Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

1892-04-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1892:7, Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 7.

15

t-../ i isbit i d !■'' ; ir-lrntfibbn-Cii cigiui cb. .un

jigfdao-tÖl ;atfg<iubfijhoi

v.-V>V^ Mirb''- tue* ''a\\ \si \, ,v. \,''.i •sAW \v-yv-W,iv\Y\ Ui\

- ..-o.. >•• A .■''./.r, ’i<. X \.. V \>sö '',uV\;\,n\ \V. VmAttU»

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1892, kl. 12 nödd.

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Utskottet har fått till sig hänvisade två motioner om ändring i

kongl. förordningen den 5 oktober 1889 angående bevillningsafgifter

för särskilda förmåner och rättigheter; och får utskottet rörande dessa

motioner härmed afgifva betänkande.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 5, anmärker

herr H. Cavalli, att den skatt, som för närvarande pålägges utländske

eller i utlandet bosatte svenske undersåtar, hvilka i riket resa omkring

för att bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, utgör allenast

eu ringa bråkdel af hvad den i landet bosatte handlanden har att erlägga

för vinst af affärer. Då emellertid ett sådant förhållande icke

är öfverensstämmande med hvad rättvisa och billighet kräfva, samt

dessutom någon åtgärd måste vidtagas mot de utländske handlandenas

växande öfvermagt på den svenska marknaden, har motionären, under

erinran om hvad skatteregleringskomitén uti sitt den 13 september 1882

angående skatteförhållandena i riket afgifna förslag rörande förevarande

fråga anfört och under förmenande, att tidpunkten för en förhöjning

af bevillningsafgiften utaf vissa handlande och handelsexpediter är

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

lämplig nu, då några handelstraktater icke lägga hinder i vägen för

förändringen, föreslagit,

att Riksdagen ville besluta, att den afgift, som skall erläggas af

utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det av,

hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt rum, allmän

bevillning erlagt, skalf dä han reser omkring i landet och för egen

eller, såsom utskickad för annans räkning till inledande af handel, med

eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att

framdeles från utlandet levereras, bestämmas till två hundra kronor för

hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela månaden eller blott en

del deraf begagna sig af rättigheten.

Ur motionärens framställning tillåter sig utskottet att rörande

ifrågavarande beskattnings historia anföra följande:

I bevillningsförordningarne 1810—1830 omnämndes icke utländske

handlande, som efter prof försälja varor, endast »Judar och italienare,

som med särskildt tillstånd resa omkring landet och afyttra

nipper eller idka diversehandel», hvilka borde erlägga enligt 1810 års

bevillningsstadga 25 rdr b:ko och enligt de följande 50 rdr b:ko; hvarjemte

från och med år 1818 stadgades, att bevis, att afgiften blifvit

erlagd, borde företes, innan pass, som uttryckligen borde innehålla, att

de till sådan handel vore berättigade, dem meddelades. I 1835 års

bevillningsförordning hade stadgandet följande lydelse:

»Judar och utländingar, som resa omkring i landet och efter eller

utan medhafvande prof för egen räkning eller såsom utskickade för

andra utbjuda eller sluta handel om utländska varor eller eljest drifva

handel, erlägga minst 50 rdr b:ko, som betalas i gränsorten, der de

erhålla första respasset.»

För att undgå ansvar såsom för oloflig handel i allmänhet borde

sådana personer alltid vara försedda med vederbörande svensk myndighets

respass, som upptoge när och hvarest berörda afgift för året

vore betald.

I 1841 års bevillningsförordning blef dels förklarad!, att under

utländingar ej skulle förstås norrmän för handel med norska produkter,

dels uteslutna orden: »eller eljest drifva handel», hvarjemte bestämdes,

att erläggande af 50 rdr b:ko, betalda i gränsorten, berättigade

utländing att under tre månader med eller utan prof för egen eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

armans räkning utbjuda och sluta handel om varor; men ville utländing

längre tid dermed fortfara, skulle för hvarje öfverskjutande månad

betalas 50 rdr b:ko, dock med rätt att vid utresan återbekomma hvad

efter denna beräkningsgrund för hel månad kunde vara för mycket

betaldt.

