Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af motion angående utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån.

1892-04-01 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1892:12, Utlåtande i anledning af motion angående utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankmtsköttets Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1892, kl- 3 e. no.

Utlåtande i anledning af motion angående utsträckning af

tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad

motion, n:o 124, har herr E. Fredholm, med hvilken tre af kammarens

ledamöter instämt, gjort framställning om utsträckning af tiden för

återbetalning af s. k. afbetalningslån och i sådant syfte afgifvit förslag

till åtskilliga ändringar af § 32 i bankoreglementet, som innefattar

bestämmelser angående dylika lån. Detta förslag afser hufvudsakligen,

dels att ifrågavarande lån skola meddelas på sådana vilkor, att desamma

återbetalas på 5 år medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen

af eu tiondedel af lånebeloppet jemte upplupen ränta,

i stället för att lånen enligt nuvarande bestämmelser skola gäldas

inom 2 V2 år med afbetalning af en femtedel för hvar sjette månad,

dels att räntan å dessa lån ej under inbetalningstiden skall vara oföränderlig,

utan att densamma må kunna höjas eller sänkas, hvarjemte

föreslagits till någon del förändrade bestämmelser i afseende på lemnande

af intyg om fortfarande vederhäftighet för vederbörande låntagare

och löftesmän.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Banlmitshotbets Utlåtande N:o 12.

7

Motionären bär vid såväl 1890 som 1891 årens riksdagar gjort

framställningar i samma rigtning som det nu föreliggande förslaget,

från hvilket de förra dock voro så till vida afvikande, att dessa innefattade

hemställan om afbetalningstidens bestämmande alternativt till

hvar sjette eller tolfte månad med afbetalning hvarje gång af en femtedel

af lånebeloppet, men utan något förslag till föreskrift om räntans

rörlighet.

Fullmägtige i riksbanken, bvilka i ett senast af 1891 års bankoutskott

utförligt refereradt yttrande angående den vid 1890 års riksdagväckta

motionen i ämnet redogjorde för de skäl, som de funno tala mot

en utsträckning af lånetiden för afbetalningslån, hafva, efter att jemväl

nu förevarande motion varit till deras utlåtande öfverlemnad, förklarat,

att de hvarken af hvad motionären i sitt nu framlagda förslag till stöd

för detsamma anfört eller af några, sedan nyss åberopade yttrande

afgafs, inträffade förhållanden funnit anledning frångå sin förut uttalade

mening, att en förändring i åsyftad rigtning af nu gällande bestämmelser

angående afbetalningslån lika litet vore lämplig som af behofvet

påkallad, hvadan de fortfarande hemstälde, att motionen, som vid föregående

tillfällen hvarken blifvit af utskottet understödd eller af Riksdagen

bifallen, icke heller nu måtte vinna afseende.

Till stöd för sitt ofvanberörda förslag har motionären åberopat

och i motionen intagit den reservation, som af tvenne ledamöter i riksbankens

styrelse afgifvits emot fullmägtiges yttrande i frågan vid 1890

års riksdag. Med anledning häraf har utskottet ansett lämpligt att såsom

bilaga härvid införa berörda yttrande jemte utskottets uttalande i

ämnet vid samma riksdag.

