg i rigtning mot genomförande af sjelfdeklarationsprincipen.

Så infördes med vår nu gällande bevillningsförordning förpligtelsen för

skattskyldig att, vid stadgadt äfventyr, inom viss tid efter derom från

bevillningsberedningens ordförande bevisligen emotiagen uppmaning till

denne lemna uppgift å det belopp, hvartill den skattskyldiges inkomst

af kapital eller arbete det nästföregående året uppgått. Utskottet har

sig likväl bekant, att allmänheten, oaktadt de åtta år, som förflutit,

sedan föreskriften inkom i vår lagstiftning, ännu icke vant sig dervid,

utan fortfarande ogerna underkastar sig densamma; och kan utskottet

under sådana omständigheter icke biträda herr Johanssons uppfattning,

att tiden skulle vara mogen för ett fullständigt genomförande hos oss

af ifrågavarande princip. Innan lämpligt kan vara att taga ett nytt

steg i den inslagna rigtningen, anser utskottet, att hvad som i saken

redan åtgjorts, måste mera allmänt hafva gjort sig gällande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

4:o) att berörda af herrar Johansson och Redelius

väckta motioner icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 19, anmärker

herr J. Andersson i Ly6vik, att uti såväl det med Kongl. Maj:ts proposition

n:o 6 till 1883 års Riksdag öfverlemnade förslag till nu gällande

bevillningsförordning som samma Riksdags skrifvelse i ämnet

under n:o 79 har början af § 49 mom. 3 följande lydelse: »Afskrift

af mantals- och taxeringslängden, i hvad den angår hvarje särskild

kommun på landet, skall jemväl senast den 15 augusti af häradsskrifvaren

tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande» etc., under

det att i nu gällande bevillningsförordning början af samma moment

lyder: »Afskrift af taxering släng derna» etc.

I förordningen har sålunda skyldigheten att meddela afskrift utaf

mantalslängden, hvilken för den personella beskattningen till folkskoleväsendet

inom kommunerna erfordras, uteslutits från härgdsskrifvarens

tjensteåliggande, och dylik afskrift erhålles på grund deraf också icke

utan särskild begäran och mot lösen.

Då denna lösen, om den ock i och för sig kan anses mindre

dryg, likväl i längden blir ganska tyngande för kommunen, och förordningen

i allt fall bort erhålla den lydelse, som Kongl. Maj:t föreslagit

och Riksdagen beslutat, hemställer motionären,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att § 49 mom. 3 i gällande

bevillningsförordning skall bringas till öfverensstämmelse med Kongl. Majds

ofvannämnda förslag och Riksdagens beslut år 1883.

Mot hvad motionären sålunda andragit vill utskottet erinra, att

enligt Kongl. Maj:ts förslag till nu gällande bevillningsförordning skulle

såväl fastighetsvärdet som inkomstbeloppet, för hvilket. bevillning

skulle erläggas, införas i en gemensam längd, benämnd mantals- och

taxeringslängd.

jemväl Riksdagen upptog i sin skrifvelse med anledning af berörda

förslag stadgandet om denna gemensamma längd. Det var sålunda

denna längd, hvaraf, enligt stadgandet i § 49 mom. 3 af såväl

Kongl. Maj:ts förslag som Riksdagens skrifvelse, afskrift skulle af häradsskrifvaren

tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande, och

med uttrycket i berörda §: »Afskrift af mantals- och taxeringslängden»

afsåga ingalunda, såsom motionären förmenat, afskrifter af mantalslängd

och taxeringslängd. I händelse sådant åsyftats hade uttrycket

nog erhållit en annan formulering.

Då emellertid Kongl. Maj:t vid utfärdandet af nu gällande bevillningsförordning

fann skäl frångå anordningen af en sådan gemensam

längd och i stället förordnade, att fastighetsvärderingen skulle införas

för sig i längder, grundade på mantalslängden, och inkomstbevillningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 6.

jemväl för sig i sina särskilda längder, följde deraf med nödvändighet

den anmärkta ändringen i § 49 mom 3. Att bringa detta moment

ensamt i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag och Riksdagens

beslut, kan sålunda icke ske utan vidtgående ändringar i hela nu

gällande bevillningsförordning, och att införa ett särskildt stadgande

om skyldighet för häradsskrifvare att utan lösen tillställa kommunalstämmas

ordförande afskrift af mantalslängden, finner utskottet icke

heller lämpligt, då ett sådant stadgande, utan någon annan nytta än

den högst obetydliga besparing, som kommunen i följd deraf kunde göra,

skulle i hög grad betunga innehafvarne af en redan förut ansträngande

tjenstebefattning.