Detta stadgande bibehölls oförändradt i 1845 års bevillningsstadga

med tillägg af ansvarsbestämmelse om böter af 300 rdr b:ko

för oloflig handel; och 1848 års bevillningsförordning gjorde häri icke

någon ändring.

I 1851 års bevillningsförordning bestämdes bevillningen till 75

rdr b:ko för de tre första månaderna och 25 rdr b:ko för hvarje öfverskjutande

månad.

1855 års bevillningsförordning'' nedsatte beloppet till respektive

37 rdr 24 sk. och 12 rdr 24 sk. b:ko och 1858 års förordning till

respektive 50 rdr och 20 rdr rmt.

Allt. hitintills voro stadgandena angående bevillning af utländske

handlande upptagna under Art. II Litt. B »bevillning af städerna»;

och uppräknas utländingarne i sammanhang med öfriga idkare af näring

i städerna; men på förslag af bevilluingskomitén öfverflyttades i 1861

års bevillningsförordning stadgandet härom till Art. III och upptogs

under särskild §; hvarjemte, efter erinran af bevillningsutskottet derom,

att det vore en känd sak, att på detta sätt särdeles betydande och

vinstgifvande affärer bedrefves, beloppet höjdes till respektive 100 och

40 rdr rmt.

Dessa stadganden fortföro att gälla intill början af år 1890 med

den ändring allenast genom bevillningsförordningen af den 15 oktober

1880, att skyldigheten att utgöra enahanda bevillning utsträcktes äfven

till infödda, men här i riket icke mantalsskrifna handlande och handelsexpediter.

Genom Riksdagens år 1889 fattade beslut gäller numera från och

med år 1890 i detta ämne följande, i kongl. förordningen den 5 oktober

1889 intagna stadgande:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för

dot år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt

ruin, allmän bevillning erlagt, skall, då han reser omkring i landet

och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande

af handel, med eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om

utländska varor att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten

till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppBih.

till Itiksd. Frat. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

gift huru länge han ämnar här qvarstanna samt dervid för rättigheten

att, idka dylik handel förskottsvis för hvarje kalendermånad, ehvad han

vill under hela månaden eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten,

erlägga etthundra kronor, hvilken afgift skall, antingen för

längre tid på en gång eller minst för en månad i sänder, inbetalas till

kronans uppbördsman i stad inom det län, der han vid betalningstiden

sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt,

å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra

af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas, för att

kronans uppbördsmän i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter,

som skola lyda å etthundra kronor hvardera, böra innehålla erinran

om behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseénde å

dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagd!,

likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska

varor, skall, innan handel å någon ort inledes, för vederbörando

polismyndighet derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade

afgiften, och skall bevis om sådan anmälan af myndigheten på begäran

meddelas. Beträdes någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock

underlåtit att hos vederbörande polismyndighet förete bevis om afgiftens

erläggande, med att idka dylik handel, böte från och med etthundra

till och med femhundra kronor, och vare han derjemte i förstnämnda

fall skyldig utgifva afgift för den tid, hvarunder den olofliga handeln

utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas af poliskammare, der sådan

finnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de ådömda böterna

lika mellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen blifvit

begången.»

Härförutom får utskottet erinra, hurusom dels 1862—1863 årens

Riksdags bevillningsutskott gjort hemställan om upphörande utaf den

särskilda bevillningen af utländske handlande och bandelsexpediter,

dels ock Kongl. Maj:t till Riksdagarne 1865—1866, 1882 och 1883 aflåta

propositioner om nedsättning af ifrågavarande bevillningsafgift,

framställningar som vid de två sistnämnda riksdagarne framkallats utaf

de genom handelstraktaten den 30 november 1881 uppkomna förhållanden

mellan de förenade rikena Sverige-Norge samt Frankrike.

I denna traktats art. 17 bestämmes, att franske handelsresande

icke skola inom de förenade rikena vara underkastade högre särskild

yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som derstädes erlägges af inhemska

handelsresande af samma kategori, äfvensom att en afgift till

lika belopp med den bevillning, som vare sig i Sverige eller Norge

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

drabbar franske handelsresande, må i Frankrike påläggas svenske eller

norske handelsresande. Dessutom hade Kongl. Maj:t genom en vid

traktaten fogad särskild deklaration förbundit sig att för 1882 års

Riksdag framlägga förslag i syfte att den särskilda yrkesafgiften för

såväl utländske som infödde, inom riket icke mantalsskrifne handelsresande

måtte bestämmas till halfva beloppet af den afgift, som vore

dem i Sverige ålagd. Den med anledning häraf aflåtna proposition

vann emellertid icke Riksdagens godkännande, särskildt af skäl, att då

fullständigt förslag till ny bevillningsstadga snart skulle komma att

blifva föremål för Riksdagens pröfning, det ausågs mindre lämpligt att

dessförinnan vidtaga någon förändring i nämnda stadga.