Utskottet vidhåller fortfarande de åsigter i förevarande fråga,

hvilka under de två senaste åren gjort sig vid Riksdagen gällande,

och hvad särskilt beträffar yttrandena om fördelarne och vigten för

arrendatorer och andra landtbrukare m. fl. af en utsträckning af

lånetiden för afbetalningslån, anser utskottet frågan i detta hänseende

ej hafva den stora betydelse, som man deråt velat gifva. — I de flesta

trakter af landet, der jordbruk i någon större utsträckning drifves,

finnas nemligen inrättade sparbanker eller andra penningeanstafter, som

lemna amorteringslån på 5 år och ännu längre tid, och dessa torde,

åtminstone i de flesta fäll, kunna tillmötesgå de mindre jordbrukarnes

anspråk på erhållande af dylika lån, hvilkas maximum för hvarje låntagare,

jemväl hvad riksbanken beträffar, är begränsadt inom ett jemförelsevis

ej synnerligen stort belopp; hvartill kommer, att, när hänsyn

tagos till långifvaren, dessa anstalter torde kunna vida lättare kontrollera

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

de lånesökande och deras betalningsförmåga än riksbanken. — I öfrigt

är utskottet jemväl fortfarande af den mening, att riksbanken ej bör,

mer än hvad den genom nu gällande bestämmelser föranledes göra, i

någon mån uppmuntra eller gifva anledning till utsträckning af det i

många afseenden förderfliga borgenssystemet, hvilket, då för ifrågavarande

slags lån blott undantagsvis ställes realsäkerhet, antagligen,

om motionärens förslag bifölles, komme att mer än förut anlitas; och

då riksbankens verksamhet bör afse landets gagn i dess helhet, snarare

än beredande af fördel åt enskilda individer, samt förhållandena kunna

blifva sådana, att det för riksbanken kan visa sig vara en verklig olägenhet

att hafva ett så betydligt belopp, som afbetalningslånefonden

utgör, bundet under den långa tid, på hvilken, enligt motionärens

förslag, dylika lån skulle kunna beviljas, har utskottet för den skull funnit

sig böra hemställa,

att nu ifrågavarande motion ej måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1892.

På utskottets vägnar:

G. S. ÅKERHIELM.

Reservation:

Af herrar Gumcelius, Anders Hansson, Ivar Månsson, J. P. Nilsson

i Käggla, Sjö, Göransson och P. Pelirsson i Norrsund: »Då en likartad

motion väcktes vid 1890 års riksdag, behagade bankofullmägtige derom

infordra afdelningskontorens yttranden; och det befanns att sex af kontoren,

således flertalet, förordade bifall till motionen redan i dess dåvarande

form. Bankofullmägtige afstyrka visserligen bifall; men två

af dem, friherre Fock och herr Låss Olof Larsson, uttalade i en utför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

B ankautskottets Utlåtande N:o 12

9

lig reservation, intagen i motionen, den mening att förslaget, om än ej

antagligt sådant det då förelåg, kunde efter vidtagande af vissa ändringar

förtjena framgång. Dessa antydningar synas motionärerne hafva,

i det nu af dem framlagda förslaget, stält sig till efterrättelse.

Store finansierer och sådane, som just icke tycka om riksbankens

lånerörelse, kunna särskild! mot afbetalningslånen invända, att de icke

äro nog »bankmessiga» och att de derför hellre borde afskaffas, än

bättre passas efter sina kunders önskningar och behof. Emellertid är

ju afbetalningslånesättet i något skiftande former en gammal inrättning,

som, med vidt förgrenade rötter, står för fast att ryckas upp, och hvilken

af Riksdagen fått sig tilldelad en särskild fond, som, i stället för

att amorteras, af 1879 års Riksdag ökades med ett par millioner.

Motionärerne föreslå, å sin sida, att de nuvarande afbetalningslånen

på 2 V2 år borde alldeles upphöra och ersättas med lån på 5

års afbetalning, såsom särskild! för en del landtmän lämpligare.

Mellan de båda ytterligheterna anse vi reservanter oss böra inslå

en medelväg. Vi gifva motionärerne rätt deruti, att för en del låntagares

behof passar femårsbetalningen bättre, än amortering på 2 V2 år;

men sannolikt skulle å andra sidan indragningen af de öfver hela landet

bekanta och anlitade 2 1/2''å,rs-lånen af mången beklagas, och vi se

ej giltigt skäl att förleda dem, som kunna och vilja på 2 V2 år amortera

sitt afbetalningslån, att utsträcka amorteringen öfver dubbelt så

lång tid. Det förefaller då rigtigare, att lånens löpetid inom här angifna

gränser lämpas efter låntagarnes olika behof, och att båda formerna

för afbetalningslån — det redan gällande på 2 1/2 år och det nu

föreslagna på 5 år — få användas vid sidan af hvarandra.

Det är sannolikt, att i sådant fall lånefonden får en starkare påkänning;

men deröfver vore icke anledning klaga. Af de till afbetalningslån

anvisade 12 millionerna voro ju vid senaste årsskiftet mer än

4 millioner icke för sitt ändamål anvisade. På ett förståndigt sätt utsläppta

i rörelsen hade de kunnat bättre gagna låntagare och i någon

mån äfven långifvaren; och man borde väl kunna enas derom, att, då

afbetalningslånefonden en gång finnes, bör den få tillfälle att göra ansedd

nytta.

Lika med motionärerne anse vi, att för ifrågavarande femåriga

afbetalningslån fullmägtige skulle ega från och med närmaste afbetalning

höja eller sänka räntan.

Andra åtgärder, af motionärerne föreslagna, borde ock vidtagas

för att tillgodose riksbankens säkerhet.

Bih. till Riksd. Prat. 1892. 9 Sami. 1 Afd. •''> Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutshottets Utlåtande N:o 12.