Utskottet får derför hemställa,

5:o) att herr Anderssons motion icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr. N. Persson i Vadensjö anför i en inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 126, att man, för att vinna det mål för en rättvis

skattefördelning, som måste anses förefinnas uti ett proportionelt förhållande

emellan skattebördan och den skattskyldiges förmåga att bära

bördan, måste taga hänsyn till ej blott den beskattades inkomst utan

äfven i nästan lika hög grad hans nödiga utgifter, hans oumbärliga

lefnadskostnader, hvilka senare åter torde, sedda i största allmänhet,

bero på antalet af de personer, som en skattskyldig har att underhålla.

Då emellertid denna grundsats ingalunda blifvit hos oss iakttagen i

fråga om vår enda allmänna direkta personskatt, de s. k. mantalspenningarne,

hvilka utgå med ett lika belopp för alla och en hvar,

oafsedt storleken af de skattskyldiges så väl inkomst som nödiga lefnadskostnader,

har motionären ansett, att till en början mantalspenningarne

böra bestämmas till olika belopp för gifta och ogifta .män, så

att de senare, som endast hafva sig sjelfve att underhålla, komma att

påföras högre belopp.

På grund af det sålunda anförda, och då de närmare bestämmelserna

af regeringen bäst kunna afvägas och uppgöras, föreslår motionären,

att Riksdagen beslutar att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig

skrifvelse, hvari anhålles, att Kongl. Maj:ts täcktes låta utarbeta och förelägga

en kommande Riksdag förslag till bevillning, utgående med lägre

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets Betänlcandc N:o 6.

belopp af gifta män än af män, som ej äro eller vant gifta och uppnått

en ålder af minst 25 år.

Genom det sålunda framstälda förslaget komme man att från

nu gällande beskattningsprincip göra en afvikelse, som skulle orsaka

rubbning i beskattningssystemet utan att blifva af någon vidare betydelse

för vare sig staten eller den skattskyl-dige.

Utskottet finner sålunda det af motionären framstälda yrkande

icke kunna förordas, utan hemställer,

6:o) att herr Perssons motion måtte af Riksdagen

lemnas utan afseende.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, u:o 149, har herr

A. Svensson i Edum — jemte det han i motionen framstäf förslag derom

att, i den händelse Riksdagen beslutade höja bevillningen för jordbruksfastighet,

olika benämningar måtte antagas på den dittills gällande

och på den förhöjda, hvilket förslag blifvit af utskottet behandladt i

sammanhang med Kongl. Maj:ts proposition n:o 4 om ändring i gällande

bevillningsförordning samt en af herr J. Bratt m. fl. väckt motion

i samma ämne— tillika fäst uppmärksamheten på det mindre lämpliga i

bestämmelsen uti instruktionen för taxeringsmyndigheterna derom, att

vid åsättande af värde å jordbruksfastighet, byggnader eller inrättningar,

hvilka icke begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande

rörelse, skola särskild! taxeras. Denna bestämmelse, som enligt motionärens

uppgift tillämpas mycket olika, synes motionären icke stå i

öfverensstämmelse med en rättvis beskattning, då derigenom jordbruksfastigheter,

fullt likstälda med hvarandra i afseende å afkastning och

andra förmåner men försedda med byggnader af förenämnda beskaffenhet

till olika värde, komma att beskattas olika, ett förhållande, som

blifver än mer orättvist i och med tillämpningen af lagen den 23 oktober

1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

På grund häraf föreslår motionären, att i bevillningsförordningen

införes den bestämmelse, att vid taxeringsvärdets åsättande å jordbruksfastighet

hufvudsakligast fästes afseende vid dess afkastningsförmåga.

Utskottet vill emot förslaget endast erinra, att den deri förordade

princip för bestämmande af taxeringsvärde å jordbruksfastighet förefinnes

i vår bevillningslagstiftning, der den ligger till grund för samt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

liga stadgandena i § 1 af den vid bevillningsförordningen fogade instruktion

för taxeringsmyndigheterna. Då utskottet anser det obehöfligt.

, att någon särskild bestämmelse i ämnet inflyter jemväl i sjelfva

bevillningsförordningen, får utskottet hemställa,

7:o) att herr Svenssons motion i den del densamma

nu varit föremål för utskottets behandling

måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman

bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i bevillningsförordningen

upptagna procent- och sifferbelopp, kommer utskottet att

framdeles under riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande

ämne, hvartill förhållandena föranleda.

Stockholm den 21 april 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

vid 3:dje

vid 6:te punkten af herr O. B. Olsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.