I skatteregleringskomiténs den 13 september 1882 angående

skatteförhållandena i riket afgifna betänkande föreslog komitén, att

ifrågavarande bevillningsafgift måtte bestämmas till 200 kronor för

första månaden och 80 kronor för hvarje följande månad, samt anförde

såsom skäl härtill, att ehuru officiella uppgifter saknades för bedömande

af den omfattning, i hvilken affärer af ifrågavarande art inom riket

bedrifvits, likasom i hvad mån sådana affärer uppgjorts med andre än

köpmän, det dock torde vara visst, att denna form för affärers inledande

och afsittande under senare tider vunnit betydande utveckling och

ofta antoge proportioner, som ej stode i rimligt förhållande till de

derför stadgade afgifter. Förslaget vann emellertid icke Kongl. Maj:ts

bifall, utan upptog Kongl. Maj:t vid 1883 års riksdag ånyo sitt föregående

år framstälda förslag om ifrågavarande bevillningsafgifts nedsättande,

hvarvid Kongl. Maj:t meddelade, att franska regeringen, med

anledning af den utgång, frågan erhållit vid 1882 års riksdag, funnit

sig föranlåten att för svenske handelsresande, som vistades i Frankrike,

bestämma en afgift, motsvarande den, som i Sverige affordrades franske

handelsresande, samt att Kong], Maj:t befarade, att den undantagsställning,

hvari svenske handelsresande i Frankrike sålunda blifvit försatte

i förhållande till handelsresande af andra främmande nationaliteter, skulle

komma att utöfva ett menligt inflytande på våra exportörers ställning

å den franska marknaden, så mycket mera ofördelaktigt, som Frankrike

vore en af de störste afnämarne af våra förnämsta exportartiklar, trä

och jern. Denna Kongl. Maj:ts framställning, som af bevillningsutskottet

afstyrktes, vann emellertid lika litet som den förra Riksdagens bifall.

1 stället dröjde det ej många år, innan, såsom ofvan anförts, ifrågavarande

bevillningsafgift ytterligare höjdes.

I konventionen af den 13 januari 1892 om delvis förlängning af

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

ofvanberörda handelstraktat hafva bestämmelserna i art. 17 förklarats

skola oförändrade tills vidare vara gällande.

Lika litet som förut kunna sålunda franska handelstraktatens bestämmelser

nu utgöra något absolut hinder för en förhöjning af afgiften

i fråga. Ej heller våra öfriga handelstraktater lägga hinder i vägen

för en förhöjning.

Men, såsom framgår af hvad ofvan anförts, har dock hänsynen

särskild! till de förenade rikenas förhållande till Frankrike förauledt

Kongl. Maj:t att vid olika tillfällen söka åstadkomma eu nedsättning

af denna bevillningsafgift, som, så vidt utskottet har sig bekant,

saknar motstycke i de flesta öfriga länder. Med afseende härå torde

det icke vara skäligt att ytterligare höja ifrågavarande afgift, i synnerhet

icke nu genast efter förlängningen af handelstraktaten emellan

de förenade rikena och Frankrike.

Utskottet anser dessutom, att alltför kort tid förflutit, sedan afgiften

senast höjdes, för att en stegring af densamma nu åter skulle

företagas. Först sedan man åtminstone under några år fått iakttaga

verkningarne af den med år 1890 inträdda förhöjningen, kan man med

någon säkerhet bedöma, huru vida densamma får anses vara till fyllest

eller icke.