Alltså anse vi bankoutskottet hafva bort föreslå,

att Riksdagen med bibehållande i sak, om än icke

1 form, af bankoreglementets nuvarande stadganden i

dess § 32 om afbetalningslån att återbetalas inom

2 V2 år, måtte, med anledning af herr Fredholms

m. fl:s motion, besluta, att vederbörande riksbankskontor

må eg a att bevilja afbetalningslån jemväl på

5 års tid med afbetalning af en tiondedel halfårsvis

och med rätt för bankofullmägtige att för dessa senare

lån höja eller sänka räntan, att räknas från lånens

afbetalningstider.

Godkännes detta förslag, lär bankoutskottet, vid förestående granskning

af bankoreglementet, komma att uppgöra förslag till införande af

sådana stadganden i reglementet, som påfordras af Riksdagens beslut.»

Bilaga:

Transsumt af bankoutskottets utlåtande n:o 16 vid 1890 års riksdag:

I sin ofvanberörda motion har herr Fredholm hemstält om sådan

ändring i § 32 mom. 2 af bankoreglementet, att de så kallade afbetalningslånen

finge återbetalas medelst erläggande hvar tolfte månad efter

utlåningsdagen af en femtedel af lånebeloppet jemte upplupen ränta,

hvarigenom, och då tiden för sådan afbetalning nu är bestämd till

hvar sjette månad, lånetiden skulle komma att utsträckas från 21/s

år till 5 år.

Fullmägtige i riksbanken, till hvilkas yttrande berörda förslag

varit öfverlemnadt och hvilka i sin ordning infordrat utlåtande från

styrelserna för riksbankens samtliga afdelningskontor, hafva, med bifogande

af dessa utlåtanden, till utskottet lemnat en kortfattad redogörelse

för de särskilda styrelsernas åsigter i frågan, så lydande: »Styrelserna

för afdelningskontoren i Göteborg och Malmö hafva afstyrkt den ifrågasatta

förändringen. Afdelningskontoret i Göteborg har anfört hufvud
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankowtskottets Utlåtande N:o 12.

11

sakligen, att genom lånetidens utsträckning från 21/i till 5 år svårighet

skulle uppstå att bedöma lånesökandes och borgesmäns betalningsförmåga:

att för lånesökande den ifrågasatta förlängda afbetalningslånetiden

troligen ej skulle gagna, då sannolikt anskaffandet af borgen för

så lång tid som 5 år skulle möta svårigheter; hvarjemte styrelsen erinrat,

att densamma redan nu är oförhindrad att när som helst förnya

ett afbetalningslån till ursprungliga beloppet på 2x/2 år, fastän en eller

flera af betalningar återstå. Afdelningskontoret i Malmö har erinrat: att

det vid beviljandet af borgenslån på lång tid är nödvändigt, att långifvaren

sjelf någorlunda känner låntagarens och löftesmännens betalningsförmåga

och icke helt och hållet är hänvisad till att förlita sig på

betygsgifvares utsago; att 5 års lån nu mera och sannolikt äfven framgent

med lätthet kunna erhållas i sparbank; att afbetalningslånen vid

kontoret under senare tiden varit i nedgående, samt att det väl kunde

ifrågasättas, huru vida riksbankens verksamhet med beviljande af borgenslån

lämpligen borde utsträckas till antal, belopp och tid.

»Kontorsstyrelserna i Göteborg och Malmö hafva emellertid förutsatt

såsom möjligt, att Riksdagen kunde komma att fatta beslut, som

ginge i annan rigtning än styrelserna förordat, samt för sådant fall angifva

de grunder, enligt hvilka de nya afbetalningslånen borde utlemnas,

hvilka grunder hufvudsakligen skilja sig derutinnan, att Göteborgskontoret

förordat af betalningarnas verkställande med Vio hvar 6:te månad,

men Malmö-kontoret med Vs hvar 12:e månad. Sammanstämmande hafva

kontorsstyrelserna ansett, att afbetalningslån å annan tid än 5 år icke

borde utlemnas, sedan förändringen vidtagits.

»Hvad öfriga afdelningskontor angår, har styrelsen för kontoret i

Luleå afstyrkt förslaget, för så vidt för de nya afbetalningslånen skulle

få presteras säkerhet i namn, hvaremot, om lånen på 5 år finge beviljas

endast mot realsäkerhet, styrelsen intet hade att invända. Borgenssystemet,

hvilket företrädesvis uppehölles genom afbetalningslånen, hade,

åtminstone hvad vissa trakter af kontorets lånedistrikt anginge, redan

nått en sådan utveckling, att en ytterligare uppmuntran att i än vidsträcktare

mån anlita detsamma ej kunde vara nyttig eller tillrådlig

vare sig för de lånesökande eller för riksbanken. Het lockande i billiga

betalningsvilkor ledde lätt till större skuldsättning än nödvändigheten

fordrade, och för långifvaren måste risken blifva större i samma mån

som lånetiden utsträcktes.