Utskottet hemställer fördenskull,

l:o) att herr Cavallis ifrågavarande motion ej

måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Oskar Erickson i Bjersby jemte trettiosex andra ledamöter

af Andra Kammaren hafva uti motion, n:o 135, vid denna riksdag — under

erinran hurusom, i anledning af en vid 1887 års riksdag väckt motion

om förhöjning af bevillningsafgiften af enskild bank med sedelutgifningsrätt

från två till tjugu kronor för hvarje ett tusen kronor af det

högsta belopp af bankens sedlar, som under nästföregående år på en

gång varit utlemnade i rörelsen, bevillningsutskottet yttrat, bland annat,

att vidtagande af en så omstörtande åtgärd, som den i motionen föreslagna,

hvaraf, enligt utskottets förmenande, skulle följa upphörande

af all enskild’ sedelutgifning, vore, oaktadt vår tids banklagstiftningsyftade

på ett sådant mål, likväl oklokt äfven ur den synpunkt att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 21

inom få år en genomgripande förändring af våra bankförhållanden

kunde vara att förvänta, samt hurusom Riksdagen, i öfverensstämmelse

med bevillningsutskottets derom gjorda hemställan, besluta den ändring

i § 5 af då gällande förordning angående bevillningsafgifter för särskilda

förmåner och rättigheter, att den afgift, enskild bank med sedelutgifningsrätt

vore skyldig att, förutom bevillning af fast egendom

samt af inkomst, erlägga, skulle höjas från två kronor till tre kronor

per radie — anfört, att då den af 1887 års Riksdags bevillningsutskott

förebådade förändring af våra bankförhållanden ännu icke inträffat, utan

dessa numera i stället syntes utveckla sig i riktning, motsatt den af

utskottet antydda, det icke torde anses olämpligt att å nyo upptaga

frågan om åläggande för de sedelutgifvande enskilda bankerna att för

sedelutgifningsrätten erlägga en afgift, som i någon mån motsvarade

den med detta privilegium förenade fördel, helst rättvisa och billigheten

gent emot andra skattskyldige kräfde detta åläggande.

I följd häraf hafva motionärerna föreslagit,

att Riksdagen, med ändring af derom nu gällande stadganden,

beslutar, att från och med år 1893 afgiften för de enskilda bankernas

sedelutgifningsrätt skall höjas från ti e kronor till fem kronor för hvarje

tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång

under nästföregående året varit utlemnade i rörelsen.

Då på 1830-talet enskilda banker hos oss inrättades och i sammanhang

dermed enskild sedelutgifning började ega rum, påfördes de enskilda

bankerna eu bevillning af tio procent af utdelningen, då densamma

öfversteg sex för hundra. Bevillningen bestämdes derefter i

bevillningsförordningarne af den 8 juni 1811 till fem procent af utdelningen,

utan afseende å utdelningens förhållande till aktiekapitalet, och

af den 10 november 1848 till fem procent af den årliga behållning,

som icke öfversteg sex för hundra utaf den kontant tillskjutna tockningssumman

eller grundfonden, men, om behållningen uppgick till

högre belopp än sex för hundra, till femton procent åt hvad densamma

derutöfver utgjorde. Genom 1854 års bevillningsstadga nedsattes bevillningen

af enskilda banker med sedelutgifningsrätt till tro procent åt

den årliga behållning, som icke öfversteg sex för hundra af grundfonden,

samt till nio procent af högre behållning.

Då derefter, i öfverensstämmelse med bevillningskomiténs betänkande

af den 2 juli 1859, för första gången genom bevillningsförord
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

ningen den 17 maj 1861 en lika inkomstbevillning af en procent för alla

skattekällor stadgades, var man äfven angelägen att utfinna ett korrektiv

mot förminskningen af den inkomst, staten tillförene haft af de enskilda

bankerna. Detta korrektiv fann man i åläggandet för enskild bank

med sedelutgifningsrätt att årligen till staten erlägga en .afgift af två

kronor för hvarje ett tusen kronor af det högsta belopp utaf bankens

sedlar, som under nästföregående år på en gång varit utlemnade i

i öreisen. Stadgandet, som jemväl inflöt i bevillningsförordningeu den

17 maj 1861, bibehölls oförändradt, hvad afgiftens belopp beträffar,

till dess, såsom ofvan uppgifvits, 1887 års Riksdag beslöt en höjning

utaf afgiften från två kronor till tre kronor, med hvilket belopp densamma

från och med år 1888 utgår.