»Styrelserna för de öfriga afdelningskontoren, nemligen i Jönköping,

Kalmar, Karlstad, Vexiö, Visby och Östersund, hafva deremot

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoufskottets Utlåtande N:o 12.

alla, ehuru mer eller mindre kraftigt, tillstyrkt förslaget, hvarvid hänsyn

hufvudsakligen tagits till låntagarens fördel af en utsträckt afbetalningstid.

Samtliga hafva de dock ansett, att till riksbankens säkerhet

nya bestämmelser i vissa afseenden beträffande lånevilkoren böra

uppställas.»

För egen del hafva fullmägtige anfört följande: »Redan i 1823

års bankoreglemente bestämdes, att den af riksbanken sedan länge bedrifna

utlåningsrörelse mot reverser med borgensförbindelse samt omsättningsrätt

med afbetalning af 1/5 hvar öde månad skulle få fortfarande

utöfvas med en viss till beloppet bestämd fond af 8 millioner rdr, och

alltsedan har samma bestämmelse förblifvit gällande, ehuru fondens

belopp varit vexlande mellan kronor 9,600,000 och 12 millioner, såsom

den för närvarande utgör.

»En allt mera vidgad kännedom angående beskaffenheten af den

rörelse, som bör och kan med trygghet bedrifvas af en sedelutgifvande

bank, och särskildt af en dylik, som erhållit privilegium att utgifva

sedlar, hvilka skola såsom mynt inom landet mottagas, bar under tidernas

lopp endast gifvit starkare vitsord åt visheten af den lagstifning,

som, på samma gång den undvek att alldeles upphäfva en traditionel

diskonteringsrörelse, äfven ville ställa densamma utom den egentliga

bankverksamheten genom att begränsa den till beloppet af en viss

fond, som ansågs kunna af den egentliga bankrörelsen undvaras. Att

en dylik särskild utlåning så länge fått fortfarande utöfvas, lär väl enligt

fullmägtiges mening egentligen hafva berott dels på dess djupa

rötter i våra vanor och kreditbruk, dels äfven derpå att den ansetts

på ett tillfredsställande sätt motsvara åtskilliga samhällsklassers, särskildt

mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebehof och

följaktligen tills vidare icke kunde utan afsaknad indragas.

»Hvad angår det förstnämnda af dessa afseenden eller våra gamla

kreditbruk, har lagstiftningen redan utdömt och, så långt för tillfället

synts rådligt, sökt undanrödja systemet af lån mot borgen såsom för

egen skuld, enär dels riksbankens reglemente förbjuder riksbanken

sådan lånerörelse, med undantag endast för kassakreditiv, i annan form

eller utöfver hvad fonden för omsättnings- eller såsom de nu mera

kallas af betalningslån medgifver, dels oktrojerna för de enskilda bankerna

icke tillåta dem att mot borgen utlåna öfver 10 procent af deras grundfond.

Fullmägtige våga äfven uttala den åsigt, att i bredd med detta

lagstiftningsarbete allmänna tänkesättet alltmera reser sig mot denna

kreditform, såsom särskildt egnad att undergräfva välståndet och det

ekonomiska oberoendet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bank imf skottets Utlåtande N:o 12.

13

»Hvad dernäst beträffar afseendet å åtskilliga samhällsklassers

lånebehof, som afbetalningslånen skulle på ett särskild! tillfredsställande

sätt motsvara, är den bär ifrågavarande motionen dikterad af den åsigt,

att dessa lån i deras nuvarande form icke längre förmå tillgodose låntagarnes,

åtminstone icke de mindre jordbrukarnes, verkliga lånebehof,

och åtskilliga af riksbankens smärre afdelningskontor hafva instämt i

denna mening, för hvilken de finna stöd i det förhållande, att efterfrågan

af af betalningslån från riksbanken på senare tid visat sig aftaga, emedan

dylika lån af andra låneanstalter, särskildt sparbanker och folkbanker,

beviljas på beqvämare vilkor i afseende å utsträckning af afbetalningstiderna

och derför af låntagarne föredragas, ehuru ofta mot drygare

ränta och andra kostnader.

»Om nu verkligen så förhåller sig, att andra institut finna med sin

fördel förenligt att konkurrera med riksbanken i afseende å beviljande

af dylika lån och i sådan afsigt erbjuda beqvämare vilkor, samt att i

följd deraf riksbankens för ändamåiet anslagna fond icke längre af

vederhäftiga lånebehöfvande tages i anspråk, synes den slutsatsen ligga

nära till hands, att den enda egentliga grunden för dessa låns utgående

från riksbanken eller ett verkligt allmänhetens behot deraf åtminstone

icke i samma grad som förr förefinnes, samt att följaktligen denna

fond kunde till obestridlig fördel för riksbanken och utan allmänhetens

afsaknad småningom minskas för att möjligen till sist alldeles upphöra.

»Om fullmägtige icke äro beredda att redan nu föreslå en minskning

af fonden, beror sådant väsentligen derpå, att, enligt deras åsigt,

den anmärkta minskningen i efterfrågan af lån från afbetalningslånefonden,

hvarigenom den utlemnade delen deraf enligt senast meddelade

sammandrag af bankens ställning utgör endast kronor 8,447,311: 15,

har sin grund i den på senare tid rika tillströmningen af ledigt penningekapital

till bankerna och den i följd deraf låga räntan, som föranledt

större svårighet att finna på en gång säkra och gifvande placeringar,

samt att, när ett omslag i dessa förhållanden inträffar, afbetalningslånen

från riksbanken åter skola visa sig begärliga och efterfrågan

derå motsvara fondens tillgång. Att åter nu och på grund af

dessa tillfälliga förhållanden söka att i konkurrens med enskilda institut

göra dessa lån mera begärliga genom att i enlighet med motionärens

förslag medgifva längre anstånd för deras afbetalning eller slutliqvid,

skulle sannolikt snart föranleda en så ökad efterfrågan af dylika lån,

att fordran på fondens förstärkande deraf blefve en följd, och erfarenheten

gifver grund för den farhågan, att en sådan fordran allt för lätt

skall blifva beaktad. Men en ytterligare utsträckning af denna skrift/}.

till Riksd. Prof. 1892. 6 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

skilda lånerörelse, icke endast i afseende å lånefondens belopp, utan

äfven i afseende å tiden för lånens förfallande till betalning, anse fullmägtige

vara ett steg till utveckling af riksbankens verksamhet i en

rigtning, som icke lärer kunna tillstyrkas.

»Slutligen önska fullmägtige få erinra, att, om också smärre låneanstalter,

som bedrifva sin rörelse inom en mindre omkrets och med

en jemförelsevis föga talrik klientel, kunna så öfvervaka dennes affärsverksamhet,

att de utan svårare förluster förmå utsträcka sin utlåning

mot borgen till förbindelser på ända till 5 års tid, hvilket fullmägtige

icke hafva anledning att här undersöka, sådant likväl svårligen kan

blifva fallet med riksbanken, hvars kundkrets är spridd inom ett ofta

ganska vidsträckt område, och som vid bedömande af de lånesökandes

vederhäftighet är nödgad att mycket lita till de officiella intygen.

»Men om en så betygad vederhäftighet redan under loppet af 2 1/2

år ofta nog undergår väsentlig förändring och icke alltid till det bättre,

måste så blifva förhållandet i ännu högre mån under en dubbelt så

lång tid, och följden deraf blifva icke obetydande riksbankens förlust

på denna lånerörelse.

»På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anse sig fullmägtige

ej hafva skäl tillstyrka bifall till ifrågavarande motion.»

Emot detta beslut hafva 2:ne fullmägtige, nemligen herrar friherre

Fock och L. O. Larsson, anmält afvikande mening.

Om hänsyn tages till riksbankens ändamål och fördel, synes det

utskottet, att ej tillräckliga skäl förefinnas till ytterligare befordrande

af ifrågavarande slags lånerörelse, som ej egentligen torde höra till

en riksbanks verksamhetsområde, och hvilken, såsom nästan uteslutande

omfattande för sträckningar mot namnsäkerhet, bidrager till ökande af

det i allmänhet så förderfliga borgenssystemet. Enligt uttalande och

förslag af såväl 1881 som 1889 års bankkomitéer synes ock den mening

under senare tid hafva gjort sig gällande, att riksbankens uti

ifrågavarande slags lånerörelse bundna medel vore alltför betydliga och

snarare borde minskas; och som ett bifall till motionärens förslag efter

all sannolikhet skulle föranleda anlitande i högre grad af fonden i fråga

och lätteligen inom kort framkalla anspråk på ökande af densamma,

har utskottet, på de af fullmägtige i öfrigt anförda skäl och instämmande

i de af dem uttalade åsigter, ansett sig böra hemställa, att herr

Fredholms ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 189*.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.