Den inkomst, som kommit staten till godo af denna bevillning,

utgjorde under de fyra år, som närmast föregingo bevillningsafgiftens

höjande från två kronor till tre kronor:

år 1884

„ 1885

„ 1886

„ 1887

således

de fyra

trädde i

........................................................................... 121,761 kronor it öre

..................................................................... 119,972 „ 52 „

..................................................................... 115,508 „ 2 „

..................................................................... 116,661 „ 79 „

i medeltal under perioden 118,475 kronor 8 6 öre, samt under

år, som följt, efter det bestämmelsen angående berörda höjning

kraft:

år 1888 ..................................................................... 171,680 kronor 31 öre

0 1889 ........................................................................... 180,491 „ 64 „

o 1890 ........................................................................ 198,684 „ 17 „

« 1891 ................................................ 203,106 „ 75 „

således i medeltal under denna period 188,490 kronor 7 2 öre.

Under ofvan angifna år har antalet af rikets sedelutgifvande enskilda

banker ej undergått annan förändring, än att Oskarshamns enskilda

bank med den 1 november 1889 uppgått i Smålands enskilda bank,

så att antalet derefter utgör tjugusex mot förutvarande tjugusju.

Af de ofvan intagna uppgifterna framgår således, att inkomsten

af bevillningen för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt stegrats

1 högre proportion än afgiftens höjning, och deraf torde kunna slutas,

att höjningen ingalunda varit för stor, samt att den lämpliga gränsen

för afgiftens belopp ännu icke biifvit uppnådd. Utskottet anser fördenskull,

att en ytterligare förhöjning af bevillningen för sedelutgifningsrätten

kan och bör ske.

Hvad särskilt beträffar den af motionärerna föreslagna höjning

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 23

af afgifteu från tre kronor till fem kronor, kommer densamma, om man

lägger det för perioden 1888—1891 erhållna medeltal till grund för

beräkningen, att medföra ett tillägg till ifrågavarande bevillning af

ungefärligen 125,600 kronor. Fördelas detta belopp på rikets tjugusex

enskilda banker med sedelutgifningsrätt i förhållande till hvars och ens

utelöpande sedelstock, blir ökningen i beskattning för hvar och en ingalunda

afsevärd, och torde den minskade behållning, som genom förhöjningen

uppstår för hvarje särskild bank, ej för någon blifva af vidare

betydelse, helst sedan dessa bankers verksamhet vunnit ökad trygghet

genom erhållande af den nya tioåriga oktrojen.

Utan att frånträda rättvisans och billighetens grundsatser, anser

sig utskottet kunna biträda motionärernes förslag och hemställer,

2:o) att § 5 i gällande förordning angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter

må erhålla följande förändrade lydelse att tilllämpas

från och med början af år 1893:

D. Bevillningsafgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt.

§ 5.

Enskild bank, som eger sedelutgifningsrätt, skall,

förutom bevillning af fast egendom samt af inkomst,

erlägga en afgift af fem kronor för hvarje tusen kronor

af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en

gång under nästföregående året varit utlemnade i rörelsen;

och är styrelsen för sådan bank skyldig att, till

upplysning vid denna afgifts debitering, inom den

15 januari hvarje år till Kong!. Maj:ts befallningshafvande

aflemna en genom intyg af det utaf Kongl.

Maj:ts befallningshafvande förordnade ombud bestyrkt

uppgift å nyssnämnda sedelbelopp; egande Kongl.

Maj-.ts befallningshafvande att efter uppgiftens erhållande

ofördröjligen vidtaga åtgärder för berörda afgifts

indrifning och redovisning.

Stockholm den 21 april 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.

r ^ i'' i: i i i. ::: 1- <; Jk h in

‘■- ■i. f-if •• ■■ ■'' \ :i III. .

-Reservation:

: . f -'' • . " T . . » - , "i /„• * f *• 1.

af herr Cavalli, som yrkat, att utskottet måtte hemställa om

bifall till den af honom väckta motionen.

" -.LO .ii:; :;V <•- . I

- i‘ - O '' t dg i-‘V'' Vl\W-i; ../; *;! 1 j.nf ■;f-1

Herrar Almström och O. ii. Olsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen af den del af betänkandet, som

angår herr Oskär Erickson i Bjersby in. fl.:s motion om höjning i afgiften

för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.